Careless people

Careless People är diplomaten Sarah Wynn-Williams berättelse om sin tid på Facebook. Det skrevs litegrann om den i media när den kom ut och jag la titeln på minnet. Tyvärr har e-biblioteket envisats med att bara köpa in den som ljudbok, så jag bestämmer mig för att prova det formatet fast jag inte gillar det så mycket. Jag blir förvånad över att den är själv-inläst men finner snart att jag inte har något emot det.

Wynn-Williams vill göra skillnad. Att vara diplomat för Nya Zeeland är inte tillräckligt. Hon lyckas pitcha in sig själv i Facebooks policy-team. Hon vill jobba med riktlinjer och policys (policy:er?) för Facebook, globalt, och har någon sorts bild av att Facebook kommer att förändra världen till det bättre. Det dröjer dock inte länge innan hon inser att Facebook bryr sig mer om sin tillväxt och vinst, än om samarbete, samförstånd och att försäkra sig om att man gör gott. Vem hade väl kunnat ana det?

Careless people är upplagd lite som en äventyrsberättelse, eller kanske snarare som en samling rövarhistorier. Boken är bitvis fängslande. Är Zuckerberg ett geni eller en jättebebis? Sannolikt både och. Är Sheryl Sandberg världens största hypokrit? Men vid avslutad läsning är det ändå något som skaver. Varför såg Wynn-Williams mellan fingrarna med allt som pågick på Facebook så länge? Klingar det inte lite falskt att släppa den här typen av bok först efter att man fått sparken, efter att först ha hållit i och hållit ut så länge det bara gick, för sjukvårdsförsäkringen och för att hon inväntade en fet bonus och kanske för det amerikanska medborgarskapets skull? Hur kan hon inte minnas datumet för sitt eget bröllop (även om hon är stressad över att ha blivit trakasserad av sin chef precis innan), hur kan hon gå med på att åka till Myanmar och fjäska för militärjuntan när hon är gravid.

Jag har så svårt att förstå mig på de som lever för sina jobb, särskilt om de har familj. Okej, du och din man har båda spännande och fina titlar i USA. Men ni kan ju åka "hem" till Nya Zeeland eller Storbritannien, hitta andra meningsfulla jobb och slippa låta en barnflicka uppfostra era barn..?

Summa summarum vet jag inte vad jag ska tycka om den här boken. Jag är nog mer frustrerad över författarens beteende än över Facebook, eftersom jag var helt förberedd på att Facebook är onda. Det är inte utan att jag klappar mig själv på axeln över att aldrig ha skaffat ett konto.

Barnsoldater

Evin Cetins och Jens Liljestrands uppföljare till Mitt ibland oss. Återigen konsumerad som ljudbok, inläst av bland andra Philomène Grandin, och på 1.25x hastigheten.

Här blir det ännu mörkare när Cetin/Liljestrand beskriver bland annat 

hur kriminella gäng alltid ligger steget före polisen: införs visitationszoner, så att risken ökar för förortsbarnen? Rekrytera svenska barn från villaområden att langa knark istället), 

hur samhällets skyddsnät fallerar (förälder ber om hjälp då dennes barn börjat med droger och umgås med fel personer, får: ingen hjälp alls), 

hur åtgärder som ska motverka kriminalitet istället tvingar barn in i just det (en trettonåring med två kriminella bröder och enda uttalade livsmål att inte bli kriminell som utesluts från all fritidsverksamhet och alla sunda vänskapsrelationer på grund av familjens kriminella kopplingar, två elitsatsande tonårskillar som stängs av från hockeylaget efter att de börjat hamna på glid och därmed engagerar sig ytterligare i asocialt beteende), 

hur svagt rättssamhället står sig gentemot gängen (en lärare ringer polisen då en kille står beväpnad utanför skolan där hon jobbar, med påföljden att hon blir kidnappad och misshandlad av gänget, avstängd från sitt jobb för att hotbilden utgör en säkerhetsrisk, och till slut tvingas flytta, en svensk mamma inser att hon inte kan samarbeta med polisen när hennes barn befunnits i en komprometterande situation eftersom detta kommer att medföra en hotbild från gängen mot hela familjen).

Jag avråder kraftigt från att läsa/lyssna på de två böckerna i följd. Det blir för eländigt, till slut orkar jag inte ta in mer. Vad ska man ens göra, finns det ens något som funkar. Obligatorisk läsning för föräldrar tyckte kvällspressen, som tydligen vill att man ska bli ännu mer deprimerad över samtiden och sina barns framtidsutsikter.

Evin Cetin har tydligen sedan dess tagit saken i egna händer och skapat något som heter ungefär studiemotiverande jobb, där ungdomar i utsatta områden under förutsättningen att de sköter skolan får möjlighet att jobba ett par timmar på skoltid. Tur att alla inte har gett upp.

Mitt ibland oss

Plötsligt är jag i fas med alla poddar jag är sugen på att höra, och det blir ljudboksläge. Söker på Evin Cetin och Jens Liljestrands Barnsoldater, som förekom på en tipslista hos någon av de stora tidningarna nyligen. "Obligatorisk läsning för alla föräldrar", och upptäcker att föregångaren Mitt ibland oss finns som ljudbok på e-biblioteket. Sagt och lyssnat.

Det första som händer är att jag blir tvugnen att justera hastigheten på uppspelningen. Philomene Grandin (visst är det hon som pysslade i barn-TV förr? Philofix?) läser så långsamt att jag börjar undra om målgruppen är personer med bristfälliga svenskkunskaper. På 1.5x hastigheten blir satsmelodin konstig. Men på 1.25x fungerar det, trots att det fortfarande är en smula långsamt.

Cetin, advokat och politiker, har intervjuat en handfull personer ur den gängkriminella miljön för att försöka förstå dem. Historierna är snarlika. Nästan alltid handlar det om barn till ensamstående, fattiga personer i förorten som behöver pengar för att passa in, för att "bli någon". Knarkförsäljningen ser de knappt som något brottsligt, de har en mer entreprenöriell approach till det hela. Evigt uppfinningsrika kring att kringgå polisen, sälja, göra vinst. Fanns det någonsin en dröm om ett annat liv krossas den i ett slag i samband med första gången de åker fast; inga jobb för den med domar i belastningsregistret.

Blir jag överaskad eller förvånad? Inte direkt. Är det deppigt? Mycket. Förstår jag bättre hur folk hamnar i kriminalitet? Lite, kanske. Även om jag fortfarande inte riktigt kan förstå hur det kan vara så viktigt med ett par dyra sneakers att man är villig att börja langa knark.

Min huvudsakliga takeaway från den här boken är passagen kring langarnas kunder, hur mycket knark det handlas i Stockholm en vanlig helg, att inga politiker pratar om att krossa partyknarkandet som matar de kriminella gängen med pengar. Själv har jag liksom aldrig varit intresserad av knark, så inte heller den sidan kan jag riktigt relatera till. Cetin nämner för all del också att så länge det finns de som växer upp i tillräckligt hopplösa miljöer, kommer det alltid att finnas sådana som är villiga att tjäna pengar på kriminell verksamhet oavsett dess natur. Men det är ändå intressant att fråga sig hur det skulle kunna låta om politikerna valde att aktivt försöka strypa inflödet av pengar till gängen genom att stävja narkotikabruk och -försäljning.

När jag var klar gick jag vidare med Barnsoldater. Det verkar bli minst lika deprimerande lyssning.

Föräldrarnas födelse

Fascinerande exposé över vad det inneburit att vara förälder i Sverige från ca 1700 till nu. Det är verkligen superintressant, så varför tar det mig två lån (med en mellanliggande bibliotekskö) att läsa klart?

Maja Larsson förefaller ha gjort ett gediget researcharbete och berättar om allt från barn som dog av att få dricka sur komjölk, helt enkelt för att föräldrarna inte visste att det var farligt, via barnavårdsnämnderna som omhändertog barn på ytterst godtyckliga grunder, hemmafruarna som uppmanades knyta fast sina barn ute på gården så de kunde göra hushållsarbete i lugn och ro... fram till dagens curlingföräldrar. Om tendensen att vilja ge sitt barn en annan typ av uppfostran än den man själv utsattes för, och om skillnader mellan olika samhällsklasser.

 

Intressant nog visar det sig att de tankar och ideal kring föräldraskap vi haft sedan ca 1970 och tills nu egentligen är medelklassens föräldraskapsideal, då det är medelklassen som arbetar med att ta fram material kring hur man tar hand om barn, är sjuksköterskor på BVC, journalister etc.

 

Larsson avslutar det hela med att det finns ett råd som verkar vara bestående och det är att man ska älska sina barn. Gott så. 

The women

Wow, vilken uppslukande läsupplevelse.

Att läsa är att resa, enligt en viss bokhandels slogan, och den här boken tar mig från ett stökigt tåg till ett fältsjukhus i Vietnam på bråkdelen av en sekund (om och om igen). Efter en kort inledning som ger en hastig bild av huvudpersonen Frances "Frankie" McGraths uppväxt i ett överklasshem på Coronado Island, är det nämligen där vi hamnar. Frankie tar 21 år gammal värvning som sjuksköterska i amerikanska armén. 

Redan i förordet (och säkert på bokens baksida, om man tittat på den) berättar författaren Kristin Hannah att boken kommer att behandla den suboptimala situationen för krigsveteranerna. Den vetskapen lägger sig som ytterligare ett lager av misär över den omänskliga värld Frankie kastas in i i bokens första del. Arbetsförhållandena är krävande, levnadsstandarden tveksam, skräcken förhärskande. Efter några omtumlande första veckor skriver hon hem om den meningsfullhet hon känner. Detta med sjukvården som Frankies kall i livet återkommer boken igenom och tyvärr bottnar det inte riktigt i mig som läsare. De små stunderna av glädje och stolthet försvinner liksom in bland beskrivningarna av de många skadade hon träffar, och ser.

Vid sin sida i Vietnam har hon rumskompisarna tillika de mer rutinerade armésjuksjöterskorna Ethel och Barb, och ett gäng killar, främst läkare. Ethel och Barb lotsar med så mycket varsamhet de förmår uppbåda Ethel in i sitt nya liv. Ett liv som består av skift som aldrig tycks ta slut, men där det också finns lite utrymme för förströelse. Trots att vi tidigt får veta att det är förknippat med livsfara att färdas i helikopter okynnesflygs det till diverse fester, när sjukhusarbetarna inte dränker sina sorger på den lokala officerspuben vill säga. Tyvärr får Frankie aldrig någon ny, "yngre" kompis, hon tar sig liksom aldrig an att handleda någon in i Vietnamlivet. Oschysst och tråkigt, men är det en miss av Hannah eller beskriver hon helt enkelt Frankies psykiska förfall? Redan innan bokens första del slutar undrar Frankie med all rätta:

How could she go from red alert sirens and saving lives to butter knives and champagne glasses?

I bokens andra del kommer Frankie alltså hem till USA igen. Ett USA som varken verkar uppskatta eller ens vill veta av Frankies insats för sitt land. Som inte värderar den sjuksköterskeerfarenhet hon skaffat sig över huvud taget. Det rör sig också om en Frankie med grav PTSD. Det blir en lång, skakig resa mot att återvända till ett vanligt liv. Frankie anstränger sig för att passa in, men det är svårt och än värre blir det av att till och med hennes föräldrar helst låtsas som att Vietnam aldrig ens hänt. Och när Frankie äntligen slås av insikten att hon behöver hjälp, och tar sig till en klinik för krigsveteraner, möts hon av kalla handen för "det fanns inga kvinnor i Vietnam".

Som läsare kastas jag, precis som Frankie själv, mellan hopp och förtvivlan, om och om igen. Sällan har jag kännt en så stark önskan om ett lyckligt slut.

 

I flera dagar är The women det enda jag kan tänka på. Jag söker och får se bilder, hittar Facebookgrupper för de som jobbade på det ena eller andra av fältsjukhusen. 60-talet känns plötsligt inte så avlägset ändå. Olika scener ur boken spelas upp för mitt inre, om och om igen. Till slut ger jag efter och börjar läsa om boken, men inser raskt att jag kan hoppa över allt som händer innan hon flygs till Vietnam, och inte orkar med det som händer efter att hon kommit hem igen. Är Hannah helt enkelt bäst på action?

 

Sedan läser jag om slutet igen, och gråter.

 

Om jag ska ta på mig de kritiska glasögonen en liten stund, så känns titeln The women något missvisande. Vi får inte veta mycket om någon annan kvinna än just huvudpersonen Frankie. Inte ens de bästa vännerna Ethel och Barb får vi komma speciellt nära. Det förekommer också vid flera tillfällen att Frankie bara råkar snubbla över precis den information hon behöver vid precis det tillfälle det behövs för att handlingen ska gå ihop - så kallad plot convenience, något jag trodde huvudsakligen mindre erfarna författare använde sig av?

 

När jag läste All the light we cannot see funderade jag lite över misery lit och att skriva om krig. När det gäller denna roman finns det ett tydligt syfte att öka uppmärksamheten kring en marginaliserad grupp - kvinnorna som tjänstgjorde i Vietnam, och till viss del även deras manliga kollergor. Och samtidigt som det absolut fungerar - jag visste väldigt lite om Vietnamkriget, nu vet jag lite mer och är betydligt mer intresserad - skaver det liksom lite att göra underhålling av krig och trauma.

 

Oavsett vilket hoppas jag att världen utvecklats sedan dess. Att människor som arbetar i krigssituationer inte skickas direkt från kriget till sitt hem utan får hjälp. Att deras föräldrar bokar en psykologtid istället för en klipptid när de inte verkar må bra.

 

Med viss tvekan, kanske främst en ängslan över att bekräfta min egen boksmak som basic, lägger jag den här boken under Mesarnas favoriter. Läs du med och se om du håller med mig?

Testosteron

Selma Brodrej, journalist född 1995, funderar över mansrollen samtidigt som hon glatt berättar hur strulig hon var under tonåren. Hon citerar och kommenterar friskt kring diverse mer eller mindre färska artiklar och böcker på ämnet, och knyter där det funkar ihop teserna med sitt eget liv. Hon diskuterar huruvida det är skit att vara man idag, huruvida det är rättvist att det är skit att vara man nu eftersom det så länge varit skit att vara kvinna, huskvinnor, feminism, incels och tradwives. Manlighet, feminism, dubbelbestraffning.

Jag kan inte direkt påstå att jag blev så mycket klokare eller fick några nya insikter kring ämnet könsroller under första halvan av 2020-talet, men jag tyckte absolut att essäerna var om inte intressanta så åtminstone underhållande. Och: deprimerande. Det verkar verkligen inte lätt att vara kille. (Men å andra sidan är det heller inte lätt att vara människa och av det följer ju naturligt att det varken är lätt att vara kvinna eller man eller för den delen icke-binär.)

Aska i munnen

Den tredje boken från Tranans Lilla prenumeration år 2024, Brenda Navarros Aska i munnen, är en arg bok. Den namnlösa berättaren har inte haft något enkelt liv; någon pappa har hon aldrig känt till, lillebror Diegos pappa gick oväntat bort efter bara några år. Mamma lämnade Mexiko för att försöka skapa ett nytt liv i Spanien. Kvar hos mormor och morfar blev berättaren, under många år var det hon som hade det huvudsakliga ansvaret för sin bror.

Så en dag kommer mamman faktiskt tillbaka för att hämta dem. Men livet i Spanien är inte heller lätt. Det är svårt att passa in, svårt att få jobb, Diego har det svårt i skolan. Svårt i livet. Såpass att han så småningom tar sitt eget liv. Berättaren själv har vid det här laget lämnat mamman och brorsan i Madrid till förmån för en tillvaro som städerska i Barcelona, men tvingas nu tillbaka. Tillbaka till sin uppväxt, tillbaka till Madrid och tillbaka till Mexico.

Visst finns ett politiskt budskap i Aska i munnen, visst beskrivs både de immigrerade mexikanernas status i Spanien och den osäkra tillvaron i Mexiko, visst kritiseras de spanska universitetstjejer som försöker hjälpa invandrarstäderskorna men egentligen mest skor sig på det hela. Däremot finns det ingen tydlig början och inget tydligt slut. Ingen direkt karaktärsutveckling för varken berätterskan, hennes bror eller hennes mamma. Det är en arg bok, det är en ledsen bok. Kanske är det en något osammanhängande bok, kanske beror det bara på att jag tenderar att ta så långa pauser i mitt fysiska bok-läsande att jag helt kommer av mig.

Slutomdömet blir något i stil med ångrar inte att jag läste, kommer antagligen inte att läsa igen.

Mina ryska vänner

Jag läser Johanna Meléns Mina ryska vänner från 2021, eventuellt som en uppvärmning inför den betydligt nyare Imperiehunger. Melén skriver om sin tid som student i Sankt Petersburg 99-00, kring rysk nutidshistoria och hur hennes bekanta i landet ser på politiken. Det är: jätteintressant och oväntat segt. Jag vet inte varför det tar flera veckor att tugga igenom boken, men det gör det i alla fall.

Hoppas det smakar bra

Jag stänger boken med ett "wow", utan att riktigt veta varför.

Junko Takase har skrivit en roman som huvudsakligen handlar om tre kollegor på ett företag som arbetar med förpackningsdesign. Mest handlar det om Nitani-san, vars mest utmärkande drag kanske är att han är fullständigt ointresserad av mat. Han äter mest snabbnudlar och önskar att det fanns ett piller man kunde ta istället för att äta. I övrigt jobbar han mest, Det finns någon sorts slumrande intresse för litteratur, men det är oklart i vilken utsträckning han faktiskt ägnar sig åt det. Det verkar mest vara jobba, äta snabbnudlar och scrolla mobil, sova, repetera. Samtidigt verkar han vara lågmält arg på det mesta.

"/.../ Men Nitani-san kände på sig att han ändå skulle jobba här fram till pensionen, så det spelade nog ingen roll. Det var 30 år fram till dess. Om pensionsåldern höjdes till 70 år innebar det att det var närmare 40 år kvar. Lång tid Lång tid, men inte så svindlande lång. Inte längre. Fortsatte man bara att äta och sova, vakna och äta, skulle dagarna gå fort. Och rätt var det var hade all tid förflutit."

På samma kontor hittar vi Oshio-san. Hon tycker om mat, på en rimlig nivå. Och sitt jobb, också på vad som verkar vara en rimlig nivå. Kanske tycker hon allra mest om att prestera. Hon tycker dock inte om personer som hon upplever inte drar sitt strå till stacken. Därför är hon öppet arg på den tredje huvudpersonen, Ashikawa-san.

Ashikawa-san verkar vara just en sådan person som inte bidrar lika mycket som alla andra. Hon verkar sätta en stolthet i att vara lite av ett våp, och går ofta hem "tidigt" (vilket väl skulle vara normal tid för oss, men inte i Japan där man förväntas jobba helt sjuka dagar) på grund av huvudvärk... För att sedan komma tillbaka dagen därpå med prydligt förpackade hembakta sötsaker som alla förväntas ooh:a och aah:a över. "Varken ryggrad eller pannben. En känsla lika grumlig som vattnet på botten av en odiskad kastrull tog form i hans inre när orden kom till honom. Då gav han upp alla sina ansträngningar att respektera henne." så tänker Nitani om Ashikawa. Ändå börjar han, av oklara skäl, dejta henne.

I början av romanen tror jag att det skulle bli ett solklart fall av "je suis Ashikawa-san", den som värderar annat än jobbet och gör tveksamma prioriteringar som att baka istället för att jobba. Men såhär med facit i hand kan jag känna igen mig i vissa drag hos alla tre karaktärer. I Nitani-sans pragmatiska inställning till jobbet (typ det är inte speciellt kul men vad ska man annars göra om dagarna), i Oshio-sans irritation över att man ska behöva göra sådant ståhej över fikan på jobbet, och irritation över folk som smiter undan och ökar belastningen på alla andra. I Ashikawa-sans baknörderi.

Arbetskulturen står i bjärt konstrast mot den västerländska; att arbeta från tidig morgon till midnatt måndag-söndag är väl olagligt här, eller i alla fall verkligen inte något som förväntas av en (eller vad vet jag om hur det är att jobba på typ McKinsey, har hört att det ska vara gräsligt). Matkulturen däremot har definitivt sina likheter. De få personer som inte alls är intresserade av mat lär ha det lika besvärligt här som Nitani-san har det i Japan. Själv blir jag också lite generad av allt för mycket uppmärksamhet kring något jag tagit med till jobbfikan. Fika och var glad men lägg ner ooh- och aah:andet...

Det jag inte gillar något vidare med den här boken är att den då och då, utan förvarning, skiftar perspektiv från Nitani-san till Oshio-san. Utöver att göra mig förvirrad tycker jag heller inte att Oshio-sans perspektiv tillför något. Jag antar att Takase ville ge sig själv möjligheten att beskriva Nitani-san utifrån, visa läsaren hur en mindre extrem karaktär ser på honom, men jag tycker att det framgår utmärkt ändå. Och om det nu ska växlas perspektiv, varför i hela friden får vi inte komma in i Ashikawa-sans huvud? Det hade varit betydligt intressantare om ni frågar mig.

Allt annat gillar jag, och Hoppas det smakar bra seglar rakt in på min favoritlista.

Qui a tué mon père

En text skriven för teater av Édouard Louis, som skriver om sin pappa i små fragment. Ljudboken är på blott 1.5 timme, så det är en tunn liten bok vi talar om. Innehållet är dock stort. Jag vet att jag brukar säga att författarinläsning inte är min grej* men här funkar det. Louis pratar tydligt och det är det viktigaste när jag ska lyssna på franska.

Louis pratar om sin pappa, i små fragment. Pappan, ett barn av sin tid. Med ett liv präglat av fattigdom, brist, frånvaro. Av allt som inte var, inte blev. Den stela synen på manlighet som trasade sönder deras relation. När pappan är i femtioårsåldern återknyter far och son kontakten. Nu kan de prata. Men pappans kropp är trasig, han är femtio men kan inte ens andas utan hjälp. Hur blev det så? Louis listar de politiska reformer som steg för steg pressat fadern ner mot marken. Namnger de personer som steg för steg monterat ner de sociala skyddsnäten och därmed berövat pappan återstoden av sitt liv.

Han formulerar också en intressant tanke kring att de som bestämmer, politikerna, påverkas så lite av sin egen politik. Att de som känner av besluten, som kan fira med en biltur till havet för att skolstartsbidraget höjts med 1000 kronor, är så långt från makten. Att de driver igenom beslut som påverkar dem så lite, men som för andra är skillnaden mellan liv och död.

Efter själva boken följer en kort intervju med författaren, vilket är hjälpsamt samtidigt som det egentligen inte tillför särskilt mycket. Texten står utmärkt på egna ben.

Denna bok finns översatt till svenska, under titeln Vem dödade min far. I en svensk kontext kan också nämnas att den tjänade som inspiration för Patrik Lundbergs bok Fjärilsvägen, som vad jag förstått handlar om hans mamma och hur samhället behandlat henne. Jag vill minnas att jag läst någon kritisk text om antingen Louis eller Lundberg, där någon av dem anklagades för att mest bara gnälla. Det tycker jag inte man kan säga om Qui a tué mon père.

Slutligen erkänner jag villigt att det är en kick för mig att lyssna på fransk ljudbok och inse att jag faktiskt förstår, även om det kräver rejäl koncentration. På vissa sätt är det till och med bättre än att läsa vanligt, eftersom det liksom tvingar mig att hålla styrfart. Kanske kompenseras något av det jag förlorar i förståelse av att jag får ta del av originalspråkets formuleringar, nyanser, ord, ljud. Det är musik i mina öron.

* I min ungdom lyssnade jag på författarinläsningen av Duck City av Lena Andersson och inget ont om den senare (eller det skulle väl vara att hon skriver mycket i tidningen som jag absolut inte håller med om i så fall) men det hade varit så mycket trevligare om hon lämnat det jobbet till en skådespelare. Istället uthärdade jag hennes släpiga, tonlösa röst och sedan dess har jag i möjligaste mån strävat efter att undvika att lyssna på författarinlästa böcker.

Netanyahus

Tranan sålde in denna bok fint på sin hemsida. Det ska finnas humor, det ska ges nytt ljus på historien och så vidare. Pulizerprisbelönad är den också. Och tydligen den första bok av författaren Joshua Cohen som översatts till svenska.

Tur för mig att den fanns på svenska, för språket är åt det akademiska hållet och jag får anstränga mig tillräckligt utan att dessutom behöva byta språk. Tyvärr läste jag boken på telefonen, då den av tekniska skäl inte gick att synka till läsplattan (någon gång ska jag skriva mer om min läsplatta och dess för- och nackdelar). En typisk mening ur Netanyahus täcker typ halva min mobilskärm och det lilla formatet gjorde det faktiskt svårare och mindre njutbart att läsa.

Läsa om vaddå, kanske du undrar nu. Utgångspunkten för denna roman var tydligen en anekdot Harold Bloom berättat för författaren om när Benjamin Netanyahus pappa sökte jobb på ett universitet i USA och Bloom fick det tveksamma nöjet att guida honom och, skulle det visa sig, hans familj. I romanen har detta uppdrag istället givits till den fiktiva och intetsägande historikern Ruben Blum.

Min bedöming är att Netanyahus lider av ojämnt tempo. Mer än halva boken läggs på att bygga upp scenen; introducera den tämligen menlösa familjen Blum. Det går trögt. Så fort familjen Netanyahu faktiskt gör entré skiftar både stil och tempo drastiskt. Det är ett riktigt lust-karaktärsmord på hela familjen: Ben-zion som är en lågbegåvad, kompromisslös agitator som saknar akademisk fallenhet och vett och sans, hustrun Tzila är "elak och bryter", barnen är vilda "jehuer" som inte kan vistas i möblerade rum.

Vad är syftet? Att roa? Att förklara, ge ytterligare bakgrund till Benjamin Netanyahu? Jag förväntade mig båda och känner att jag inte riktigt fick någondera. Men jag lärde mig stava till Netanyahu, och det är ju alltid något.

Dunning-Kruger-effekten

Flera gånger har jag scrollat förbi denna roman i kategorin "Bibliotekarierna tipsar" i e-biblioteket för att jag trodde att det var en fackbok om Dunning-Kruger-effekten. Dunning-Kruger-effekten är enkelt forumlerat fenomenet att man kan vara för dum för att fatta att man är dum. Det var alltså inte en fackbok om detta Andrés Stoopendaal hade skrivit, utan en roman om en snart trettioårig Göteborgares framfart under värmeböljan 2018.

Huvudpersonen ägnar sig under denna period åt att jobba deltid på en kommunal enhet som lyder under MSB, supa, skriva, fundera över sig själv och ta hand om sin flickväns hund. I ärlighetens namn händer inte särskilt mycket. Vi får ta del av huvudpersonens överlägsna, pretentiösa tankar, uttryckta i alldeles för långa meningar och med massor av "svåra" ord. Exempel: "Dels, som jag uppfattade det, denna (för hennes egen klass) fullständigt hemtama och hem-lika lyx och dels - dold - som en ytterst obscen leksak i ett Kinder- eller snarare Fabergéägg - inom denna suveräna manifestation av status, rikedom och prestige, kultur och impeccable taste - dess fullständiga, hemliga och o-hem-lika motsats: Missbrukets trasor och trasighet; en veritabel cancersvulst."

I början tycker jag att det är lite kul, jag ler i mjugg åt det högtravande, tänker att det definitivt är huvudpersonen som är så dum att han tror han är smart. Men efter ett tag blir jag ganska less, det är mycket snack och lite verkstad. Särskilt uttråkad blir jag av den så kallade Houellebecq-texten som är ett av huvudpersonens egna alster. Helt klart är huvudpersonen mer intresserad av teorier än vad jag tydligen är. Jag är väl vad han beskriver som en normie, eller till och med en NPC.

Efter en blöt festkväll inträffar dock en nära ögat-upplevelse som får huvudpersonen att börja ifrågasätta sina livsval. Han tar en paus från supandet och förefaller börja uppskatta sin omgivning mer. Kanske påbörjar han sin resa mot att också bli en normie och gilla läget? Kanske är det en s k bildningsroman, kanske inte. Jag tycker liksom inte att huvudpersonen känns genuin, eller autentisk som han skulle ha sagt, varken före eller efter sin lilla inre resa. Det känns som att han bara spelar.

Det här tar jag med mig från denna bok: kanske lärde jag mig lite mer om Jordan B. Peterson? Jag började definitivt fundera på om jag borde läsa något av Houellebecq, även om denna bok kanske snarast är ett argument mot.

Kan inte säga att jag rekommenderar denna bok men den skulle säkert vara intressant att jämföra med exempelvis J.D. Salingers Catcher in the rye.

Vi har alltid bott på slottet

Läste denna helt och hållet på grund av denna text inne hos Sardellen. Jag gillar ju annars inte skräck, antingen är det menlöst eller också blir man livrädd... vad är poängen, typ?

Men nu blev jag i alla fall nyfiken. Tyvärr gjorde jag misstaget att googla om boken var läskig eller inte, varpå Google föreslog flera relaterade frågor som avslöjade avgörande detaljer i handlingen, så jag rekommenderar starkt att avstå från att alls googla när det kommer till däckare. Om du inte vill bli spoilad vill säga.

Liksom Doktor Glas innehåller Vi har alltid bott på slottet flera detaljer som inte förklaras eller motiveras, vilket ger romanen en mångtydighet som jag kan tänka mig lämpar sig utmärkt för diskussion.

Den kan nog också, likt Yellowface och Vikarien, sorteras in under böcker som har osympatiska huvudpersoner.

I Blackwoodhuset (som kanske möjligen en gång refereras till som slottet, om ens det, så romanen har en något oklar titel) bor Farbror Julian, som är förvirrad och sitter i rullstol, storasyster Constance som närmar sig 30 och lillasyster Mary Katherine, Merricat även kallad, som ska vara 18. Dessa åldrar gäller då i ramen till ramberättelsen, för ganska raskt kastas vi tillbaka till det som hände när Merricat var 12 och större delen av hennes familj dog av arsenikförgiftning. Sedan dess för den återstående Blackwoodfamiljen en mycket tillbakadragen tillvaro med låsta grindar och begränsade besök i byn.

Men så en dag dyker det upp en kusin Charles med oklar agenda. Han försöker väcka något till liv hos Constance och huset, men istället är det någonting som triggas hos Mary Katherine och sedemera byborna. Mer än så är svårt att säga utan att ge er hela berättelsen.

Läsvärt? Ja. Min kopp te? Njae. Har jag fortsatt tänka på boken en hel del sedan jag läste den? Jodå.

"Merricat, sade Connie, får det vara en kopp te? O nej, sade Merricat, det är gift i det."

Vikarien

Vikarien av David Norlin påstods i någon recension jag läst vara en bladvändare där ingenting händer, eller nåt ditåt. Spontant kändes det tilltalande. Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag inte håller med. Visserligen är boken tjock och har en starkt diskbänksrealistisk prägling, men det hinner också hända mycket under de två år under vilka boken utspelar sig. Att det sedan är utspätt med dialoger där folk säger typ "Du. Jag fattar om det känns läskigt" eller "Det känns jättebra. Hon bryr sig, det märker man." är en annan femma.

Huvudpersonen Anna är på väg tillbaka från en utmattning som drog igång ungefär samtidigt som hennes första långa förhållande tog slut, och en halv uppsats innan hon skulle ha fått ut sin lärarexamen. Med utmattningen följde en stor ensamhet; utan jobb och utan ork att träffa folk är det bara en gammal pappa och bästa vännen Malin, som precis fått barn, kvar. Nu får hon ett detidsjobb som lärarvikarie på högstadiet, och ska tillbaka in i den skoningslösa skolvärlden.

Det är svårt att säga så mycket mer utan att spoilers. Även dagstidningarnas recensioner undviker att säga för mycket om intrigen, möjligen för att en av de saker som gör boken läsvärd är den deckarlika vad ska hända nu-stilen. Inte sällan med cliffhangers som gör att jag måste läsa en sida till... och en till... Men något oväntat händer det något med boken ungefär halvvägs in, något som så småningom påminner mig om känslan i RF Kuangs Yellowface. Jag börjar tycka mer och mer illa om Anna. Jag förstår mig inte på henne och ju fler (i mina ögon) dåliga beslut hon fattar desto mörkare och mer mardrömslik blir tonen. Kanske är det bokens tema, hur ensamhet, samhällets förväntningar och påfrestningar plus ett mängd obehandlat trauma kan påverka en person.

Det här gillar jag: diskbänksrealismen, det blir inte förutsägbart och gulligt utan mer frustrerande och förvirrat. Trådar lämnas hängande, vissa berättelser får man bara ett brottstycke av. Typ som i riktiga livet. Annas bästa kompis Malin och deras relation som trots fel och brister känns ömsesidig och uppriktig. Hur Norlin bygger upp mot bokens vändpunkt på ett sådant sätt att man verkligen kan se den komma i all sin eländighet.

Det här gillar jag inte: Annas beslut och hur hon handlar. Hur hon försöker göra gott men inte ser hur vårdslös hon är om sina medmänniskor. Scenen där hon träffar ett gäng ungdomar i Sydeuropa - här tappade vi bort realismen, hoppsan. En viss manlig karaktärs velighet, kanske realistisk men kan män sluta flyta runt och förlita sig på att andra (kvinnor) ska bestämma åt dem? Slutet.

På det stora hela är det en välskriven bok, som jag upplever som jobbig att läsa. Feel bad, typ.

Backlashen

Blev nyfiken på Irena Požar, chefredaktör för Vecko-Revyn och krönikör i Aftonbladet, för att hon ibland skriver intressanta texter i den senare (och ibland texter om att alla som inte vet exakt allt om Taylor Swift är obehöriga att ha en åsikt om hennes konserter). Lånar hennes bok, Backlashen, om vad som hände efter #metoo.

I förordet skriver hon att det är en bok som uppstått ur ilska och indignation, men tonen är för det mesta snarare saklig och fundersam, än arg. Požar skriver om hur hon, då 25 år gammal, trodde att #metoo skulle förändra allt men redan något halvår senare inser att de faktiska resultaten blev små, att kvinnorörelsen/feminismen/jämställdheten tappat mark snarare än tvärtom. Var det värt allt lidande det innebar att berätta om trakasserier och övergrepp, när ingenting egentligen verkar ha förändrats?

När hon skriver om hur vittnen från #metoo blivit kallade häxor jag associerar förstås till Haggor som jag kämpade mig igenom för några månader sedan. Jag upplever att Smith (som skrivit Haggor) skyller rekylerna efter kvinnorörelsens olika vågor på andra kvinnor och "nya" feminister, medan Požar tycker att skulden ligger hos patriarkatet: främst männen men också de kvinnor som medvetet eller ej går deras ärende.

Backlashen är kort. Antagligen får Požar möjlighet att uttrycka det hon ville, gott så. För min del hade hon gärna fått inkludera lite mer av feminismens historia eftersom hon strävar efter att placera #metoo i en historisk kontext och jag är för lat för att själv läsa på. Å andra sidan refererar hon flitigt till Witt Brattströms Historiens metoovrål och den täcker säkert den biten. Kanske hade hon (eller hennes redaktör) hellre än att mata ur sig mer text gärna fått ägna lite mer tid och kraft åt korrektur. Det förekommer stavfel, särskrivningar och utelämnade ord på var och varannan sida och för mig stör det läsningen, och tar fokus från innehållet.

Tankar efter en pandemi

Tankar efter en pandemi: och lärdomar inför nästa är en biografi av vår före detta statsepidemiolog Anders Tegnell, skriven i samarbete med journalisten Fanny Härgestam. Den senare var också med och skrev Hans Roslings biografi och stilen är mycket snarlik. På Internet ser jag att stilen beskrivs som "lågmäld" men jag skulle nog hellre säga "platt" eller "torr" om jag ska vara ärlig. Är detta ett signum för Härgestam eller bara ett symtom av att Tegnell och Rosling är (respektive var) torra vetenskapssnubbar? Hur som helst är jag inte ett fan. Det funkar, men själva ord- och berättarglädjen uteblir. Kanske behövs ingen sådan i denna typ av biografi? Jag saknar den ändå.

I boken beskriver Tegnell hur arbetet på Folkhälsomyndigheten FHM såg ut före, under och efter pandemin. Hur de resonerade, vilka frågor de brottades med. Vad som blev som de förväntade sig och när de blev överaskade. Han berör också personkulten som uppstod kring honom själv och hur media plockade ut e-postkommunikation och lyfte saker ur sitt sammanhang.

Det skrivs också mycket om hur FHM:s beslut skilde sig mot många andra länders pandemihantering och hur andra tyckte att Sverige gjorde för lite och var oförsiktiga. Tegnell menar däremot att det var av ren försiktighet som de inte agerade mer drastiskt. Omsorg för samhället innebar i deras ögon inte att till varje pris undvika smitta, utan att göra rimliga avväganden för att hålla nere trycket på sjukvården (platta ut kurvan minns vi väl alla) samtidigt som människor, och samhället, kunde fortsätta leva. Hans besvikelse över att man inte kunde komma överens om en gemensam linje i norden/EU står i viss kontrast mot hans slutsats att pandemiåtgärder är kontextberoende och behöver se olika ut i olika länder beroende på en rad olika faktorer.

Under läsningen blir det tydligt hur underligt det är när alla och envar ska ha åsikter om något trots att man inte har särskilt goda kunskaper på området. "Plötsligt var alla epidemiologer". Själv minns jag mest hur glad jag var att jag inte hade Tegnells jobb. (Han skriver dock om de många statistiker och modellerare som jobbade med detta och det låter i ärlighetens namn ganska kul.)

Utöver Covid-tråden finns ett mellankapitel om Tegnells uppväxt och hur han hamnade på FHM. Helt okej intressant. Under vissa delar av detta får jag en känsla av att detta var något som förlaget alternativt Härgestam verkligen ville ha med, medan Tegnell hellre ville fokusera på Covid, och att det hela därför blir lite halvhjärtat. Okej då jag berättar väl då om jag måste, men det blir inte speciellt levande och detaljer och anekdoter känns ofta irrelevanta.

Mitt helhetsomdöme är att detta är en ganska torr bok med låg åh fan-faktor (för att låna ett begrepp från sommarpratsrecensionerna... Visst har Tegnell sommarpratat för något eller några år sedan? Jag får kanske gå in och lyssna i efterhand). Den väcker däremot intressanta funderingar hos mig, i form av hur snabbt jag ändå lämnat pandemin bakom mig och liksom glömt att vi var tvungna att begränsa oss under flera års tid. Förträngt, kanske. Jag blir lite sugen på att läsa fler böcker med Covid-tema, kanske en roman nästa gång?

De kallar oss influencers

Vad lång tid det tar att läsa något som inte är dåligt som i lättillgängligt, motståndsfritt, utan dåligt som i oklart, osammanhängande? Det tog mig flera veckor att avsluta Camilla Gervides (skribenten bakom bloggen Bloggbevakning, en kvantitet-över-kvalitet-blogg med internetkändisskvaller) 200-sidiga bok De kallar oss influencers från 2023.

Enligt baksidan ska boken innehålla "den definitiva storyn om den svenska influencervärlden, från de första stapplande inläggen till dagens hyperprofessionaliserade pengamaskiner." Det tycker jag inte att den gör. Jag tycker snarare att den innehåller en osammanhängande samling av Gervides mest uppmärksammade "scoop", typ att Isabella Löwengrip överdrev sina läsarsiffror och att Margaux Dietz filmade en medvetslös person i sin trappuppgång.

För mig som alltså då och då läser Bloggbevakning (och här kan jag väl i Gervides anda fråga mig själv varför, varför lägger jag min dyrbara uppmärksamhet på detta?) finns inget nytt att hämta. För den som inte läser bloggen misstänker jag att temat inte är speciellt intressant eftersom det saknas helhetsgrepp. Boken är uppdelad i flera delar och var och en av delarna innehåller flera namngivna avsnitt, vilka dock inte hänger samman med varandra och inte heller i någon större utsträckning med rubrikerna på delarna. Inte heller avsnitten i sig är något att hänga i granen. Språket är minst sagt bloggigt och Gervide förefaller älska att skriva om sig själv och saker hon själv har gjort, oaktat om det är relevant eller inte.

Jag har förstått att denna bok hetsskrivits i ett försök att vara aktuell, eller kanske som en första svensk bok för gamlingar (obs sällar absolut mig själv till denna skara) som ska försöka förstå hela influencergrejen. Gervide har trots allt fått sitta i en del morgonsoffor i egenskap av expert på sociala medier. Men den funkar inte för mig, den känns tramsig och jag får verkligen kämpa för att läsa färdigt. Om inte jag är målgruppen, så vem?

Slutligen kommer här en fundering kring förlag. Upptäckten av Tranans bokförlag, med nischen "översatt kvalitetslitteratur" har fått mig att i större utsträckning lägga märke till vilket förlag som publicerat vilken bok. I detta fall rör det sig om Mondial och jag kommer genast att tänka på Lycka till med resten av livet, en annan internetkändisbok som jag upplevde som något oklar innehålls-,  syftes- och sammanhangsmässigt. Var är redaktörerna? Ren spekulation: är Mondials inriktning kändisar som vill skriva en bok? Har andra bokförlag inriktningar eller handlar allt om profit?

Vemod undercover

Nöjesjournalisten Jan Gradvall har skrivit en icke-kronologisk biografi över Abba, genom att ta upp en mängd olika ämnen från ljudproduktion till dansbandskultur till politik till abbornas respektive bakgrund. Formatet ska vara inspirerat av en liknande bok om Beatles (One, two, three, four åker rakt in på min läslista); en gäng fristående kapitel om sådant som intresserar Gradvall (och oftast även mig) som tillsammans ger en översiktlig bild av Abbas musik, bandets tillkomst och sönderfall och den omvärld bandet var verksamt i. 

Jag, som tillhör A-teens generationen och på min höjd hade ytliga förkunskaper om bandet, tyckte att boken var superintressant och en riktig bladvändare. Det för en biografi okonventionella formatet fungerar toppen och det märks att Gradvall har kunnat hålla sig till det som han kunnat eller genuint önskat förkovra sig om. Vissa avsnitt upplever jag som mindre relevanta (det om den australiensiska hjärnkirurgi-stjärnan som endast lyssnar på Abba under sina operationer) men jag kan tänka mig att andra tycker detsamma om avsnitt som jag verkligen gillade (det om när Björn och Benny hade en stor fest för att fira att de varit vänner i 50 år).

En rekommendation till den som är intresserad av Abba, musik eller allmänbildning. Ett utdrag ur innehållsförteckningen:

Gone girl

Varför, varför, varför väljer jag att läsa en psykologisk thriller? Jag hatar att läsa psykologiska thrillers. Att man (jag) inte kan lägga dem ifrån sig. Att man (jag) mår illa när man läser. Att man (jag) inte kan sova på natten antingen för att boken är läskig eller för att man (jag) ligger vaken och grunnar över hur det ska gå.

Möjligen är baksidan av lättillgängligheten i att läsa digitalt att jag lånar lite väl spontant. Möjligen söker på Britneys självbiografi och så tycker appen att woman och girl är sak samma och så kommer Gone Girl, Gillian Flynns storsäljare från 2012 (just nu går den visst att köpa för 19kr plus frakt på kända nätbokhandlar) upp. Visst blev den väldigt stor när den kom? Jag kände åtminstone igen titeln och hade ett vagt minne av att den skulle ha en osympatisk kvinnlig huvudperson? Och att jag hört något om att Flynns berättelser skulle vara originella? Blev nyfiken, klickade låna, resten är historia. 12 timmar ner i ett slukhål till bok.

Amy försvinner samma dag som hon och Nick ska fira femårig bröllopsdag. Nick är en otrogen mansgris och ganska outhärdlig att läsa om (här ska erkännas att jag ett par hundra sidor in googlar vem som är skurken i boken, för att Nick är så störig att det liksom inte kan vara han, eller kan det, varför ska jag då fortsätta läsa). Så småningom uppdagas emellertid att Amy är snäppet värre. 

Ett par reflektioner:

* Jag blir mycket imponerad av stilgreppet Amys dagbok, som inleds med att Amy poängterar att hon är skribent och dagboken ett sätt för henne att öva sina färdigheter. Aha det är så hon gör för att det inte ska kännas krystat i sin utförlighet, tänker jag nöjd. Det visade sig dock vara ännu finurligare än så.

* Romanen innehåller den tydligaste, mest utförliga beskrivningen av begreppet cool girl jag stött på (nu är frågan bara vad som skiljer en sådan från en pick me girl). Men jag blir lite tveksam, inte ens amerikanska män för 10 år sedan kan ha trott att sådana tjejer faktiskt finns?

* Är det inte lite komiskt att en roman som åtminstone delvis är av typen whodunnit har två huvudpersoner med efternamnet Dunne?

* Den utgåva jag läste innehöll ett par tidigare opublicerade avsnitt (meningslösa) men också en uppsättning frågor att använda om man vill diskutera boken i en bokcirkel eller liknande. Frågorna tyckte jag var jätteintressanta och jag tror verkligen att de hade kunnat funka och berika samtalet i min bokcirkel.

* Det kan inte vara en slump att Flocken och Gone girl har mycket liknande mysteriet startar-scener (man kommer hem från jobbet, dörren på vid gavel, kvinnan borta sedan helt nyligen (maten/strykjärnet fortfarande varmt), mannen bestört men blir genast huvudmisstänkt). Absolut inte identiska, men jag har svårt att tro att Grimwalkers inte gjort läxan och läst Flynn, och inspirerats.

Nähä. För den som gillar den här typen av psykologisk spänning och mot förmodan inte redan läst denna bok är det en rekommendation. Personligen ska jag hålla mig borta från den här genren ett tag nu.

Slöseri

Jag vet inte om jag kan skriva något som gör denna roman rättvisa. Kanske inte utan att först läsa om den. Definitivt inte utan att avslöja detaljer man som läsare gärna upptäcker själv. Samtidigt vore det synd att inte lyfta fram denna pärla. Så jag ger det ett försök.

Det börjar med ett brev. Avsändaren låter oss omgående få veta att hon, då brevet når sin mottagare, redan är död. Samt att hon ämnar lämna allt hon äger i arv till mottagaren, dock inte utan motprestation. Mottagaren i fråga heter Lucrecia och är en småtrist akademiker i trettioårsåldern som har ett ordnat liv med jobb, sambo och hund i Buenos Aires. Avsändaren är hennes excentriska faster Vita, som bodde i ett stort hus på Pampas, omgivet av grönskande träd. När Lucrecia var liten hade de båda en nära relation, men med åren har de glidit isär och det är nu länge sedan de talades vid. Så varför detta brev, varför detta beslut om arvet? Jag delar med mig av denna ledtråd, detta utdrag från Vitas brev, i bokens flämtande början:

"Jag vet att du inte skulle vilja byta ditt liv mot något annat, eller jag vet åtminstone att det är vad du säger till alla, inklusive dig själv varje morgon när du står framför spegeln. Jag tänker inte upprepa min åsikt om det du betraktar som dina framgångar, den har du redan hört. Men låt mig ändå säga att jag vet att tröttheten, denna anhopning av förödmjukelser som idag kallas trötthet, har haft dig i sitt våld sedan länge. Jag är ledsen att behöva säga det. Som i en film med utomjordingar tog den dig i besittning, och utan att du lade märke till det underkuvade den dig, påtvingade dig sina regler, sina försakelser."

Jag fastnar genast och trollbinds av intrigen, av den ljuvligt egensinniga Vita och ytterligare en udda huvudkaraktär som vi snart får stifta bekantskap med. Jag fascineras av stilgreppen, hur María Sonia Cristoff skriver från möjliga och omöjliga vinklar och hur spännande det är när hon kastar sig ut. Jag får känslan av att hon vet precis hur hon vill ha det, det finns inget tvivel, ingen osäkerhet eller oro kring hur texten ska hänga ihop, eller uppfattas. Någon sorts självklarhet, utan att för den skull bli självgod.

"När du läser igenom dem kommer du säkert tro att jag överdriver, svamlar. Men aldrig att jag svamlar, det ska du veta. Överdriver, ja. Fantiserar, absolut. Förvanskar, dito. Men tänk bara hur trist det skulle vara att läsa om händelserna så som de var, detaljerade uppgifter om tidpunkter och platser, meningar utformade som vittnesmål i en domstol, missödena, därifrån, beskrivningar in i minsta detalj /.../ Det är inget jag skulle vilja skriva ner, än mindre läsa. Jag vill hellre överdriva, Lucre, jag vill hellre fantisera."

Det kommer också partier som jag personligen inte tycker är lika spännande eller intressanta, det ska jag inte sticka under stol med. Som jag läser med en känsla som påminner vagt om Frodo/Sam-kapitlen i sista Sagan om Ringen-boken, "jag förstår att det här måste vara här, men kan det bli klart så jag får följa det roliga gänget igen?", minus eländet då. Men så tar man sig igenom även den strapatsen och så kommer man till slutet, som är lite oklart, och plötsligt framstår hela romanen som något mer oklar. Vad är det egentligen den handlar om? Visst handlar den om Vita, och om Lucrecia, och vad som händer med arvet, men deras berättelser tonar liksom ut lite i bakgrunden när huvudperson nummer tre tar över spakarna. Även om dennes koppling till de övriga är tydlig, och tematiken likaså, så känns det kanske lite frikopplat...

Helt oaktat detta rekommenderar jag gärna Slöseri till alla som gillar att läsa. Eller i alla fall alla som gillar böcker som kan innehålla ord som doxa, matrona och deleuzansk. Alla som gillar att läsa sådant som inte riktigt följer någon mall.

"Det bästa sättet att göra motstånd är att göra det du har lust med."

Tack DN för boktipset. Tack också till för mitt dåliga minne, flera gånger sökte jag på nätet efter typ "Christoff Girighet" (som jag fick för mig att den hette). En av dessa sökningar ledde mig inte bara rätt utan också till bokförlaget Tranan! Vilken fin hemsida, vilket fint urval och vilka rimliga leveranspriser. Den orimliga entusiasm som väcktes inför dessa böcker stämmer dock illa överens med de faktum att jag huvudsakligen läser digitalt och strävar efter att äga färre saker. Vi får se om jag kan hålla mig.