Love, theoretically

I biblioteksappen som jag använder (Libby) kan man reservera böcker.* Till följd av detta finns en "Gå före i kön"-hylla som man kan klicka in på i förhoppning om att få tag i något nytt och populärt utan att behöva vänta. På denna hylla hittade jag Love, theoretically som beskrivs som "STEM romance". Va, STEM? Enligt Google står akronymen för Science, Technology, Engineering, Mathematics. Stod det verkligen "STEM romance", vilken märklig kombination. Men eftersom jag ändå tänkt att jag skulle läsa något åt chicklit-hållet bestämmer jag mig för att ge det en chans.


"STEM romance" visar sig helt enkelt vara författaren (tillika doktorn i neurovetenskap) Ali Hazelwoods egen etikett på chicklit/romance i en akademisk miljö. Och en ursäkt för att namnge alla kapitel efter något vagt relaterat fysikbegrepp, typ impedans eller oelastisk stöt. Ska jag vara helt ärlig tycker jag inte att fysikreferenserna riktigt flyger, jag är själv ingen specialist men de känns lite off. Meningen "...he grabbed my chin and studied me like I'm something unique. My own Cartesian coordinates." känns till exempel inte som att den kommer från någon som vet vad ett kartesiskt koordinatsystem är.

Den som blir studerad såsom ett koordinatsystem är bokens huvudperson, Elsie Hannaway, doktor i teoretisk fysik. Utöver det dåligt betalda och allmänt stressiga jobbet som professorsadjunkt extraknäcker hon som fejkflickvän genom en app, Faux (borde den inte heta Fausse, om man ska vara grammatiskt korrekt?), som tillhandahåller en +1 för tillställningar där kunderna inte kan tänka sig att visa sig utan sådan.

Inte konstigt att hon blir glad när hon är en av två som blir kallade till intervju för en tjänst som professor på MIT. Men vem sitter i anställningskommittén om inte Jack Smith: bror till en fuskflickvänskund! Tror att Elsie är bibliotekarie!  Stor som en ladugårdsdörr! Har alltid betett sig lite skumt kring henne! Doktor i experimentell fysik med en välkänd motvilja mot teoretiker! En man Elsie av akademiska skäl avskytt i över 15 år! Svällande biceps! Mystiska tatueringar! Rik! Mäktig! Jättesnygg! Sa jag stor? Och dessutom är han den enda som verkar genomskåda hennes utarbetade strategi för att få andra att gilla henne...

Efter kanske 30 sidor är det helt klart vartåt detta barkar ("sluta vara så kär då" skriver jag i den digitala marginalen när Elsie klagar på Jack på ett sätt som gör det tydligt att hon redan är helt betuttad). Vi följer vägen från antagonister till par, under ständiga påminnelser om hur fattig Elsie är och hur stor Jack är. Stor, stor, stor, snett leende med en smilgrop, stor, stor. Jack är stor ungefär som Twilight-Edward är perfekt (men visst har Edward också ett skevt leende? Är det någon som känner nån som faktiskt har ett skevt eller snett leende? Hand upp i så fall). Man blir liksom lite trött på det efter en stund (formuleringen "towering over me like a towering tower" är lite fyndig första gången, men andra gången är den inte lika kul). På tal om karaktärsegenskaper har Elsie praktiskt nog diabetes vilket gör att hon i bästa Austen-anda svimmar i närheten av Jack lite då och då.

För övrigt är Love, Theoretically tydligt Twilightinspirerad i det att Jack är den enda person som Elsie inte kan "läsa av" (cf Bella är den enda vars tankar Edward inte kan läsa). Denna inspiration har placerats rakt framför läsarens ögon (hidden in plain sight) i och med att Elsie är ett stort Twilightfan. Sidospår: det känns som att alla sådana här romaner bara är omskrivningar av Twilight, för oss som därigenom fick vår första kontakt med romance-genren? (Och här dyker jag ner i kaninhålet 'vad är romance'. En mycket intressant Wikipediaartikel upplyser mig om att det absolut inkluderar kiosklitteratur/tantsnusk, men att det också kan handla om mer kyska kärleksrelationer. Tydligen är det utmärkande för genren att huvudpersonerna ska träffas i precis början, att det ska vara uppenbart att det kommer att sluta med giftermål eller dylikt, och att det ska vara ett lyckligt slut. Check, check och check.) (Nästa kaninhål: läser om Twilight, hoppsan, den stod kanske inte på att läsa-listan och så himla bra är den visst inte heller. Kanske får bli ett eget inlägg om det.)

Eftersom jag påbörjade den här strax efter att ha avslutat Gone Girl tyckte jag också att det var intressant att dra paralleller till den. Elsie är som Amy: så inställd på att göra andra nöjda att hon liksom inte har någon egen personlighet, och medveten om detta faktum, medan Jack är som Desi (alltså Amys ex, inte hennes man): vill rädda och ta hand om tjejen på ett sätt som balanserar mellan omtänksam och kontrollerande. Är det föresten en normal amerikansk raggningsreplik att säga att man vill gifta sig med någon för att hon ska få tillgång till ens sjukförsäkring? Inte så hett tycker jag. Eftersom varken Elsie eller Jack är en manipulerande psykopat får de dock ett oändligt mycket ljusare slut än sina "motsvarigheter" i Gone Girl.

När jag slukar första halvan, vet jag precis vartåt det barkar, men det är roligt ändå. Gott om orimliga men dråpliga situationer, till exempel har Elsie och Jack sitt första möte mellan fyra ögon inne på ett toalettbås på herrarnas, där han (med sina jättelika händer) måste lyfta upp henne på toaletten eftersom de gömmer sig. Det är väl lite som Bridget Jones antar jag, det var evighter sedan jag läste Bridget Jones. Men sedan följer den utförliga skildringen av hur de ligger med varandra en hel helg, och den är förvånansvärt långtråkig. Mycket detaljerade beskrivningar av olika kroppsdelars storlek, tillstånd och läge relativt andra (detta med min förskönande omskrivning, i boken är det väldigt grafiskt och språket gränsar till grovt). Jack som säger "Fuck" precis hela tiden. Snark. Tillför liksom ingenting till handlingen.

Ännu ett sidospår: en av många fördelar jag upptäckt med att läsa digitalt är att det blir mycket lättare att göra nån sorts hobby-kvantitativ analys av texten. En enkel sökning ger vid hand att ordet "fuck" förekommer 87 gånger på ca 500 elektroniska små sidor. Ett annat ord som snart känns utnött, "frown" förekommer endast 33 gånger. 


Som ni förstår läste jag på engelska. Det är egentligen inte ett givet val att läsa engelskspråkig litteratur på originalspråk för så bra behärskar jag egentligen inte engelska, jag tror att jag missar en hel del av det mer subtila. Men för den här typen av massproduktion / romaner som inte har språket i fokus, är det ett aktivt val. Jag stör mig inte alls lika mycket på en stel prosa på engelska som på svenska. Kärlek i teorin, alltså samma bok fast översatt till svenska (avundas inte den som ska göra det jobbet) kommer för övrigt ut senare i år. 

Men vad jag klagar. Varför läser jag då? Varför läser jag på ett nästan besatt vis, så att jag faktiskt nästan blev påkörd för att jag hade näsan för djupt nere i telefonen (=boken)? För att Elsie är rolig och trevlig och jag vill att det ska gå bra för henne. Och vet att det kommer att göra det. Det är helt enkelt underhållande. Och som ni ser, intressant att skriva och spekulera kring. Kanske är det för att hjärnan får vila som den associerar och tankarna svävar ut i alla möjliga och omöjliga sidospår. Precis som med kvalitetslitteraturen blir jag dock mätt. Kanske att jag läser något mer ur Kärlekshypotesen-trilogin (som detta tydligen är den sista, fristående delen i), men jag behöver nog en ganska lång paus först. Är det pretentiöst att fundera över vad det är den här typen av bok inte ger mig? Kandidater till svar: språkglädje, nya perspektiv, en utmaning, nåt att prata om kring fikabordet (för pinsamt)? Den där imponerat upprymda känslan av att läsa något nytt?

* Är det inte helt idiotiskt att detta system bygger på att det finns ett begränsat antal av varje bok? De är ju digitala. Alla som vill läsa det som är på tapeten just nu skulle ju kunna göra det samtidigt. Men så är det alltså inte i Libby, utan här får man köa som på ett vanligt bibliotek.

Gone girl

Varför, varför, varför väljer jag att läsa en psykologisk thriller? Jag hatar att läsa psykologiska thrillers. Att man (jag) inte kan lägga dem ifrån sig. Att man (jag) mår illa när man läser. Att man (jag) inte kan sova på natten antingen för att boken är läskig eller för att man (jag) ligger vaken och grunnar över hur det ska gå.

Möjligen är baksidan av lättillgängligheten i att läsa digitalt att jag lånar lite väl spontant. Möjligen söker på Britneys självbiografi och så tycker appen att woman och girl är sak samma och så kommer Gone Girl, Gillian Flynns storsäljare från 2012 (just nu går den visst att köpa för 19kr plus frakt på kända nätbokhandlar) upp. Visst blev den väldigt stor när den kom? Jag kände åtminstone igen titeln och hade ett vagt minne av att den skulle ha en osympatisk kvinnlig huvudperson? Och att jag hört något om att Flynns berättelser skulle vara originella? Blev nyfiken, klickade låna, resten är historia. 12 timmar ner i ett slukhål till bok.

Amy försvinner samma dag som hon och Nick ska fira femårig bröllopsdag. Nick är en otrogen mansgris och ganska outhärdlig att läsa om (här ska erkännas att jag ett par hundra sidor in googlar vem som är skurken i boken, för att Nick är så störig att det liksom inte kan vara han, eller kan det, varför ska jag då fortsätta läsa). Så småningom uppdagas emellertid att Amy är snäppet värre. 

Ett par reflektioner:
* Jag blir mycket imponerad av stilgreppet Amys dagbok, som inleds med att Amy poängterar att hon är skribent och dagboken ett sätt för henne att öva sina färdigheter. Aha det är så hon gör för att det inte ska kännas krystat i sin utförlighet, tänker jag nöjd. Det visade sig dock vara ännu finurligare än så.
* Romanen innehåller den tydligaste, mest utförliga beskrivningen av begreppet cool girl jag stött på (nu är frågan bara vad som skiljer en sådan från en pick me girl). Men jag blir lite tveksam, inte ens amerikanska män för 10 år sedan kan ha trott att sådana tjejer faktiskt finns?
* Är det inte lite komiskt att en roman som åtminstone delvis är av typen whodunnit har två huvudpersoner med efternamnet Dunne?
* Den utgåva jag läste innehöll ett par tidigare opublicerade avsnitt (meningslösa) men också en uppsättning frågor att använda om man vill diskutera boken i en bokcirkel eller liknande. Frågorna tyckte jag var jätteintressanta och jag tror verkligen att de hade kunnat funka och berika samtalet i min bokcirkel.
* Det kan inte vara en slump att Flocken och Gone girl har mycket liknande mysteriet startar-scener (man kommer hem från jobbet, dörren på vid gavel, kvinnan borta sedan helt nyligen (maten/strykjärnet fortfarande varmt), mannen bestört men blir genast huvudmisstänkt). Absolut inte identiska, men jag har svårt att tro att Grimwalkers inte gjort läxan och läst Flynn, och inspirerats.


Nähä. För den som gillar den här typen av psykologisk spänning och mot förmodan inte redan läst denna bok är det en rekommendation. Personligen ska jag hålla mig borta från den här genren ett tag nu.

Annie John

Kort men stark uppväxtskildring om Annie John, en någotsånär välbärgad flicka som växer upp på ön Antigua i Västindien. Vi får följa Annies dagliga göromål såväl som intressen, kort- och långvariga passioner. I centrum finns relationen mellan Annie och hennes mor, till en början varm och kärleksfull men så småningom krånglig, sårig och svart. Däromkring prunkar Antigua, det äts gröna fikon och brödfrukt, och det är inte självklart om en läkare eller en vis kvinna ska tillkallas när någon blir sjuk.

Annie John är Jamaica Kincaids första roman, från 1985. Jag lyssnade på ljudboken, i svensk översättning, och hade väldigt svårt för uppläsningen. Jag undrar om inte hon som läser sålt sin röst till Google eller liknande, för hon låter som kvinnorösten i GPS:en i en bil. Inklusive en lite platt, märklig satsmelodi. Jag undrade många gånger om det verkligen inte var någon sorts AI-röst.

Därför skulle jag rekommendera den som är intresserad att läsa boken istället för att lyssna. Kincaid skriver målande, skimrande, utan att bli långrandig. Hon målar upp ett dammigt Antigua där det nästan aldrig regnar, där det äts brödfrukt och gröna fikon. Hon målar upp Annies inre liv, även det på ett träffsäkert sätt, även om jag aldrig riktigt får grepp om henne eller om hennes mor. Det känns som att det finns mycket undertext, mycket att spekulera kring.

Absolut en läsvärd bok.

Liv & Isbjörn

Det är oår. Alla inklusive barnen i byn måste hjälpa till för att det ska finnas mat på bordet. Men Liv som är både disträ och nyfiken på allt hon inte känner till, misslyckas med alla uppgifter hon blir tilldelade och ser som enda utväg att ge sig av för att familjen och byn ska få en mun mindre att mätta. Hon slår följe med en isbjörn som hon stötte på i skogen. Ja, hon är vän med alla djur i skogen och denne isbjörn kan till och med prata, så det är inget konstigt. Men isbjörnen är egentligen en prins med en förbannelse: på dagen är han en isbjörn och på natten är han sitt vanliga jag, och ingen får någonsin se honom i sin mänskliga gestalt för annars förblir han en isbjörn. Liv blir förstås varse, men kan hon hålla nyfikenheten i schack? 


Dramaturgin, tecknarstilen och karaktärerna påminner mycket om en Disneyfilm, som ju tar inspiration från alla sagor. Det är färgglatt och magiskt och slutar lyckligt. Karaktärerna är endimensionella. Liv är för nyfiken för sitt eget bästa men det gör inget, för vad skulle hända om man slutade vara nyfiken på livet och slutade lära sig nya saker? Endast den onda drottningen är den som förändras i grunden, från att vara god till att bli ond av svartsjuka och för många förluster, till att ångra allt hon gjort. 

Maja Lunde har bearbetat en norsk folksaga som tillsammans med illustratören Hans Jørgen Sandnes blivit en tecknad serieroman om hur svartsjuka kan förvandla en prinsessa till en ond drottning och om att godheten och kärleken segrar över allt. Det finns inte mycket mer man kan begära av en saga. 

Rent hus

"Jag berättar bara om livet som det är: en droppe som faller och sedan en till, en till, en till, ända tills vi överraskat undrar hur det gick till att vi blev så blöta."

Om ett chilenskt hembiträde som slavar år efter år. Om en olycka, nej flera. Om en bägare som till slut svämmar över.


Var det hur de var, herrn, frun, flickan, hembiträdet Estela? Var det deras personligheter som ledde fram till det oundvikliga slutet? Rent av något onormalt, sjukligt, något som kunnat sättas en diagnos på? Eller var det omständigheterna, klasskillnaderna, hade det kunnat hända vem som helst som inte såg någon, respektive blev sedd som en människa på flera år? Hade det räckt att mötas med respekt, med vänliga ord, att bli lyssnad och trodd på?

Alia Trabucco Zérans roman Rent hus har fått mycket uppmärksamhet, någon kritiker har utnämnt den till 2024 års bästa. Det vet jag inte just, men jag vet att jag tycker om formatet, ramberättelsen om man kan kalla den så, medvetandeströmmarna. Jag tycker om Estelas röst. Jag tycker om hur Trabucco Zéran gör henne både älskvärd och vedervärdig (övriga karaktärer mest det senare). Det är absolut en bok som jag inte kommer att glömma i första taget.

"Tycker ni kanske att jag låter som en receptbok? Ja, det var så mitt liv såg ut: kyckling, brosk, se till att potatisen inte brände fast i ugnsformen, att vansinnet inte fastnade på skallens insida, att ögonen inte trängde ur sina hålor."

Hjortronlandet

Jag hade slut på saker att lyssna på. För att råda bot på det problemet tog jag mig an Sara Lidmans Hjortronlandet från 1955, för att därefter kunna avnjuta tre avsnitt av Lundströms bokradio där denna skulle diskuteras.

Sara Lidman ger oss berättelsen om Ön, en samling om fyra torp ute på en eländig myr, under mellankrigstiden. Torpen ägs av staten och bebos av så kallade krontorpare som får en liten ersättning för att bebygga och göra marken brukbar. I en av stugorna bor Franz som kämpar och stretar, med drömmen att bli en riktig torpare som äger sin egen gård. Intill bor hans pappa Stefan, som egentligen inte uppfyller kriterierna för att bli krontorpare då han redan sjabblat bort ett eget välstånd, men fått undantag då Franz anses så särskilt lämpad. Sedan är det Skrattars, en stor bullrig familj som tar en dag i sänder. Jämfört med Franz stretar de med mindre ambition men mer glädje. Och slutligen Nordmarks som förefaller helt sakna födgeni.

Dialekten som förekommer i boken är till en början så bred att jag har svårt att hänga med. Jag hör Olof Wretlings inläsning av Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget i mitt huvud, läser högt fast inuti huvudet och oftast hör jag då hur ljuden låter, förstår vad som menas. Långsamt som vore det franska eller engelska läser jag. Men efter ett tag, snabbare än jag först hade trott, släpper det faktiskt och flyter bra ändå.

Helt oaktat detta lilla dialektproblem fångar boken mig redan från första sidan. Med ett par till synes enkla men skickligt valda meningar målar Lidman upp Ön och dess tillkomst i grova drag. Inom ett par sidor har vi både hunnit begrava Franz första hustru och fnissa åt namnet hans nya väljer åt deras barn: Claudette, hustrun förklarar efter dopet att prästen (som uttalat på franska, Klådett) "las fel förstå du å ja tortes int rätta till han. Klaodätte het hon. Kvinnan i romanboka ja las hette Klaodätte."

Om Hjortronlandet har en huvudperson, så är det antagligen Claudette. Eller möjligen Ön. Men fokus flackar än hit, än dit. Jag har ingen lust att beskriva handlingen i detalj. Kanske räcker det att säga att Lidman har en otrolig förmåga att formulera sig, beskriva både folk, miljö och situationer. Hon skriver med värme och med stor humor om det eländiga krontorparlivet, jag drar på munnen titt som tätt och tråkigt har jag aldrig. Otroliga oneliners har hon också.

Jag har nog faktiskt ännu roligare när jag läser boken än när jag därefter lyssnar på Lundströms bokradio-avsnitten, men Bokradion tillför definitivt en extra diemnsion när den sätter ord på mycket av det jag själv tänkt och tyckt, plockar upp många av de vackraste och mest pregnanta styckena. Naturligtvis hittar de också vinklar som jag inte tänkt på, och sådana som jag inte direkt håller med om. Precis som i en riktig bokcirkel, antar jag.

Flocken

Jag kände att jag läst lite för mycket bra grejer på sistone. Suttit på höga hästar. Att det var dags för lite skräp, ursäkta ordvalet, jag menar kanske något lättsmält. Då jag nyligen läst den här texten om (och även hört en gammal intervju i Lundströms bokradio med) paret Grimwalker blev jag lite nyfiken på deras "deckarsåpa" Döden i December som de hetsskrivit för någon ljudbokstjänst. Detta är alltså första boken i en serie på 10+ korta böcker.

Redan på första sidan inser jag att detta inte är min grej, deckare med i detalj beskrivet grovt våld. Så småningom framträder också staden December och dess knäppgökar till invånare, och alltihop känns så osannolikt att Morden i Midsomer låter som en torr historiebeskrivning i jämförelse. Jag ska inte gå in på detaljer för då skulle jag aldrig bli klar. Och en huvudperson, till råga på allt med namnet John Wagner, som har ungefär lika mycket personlighet som en stol*.

Det som alltjämt intresserar mig är författarna, dessa två extremt drivna personer med uppenbar berättarglädje, och att detta är vad de pumpar ut = vad folk vill konsumera. Vad säger det om... landet? Förströelsen? Att det är böcker som dessa (med väldigt mycket våld och väldigt lite djup) som toppar listorna? Kanske ingenting. Kanske är det jag som är konstig.

* Inget ont om stolar, och vid närmare eftertanke finns det säkert de som har mer personlighet än karaktären John Wagner har.