Heart the Lover

Den här boken tyckte jag mycket om. Från första sidan sitter jag som i ett järngrepp medan historien oväntat nog aldrig tappar farten, trots sin intensiva melankoli.

"You knew I'd write a book about you some day. You said once I'd dredged up the whole hit parade minus you.

I never knew how you'd tell it.

For me it begins here. Like this."

När vi först träffar bokens huvudperson är hon i tjugoårsåldern och går på college. När läraren läser hennes inlämningsuppgift högt blir hon helt plötsligt intressant för killarna som brukar sitta längst fram. Hon blir inbjuden i en ny värld, en med Sam och Yash som bor gratis i en bortrest lärares hus, och deras kompis Ivan. De tar sina studier på ett helt annat allvar än hon tidigare kunnat föreställa sig, men har å andra sidan aldrig gått någon kurs i kreativt skrivande. Ingen av de författare de beundrar hade väl någonsin gått någon sådan kurs. De kallar henne Jordan, för det tycker de passar bättre än hennes riktiga namn. Relationer inleds och avslutas, eller gör de?

Åh, äntligen en bildningsroman som jag gillar, tänker jag, men så tar college plötsligt slut och när vi följt Jordans första stapplande steg ut i världen kommer så plötsligt ett tidshopp på 15-20 år, och därefter ytterligare ett. Knappast en bildningsroman om huvudpersonen hinner nå medelåldern innan vi säger hejdå, va?

 

Jag vill inte berätta för mycket om vad som händer, för det här var en av de större läsupplevelserna jag hade under 2025 och jag vill inte sabotera den för någon annan. För trots att det rör sig om ett i stort sett vanligt liv, som jag för en gångs skull upplever som trovärdigt, håller King mig på halster. Jag anar ofta vad som komma skall, men kan aldrig pricka det helt i förväg, blir ofta överaskad. Vad gäller trovärdigheten finns det absolut element som känns lite för mycket, men samtidigt känns de viktigaste karaktärerna verkligen som riktiga personer. Tanken om att någon bara har hittat på de här figurerna (ständigt närvarande i Solen skiner alltid på Tjurkö) är helt frånvarande när jag läser.

I romanen förekommer två olika typsnitt. Så fort det andra typsnittsbytet äger rum och jag förstår att det inte bara är en e-boksbugg  börjar jag fundera över varför. Spännande, ska det rentav visa sig att det blir två olika berättelser beroende på vilket av typsnitten man läser? Men nej, det flödar sömlöst från det ena till det andra. Är det ena typsnittet sådant som huvudpersonen varit med om, och annat sådant som hon hittat på - hon är ju trots allt en skrivande person? Nja, det verkar inte så. Min bästa gissning efter denna första genomläsning av boken är att det har att göra med när texten är skriven, i förhållande till när den utspelar sig.

 

En annan fråga som jag gärna skulle diskutera med någon annan som läst boken är... vilken är den verkliga, stora kärlekshistorien här? Jag tror att författaren tänker sig en, medan jag inte riktigt kan släppa tanken på att det kanske är en annan, mer undanskymd.

Slutligen blir jag uppriktigt förvånad över att King är 60+, jag förväntade mig någon i min ålder, kanske lite yngre, trots att skrivmaskiner och avsaknad av e-post är bärande delar i romanen. Hon verkar minnas exakt hur det var att vara ung student (eller exakt hur man minns det att vara ung student tio år efteråt i alla fall). Det här blir nog inte min sista Lily King, men kan det andra hon skrivit verkligen vara lika bra?

 

Min största invändning mot Heart the Lover är att jag tycker omslaget är så fult att jag faktiskt inte har lust att köpa den fysiska boken. Kanske en pocket, så småningom? 

Kärlekens idioter

Simona, Jean-Paul och Gertrud är alla tre kärlekens idioter.

Simona för att hon en gång blev bedragen av sin sons pappa som flyttade till Bollnäs och nu försöker kontrollera sina känslor och sitt liv med sin son genom listor och rutiner. Jean-Paul är en idiot för att han är gjord och uppvuxen i ett antikvariat och inte kan stanna länge i ett förhållande innan han känner sig kvävd och måste fly. Och Gertrud är en idiot för att hon inte vill släppa in någon, det är bara slöseri med tid.

Deras liv korsas när kastanjeträdet, tillika Gertruds enda förtrogna, Alice, en natt försvinner spårlöst. Kvar finns bara en grop där Alices rötter en gång hållit henne kvar. Så förändras den rigida vardagen i grunden, Gertruds kalla hjärta fryser till is, men mat måste fortsätta lagas och ätas och det är mer trösterikt att göra det tillsammans än ensam. Alice B. Toklas kokbok går som en röd tråd genom livet. 

Kärlekens idioter är en omfattande roman på mer än 470 sidor. Många kan invända att den är för lång och lite för babblig för sitt eget bästa. Det är absolut en Emma Hamberg-roman om en medelålderskvinna i kris och många som har läst hennes tidigare romaner kan tycka att detta bara är en upprepning, men för en som sällan läser Emma Hamberg ska en inte bli rädd för sidantalet, för den är fjäderlätt i jämförelse både bildligt och bokstavligt. 

Jag tycker att den är rolig och att det märks att Hamberg har kul när hon skriver. Språket liksom flödar av liv. Karaktärerna är härliga på sina egendomliga vis och de litterära referenserna är inte bara för de som känner till Simone de Beauvoir, Jean-Paul Sartre, Gertrude Stein och Alice B. Toklas. 

Det här är en roman om kärlek till livets mest väsentliga ingredienser: mat, litteratur och människor. Den är livsbejakande, den påminner om att livet finns, även om man är en kärlekens idiot. 

The Love that Split the World

Jag försöker bygga någon sorts egen vänskap med min kompis trevliga sambo, och utnyttjar det faktum att hon också läser. Hittills går det sådär. Inom genren feelgood/chiclit/romance har hon flera gånger rekommenderat mig den storsäljande författarinnan Emily Henry. Så jag ställde mig i kö på hennes debutroman på biblioteket. 

Hade jag gjort mina 30 sekunder av förstudie via Google hade jag vetat vad det rörde sig om för bok, men som det nu var, var jag var verkligen inte beredd på att det skulle visa sig vara en ungdomsbok (YA) med övernaturliga inslag. Därför blev jag inledningsvis också något besviken. Men snart har Henry lyckats skapa någon sorts intresse, någon sorts sug, som gör det svårt att lägga ifrån mig boken.

Handlingen börjar ungefär såhär: Natalies sista år på high school är snart slut. Snart ska hon bort, bort från småstaden Union, hon ska till Brown och hitta sig själv. Men så dyker det, förstås, upp en kille. En kille som hon aldrig sett förut, och som liksom flimrar fram när hon som minst anar det. Killen visar sig heta Beau (ett förnamn som jag tycker mycket illa om, sannolikt för att jag inte fattar hur man uttalar det på engelska? Och för att det är knäppt att heta "vacker" kanske, men det gör väl alla som heter Bella också och det är väl ett okej namn), och han och Natalie fattar omedelbart tycke för varandra. Men hur kommer det sig att de, jämnåriga och uppvuxna i samma lilla håla på landet, aldrig träffats förut? Kan det ha något att göra med att Natalie ibland råkar blinka till och plötsligt står på en stäpp med lugnt betande bisonoxar på? Eller med den konstiga tanten hon brukar drömma om, hon som berättar (min egen åsikt) skittråkiga berättelser hämtade från First nations?

Utöver själva pojke-möter-flicka-romance-intrigen, och de övernaturliga inslagen, är också Natalies bakgrund ett tema. Hon är nämligen adopterad, och hennes biologiska mamma (som hon träffat typ en gång) tillhör ursprungsfolket och bor på ett reservat. Natalie har ägnat hela sin uppväxt som adopterad till att anpassa sig och passa in, och längtar nu efter att komma iväg men också återkoppla till sitt ursprung. Som en av de karaktärer hon så småningom träffar på påpekar, är många av Natalies tonårskval inte alls beroende av det faktum att hon är adopterad, utan är helt enkelt helt vanliga tonårsproblem. Vem har inte varit i artonårsåldern och längtat vansinnigt efter att få flytta hemifrån och bli någon annan?

Henry har ett bra driv i sitt berättande och jag upplever stilen som visuell, flera av scenerna kan jag liksom se framför mig. Det är mycket dialog, mycket beskrivningar, och de övernaturliga inslagen beskrivs på ett sätt som jag lätt kan föreställa mig gestaltas med specialeffekter i en TV-serie eller liknande. Den som föreslog för henne att hon skulle börja skriva romance måste ha känt sig som världens smartaste person: perfekt för hennes sätt att skriva, men med en mycket större målgrupp.

Min helhetsuppfattning av den här boken är kluven. I efterordet beskriver hon själv boken som "wild, weird, sprawling and sometimes slow" och det stämmer ganska bra. Den ÄR knäpp. Den ÄR oerhört långsam bitvis. Den är bitvis spännande. Den kastar sig huvudstupa in i underliga existentiella frågor som Natalie på grund av sin omedelbara livsomvälvande förälskelse i Beau knappt ens behöver fundera över. Och den har ett mycket märkligt slut, ett slut som lämnar mycket åt fantasin. Kanske på ett bra sätt.

Nästa gång jag läser Emily Henry blir det något ur hennes vuxensortiment. Det ska bli spännande om formatet passar henne lika väl som jag tror.

The True Love Experiment

Jag läste halva årets Bookerprisvinnare, Samantha Harveys Orbital, som dök upp som sjudagarslån. Den var enormt trög att läsa, och när jag inte kommit mer än halvvägs med 1 dag kvar av lånetiden gav jag upp. Nu ville jag bara ha något lätt, något medryckande. Det fick bli Christina Laurens uppföljare till The Soulmate Equation: The True Love Experiment. Och jag tror jag väntat exakt lagom länge sen sist, för jag blev verkligen fullständigt uppslukad.

Fizzy, 37, en rivig romanceförfattare som spelade rollen som sidekick och bästa vän i The Soulmate Equation, har gått in i en mild depression sedan sist. Hon varken skriver eller dejtar längre och känner att hon blivit just någon sorts bifigur i sitt eget liv.

Connor, 30+, är frånskild sedan åtta år tillbaka och klamrar sig fast vid ett producentjobb som tydligen är det enda som finns på orten där exet och dottern bor. Nu kräver hans odrägliga chef att han producerar en dejtingsåpa istället för de dokumentärer om marina däggdjur han vanligtvis sysslar med. En mardröm, tänker Connor, tills han av en händelse får en idé och med ganska mycket arbete lyckas värva Fizzy att vara såpans huvudperson.

Jag var orolig att Fizzy inte skulle funka som huvudperson, men det visar sig snart att hon faktiskt är om inte roligare än sin väninna Jess, så åtminstone lättsammare. Det känns skönt att slippa Jess, faktiskt. Att Fizzy sedan kanske inte har världens mest framträdande personlighet, och att det faktum att hon är andra generationens invandrare i princip ignoreras, är en annan sak. Kolla bara här på vad Fizzy säger till sin nyfödda systerdotter. Hur stereotyp rom com-hjältinna får man egentligen bli?

"I'm your Auntie Fizzy," I whisper. "I will never let you suffer an ill-fitting bra. I'll tell you when you have food in your teeth. I'm the one you come to when you need clothing advice or spending money. I only ask that you let me vet every person you want to date."

Connor en roligare manlig huvudkarakär än sin motsvarighet River i Soulmate; mer grundad, mindre trumpen och sur. Varför sedan Connor i mitt huvud ser ut som nepobabyn Hector Apelgren är oklart, då Connor enligt texten ska vara svarthårig och grönögd. Antagligen tänkte min På Spåret-tittande hjärna "krallig producent med pappa-aura" och satte likhetstecken mellan de båda. (När jag läst Soulmate Equation kunde jag inte få Benedict Cumberbatch ur huvudet trots att River Peña inte ska se ut som honom heller. Oklart, detta med varför man ibland får en "felaktig" bild av karaktärernas utseende.)

Romanen är skriven med vissa kapitel ur Fizzys perspektiv och andra ur Connors. Ett grepp jag är kraftigt skeptisk till då det lämnar väldigt lite åt fantasin. Så även här, men det funkar ändå bättre än jag från början fruktat. Istället stör jag mig, precis som i Soulmate, på att komplikationen ungefär halvvägs känns... ansträngd. Men det gör å andra sidan många av händelserna i romanen, varför i hela världen tvingar Fizzy med Connor på en hel radda dejter i en oklar "quest for joy" innan inspelningarna ens börjar, till exempel?

Tydligen är detta den 30:e boken Christina och Lauren skriver, ett kärleksbrev till romance säger de, men jag vet inte? Det de skriver till romancegenrens försvar kan lika gärna tolkas emot dem, eller vad säger ni om:

"The thing is, if you ask Jessica Marie Davis Peña what her favorite TV show of all time is, she'll say Breaking Bad or Downton Abbey, because those are socially appropriate answers. No one says their favorite show is Married at First Sight, just like nobody says their favorite restaurant is McDonald's. But somebody's buying those 550 million Big Macs a year."

eller

"C'mon Nat, you've got to admit romance novels are a touch predictable."

"Why? Because the couple ends up together?"

"Exactly."

"That's the rule of the genre, Connor," she says. "Which you would know if you'd bothered to even google it."

I wave her on, hearing the way she's frothing up over this. "Go on. Get it all out."

"You describe them as my 'guilty pleasure'. Do you have any idea how condescending that is?"

"Well, don't they bring you pleasure?" I ask, confused. "How is that condescending?"

"Yes, but why should I feel guilty for reading something that makes me happy?"

I open my mouth to respond, and she pins me with a look so clear in its meaning it might as well be a warning shot fired overhead.

"You treat the things I love as if they're silly or something to be indulged," she says. "My point, Conn, is this: You asked me if it was weird that she's questioning your attitude. But if I see your condescension - and I'm someone who knows what a good man you are in a million other ways - what do you think she saw, when she doesn't know you at all and her entire career is centered around something you believe is beneath you?"

eller

"What did your mum mean about writing a 'real' novel?"

She shrugs, turning to watch the guests move in large numbers now toward the seats. "She means a book with thoughtful suffering."

Själv är jag kluven i debatten. Allt är inte automatiskt bra för att det är omtyckt eller gör folk glada. Exemplet med McDonald's är väl en typisk sådan företeelse. Eller knark. Samtidigt är böcker som denna ett enkelt och relativt harmlöst lyckopiller. Jag betade av boken på mindre än 24 timmar, och läste om upplösningen flera gånger för att den var så mysig. En läsande person jag känner skulle ha kallat den "en rolig bok", för mig låter det som att det skulle vara en komisk bok och det är det ju inte. I boken pratar de om att det ska vara "joyful" och det är väl en rimligare etikett, kanske. Men ni ser ju. Jag hade roligt när jag läste och jag har roligt när jag skriver om det.

Fru Gregorius

Eftersom jag nyligen läst Doktor Glas blev jag nyfiken på denna nya lilla roman av Åsa Nilsonne. Fru Gregorius är Nilsonnes tolkning av den klassiska romanen, skildrad från Helga Gregorius perspektiv och utifrån premissen att Doktor Glas helt och hållet missförstått hela situationen kring makarna Gregorius äktenskap.

Jag ställer mig tveksam till detta romanprojekt. Naturligtvis kan Nilsonne inte skriva på 1890-talssvenska, och hon har tydligen fått hjälp att rensa texten från anakronismer, men det känns ändå fel när hon skriver saker som:

"Kvinnors skvaller", säger männen föraktfullt.

Och bakom föraktet anar jag en oro.

Det skulle förvåna mig om deras manliga nätverk - polisens system med tjallare, eller militärens med spioner - var lika omfattande och lika pålitliga som våra."

Både orden och många moderna feministiska åsikter gör att Helga känns fejk och att alltihop känns som en efterhandskonstruktion, vilket det ju för all del också är.

I en Harry Potter-podcast som jag lyssnar på när jag behöver vila huvudet återkoms det ständigt till vad som är canon (kan man översätta det med kanon? Känns inte helt 100), alltså finns bekräftat i böckerna, och head canon, något man som läsare bestämt sig för att tro även om det inte kan bevisas. Det här känns som Åsa Nilsonnes head canon kring Doktor Glas och för min del hade det faktiskt fått stanna därvid.

Även om Fru Gregorius innehåller ett gäng gulliga blinkningar till originaltexten, som

och

blir den knappast ens en blek kopia av originalet. Vilket kanske säger mer om Doktor Glas än om Fru Gregorius. Den förra har ändå blivit en klassiker av en anledning.

Tydligen har även Bengt Ohlsson skrivit spinoffs, först en om Gregorius och nu en om Helga. Lite nyfiken blir jag, men misstänker att jag skulle bli precis lika besviken av dem.

Shōgun

En kompis tipsade mig om denna åttiotalspärla med brasklappen "den är tjock". Det är den sannerligen, jag har förstått att den fysiska boken är på över 1000 sidor. Själv läste jag på e-boksläsaren, fördel när det kommer till böcker man annars kunnat bli trött i armarna av att hålla uppe. Det kändes också som ett projekt att ta sig an denna historiska roman. Men det skulle visa sig väl värt mödan.

Vi befinner oss på 1500-talet. Styrman John Blackthorne seglar under engelsk flagg i syfte att etablera handel med Asien, ett område där portugiserna har monopol eftersom de är de enda som hittat vägen dit. Redan innan boken börjar har Blackthorne tagit sig igenom sju sorger och åtta bedrövelser. I öppningsscenen styr han sitt skepp med all den skicklighet han kan uppbåda, men förliser slutligen strax utanför Japans kust. Hans liv räddas av lokalbefolkningen, men här börjar en kamp för att klara livhanken för sig och sin besättning i detta land vars språk han inte behärskar och vilkets kultur han absolut inte förstår.

Blackthorne är en sympatisk huvudperson. Han är intelligent och driftig och har ibland en nästan osannolik tur. Han har också, praktiskt nog, en tydlig språkbegåvning och pratar redan engelska, holländska, portugisiska och latin flytande. Efter att ha tagit sig igenom de inledande svårigheterna inser han att hans enda chans att klara sig och kanske en dag kunna segla hem igen är att anpassa sig. Anpassa sig, och acceptera att han plötsligt blivit en viktig bricka i spelet om makten i Japan.

Kan man säga att en bok, fast den är bra, är för lång och för spännande? Livshotande situation följer på livshotande situation följer på livshotande situation och jag blir lite matt av allt det nervkittlande. Jag blir inte ens särskilt irriterad när jag får ta en månadslång paus i läsandet för att hinna med mina bokcirkelböcker, även om det ska erkännas att jag får anstränga mig för att minnas vem som intrigerar med vem när jag väl kommer tillbaka. Samtidigt finns det förstås något fint i att det får vara långt, att få följa Blackthorne eller Anjin-san (herr styrman) som han snart kommer att benämnas. Scenen när han efter många om och men återigen får träffa andra européer och plötsligt blir irriterad och äcklad av deras manér, de som nyss var hans, är otrolig.

Utöver att jag då upplever så mycket spänning att jag blir trött finns det ett stort problem med den här boken, och det är slutet. Det känns inte helt genomtänkt, det kommer helt oväntat från ingenting och det varken stimulerar eller tillfredsställer min nyfikenhet. Är det ett av de sämsta slut jag läst? Hårda ord, men kanske kan det vara så.

Jag är övertygad om att jag kommer att bära med mig Blackthorne, krigsherren Toranaga, Mariko och några av de andra karaktärerna under lång tid framöver. Likaså den bild av ett medeltida Japan som målas upp; jag har inte kollat upp hur autentisk beskrivningen är men den är hur som helst välskriven och trovärdig och genuint fascinerande. Den här boken ligger inte långt ifrån att kvala in på favorithyllan, men jag behöver lite betänketid.

The princess and the grilled cheese

Lady Camembert måste hitta någon att gifta sig, annars förlorar hon arvet från sin sjuke fader, eftersom kvinnor inte får ärva. Men ingen känns rätt och helst skulle hon nog vilja leva utan en man. Tiden rinner ut för Count Camembert och det finns bara en sak att göra om hon vill leva i frihet och rikedom: byta identitet, flytta till en ny stad och leva som en man. Till hennes nya liv följer betjänten Feta med och hon får fullt upp med att ha koll på att den nya Count Camembert håller låg profil och inte avslöjar sig. De flyttar till kungadömet Fromage och gör inget väsen av sig - tills Cam blir alldeles för rastlös och går på bal hos prinsessan Brie. 

Balens tema är "No Fur", men Cam dyker upp i något som ser ut som päls. Att det är fuskpäls, säger han först när han har fått prinsessans - och alla närvarandes - uppmärksamhet. Prinsessan är vacker och Cam charmar alla med sin karisma. Ni kan nog lista ut fortsättningen: Gnistor uppstår. Förvecklingar utvecklas och nöts. Man tror att de har alla hinder i världen emot sig, men kärlek är inget man kan stoppa! Amor vincit omnia!

The princess and the grilled cheese av Deya Muniz är en grafisk roman med, som ni kanske redan räknat ut, förvånansvärt många ordlekar kring allt som har med ost att göra. Det är en hyllning till både toasten och kärleken. Det är gulligt och roligt och queer. Perfekt lektyr till lunchrasten.

Fler tips på tecknade serier på Bookbirds:

• The prince and the dressmaker av Jen Wang
• Spinning av Tillie Walden
• Psst! av Annette Herzog och Katrine Clante
• Jane, räven och jag av Fanny Britt och Isabelle Arsenault

Love on the brain

Och så slänger vi in lite mer Romace i form av en klassisk enemies-to-lovers/small-and-tall/damsel-in-distress i klassisk Ali Hazelwood-akademisk miljö. Den kvinnliga huvudpersonen Bee är denna gång hjärnforskare varför de ständigt krystade kapitelnamnen (som jag snabbt lär mig att hoppa över helt och hållet) är kopplade till olika områden i hjärnan.

Jämfört med övriga Ali Hazelwood (vars hela bibliografi jag tydligen är på väg att gå igenom) skulle jag säga att Love on the brain har något färre/kortare sexscener och något mer fokus på intrigen (en astronauthjälm som de båda huvudpersonerna ska utveckla tillsammans trots att de är "fiender" sedan doktorandtiden). Tror jag. Annars var det ganska samma lika.

En fundering när jag läste denna bok: varför tror Hazelwood att hennes för evigt vrålmuskulösa manliga huvudpersoner ska gilla just långdistanslöpning? Har hon sett hur löpare brukar se ut?

För övrigt lyssnade jag efter tips av Stjärtmes på P1 Kropp&Själ om självhjälpslitteratur. Ett helt okej avsnitt. Där gjordes en intressant observation att självhjälp, liksom romance, främst läses av kvinnor och därmed har låg status inom litteraturen. Är det verkligen därför? Eller är det för att båda kategorierna tenderar att följa en bestämd mall, kännas som samma bok om och om igen? Det gäller väl i så fall även deckare, som väl är en mindre bespottad genre? Vad har egentligen hög status inom litteraturen?

Alla nattens älskare

Fuyuko Irie är något av ett original. Hon är 30+ och lever i stort sett ensam. Hon jobbar hemifrån som korrekturläsare av manuskript, sedan det sociala på förlaget där hon jobbade blev alltför påfrestande. Några hobbies har hon inte, föräldrarna får vi inte veta något om, några vänner verkar inte heller finnas.

Bara Hijiri som är hennes kontakt hos uppdragsgivaren, och som ringer ibland. Tydligen blir hon lätt ovän med folk, men eftersom fröken Irie (Irie-san, det är svårt med de japanska artighetsfraserna och deras motsvarighet på svenska. Jag finner att användningen av förnamn, Fuyuko, känns för intim eftersom läsaren liksom hålls på armlängds avstånd från henne) inte har några åsikter om något som hon inte har känslor inför, och känslor verkar vara något av en sällsynt företeelse, verkar det gå fint för dessa två att prata och till och med träffas.

Möjligen är det Hijiri som väcker något till liv hos fröken Irie. Genom att självmedicinera med alkohol tar hon sig utanför dörren och träffar som av en slump herr Mitsutsuka. Oväntat nog inleds någonting mellan dem båda, men vad ska det bli? Varför fortsätter herr Mitsutsuka att träffa fröken Irie trots att hon alltid dyker upp berusad (och i mina ögon lite pinsam)? Vem är han? Vad ser de hos varandra?

Tre original och ett oväntat slut. Inte direkt vad jag väntade mig; jag förväntade mig nog mer uttalade tankar kring ensamhet och att välja arbete före familj. Jag förväntade mig också karaktärsutveckling, att något liksom skulle ha ruckat på status quo om man jämförde bokens början med dess slut. Slutet var förövrigt en flerstegshistoria med lycka, oro, lättnad, sorg och besvikelse i en salig röra. Jag har funderat en del på det sedan dess men jag kan nog inte diskutera det utan att avslöja för mycket. 

Helhetsupplevelsen är dock ingen besvikelse, även om Alla nattens älskare inte heller kvalar in under mina favoriter. Annorlunda. Konstigt. Helt okej.

Mieko Kawakami är utöver författare även bloggerska och popsångerska. Så hon är typ... Sandra Beijer fast i Japan? Denna bok skulle ha varit Tranans prenumerationsbok tidigare i år, men blev ersatt av Efterklang av An Yu, som jag ännu inte lyckats läsa ut.

Doktor Glas

Läs en klassiker i sommar! sa e-bibblan (som är mellan avtal och därför saknar det mesta som är nytt och svenskt). Okej, sa jag och valde Hjalmar Söderbergs Doktor Glas från 1905.

Tyko Gabriel Glas, vars fullständiga namn nämns exakt en gång då han i övrigt går under (doktor) Glas alternativt jag, då romanen är hans dagboksanteckningar, är en ensam man som driver runt i Stockholm. Av olika anledningar är hans familj, bortsett från brodern Ernst som emigrerat, tillika hans ungdomskärlek alla döda. Kvar är ett par bekanta och jobbet som läkare, som känns motigt och meningslöst.

Entré för den unga, vackra pastorsfrun Helga Gregorius, som söker upp doktor Glas på hans mottagning och undrar om han i makt av sitt yrke kan förmå hennes make att avstå samliv med henne, helt enkelt för att han äcklar henne. Till saken hör också att Helga har en älskare, och att doktor Glas har en grej för förälskade tjejer - oavsett om det är han som är objektet för förälskelsen. Eftersom doktor Glas alltså fattar tyckte för Helga går han henne till mötes, men när rådgivningen inte får önskad effekt börjar han fundera över mer drastiska metoder för att hjälpa Helga.

Att läsa den här boken ger mig mild dödsångest. Doktor Glas lägger så lite värde i ett människoliv,  även sitt eget. Sättet han slänger sig med möjligheten att dö och döda gör mig obekvämt medveten om att vi inte vet när vår tid är ute, att vi bara har de här ynka dagarna på jorden och sen är det slut och allt är meningslöst och ja... det är inte direkt några positiva känslor som väcks, helt enkelt.

Icke desto mindre förstår jag att boken fått klassikerstatus då den väcker just sådana frågor och dessutom lämnar en del utrymme för spekulation kring doktor Glas psykiska hälsa, agerande och motiven där bakom, samt de eviga frågorna om vad som hade hänt om bara, och huruvida efterspelet till hans "stora handling" är rimligt. Vad borde ha hänt? Hur hade du agerat?

Vikarien

Vikarien av David Norlin påstods i någon recension jag läst vara en bladvändare där ingenting händer, eller nåt ditåt. Spontant kändes det tilltalande. Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag inte håller med. Visserligen är boken tjock och har en starkt diskbänksrealistisk prägling, men det hinner också hända mycket under de två år under vilka boken utspelar sig. Att det sedan är utspätt med dialoger där folk säger typ "Du. Jag fattar om det känns läskigt" eller "Det känns jättebra. Hon bryr sig, det märker man." är en annan femma.

Huvudpersonen Anna är på väg tillbaka från en utmattning som drog igång ungefär samtidigt som hennes första långa förhållande tog slut, och en halv uppsats innan hon skulle ha fått ut sin lärarexamen. Med utmattningen följde en stor ensamhet; utan jobb och utan ork att träffa folk är det bara en gammal pappa och bästa vännen Malin, som precis fått barn, kvar. Nu får hon ett detidsjobb som lärarvikarie på högstadiet, och ska tillbaka in i den skoningslösa skolvärlden.

Det är svårt att säga så mycket mer utan att spoilers. Även dagstidningarnas recensioner undviker att säga för mycket om intrigen, möjligen för att en av de saker som gör boken läsvärd är den deckarlika vad ska hända nu-stilen. Inte sällan med cliffhangers som gör att jag måste läsa en sida till... och en till... Men något oväntat händer det något med boken ungefär halvvägs in, något som så småningom påminner mig om känslan i RF Kuangs Yellowface. Jag börjar tycka mer och mer illa om Anna. Jag förstår mig inte på henne och ju fler (i mina ögon) dåliga beslut hon fattar desto mörkare och mer mardrömslik blir tonen. Kanske är det bokens tema, hur ensamhet, samhällets förväntningar och påfrestningar plus ett mängd obehandlat trauma kan påverka en person.

Det här gillar jag: diskbänksrealismen, det blir inte förutsägbart och gulligt utan mer frustrerande och förvirrat. Trådar lämnas hängande, vissa berättelser får man bara ett brottstycke av. Typ som i riktiga livet. Annas bästa kompis Malin och deras relation som trots fel och brister känns ömsesidig och uppriktig. Hur Norlin bygger upp mot bokens vändpunkt på ett sådant sätt att man verkligen kan se den komma i all sin eländighet.

Det här gillar jag inte: Annas beslut och hur hon handlar. Hur hon försöker göra gott men inte ser hur vårdslös hon är om sina medmänniskor. Scenen där hon träffar ett gäng ungdomar i Sydeuropa - här tappade vi bort realismen, hoppsan. En viss manlig karaktärs velighet, kanske realistisk men kan män sluta flyta runt och förlita sig på att andra (kvinnor) ska bestämma åt dem? Slutet.

På det stora hela är det en välskriven bok, som jag upplever som jobbig att läsa. Feel bad, typ.

Förnuft och känsla

(Kan någon förklara för mig vad grejen med maneten är?)

Förnuft och känsla är Jane Austens första bok, utgiven 1811. Elinor och Marianne Dashwood är systrar, tillhör någon sorts nedre överklass och är i den ålder där det kan börja bli aktuellt att gifta sig. Elinor är den förnuftiga av de två, medan Marianne liksom systrarnas mamma Fru Dashwood (d.ä. - systrarna har också en halvbror vars fru också går under Fru Dashwood) låter känslorna ta överhanden. Elinor fastnar därför för sin halvbrors frus bror Edward som är lågmäld och vet hur man för sig korrekt, medan Marianne faller hals över huvud för en vacker slarver, Willoughby. De senare börjar uppvakta varandra med en större entusiasm än vad som anses passande.

Inte helt oväntat visar sig Willoughby vara helt opålitlig, men när även Edward visar sig ha mörka hemligheter ser det plötsligt ut som att ingen av de båda systrarna ska bli gift; det är inte tillräckligt många sidor kvar för att det ska gå för sig att introducera helt nya karaktärer... eller? Till slut ordnar allt sig dock till det bästa (annars hade det väl inte varit romance).

Det kan ju vara för att jag inte läst den förut, men jag upplever Förnuft och känsla som mindre förutsägbar än Stolthet och fördom. Annars har de gott om likheter - huvudpersonerna är systrar som måste gifta sig till förmögenhet eftersom de av olika anledningar inte får ärva tillräckligt. Systrarna har olika karaktärsdrag som för dem åt olika håll. Förnuft och känsla känns dock som mer av en lektion i hur man ska bete sig och en uppmaning att man ska lägga band på sina starka känsloyttringar än Stolthet och fördom där systrarna helt enkelt är olika och den ena inte nödvändigtvis överlägsen den andra.

Den svenska översättningen av Förnuft och känsla som jag läste flöt inte lika bra som översättningen av Stolthet och fördom men så var de också utförda av olika personer och vid olika tidpunkter. Läsupplevelsen och läsglädjen var ändå god!

Stolthet och fördom

Inspirerad av vårens romance-läsning går jag tillbaka till romance-genrens moder, Jane Austen. Jag har läst Stolthet och fördom tidigare, men det var ett tag sedan och då valde jag tveklöst att läsa på engelska, "det ska ju vara original" (jomen titta, bloggen levererar. 2015 var det senast). Nu ville jag fräscha upp minnet och dessutom se om jag kanske missat något av innehållet när jag valt att läsa på främmande språk. Originalet är ju trots allt från 1800-talet.

Ganska snabbt inser jag att jag minns intrigen bättre än jag trodde. Jag minns vem som blir intresserad av vem, hur det slutar i termer av äktenskap och ungefär vilka missförstånd som uppstår på vägen. Läsglädjen blir dock inte mindre för det. Elizabeth Bennet är en kul huvudperson med sin frispråkighet och sin humor, och många av sidokaraktärerna är minst lika roliga att följa även om de ibland har en viss karikatyr-känsla.

Angående att läsa på svenska funkar det bra, det är en gedigen översättning och en del relevanta fotnoter får man på köpet.

4/5, rekommenderar. Men kanske borde jag ha valt något annat för att bredda min allmänbildning. Jag vet inte ens om jag läst Förnuft och känsla, till exempel.

En midsommarnattsdröm

Blev sugen på att läsa denna klassiker i sin helhet då jag blev osäker på om jag hade gjort det tidigare. Jag vet att den togs upp i svenskundervisningen på gymnasiet, men då läste vi nog bara utdrag. Kan en Shakespeare-pjäs från 1500-talet fortfarande vara underhållande eller kommer den att kännas mossig, obegriplig eller båda?

På e-bibblan hittar jag en utgåva från tidigt 2000-tal, som dock visar sig innehålla en svensk översättning från 1979. Det slår mig att det är lite underligt av Ordfront att mena att man "tar Shakespeare in i 2000-talet" när man nyutger, visserligen som e-bok, en 20 år gammal översättning? Eller när blir en översättning gammal, 20 år (som nu blivit 45) är kanske ingenting? Visst var det något förlag som fick bannor över att de gav ut gamla översättningar nyss? Aha, Modernista. Så spännande detta med förlag! Nå, åter till temat.

"Läsa på original" orkar jag hur som helst inte, det blir väl bara en massa föråldrade ord och så vet jag inte om det är språkförbistring som gör att jag inte förstår? En annan gång kanske. Hur som helst, den svenska översättningen av Göran O. Eriksson är gjord inför att pjäsen skulle spelas någonstans. Jag vet inte hur det brukar vara att läsa dramatik för det har jag mycket begränsad erfarenhet av, men de enda scenanvisningar som ingår i texten är att karaktärerna går in och ut (och, för skådespelarna i pjäsen, vem de spelar när de spelar teater).

Så jag läser, och har kul. Följer förvecklingarna och kärleksparen och de stackars skådespelarna. Upplever texten mer som en saga, något med underhållningsvärde, än något som är relevant för samtiden. Sedan läser jag översättarens avsnitt "Kommentar, utgångspunkter" och känner mina ögon öppnas ytterligare. Eriksson beskriver kortfattat vad de olika relationerna och platserna representerade vid pjäsens tillkomst, och ger också exempel på hur man kan tolka det hela idag. Här får man också en del information om hur pjäsen spelas, som många gånger sätter orden i helt ny dager.

Vill man verkligen uppleva den får man väl se till att gå och se den spelas. Men min upplevelse är att man inte behöver vara rädd för att läsa texten heller. Visst gick större delen av undertexten mig förbi - men jag hade kul ändå.

The year of magical thinking

"Life changes fast.

Life changes in the instant.

You sit down to dinner and life as you know it ends.

The question of self-pity."

Så inleds Joan Didions The year of magical thinking, som börjar med att hennes make, författaren John Gregory Dunne, avlider i en hjärtinfarkt en kväll mellan jul och nyår år 2003. Samtidigt ligger deras vuxna dotter på sjukhus och svävar mellan liv och död. 

Didion vrider och vänder på dagarna före, dagarna efter, dagen. Snirklar fram och tillbaka mellan då och nu. Vågar upprepa sig, vara tjatig, klart hon ältar, vem hade inte gjort det. Hon undersöker också vad andra (forskare, psykologer, författare, poeter) skrivit om sorg. Söker förklaringar, söker svar.

Det där magiska tänkandet i boktiteln är hennes omskrivning för hennes så kallade galenskap, att hon inte vill slänga hans skor för han behöver ju dem när han kommer tillbaka.

När jag insåg att den här boken handlade om sorg (lånade den som ett blankt blad, visste absolut ingenting) trodde jag att den skulle drabba mig på ett annat sätt. Även om vissa formuleringar och känslor slår an något hos mig, så kryper boken aldrig under skinnet. De vackraste och mest träffande citaten kring sorg är de som Didion hämtat från någon annan (det från CS Lewis om hur vägarna som ledde till hans avlidna hustru blivit återvändsgränder, till exempel).

Det här är min första bekantskap med Joan Didion. Det känns som att hon ingår i allmänbildningen? Eller är det bara något jag fått för mig för att Markus Krunegård nämnt henne i någon låt? Oavsett vilket verkar hon vara en intressant person. Kanske hade det varit mer "rättvist" mot hennes författarskap att börja med en roman och inte med det självbiografiska? (Spoiler alert: Stjärtmes och jag gör exakt samma grej med Agneta Pleijel just nu.)

Love, theoretically

I biblioteksappen som jag använder (Libby) kan man reservera böcker.* Till följd av detta finns en "Gå före i kön"-hylla som man kan klicka in på i förhoppning om att få tag i något nytt och populärt utan att behöva vänta. På denna hylla hittade jag Love, theoretically som beskrivs som "STEM romance". Va, STEM? Enligt Google står akronymen för Science, Technology, Engineering, Mathematics. Stod det verkligen "STEM romance", vilken märklig kombination. Men eftersom jag ändå tänkt att jag skulle läsa något åt chicklit-hållet bestämmer jag mig för att ge det en chans.

"STEM romance" visar sig helt enkelt vara författaren (tillika doktorn i neurovetenskap) Ali Hazelwoods egen etikett på chicklit/romance i en akademisk miljö. Och en ursäkt för att namnge alla kapitel efter något vagt relaterat fysikbegrepp, typ impedans eller oelastisk stöt. Ska jag vara helt ärlig tycker jag inte att fysikreferenserna riktigt flyger, jag är själv ingen specialist men de känns lite off. Meningen "...he grabbed my chin and studied me like I'm something unique. My own Cartesian coordinates." känns till exempel inte som att den kommer från någon som vet vad ett kartesiskt koordinatsystem är.

Den som blir studerad såsom ett koordinatsystem är bokens huvudperson, Elsie Hannaway, doktor i teoretisk fysik. Utöver det dåligt betalda och allmänt stressiga jobbet som professorsadjunkt extraknäcker hon som fejkflickvän genom en app, Faux (borde den inte heta Fausse, om man ska vara grammatiskt korrekt?), som tillhandahåller en +1 för tillställningar där kunderna inte kan tänka sig att visa sig utan sådan.

Inte konstigt att hon blir glad när hon är en av två som blir kallade till intervju för en tjänst som professor på MIT. Men vem sitter i anställningskommittén om inte Jack Smith: bror till en fuskflickvänskund! Tror att Elsie är bibliotekarie!  Stor som en ladugårdsdörr! Har alltid betett sig lite skumt kring henne! Doktor i experimentell fysik med en välkänd motvilja mot teoretiker! En man Elsie av akademiska skäl avskytt i över 15 år! Svällande biceps! Mystiska tatueringar! Rik! Mäktig! Jättesnygg! Sa jag stor? Och dessutom är han den enda som verkar genomskåda hennes utarbetade strategi för att få andra att gilla henne...

Efter kanske 30 sidor är det helt klart vartåt detta barkar ("sluta vara så kär då" skriver jag i den digitala marginalen när Elsie klagar på Jack på ett sätt som gör det tydligt att hon redan är helt betuttad). Vi följer vägen från antagonister till par, under ständiga påminnelser om hur fattig Elsie är och hur stor Jack är. Stor, stor, stor, snett leende med en smilgrop, stor, stor. Jack är stor ungefär som Twilight-Edward är perfekt (men visst har Edward också ett skevt leende? Är det någon som känner nån som faktiskt har ett skevt eller snett leende? Hand upp i så fall). Man blir liksom lite trött på det efter en stund (formuleringen "towering over me like a towering tower" är lite fyndig första gången, men andra gången är den inte lika kul). På tal om karaktärsegenskaper har Elsie praktiskt nog diabetes vilket gör att hon i bästa Austen-anda svimmar i närheten av Jack lite då och då.

För övrigt är Love, Theoretically tydligt Twilightinspirerad i det att Jack är den enda person som Elsie inte kan "läsa av" (cf Bella är den enda vars tankar Edward inte kan läsa). Denna inspiration har placerats rakt framför läsarens ögon (hidden in plain sight) i och med att Elsie är ett stort Twilightfan. Sidospår: det känns som att alla sådana här romaner bara är omskrivningar av Twilight, för oss som därigenom fick vår första kontakt med romance-genren? (Och här dyker jag ner i kaninhålet 'vad är romance'. En mycket intressant Wikipediaartikel upplyser mig om att det absolut inkluderar kiosklitteratur/tantsnusk, men att det också kan handla om mer kyska kärleksrelationer. Tydligen är det utmärkande för genren att huvudpersonerna ska träffas i precis början, att det ska vara uppenbart att det kommer att sluta med giftermål eller dylikt, och att det ska vara ett lyckligt slut. Check, check och check.) (Nästa kaninhål: läser om Twilight, hoppsan, den stod kanske inte på att läsa-listan och så himla bra är den visst inte heller. Kanske får bli ett eget inlägg om det.)

Eftersom jag påbörjade den här strax efter att ha avslutat Gone Girl tyckte jag också att det var intressant att dra paralleller till den. Elsie är som Amy: så inställd på att göra andra nöjda att hon liksom inte har någon egen personlighet, och medveten om detta faktum, medan Jack är som Desi (alltså Amys ex, inte hennes man): vill rädda och ta hand om tjejen på ett sätt som balanserar mellan omtänksam och kontrollerande. Är det föresten en normal amerikansk raggningsreplik att säga att man vill gifta sig med någon för att hon ska få tillgång till ens sjukförsäkring? Inte så hett tycker jag. Eftersom varken Elsie eller Jack är en manipulerande psykopat får de dock ett oändligt mycket ljusare slut än sina "motsvarigheter" i Gone Girl.

När jag slukar första halvan, vet jag precis vartåt det barkar, men det är roligt ändå. Gott om orimliga men dråpliga situationer, till exempel har Elsie och Jack sitt första möte mellan fyra ögon inne på ett toalettbås på herrarnas, där han (med sina jättelika händer) måste lyfta upp henne på toaletten eftersom de gömmer sig. Det är väl lite som Bridget Jones antar jag, det var evighter sedan jag läste Bridget Jones. Men sedan följer den utförliga skildringen av hur de ligger med varandra en hel helg, och den är förvånansvärt långtråkig. Mycket detaljerade beskrivningar av olika kroppsdelars storlek, tillstånd och läge relativt andra (detta med min förskönande omskrivning, i boken är det väldigt grafiskt och språket gränsar till grovt). Jack som säger "Fuck" precis hela tiden. Snark. Tillför liksom ingenting till handlingen.

Ännu ett sidospår: en av många fördelar jag upptäckt med att läsa digitalt är att det blir mycket lättare att göra nån sorts hobby-kvantitativ analys av texten. En enkel sökning ger vid hand att ordet "fuck" förekommer 87 gånger på ca 500 elektroniska små sidor. Ett annat ord som snart känns utnött, "frown" förekommer endast 33 gånger. 

Som ni förstår läste jag på engelska. Det är egentligen inte ett givet val att läsa engelskspråkig litteratur på originalspråk för så bra behärskar jag egentligen inte engelska, jag tror att jag missar en hel del av det mer subtila. Men för den här typen av massproduktion / romaner som inte har språket i fokus, är det ett aktivt val. Jag stör mig inte alls lika mycket på en stel prosa på engelska som på svenska. Kärlek i teorin, alltså samma bok fast översatt till svenska (avundas inte den som ska göra det jobbet) kommer för övrigt ut senare i år. 

Men vad jag klagar. Varför läser jag då? Varför läser jag på ett nästan besatt vis, så att jag faktiskt nästan blev påkörd för att jag hade näsan för djupt nere i telefonen (=boken)? För att Elsie är rolig och trevlig och jag vill att det ska gå bra för henne. Och vet att det kommer att göra det. Det är helt enkelt så underhållande. Och som ni ser, intressant att skriva och spekulera kring. Kanske är det för att hjärnan får vila som den associerar och tankarna svävar ut i alla möjliga och omöjliga sidospår. Precis som med kvalitetslitteraturen blir jag dock mätt. Kanske att jag läser något mer ur Kärlekshypotesen-trilogin (som detta tydligen är den sista, fristående delen i), men jag behöver nog en ganska lång paus först. Är det pretentiöst att fundera över vad det är den här typen av bok inte ger mig? Kandidater till svar: språkglädje, nya perspektiv, en utmaning, nåt att prata om kring fikabordet (för pinsamt)? Den där imponerat upprymda känslan av att läsa något nytt?

* Är det inte helt idiotiskt att detta system bygger på att det finns ett begränsat antal av varje bok? De är ju digitala. Alla som vill läsa det som är på tapeten just nu skulle ju kunna göra det samtidigt. Men så är det alltså inte i Libby, utan här får man köa som på ett vanligt bibliotek.

Gone girl

Varför, varför, varför väljer jag att läsa en psykologisk thriller? Jag hatar att läsa psykologiska thrillers. Att man (jag) inte kan lägga dem ifrån sig. Att man (jag) mår illa när man läser. Att man (jag) inte kan sova på natten antingen för att boken är läskig eller för att man (jag) ligger vaken och grunnar över hur det ska gå.

Möjligen är baksidan av lättillgängligheten i att läsa digitalt att jag lånar lite väl spontant. Möjligen söker på Britneys självbiografi och så tycker appen att woman och girl är sak samma och så kommer Gone Girl, Gillian Flynns storsäljare från 2012 (just nu går den visst att köpa för 19kr plus frakt på kända nätbokhandlar) upp. Visst blev den väldigt stor när den kom? Jag kände åtminstone igen titeln och hade ett vagt minne av att den skulle ha en osympatisk kvinnlig huvudperson? Och att jag hört något om att Flynns berättelser skulle vara originella? Blev nyfiken, klickade låna, resten är historia. 12 timmar ner i ett slukhål till bok.

Amy försvinner samma dag som hon och Nick ska fira femårig bröllopsdag. Nick är en otrogen mansgris och ganska outhärdlig att läsa om (här ska erkännas att jag ett par hundra sidor in googlar vem som är skurken i boken, för att Nick är så störig att det liksom inte kan vara han, eller kan det, varför ska jag då fortsätta läsa). Så småningom uppdagas emellertid att Amy är snäppet värre. 

Ett par reflektioner:

* Jag blir mycket imponerad av stilgreppet Amys dagbok, som inleds med att Amy poängterar att hon är skribent och dagboken ett sätt för henne att öva sina färdigheter. Aha det är så hon gör för att det inte ska kännas krystat i sin utförlighet, tänker jag nöjd. Det visade sig dock vara ännu finurligare än så.

* Romanen innehåller den tydligaste, mest utförliga beskrivningen av begreppet cool girl jag stött på (nu är frågan bara vad som skiljer en sådan från en pick me girl). Men jag blir lite tveksam, inte ens amerikanska män för 10 år sedan kan ha trott att sådana tjejer faktiskt finns?

* Är det inte lite komiskt att en roman som åtminstone delvis är av typen whodunnit har två huvudpersoner med efternamnet Dunne?

* Den utgåva jag läste innehöll ett par tidigare opublicerade avsnitt (meningslösa) men också en uppsättning frågor att använda om man vill diskutera boken i en bokcirkel eller liknande. Frågorna tyckte jag var jätteintressanta och jag tror verkligen att de hade kunnat funka och berika samtalet i min bokcirkel.

* Det kan inte vara en slump att Flocken och Gone girl har mycket liknande mysteriet startar-scener (man kommer hem från jobbet, dörren på vid gavel, kvinnan borta sedan helt nyligen (maten/strykjärnet fortfarande varmt), mannen bestört men blir genast huvudmisstänkt). Absolut inte identiska, men jag har svårt att tro att Grimwalkers inte gjort läxan och läst Flynn, och inspirerats.

Nähä. För den som gillar den här typen av psykologisk spänning och mot förmodan inte redan läst denna bok är det en rekommendation. Personligen ska jag hålla mig borta från den här genren ett tag nu.

Annie John

Kort men stark uppväxtskildring om Annie John, en någotsånär välbärgad flicka som växer upp på ön Antigua i Västindien. Vi får följa Annies dagliga göromål såväl som intressen, kort- och långvariga passioner. I centrum finns relationen mellan Annie och hennes mor, till en början varm och kärleksfull men så småningom krånglig, sårig och svart. Däromkring prunkar Antigua, det äts gröna fikon och brödfrukt, och det är inte självklart om en läkare eller en vis kvinna ska tillkallas när någon blir sjuk.

Annie John är Jamaica Kincaids första roman, från 1985. Jag lyssnade på ljudboken, i svensk översättning, och hade väldigt svårt för uppläsningen. Jag undrar om inte hon som läser sålt sin röst till Google eller liknande, för hon låter som kvinnorösten i GPS:en i en bil. Inklusive en lite platt, märklig satsmelodi. Jag undrade många gånger om det verkligen inte var någon sorts AI-röst.

Därför skulle jag rekommendera den som är intresserad att läsa boken istället för att lyssna. Kincaid skriver målande, skimrande, utan att bli långrandig. Hon målar upp ett dammigt Antigua där det nästan aldrig regnar, där det äts brödfrukt och gröna fikon. Hon målar upp Annies inre liv, även det på ett träffsäkert sätt, även om jag aldrig riktigt får grepp om henne eller om hennes mor. Det känns som att det finns mycket undertext, mycket att spekulera kring.

Absolut en läsvärd bok.

Hjortronlandet

Jag hade slut på saker att lyssna på. För att råda bot på det problemet tog jag mig an Sara Lidmans Hjortronlandet från 1955, för att därefter kunna avnjuta tre avsnitt av Lundströms bokradio där denna skulle diskuteras.

Sara Lidman ger oss berättelsen om Ön, en samling om fyra torp ute på en eländig myr, under mellankrigstiden. Torpen ägs av staten och bebos av så kallade krontorpare som får en liten ersättning för att bebygga och göra marken brukbar. I en av stugorna bor Franz som kämpar och stretar, med drömmen att bli en riktig torpare som äger sin egen gård. Intill bor hans pappa Stefan, som egentligen inte uppfyller kriterierna för att bli krontorpare då han redan sjabblat bort ett eget välstånd, men fått undantag då Franz anses så särskilt lämpad. Sedan är det Skrattars, en stor bullrig familj som tar en dag i sänder. Jämfört med Franz stretar de med mindre ambition men mer glädje. Och slutligen Nordmarks som förefaller helt sakna födgeni.

Dialekten som förekommer i boken är till en början så bred att jag har svårt att hänga med. Jag hör Olof Wretlings inläsning av Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget i mitt huvud, läser högt fast inuti huvudet och oftast hör jag då hur ljuden låter, förstår vad som menas. Långsamt som vore det franska eller engelska läser jag. Men efter ett tag, snabbare än jag först hade trott, släpper det faktiskt och flyter bra ändå.

Helt oaktat detta lilla dialektproblem fångar boken mig redan från första sidan. Med ett par till synes enkla men skickligt valda meningar målar Lidman upp Ön och dess tillkomst i grova drag. Inom ett par sidor har vi både hunnit begrava Franz första hustru och fnissa åt namnet hans nya väljer åt deras barn: Claudette, hustrun förklarar efter dopet att prästen (som uttalat på franska, Klådett) "las fel förstå du å ja tortes int rätta till han. Klaodätte het hon. Kvinnan i romanboka ja las hette Klaodätte."

Om Hjortronlandet har en huvudperson, så är det antagligen Claudette. Eller möjligen Ön. Men fokus flackar än hit, än dit. Jag har ingen lust att beskriva handlingen i detalj. Kanske räcker det att säga att Lidman har en otrolig förmåga att formulera sig, beskriva både folk, miljö och situationer. Hon skriver med värme och med stor humor om det eländiga krontorparlivet, jag drar på munnen titt som tätt och tråkigt har jag aldrig. Otroliga oneliners har hon också.

Jag har nog faktiskt ännu roligare när jag läser boken än när jag därefter lyssnar på Lundströms bokradio-avsnitten, men Bokradion tillför definitivt en extra diemnsion när den sätter ord på mycket av det jag själv tänkt och tyckt, plockar upp många av de vackraste och mest pregnanta styckena. Naturligtvis hittar de också vinklar som jag inte tänkt på, och sådana som jag inte direkt håller med om. Precis som i en riktig bokcirkel, antar jag.

Jag sjunger och bergen dansar

Gissa vem som trillade dit ändå och tecknade Tranans prenumerationstjänst (bara den lilla - 4 böcker under 12 månader, det borde man väl hinna läsa)? Hittills ångrar jag mig inte, för den första boken, Jag sjunger och bergen dansar, blev en omedelbar favorit.

Irene Solà skriver fram ett halv sekel kring en by i katalanska Pyrenéerna. Från alla håll och kanter får vi se den, för varje kapitel kommer ur ett nytt perspektiv. En persons. Eller ett djurs. Ett mytologiskt väsens. Eller något annat som tillhör livet i dessa berg. Vi får se inifrån och utifrån, från dåtiden och från framtiden. Det närmaste jag tidigare kommit den teknik Solà använder är Trude Marsteins Göra gott, som dock var mycket mer begränsad, bland annat fick endast människor komma till tals, och så utspelade den sig under en enda dag. Men jag gillade den också, då för ett halvt liv sedan när jag läste den. Nåja, nog om det.

Solà dansar sig fram genom sin mosaik, till synes lekande lätt, blandar högt och lågt. Utmanar läsaren, ibland tar det en stund att komma på vilket skinn man hamnat i. Hon vågar också komma med oväntade stilgrepp, plötsligt dyker det till exempel upp ett avsnitt där det plötsligt finns illustrationer på varje uppslag. Jag skulle vilja ge er ett exempel, ett citat, men det skulle väl sluta med att jag skrev av hela boken.

Romanen är blott 200 sidor, men ändå känns det som en hel värld som öppnar sig. Ofta är det sorgligt, men läsupplevelsen är ändå en av ren njutning. Slutet knyter an till början och ger läsaren ett tillfredsställande avslut. Kort sagt är jag bara så imponerad. Inte minst då Solà är typ 30 år gammal. För övrigt är det nog också första gången som jag läser en roman översatt från Katalanska.

Den här äger jag gärna, tack Tranan.