Kom ihåg mig

Det är trashy romace-sommar igen och just nu nit efter nit.

Kom ihåg mig är den första bok jag läser av Abby Jimenez. E-biblioteket erbjuder hennes verk endast i svensk översättning. Översättning visar sig dock vara en överdrift. Antingen skriver Jimenez som en kratta (möjligt) eller också har den svenska översättaren Carolina Jansson inte fått betalt nog för att faktiskt översätta, utan typ för att köra texten genom en AI-översättare och rätta uppenbara fel (troligt). Det skär i min hjärna när jag försöker läsa. Det verkar som att jag gör rätt i att försöka hålla mig till romance på engelska. Språkbarriären hjälper mig att bortse från eventuellt torftiga uttrycksval, och samtidigt slipper jag läsa på misshandlad svenska.

Nå, med detta avklarat kan vi ta oss an innehållet. Xavier Rush: snygg, barsk veterinär med hemsk uppväxt träffar Samantha: quirky (jaja, slött av mig att också nyttja engelska men nu får jag ju heller inte betalt för att skriva den här texten) reklamare tillika familjetjej. De faller omedelbart för varandra. Problemet är bara att Xavier har en nystartad veterinärklinik i Minnesota och Samantha en dement mamma att ta hand om i Kalifornien. Hur ska de kunna vara med varandra när omständigheterna tvingar dem isär?

Ni förstår ju hur det slutar. Tyvärr drar Jimenez ut på det i typ 50 kapitel, vilka i sin tur envisas med att växla mellan Xaviers och Sams perspektiv. Deras inre monologer är dock identiska. Och ganska störiga, tycker jag.

Jag får nog leta vidare efter andra romanceförfattare. Kanske ska jag ge ACOTAR en chans trots allt?

Barnsoldater

Evin Cetins och Jens Liljestrands uppföljare till Mitt ibland oss. Återigen konsumerad som ljudbok, inläst av bland andra Philomène Grandin, och på 1.25x hastigheten.

Här blir det ännu mörkare när Cetin/Liljestrand beskriver bland annat 

hur kriminella gäng alltid ligger steget före polisen: införs visitationszoner, så att risken ökar för förortsbarnen? Rekrytera svenska barn från villaområden att langa knark istället), 

hur samhällets skyddsnät fallerar (förälder ber om hjälp då dennes barn börjat med droger och umgås med fel personer, får: ingen hjälp alls), 

hur åtgärder som ska motverka kriminalitet istället tvingar barn in i just det (en trettonåring med två kriminella bröder och enda uttalade livsmål att inte bli kriminell som utesluts från all fritidsverksamhet och alla sunda vänskapsrelationer på grund av familjens kriminella kopplingar, två elitsatsande tonårskillar som stängs av från hockeylaget efter att de börjat hamna på glid och därmed engagerar sig ytterligare i asocialt beteende), 

hur svagt rättssamhället står sig gentemot gängen (en lärare ringer polisen då en kille står beväpnad utanför skolan där hon jobbar, med påföljden att hon blir kidnappad och misshandlad av gänget, avstängd från sitt jobb för att hotbilden utgör en säkerhetsrisk, och till slut tvingas flytta, en svensk mamma inser att hon inte kan samarbeta med polisen när hennes barn befunnits i en komprometterande situation eftersom detta kommer att medföra en hotbild från gängen mot hela familjen).

Jag avråder kraftigt från att läsa/lyssna på de två böckerna i följd. Det blir för eländigt, till slut orkar jag inte ta in mer. Vad ska man ens göra, finns det ens något som funkar. Obligatorisk läsning för föräldrar tyckte kvällspressen, som tydligen vill att man ska bli ännu mer deprimerad över samtiden och sina barns framtidsutsikter.

Evin Cetin har tydligen sedan dess tagit saken i egna händer och skapat något som heter ungefär studiemotiverande jobb, där ungdomar i utsatta områden under förutsättningen att de sköter skolan får möjlighet att jobba ett par timmar på skoltid. Tur att alla inte har gett upp.

Det är läsaren som skriver boken

Sista mars läste jag ut denna essäsamling på temat skrivande och läsande av Christoffer Leandoer. 

Leandoer spekulerar kring allt från olika kändisars bokhyllor till huruvida kvantitet trumfar kvalitet när det kommer till läsning till litteraturkritikens roll till... jag minns inte riktigt, men vissa texter hade kanske inte världens tydligaste koppling till att skriva och läsa.

Intressanta var de dock, och kändes... kultiverade? på ett sätt som jag uppskattar. Den innehöll också många intressanta boktips, som jag inte skrev ner och därmed omedelbart glömde bort.

 

Med det sagt tog det en evig tid att läsa ut boken, så lite seg var den kanske också.

 

Ett huvudtema är att ingen text existerar i ett vakuum, utan att den blir till litteratur just i mötet med sin läsare. Att läsarens inställning, föreställning och fantasi kan vara nog så viktig som just det författaren skrivit.  Exakt det jag ibland känner när jag läst något och kommer ut ur det med känslan av att "det är inte du, det är jag"; boken var säkert toppen men inte för mig, i alla fall inte här och nu, jag fattar inte riktigt. 

 

Jag önskar att Leandoer har rätt när han påstår följande: 

"Därför är litteraturen inte bara ett sätt att fly livets besvärligheter, utan också ett sätt att möta, bearbeta och övervinna dem."

Skulle vara skönt att kunna motivera all tid jag plöjer ner i konsumtion av litteratur. 

Mitt ibland oss

Plötsligt är jag i fas med alla poddar jag är sugen på att höra, och det blir ljudboksläge. Söker på Evin Cetin och Jens Liljestrands Barnsoldater, som förekom på en tipslista hos någon av de stora tidningarna nyligen. "Obligatorisk läsning för alla föräldrar", och upptäcker att föregångaren Mitt ibland oss finns som ljudbok på e-biblioteket. Sagt och lyssnat.

Det första som händer är att jag blir tvugnen att justera hastigheten på uppspelningen. Philomene Grandin (visst är det hon som pysslade i barn-TV förr? Philofix?) läser så långsamt att jag börjar undra om målgruppen är personer med bristfälliga svenskkunskaper. På 1.5x hastigheten blir satsmelodin konstig. Men på 1.25x fungerar det, trots att det fortfarande är en smula långsamt.

Cetin, advokat och politiker, har intervjuat en handfull personer ur den gängkriminella miljön för att försöka förstå dem. Historierna är snarlika. Nästan alltid handlar det om barn till ensamstående, fattiga personer i förorten som behöver pengar för att passa in, för att "bli någon". Knarkförsäljningen ser de knappt som något brottsligt, de har en mer entreprenöriell approach till det hela. Evigt uppfinningsrika kring att kringgå polisen, sälja, göra vinst. Fanns det någonsin en dröm om ett annat liv krossas den i ett slag i samband med första gången de åker fast; inga jobb för den med domar i belastningsregistret.

Blir jag överaskad eller förvånad? Inte direkt. Är det deppigt? Mycket. Förstår jag bättre hur folk hamnar i kriminalitet? Lite, kanske. Även om jag fortfarande inte riktigt kan förstå hur det kan vara så viktigt med ett par dyra sneakers att man är villig att börja langa knark.

Min huvudsakliga takeaway från den här boken är passagen kring langarnas kunder, hur mycket knark det handlas i Stockholm en vanlig helg, att inga politiker pratar om att krossa partyknarkandet som matar de kriminella gängen med pengar. Själv har jag liksom aldrig varit intresserad av knark, så inte heller den sidan kan jag riktigt relatera till. Cetin nämner för all del också att så länge det finns de som växer upp i tillräckligt hopplösa miljöer, kommer det alltid att finnas sådana som är villiga att tjäna pengar på kriminell verksamhet oavsett dess natur. Men det är ändå intressant att fråga sig hur det skulle kunna låta om politikerna valde att aktivt försöka strypa inflödet av pengar till gängen genom att stävja narkotikabruk och -försäljning.

När jag var klar gick jag vidare med Barnsoldater. Det verkar bli minst lika deprimerande lyssning.

Scenerna

Yes, jag är i en lässvacka. Och en bloggsvacka, har inte ens rapporterat av allt jag läst innan svackan inträdde. Våren? Livet? Vem vet. Hur som helst, här kommer några klumpiga ord om en bok jag läste i mars, typ.

Scenerna av Josephine Kvarnhjelm är första boken ut från Lejon förlag, som jag är mycket nyfiken på efter nyheten om att förlaget också ska ge ut Ulrika Nettelblads första roman. Scenerna, som beskrivs som prosalyrisk, handlar om studenten Florence som blivit dumpad av den betydligt äldre fotografen Stephanie. Vi får ta del av små stycken - ja, scener - från nu (efter dumpning) och då (innan dito).

Jag ska erkänna att det tar ett litet tag att komma in i romanen och vänja mig vid formatet. När jag väl gjort det rafsar jag ständigt och frustrerat efter de små post it-lappar jag köpt för att lättare kunna markera sånt som är fint och intressant i fysiska böcker. Har liksom vant mig vid att kunna bokmärka allting hela tiden från allt läsande i app.  Eftersom jag först inte kan hitta lapparna och inte heller vill sluta läsa blir det till att läsa om den ganska direkt.

Tyvärr tycker jag möjligen något mindre om den vid andra omläsningen. Konstigt, jag förväntade mig det motsatta. Är jag bara inte i stämning längre? 

Hur som helst. Det finns en hel del som jag tycker om i Scenerna. Framförallt förmedlar den mycket känsla med få ord. Det finns också personer (Nina), händelser (de återupprepade teaterbesöken, missförståndet av fotokonstverket och dess titel) och teman (framförallt vaknar jag liksom till när det börjar handla om skrivande och skapande) som jag tycker om. Men den stora behållningen ligger möjligen ändå i formatet, just detta att texten inte följer någon vanlig mall utan blir en mix av roman, poesi och dramatik.

Trots detta händer det också att jag irriterar mig på när texten plötsligt

avrundas med

radbrytningar.

Såhär

 

Helhetsbetyget får nog bli att Scenerna är en helt okej bok, och en mycket stabil debut. 

Musse & Helium: Mysteriet med hålet i väggen

Jag brukar inte blogga om sånt jag läser för barnen. Det känns inte som min kulturupplevelse att skriva om... eller också är jag bara lat. Kanske kommer blir det ändring på detta när det blir fler kapitelböcker med mognare innehåll. Eller också håller jag mig till min egen nöjesläsning. Idag gör jag hur som helst ett undantag. Antagligen förvånar det ingen att jag mest vill klaga.

"Barn har ingen känsla för kvalitet" heter det men hur är det med oss vuxna som tvingas uthärda kultur riktad till den målgruppen? Hur kommer det sig att det på Internet inte finns någon annan som kraftigt avskyr allt vad Babblarna heter (jag har undvikit dem så långt det går men tyvärr verkar det omöjligt att ge sina barn en Babblarna-fri barndom med mindre än att man avstår allt vad (öppen) förskola och andra barn i allmänhet heter). Både för att innehållet är outhärdligt infantilt (för att inte säga korkat) och på grund av en motvilja mot vinstintresset och kommersialiseringen samt en fadd smak i munnen vid tanke på upprovsrättsproblematiken kring figurerna. Och hur, hur, kommer det sig att det inte finns stödgrupper för oss som tvingas läsa Musse & Helium.

Jag förstår att det finns saker som riktar sig till och är kul för barn. Att det inte nödvändigtvis måste vara kul för vuxna också för att fylla sitt syfte (kollar på er, pruttskämten i Musse & Helium). Jag tycker också att det finns kul påhitt eller åtminstone skaparglädje och fantasi i Musse & Helium. Men jag förstår inte varför allt vad litterär kvalitet heter tillåts kastas rätt på sophögen när det kommer till något som ska läsas för barn, av vuxna.

Musse & Helium är två stöddiga möss med lös koppling till en sagovärld där allt har lite aviga namn, skapade av mångsysslaren Camilla Brinck, som uppfann dem när hon satt i en studio och av misstag råkade pitcha upp en röst så att den lät som en mus. Från början är de en ljudboksskapelse, enligt bokens efterord helt och hållet dialogbaserad. AHA! Tänker jag när jag läser efterordet. Det är därför den skrivna texten är så platt. Den är skriven av någon med ett annat skaparmedium som specialkompetens! Men nej. Brinck anlitade en person för att hjälpa henne att göra om ljudboken till skriven bok. Till denna person vill jag säga: hoppsan, det här var inte ditt bästa jobb. Till Brinck och eller bokens redaktör/förläggare vill jag säga: oj, vad ni la ribban lågt. Hade ni inte tid eller råd att göra bättre?

 

Till den som på bokens baksida jämfört serien med Harry Potter eller Narnia: gå och gräv ner dig. 

 

Jag åker iväg över påsk, slipper Musse & Helium. Högläser om Klas Klättermus och alla de andra djuren i Hackebackeskogen. Kolla, det går att göra kvalitet för barn. Kolla, det går att göra om något från ett medium (musikal) till ett annat (bok) med gott resultat.

 

Klart slut från en gnällig mes. 

Yarden

Såg att Ulrika Nettelblad läst denna och tänkte: passar perfekt med min ambition att läsa fler manliga författare år 2026.

Jag har alltså ingen tidigare relation till författaren Kristian Lundberg. Jag har inte läst någon av hans tidigare eller senare böcker, jag har inte läst hans tidningstexter, jag har inte ens hört talas om honom före detta. Men nu har jag, förstås.

I Yarden varvar Lundberg sin ungdom (misär) med sin nutid (också misär). Vi förstår att det mellan dessa misärer funnits en tid när Lundberg kunde försörja sig på sitt skrivande och inte var barskrapad och utelämnad.

Jag skulle säga att det finns två huvudteman i Yarden. Det ena är psykisk ohälsa, det andra är arbetarklassen/fattigdomen. Det andra temat, som jag antar är anledningen till att Lundberg beskrivs som den moderna tidens arbetarförfattare, träffar mig hårdast. Hur de timanställda på Yarden, hamnen i Malmö, helt saknar rättigheter och tvingas jobba under rent omänskliga förhållanden. Insikten om att det liksom inte går att leva ett etiskt liv, för någonstans i leveranskedjan finns det människor som betalar med sina liv (åtminstone i bemärkelsen värdighet, livskvalitet) för att jag ska kunna konsumera och ha det bekvämt. Det känns ärligt talat rätt hopplöst. 

I den utgåva jag fått med mig hem från biblioteket följer efter själva Yarden också en dramatisering av originalverket. Denna är något annorlunda upplagd, naturligtvis mer dialogstinn men även till sin natur lite mer kronologisk än förlagan. I dramatiseringen heter huvudpersonen inte längre Kristian utan Konny och varför förstår jag inte riktigt (för att kunna outa en (nu avliden) man som förgripit sig på honom, utan att det blir förtal?). För att vara dramatik känns texten ovanligt smidig att läsa, en del scenbeskrivningar är så poetiska/luddiga att jag inte riktigt förstår hur en regissör ska kunna jobba med dem.

Dramatiseringen ger i alla fall ytterligare kött på benen till originalverket, men jag upplever att den är ännu mer fokuserad på Lundbergs historia och psykisk sjukdom, snarare än på arbetsvillkor och klass.