Vikarien

Vikarien av David Norlin påstods i någon recension jag läst vara en bladvändare där ingenting händer, eller nåt ditåt. Spontant kändes det tilltalande. Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag inte håller med. Visserligen är boken tjock och har en starkt diskbänksrealistisk prägling, men det hinner också hända mycket under de två år under vilka boken utspelar sig. Att det sedan är utspätt med dialoger där folk säger typ "Du. Jag fattar om det känns läskigt" eller "Det känns jättebra. Hon bryr sig, det märker man." är en annan femma.

Huvudpersonen Anna är på väg tillbaka från en utmattning som drog igång ungefär samtidigt som hennes första långa förhållande tog slut, och en halv uppsats innan hon skulle ha fått ut sin lärarexamen. Med utmattningen följde en stor ensamhet; utan jobb och utan ork att träffa folk är det bara en gammal pappa och bästa vännen Malin, som precis fått barn, kvar. Nu får hon ett detidsjobb som lärarvikarie på högstadiet, och ska tillbaka in i den skoningslösa skolvärlden.

Det är svårt att säga så mycket mer utan att spoilers. Även dagstidningarnas recensioner undviker att säga för mycket om intrigen, möjligen för att en av de saker som gör boken läsvärd är den deckarlika vad ska hända nu-stilen. Inte sällan med cliffhangers som gör att jag måste läsa en sida till... och en till... Men något oväntat händer det något med boken ungefär halvvägs in, något som så småningom påminner mig om känslan i RF Kuangs Yellowface. Jag börjar tycka mer och mer illa om Anna. Jag förstår mig inte på henne och ju fler (i mina ögon) dåliga beslut hon fattar desto mörkare och mer mardrömslik blir tonen. Kanske är det bokens tema, hur ensamhet, samhällets förväntningar och påfrestningar plus ett mängd obehandlat trauma kan påverka en person.

Det här gillar jag: diskbänksrealismen, det blir inte förutsägbart och gulligt utan mer frustrerande och förvirrat. Trådar lämnas hängande, vissa berättelser får man bara ett brottstycke av. Typ som i riktiga livet. Annas bästa kompis Malin och deras relation som trots fel och brister känns ömsesidig och uppriktig. Hur Norlin bygger upp mot bokens vändpunkt på ett sådant sätt att man verkligen kan se den komma i all sin eländighet.

Det här gillar jag inte: Annas beslut och hur hon handlar. Hur hon försöker göra gott men inte ser hur vårdslös hon är om sina medmänniskor. Scenen där hon träffar ett gäng ungdomar i Sydeuropa - här tappade vi bort realismen, hoppsan. En viss manlig karaktärs velighet, kanske realistisk men kan män sluta flyta runt och förlita sig på att andra (kvinnor) ska bestämma åt dem? Slutet.

På det stora hela är det en välskriven bok, som jag upplever som jobbig att läsa. Feel bad, typ.