Visar inlägg med etikett sorg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sorg. Visa alla inlägg

Heart the Lover

Den här boken tyckte jag mycket om. Från första sidan sitter jag som i ett järngrepp medan historien oväntat nog aldrig tappar farten, trots sin intensiva melankoli.

"You knew I'd write a book about you some day. You said once I'd dredged up the whole hit parade minus you.
I never knew how you'd tell it.
For me it begins here. Like this."

När vi först träffar bokens huvudperson är hon i tjugoårsåldern och går på college. När läraren läser hennes inlämningsuppgift högt blir hon helt plötsligt intressant för killarna som brukar sitta längst fram. Hon blir inbjuden i en ny värld, en med Sam och Yash som bor gratis i en bortrest lärares hus, och deras kompis Ivan. De tar sina studier på ett helt annat allvar än hon tidigare kunnat föreställa sig, men har å andra sidan aldrig gått någon kurs i kreativt skrivande. Ingen av de författare de beundrar hade väl någonsin gått någon sådan kurs. De kallar henne Jordan, för det tycker de passar bättre än hennes riktiga namn. Relationer inleds och avslutas, eller gör de?

Åh, äntligen en bildningsroman som jag gillar, tänker jag, men så tar college plötsligt slut och när vi följt Jordans första stapplande steg ut i världen kommer så plötsligt ett tidshopp på 15-20 år, och därefter ytterligare ett. Knappast en bildningsroman om huvudpersonen hinner nå medelåldern innan vi säger hejdå, va?
 
Jag vill inte berätta för mycket om vad som händer, för det här var en av de större läsupplevelserna jag hade under 2025 och jag vill inte sabotera den för någon annan. För trots att det rör sig om ett i stort sett vanligt liv, som jag för en gångs skull upplever som trovärdigt, håller King mig på halster. Jag anar ofta vad som komma skall, men kan aldrig pricka det helt i förväg, blir ofta överaskad. Vad gäller trovärdigheten finns det absolut element som känns lite för mycket, men samtidigt känns de viktigaste karaktärerna verkligen som riktiga personer. Tanken om att någon bara har hittat på de här figurerna (ständigt närvarande i Solen skiner alltid på Tjurkö) är helt frånvarande när jag läser.

I romanen förekommer två olika typsnitt. Så fort det andra typsnittsbytet äger rum och jag förstår att det inte bara är en e-boksbugg  börjar jag fundera över varför. Spännande, ska det rentav visa sig att det blir två olika berättelser beroende på vilket av typsnitten man läser? Men nej, det flödar sömlöst från det ena till det andra. Är det ena typsnittet sådant som huvudpersonen varit med om, och annat sådant som hon hittat på - hon är ju trots allt en skrivande person? Nja, det verkar inte så. Min bästa gissning efter denna första genomläsning av boken är att det har att göra med när texten är skriven, i förhållande till när den utspelar sig.
 
En annan fråga som jag gärna skulle diskutera med någon annan som läst boken är... vilken är den verkliga, stora kärlekshistorien här? Jag tror att författaren tänker sig en, medan jag inte riktigt kan släppa tanken på att det kanske är en annan, mer undanskymd.

Slutligen blir jag uppriktigt förvånad över att King är 60+, jag förväntade mig någon i min ålder, kanske lite yngre, trots att skrivmaskiner och avsaknad av e-post är bärande delar i romanen. Hon verkar minnas exakt hur det var att vara ung student (eller exakt hur man minns det att vara ung student tio år efteråt i alla fall). Det här blir nog inte min sista Lily King, men kan det andra hon skrivit verkligen vara lika bra?
 
Min största invändning mot Heart the Lover är att jag tycker omslaget är så fult att jag faktiskt inte har lust att köpa den fysiska boken. Kanske en pocket, så småningom? 

Vikarien

Vikarien av David Norlin påstods i någon recension jag läst vara en bladvändare där ingenting händer, eller nåt ditåt. Spontant kändes det tilltalande. Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag inte håller med. Visserligen är boken tjock och har en starkt diskbänksrealistisk prägling, men det hinner också hända mycket under de två år under vilka boken utspelar sig. Att det sedan är utspätt med dialoger där folk säger typ "Du. Jag fattar om det känns läskigt" eller "Det känns jättebra. Hon bryr sig, det märker man." är en annan femma.

Huvudpersonen Anna är på väg tillbaka från en utmattning som drog igång ungefär samtidigt som hennes första långa förhållande tog slut, och en halv uppsats innan hon skulle ha fått ut sin lärarexamen. Med utmattningen följde en stor ensamhet; utan jobb och utan ork att träffa folk är det bara en gammal pappa och bästa vännen Malin, som precis fått barn, kvar. Nu får hon ett detidsjobb som lärarvikarie på högstadiet, och ska tillbaka in i den skoningslösa skolvärlden.
Det är svårt att säga så mycket mer utan att spoilers. Även dagstidningarnas recensioner undviker att säga för mycket om intrigen, möjligen för att en av de saker som gör boken läsvärd är den deckarlika vad ska hända nu-stilen. Inte sällan med cliffhangers som gör att jag måste läsa en sida till... och en till... Men något oväntat händer det något med boken ungefär halvvägs in, något som så småningom påminner mig om känslan i RF Kuangs Yellowface. Jag börjar tycka mer och mer illa om Anna. Jag förstår mig inte på henne och ju fler (i mina ögon) dåliga beslut hon fattar desto mörkare och mer mardrömslik blir tonen. Kanske är det bokens tema, hur ensamhet, samhällets förväntningar och påfrestningar plus ett mängd obehandlat trauma kan påverka en person.

Det här gillar jag: diskbänksrealismen, det blir inte förutsägbart och gulligt utan mer frustrerande och förvirrat. Trådar lämnas hängande, vissa berättelser får man bara ett brottstycke av. Typ som i riktiga livet. Annas bästa kompis Malin och deras relation som trots fel och brister känns ömsesidig och uppriktig. Hur Norlin bygger upp mot bokens vändpunkt på ett sådant sätt att man verkligen kan se den komma i all sin eländighet.
Det här gillar jag inte: Annas beslut och hur hon handlar. Hur hon försöker göra gott men inte ser hur vårdslös hon är om sina medmänniskor. Scenen där hon träffar ett gäng ungdomar i Sydeuropa - här tappade vi bort realismen, hoppsan. En viss manlig karaktärs velighet, kanske realistisk men kan män sluta flyta runt och förlita sig på att andra (kvinnor) ska bestämma åt dem? Slutet.

På det stora hela är det en välskriven bok, som jag upplever som jobbig att läsa. Feel bad, typ.

The year of magical thinking

"Life changes fast.
Life changes in the instant.
You sit down to dinner and life as you know it ends.
The question of self-pity."

Så inleds Joan Didions The year of magical thinking, som börjar med att hennes make, författaren John Gregory Dunne, avlider i en hjärtinfarkt en kväll mellan jul och nyår år 2003. Samtidigt ligger deras vuxna dotter på sjukhus och svävar mellan liv och död. 

Didion vrider och vänder på dagarna före, dagarna efter, dagen. Snirklar fram och tillbaka mellan då och nu. Vågar upprepa sig, vara tjatig, klart hon ältar, vem hade inte gjort det. Hon undersöker också vad andra (forskare, psykologer, författare, poeter) skrivit om sorg. Söker förklaringar, söker svar.

Det där magiska tänkandet i boktiteln är hennes omskrivning för hennes så kallade galenskap, att hon inte vill slänga hans skor för han behöver ju dem när han kommer tillbaka.

När jag insåg att den här boken handlade om sorg (lånade den som ett blankt blad, visste absolut ingenting) trodde jag att den skulle drabba mig på ett annat sätt. Även om vissa formuleringar och känslor slår an något hos mig, så kryper boken aldrig under skinnet. De vackraste och mest träffande citaten kring sorg är de som Didion hämtat från någon annan (det från CS Lewis om hur vägarna som ledde till hans avlidna hustru blivit återvändsgränder, till exempel).

Det här är min första bekantskap med Joan Didion. Det känns som att hon ingår i allmänbildningen? Eller är det bara något jag fått för mig för att Markus Krunegård nämnt henne i någon låt? Oavsett vilket verkar hon vara en intressant person. Kanske hade det varit mer "rättvist" mot hennes författarskap att börja med en roman och inte med det självbiografiska? (Spoiler alert: Stjärtmes och jag gör exakt samma grej med Agneta Pleijel just nu.)

Saker jag lärt mig om sorg

Läste denna bok om ofrivillig barnlöshet mest för att en tjej jag åkte rullskidor med för åtta år sedan skrev om den på sin Instagram (det är nämligen hennes syster, Frida Blom, som skrivit boken).

Barnlängtan blir till barnlöshet blir till smärta och sorg blir till depression och kapsejsat förhållande.

Den var okej, sorglig naturligtvis. Språket flyter och metaforerna med hoppets björn, pytonormen, den vita platsen funkar bra. Inget att anmärka på, men heller inget som direkt stack ut ur mängden (får man säga så om någon som berättar hur jobbigt hen haft det? Eller blir det som när Linda Skugge sågade någons cancerskildring?). Kanske är det bara svårt att läsa en roman om vardag i Göteborg direkt efter Slöseri.

Jämfört med Ellen Strömbergs Bli utan som jag läste i fjol är Saker jag lärt mig om sorg: längre, mörkare, intensivare.