Musse & Helium: Mysteriet med hålet i väggen

Jag brukar inte blogga om sånt jag läser för barnen. Det känns inte som min kulturupplevelse att skriva om... eller också är jag bara lat. Kanske kommer blir det ändring på detta när det blir fler kapitelböcker med mognare innehåll. Eller också håller jag mig till min egen nöjesläsning. Idag gör jag hur som helst ett undantag. Antagligen förvånar det ingen att jag mest vill klaga.

"Barn har ingen känsla för kvalitet" heter det men hur är det med oss vuxna som tvingas uthärda kultur riktad till den målgruppen? Hur kommer det sig att det på Internet inte finns någon annan som kraftigt avskyr allt vad Babblarna heter (jag har undvikit dem så långt det går men tyvärr verkar det omöjligt att ge sina barn en Babblarna-fri barndom med mindre än att man avstår allt vad (öppen) förskola och andra barn i allmänhet heter). Både för att innehållet är outhärdligt infantilt (för att inte säga korkat) och på grund av en motvilja mot vinstintresset och kommersialiseringen samt en fadd smak i munnen vid tanke på upprovsrättsproblematiken kring figurerna. Och hur, hur, kommer det sig att det inte finns stödgrupper för oss som tvingas läsa Musse & Helium.

Jag förstår att det finns saker som riktar sig till och är kul för barn. Att det inte nödvändigtvis måste vara kul för vuxna också för att fylla sitt syfte (kollar på er, pruttskämten i Musse & Helium). Jag tycker också att det finns kul påhitt eller åtminstone skaparglädje och fantasi i Musse & Helium. Men jag förstår inte varför allt vad litterär kvalitet heter tillåts kastas rätt på sophögen när det kommer till något som ska läsas för barn, av vuxna.

Musse & Helium är två stöddiga möss med lös koppling till en sagovärld där allt har lite aviga namn, skapade av mångsysslaren Camilla Brinck, som uppfann dem när hon satt i en studio och av misstag råkade pitcha upp en röst så att den lät som en mus. Från början är de en ljudboksskapelse, enligt bokens efterord helt och hållet dialogbaserad. AHA! Tänker jag när jag läser efterordet. Det är därför den skrivna texten är så platt. Den är skriven av någon med ett annat skaparmedium som specialkompetens! Men nej. Brinck anlitade en person för att hjälpa henne att göra om ljudboken till skriven bok. Till denna person vill jag säga: hoppsan, det här var inte ditt bästa jobb. Till Brinck och eller bokens redaktör/förläggare vill jag säga: oj, vad ni la ribban lågt. Hade ni inte tid eller råd att göra bättre?

 

Till den som på bokens baksida jämfört serien med Harry Potter eller Narnia: gå och gräv ner dig. 

 

Jag åker iväg över påsk, slipper Musse & Helium. Högläser om Klas Klättermus och alla de andra djuren i Hackebackeskogen. Kolla, det går att göra kvalitet för barn. Kolla, det går att göra om något från ett medium (musikal) till ett annat (bok) med gott resultat.

 

Klart slut från en gnällig mes. 

Yarden

Såg att Ulrika Nettelblad läst denna och tänkte: passar perfekt med min ambition att läsa fler manliga författare år 2026.

Jag har alltså ingen tidigare relation till författaren Kristian Lundberg. Jag har inte läst någon av hans tidigare eller senare böcker, jag har inte läst hans tidningstexter, jag har inte ens hört talas om honom före detta. Men nu har jag, förstås.

I Yarden varvar Lundberg sin ungdom (misär) med sin nutid (också misär). Vi förstår att det mellan dessa misärer funnits en tid när Lundberg kunde försörja sig på sitt skrivande och inte var barskrapad och utelämnad.

Jag skulle säga att det finns två huvudteman i Yarden. Det ena är psykisk ohälsa, det andra är arbetarklassen/fattigdomen. Det andra temat, som jag antar är anledningen till att Lundberg beskrivs som den moderna tidens arbetarförfattare, träffar mig hårdast. Hur de timanställda på Yarden, hamnen i Malmö, helt saknar rättigheter och tvingas jobba under rent omänskliga förhållanden. Insikten om att det liksom inte går att leva ett etiskt liv, för någonstans i leveranskedjan finns det människor som betalar med sina liv (åtminstone i bemärkelsen värdighet, livskvalitet) för att jag ska kunna konsumera och ha det bekvämt. Det känns ärligt talat rätt hopplöst. 

I den utgåva jag fått med mig hem från biblioteket följer efter själva Yarden också en dramatisering av originalverket. Denna är något annorlunda upplagd, naturligtvis mer dialogstinn men även till sin natur lite mer kronologisk än förlagan. I dramatiseringen heter huvudpersonen inte längre Kristian utan Konny och varför förstår jag inte riktigt (för att kunna outa en (nu avliden) man som förgripit sig på honom, utan att det blir förtal?). För att vara dramatik känns texten ovanligt smidig att läsa, en del scenbeskrivningar är så poetiska/luddiga att jag inte riktigt förstår hur en regissör ska kunna jobba med dem.

Dramatiseringen ger i alla fall ytterligare kött på benen till originalverket, men jag upplever att den är ännu mer fokuserad på Lundbergs historia och psykisk sjukdom, snarare än på arbetsvillkor och klass.

Oavsett vad vi kallar skönhet

När jag slutat Den hemliga historien kände jag ett visst behov av att prata om den. Förstå hypen. Vagt drog jag mig till minnes att jag sett en relativt ny antologi på temat svischa förbi i nätbokhandeln, men jag kunde inte minnas vad den hette. Så småningom dök den dock upp i DN:s podd Kära dagbok, som jag med stort nöje brukar lyssna på. Den heter alltså Oavsett vad vi kallar skönhet och är sammanställd av Moa Ekbom.

Texterna är väldigt varierande och spänner från någon som krasst konstaterar att det inte är samma sak att läsa boken när man är vuxen som när man är typ 15-25 (aha! Det var åldern som gjorde att den här boken inte blev någon favorit för mig), via någon som intervjuat ett par gymnasietjejer om varför de gillar boken (herregud, hur kan någon tycka att Henry är sexig?!) till någon som gått igenom samtliga ord och fraser på grekiska i boken och letat fel, och någon som klagar på hur Julian Morrow bedriver undervisning i boken. Jag har kul när jag läser! Sist i boken kommer dock en skräcknovell på temat och den hade man för min del kunnat skippa helt. Seg.

I Kära dagbok verkade Greta Schüldt tycka att de som medverkat i boken var för kritiska och inte dyrkade den tillräckligt. Jag vet inte om jag håller med? Det är kul att läsa de medverkandes funderingar kring olika aspekter av verket. Och att flera av dem konstaterar att de liksom vuxit ur sin ursprungliga fascination... det gör väl inget? Man sätter ju sig ändå inte och skriver en populärvetenskaplig text om boken om man inte fortfarande tycker om den?

Det här är en typ av bok som jag läst alldeles för få av på sistone. Jag gillar liksom formatet, att det får kännas... lite smart? samtidigt som det handlar om en helt oviktig bästsäljande bok. Jag får slå upp ett par ord som jag inte känner till, alltid kul. Dessutom är det en så skön papperskvalitet, len utan att bli glansig?

Värt bibliotekskön, ändå.

På tal om bibliotekskön tyckte jag att det var ett kul sammanträffande att när jag skulle hämta ut Oavsett vad vi kallar skönhet från biblioteket, stod den av en slump bredvid ett ex av The Secret History - som alltså väntade på någon annan än mig.

Hela livet

Anders Rosengren är läkare och forskar bland annat om existensiell hälsa - sådant som att stress kan göra dina blodvärden sämre medan en känsla av meningsfullhet kan påverka din kropp positivt. Han är också ett stort fan av Dag Hammarskjöld.

Jag råkar vara med i Rosengrens studie Livsstilsverktyget och har därför hört och sett många av hans tankar förut. Han framstår som oerhört sympatisk och jag vill gärna tro på hans funderingar om att en massa tekniska mätningar och gadgets inte helt kan definiera hälsa, att det också handlar om saker som mening och tillhörighet. Samtidigt har jag lite svårt att liksom... ta det till mig?

Kanske är det för att jag redan sett och hört en del som den här boken känns så seg. Rosengren är på konferens i USA och funderar över hur konferensen helt fokuserar på just det tekniska och inte på den existensiella helhetsbild som han är så intresserad av. Många öppna dörrar slås in. Oj vad jag är less på att läsa om hur fysisk aktivitet påverkar hjärnan positivt vid det här laget, till exempel. Eller att det bästa sättet att leva länge (utöver bra gener) är att inte äta för mycket. Inte heller breaking news, direkt.

Det finns säkert en del som är fint och viktigt här, men hur jag ska (som det brukar låta i Livsstilsverktyget) "ta det in i vardagen" känns oklart.

Special topics in calamity physics

Jag vet inte varför jag blev sugen på att läsa om Special topics in calamity physics av Marisha Pessl, som kom ut 2006, nu. Kanske har det med The secret history att göra. Kanske inte. Hur som helst läste jag denna bok för första gången som tonåring, innan tillkomsten av denna blogg, och jag minns en vag känsla av att min engelska egentligen inte var bra nog. Kanske förstår jag bättre nu?

 

Så fort jag börjar läsa inser jag att känslan av bristande förståelse sannolikt handlat, och handlar, mindre om språket och mer om det kulturella. Främst alla litterära referenser; varje kapitel i denna tegelsten har fått namn av ett känt litterärt verk. Av dessa har jag läst en handfull, om ens det, men jag vet egentligen inte om det i slutändan spelar så stor roll?

 

Jag inser också omedelbart att jag glömt i princip hela handlingen, och att jag verkligen inte har en aning om hur upplösningen ska gå till. Schysst ändå att kunna få en förstaläsningsupplevelse, igen.

 

Min huvudsakliga känsla efter omläsningen är: vad synd att den inte så spännande inledningen av den här boken utgör ett Vasalopp, ett maraton, ett... väldigt långt stycke text? Kanske behöver vi hela Blue van Meers bakgrundshistoria, återgiven med en detaljrikedom som ibland är kul, men ofta så väldigt seg, men hade den verkligen inte kunnat kortas en smula? Kanske behövs det omfattande galleriet av oviktiga personer för att de som visar sig vara viktiga ska smälta in bättre, men gällande några av dem känner jag mig direkt lurad. Varför ägnas så mycket tid åt just dessa, när de i slutändan är i princip helt oviktiga?

 

Sannolikt är det också denna inledningseon som förorsakat behovet av att omedelbart på baksidan och i bokens inledning avslöja att sextonåriga Blue van Meer kommer att hitta en av sina lärare död och börja gräva i fallet. I själva verket blir detta bara en liten, liten del av helheten.

 

Handlingen är för övrigt ungefär såhär: Blue van Meer växer upp tillsammans med sin pappa, Gareth van Meer, som bestämt sig för att undervisa på en massa små universitet och samtidigt ge sin dotter erfarenhet av världen. Därför flyttar den lilla familjen varje halvår. Blue har ingen riktig möjlighet att skaffa några vänner, utan är utelämnad till sin något egna pappa och en stor mängd böcker. Året då Blue ska ta examen från High School ska dock bli annorlunda. Nu ska de stanna på samma ort i ett helt läsår, inhyrda i ett hus som är betydligt tjusigare än dem de brukar ha råd med. Redan innan skolstart träffar Blue Hannah Schneider, en kvinna som trots sitt je ne sais quoi inte imponerar på Blues pappa, som annars brukar vara något av en charmör. Hon visar sig också vara lärare på skolan där Blue ska gå. Hannah lägger sig av oklara skäl omedelbart och på ett mycket omfattande vis i Blues liv och så tuggar intrigen långsamt, långsamt igång.

 

Kanske är det slarvigt att kalla huvuddelen av boken inledning, förresten. Det är nog meningen att Blues backstory och pågående tonårsliv ska hålla, vara en young adult-berättelse om att passa in.

 

Om man håller i och ut belönas man så småningom med ökande fart och ett trevligt pysslande när man börjar fundera över hur alltsammans egentligen hänger ihop. Det finns både humor och språkglädje, och därtill en underbar passage när man inte riktigt vet om Blue har lyckats nosa upp något riktigt, riktigt spännande eller om hon bara är smått sinnesförvirrad; en känsla jag minns från Pessls senare roman Night Film. (Tyvärr? bekräftas den ena teorin ganska snart.)

Slutet är också ett ganska kul grepp: ett slutprov med flera typer av frågor som läsaren uppmuntras besvara. Vissa ger visserligen läsaren ytterligare svar, andra känns i någon mån som att Pessl vill säga: kolla den här smarta grejen jag gjorde, du har väl inte missat att fundera över den?

 

Det står på framsidan att detta är en garanterad framtida klassiker, och när jag googlar står det att det var budgivningskrig om att få ge ut den. Men såhär tjugo år senare kan man väl mest konstatera att det inte blev så, va? Marisha Pessl verkar för övrigt ha gett ut ytterligare två ungdomsböcker (efter Special Topics in Calamity Physics och Night Film) och har en hemsida med en trasig länk till förbokning av en bok som kom för två år sedan, samt ett löfte om att snart kunna köpa t-shirts med hennes initialer på.

Vitön

Bea Uusmas fristående fortsättning på Expeditionen: Min kärlekshistoria.

Uusma fortsätter söka svar på vad som egentligen hände när de tre deltagarna i ingenjör Andrées polarexpedition dog på Vitön i slutet av 1800-talet. Då hon inser att några av svaren kan finnas kvarlämnade just på Vitön påbörjas en intensiv kamp för att ta sig till denna mycket otillgängliga plats. Denna kamp dokumenteras alltså i en bok, namngiven efter sitt mål.

Uusma är lika fullständigt upptagen av frågan som tidigare, och boken är skriven och illustrerad på samma sätt. Kanske blir hon i Vitön ännu mer personlig i sin strävan; en svordom slinker igenom när ett spår visar sig leda till ännu en återvändsgränd. En lägenhet säljs för att finansiera utredningen. Och i slutet, när, spoiler alert, det inte går som hon - eller jag som läsare, för en av de bästa sidorna i både Expeditionen och Vitön är att författaren lyckas få mig att uppleva något som liknar hennes egen entusiasm och passion - vill, lovar hon att hon ska sluta försöka nu.

Även om Vitön inte riktigt slår an lika hårt som Expeditionen, eftersom jag denna gång redan är väl bekant med själva bakgrundsberättelsen i all sin dramatik och sorglighet, tycker jag mycket om den. Jag skulle gärna läsa ytterligare en bok om sisådär 10 år när hon kanske, möjligen lyckats göra ytterligare genombrott... om inte klimatförändringarna eller något annat satt käppar i hjulen. Men först vill jag läsa om Expeditionen. Om jag köper ett eget exemplar kanske en del av vinsten används till nästa del av historien..?

The girls are all so nice here

Enligt omslaget en blandning av Den hemliga historien och Gone girl, och jag måste erkänna att det är en utmärkt beskrivning. Inklusive det faktum att den originalitet som präglar de nämnda verken därmed saknas i The girls are all so nice here.

Ambrosia Wellington har ett jobb, en man, en stökig lägenhet och minst ett skelett i garderoben. Hon har gjort allt för att distansera sig från sitt första, dramatiska år på universitetet men när alltmer påträngande inbjudningar till tioårsåterträffen för hennes klass dyker upp känner hon sig ändå tvungen att åka dit. (Detta är också ett av bokens stora problem enligt mig; att hon inte bara kan ta ett vuxet beslut och säga: "nej, jag har faktiskt ingen lust att åka dit / stanna kvar". Det blir liksom ett falskt slutet rum, där hon i själva verket skulle kunna avstå / dra exakt när hon vill, men ändå väljer att stanna kvar på sitt universitet, Wesleyan, där fler och fler obehagliga saker inträffar.

Om man bortser från detta att jag inte kan förstå varför hon inte bara åker hem, är boken obehagligt nervig. Dock inte i samma klass som Gone Girl. Huvudpersonerna får inte tillräckligt med personlighet eller motiv. Ambrosia är på tok för anonym, och även om vissa av de andra karaktärerna framkallar starka obehagskänslor så är vi ju aldrig i deras huvuden och den mycket otäcka effekten vi får av att befinna oss i Richard Papen (Hemliga historien) eller Amy Dunnes (Gone girl) huvud uteblir.

Slutet är inte helt oförutsägbart, men det levereras heller inte tillräckligt med ledtrådar efter hand för att man ska se det komma.

Slutomdöme: det här var väl okej antar jag, men känns mest som en blek kopia.

The girls are all so nice here är skriven av Laurie Elizabeth Flynn och utgiven år 2022. Den verkar inte finnas i svensk översättning.

Spoiler: jag gillar verkligen inte deckare, i bok- eller tv-format, där upplösningen inkluderar ett psykfall till sidokaraktär som knappt omnämnts tidigare i boken. Jag tycker det är oschysst mot konsumenten. Det finns någon sorts regler för deckare, bland annat att förekomst av icke presenterade identiska tvillingar är fusk, men jag minns inte varifrån de kommer (Google ger flera svar på den frågan, om någon är nyfiken). Detta är väl mer av en psykologisk thriller än en deckare, men jag upplever ändå att den bryter mot de grundläggande reglerna och känner mig lite lurad.