L'envol

Jag ville uppleva kicken av fransk ljudbok igen. Helst ville jag inte ha något som var för långt, och så ville jag ha en uppläsare som jag gillar. Den enda jag känner till är Françoise Cadol, så jag sökte på henne och tog något som lämpligt ut. Kanske skulle jag ha kollat lite noggrannare innan jag lånade just den här, för det visar sig att det här rör  sig om dubbla uppläsare: Cadol, men också författaren själv, Aurélie Valognes.

Romanen L'envol (som är svåröversatt men betyder ungefär starten, flykten, frisläppandet) är nämligen skriven med växlande perspektiv - ett stycke ur mammans perspektiv, nästa ur dotterns, tillbaka till mamman, och så vidare. Inte som en dialog, utan som att de berättar varsin historia och vi som lyssnar får båda perspektiven. Till en början är det inte helt lätt att hänga med, men efter en stund vänjer jag mig.

Gabrielle bor i hyresrätt i en förort till Paris, har jobbat inom hemtjänsten sedan hon var 17 och är ensamstående mamma till Lili. Gabrielle formar villigt hela sitt liv efter Lili och överöser henne med kärlek. I början, när Lili är liten, är de ett dream team, lyckliga i sin egen lilla bubbla. Men så småningom kommer tonåren med sin ofrånkomliga(?) schism mellan barn och förälder, och inte blir det bättre av att Lili är ett ambitiöst och vetgirigt barn, ständigt på väg uppåt. Redan när hon börjar gymnasiet befinner sig i miljöer hennes mamma inte känner till. Båda tror att den andra är missnöjd och hellre hade velat ha en annan mamma/dotter, samtidigt som de tycker att de själva fått den bästa dotter/mamma man kunnat föreställa sig.

När Lili efter flera års enorma kraftuppbåd tar examen från högskolan skriver hon ett avslutningstal om och till sin mamma, och hur tacksam och stolt hon är över henne, men modet sviker; pappret stannar kvar i fickan. Därefter flyttar hon till London där hon fortsätter att jobba av själ och hjärta. Gabrielle undrar när hon ska ta sig tid för sig själv, och om hon är lycklig. Lili är helt uppslukad av karriären, men lyckas ändå haffa en man och få ett barn, bara för att sedan fortsätta jobba med full gas. Inte förrän Gabrielle drabbas av en stroke tvingas hon fundera över hur hon egentligen vill leva sitt liv.

I den efterföljande författarintervjun (är detta vanligt i franska ljudböcker? Jag tror aldrig jag varit med om det för en svensk dito) berättar Valognes att startskottet för romanen var en intervju med en journalist som skrev en bok om barn som uppnått en annan samhällsklass än den föräldrarna befinner sig i. Berättelsen är alltså baserad på en sann historia. Det är för övrigt Valognes nionde roman, och något utanför hennes vanliga genre som är "comédie"... feelgood? Kanske. Själv hade jag aldrig tidigare hört talas om Valognes, som heller inte översatts till svenska.

Så vad tycker jag då? Jag kom med tiden att uppskatta formatet, att de båda kvinnorna som berättar från varsitt håll. Det som jag till en början upplevde som så förvirrande. Det är fint att få höra de båda rösterna och lite extra intressant blir det hur det hos Lili så småningom börjar dyka upp ord och begrepp som jag inte känner till. Hennes franska växer ifrån min, medan Gabrielles förblir begriplig. Jag uppskattar också den nyanserade bild som målas upp av Gabrielles och Lilis relation. Problemet är bara att det ibland, särskilt framåt slutet, blir lite väl sentimentalt och smetigt. Lilis klassresa är intressant, men hennes drivkrafter beskrivs bara skissartat.

Valognes har velat göra sin och mammans relation rättvisa, och även skildra sin egen upplevelse av klassresa och att aldrig riktigt höra till... Men jag tror det hade kunnat bli en ännu bättre roman om hon vågat avvika lite mer från sanningen, kanske till och med vrida om kniven med ett olyckligt slut?

Slutbetyget blir således... 3+/5? Egentligen ganska mellanmjölk, men franskan och allt vad den ger mig ger ett stort plus i kanten.

Qui a tué mon père

En text skriven för teater av Édouard Louis, som skriver om sin pappa i små fragment. Ljudboken är på blott 1.5 timme, så det är en tunn liten bok vi talar om. Innehållet är dock stort. Jag vet att jag brukar säga att författarinläsning inte är min grej* men här funkar det. Louis pratar tydligt och det är det viktigaste när jag ska lyssna på franska.

Louis pratar om sin pappa, i små fragment. Pappan, ett barn av sin tid. Med ett liv präglat av fattigdom, brist, frånvaro. Av allt som inte var, inte blev. Den stela synen på manlighet som trasade sönder deras relation. När pappan är i femtioårsåldern återknyter far och son kontakten. Nu kan de prata. Men pappans kropp är trasig, han är femtio men kan inte ens andas utan hjälp. Hur blev det så? Louis listar de politiska reformer som steg för steg pressat fadern ner mot marken. Namnger de personer som steg för steg monterat ner de sociala skyddsnäten och därmed berövat pappan återstoden av sitt liv.

Han formulerar också en intressant tanke kring att de som bestämmer, politikerna, påverkas så lite av sin egen politik. Att de som känner av besluten, som kan fira med en biltur till havet för att skolstartsbidraget höjts med 1000 kronor, är så långt från makten. Att de driver igenom beslut som påverkar dem så lite, men som för andra är skillnaden mellan liv och död.

Efter själva boken följer en kort intervju med författaren, vilket är hjälpsamt samtidigt som det egentligen inte tillför särskilt mycket. Texten står utmärkt på egna ben.

Denna bok finns översatt till svenska, under titeln Vem dödade min far. I en svensk kontext kan också nämnas att den tjänade som inspiration för Patrik Lundbergs bok Fjärilsvägen, som vad jag förstått handlar om hans mamma och hur samhället behandlat henne. Jag vill minnas att jag läst någon kritisk text om antingen Louis eller Lundberg, där någon av dem anklagades för att mest bara gnälla. Det tycker jag inte man kan säga om Qui a tué mon père.

Slutligen erkänner jag villigt att det är en kick för mig att lyssna på fransk ljudbok och inse att jag faktiskt förstår, även om det kräver rejäl koncentration. På vissa sätt är det till och med bättre än att läsa vanligt, eftersom det liksom tvingar mig att hålla styrfart. Kanske kompenseras något av det jag förlorar i förståelse av att jag får ta del av originalspråkets formuleringar, nyanser, ord, ljud. Det är musik i mina öron.

* I min ungdom lyssnade jag på författarinläsningen av Duck City av Lena Andersson och inget ont om den senare (eller det skulle väl vara att hon skriver mycket i tidningen som jag absolut inte håller med om i så fall) men det hade varit så mycket trevligare om hon lämnat det jobbet till en skådespelare. Istället uthärdade jag hennes släpiga, tonlösa röst och sedan dess har jag i möjligaste mån strävat efter att undvika att lyssna på författarinlästa böcker.

blåmesens 2023

2023 var året när jag började läsa igen*. 

Jag tröttnade på att slöscrolla Internet och laddade ner bibliotekets e-boksapp. Och plötsligt blev det omöjliga möjligt. Med godtycklig formatering på en mobilskärm, för all del. Men någonstans i somras jag började läsa, och jag kunde inte sluta.

Någon exakt lista över vad som lästs har det inte blivit, med två olika biblioteksappar och några pappersböcker och lite raderad historik är jag mer än lovligt osäker på vad jag läst, men jag vet att det är 25+ böcker. Här kommer ett godtyckligt urval/en serie mikrobloggar** (understrukna gillade jag lite extra):

Just nu är jag här (Isabelle Ståhl): Om det här är en bok som beskriver min generation, så tillhör jag nog en annan.

Världen som väntar (Peter Alestig): Om hur livet i Sverige kan se ut på 10-20 års sikt. Önskar att författaren hade skippat introkapitel à la P3 Dystopia, för mig ger de boken ett mindre trovärdigt intryck.

Häng City (Mikael Yvesand): Rätt kul bok, men jag tror inte att den kommer att bli någon klassiker.

Jävla Karlar (Andrev Walden): Jamen den var väl rätt bra tror jag? Blev inte besviken, och hade höga förväntningar då jag brukar gilla författarens texter i DN.

Stjärnlösa nätter, Blod rödare än rött, Bortom solens strålar (Arkan Asaad): Det säger säkert mer om mig än om böckerna, och temat (hederskultur bl a) är säkert jätteviktigt och relevant för många. Men det enda jag kan tänka på (okej, hur platt böckerna är skrivna också) är: vilka arroganta, ynkliga krakar till manliga karaktärer.

En enkel till Indien (Cassandra Brunstedt): Läste denna för att jag läst att boken skrevs under en föräldraledighet. Önskade nästan att den skulle vara dålig? Men den var stabil feel good. Feel good, som tomma kalorier. Stundtals ljuvlig att konsumera, men eftersmaken är äckel. Uppföljaren (Lyckliga gatan tur och retur) var inget vidare.

Förinta världen inatt (Stina Jackson): Feel bad i tegelstensformat. Ingen är, eller blir, lycklig. Inget är svart, vitt, rätt eller fel. Den här gillade jag! Och tyckte dessutom slutet var toppen.

Skam den som ger sig (Charlotte Kalla och Johan Esk). Gillar Kalla. Gillar Esk. Inte imponerad av boken. Önskar att jag inte köpt den, för jag kommer inte att vilja läsa den igen.

Vad hon klagar över när hon klagar över hushållsarbetet (Heidi Linde): om jag någon gång får för mycket fritid ska jag göra ett inlägg om "vad vi parafraserar när vi parafraserar Raymond Carver". Det här var norskt och intetsägande.

Changer l'eau des fleurs (Valérie Perrin): Jag provade att läsa en ljudbok på franska och blev smått euforisk när DET GICK. Romanen var av typen fransk feel good. Någon invecklad, och med lite för mycket detaljer framåt slutet (inget lämnades åt fantasin), men en positiv läsupplevelse. Möjligen det enda skönlitterära jag läst på främmande språk i år.

Stacken (Annika Norlin): Jag gillar ju Annika Norlin - från början som artist men även hennes sätt att skriva. Intrigen är dessutom intressant, om än något osannolik. En intressant motsättning till denna brist på realism är att jag fortfarande är tvärilsk på en av karaktärerna efter avslutad läsning.

Kvällens röster (Natalia Ginzburg): Lånade denna eftersom den var på nån lista i DN och utlovades vara kort. Gillade! Dialogerna (som ibland får vara monologer) är verkligen skickligt skrivna. Dessutom beter sig huvudpersonerna vuxet och tar rimliga beslut? Ovanligt.

Yellowface (RF Kuang). Uuuuuh. Mådde fysiskt illa 90% av den hastiga (går det att läsa den på annat sätt?) läsningen av denna roman. Med risk att spoila: otäckare huvudperson får man leta efter.

Systrarna (Jonas Hassen Khemiri). Jag hade fått för mig att jag inte gillar JHK. Sen hörde jag en intervju och blev sugen. När jag väl börjat läsa kunde jag inte sluta, jag måste bara få veta hur det skulle gå! Trollbunden ända fram till slutet, som jag upplevde som lite abrupt, förhastat, plötsligt, helt enkelt inte riktigt som ett slut.

Stargate: en julberättelse (Ingvild H. Rishøi): Spoiler i vitt här: två barn som det är synd om lägger sig och dör under en gran. Jaha. Berörde mig inte det minsta.


2024 ska bli året då jag slutar (nåja, drar ner på att) läsa igen.

Varför då, undrar ni. För att jag läser på stulen tid. Jag läser medan jag väntar på att barn ska somna (okej). Jag läser på toa (ibland okej). I omklädningsrummet på jobbet (knappast okej). Istället för att sova (inte bra). Samtidigt som jag lagar mat (inte heller bra). Medan livet susar förbi omkring mig (upp till läsaren). Det finns helt enkelt inte plats.

 

* Annat än böcker för barn 0-6 år, vill säga. Dessa kan också, i enstaka fall, ha oväntad verkshöjd.

** Om Threads inte varit ägt av Meta = Facebook, kanske en bok-mikroblogg hade varit något? Min tröskel för att uppdatera härinne verkar ha växt sig kämpahög.

Au bon roman

Nous voulons des livres nécessaires, des livres qu'on puisse lire le lendemain d'un enterrement, quand on n'a plus de larmes tant on a pleuré, qu'on ne tient plus debout, calciné que l'on est par la souffrane; des livres qui soient là comme des proches quand on a rangé la chambre de l'enfant mort, recopié ses notes intimes pour les avoir toujours sur soi, respiré mille fois ses habits dans la penderie, et que l'on n'a plus rien à faire; des livres pour les nuits où, malgré l'épuisement, on ne peut pas dormir, et où l'on voudrait simplement s'arracher à des visions obsessionelles; des livres qui fassent le poids et qu'on ne lâche pas quand on n'en finit pas d'entendre le policier dire doucement: Vous ne reverrez pas votre fille vivante; quand on n'en peut plus de se voir cherchant le petit Jean follement dans toute la maison, puis follement dans le jardin, quand quinze fois par nuit on le découvre dans le petit bassin, à plat ventre dans trente centimètres d'eau; des livres qu'on peut apporter à cette amie dont le fils s'est pendu, dans sa chambre, il y a deux mois qui semblent une heure; à ce frère que la maladie rend méconnaissable.
      Chaque jour Adrien s'ouvre les veines, Maria se saoule, Anand est renversé par un camion, une Tchétchène (Turkmène, Four) de douze ans est violée. Chaque jour Véronique essuie les yeux d'un condamné, une vieille femme tient la main d'un mourant affreusement défiguré, un homme recueille un petit enfant hébété parmi les cadavres.
     Nous n'avons que faire des livres insignifiants, des livres creux, des livres faits pour plaire.
     Nous ne voulons pas de ces livres bâclés, écrits à la va-vite, finissez-moi ça pour juillet, en septembre je vous le lance comme il faut et on en vend cent mille, c'est plié.
     Nous voulons des livres écrits pour nous qui doutons de tout, qui pleurons pour un rien, qui sursautons au moindre bruit derrière nous.
     Nous voulons des livres qui aient coûté beaucoup à leur auteur, des livres où se soient déposés ses années de travail, son mal au dos, ses pannes, son affolement quelquefois à l'idée de se perdre, son découragement, son courage, son angoisse, son opiniâtreté, le risque qu'il a pris de rater.
     Nous voulons des livres splendides qui nous plongent dans la splendeur du réel et qui nous y tiennent; des livres qui nous prouvent que l'amour est à l'œuvre dans le monde à côté du mal, tout contre, parfois indistinctement, et le sera toujours comme toujours la souffrance déchirera les cœurs. Nous voulons des romans bons.
     Nous volouns des livres qui n'éludent rien du tragique humain, rien des merveilles quotidiennes, des livres qui nous fassent revenir l'air dans les poumons.
     Et quand il n'y en aura qu'un par décennie, quand il ne paraîtrait qu'un Vies minuscules tous les dix ans, cela nous suffirait. Nous ne voulons rien d'autre.
Ganska fint sagt, även om jag inte håller med helt och fullt. Dessutom utgör det en fantastiskt intressant liten konflikt.

Au bon roman handlar nämligen om två ensamma och var och en på sitt sätt bekymrade individer som tillsammans bestämmer sig för att starta en bokhandel där det endast ska säljas bra litteratur. En kommitté tillsätts för att välja ut dessa böcker och när bokhandeln gör succé väcks genast en våg av kritik mot detta urval, mot dessa personer som säger sig veta vad som är bra litteratur och vad som inte är det.

Det roliga är alltså att om denna fantastiska bokhandel, som alltså heter Au bon roman, fanns i verkligheten, skulle den aldrig någonsin ta in en bok som Au bon roman. Den är inget mästerverk, den är ren underhållningslitteratur. Och hur jag ska få detta att gå ihop i mitt huvud, det vet jag inte. Hur tänkte du nu, Laurence Cossé?

Om man nu inte bryr sig om hur boken ska klassificeras så kan man nöja sig med att konstatera att den är ganska mysig, lite spännande, lite pretentiös, ganska fånig och med en tendens att bli något sämre efter hand.

Le ventre de l'Atlantique

Salie bor i Strasbourg, men hon kommer egentligen från Atlantens mage*, alltså ön Niodor som tillhör Senegal.

Ungdomarna på Niodor drömmer nästan uteslutande om att ta sig till Frankrike, som även efter kolonialismens slut ses som Landet med stort L när det gäller västvärlden. Salies lillebror Madické är inget undantag. Han älskar fotboll, och särskilt den italienske spelaren Paolo Maldini, mer än något annat, och vill till varje pris resa till Frankrike och göra succé i någon av klubbarna där.

Då de tillhör en kultur där man inte hör av sig om det inte hänt något viktigt blir fotbollen länken via vilken Salie och Madické håller kontakten. Öns enda TV är något nyckfull och Salie tvingas då och då agera fotbollskommentator på telefon, medan FranceTelecom lägger beslag på hennes surt förvärvade slantar. Att höra om de mörka och svåra sidorna med livet i Frankrike är brodern däremot inte alls intresserad av.

Fotbollen är ett viktigt motiv i den här boken, och Fatou Diome lyckas göra den intressant även för mig, som är oerhört ointresserad av denna sport. Temat i boken är dock något djupare - det handlar om u-länders bild av västvärlden (ett ställe där även de arbetslösa får lön och där man måste vara en idiot för att misslyckas) och om att lämna platsen där man växte upp och inte längre känna sig hemma vare sig i sitt gamla eller sitt nya hem.

Visst blir man nedstämd av vissa av de livsöden som förtäljs i boken, om olaglig invandring, rasism och kvinnor för vilka framgång mäts i antal söner. Men boken är trots detta varken någon eländesskildring eller någon onödigt hurtig predikan. Snarare är den ett trevligt och välskrivet tidsfördriv som inbjuder till viss reflektion.

*Detta är även den svenska översättningens titel.

Chroniques de l'oiseau à ressort/P1s bokcirkel

När jag fick höra att P1:s bokcirkel skulle läsa Murakami drabbades jag genast av en vansinnig lust att haka på (nej, jag är inte pensionär. Det känns viktigt att påpeka det). Efter att ha vägt för- och nackdelar mot varandra under några dagar inhandlade jag ett pocketexemplar av den aktuella boken, som en liten present till mig själv. Bokcirkelns sammansättning samt bland andra Stjärtmes' och min favoritbokhandlares åsikter om Murakami bidrog till att jag var nästan löjligt entusiastisk inför projektet. Kanske var jag mer peppad då än när jag i förra veckan, åtta dagar efter Bokcirkeln, äntligen korsade mållinjen.

Chroniques de l'oiseau à ressort (eller Fågeln som vrider upp världen som den heter på svenska) handlar om en trettioårig man som heter Toru och som i början av berättelsen verkar vara en i stort sett vanlig kille, möjligtvis något av en toffel. Toru har slutat på sitt jobb utan att riktigt veta varför och spenderar nu dagarna med att städa och laga mat i sitt och hustruns gemensamma lilla hus. Hans passivitet verkar dock snarare dra till sig än stöta ifrån sig märkliga människor och företeelser.

Till en början fann jag romanen lika delar fascinerande och absurd. Jag fäste mig vid ett flertal träffande beskrivningar och formuleringar och jag blev otroligt nyfiken på var i hela världen histoiren var på väg. När det sedan blev dags att lyssna på det efterlängtade första programmet hade jag höga förväntningar. Cirkeln levde upp till huvuddelen av dem; under lagom lång tids trevlig diskussion satte deltagarna ord på mycket av det som jag känt. Peppnivån var med andra ord fortsatt hög.

Redan under andra etappen började jag dock tappa fokus; intrigen blev allt mer märklig samtidigt som väldigt många saker pågick i min egen vardag. Drömmar, konstiga sammanträffanden, övernaturliga inslag och krigshistoria blev alla delar i berättelsen. En morgon går Kumiko hemifrån som vanligt, men hon kommer inte hem igen. Toru blir naturligtvis överraskad, förvånad, orolig men han verkar inte ta några initiativ. Jag frustreras av att Torus liv verkar rusa förbi medan han står bredvid och ser på. Vart tog alla vägen, vem är mannen med gitarrfodralet och vem är barnet som vaknar om natten? Cirkeln, som åtnjöts ihop med hemkokt vaniljsås, lugnar ner mig och visar att jag inte är den enda som är förvirrad.

Från och med fjärde 'läsläxan' började det gå utför om inte med entusiasmen så med läsningen och den tid som ägnades däråt. Visserligen gav Murakami en del svar, men samtidigt hänger ett oroväckande antal trådar lösa. Torus universum växer och antar ogreppbara dimensioner. Men det är inte förrän boken redan är utläst som jag inser att det kanske var en sån där 'svår' bok (typ Blonde) i alla fall. Trots att den börjar med spaghettikok och slutar nästan lika vardagligt.

Ärligt talat kommer jag att sakna cirkeln mer än boken. Jag har ännu inte varit med i någon bokcirkel själv, om man inte räknar ett mycket misslyckat försök att vara med i en internetbokcirkel för några år sedan som gick i stöpet redan efter en bok - den var urdålig -, men jag skulle gärna göra ett försök en dag. Cirkeln har refererat (ibland på ett inte helt adekvat sätt) och dissekerat Chroniques de l'oiseau à ressort men även använt den som avstamp för mer personliga samtal och reflektioner.

Nu tycker ni kanske att det här inlägget inte är mycket att komma dragandes med efter en dryg månads tystnad, eftersom att det sätter bokcirkeln före själva boken. Men programmen är verkligen värda att lyssna på (här), och de har hjälpt mig att ta mig igenom den här boken. Visserligen är jag ganska säker på att jag skulle ha läst ut den på egen hand också, men med radions hjälp har mitt utbyte av den blivit mycket större.

Chroniques de l'oiseau à ressort har nu varit en permanent del av min tillvaro i nästan sju veckors tid. Det kommer inte att bli helt lätt att skiljas från den, särskilt eftersom jag kommer att jämföra det jag läser den närmaste tiden med den. I min oro över att inte hitta någonting som är lika bra finner jag beviset för att jag inte bara tyckte om cirkeln utan även boken. Mer Murakami? Gärna.

Chaleur du sang

I egenskap av boknörd har jag ofta en lista över böcker jag skulle vilja läsa undanstuvad någonstans i bakhuvudet och/eller plånboken. Då har man nämligen något att falla tillbaka på i händelsen att man kliver in på biblioteket och ingenting i hyllorna ropar ta med mig hem!

När jag skulle låna böcker inför ett lov för ett tag sedan gick jag igenom hela denna lista. Jag hade ett tiotal mer eller mindre klara idéer över vad jag ville ha, men allting var utlånat. Då jag spatserade fram och drog ut böcker lite på måfå kom jag plötsligt att tänka på Irène Némirovsky. Jag hade inte läst henne tidigare och visste egentligen ingenting, men jag tror att någon nämnt Storm över Frankrike någon gång. Den var såklart också utlånad, så jag tog den här istället.

Chaleur du sang, eller Blodets hetta som den heter på svenska, utspelar sig på franska landsbygden. Där bor Silvio i det lilla hus som är det enda som är kvar av det han ärvt. Han håller sig på sin kant, något föraktad av de andra byborna för att han rest omkring i världen istället för att nöja sig med att förvalta den rikedom familjen en gång hade.

Silvio iakttar, berättar och belyser genom ett par tidsmässigt ganska utspridda händelser livet omkring honom. Det handlar mindre om kvarnstenar och veteskördar men mer om det sociala rävspelet, det som ligger dolt under den gemensamma viljan att till varje pris undvika en skandal, samt konsekvenserna av just blodets hetta.

Tyvärr är Chaleur du sang ganska kort, och den känns lite avklippt i slutet. Kanske var den inte färdig, det enda jag är säker på är nämligen att den getts ut postumt. Samtidigt som slutet är abrupt är det dock överraskande och det sätter hela den berättelse som man trott sig förstå i ett nytt ljus. För att uttrycka mig kort: gillar't.

"Il est merveilleux d'avoir vingt ans. Est-ce que toutes les jeunes filles savent le voir comme moi, goûter cette félicité, cette ardeur, cette vigueur, cette chaleur du sang?"
(Irène Némirovsky, "Dimanche", Revue de Paris, 1 juni 1934. Även i bokens förord.)

Marie Curie

Jag är ganska säker på att detta är mitt första försök att läsa facklitteratur på franska. Att börja försiktigt med en populärvetenskaplig bok om en intressant person kändes rätt, men såhär i efterhand var det ett dåligt val (om det nu inte är mig det är fel på).

Med viss svårighet lyckades jag ta mig igenom fysikprofessorn Françoise Balibars "Marie Curie: Femme savante ou Sainte Vierge de la science?" som föga förvånande varken översatts till engelska eller svenska, men jag känner egentligen inte att jag fick ut något av den. Vad värre är, jag tror inte att detta beror på att jag inte klarade av språket, utan helt enkelt på att boken har allt för många brister.

Inget av det jag förväntat mig, typ en överblick över Marie Curies liv och/eller hennes arbete och/eller varför hon belönades med nobelpriset två gånger och/eller en diskussion på det något märkliga temat som indikerats i bokens titel - vetenskapskvinna eller vetenskapens heliga jungru? fanns nämligen i boken.

Utöver att innehållet är magert är det även illa strukturerat. Boken har delats in i fyra kapitel samt ett appendix men innehållet i dessa är väldigt spretigt och otydligt, och saknar helt kronologi. De många bilderna gör till en början ett trevligt intryck men blir snart ett irritationsmoment eftersom att bildtexterna ofta är mer omfattande än själva brödtexten.

Det är inte kul att behöva såga en bok, men den här är faktiskt kass. Jag fick så brått att lämna till baka den att jag varken hann ta en bild eller ta ur mitt favoritbokmärke (en utgången biocheck). Alltså: VARNING: liten bok (mindre än A5) med svartvitt foto av Marie Curie samt dennes namn i grönt på framsidan på fri fot. Närma er på egen risk; kan framkalla frustration och uttråkning.

Mangez-moi

Myriam är en medelålders kvinna som är ganska vilsen i tillvaron. På en enda plats känner hon sig hemma och det är i köket. Hon vet hur länge en viss grönsak håller sig, vilka udda smaker man kan få att gifta sig och hur länge man ska steka en köttbit. Följaktligen ljuger hon ihop ett CV för att få ett banklån och sedan kastar hon sig ut i det okända: hon öppnar restaurang.

Första dagen kommer inte en enda gäst till Chez moi ((Hemma) hos mig), som Myriam passande nog döper sin restaurang till. Men den andra dagen får hon sina två första kunder; två gymnasietjejer med små plånböcker som så småningom skickar in sin kompis Ben - en riktig kvarterskille och dessutom en mer eller mindre idealisk medhjälpare och vän - till Myriam.

Myriam börjar så småningom trampa vatten. Kundantalet ökar, arbetet blir effektivare, kreativare och roligare. Men samtidigt som hon får huvudet över vattenytan på jobbet, vilket för henne mer eller mindre innebär i livet, börjar hennes tvivelaktiga förflutna att stiga upp till ytan. Hur länge kan man egentligen fly från det man inte är stolt över, hur länge kan man låtsas som om man inte bryr sig om att man inte längre vet var de personer som man tyckt allra mest om på hela jorden finns?

Agnès Desarthe har kokat ihop en solskenshistoria som har en tydlig bismak av allvarlighet, personliga katastrofer och viktiga frågor. Personligen tycker jag att det blir ganska gott.
I svensk översättning: Ät mig.

L'ombre du vent

På svenska heter den här romanen, skriven av Carlos Ruiz Zafón, Vindens skugga. Originalet heter La Sombra del Viento. Då kan man ju fråga sig varför jag, när jag väljer att läsa ett verk skrivet på ett språk som jag inte behärskar, inte väljer en översättning till mitt modersmål.

Svaret är att jag fuskar; när jag är i Frankrike läser jag på franska, punkt. Men när vi förra terminen pratade böcker på en lektion och två personer nämnde den här boken som sin absoluta favorit blev jag ju såklart nyfiken. Efter veckors bevakande av hyllan Z på biblioteket fick jag tag på den, men som tur är visade sig det också att en klasskompis köpt den och kunde låna ut den till mig när jag inte hunnit läsa färdigt innan låntiden gick ut.

En kritisk läsare lägger här märke till att jag håller på att skriva en berättelse om hur och varför jag läst den här boken och inte om själva boken.

Boken handlar om Daniel Sempere, en bokhandlarson från Barcelona. När han är elva år tar hans far med honom till De bortglömda böckernas kyrkogård, som är ett jättelikt och dammigt bibliotek för böcker som ingen längre bryr sig om. Där får han välja en bok att ta med sig och han väljer just L'ombre du vent, skriven av den mystiske Julián Carax. Daniel trollbinds omedelbart av boken och vill ha mer av samma författare. Detta visar sig dock omöjligt eftersom att en mystisk figur finkammar Spanien och Frankrike (där Carax bodde då han skrev sina romaner) och tillskansar sig Carax romaner för att sedan bränna dem. En figur som uppträder under namnet Laín Coubert - samma namn som djävulen själv bär i Daniels favoritbok.

Eftersom handlingen i L'ombre du vent till stor del beror av den fiktiva romanen L'ombre du vent är det lite svårt att kondensera handlingen i den förra utan att det blir rörigt. I romanen är det dock såklart inget problem. När Daniel börjar nysta i historien Carax finner han många oväntade spår och så småningom går det upp för honom att historien håller på att upprepa sig i hans eget liv.

L'ombre du vent (och då pratar jag om Zafóns roman och inte Carax) är ganska spännande, men det är inget exceptionellt. Korsningen klassisk roman-pusseldeckare funkar ganska bra och beskrivningarna av Barcelona är intressanta. Men den är lite för ooriginell för att göra ett intryck på mig. Jag erkänner mig besviken, även om detta nog delvis beror på mina uppskruvade förväntningar och att jag läste den precis efter den underbara Igelkottens elegans.

L'élégance du hérisson

I vissa böcker letar man förgäves efter en poäng, en mening, något att hålla fast vid, beröras av, tycka om, från första sidan till den sista, utan att hitta något. I andra böcker får man lön för mödan efter en stunds kamp. Den tredje kategorin är också den mest sällsynta: böcker som lovar gott från början och som sedan fortsätter precis lika bra som man kunnat hoppas. Muriel Barberys L'élégance du hérisson (i svensk översättning Igelkottens elegans) tillhör denna sista kategori.

Den ena av bokens berättare, Renée, är portvakt i en stor fastighet i Paris. Hon är änka sedan flera år tillbaka och hon ägnar sig åt att besitta just igelkottens elegans: hon gör sitt yttersta för att spela rollen som vanlig, outbildad, smått otrevlig portvakt med katt samtidigt som hon i hemlighet läser ryska klassiker, intresserar sig för konst och har intressanta samtal med sin enda vän, städerskan Manuela.

Den andra berättaren är tolvåriga Paloma, dottern i en av de överdrivet rika familjer som har lägenhet i samma fastighet. Paloma har ingen som helst lust att, som hon säger, hamna i glasskålen, det vill säga att bli som sina föräldrar och som alla andra vuxna som simmar omkring utan mening och riktning och utan att göra någon skillnad. Därför tänker hon ta livet av sig när hon fyller tretton. Men först vill hon nedteckna sina djupa tankar och fullfölja sin beteckning över rörelser (i ordets riktiga bemärkelse, à la italiensk futurism) i världen.

När en av de andra hyresgästerna dör och den lägenheten säljs till en viss Kakuro Ozu rubbas balansen i systemet. Tillsammans med Paloma, som han snabbt stiftar bekantskap med, sätter han igång en liten undersökning för att ta reda på vad som egentligen finns innanför Renées taggar.

Hur kommer det sig att den här boken blev en riktig coup de coeur?
För det första är det för humorns skull. Särskilt Renée får mig att le för mig själv, att skratta inombords på ett sätt som jag inte kan annat än älska. För det andra är det för att Barbery får ihop allting så snyggt. Orsak, verkan, det verkar finnas en förklaring till allt. För det tredje: slutet! Så fruktansvärt lyckligt, så fruktansvärt sorgligt och så fruktansvärt bra.

Sedan skadar det naturligtvis inte att jag kände mig nödgad att skriva av flera stycken ur boken för att de klingade så fint. Även om vissa detaljer, typ namnet på fastigheten som boken utspelar sig i, redan försvunnit ur mitt huvud, vet jag att Renée och Paloma kommer att stanna hos mig länge.

(Paloma:)
Donc il ne faut surtout pas oublier tout ça. Il faut vivre avec cette certitude que nous vieillirons et que ce ne sera pas beau, pas bon, pas gai. Et se dire que c'est maintenant qui importe: construire, maintenant, quelque chose, à tout prix, de toutes ses forces. Toujours avoir en tête la maison de retraite pour se dépasser chaque jour, le rendre impérissable. Gravir pas à pas son Everest à soi et le faire de telle sorte que chaque pas soit un peu d'éternité.
Le futur, ça sert à ça: à construire le présent avec des vrais projets de vivants.

La petite robe de Paul

Den franske psykoanalytikern Philippe Grimbert har skrivit ett flertal fackböcker, bland annat en om hur man tar sig upp ur soffan som undertecknad kanske borde ta sig en titt på, samt några romaner. La petit robe de Paul, alltså Pauls lilla klänning, är den första av de sistnämnda och den har inte översatts till svenska. Däremot har han skrivit något biografiaktigt som är översatt till engelska. Tror jag.

Med den tråkiga men eventuellt nödvändiga informationsdelen avklarad går vi vidare till bokens handling. Huvudpersonen i boken är, föga förvånande, Paul. Han är en man i övre medelåldern som genom sitt arbete går en kurs i en annan del av staden han bor i (Paris?). Vi får veta att han tycker om att låtsas att han är infödd på okända platser genom att följa andra gator än turistströmmarna och att han sett fram emot att få bekanta sig med detta nya kvarter.

Dock råkar han redan första dagen på sin kurs gå förbi affären Poèmes skyltfönster där det hänger en ensam vit barnklänning som han blir helt betagen i. Strövtågen på gatorna ställs in till förmån för suktande utanför skyltfönstret under hela veckans lunchraster. Den sista dagen går han in i affären och köper klänningen, storlek 6 år, trots att han inte känner någon flicka i denna ålder som han kan ge klänningen till.

Så långt allt nästan gott och väl; Paul frågar sig naturligtvis vad som fått honom att köpa denna klänning och vad han ska göra med den. Det faller sig så att han gömmer undan den i sin garderob där hans sambo Irène av en slump råkar hitta den nästan direkt. Hon blir förvånad, förtvivlad, bestört; lever hennes man dubbelliv, eller är han kanske pedofil? Deras alltid så goda relation tar sig en rejäl törn samtidigt som händelser ur Irènes tidigare liv börjar ta sig upp till ytan...

Nog är det en psykoanalyst som leker loss i den här romanen alltid. Det känns lite som att Grimbert verkligen njuter av att få hitta på precis vad för morbida saker som helst och sedan föreställa sig konsekvenserna av dessa på ett mänskligt psyke. Händelseförloppet är intensivt, nästan onaturligt snabbt, och med det följer diverse flashbacks för att förklara parets mer eller mindre irrationella handlande.

Inte vet jag om boken egentligen ger mig något och/eller om det finns något budskap eller någon moral i berättelsen om detta oskyldiga barnplagg som framkallar så mycket ont. Möjligen kan man föreställa sig att paret hade varit lyckligare eller åtminstone undvikit en kris om de hade varit lite öppnare mot varandra under sitt långa och lyckliga förhållande. Eller också är det helt enkelt bara en uppvisning av någon sorts kreativitet - en yrkesman som för en gångs skull släpper verkliga problem och hittar på istället. En ganska medioker bok. Punkt och slut.

Vous plaisantez, monsieur Tanner

Sist jag var på biblioteket träffade jag på en förtroendeingivande bibliotekarie (som visade sig ha en son som varit utbytesstudent i Lund) som prackade på mig fem böcker som jag antagligen inte kommer att hinna läsa innan lånetiden och terminen tar slut, fast man ska aldrig säga aldrig. Jag bad om böcker som inte var allt för tunglästa och kanske var det därför jag fick den här, vars kapitel är i snitt en sida långa. Det känns lite som en bok för människor som inte tycker om att läsa eller som inte orkar läsa. Smidigt för den som är stressad...

Paul Tanner är en ensamstående man i trettio- fyrtioårsåldern som ärver ett gammalt hus av sin farbror. Han bestämmer sig för att ta tjänstledigt, sälja sitt hus och ge sig på en helrenovering. Alltså ger han sig in i byggbranschen och träffar på ett antal olika specialisthantverkare som alla har sina egenheter: takläggarna Pierre och Pedro som lyssnar på radio på högsta volym, dricker öl och gör mer skada än nytta, Chavolo och Dorado som pratar om sig själva i tredje person, den ryska elektrikern Zeitsev som firar gudstjänst på sin arbetsplats etc. etc.

Boken är lika sprängfylld av underliga personligheter som av byggarbetstermer som jag helt ogenerat struntar i att slå upp. Det är inte utan att man undrar hur det hela hade slutat om Monsieur Tanner själv inte varit på plats för att övervaka arbetet. Hade det slutat med att huset låg i ruiner och bankkontot var tomt?

Denna fundering betonar verklighetskänslan boken inger mig. Det kan tyckas vara en osalig otur att råka på så många besvärliga yrkesmän under en enda renovering, men då och då kommer faktiskt även personer som verkar ha alla hönsen hemma in i historien som motvikt. Det kan tilläggas att min egna oerhört begränsade erfarenhet av hantverkare att de ofta är lite märkliga, samt att minsta särdrag framgår väldigt tydligt då man mer eller mindre tvingas umgås med dem under en längre tid.

Eftersom att det snart är jul kan jag rekommendera den här boken som julklapp till en person som är alltför renoveringsivrig; den borde kunna avskräcka vem som helst... Antagligen finns det också människor som skrattar sig igenom denna bok. Själv nöjer jag mig med att dra på munnen och vara nöjd med att boken snabbt tog slut, så att jag sedan kunde återgå till nödvändigt plugg.

Boken + årets julpynt hemma hos blåmesen.

Jean-Paul Dubois är författare till ett femtontal romaner varav en, Une vie français, prisbelönt och översatt till ett femtontal språk, dock ej svenska.

La consolante

Anna Gavalda. I svensk översättning: Lyckan är en sällsam fågel


Charles Balanda: en tunnhårig blivande femtioåring som arbetar för mycket och, om jag ska vara uppriktig, en ganska tråkig huvudperson. Vardagen, fylld av flygresor och delad med en kvinna som han inte älskar längre och hennes Mathilde som han älskar så mycket som någon kan älska sitt barn, får ett abrupt slut när han får ett brev från en före detta vän med beskedet att hans första stora kärlek, nämnde väns mamma (Oidipusvarning?) är död.

Konsekvenserna låter dock vänta på sig; den direkta följen av beskedet blir snarare en ännu intensivare inaktivitet än tidigare. Insikten om vilket meningslöst liv som pågått runt omkring Charles kommer tidigt men det tar desto längre tid för honom att bryta sig ut och starta något nytt.

Den uppmärksamme läsaren har kanske lagt märke till att jag för tillfället genomför ett, hmm, litet projekt, som innebär att jag mest läser franska romaner. Detta går av naturliga skäl, typ att franska inte är mitt modersmål, oerhört långsamt och mången finess går mig förbi då jag kämpar för att hänga med. När början av den här boken var fruktansvärt svårtuggad tänkte jag alltså att det kanske var språkbarriären som ställde till det istället.

Dock känner jag flera som tycker att inledningen på denna roman är seg, och när jag malt mig igenom de första cirka 300 sidorna lossnar det så tillslut och blir Anna Gavalda när hon är som bäst: 100% feelgood. Charles liv får en nytändning och det är bara för läsaren att läsa med. Lite som Mamma Mia! i bokform.

Frågan är dock om det verkligen är värt att ta sig igenom den träiga första halvan av romanen bara för att få flyta med i lyckoruset en allt för kort tid (det hela blir ju inte bättre av att det är omöjligt att lägga boken ifrån sig när man väl kommit in i den, med följden att den tar slut snabbt). Och inte har Gavalda nått upp till sin egen superba TÄMME-kvalitet.

L'homme aux cercles bleus

(svensk översättning saknas)

En mystisk man roar sig med att om nätterna dekorera Paris gator med stora cirklar målade med blå krita och med inskriptionen "Victor, mauvais sort, que fais-tu dehors?" (ung. "Victor, din sate, vad gör du ute?") runt kanten och ett till synes slumpmässigt valt objekt - en cigarettändare, en fickspegel, ett gem - i mitten.

Antihjälten Jean-Baptiste Adamsberg, poliskommisarie som nyligen flyttat till huvudstaden, anar att någonting allvarligt kommer att inträffa i samband med mannen med de blå cirklarna. Och även om han är långsam, ständigt försenad, klädd i trasor och rent allmänt smått osympatisk på ett lite lamt, passivt sätt, får han naturligtvis rätt. En natt hittas en kvinna med avskuren hals i mitten av en cirkel. Undersökningarna intensifieras...

På vägen mot mannen med de blå cirklarna stöter Adamsberg på forskaren Mathilde Forestier som brukar roa sig med att vardagsfilosofera och förfölja folk på stan samt hennes två hyresgäster: den kontaktannonsfixerade Clémence och den blinde, elake och vackre Charles. Utan att riktigt vara medveten om det börjar Adamsberg lägga ett komplicerat pussel för att finna mördaren. Varifrån kommer egentligen den svaga doften av ruttet äpple?

Fred Vargas eller Frédérique Audoin-Rouzeau som hon egentligen heter är en fransk författarinna som har skrivit ett tiotal deckare. Några av de senare finns i svensk översättning.

Les gens du Balto

I svensk översättning: Sista beställningen på Balto

Faïza Guène blev ganska uppmärksammad när hon släppte sin debutroman Kiffe kiffe demain (Kiffe kiffe i morgon) för sex år sedan. Jag minns inte riktigt varför, men antar att det skulle kunna vara därför att Guène skriver från förorten, om förorten, på förortsslang. Kanske kan man dra en parallell till Jonas Hassen Khemiri, även om varken deras författarskap eller deras böcker riktigt är jämförbara.

Som språkstudent är det kanske inte så intelligent att välja denna bok just med tanke på att språket inte skulle uppskattas av exempelvis en skräckinjagande fransk grammatiklärarinna. Hos mig väcker det dessutom många intressanta frågor om hur den svenska översättningen ser ut. Att översätta är helt fruktansvärt svårt och att översätta 'fel' är om möjligt ännu svårare än att översätta en vanlig text...

Nog om mig, och vidare till boken. Chefen på den lilla baren/tobaksaffären Balto, belägen i en förort till Paris, ligger död i en blodpöl. Berättelsen om de följande dagarnas utredning berättas av Baltos stamkunder, en brokig skara, liksom av Joël själv. En person som ingen egentligen tyckte om. Smidigt nog inträffar mordet samtidigt som det händer ganska mycket ovanliga saker i nämnda stammisars liv.

Personerna känns inte särskilt realistiska i och med att varje karaktär liksom verkar ha dragits till sin spets, nästan lite som en karikatyr av en verklig människa. Inte heller själva intrigen är mycket att hänga i julgranen. Och ändå är romanen underhållande och får en att vilja fortsätta läsa, tills de inte allt för många sidorna är vända och ännu en titel kan skrivas upp på 'läst'-listan.

Osannolikt men charmigt oslipat. Ännu en bok som jag förser med stämpeln Helt OK.

Je l'aimais

Anna Gavalda. I svensk översättning: Jag älskade honom.

Så tog även denna tunna bok slut. Chloé har just blivit lämnad av sin man och av någon anledning åker hon och hennes två döttrar för sista gången med sin svärfar ut till sommarstället, trots att det är fel årstid för det.

Den svenska titeln är missvisande såtillvida att boken egentligen handlar mindre om Chloé och hennes avslutade relation med Adrien och mer om den berättelse som svärfadern, till synes så kall och oberörd, under en lång och lätt berusad natt, berättar för henne. Berättelsen om hur han, som inte trodde på kärlek, plötsligt drabbades av just den. Berättelsen om Mathilde, kvinnan som han älskade och förlorade.

Hursom är det en söt bok som helt saknar den feelgood-stämning som finns i min älskade TÄMME. Ett bra val för den som vill läsa men som av någon anledning inte riktigt orkar en hel bok.

L'étranger

blåmesen is back in blue! Har jag nu, visserligen på grund av tvång, lyckats ta mig igenom en Camus på franska, så är jag förstås tvungen att skryta lite om det.

Monsieur Meursault är en algerisk man i trettioårsåldern med förvånansvärt svag viljestyrka. Vi träffar honom precis när han fått beskedet att hans mor dött och får följa med honom på likvaka och begravning. Hela tiden verkar han underligt bedövad och på något vis inte närvarande.

Efter begravningen åker han tillbaka till sin hemstad och allt återgår till det normala. Han åker till stranden och badar, går till jobbet på kontoret, iakttar sina grannar och träffar Marie, som han inte vill kalla sin älskarinna.

Problemet är bara att Meursault inte verkar bry sig om någonting - han är ständigt frånvarande. När Marie frågar om han älskar henne svarar han att han inte vet, men att det inte verkar så, utan att ha förståelse för att hon reagerar negativt på det. Han hjälper sin granne, som säger sig vara butiksägare men i själva verket är hallick, att straffa sin före detta flickvän som grannen säger sig ha blivit lurad på pengar av. Hela tiden utan att egentligen bry sig. Han bara går med på allt; oerhört frustrerande för läsaren (eller åtminstone för mig).

Sedan spårar någonting ur, Meursault skjuter en arab med fem skott och döms till döden. Fortfarande utan några motiv eller några känslor. Sannerligen en främling för världen och, tycker jag, för hela mänskligheten. Jag antar att Camus tänkte sig boken mer eller mindre som en argumentation för existentialismen, med Meursault som exempel på den inautentiska människan; den som inte insett att varje människa aktivt måste skapa sitt eget liv då det inte finns någon högre makt eller mening med det.

Slutsatsen blir tyvärr att jag inte tycker om den här boken över huvud taget. Språket flyter på fint, men det finns liksom ingen handling, och jag irriterar mig oavbrutet på den viljelöse man som låter livet glida ur sitt grepp. Jag får väl konstatera att det där med finkultur inte är någonting för mig.

Maigret et le clochard

En uteliggare attackeras och kastas i Seine, men räddas i sista stund från att dö drunkningsdöden. Varför? Frågar sig alla, inte minst många av de pliser som ska utreda brottet. Varför bryr sig någon om att försöka mörda en uteliggare?

Kommissarie Maigret har dock tidigare arbetat med uteliggare och han tar sig an fallet med stor energi. I skön Agatha Christie-stil sätter han sin hjärna i arbete; här finns inga revolverjakter eller avancerade DNA-bevis utan här är det bara att försöka pussla ihop händelseförloppet med hjälp av vittnen som gäller. Även Maigrets fru blir en resurs då det visar sig att den anfallna mannen, den före detta doktorn Keller, kommer från samma stad som fruns syster är bosatt i.

Maigret et le clochard är en tunn, fransk deckare skriven av Georges Simenon år 1963. Den finns också översatt till svenska med titeln Maigret och clocharden*, och är man sugen på något spännande, men inte otäckt, och snabbläst, är den perfekt. Finner man den trevlig finns det också ett sextiotal (!) böcker i samma serie. De svenska namnen är dock tämligen skrattretande (t ex "Maigret blir arg", "Maigret försvarar sig" och "Maigret i den fina världen").

* clochard = parisisk vagabond som lever av lumpsamlande, tiggeri o.d. (NE.se)

Je voudrais que quelqu'un m'attande quelque part

Som ni säkert vet är mina franskkunskaper antagligen för otillräckliga för att jag ska kunna ta ställning till verk jag läst på detta språk, men i det här fallet kan jag helt enkelt inte låta bli. Detta, mina kära fågelvänner, är härligt. Och för den som föredrar att fatta vad han/hon läser finns boken översatt till svenska, med titeln Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans.

Anna Gavalda serverar oss 12 noveller som behandlar varierande ämnen; kärleken löper som en röd tråd genom nästan alla. Det är svårt för mig att avgöra vad det är som gör dem så bra, men efter att man läst färdigt epilogen (en berättelse om hur en A.G. skickar in manus för boken till ett förlag som jag gärna skulle vilja tro är ett scenario som hon tänkte ihop när hon faktiskt var i den sitsen ("Tänk om det hade varit såhär i stället, jag undrar hur folk reagerat..."), helt fantastisk) och lagt boken ifrån sig, stannar de kvar hos en.

Trots att det är någon vecka sedan jag läste ut boken minns jag fortfarande mannen som orsakade en stor olycka på motorvägen, kvinnan som fick missfall, tjejen som var för stolt, killen som förstörde sin pappas Jaguar... Jag minns dem nästan allihop. Anna Gavalda har känsla för människor, och känsla för känslor. Hon berättar precis lagom mycket och gestaltar så väl att läsaren kan göra sig en egen blid av var och en av personerna. Hade jag läst den på svenska är jag säker på att jag varit nöjd även med språket, som det nu är kan jag knappast uttala mig om det.

Jag har bara en sak att säga: toppen!