Oavsett vad vi kallar skönhet

När jag slutat Den hemliga historien kände jag ett visst behov av att prata om den. Förstå hypen. Vagt drog jag mig till minnes att jag sett en relativt ny antologi på temat svischa förbi i nätbokhandeln, men jag kunde inte minnas vad den hette. Så småningom dök den dock upp i DN:s podd Kära dagbok, som jag med stort nöje brukar lyssna på. Den heter alltså Oavsett vad vi kallar skönhet och är sammanställd av Moa Ekbom.

Texterna är väldigt varierande och spänner från någon som krasst konstaterar att det inte är samma sak att läsa boken när man är vuxen som när man är typ 15-25 (aha! Det var åldern som gjorde att den här boken inte blev någon favorit för mig), via någon som intervjuat ett par gymnasietjejer om varför de gillar boken (herregud, hur kan någon tycka att Henry är sexig?!) till någon som gått igenom samtliga ord och fraser på grekiska i boken och letat fel, och någon som klagar på hur Julian Morrow bedriver undervisning i boken. Jag har kul när jag läser! Sist i boken kommer dock en skräcknovell på temat och den hade man för min del kunnat skippa helt. Seg.

I Kära dagbok verkade Greta Schüldt tycka att de som medverkat i boken var för kritiska och inte dyrkade den tillräckligt. Jag vet inte om jag håller med? Det är kul att läsa de medverkandes funderingar kring olika aspekter av verket. Och att flera av dem konstaterar att de liksom vuxit ur sin ursprungliga fascination... det gör väl inget? Man sätter ju sig ändå inte och skriver en populärvetenskaplig text om boken om man inte fortfarande tycker om den?

Det här är en typ av bok som jag läst alldeles för få av på sistone. Jag gillar liksom formatet, att det får kännas... lite smart? samtidigt som det handlar om en helt oviktig bästsäljande bok. Jag får slå upp ett par ord som jag inte känner till, alltid kul. Dessutom är det en så skön papperskvalitet, len utan att bli glansig?

Värt bibliotekskön, ändå.

På tal om bibliotekskön tyckte jag att det var ett kul sammanträffande att när jag skulle hämta ut Oavsett vad vi kallar skönhet från biblioteket, stod den av en slump bredvid ett ex av The Secret History - som alltså väntade på någon annan än mig.

Hela livet

Anders Rosengren är läkare och forskar bland annat om existensiell hälsa - sådant som att stress kan göra dina blodvärden sämre medan en känsla av meningsfullhet kan påverka din kropp positivt. Han är också ett stort fan av Dag Hammarskjöld.

Jag råkar vara med i Rosengrens studie Livsstilsverktyget och har därför hört och sett många av hans tankar förut. Han framstår som oerhört sympatisk och jag vill gärna tro på hans funderingar om att en massa tekniska mätningar och gadgets inte helt kan definiera hälsa, att det också handlar om saker som mening och tillhörighet. Samtidigt har jag lite svårt att liksom... ta det till mig?

Kanske är det för att jag redan sett och hört en del som den här boken känns så seg. Rosengren är på konferens i USA och funderar över hur konferensen helt fokuserar på just det tekniska och inte på den existensiella helhetsbild som han är så intresserad av. Många öppna dörrar slås in. Oj vad jag är less på att läsa om hur fysisk aktivitet påverkar hjärnan positivt vid det här laget, till exempel. Eller att det bästa sättet att leva länge (utöver bra gener) är att inte äta för mycket. Inte heller breaking news, direkt.

Det finns säkert en del som är fint och viktigt här, men hur jag ska (som det brukar låta i Livsstilsverktyget) "ta det in i vardagen" känns oklart.

Special topics in calamity physics

Jag vet inte varför jag blev sugen på att läsa om Special topics in calamity physics av Marisha Pessl, som kom ut 2006, nu. Kanske har det med The secret history att göra. Kanske inte. Hur som helst läste jag denna bok för första gången som tonåring, innan tillkomsten av denna blogg, och jag minns en vag känsla av att min engelska egentligen inte var bra nog. Kanske förstår jag bättre nu?

 

Så fort jag börjar läsa inser jag att känslan av bristande förståelse sannolikt handlat, och handlar, mindre om språket och mer om det kulturella. Främst alla litterära referenser; varje kapitel i denna tegelsten har fått namn av ett känt litterärt verk. Av dessa har jag läst en handfull, om ens det, men jag vet egentligen inte om det i slutändan spelar så stor roll?

 

Jag inser också omedelbart att jag glömt i princip hela handlingen, och att jag verkligen inte har en aning om hur upplösningen ska gå till. Schysst ändå att kunna få en förstaläsningsupplevelse, igen.

 

Min huvudsakliga känsla efter omläsningen är: vad synd att den inte så spännande inledningen av den här boken utgör ett Vasalopp, ett maraton, ett... väldigt långt stycke text? Kanske behöver vi hela Blue van Meers bakgrundshistoria, återgiven med en detaljrikedom som ibland är kul, men ofta så väldigt seg, men hade den verkligen inte kunnat kortas en smula? Kanske behövs det omfattande galleriet av oviktiga personer för att de som visar sig vara viktiga ska smälta in bättre, men gällande några av dem känner jag mig direkt lurad. Varför ägnas så mycket tid åt just dessa, när de i slutändan är i princip helt oviktiga?

 

Sannolikt är det också denna inledningseon som förorsakat behovet av att omedelbart på baksidan och i bokens inledning avslöja att sextonåriga Blue van Meer kommer att hitta en av sina lärare död och börja gräva i fallet. I själva verket blir detta bara en liten, liten del av helheten.

 

Handlingen är för övrigt ungefär såhär: Blue van Meer växer upp tillsammans med sin pappa, Gareth van Meer, som bestämt sig för att undervisa på en massa små universitet och samtidigt ge sin dotter erfarenhet av världen. Därför flyttar den lilla familjen varje halvår. Blue har ingen riktig möjlighet att skaffa några vänner, utan är utelämnad till sin något egna pappa och en stor mängd böcker. Året då Blue ska ta examen från High School ska dock bli annorlunda. Nu ska de stanna på samma ort i ett helt läsår, inhyrda i ett hus som är betydligt tjusigare än dem de brukar ha råd med. Redan innan skolstart träffar Blue Hannah Schneider, en kvinna som trots sitt je ne sais quoi inte imponerar på Blues pappa, som annars brukar vara något av en charmör. Hon visar sig också vara lärare på skolan där Blue ska gå. Hannah lägger sig av oklara skäl omedelbart och på ett mycket omfattande vis i Blues liv och så tuggar intrigen långsamt, långsamt igång.

 

Kanske är det slarvigt att kalla huvuddelen av boken inledning, förresten. Det är nog meningen att Blues backstory och pågående tonårsliv ska hålla, vara en young adult-berättelse om att passa in.

 

Om man håller i och ut belönas man så småningom med ökande fart och ett trevligt pysslande när man börjar fundera över hur alltsammans egentligen hänger ihop. Det finns både humor och språkglädje, och därtill en underbar passage när man inte riktigt vet om Blue har lyckats nosa upp något riktigt, riktigt spännande eller om hon bara är smått sinnesförvirrad; en känsla jag minns från Pessls senare roman Night Film. (Tyvärr? bekräftas den ena teorin ganska snart.)

Slutet är också ett ganska kul grepp: ett slutprov med flera typer av frågor som läsaren uppmuntras besvara. Vissa ger visserligen läsaren ytterligare svar, andra känns i någon mån som att Pessl vill säga: kolla den här smarta grejen jag gjorde, du har väl inte missat att fundera över den?

 

Det står på framsidan att detta är en garanterad framtida klassiker, och när jag googlar står det att det var budgivningskrig om att få ge ut den. Men såhär tjugo år senare kan man väl mest konstatera att det inte blev så, va? Marisha Pessl verkar för övrigt ha gett ut ytterligare två ungdomsböcker (efter Special Topics in Calamity Physics och Night Film) och har en hemsida med en trasig länk till förbokning av en bok som kom för två år sedan, samt ett löfte om att snart kunna köpa t-shirts med hennes initialer på.

Vitön

Bea Uusmas fristående fortsättning på Expeditionen: Min kärlekshistoria.

Uusma fortsätter söka svar på vad som egentligen hände när de tre deltagarna i ingenjör Andrées polarexpedition dog på Vitön i slutet av 1800-talet. Då hon inser att några av svaren kan finnas kvarlämnade just på Vitön påbörjas en intensiv kamp för att ta sig till denna mycket otillgängliga plats. Denna kamp dokumenteras alltså i en bok, namngiven efter sitt mål.

Uusma är lika fullständigt upptagen av frågan som tidigare, och boken är skriven och illustrerad på samma sätt. Kanske blir hon i Vitön ännu mer personlig i sin strävan; en svordom slinker igenom när ett spår visar sig leda till ännu en återvändsgränd. En lägenhet säljs för att finansiera utredningen. Och i slutet, när, spoiler alert, det inte går som hon - eller jag som läsare, för en av de bästa sidorna i både Expeditionen och Vitön är att författaren lyckas få mig att uppleva något som liknar hennes egen entusiasm och passion - vill, lovar hon att hon ska sluta försöka nu.

Även om Vitön inte riktigt slår an lika hårt som Expeditionen, eftersom jag denna gång redan är väl bekant med själva bakgrundsberättelsen i all sin dramatik och sorglighet, tycker jag mycket om den. Jag skulle gärna läsa ytterligare en bok om sisådär 10 år när hon kanske, möjligen lyckats göra ytterligare genombrott... om inte klimatförändringarna eller något annat satt käppar i hjulen. Men först vill jag läsa om Expeditionen. Om jag köper ett eget exemplar kanske en del av vinsten används till nästa del av historien..?

The girls are all so nice here

Enligt omslaget en blandning av Den hemliga historien och Gone girl, och jag måste erkänna att det är en utmärkt beskrivning. Inklusive det faktum att den originalitet som präglar de nämnda verken därmed saknas i The girls are all so nice here.

Ambrosia Wellington har ett jobb, en man, en stökig lägenhet och minst ett skelett i garderoben. Hon har gjort allt för att distansera sig från sitt första, dramatiska år på universitetet men när alltmer påträngande inbjudningar till tioårsåterträffen för hennes klass dyker upp känner hon sig ändå tvungen att åka dit. (Detta är också ett av bokens stora problem enligt mig; att hon inte bara kan ta ett vuxet beslut och säga: "nej, jag har faktiskt ingen lust att åka dit / stanna kvar". Det blir liksom ett falskt slutet rum, där hon i själva verket skulle kunna avstå / dra exakt när hon vill, men ändå väljer att stanna kvar på sitt universitet, Wesleyan, där fler och fler obehagliga saker inträffar.

Om man bortser från detta att jag inte kan förstå varför hon inte bara åker hem, är boken obehagligt nervig. Dock inte i samma klass som Gone Girl. Huvudpersonerna får inte tillräckligt med personlighet eller motiv. Ambrosia är på tok för anonym, och även om vissa av de andra karaktärerna framkallar starka obehagskänslor så är vi ju aldrig i deras huvuden och den mycket otäcka effekten vi får av att befinna oss i Richard Papen (Hemliga historien) eller Amy Dunnes (Gone girl) huvud uteblir.

Slutet är inte helt oförutsägbart, men det levereras heller inte tillräckligt med ledtrådar efter hand för att man ska se det komma.

Slutomdöme: det här var väl okej antar jag, men känns mest som en blek kopia.

The girls are all so nice here är skriven av Laurie Elizabeth Flynn och utgiven år 2022. Den verkar inte finnas i svensk översättning.

Spoiler: jag gillar verkligen inte deckare, i bok- eller tv-format, där upplösningen inkluderar ett psykfall till sidokaraktär som knappt omnämnts tidigare i boken. Jag tycker det är oschysst mot konsumenten. Det finns någon sorts regler för deckare, bland annat att förekomst av icke presenterade identiska tvillingar är fusk, men jag minns inte varifrån de kommer (Google ger flera svar på den frågan, om någon är nyfiken). Detta är väl mer av en psykologisk thriller än en deckare, men jag upplever ändå att den bryter mot de grundläggande reglerna och känner mig lite lurad.

How to keep house while drowning

KC Davies, leg terapeuts, från början egenpublicerade manual kring att göra hushållsarbete vid besvärliga omständigheter (i hennes fall: pandemi, nyfödd bebis, treåring samt obehandlad ADHD).

Bokens budskap involverar exempelvis:

att kalla hushållssysslor omvårdnadsuppgifter

att se dessa som moraliskt neutrala (dvs du är inte en dålig person för att du har ett stökigt hem)

att ytor och regler ska tjäna dig, inte tvärtom

Jag kan inte säga att jag lärde mig särskilt mycket nytt, det är en klassisk sänk din standard-bok, men den är oerhört vänligt skriven, och innehåller färre generella klyschor än en genomsnittlig självhjälpsbok. Det känns också lite skönt att känna att den kanske riktar sig till någon som har det ännu värre.

Heart the Lover

Den här boken tyckte jag mycket om. Från första sidan sitter jag som i ett järngrepp medan historien oväntat nog aldrig tappar farten, trots sin intensiva melankoli.

"You knew I'd write a book about you some day. You said once I'd dredged up the whole hit parade minus you.

I never knew how you'd tell it.

For me it begins here. Like this."

När vi först träffar bokens huvudperson är hon i tjugoårsåldern och går på college. När läraren läser hennes inlämningsuppgift högt blir hon helt plötsligt intressant för killarna som brukar sitta längst fram. Hon blir inbjuden i en ny värld, en med Sam och Yash som bor gratis i en bortrest lärares hus, och deras kompis Ivan. De tar sina studier på ett helt annat allvar än hon tidigare kunnat föreställa sig, men har å andra sidan aldrig gått någon kurs i kreativt skrivande. Ingen av de författare de beundrar hade väl någonsin gått någon sådan kurs. De kallar henne Jordan, för det tycker de passar bättre än hennes riktiga namn. Relationer inleds och avslutas, eller gör de?

Åh, äntligen en bildningsroman som jag gillar, tänker jag, men så tar college plötsligt slut och när vi följt Jordans första stapplande steg ut i världen kommer så plötsligt ett tidshopp på 15-20 år, och därefter ytterligare ett. Knappast en bildningsroman om huvudpersonen hinner nå medelåldern innan vi säger hejdå, va?

 

Jag vill inte berätta för mycket om vad som händer, för det här var en av de större läsupplevelserna jag hade under 2025 och jag vill inte sabotera den för någon annan. För trots att det rör sig om ett i stort sett vanligt liv, som jag för en gångs skull upplever som trovärdigt, håller King mig på halster. Jag anar ofta vad som komma skall, men kan aldrig pricka det helt i förväg, blir ofta överaskad. Vad gäller trovärdigheten finns det absolut element som känns lite för mycket, men samtidigt känns de viktigaste karaktärerna verkligen som riktiga personer. Tanken om att någon bara har hittat på de här figurerna (ständigt närvarande i Solen skiner alltid på Tjurkö) är helt frånvarande när jag läser.

I romanen förekommer två olika typsnitt. Så fort det andra typsnittsbytet äger rum och jag förstår att det inte bara är en e-boksbugg  börjar jag fundera över varför. Spännande, ska det rentav visa sig att det blir två olika berättelser beroende på vilket av typsnitten man läser? Men nej, det flödar sömlöst från det ena till det andra. Är det ena typsnittet sådant som huvudpersonen varit med om, och annat sådant som hon hittat på - hon är ju trots allt en skrivande person? Nja, det verkar inte så. Min bästa gissning efter denna första genomläsning av boken är att det har att göra med när texten är skriven, i förhållande till när den utspelar sig.

 

En annan fråga som jag gärna skulle diskutera med någon annan som läst boken är... vilken är den verkliga, stora kärlekshistorien här? Jag tror att författaren tänker sig en, medan jag inte riktigt kan släppa tanken på att det kanske är en annan, mer undanskymd.

Slutligen blir jag uppriktigt förvånad över att King är 60+, jag förväntade mig någon i min ålder, kanske lite yngre, trots att skrivmaskiner och avsaknad av e-post är bärande delar i romanen. Hon verkar minnas exakt hur det var att vara ung student (eller exakt hur man minns det att vara ung student tio år efteråt i alla fall). Det här blir nog inte min sista Lily King, men kan det andra hon skrivit verkligen vara lika bra?

 

Min största invändning mot Heart the Lover är att jag tycker omslaget är så fult att jag faktiskt inte har lust att köpa den fysiska boken. Kanske en pocket, så småningom?