Vitön

Bea Uusmas fristående fortsättning på Expeditionen: Min kärlekshistoria.

Uusma fortsätter söka svar på vad som egentligen hände när de tre deltagarna i ingenjör Andrées polarexpedition dog på Vitön i slutet av 1800-talet. Då hon inser att några av svaren kan finnas kvarlämnade just på Vitön påbörjas en intensiv kamp för att ta sig till denna mycket otillgängliga plats. Denna kamp dokumenteras alltså i en bok, namngiven efter sitt mål.

Uusma är lika fullständigt upptagen av frågan som tidigare, och boken är skriven och illustrerad på samma sätt. Kanske blir hon i Vitön ännu mer personlig i sin strävan; en svordom slinker igenom när ett spår visar sig leda till ännu en återvändsgränd. En lägenhet säljs för att finansiera utredningen. Och i slutet, när, spoiler alert, det inte går som hon - eller jag som läsare, för en av de bästa sidorna i både Expeditionen och Vitön är att författaren lyckas få mig att uppleva något som liknar hennes egen entusiasm och passion - vill, lovar hon att hon ska sluta försöka nu.

Även om Vitön inte riktigt slår an lika hårt som Expeditionen, eftersom jag denna gång redan är väl bekant med själva bakgrundsberättelsen i all sin dramatik och sorglighet, tycker jag mycket om den. Jag skulle gärna läsa ytterligare en bok om sisådär 10 år när hon kanske, möjligen lyckats göra ytterligare genombrott... om inte klimatförändringarna eller något annat satt käppar i hjulen. Men först vill jag läsa om Expeditionen. Om jag köper ett eget exemplar kanske en del av vinsten används till nästa del av historien..?

Liken vi begravde

Jag har inte läst något av Lina Wolff förut. Möjligen har jag hört den mest läsande personen i min omgivning uttala sig negativt om något hon skrivit? Eller var det bara att jag tyckte så illa om titeln på De polyglotta älskarna att jag liksom avskrev Wolff på grund av det? (Polyglott, vilket äckligt ord på en fin sak? Intressant det där med ord man inte gillar. Krämig är ett annat för mig, usch.) Fast hon är så trevlig i Lundströms bokradio lite då och då?

Hur som haver, när Liken vi begravde kom ut blev jag nyfiken och lässugen. Boken lyser fortfarande med sin frånvaro på e-biblioteket, men så snubblade jag över Storytel och där fanns den som e-bok (och som ljudbok naturligtvis, men jag läser hellre med ögonen).

Jolly (berättaren) och hennes syster Peggy är föräldralösa och växer upp hos bonniga fosterföräldrar i en håla i Skåne (Hörby, typ). Familjen bor på en gård med grisstall och bilskrot, fostermor Jenni har också ett deltidsjobb på "Svinsemin". Flickorna går i skolan. Peggy läser, skriver och aspirerar på ett större liv än den lilla orten erbjuder. Samtidigt lever hon ut sina tonårskänslor på ett tämligen destruktivt sätt. Jolly verkar ha svårare att hitta sin plats i världen.

Jag tycker det är svårt att placera den här boken, genremässigt. Det är inte en deckare, det är inte en psykologisk thriller. Jag tror det är meningen att det ska vara mörkt komiskt, men ser sällan det roliga. Det ligger någon sorts orimlighet över det hela, och svängarna är så grovt tilltagna att det inte känns som att jag som läsare förväntas känna att något av detta skulle ha kunnat hända på riktigt. En saga. Jag tänker på begreppet Hillbilly Horror som använts för att beskriva John Ajvide Lindqvists senaste, men ser också Liken vi begravde beskrivas som en burlesk (vad betyder det ens)?

Oavsett vilket var det här nog inte direkt min genre. Inte så att det inte var... kul? att läsa, det var det väl. Absolut inte tråkigt i alla fall. Men för mig personligen kändes alltihop lite meningslöst. Vad är sensmoralen, budskapet, poängen?

Uppdatering: jag skrev den här texten innan boken Augustprisbelönats, men står fast vid mina åsikter. Antagligen är det alltså bara jag som inte ser storheten i verket. 

Ett liv värt att leva

Augustprisbelönad (2024) sakprosa av psykiatriläkaren Christian Rück om självmord. Rück skisserar självmordets historia, funderar över eutanasi/dödshjälp/assisterat självmord, och belyser viss forskning kring suicidprevention.

Det är intressant, men lite spretigt. Vissa ämnen berörs på vad jag upplever vara ett ytligt sätt (varför självmord begås t ex), andra får mer utrymme (dödshjälp mm). Jag saknar också en tydlig röd tråd från början till slut.

Ett par saker fastnar för mig. Som att självmord kräver hög intellektuell kapacitet, varför djur inte ägnar sig åt det (lämmeltåg är tydligen en bluff) och intellektuell funktionsnedsättning är en skyddsfaktor. Att Nederländerna tillåter dödshjälp för den som mår psykiskt dåligt, något både jag och Rück har lite svårt att acceptera. Att suicid ofta är en impulsiv handling och att suicidprevention kan vara så enkelt som att sätta upp ett staket som hindrar någon från att hoppa; forskning visar att den som övervägt att hoppa faktiskt inte bara kommer att gå till ett annat ställe. Ett gräsligt citat från ett larmsamtal från en 20-nånting-åring som tagit gift men ångrat sig "jag är bara 23, jag vill inte dö såhär". Hen klarade sig inte och trots den fullständiga anonymiseringen känns det på något sätt integritetskränkande att publicera samtalet? Eller också vill jag bara inte höra, för att det är för hemskt.

Rück diskuterar själv i slutet av boken huruvida det är etiskt korrekt att skriva en sådan här bok, då medial uppmärksamhet kring suicid har visat sig tillfälligt öka risken att fler tar detta oåterkalleliga beslut. Han menar dock att så länge man inte beskriver några konkreta tillvägagångssätt överväger nyttan risken.

Sakprosa är en intressant genre. Kanske en jag borde utforska ytterligare framöver.

Orbital

200 mobilsidor är inte mycket, men när varje sida är en kamp mot uttråkningen känns det som att de aldrig ska ta slut. Lika fort som ISS (där kortromanen utspelar sig) susar runt jorden, lika långsamt går de små inblickarna i personalens respektive tankevärld och liv, insprängda mellan oändliga uppräkningar av vilka länder, kontinenter, landmärken som de kan se genom sina fönster.

Redan från början känner jag typ: tala inte med mig om rymden om du inte är Marcus Wandt. Ett tråkigt inlägg i debatten om huruvida författare måste bottna i det de skriver i, kan jag inte ge Samantha Harvey lite konstnärlig frihet, tack? Sen skriver hon nåt halvkul om hur astronauterna längtar efter nåt meningslöst, typ en matta, och jag ger henne att hon möjligen uttrycker sig vackrare och liksom litterärt smartare än Wandt. Men sen återupptas snoozefesten. Det hade kunnat bli så himla bra, det vardagliga och det existentiella, de små glimtarna ur olika liv. Det hade kunnat bli så bra fast det inte händer så mycket under de 16 snurren (=dygnet) runt jorden som vi följer med ISS.

Istället är det så fruktansvärt långtråkigt att jag håller på att smälla av. Hur fick den här boken årets Bookerpris? Uppenbarligen fattar jag ingenting. Efter att ha stämt av med Goodreads (som tydligen är mitt facit kring hur andra tänker om böcker) konstaterar jag att vi är flera som inte tyckte detta var så intressant. Vissa skyller sig själva ("jag var nog lite trött", "jag förstår att detta är bra men det är inte för mig"), vissa på författaren. Vissa vill bara sprida hat för att två av rymdfararna är ryssar. 

Kanske är det inte en slump att jag på kort tid lyckas få boken på sjudagarslån två gånger för att ingen av de 20+ personer som står i kö på den vill ha den just nu? När jag inte lyckats läsa mer än halva boken under den första sjudagarsperioden tänkte jag att detta skulle bli en övning i den ädla konsten DNF, att lämna något halvfärdigt, att överge ett projekt, att tänka "äh, jag gillar den inte, jag struntar i att läsa klart". Men när den dök upp en andra gång ville jag ändå ge den en andra chans. Det hjälpte inte.

Jag kan rekommendera denna bok till alla som misstänker att de har saker de tänkt göra eller kolla upp, men glömt bort dem. Så fort jag börjar läsa poppar det upp något annat i huvudet, något som är mer intressant än texten framför mig. Hur var det nu med den där födelsedagspresenten? Är det inte dags att göra rent filtret i spisfläkten nu, förresten? Kanske skulle gå igenom strumplådan och rensa ut dem med hål. Och hur gick det egentligen med den där historien jag läste om i nyheterna för ett halvår sedan, vad är senaste nytt där? Här får du något som är så tråkigt att läsa att alternativen plötsligt framstår som lockande.

blåmesens 2023

2023 var året när jag började läsa igen*. 

Jag tröttnade på att slöscrolla Internet och laddade ner bibliotekets e-boksapp. Och plötsligt blev det omöjliga möjligt. Med godtycklig formatering på en mobilskärm, för all del. Men någonstans i somras jag började läsa, och jag kunde inte sluta.

Någon exakt lista över vad som lästs har det inte blivit, med två olika biblioteksappar och några pappersböcker och lite raderad historik är jag mer än lovligt osäker på vad jag läst, men jag vet att det är 25+ böcker. Här kommer ett godtyckligt urval/en serie mikrobloggar** (understrukna gillade jag lite extra):

Just nu är jag här (Isabelle Ståhl): Om det här är en bok som beskriver min generation, så tillhör jag nog en annan.

Världen som väntar (Peter Alestig): Om hur livet i Sverige kan se ut på 10-20 års sikt. Önskar att författaren hade skippat introkapitel à la P3 Dystopia, för mig ger de boken ett mindre trovärdigt intryck.

Häng City (Mikael Yvesand): Rätt kul bok, men jag tror inte att den kommer att bli någon klassiker.

Jävla Karlar (Andrev Walden): Jamen den var väl rätt bra tror jag? Blev inte besviken, och hade höga förväntningar då jag brukar gilla författarens texter i DN.

Stjärnlösa nätter, Blod rödare än rött, Bortom solens strålar (Arkan Asaad): Det säger säkert mer om mig än om böckerna, och temat (hederskultur bl a) är säkert jätteviktigt och relevant för många. Men det enda jag kan tänka på (okej, hur platt böckerna är skrivna också) är: vilka arroganta, ynkliga krakar till manliga karaktärer.

En enkel till Indien (Cassandra Brunstedt): Läste denna för att jag läst att boken skrevs under en föräldraledighet. Önskade nästan att den skulle vara dålig? Men den var stabil feel good. Feel good, som tomma kalorier. Stundtals ljuvlig att konsumera, men eftersmaken är äckel. Uppföljaren (Lyckliga gatan tur och retur) var inget vidare.

Förinta världen inatt (Stina Jackson): Feel bad i tegelstensformat. Ingen är, eller blir, lycklig. Inget är svart, vitt, rätt eller fel. Den här gillade jag! Och tyckte dessutom slutet var toppen.

Skam den som ger sig (Charlotte Kalla och Johan Esk). Gillar Kalla. Gillar Esk. Inte imponerad av boken. Önskar att jag inte köpt den, för jag kommer inte att vilja läsa den igen.

Vad hon klagar över när hon klagar över hushållsarbetet (Heidi Linde): om jag någon gång får för mycket fritid ska jag göra ett inlägg om "vad vi parafraserar när vi parafraserar Raymond Carver". Det här var norskt och intetsägande.

Changer l'eau des fleurs (Valérie Perrin): Jag provade att läsa en ljudbok på franska och blev smått euforisk när DET GICK. Romanen var av typen fransk feel good. Någon invecklad, och med lite för mycket detaljer framåt slutet (inget lämnades åt fantasin), men en positiv läsupplevelse. Möjligen det enda skönlitterära jag läst på främmande språk i år.

Stacken (Annika Norlin): Jag gillar ju Annika Norlin - från början som artist men även hennes sätt att skriva. Intrigen är dessutom intressant, om än något osannolik. En intressant motsättning till denna brist på realism är att jag fortfarande är tvärilsk på en av karaktärerna efter avslutad läsning.

Kvällens röster (Natalia Ginzburg): Lånade denna eftersom den var på nån lista i DN och utlovades vara kort. Gillade! Dialogerna (som ibland får vara monologer) är verkligen skickligt skrivna. Dessutom beter sig huvudpersonerna vuxet och tar rimliga beslut? Ovanligt.

Yellowface (RF Kuang). Uuuuuh. Mådde fysiskt illa 90% av den hastiga (går det att läsa den på annat sätt?) läsningen av denna roman. Med risk att spoila: otäckare huvudperson får man leta efter.

Systrarna (Jonas Hassen Khemiri). Jag hade fått för mig att jag inte gillar JHK. Sen hörde jag en intervju och blev sugen. När jag väl börjat läsa kunde jag inte sluta, jag måste bara få veta hur det skulle gå! Trollbunden ända fram till slutet, som jag upplevde som lite abrupt, förhastat, plötsligt, helt enkelt inte riktigt som ett slut.

Stargate: en julberättelse (Ingvild H. Rishøi): Spoiler i vitt här: två barn som det är synd om lägger sig och dör under en gran. Jaha. Berörde mig inte det minsta.


2024 ska bli året då jag slutar (nåja, drar ner på att) läsa igen.

Varför då, undrar ni. För att jag läser på stulen tid. Jag läser medan jag väntar på att barn ska somna (okej). Jag läser på toa (ibland okej). I omklädningsrummet på jobbet (knappast okej). Istället för att sova (inte bra). Samtidigt som jag lagar mat (inte heller bra). Medan livet susar förbi omkring mig (upp till läsaren). Det finns helt enkelt inte plats.

 

* Annat än böcker för barn 0-6 år, vill säga. Dessa kan också, i enstaka fall, ha oväntad verkshöjd.

** Om Threads inte varit ägt av Meta = Facebook, kanske en bok-mikroblogg hade varit något? Min tröskel för att uppdatera härinne verkar ha växt sig kämpahög.

Återstoden av dagen

När årets pristagare tillkännages och man inser att a) det är någon man faktiskt läst något av och b) det ligger ett utkast om en roman av pristagaren och väntar på att publiceras, då antar jag att det bara är att samla ihop sig och trycka på knappen.

Brasklapp: om jag minns rätt (lovar att kolla läsdagboken snarast) läste jag boken förra sommaren, och skrev sedan ned några enkla stödord.

Återstoden av dagen handlar om Mr Stevens, som är butler. Han arbetar inte som butler, han är det, ända ut i fingerspetsarna. För honom är det en fråga om värdighet: att aldrig lägga av sig sin yrkesroll, undantaget då man befinner sig i fullständig ensamhet. Inte ens då hans far, som också var butler, ligger på sin dödsbädd i sitt sovrum en trappa upp avviker Mr Stevens från sin tjänst på Darlington Hall. 

Problemet är bara att butlerns era går mot sitt slut. Lord Darlington har gått bort och godset sålts till en amerikansk here vid namn Mr Farraday. Mr Stevens har på något sätt hängt med i köpet, men är också den sista kvarvarande i tjänstestaben. Han anstränger sig för att anpassa sig till sin nya arbetsgivare, att på rätt sätt hantera de små skämt och lustigheter som Farraday kommer med titt som tätt, trots att detta med humor faller sig inte naturligt för honom.

Under Darlington Halls storhetstid arbetade vid godset även en husmor modell yngre vid namn Miss Kenton. Hon gjorde under denna period upprepade försök att, i all vänlighet, närma sig Mr Stevens. Kanske för att bättre förstå sig på denna kuf, eller helt enkelt för att han någon att prata med över en mugg varm choklad efter en hård arbetsdag. Eftersom Mr Stevens vägrar att lägga av sig sin yrkesroll och tycker att det är olämpligt att ens gå in på Miss Kentons rum visar det sig allt annat än enkelt att ha någon annan relation än den strikt yrkesmässiga till honom.

Någon form av intryck har dock Miss Kenton gjort på sin kollega. När romanen inleds har Mr Stevens, som nu är en gammal man, bett om semester (kanske sin första någonsin?) och sitter i en Ford han lånat av sin arbetsgivare. Han är på väg för att hälsa på just Miss Kenton. På vägen får vi följa med på diverse funderingar både framåt och bakåt i tiden. Inte ens inför läsaren släpper dock Mr Stevens på sin butlerfasad. Kanske börjar han dock inse att ambitionen att visa värdighet utåt på samma gång blir en ogenomtränglig rustning, som inte släpper ut någonting.

Om jag ska vara helt ärlig bler jag inte så berörd av Återstoden av dagen som jag kanske hade hoppats. Jag läste kanske lite slarvigt, och eftersom Ishiguros/Mr Stevens är så tillbakadragen är det upp till läsaren att hitta känslorna, att lirka och leta och försöka förstå vad som egentligen pågår där inne under skalet. Med det sagt minns jag ändå ovanstående efter drygt ett år, vilket väl är mer än nog för att kunna säga att historien fastnat. För er som önskar er en mer djuplodande analys kan jag varmt rekommendera Lundströms bokradios bokcirkel om Återstoden om dagen, som sändes någon gång förra våren.

Återstoden av dagen kom ut 1989, och Ishiguro har släppt fyra romaner sedan dess (om Wikipedia talar sanning). När hypen dött ner och bibliotekskön krympt tillräckligt ska jag nog kolla in dem. Tills vidare nöjer jag mig med att listan över Nobelpristagare jag inte ännu läst ligger kvar på samma längd som förra året.

Om det är någon där ute i bokskogen (trots att vi uppdaterat så dåligt på sistone - förlåt oss, fågelvänner, för vi vet inte vad vi gör) som har läst, eller som inte läst, och har en åsikt, eller kanske bara en fundering: ses i kommentarsfältet!

Expeditionen: min kärlekshistoria

Kära fågelvänner,

jag vet, det är inte ofta jag öppnar näbben nu för tiden, men nu kan jag inte låta bli.
För även om jag antagligen upptäckt detta ungefär tusen år efter alla andra, så är (den illustrerade utgåvan av) Bea Uusmas Expeditionen kanske det finaste jag sett sedan jag konfirmerades*.

Bea Uusma är illustratör och läkare, vilket i det här fallet är sekundärt. Viktigare är då att hon är väldigt intresserad av ingenjör Andrées misslyckade Nordpolsexpedition i slutet av 1800-talet. Så intresserad att hon gör allt i sin makt för att få reda på vad som egentligen hände. En biprodukt är den här fantastiska boken, som även belönats med Augustpriset (facklitt) år 2013.

När jag satt vid mitt köksbord och noggrant vände de tjocka bladen blev jag så exalterad att jag kände mig tvungen att dela ögonblicket med en vän. Ett SMS gick iväg och nästa gång telefonen plingade** kunde jag läsa " /.../ Känns dock som om det kan vara en hel del misär i den berättelsen."

Ja, jo, det är klart. Expeditionen gick om intet, deltagarna dog av fortfarande icke fastställd orsak.
Men det spelar ingen roll. Bea Uusmas egna (och ibland nästan lite väl utförliga) färd i expeditionens fotspår är precis som titeln antyder kärleksfull och präglas av ett uppriktigt försök att faktiskt fatta både vad som hände och vad som pågick bakom pannbenen hos de tre expeditionsdeltagarna.

Lätt läseufori: check. Habegär: check. Rekommenderas: varmt.
Bjussar även på en suddig bild. Var så goda!

* Syftar här på http://sv.wikipedia.org/wiki/Sagan_om_Karl-Bertil_Jonssons_julafton ; min konfirmation var det tyvärr inte mycket bevänt med.
** Eller snarare blinkade, inte kan man ha mobiltelefonens ljud på när man läser...

Bonus: Stjärtmes skriver om samma bok här.

Expeditionen - min kärlekshistoria

Jag väntade hela vintern och våren efter något som jag fick för mig kallades för "rätt tillfälle" och nog skulle den här texten aldrig ha blivit skriven om jag envisades med att hitta "rätt ände" att börja den på, som om det fanns någon. Det finns böcker och så finns det böcker som man vet kommer att tycka om och vill vänta in rätt ögonblick för att läsa. Expeditionen av Bea Uusma är just en sådan av de sistnämnda. Efter att ha läst hyllningar samt sett den motta litteraturpris efter litteraturpris, falnade inte längtandet efter att själv uppleva Expeditionen, tvärtom, men någonstans mellan forskningsöversikt och uppsatsskrivande, hamnade den i skymundan. Jag fann den senare, först i sommar, på en hylla i det lilla biblioteket och tog den med mig hem direkt. Expeditionen innehåller allt som gör mig knäsvag. Det är en berättelse om vinter (kyla, isolering, snö, etc.), ett sökande efter svar som inte finns och en olycklig kärlekshistoria.

Författaren Uusma hittade en bok på en fest för längesedan, om en expedition som gick snett och där det som fanns kvar, lämnade fler frågor än svar. Tre herrar utan praktiska överlevnadskunskaper i vildmarken, än mindre arktiska områden, beger sig i en vätgasballong och lämnar allt de har i Sverige. Det är år 1897. Ingen av dem överlever, man hittar deras kroppar trettiotre år senare. Sedan ska Uusma bege sig på en egen resa, vända på varje sten, trots att hon hatar kyla, för att hitta svaret på den enda fråga som gått obesvarad: Varför dog de?

Expeditionen är således både en berättelse om Andrées expedition, men är även en historia om Uusmas egen resa och sökande. Samtidigt får vi ta del av en annan kärlekshistoria, en annan med ett olyckligt slut. Den mellan Strindberg, den yngre av de tre expeditionsherrarna, och hans fästmö, Anna Charlier. Innan avfärd hade hon ritat ett kort till honom, en bild på en ballong och i ett hörn ritat in sig själv, viftandes med en näsduk. Under hade hon skrivit "Jag kan ej följa dig". Anna Charlier gifte sig med en annan man, som hon delar grav med. Men hennes hjärta är hos den hon från början alltid skulle vara hos, men inte kunde följa med. Bea Uusmas Expeditionen har en uppgiven ton redan från början och det är svårt att inte bli ledsen när jag tänker på den.

Jag läste som synes den illustrerade utgåvan av Expeditionen, den finns även som endast text och eftersom jag inte har läst den senare versionen, kan jag inte uttala mig om hur det känns att inte ha bilder och annat som förstärkte/störde läsningen. Jag tänker att det kan räcka med att endast få texten på svart och vitt och att bilderna kan göra att man tappar fokus. Jag tyckte dock om den väldigt mycket. Det här är en berättelse om en resa som redan var upplevd, men behövde berättas om.

Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek

Det här är en roman om den olyckliga sorten. Den där parterna inte är överens om sin relation, för att det inte finns något uttalat avtal. Ingen har sagt någonting konkret om någonting. När andra böcker handlar om otrohet och svek, handlar den här om att vilja ha en person, mer än vad personen vill ge.

Mer konkret: Ester, som lämnar ett stabilt förhållande, för ett labilt. Det kan inte hjälpas att Ester i vanliga fall är rationell och som analyserar situationen innan hon ger sig in i någonting nytt. Sådan är förälskelsen: när den inträffar, gör den det med besked och förvandlar allt (rörelser, meningar, signaler) som förr skulle anses ologiskt och långsökt, till någonting fullständigt självklart.

Det började med att Ester skulle hålla ett föredrag om Hugo Rask. Under tiden som Ester gör research om denna estet blir hon kär i honom. Det kan inte hjälpas. När texten om honom är färdigskriven känner hon en viss saknad och att det har uppstått en klyfta mellan hon och Per, som hon har varit gift med i många år. Helt plötsligt är Per blott mörkret och Hugo allt ljus.

Efter föredraget får Ester beröm av Hugo Rask själv. Hon har sett någonting som få gjort. Ester får således kontakt med Hugo, som är markant äldre än henne, och vill ha mer. Hon får ytterligare ett uppdrag rörande Hugo Rask och därför en chans att få vara i hans närhet ännu mer.

Hur jag skulle beskriva Hugo Rask: Självgod och naiv. Han är ständigt omgiven av ett entourage av människor som idoliserar honom, unga kvinnor som män, och trivs så. Han är benhård socialist, håller hårt på sin moral och vägrar ta in andras åsikter. Hugo Rask vill inte ha henne långsiktigt. Hans personlighet skär sig mot hur jag uppfattar Ester. Det är någonting som Ester inte förstår, för att hon är förälskad.

Kärleken är blind. Kärleken gör en till en dåre.

De börjar umgås, Ester och Hugo. På kvällarna, när han har slutat med målandet för dagen, äter de ibland middag tillsammans, ibland går de till hans ateljé efteråt och fortsätter konversationen där. Sedan möts de i varandra och Ester tolkar det som att han ger sig in i deras relation på riktigt nu. Men signaler från Hugo, som läsaren får veta om genom en allvetande berättare, talar om motsatsen. Någonting förändras i deras relation. De slutar prata.

Kärleken kan inte leva utan ord och ej heller utan närhet, den måste ha båda.

Att läsa om Ester i all hennes förnekelse gör ont. Också när hon reser utomlands, för att ta en paus från Stockholms smärtsamma gamla kvarter, gör det ont. Hon försöker hejda sig, tvingar sig själv att inte skicka iväg ett sms för att visa att hon tänker på honom. Ibland lyckas hon, andra gånger inte. "Den som vill minst har mest makt", resonerar Ester och så måste det vara. Det är den som har mest, men vill ge minst, som bestämmer flödet. Om jag var en karaktär i den här romanen, skulle jag vara Esters väninnekör och sjunga "Du förtjänar någon bättre" till Ester, även om hon bara skulle vifta bort mig.

Jag vill tycka om Egenmäktigt förfarande, mer än vad jag gör.
Jag tycker om berättarperspektivet. Det är inte ofta som en historia, som kretsar kring en central karaktär, är berättad utifrån. Speciellt inte när karaktären har så många stormande känslor. Men på det här viset blir också Esters misstag tydligare. Läsaren får lära känna Ester objektivt och följa efter henne som var man själv den berättande rösten. Att inte vara inne i Esters kaos helt och fullt, är en befrielse. Men framåt halva romanen jag hinner tröttna på Hugo som leker med Esters hopp, som dansade de en vals. Varje gång Ester, åtminstone en del av henne (hoppet är den som dör sist), lyckas ta sig loss ur hans grepp, vevar han in henne. Någonstans måste smärtan få ett slut. Jag hinner inse det innan Ester själv gör det.

Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek, skriven av Lena Andersson, fick Augustpriset 2013 för årets svenska skönlitterära bok.

Det var ur munnarna orden kom

Det här är en ovanlig roman, fast inte mycket mer annorlunda än andra barndomsskildringar. Minna är högst tio år. Vi får inte veta hur allting är från grunden, bara veta att det finns. Händelser glimtar till, lyser upp och dör sedan på ett ögonblick. Allt flimrar en förbi, det är så. Vi som inte vet, men vet bättre får gissa. Det är vardag. Det är jul. Det är sommar. Vi förstår inte, för att vi är Minna, inte mer än tio, kanske elva, år. Den svåra tiden innan puberteten slår till, men i den perioden där alla vassa tungor är extra giftiga och alla är osäkra, men det får inte synas, det enda som gäller är att starkast överlever. Man ska inte sparka på den som ligger, men de gör det ändå. Och Minna förstår inte, hon står emot. Är sin egen fast hon blir knuffad på. I en annan kompisgrupp anses Minna vara som en av de. Det är sommar. Det är skola. Fröken tycker att Minna är fisförnäm. Minna bor på landet. Hennes kompis mamma tror att hon hela tiden måste förklara att inget som händer på tv är på riktigt, för att hon tror att Minna inte är van vid att titta på tv. Samtidigt är det instabilt hemma. Minna råkar höra ilskna ord komma ur pappa Johannes mun, ser hur mamma Kristin har håret nere när de är och hälsar på några vänner, för att Johannes har gjort märken vid hennes hals (av den ovänliga sorten). Och Minna tjuvläser i storasyster Majas dagbok, att pappa Johannes bara skulle känna om febern var kvar, bara det.

Mirja Unges debutroman, tillika Katapultprisvinnare, väcker obehagskänslor, men lyckas inte slå rot. Det är som att åka tåg i en liten flickas huvud utan att kunna hoppa av. Det är inte riktigt en raksträcka för språket kärvar lite. Jag måste gå tillbaka för att kunna gå fram. Men det går och så tar den slut. Det är som att åka tåg, men inte få åka hela vägen. Jag vill veta hur det går sen, undrar varför romanen är så kort, men så tar jag upp en annan bok och glömmer bort den här, går ut i solen som är varm fast det är höst och glömmer. Snipp snapp snut.

Jag smyger förbi en yxa

Kanske finns det fler ord för Beate Grimsruds prisbelönade debutroman Jag smyger förbi en yxa, men jag kan bara komma på ett ord: märklig. Därför att det är en märklig barndomsskildring som inte liknar någonting annat som jag har läst.

Det är 70-tal och sjubarnsfamiljen som vi får följa lever under svåra omständigheter, de går till exempel till en soptipp och letar efter saker som de kan ta med sig hem och använda och de har aldrig varit utomlands. Pappan är alkoholist och mamman vet vi ingenting om, men på något sätt överlever de ändå.

Vi får följa livet genom åttaåriga Lydias ögon, också när man inte gör det så känns det som om man gör det ändå, och hennes livssyn är faktiskt märklig. Man får inte riktigt veta när verkligheten övergår till fantasi och till en början kan det vara fantastiskt men sen blir det irriterande.

Lydia har en stark personlighet och känns väldigt självsäker, hon vågar göra saker mot andra som man själv kanske bara fantiserar om. Men det är just det att man inte vet om hon verkligen gör det eller om hon bara tänker att hon gör det, som gör att man inte är säker på om det verkligen händer. Det känns för ostrukturerat.

Det är inte bara Lydias värld som man inte får något grepp om utan också om tiden, därför att tiden går och helt plötsligt är det nyår. Och historien blir bara märkligare och märkligare, men jag kan inte förneka att boken har sina bra stunder, då viker jag automatiskt in ett litet taxöra i det ena hörnet så att jag kan hitta tillbaka.

Jag kan på sätt och vis förstå förtjusningen för boken eftersom Lydias fantasi är så överväldigande att den slukar en. Jag får en hatkänsla blandat med kärlek, samtidigt som jag vill att boken ska ta slut så fort som möjligt, vill jag också att boken ska fortsätta.

Boken fick Sveriges Radios romanpris år 2000.

Svinalängorna

Alla jag vet som har läst Svinalängorna av Susanna Alakoski har älskat den. Kanske var det därför det tog ett tag för mig att komma in i den. Ibland har jag en helt irrationell aversion mot böcker som andra tycker så himla mycket om. Det är en latent, oönskad önskan att vara en sån som läser "svåra" böcker som ligger i vägen.

Men när jag precis vant mig vid den avslappnade berättarstilen, humorn och alla små fataliteter som Leena råkar ut för under sin uppväxt fastnar skrattet och feelgood-stämningen i halsen. Och boken viker av mot misery-lit genren; man kan vältra sig i elände. Det gör nästan ont fast det bara är ord på några pappersark.

Man kan säga vad man vill om Alakoskis berättarstil, höja den till skyarna. Hon och jag är inte riktigt på samma sida. Men hennes beskrivning av livet med de alkoholiserade föräldrarna, bästa kompisarnas alkoholiserade föräldrar, en svikande föräldrageneration, når hon fram. Säkert också till dig.

Anarkai

Det här är en uppmaning till alla de som tvekat en gång för mycket för det här är en bok om att våga, att bita ihop och våga ta steget först.

Boken handlar om tonåringen Johan och om hans sommar. Den där sommaren som lika gärna hade kunnat bli en film, för att den sommaren innehöll allt: spänning, äventyr, kärlek, sex, skratt, slumpartade möten.

Det är när han sitter på ett av stadens caféer som de dyker upp, birollerna som lika gärna hade kunnat dela huvudrollen med Johan. De hade faktiskt så stor betydelse, åtminstone för Johan.

Först kom Kai, eller Anarkai som var hans artistnamn. Han var som en trollkarl som plötsligt dök upp från intet. Kai, med sin röda och gröna utstyrsel, som jonglerande berättade sanningarna alla hade förnekat och som med hög röst uppmanade: GÖR VAD DU VILL! Kai som var äventyret men också någon annan, en besvikelse.

Sedan, inte långt efter, dök Gro upp. Gro med fötterna på jorden, den goda doften och jobb i en kiosk. Johan trodde länge att det skulle bli Kai och Gro. Kai var en sån som alla tjejer blev kära i och Gro en sån som alla killar blev kära i. Tillsammans skulle de vara perfekta för varandra. Trodde Johan hela tiden. Men Gro tänkte på något annat, nämligen på Johan. Johan som är blyg och som kanske tänker ett steg för länge. Han hade aldrig haft några riktiga vänner och nu hade han helt plötsligt två.

Det var Kais förtjänst som fick Johan att bryta sig loss från de gamla banden och ge sig ut på jakt efter en dröm från en sommar som tog slut. För de tar slut, de där sommarnätterna som man önskar ska vara förevigt. I detta land som vintern härjar i tio månader tar sommaren så småningom slut, i de flesta fall alldeles för tidigt. Men tack vare Kai tog Johans sommar inte slut där den borde ha gjort.

1997 fick Per Nilsson Nils Holgersson-plaketten för Anarkai med motiveringen:
"En sensuell ton av blues ljuder i berättelsen om den längtande tonårspojken Johan, som en het augusti möter Äventyret och Kärleken. Boken ger stoff till nya tankar och överraskar läsaren. Per Nilsson diskuterar riktiga saker med stor respekt: modet att vara sig själv - som inte utesluter modet att förändras."
Nils Holgersson-plaketten delas ut varje år av Svensk Biblioteksförening till författaren av föregående års bästa barn- eller ungdomsbok

Jag måste säga att omläsningen av den här boken inte var lika fantastiskt nostalgisk som omläsningen av Per Nilssons Du & du & du, som båda var mycket älskade vid första läsningen. Tempot var annorlunda, den var snabbare, mer dramatisk i jämförelse med Du & du & du.

Ibland rullade det framåt men för det mesta bakåt. Ibland stannade berättandet upp, då fick man som läsare blunda och ta ett djupt andetag innan man fortsatte, för det gör man. Man fortsätter till sista punkten på sista raden på sista sidan och väntar ut eftertexterna som aldrig kommer för det här är ingen vacker film. Det är en vacker bok.

Göra gott

En fruktansvärt intressant (och snygg) bok.

Jag kan förstå varför den här boken har blivit rosad av kritiker i flera stora dagstidningar. Författarinnan Trude Marstein har till och med belönats med PO Enquist-priset. Boken har något av det där krångliga som riktiga bokkännare tydligen tycker om. Men även om den kräver en del av läsaren ger den så mycket mera tillbaka.

Boken börjar och slutar omkring midnatt lördagen den 8 juli. Peter sitter på ett tåg på väg till sin gamla hemstad för att återigen börja jobba på företaget Grøstad när han plötsligt får syn på Karoline, sin gamla kollega och hemliga flamma. Karoline sitter på tåget åt motsatt håll, på väg bort från sin egen femtioårsfest, för att få vara ensam.

Det är ingen vanlig ramberättelse det handlar om. Kronologin i boken följer med i tiden, minut för minut, men på mitten hoppar den plötsligt tillbaka till fredagen vilket gör att den kan avslutas samtidigt som den börjar. Men det är inte det som gör Trude Marsteins verk så speciellt. Det är själva berättarskapet. Ett par sidor handlar om Peter, sedan växlar plötsligt perspektivet och vi följer en ny person i kanske tre sidor, och så vips, en ny person. Själva bytena är fyndiga, varierade och skickligt genomförda.

"Jag tar det på kortet, säger han. Och jag trycker, och han drar kortet och trycker koden och väntar på godkänt. Och där, du är godkänd.

Jag stoppar kortet i bakfickan. Ursäkta, kasse, fick jag det? säger jag."

"Två pojkar cyklar förbi, de ene har en cykel som ser för liten ut. Båda har shorts och bar överkropp, de cyklar efter varandra. Jag drar foten ur slippersen och sätter ner den i gruset, och gruset är faktiskt ganska svalt.

Katten springer jävligt fort. Morten har en sten i handen, men han cyklar med båda händerna på styret. Man får inte cykla för fort genom parken. Jag har tappat stenen, men om vi ringar in katten kan jag hitta en ny."

"Nyss tyckte jag hon såg så gammal ut, men nu ser hon mycket yngre ut. Mamma slutar skratta. Bertine, säger hon.

Jäklar, jag skulle inte ha skrattat. Du ser riktigt dålig ut, Bertine, säger jag. Jag vet det, säger hon."

För att göra det enklare för läsaren är det bara nytt stycke då man byter huvudperson, det göra att övrig text kan bli lite tät. Men antagligen är det ett bra val. Många av styckena är mycket välskrivna och liknar små mininoveller. Varje person har lite av sin egen stil, men inte så påtagligt att det blir utmärkande.

Det som gör boken lite krånglig är att personerna återkommer. De är aldrig huvudperson mer än en gång, men däremot omnämns de, eller syns, eller hörs, eller pratas med. Boken vävs ihop till ett enormt, färgsprakande persongalleri. Det är svårt att minnas vem som är vem. Det går runt i huvudet när man försöker komma ihåg om Siren är kompis med Mona eller dotter till Benedikte eller fru till Gunnar Sætre eller mamma till Dan Vidar. Men när man kan komma ihåg en person - oftast för att den har ett färgstarkt epitet i stil med "Kjetils bögkusin", eller en utmärkande egenskap, kvinnan med den konstiga frisyren, tecknas ett komplext porträtt av denne. Man får se den inifrån och utifrån många olika personers synvinklar.

Jag tycker att det är värt arbetet. Även om jag tror att jag hade kunnat jobba mer på att tillgodogöra mig alltihop istället för att glida med och njuta, är det här den bästa bok jag läst på länge. MUMS.

Drömfakulteten

År 2007 fick Drömfakulteten Nordiska rådets litteraturpris med motiveringen:
Drömfakulteten är en brinnande roman med många bottnar. Berättelsens nav
utgörs av den extrem-feministiska ikonen Valeri Solanas och hennes på många
sätt tragiska livsöde. Stridsberg blandar dokumentärt material och fri
fiktion i en febrigt vibrerande prosa. Drömfakulteten bär underrubriken
’’tillägg till sexualteorin’’, och romanen är en svidande uppgörelse med de
olika förtryckarmekanismer som verkar i samhället. Sitt allvarliga ämne till
trots, är Drömfakulteten en roman som bärs fram av en enorm energi och
språklig lusta.

Egentligen önskar jag att någon annan kunde skriva det här inlägget åt mig, så att jag själv slipper förklara hur bra den här boken egentligen är. Jag har inga riktiga ord och inte heller några fastställda känslor än. Det lutar nog mer åt hatkärlek just nu. Eller, mest kärlek.

Sara Stridsbergs fiktiva Valerie Solanas hallucinerar och konverserar med de döda och människor som aldrig existerat. Hon är bland annat ett geni, som studerar på universitet, ett våldtaget barn, en schizofren kvinna, en som nästan är en mördare, en prostituerad som hatar sex samt den som skrev SCUM-manifestet. Uppvuxen i öknen jagar Valerie sig själv, lyckan, drömmarna och livet samtidigt som hon springer ifrån dem. Hon blir åtalad för att hon försökte mörda Andy Warhol och åker sedan in och ut från mentalsjukhus. Hon är varm, kall och dödssjuk. Hon är uppkäftig och impulsiv.

Hennes mamma, Dorothy, är en naiv person som alltid tror det bästa om män som bara utnyttjar henne och Valerie. Hennes bästa väninna kallar sig för Cosmogirl och hon går på universitetet bara för att magistrarna älskar henne. Berättaren finns inte och Silkespojken är en sjöhästforskare.

Om den riktiga Valerie Solanas finns det inte så mycket fakta, mer än att hon var den som försökte mörda Andy Warhol och hon var den som skrev SCUM-manifestet, som finns översatt till svenska av Sara Stridsberg. Hon föddes 1936 och dog 1988. Den fakta som finns nerskriven på wikipedia stämmer rätt bra överens med den Valerie som vi får ta del av i boken. Sara Stridsberg vill dock poängtera att boken ska betraktas som en fiktiv roman, att allt i den är fiktiv och då även Valerie Solanas.

Även om jag bara har läst en bok av Sara Stridsberg vill jag nästan påstå att hon är helt fantastisk. Meningsuppbyggnaderna och orden i Drömfakulteten är, jag vet inte, fantastiska? Geniala? Jag blir förundrad varje gång, trots att det är så mycket som man måste läsa mellan raderna.

Drömfakulteten känns ändå en aning för hackig och för spretig ibland. Den hoppar mellan årtal och platser och man glömmer bort, men om man inte tänker för mycket på det blir det ganska bra även om det känns lite osammanhängande. Konversationerna är skrivna som en manustext med tystnad och prassel inom parentes. Det blir lite som en film eller ett drama som spelas upp för en. Någon har sagt att den lägger ut Valeries liv som mosaik, små delar som krävs för att man ska förstå helheten. Och jag håller med. Det är så många trådar som dras och som dras igen fast på andra ställen i boken, ibland blir jag tvungen att gå tillbaka för att komma ihåg i vilket sammanhang vissa saker först togs upp för att kunna knyta ihop med det som sägs i ett annat.

Skriv om den, bränn den, hata den eller vad som helst, bara du läser den först innan du gör någonting annat med den.

We need to talk about Kevin

Eva Khatchadourian var nästan en vanlig förortsmamma. Tills hennes son Kevin löpte amok och dödade X antal elever i en skolmassaker. I boken följer vi berättelsen om henne och Kevin i form av en korrespondens från Eva till ex-maken Franklin.

Vad kan driva någon till att mörda sina skolkamrater? Hur lever man vidare efteråt och vad gör man när man träffar föräldrarna till de barn som mist livet på grund av ens son? Vad säger man till sin son när man hälsar på honom i fängelset? Breven är Evas sätt att själv försöka förstå hur och varför det gick som det gick, och att till fullo förstå det inträffade.

De första fem sjättedelarna av boken ger det obekväma intrycket att onda människor existerar: att man kan vara ond från födseln, ingen kan göra något åt det. En väldigt obehaglig tanke. I slutet klarläggs dock en del händelser som gör berättelsen och Evas beteende och känslor mer trovärdiga och uthärdliga.

Jag antar att det är författarinnans ämnesval och försök att klarlägga motiv och drivkrafter för de elever som genomför skolmassakrer, samt hennes beskrivning av situationen för de efterlevande, som gjort att Lionel Shrivers We Need to Talk About Kevin belönats med The Orange Prize.

Man läser inte den boken för nöjes skull. Att den är obehaglig, skrämmande, störande och frånstötande är antagligen den bästa anledningen att läsa boken. Den fick mig att bli galet rädd för att någonsin skaffa barn, och så när att helt tappa tron på mänskligheten.

Språket i boken är inte det lättaste, det förekommer en del ovanliga ord, men boken finns även översatt till svenska, med titeln Vi måste prata om Kevin.