The girls are all so nice here

Enligt omslaget en blandning av Den hemliga historien och Gone girl, och jag måste erkänna att det är en utmärkt beskrivning. Inklusive det faktum att den originalitet som präglar de nämnda verken därmed saknas i The girls are all so nice here.

Ambrosia Wellington har ett jobb, en man, en stökig lägenhet och minst ett skelett i garderoben. Hon har gjort allt för att distansera sig från sitt första, dramatiska år på universitetet men när alltmer påträngande inbjudningar till tioårsåterträffen för hennes klass dyker upp känner hon sig ändå tvungen att åka dit. (Detta är också ett av bokens stora problem enligt mig; att hon inte bara kan ta ett vuxet beslut och säga: "nej, jag har faktiskt ingen lust att åka dit / stanna kvar". Det blir liksom ett falskt slutet rum, där hon i själva verket skulle kunna avstå / dra exakt när hon vill, men ändå väljer att stanna kvar på sitt universitet, Wesleyan, där fler och fler obehagliga saker inträffar.

Om man bortser från detta att jag inte kan förstå varför hon inte bara åker hem, är boken obehagligt nervig. Dock inte i samma klass som Gone Girl. Huvudpersonerna får inte tillräckligt med personlighet eller motiv. Ambrosia är på tok för anonym, och även om vissa av de andra karaktärerna framkallar starka obehagskänslor så är vi ju aldrig i deras huvuden och den mycket otäcka effekten vi får av att befinna oss i Richard Papen (Hemliga historien) eller Amy Dunnes (Gone girl) huvud uteblir.

Slutet är inte helt oförutsägbart, men det levereras heller inte tillräckligt med ledtrådar efter hand för att man ska se det komma.

Slutomdöme: det här var väl okej antar jag, men känns mest som en blek kopia.

The girls are all so nice here är skriven av Laurie Elizabeth Flynn och utgiven år 2022. Den verkar inte finnas i svensk översättning.

Spoiler: jag gillar verkligen inte deckare, i bok- eller tv-format, där upplösningen inkluderar ett psykfall till sidokaraktär som knappt omnämnts tidigare i boken. Jag tycker det är oschysst mot konsumenten. Det finns någon sorts regler för deckare, bland annat att förekomst av icke presenterade identiska tvillingar är fusk, men jag minns inte varifrån de kommer (Google ger flera svar på den frågan, om någon är nyfiken). Detta är väl mer av en psykologisk thriller än en deckare, men jag upplever ändå att den bryter mot de grundläggande reglerna och känner mig lite lurad.

Heart the Lover

Den här boken tyckte jag mycket om. Från första sidan sitter jag som i ett järngrepp medan historien oväntat nog aldrig tappar farten, trots sin intensiva melankoli.

"You knew I'd write a book about you some day. You said once I'd dredged up the whole hit parade minus you.

I never knew how you'd tell it.

For me it begins here. Like this."

När vi först träffar bokens huvudperson är hon i tjugoårsåldern och går på college. När läraren läser hennes inlämningsuppgift högt blir hon helt plötsligt intressant för killarna som brukar sitta längst fram. Hon blir inbjuden i en ny värld, en med Sam och Yash som bor gratis i en bortrest lärares hus, och deras kompis Ivan. De tar sina studier på ett helt annat allvar än hon tidigare kunnat föreställa sig, men har å andra sidan aldrig gått någon kurs i kreativt skrivande. Ingen av de författare de beundrar hade väl någonsin gått någon sådan kurs. De kallar henne Jordan, för det tycker de passar bättre än hennes riktiga namn. Relationer inleds och avslutas, eller gör de?

Åh, äntligen en bildningsroman som jag gillar, tänker jag, men så tar college plötsligt slut och när vi följt Jordans första stapplande steg ut i världen kommer så plötsligt ett tidshopp på 15-20 år, och därefter ytterligare ett. Knappast en bildningsroman om huvudpersonen hinner nå medelåldern innan vi säger hejdå, va?

 

Jag vill inte berätta för mycket om vad som händer, för det här var en av de större läsupplevelserna jag hade under 2025 och jag vill inte sabotera den för någon annan. För trots att det rör sig om ett i stort sett vanligt liv, som jag för en gångs skull upplever som trovärdigt, håller King mig på halster. Jag anar ofta vad som komma skall, men kan aldrig pricka det helt i förväg, blir ofta överaskad. Vad gäller trovärdigheten finns det absolut element som känns lite för mycket, men samtidigt känns de viktigaste karaktärerna verkligen som riktiga personer. Tanken om att någon bara har hittat på de här figurerna (ständigt närvarande i Solen skiner alltid på Tjurkö) är helt frånvarande när jag läser.

I romanen förekommer två olika typsnitt. Så fort det andra typsnittsbytet äger rum och jag förstår att det inte bara är en e-boksbugg  börjar jag fundera över varför. Spännande, ska det rentav visa sig att det blir två olika berättelser beroende på vilket av typsnitten man läser? Men nej, det flödar sömlöst från det ena till det andra. Är det ena typsnittet sådant som huvudpersonen varit med om, och annat sådant som hon hittat på - hon är ju trots allt en skrivande person? Nja, det verkar inte så. Min bästa gissning efter denna första genomläsning av boken är att det har att göra med när texten är skriven, i förhållande till när den utspelar sig.

 

En annan fråga som jag gärna skulle diskutera med någon annan som läst boken är... vilken är den verkliga, stora kärlekshistorien här? Jag tror att författaren tänker sig en, medan jag inte riktigt kan släppa tanken på att det kanske är en annan, mer undanskymd.

Slutligen blir jag uppriktigt förvånad över att King är 60+, jag förväntade mig någon i min ålder, kanske lite yngre, trots att skrivmaskiner och avsaknad av e-post är bärande delar i romanen. Hon verkar minnas exakt hur det var att vara ung student (eller exakt hur man minns det att vara ung student tio år efteråt i alla fall). Det här blir nog inte min sista Lily King, men kan det andra hon skrivit verkligen vara lika bra?

 

Min största invändning mot Heart the Lover är att jag tycker omslaget är så fult att jag faktiskt inte har lust att köpa den fysiska boken. Kanske en pocket, så småningom? 

Big Swiss

Jen Beagins bok har fått priser för bästa roliga bok, men ju mer man läser, desto mindre roligt blir det? Inte som i att det blir tråkigt eller dåligt, utan mest... så väldigt mörkt.

Greta Work är i femtioårsåldern och har brutit upp från ett längre förhållande. Nu har hon flyttat in i ett fallfärdigt ruckel utanför Hudson, en liten ort i Maine, tillsammans med sin kompis Sadine som säljer diverse ätbara knarkprodukter. Hon har också fått ett jobb som består i att transkribera terapisessioner åt ortens sex- slash livscoach.

När vi träffar Greta sitter hon mest hemma i sina underkläder och transkriberar medan hon då och då inflikar frågor, kommentarer eller uttrycker sina spontana reaktioner kring hur coachen, som tagit sig namnet Om, jobbar. Hon gillar sitt jobb, men allra mest gillar hon en av klienterna, en kvinna som hon ger smeknamnet Stora Schweiz (Big Swiss på engelska, men "stora schweiziskan" är ju lite av en tungvrickare ).

Till ingens förvåning börjar hon snart känna igen ortens befolkning när hon är ute på stan, trots att hon aldrig träffat dem; var och varannan av dem går hos Om och hon känner igen deras röster och vet vilka problem som förekommer i deras sängkammare. Besvärligt. Och inte blir det bättre när hon så småningom springer på Stora Schweiz och inleder en relation utan att berätta något om sina förhandskunskaper.

På den här beskrivningen skulle man ju kunna tänka sig en lite putslustig bok med larviga förvecklingar, kanske lite rom com-känsla? Men ju längre man läser, desto mer mörknar det hela. Både Greta och Stora Schweiz har varit med om jobbiga, livsavgörande händelser men hanterar det väldigt olika. Och vad gör egentligen Greta av sitt liv?

Beagin är skicklig på att hela tiden låta saker hända vid precis rätt tidpunkt. Varje gång jag tänker att jag börjar bli lite trött på boken och inte riktigt vet om jag har lust att läsa vidare händer det något och berättelsen tar en ny vändning.  Hon är också helt okej på att använda sexscener som ett sätt att driva handlingen framåt, utan att för den skulle bli särskilt långrandig (kollar på dig, Maunsbach).

Två saker stör mig. Det ena är hur Om i början av boken framställs som en helt värdelös terapeut, medan han i slutet helt plötsligt verkar veta vad han håller på med. Utan någon mellanliggande karaktärsutveckling eller förklaring till varför han plötsligt skulle vara bra på sitt jobb. Det andra är hur boken är packeterad som och marknadförs som en "lustig sexkomedi" när den egentligen är en mörk relationsroman med en urballad inramning?

Originellt och underhållande var det i alla fall.

Big Swiss verkar inte finnas översatt till svenska. Däremot verkar det finnas planer på att filmatisera boken. 

Margo's got money trouble

Jag vet inte riktigt varför jag valde att läsa den här boken, trots att den verkligen låter som en såndär BookTok-bok som jag inte gillar? Någonstans måste jag ha läst en positiv recension, eller också blev jag helt enkelt nyfiken på premissen: ung tjej som nyss fått barn startar OnlyFans-karriär för att försörja sig och får hjälp av sin pappa som hållit på med wrestling. För det låter som något som jag tror att jag skulle gilla? (Obs, sarkasm.) Ja, jag vet inte. Läste gjorde jag i alla fall.

Rufi Thorpe är en amerikansk författarinna som inte verkar ha någon egen Wikipediasida men enligt nätet i övrigt verkar hon i alla fall ha publicerat ett par romaner före denna, som i sin tur tydligen ska bli TV-serie.

Åter till handlingen, då. Huvudpersonen Margo har en affär med sin universitetsprofessor, inte för att hon gillar honom utan för att... hon inte har något bättre för sig? Känner sig smickrad? Jag får erkänna att jag inte riktigt förstår mig på det hela. Hon blir oplanerat gravid och bestämmer sig för att behålla barnet, på något oklara grunder typ "det är bättre att inte göra abort än att göra abort" och "jag vill ha barnet". Hon verkar därmot inte ha tänkt längre än näsan räcker kring typ att de hon delar lägenhet med kanske inte har lust att höra en bebis skrika halva nätterna eller att man inte kan ta med sig en bebis till sitt dåligt betalda extrajobb. Jag antar att hon ska framstå som naiv, men helt ärligt känns det inte supertrovärdigt.

När barnet som får namnet Bodhi (som i Bodhisatva, utan att det någonstans framkommer varför Margo tycker att det känns som ett rimligt ord att välja) föds får hon alltså problem, bland annat med pengar.

Lösningarna kommer i form av att hennes frånvarande pappa med förflutet inom wrestlingbranschen flyttar in, och ett OnlyFans-konto. Nu är problemet "bara" att samhället tycker att det inte låter toppen för ett barn att växa upp med en mamma som är sexarbetare och en morfar som hållit på med wrestling, och gör sitt bästa för att sätta käppar i hjulet för Margo.

Romanen växlar mellan första och tredje person, Margo berättar men menar att vissa delar är för jobbiga att skriva i första person. Något oväntat innehåller romanen också en del litteraturtekniska utvikningar som ibland passar perfekt in och ibland sticker i ögonen. I en passage nämner Margo att alla berättelser vilar på någon sorts underliggande sanning och vad i hela världen kan det egentligen vara som ligger till grund för den här märkliga sagan?

Thorpe gör ett riktigt bra jobb med att faktiskt få mig att tro att allt kommer att gå åt skogen för Margo, men, spoiler alert, alltihop slutar lyckligt. För man kan vara sexarbetare och psykiskt frisk, vilket är ett av de tydliga budskapen i boken.

All fours

Så hade jag äntligen köat färdigt till vårens stora snackis, Miranda Julys klimakterieroman All fours. Jag var helt inställd på att jag inte skulle tycka om den, eftersom jag visste att huvudpersonen skulle go loco och lämna sin man och sitt barn för att istället inreda ett hotellrum och ligga runt, typ, och insåg under läsningens gång att det är mindre själva liggandet och mer otroheten och försummandet av föräldraskapet som jag har instinktivt svårt för. Otrohet är ju extremt osexigt? Eller är det bara jag?

När jag kommit förbi den puckeln (mässandes "kör vidare bara kör vidare bara" när hon börjar ens fundera på att avbryta sin planerade road trip och istället hänga i en håla en halvtimme hemifrån i två veckor - fast att jag redan vet att det kommer att hända) tycker jag ändå att det är rätt okej läsning. Okej, huvudpersonen är cringe när hon förälskar sig i en yngre muskulös man och hela hennes liv plötsligt handlar om honom. Möjligen en följd av att hon inte var så tillfreds i sitt liv pre urballning heller, vilket i sin tur möjligen då ska bero på klimakteriet. Men det är också lite... roligt? När hon helt plötsligt börjar träna flera gånger i veckan för att hon ska få snyggare rumpa till nåt hon ska posta på Instagram. Jag vill minnas att jag markerat ett gäng dråpligt roliga formuleringar boken igenom, men har visst hunnit återlämna den innan det här skrivs.

Det jag tycker allra mest om i den här boken är för övrigt huvudpersonens kompis Jordi och deras nästintill gränslösa vänskap. Inget är hemligt, allt är tillåtet och Jordi har en så underbar balans mellan att acceptera huvudpersonens nycker och infall och samtidigt försöka varsamt guida henne och se till att hon inte river upp hela sin tillvaro utan att först ha tänkt igenom det hela. Jag vill vara någons Jordi. Och ha en Jordi själv.

Utöver det gör väl boken det den i någon mån syftar till: väcker en tidigare vag skräck för klimakteriet till liv och amplifierar den rejält. Tänk om jag också en dag kommer att vakna upp och ha blivit en knäpp tant som lägger upp videos där jag dansar i trosor på nätet? Kanske inte. Kanske har jag ett lugnare grundtillstånd och kommer därför inte att spåra ur lika fullständigt? Oavsett vad som händer, kommer det ju att hända mig med.

Jag ger All fours en stark trea. Glad att jag läst, även om det kanske varit värt att betala för att läsa den redan när alla fortfarande pratade om den. 

Songs for other people's weddings

Jag har dragit mig för att skriva om den här boken, som är ett samarbetsprojekt mellan den amerikanska författaren David Levithan och den svenska singer-songwritern Jens Lekman. Eftersom jag gillar båda, kanske framförallt den senare, såg så mycket fram emot släppet av boken och den relaterade skivan... och sen tyckte att båda var typ "helt okej". Jag ville så gärna att det skulle vara så bra!

J, en fiktiv artist löst baserad på Jens Lekman, sjunger på bröllop. För att få in pengar, men också på grund av någon sorts ömhet gentemot sina medmänniskor. I denna bok får vi hänga med på 11 olika bröllop, samtidigt som vi får följa Js eget vemodiga kärleksliv. Till varje bröllop finns minst en låt som man kan lyssna på om man scannar en QR-kod i början av boken. Dessa är: också helt okej. Vissa av dem återfinns också på skivan Songs for other people's weddings, som dock innehåller en massa spår som inte framförs i boken utan mer beskriver bokens handling.

Romanens text flyter bra, men berättelsen är lite spretig. Den röda tråden är relationen mellan J och flickvännen V, och den når inte riktigt hela vägen in för mig. Sen känns det också lite konstigt med en bok som till stor del utspelar sig i Sverige men är på engelska - men det är ju likadant med Jens Lekmans låtar.

Egentligen kan man nog skippa den här boken och bara lyssna på den (enligt mig) bästa, episka låten Wedding in Leipzig. Jag önskar att boken var mer som den. Å andra sidan önskar jag mig någon att prata om boken med: vilka kapitel kan ha börjat som text, och vilka kan ha börjat som låt? Vilka scener tror vi att Jens har snott från verkligheten och vilka är ren fiktion? Vilket bröllop hade du valt om du var tvungen att gifta dig med boken som förlaga? Och vilka av relationerna i boken träffar dig hårdast?

Möjligen en bokcirkelbok, således. Min egen sådan är dock vilande för tillfället. 

Jag är ledsen, David och Jens, jag ville att det här skulle vara årets läsupplevelse. Kanske kan Jens Lekman åka på skrivhelg med Annika Norlin och utforska sitt eget eventuella författarskap? Jag vill så gärna tro att Lekman precis som Norlin skulle kunna använda samma lysande kreativitet som i musiken för att skriva briljant prosa.

The wedding people

Phoebe är deprimerad (hennes man stack med hennes enda kompis, hennes jobb är sådär, hennes katt dog just) och åker till ett flådigt hotell för att ta sitt liv. Naturligtvis råkar ett sexdagarsbröllop just ha påbörjats på nämnda hotell, och självklart råkar Phoebe hamna i hissen med den blivande bruden, och självklart blir det inget självmord utan oväntad vänskap och bröllopsfest istället.

Vänta, sa jag bröllopsfest? Jag menade klyschfest. Nästan 600 (digitala) sidor fyllda upp och ned med klokskaper i stil med

"/.../ she spent the last few years overwhelmed by the things she could not do /.../. It's time, she knows, to imagine the things she can do." eller

"She can feel herself wanting to hide things /.../ because total honesty is terrifying."

Är det bara jag (som är för gammal, som läst detta förut, som borde inse någon gång att jag inte kommer att gilla det som trendar på BookTook) eller är alltihop bara banalt, förutsägbart och ooriginellt?

Det finns en del intressanta element, typ den ganska osköna bruden Lila och hennes ganska obefintliga karaktärsutveckling. En del av bifigurerna är också spännande, men ges liksom för mycket utrymme för att vara bifigurer.

Men nä, usch, läs nåt annat.

The wedding people (Bröllopsgästerna i svensk översättning) är skriven av Alison Espach, som tydligen är 40+ och professor i engelska.

The women

Wow, vilken uppslukande läsupplevelse.

Att läsa är att resa, enligt en viss bokhandels slogan, och den här boken tar mig från ett stökigt tåg till ett fältsjukhus i Vietnam på bråkdelen av en sekund (om och om igen). Efter en kort inledning som ger en hastig bild av huvudpersonen Frances "Frankie" McGraths uppväxt i ett överklasshem på Coronado Island, är det nämligen där vi hamnar. Frankie tar 21 år gammal värvning som sjuksköterska i amerikanska armén. 

Redan i förordet (och säkert på bokens baksida, om man tittat på den) berättar författaren Kristin Hannah att boken kommer att behandla den suboptimala situationen för krigsveteranerna. Den vetskapen lägger sig som ytterligare ett lager av misär över den omänskliga värld Frankie kastas in i i bokens första del. Arbetsförhållandena är krävande, levnadsstandarden tveksam, skräcken förhärskande. Efter några omtumlande första veckor skriver hon hem om den meningsfullhet hon känner. Detta med sjukvården som Frankies kall i livet återkommer boken igenom och tyvärr bottnar det inte riktigt i mig som läsare. De små stunderna av glädje och stolthet försvinner liksom in bland beskrivningarna av de många skadade hon träffar, och ser.

Vid sin sida i Vietnam har hon rumskompisarna tillika de mer rutinerade armésjuksjöterskorna Ethel och Barb, och ett gäng killar, främst läkare. Ethel och Barb lotsar med så mycket varsamhet de förmår uppbåda Ethel in i sitt nya liv. Ett liv som består av skift som aldrig tycks ta slut, men där det också finns lite utrymme för förströelse. Trots att vi tidigt får veta att det är förknippat med livsfara att färdas i helikopter okynnesflygs det till diverse fester, när sjukhusarbetarna inte dränker sina sorger på den lokala officerspuben vill säga. Tyvärr får Frankie aldrig någon ny, "yngre" kompis, hon tar sig liksom aldrig an att handleda någon in i Vietnamlivet. Oschysst och tråkigt, men är det en miss av Hannah eller beskriver hon helt enkelt Frankies psykiska förfall? Redan innan bokens första del slutar undrar Frankie med all rätta:

How could she go from red alert sirens and saving lives to butter knives and champagne glasses?

I bokens andra del kommer Frankie alltså hem till USA igen. Ett USA som varken verkar uppskatta eller ens vill veta av Frankies insats för sitt land. Som inte värderar den sjuksköterskeerfarenhet hon skaffat sig över huvud taget. Det rör sig också om en Frankie med grav PTSD. Det blir en lång, skakig resa mot att återvända till ett vanligt liv. Frankie anstränger sig för att passa in, men det är svårt och än värre blir det av att till och med hennes föräldrar helst låtsas som att Vietnam aldrig ens hänt. Och när Frankie äntligen slås av insikten att hon behöver hjälp, och tar sig till en klinik för krigsveteraner, möts hon av kalla handen för "det fanns inga kvinnor i Vietnam".

Som läsare kastas jag, precis som Frankie själv, mellan hopp och förtvivlan, om och om igen. Sällan har jag kännt en så stark önskan om ett lyckligt slut.

 

I flera dagar är The women det enda jag kan tänka på. Jag söker och får se bilder, hittar Facebookgrupper för de som jobbade på det ena eller andra av fältsjukhusen. 60-talet känns plötsligt inte så avlägset ändå. Olika scener ur boken spelas upp för mitt inre, om och om igen. Till slut ger jag efter och börjar läsa om boken, men inser raskt att jag kan hoppa över allt som händer innan hon flygs till Vietnam, och inte orkar med det som händer efter att hon kommit hem igen. Är Hannah helt enkelt bäst på action?

 

Sedan läser jag om slutet igen, och gråter.

 

Om jag ska ta på mig de kritiska glasögonen en liten stund, så känns titeln The women något missvisande. Vi får inte veta mycket om någon annan kvinna än just huvudpersonen Frankie. Inte ens de bästa vännerna Ethel och Barb får vi komma speciellt nära. Det förekommer också vid flera tillfällen att Frankie bara råkar snubbla över precis den information hon behöver vid precis det tillfälle det behövs för att handlingen ska gå ihop - så kallad plot convenience, något jag trodde huvudsakligen mindre erfarna författare använde sig av?

 

När jag läste All the light we cannot see funderade jag lite över misery lit och att skriva om krig. När det gäller denna roman finns det ett tydligt syfte att öka uppmärksamheten kring en marginaliserad grupp - kvinnorna som tjänstgjorde i Vietnam, och till viss del även deras manliga kollergor. Och samtidigt som det absolut fungerar - jag visste väldigt lite om Vietnamkriget, nu vet jag lite mer och är betydligt mer intresserad - skaver det liksom lite att göra underhålling av krig och trauma.

 

Oavsett vilket hoppas jag att världen utvecklats sedan dess. Att människor som arbetar i krigssituationer inte skickas direkt från kriget till sitt hem utan får hjälp. Att deras föräldrar bokar en psykologtid istället för en klipptid när de inte verkar må bra.

 

Med viss tvekan, kanske främst en ängslan över att bekräfta min egen boksmak som basic, lägger jag den här boken under Mesarnas favoriter. Läs du med och se om du håller med mig?

Deep end

Tydligen glömde jag publicera detta inlägg i mars, när jag läste boken. Varsågod nu istället. Här hittar du alla inlägg om Ali Hazelwood (plus några till).

Kunde inte låta bli Ali Hazelwoods nya trots att jag var övertygad om att jag inte skulle gilla den så mycket eftersom det är en "college sports romance" och jag avskydde Icebreaker. När hon dessutom nämner i introt att det blir kink-inslag känner jag mest för att lägga benen på ryggen.

Men jag läser ändå. Scarlett Vandermeer (Vandy kallad) pluggar någon sorts förberedande linje för att ta sig in på läkarutbildningen, samtidigt som hon tävlar i simhopp. Tyvärr håller hon fortfarande på att återhämta sig från en tidigare skada och vet inte om simhoppningskarriären redan är över. Visserligen verkar hon inte ha haft några planer på att fortsätta med simhopp efter college, men oavsett vilket verkar hon skräckslagen inför tanken på att inte längre hoppa - eventuellt för att hela hennes sociala liv kretsar kring sporten.

Så råkar hon höra sin lagkapten, Penelope, ha någon sorts gräl med sin pojkvän, den berömde olympiske simmaren (tillika svensken!) Lukas Blomqvist. Det visar sig röra oenighet kring sexuella preferenser, och när paret så småningom tar en paus blir Scarlett motvilligt intresserad. The plot chickens.

Som vanligt försöker Hazelwood ge sina karaktärer ytterligare djup genom att ge dem diverse trauma som bagage (psykiskt kontrollerande förälder alt. förälder som dött i cancer) och det går typ sådär. Hon älskar att låta sina tidigare karaktärer göra cameos (i denna bok nämns åtminstone Olive och Adam och Dr Rodriguez från The Love Hypothesis... ytterligare något namn känns bekant men jag blir osäker).

En extra pikant detalj för mig blir naturligtvis detta med den manliga huvudpersonens nationalitet. Jag suckar av lättnad varje gång Hazelwood inte klantar till det, men ibland blir det ändå en smula skrattretande. Som att Lukas gång på gång hävisar till Scarlett som ett troll, för att detta skulle han något med tur att göra... inte så sannolikt, va? Hazelwood använder också ordet "mysig" på ett tveksamt sätt. Allra roligast blir det när hon ska hitta på karaktärsnamn. Lukas Blomqvist, absolut. Lukas äldre bröder? Jan (kom igen, Jan, för en... 90-talist?), Oskar och vad hette den tredje... Lennart kanske, eller Kjell? Hallå? Händer inte det här med cyklisk namnanvändning i USA eller Italien? Hade hon kunnat ringa en svensk och kolla upp rimliga namn kanske? Lukas landslagskompisar: Johan, Ebbe, Gösta?! och Dora? Det skämtas också friskt om den svenska kungen, men Hazelwood verkar ha missat att han är mycket sportintresserad och definitivt känner till svenska OS-medaljörer.

På det stora hela tycker jag ändå bättre om denna än om Check & mate eller Not in love, men sämre än de första tre mer rom-com-aktiga romanerna (The Love Hypothesis, Love on the Brain, Love theoretically).

All the light we cannot see

Det blev sommar och jag hittade äntligen en smula driv att läsa klart denna tegelsten av Anthony Doerr. En smula är allt som behövs för när man väl börjat läsa är det verkligen inte svårt att fortsätta.

Det är andra världskriget. I Frankrike flyr den blinda flickan Marie-Laure från Paris, tillsammans med sin pappa som är låssmed på ett museum och bär en tung börda i sin ficka. De kommer så småningom till den lilla kuststaden Saint Malo där de inkvarteras hos Marie-Laures gammelfarbror i väntan på att kriget ska ta slut.

På ett barnhem i en gruvort i Tyskland bor Walter Pfennig, tillsammans med sin syster Jutta och en drös andra barn. För att slippa skickas ner i gruvan där hans pappa krossades till döds ansöker han till en av Nazitysklands elitskolor, där han så småningom får utveckla metoder för att bekämpa motståndarnas radiokommunikation.

Eftersom vi hoppar hejvilt fram och tillbaka i tiden står det tidigt klart att de båda protagonisterna kommer att befinna sig på samma plats vid samma tillfälle, men kommer de att träffas? Hur, och varför? Vem kommer att leva, vem kommer att dö?

Jag lånade den här boken (digitalt, det blev någon bugg i min e-boksläsare som gjorde att jag kunde fortsätta läsa i flera månader efter att bibliotekslånet egentligen gått ut, så länge jag inte synkroniserade läsaren) för att den i en podcast om Twilight användes som exempel på vad som, till skillnad från Twilight, är bra litteratur. Därför funderar jag också mycket. Varför anses detta bra, och romance dåligt? Visst är detta mindre förutsägbart, det följer ingen färdig mall, och det berör allvarliga teman. Liv, död, mening, medmänsklighet. Icke desto mindre är ju även detta en påhittad saga, och när det dessutom gränsar till misery lit funderar jag lite på varför. Varför skriver man alls en bok? (För att man har något att berätta, för att underhålla, eller bara för att det är kul?) Vad är så att säga meningen med allt?

Jag vet inte.

All the light we cannot see är i alla fall mycket välskriven och genomtänkt. Läsvärd, om du är sugen på en sorglig saga i tegelstensformat.

Problematic summer romance

Våren/försommaren 2025: jobbet, jobbet. All the light we cannot see ligger halvläst på nattduksbordet, jag har helt tappat ordningen på vad jag läst hittills i år, och det enda jag orkar läsa nu är romance. Kanske blir det ett sammandrag här så småningom, antagligen inte. Jag kan i alla fall konstatera att romance som ljudbok precis som väntat inte alls är min grej.

Under en scrolla runt i e-biblioteket och leta efter romance jag tror jag kan gilla upptäcker jag att Ali Hazelwood släpper en "vanlig" romance i slutet av maj. Som den fan girl jag tydligen är (och inte bara jag) lyckas jag få låna boken typ två dagar efter att den kommit ut.

Problematic summer romance (älskar att titeln är så rakt på sak, och att den låter som ett arbetsnamn som blivit kvar) handlar om Maya Killgore. Maya är lillasyster till Eli Killgore, känd från Hazelwoods tidigare roman Not in love, och kär i samma brors kollega. Problematiskt: därför att hon är 22 och brorsans kollega, Conor Harkness, 15 år äldre. Problematiskt: därför att Maya och Conor efter att han ryckt ut till hennes hjälp för tre år sedan pratat i telefon nästan varje dag, förutom de senaste tio månaderna när han ghostat henne fullständigt. Nu måste de båda tillbringa en vecka i samma hus på Sicilien med anledning av Eli och Rues bröllop. Resten är nästan exakt vad du kan tänka dig.

Problematic summer romance är inte lika rom com-ig som hennes inledande trilogi, men heller inte lika... tradig som Not in love. Den ligger någonstans däremellan och utgör som väntat en avslappnande lässtund. Jag vet inte vad det är jag gillar med Hazelwoods sätt att skriva, men något är det. Delvis är det väl den akademiska miljön, som här tyvärr mest skymtar fram i periferin. På något sätt får den det hela att kännas något mindre dumt.

 

Jag läser den inte två gånger i rad, men väl en gång med stort nöje innan jag går vidare med omläsning av äldre Hazelwood-romaner. Tacksam för verklighetsflykten. 

You and me on vacation

Jag kör vidare med mitt Emily Henry-projekt och det tar sig. Denna romance checkar av följande boxar: liten/lång (small and tall), vresig/solig (grumpy and sunshine) och vänner till älskare (friends to lovers).

Alex och Poppy träffas för första gången när de börjar på universitetet, men lär känna varandra först när de ska åka hem för sommarlov. En oväntad vänskap och en tradition, sommarresan, uppstår.

Tio år senare är Poppy deprimerad. Hennes drömjobb som resejournalist är inte kul längre och hon vet inte vad hon ska göra av sitt liv. När var egentligen senaste gången hon var lycklig? ...Jo, visst var det på den senaste sommarresan. Några sms och vita lögner senare planeras ytterligare en sommarresa. Men är det egentligen resan som gör Poppy så uppåt, eller är det Alex?

Det bästa med den här boken är eventuellt att karaktärerna är välavvägt imperfekta. Poppy är ganska störig. Alex är verkligen vresig. De har, på pappret, olika ambitioner och önskemål för sina liv. De är ganska olika mig. Men den här gången lyckas Henry ändå få mig att bry mig om karaktärerna en smula, tillräckligt för att göra boken intressant i alla fall.

Sedan är det en romance, när allt kommer omkring, enligt genrens alla regler, och det är inte den bästa jag någonsin läst.

Where the crawdads sing

Den korta versionen: överskattad bästsäljare.

Kya växer upp i ett skjul i ett träsk (marsh, inte swamp, hur man nu skiljer på dessa på svenska) med sin familj. Då denna inkluderar en supande, misshandlande far droppar familjemedlemmarna av en efter en: först de mycket äldre syskonen, sedan mamma, sedan närmsta brorsan Jodie. Till sist kommer inte heller pappan tillbaka. Kya är då typ sju och lämnas att klara sig själv, med lite hjälp från butiksinnehavaren Jumpin'. Till skolan går hon inte eftersom hon på sin första dag där blev utskrattad av de andra barnen. Nej, hon gräver upp musslor, odlar kålrötter, äter majsgröt och håller sig för sig själv.

Av en lycklig slump träffar hon en dag fiskarsonen Tate när hon är ute med båten och efter några år blir de vänner. Tate har en instinktiv förståelse för och kärlek till Kya och när han inser att hon inte kan läsa tar han på sig uppgiften att lära henne det. I flera år han han hennes enda sällskap... Tills han drar till universitetet och upplever att han måste välja mellan livet som akademiker och livet med Kya i träsket. Han väljer det förra, och Kya står återigen ensam kvar.

I ren desperation inleder hon en relation med traktens player, Chase Andrews. Huruvida Chase till en början mest söker en utmaning eller faktiskt är intresserad av "träsktjejen" som hon kallas i byn, är oklart. Hur som helst kommer han tillbaka till Kya om och om igen, med ljuva ord om giftermål och hus. Tills hon en dag ser hans förlovningsannons i tidningen. Snart är de istället bittra fiender.

I ett parallellt spår får vi följa utredningen av Andrews död, ett par år senare. Han hittas nedanför ett gammalt torn och det finns inga spår däromkring - inte ens hans egna fotspår i leran - vilket väcker den lokala polisens intresse...

Delia Owens roman är någon sorts mix av extrem Misery Lit, Robinson Kruse och en deckare. Jag gillar den inget särskilt, men ska villigt erkänna att den är svår att lägga ifrån sig, innan den är slut. Den hade varit betydligt bättre utan slutet, och ännu bättre utan (spoiler i vitt) scenen där hon får ångest av tanken på att dö när och för att någon annan bestämt det: höjden av höjden av hypokrisi av någon som överlagt mördat en annan person.

Kompisen som rekommenderade den tyckte särskilt om naturbeskrivningarna, samt skildringen av den extrema ensamhet Kya drabbas av. Själv tror jag den kan passa bra som bokcirkelbok.

The Obesity Code

Njurläkaren Jason Fung framför teorin att övervikt styrs av hormoner, främst insulin och insulinresistansen som i sin tur är en följd av att vi äter (ultraprocessad mat) både för mycket och för ofta. Lösningen på problemet skulle vara att fasta ett par dagar i veckan.

Jag önskar att boken haft en redaktör, och att den redaktören varit villig att ta en fight. The Obesity Code är lång och full av upprepningar. Likt Don Quijote vevar Fung hejvilt åt alla möjliga håll med en spretig, svårläst bok som resultat. Dessutom får jag intrycket att han plockar russinen både ur vilka studier han nämner och vilka resultat dessa visat. Lite som ett sånt där skolarbete när man googlar fram källor som understryker det man tyckte från start. Inte sällan "bevisar" han sina egna hypoteser med "utifrån egen erfarenhet"/"många av mina patienter har upplevt...".

I en intressant kontrast ligger han också bakom blogginlägg betitlade "Why we are getting fat: it's the insulin, stupid!" samtidigt som han erkänner att inte ens hans egen "fetma är hormonellt"-teori kan förklara mer än kanske 30% av anledningen till att någon blir tjock.

Den här boken tycker jag inte att någon behöver läsa, faktiskt. Och för att använda min egen anekdotiska bevisföring blir ingen särskilt trevlig att umgås med av att gå utan mat i flera dagar.

The Midnight Library

På temat bibliotek hittade jag bästsäljaren The Midnight Library av Matt Haig. Precis som What you're looking for is in the library (som det för övrigt visar sig att en väninna älskar; hon hävdar att något gått förlorat i översättningen och det är därför alla karaktärer låter så töntiga) faller den under banal feelgood. Samtidigt finns här något som jag uppskattar.

Nora Seed är 35 och efter en dålig dag (katten dog/fick sparken) bestämmer hon sig för att ta sitt liv. Hon hamnar i ett nattbibliotek där hennes gamla skolbibliotekarie tar emot henne och ber henne prova alternativa liv; livet hon fått om hon valt att fortsätta tävlingssimma, livet hon fått om hon satsat på musiken, livet hon fått om hon följt exets dröm om att starta pub. Alla dessa liv finns i böckerna på hyllorna och när Nora öppnar dem hamnar hon i dessa liv, ända tills känslan av skav blir för stor och hon återvänder till biblioteket.

Problemet är bara att Nora kastas in i dessa liv utan förberedelse. Plötsligt står hon på en stor scen och ska uppträda, men kan inte låten. Plötsligt ska hon intervjuas, men har inte varit med om det liv frågorna handlar om. Inte konstigt att man inte trivs i ett liv man inte själv fått vara med och bygga upp? Alltså kastar Nora bort liv efter liv på godtyckliga grunder; är min bror död i det här livet? Glöm det! Är min kompis död i det här livet? Glöm det! Låg jag med en random kille i det här i övrigt spännande livet? Glöm det!

Slutet är oändligt förutsägbart (spoiler: hon väljer såklart att återvända till sitt gamla liv) och ändå blir jag faktiskt glad och hade till och med kunnat tänka mig att läsa mer happily ever after. Det blir en påminnelse om att uppskatta alla de små saker i livet som faktiskt betyder något, och att vara snäll mot den version av en själv som fattade besluten man kanske i efterhand hade velat ändra på.

The mountain is you

Brianna Wiest* menar att det är oss själva vi behöver överkomma för att bli lyckligare. Om vi kan överkomma det berg som uppstås när undanträngda behov krockar med öh vad var det nu igen, andra undanträngda behov? De behov vi tror att vi har? Vår vardag? Minns inte ens, så den metaforen kan inte ha varit så väldigt klockren,  så ska allt bli bra. Låter det klyschigt? Bra. För The mountain is you är sex timmar klyschor staplade på varandra. Jag hade ingen aning om att det ens gick att lista så här många tomma ord på ett och samma ställe.

De råd hon ger är av typen "om du är orolig över din ekonomi, se till att buffertspara" eller "om du har svårt att knyta nära band till andra kan det vara för att du blivit sviken och då ska du släppa det." eller "ingen tänker på dig, alla tänker på sig själva precis som du" eller "ha meningsfulla relationer" eller "det är inte hur man har det, det är hur man tar det".

Jag förstår inte varför jag inte bara slutade lyssna efter de första 5, 10, 60 minuterna. Jag väntade väl på att det skulle komma något som kändes värt, antar jag. Det gjorde det aldrig. De här 6 timmarna av mitt liv (som visserligen kombinerades med att hänga tvätt, plocka disk och sånt) får jag aldrig tillbaka. Gör inte om mitt misstag.

Kan jag redan ha läst 2025 års sämsta bok? Nu känns det som att den enda vägen att gå bär uppåt.

* Efter att ha läst och skrivit detta inlägg googlar jag Brianna Wiest och det visar sig att hon är en 30-årig Instagramkändis utan någon som helst relevant utbildning eller erfarenhet. Inte så konstigt att detta inte gav mig något. Herregud nu måste jag VERKLIGEN sluta läsa böcker utan att kolla upp dem ordentligt i förväg. (Till mitt försvar hade den här boken skyhögt betyg på Goodreads. Note to self: sluta läsa saker som trendar på Goodreads och Tiktok.)

The Secret History

En omtalad bok, inte sant? Jag vill till och med minnas att jag sett någon (författare? Eller kanske bara någon kändis) nämna den som sin favoritbok. Och att jag hört att den ska vara speciell, på något sätt. Jag minns också att den gamla svenska pocketutgåvan, den med grönt omslag, fanns i mitt barndomshem. Nu har jag äntligen läst boken och mitt omdöme blir följande: fattar inte riktigt hypen.

The Secret History av Donna Tartt, först utgiven 1992, kretsar kring en grupp ungdomar som studerar Klassiska studier (gammelgrekiska, latin, antik historia och kultur) på Hampden University i Vermont: fem med härkomst från överklassen och så berättaren, Richard Papen, som vuxit upp i Plano, Texas, och vars pappa jobbar på en bensinmack. Richard börjar nu låtsas att han är från Californien (där han gått på college) och att även han kommer från förmögna omständigheter trots att han egentligen fått stipendium för att ens kunna studera. Han vill gärna läsa grekiska och efter att ha assisterat några av de fem i järngänget med en grekiskaläxa tar läraren, den karismatiska men underliga Julian Morrow, även honom under sina vingar.

De sex eleverna för en isolerad tillvaro på universitetet, de umgås enbart med varandra och har alla föreläsningar tillsammans utom en. Alla har sina bördor att bära; Richard som ljuger om sin bakgrund och uppväxt och gärna lite annat också ("jag har en talang för det", konstaterar han tidigt), tvillingarna Charles och Camilla som är föräldralösa och verkar ha ett närmast osunt starkt band till varandra, Henry som har allvarlig migrän och är helt oförmögen att bry sig om något annat än sina studier, Francis som är homosexuell, Bunny som trots sin flotta inramning är ständigt luspank. När fyra av de sex är med om något som till varje pris måste hållas hemligt, bildas explosiva spänningar i gruppen.

Jag tycker att Tartt gör ett bra jobb med att hålla spänningen uppe i denna roman. Hon inleder med att beskriva ett mord, som vi sedan steg för steg får lära känna motivet till. En tredjedel in i boken är vi tillbaka där vi startade och kastas in i efterdyningarna, också de högst intressanta och bitvis nagelbitande. En psykologisk thriller, med extra många beskrivningar av väder, miljö och plugg, ungefär. Jag har absolut inte tråkigt när jag läser, och har inga svårigheter med att läsa färdigt. Jag kan också tänka mig att boken skulle lämpa sig utmärkt för diskussion då karaktärerna defintivt inte är svartvita, inte ens när de filtreras genom Richards ögon, och framförallt inte Richard själv.

Så varför fattar jag inte hypen? Det låter väl som en bra bok?

Ja, jo. En bra bok, absolut. Men inget sådär särskilt, inte något jag längtar efter att läsa igen, inte något jag kommer att gå och fundera över när jag vilar huvudet (tror jag). Ingenting jag kommer att rekommendera vidare. Det var liksom ingenting som... utmärkte sig?

Kanske var den bättre för 30 år sedan?

Beach read

Emily Henrys första vuxenbok trillade äntligen in som e-boksreservation. Jag hade enorma förväntningar... Och känner mig ärligt talat inte särskilt imponerad?

Januarys liv har just ställts på ända: hennes pappa har dött, det har uppdagats att han hade ett hemligt förhållande vid sidan av det med Januarys mamma, som nu vägrar prata om något djupare än vädret. Till råga på allt har det visat sig att drömpojkvännen inte var intresserad av ett förhållande med någon som inte går runt och tindrar med ögonen 24/7. January har slutat tro på de lyckliga slut hon arbetar med att hitta på - hon är nämligen romanceförfattare.

I en akt av desperation flyttar hon in i huset vid Lake Michigan som hennes pappa köpt för att kunna hänga med sin älskarinna, och så visar det sig att den snygga killen hon trånande efter på college - Augustus Everett, nu kritikerrosad författare - bor i huset bredvid. Snart har de båda ingått en pakt om att under sommaren försöka skriva i varandras genre. Inklusive "förstudielektioner" - intervjua avhoppade sektmedlemmar i hans fall, gå på tivoli och drive in-bio i hennes.

Naturligtvis blir de snart förälskade, men är båda osäkra både på om de är bra nog och om den andra har för mycket commitment issues för att det alls ska vara någon idé.

När jag sträckläser, men liksom inte känner speciellt mycket, tror jag först att det bara är jag som är trött på romaceförfattare som skriver om romaceförfattare för att kunna försvara sin genre. Eller jag som bara inte gillar när karaktärerna dricker alkohol konstant (och sen kör bil). Men sen inser jag, och det här ligger väl både hos boken och hos mig, att jag helt enkelt inte gillar January något särskilt. Kanske för det enda vi har gemensamt är att vi delar favoritungdomsserie (Veronica Mars). Hur som helst köper jag det liksom inte, och en romcom, eller kanske en bok , generellt, som inte lyckas engagera läsaren att bry sig om hur det ska gå för karaktärerna, hur det ska sluta eller hur de ska komma till det slutet eller både och... känns liksom lite dödsdömd.

Jaha, det här blev ju inte en speciellt rolig text. Säkert finns det många som tycker om January och Gus och följer deras resa med stort engagemang. I så fall är det säkert en underhållande bok.

En sista lös fundering: känns inte Augustus/Gus som ett utslitet romcomhjältenamn? (The fault in our stars, 2012). Eller är det bara Henry som gillar den typen av hommage - manliga huvudpersonen i The love that split the world hette ju Beau Wilkes vilket tydligen är samma som en karaktär i Borta med vinden.

The Song of Achilles

Kanske borde jag lägga ner min grej med att inte ta reda på något om en bok innan jag bestämmer mig för att läsa den? Antagligen beror den på att jag är rädd att bli färgad av andras åsikter redan på förhand, men å andra sidan leder den till många "jaså en sån bok"-upplevelser.

Madeline Millers The Song of Achilles är en återberättelse av berättelsen om Achilles, den grekiska halvguden. Känd från Homeros Iliaden. Dessa tolkningar, återberättelser, behöver vi dem? Jag blev inte alls imponerad av Neil Gaimans Norse Mythology heller. Precis som med Doktor Glas känner jag: originalet gjorde det bra nog? Kan vi kanske hitta på något nytt istället? Nähä nä. (Att jag sedan inte läst Iliaden/Odysséen i sin helhet, utan lärt mig om grekisk mytologi bland annat genom det gamla PC-spelet Olympens härskare Zeus, är en annan sak.)

The Song of Achilles berättas ur Achilles följeslagare Patroclus perspektiv. I Millers tolkning är de båda älskare, vilket inte ses med blida ögon av Achilles mamma Thetis. Tydligen inte av gemene man heller: tydligen förknippades erotiskt intresse män emellan under antiken till ungdomen och var något man förväntades växa ifrån. För dessa båda personer, som träffas som barn, blir det dock inte så. Det rör sig om en kärlek så stark att det till och med är värt tio års krig för att få vara tillsammans bara lite längre, bara lite till.

Efter en inledande skepsis blir jag berörd, ändå. Patroclus är på många sätt en sympatisk huvudperson, samtidigt som han är villig att offra så mycket och så många för sin Achilles skull. Achilles är möjligen mindre sympatisk. Han framställs visserligen som alltigenom ärlig på ett spontant sätt: varför skulle jag ljuga? Samtidigt är rykte och status allt för honom, värt mer än andra människors liv.

Men så småningom blir jag berörd, ändå. Patroclus är en huvudsakligen sympatisk huvudperson, och samtidigt villig att offra så mycket, så många, för att få vara med sin Achilles. Achilles är möjligen mindre sympatisk. Hans besatthet av att vara grekernas främsta krigare och harm över att inte vara arméns uttalade ledare må vara en följd av hans halvgudsstatus, men för mig känns den inte direkt trovärdig. Kanske hade Miller kunnat göra mer för att bygga hans karktär åt det hållet, innan hon följer originalets väg mot det oundvikliga slutet?

Är det underhållande? Absolut. Kompisen som rekommenderade boken upplevde att Millers kärlek till originalet genomsyrade boken. Kanske ligger det inget fel i att anpassa en gammal men bra story till ett mer tillgängligt format, för den som inte vill läsa 500 sidor på hexameter, senast översatt till svenska år 1912. Men originellt kan man väl knappast kalla det.

Orbital

200 mobilsidor är inte mycket, men när varje sida är en kamp mot uttråkningen känns det som att de aldrig ska ta slut. Lika fort som ISS (där kortromanen utspelar sig) susar runt jorden, lika långsamt går de små inblickarna i personalens respektive tankevärld och liv, insprängda mellan oändliga uppräkningar av vilka länder, kontinenter, landmärken som de kan se genom sina fönster.

Redan från början känner jag typ: tala inte med mig om rymden om du inte är Marcus Wandt. Ett tråkigt inlägg i debatten om huruvida författare måste bottna i det de skriver i, kan jag inte ge Samantha Harvey lite konstnärlig frihet, tack? Sen skriver hon nåt halvkul om hur astronauterna längtar efter nåt meningslöst, typ en matta, och jag ger henne att hon möjligen uttrycker sig vackrare och liksom litterärt smartare än Wandt. Men sen återupptas snoozefesten. Det hade kunnat bli så himla bra, det vardagliga och det existentiella, de små glimtarna ur olika liv. Det hade kunnat bli så bra fast det inte händer så mycket under de 16 snurren (=dygnet) runt jorden som vi följer med ISS.

Istället är det så fruktansvärt långtråkigt att jag håller på att smälla av. Hur fick den här boken årets Bookerpris? Uppenbarligen fattar jag ingenting. Efter att ha stämt av med Goodreads (som tydligen är mitt facit kring hur andra tänker om böcker) konstaterar jag att vi är flera som inte tyckte detta var så intressant. Vissa skyller sig själva ("jag var nog lite trött", "jag förstår att detta är bra men det är inte för mig"), vissa på författaren. Vissa vill bara sprida hat för att två av rymdfararna är ryssar. 

Kanske är det inte en slump att jag på kort tid lyckas få boken på sjudagarslån två gånger för att ingen av de 20+ personer som står i kö på den vill ha den just nu? När jag inte lyckats läsa mer än halva boken under den första sjudagarsperioden tänkte jag att detta skulle bli en övning i den ädla konsten DNF, att lämna något halvfärdigt, att överge ett projekt, att tänka "äh, jag gillar den inte, jag struntar i att läsa klart". Men när den dök upp en andra gång ville jag ändå ge den en andra chans. Det hjälpte inte.

Jag kan rekommendera denna bok till alla som misstänker att de har saker de tänkt göra eller kolla upp, men glömt bort dem. Så fort jag börjar läsa poppar det upp något annat i huvudet, något som är mer intressant än texten framför mig. Hur var det nu med den där födelsedagspresenten? Är det inte dags att göra rent filtret i spisfläkten nu, förresten? Kanske skulle gå igenom strumplådan och rensa ut dem med hål. Och hur gick det egentligen med den där historien jag läste om i nyheterna för ett halvår sedan, vad är senaste nytt där? Här får du något som är så tråkigt att läsa att alternativen plötsligt framstår som lockande.