Backlashen

Blev nyfiken på Irena Požar, chefredaktör för Vecko-Revyn och krönikör i Aftonbladet, för att hon ibland skriver intressanta texter i den senare (och ibland texter om att alla som inte vet exakt allt om Taylor Swift är obehöriga att ha en åsikt om hennes konserter). Lånar hennes bok, Backlashen, om vad som hände efter #metoo.

I förordet skriver hon att det är en bok som uppstått ur ilska och indignation, men tonen är för det mesta snarare saklig och fundersam, än arg. Požar skriver om hur hon, då 25 år gammal, trodde att #metoo skulle förändra allt men redan något halvår senare inser att de faktiska resultaten blev små, att kvinnorörelsen/feminismen/jämställdheten tappat mark snarare än tvärtom. Var det värt allt lidande det innebar att berätta om trakasserier och övergrepp, när ingenting egentligen verkar ha förändrats?

När hon skriver om hur vittnen från #metoo blivit kallade häxor jag associerar förstås till Haggor som jag kämpade mig igenom för några månader sedan. Jag upplever att Smith (som skrivit Haggor) skyller rekylerna efter kvinnorörelsens olika vågor på andra kvinnor och "nya" feminister, medan Požar tycker att skulden ligger hos patriarkatet: främst männen men också de kvinnor som medvetet eller ej går deras ärende.

Backlashen är kort. Antagligen får Požar möjlighet att uttrycka det hon ville, gott så. För min del hade hon gärna fått inkludera lite mer av feminismens historia eftersom hon strävar efter att placera #metoo i en historisk kontext och jag är för lat för att själv läsa på. Å andra sidan refererar hon flitigt till Witt Brattströms Historiens metoovrål och den täcker säkert den biten. Kanske hade hon (eller hennes redaktör) hellre än att mata ur sig mer text gärna fått ägna lite mer tid och kraft åt korrektur. Det förekommer stavfel, särskrivningar och utelämnade ord på var och varannan sida och för mig stör det läsningen, och tar fokus från innehållet.

Icebreaker

Jag önskar att jag hade drivet att göra en ordentlig analys, eller snarare sågning, av denna plottriga bok (som vad jag förstått "trendat på Booktok" och stärker mig i tanken att TikTok inte är för mig). Det finns SÅ MYCKET att angripa i denna bok där intrigen är tunnare än den meningslösa is en av karaktärerna går igenom i en tämligen meningslös scen. Det hade kunnat bli en sådan där roligt elak text. Men jag orkar inte. Kanske googlar upp nåt senare.

Ramberättelsen till de tusen osammanhängande små intrigerna i denna bok är ungefär: snygg college-hockeykille blir blixtförälskad i snygg college-konståkerska, uppvaktar henne en kort period, varefter de blir ett par och den fortsatta intrigen består av att de ligger hela tiden och så lite strul med konståkning däremellan.

Jag fattar inte poängen. Ingen av karaktärerna känns levande eller ens rimlig, deras handlingar är ofta lika korkade som ogrundade. Förmodligen ska det kännas autentiskt, typ unga människor gör dumma saker, men inte såhär dumma ändå. Boken utmärker sig för övrigt som ungdomsbok (eller snarare ung vuxen, en uttalad rekommendation om ålder 18+ finns precis i början) genom att betona vikten av t ex kondomer, preventivmedel, samtycke, terapi och att kommunicera sina känslor. Samtidigt finns en ton av våldsromantik. Jag förstår inte varför den stereotypa romance-hjälten anno 2024 måste vara rik, biffig, varm och överbeskyddande på gränsen till våldsam. Kanske är jag här präglad av Emma Hambergs Linas Kvällsbok 2, där det tydligt framgår hur det är 0% romantiskt när ens kille hamnar i slagsmål.

Utöver för många, osammanhängande små berättelser som aldrig utvecklas ordentligt är det också, enligt mig, för mycket sex, för många karaktärer, för många ord och sidor i första allmänhet. Jag avråder vänligt men bestämt från den här boken, och bannar återigen mig själv för att jag väljer dumma romance-böcker istället för något som är intressant.

Ett sista irritationsmoment: hur svårt ska det vara att sätta rätt hårfärg på karaktärerna på omslagsbilden?


Det värsta är att det kommer något som verkar vara en fristående uppföljare snart, och att jag faktiskt är lite nyfiken på den. Herregud hjärnan, sluta skrika efter skräp?

Förnuft och känsla

(Kan någon förklara för mig vad grejen med maneten är?)

Förnuft och känsla är Jane Austens första bok, utgiven 1811. Elinor och Marianne Dashwood är systrar, tillhör någon sorts nedre överklass och är i den ålder där det kan börja bli aktuellt att gifta sig. Elinor är den förnuftiga av de två, medan Marianne liksom systrarnas mamma Fru Dashwood (d.ä. - systrarna har också en halvbror vars fru också går under Fru Dashwood) låter känslorna ta överhanden. Elinor fastnar därför för sin halvbrors frus bror Edward som är lågmäld och vet hur man för sig korrekt, medan Marianne faller hals över huvud för en vacker slarver, Willoughby. De senare börjar uppvakta varandra med en större entusiasm än vad som anses passande.

Inte helt oväntat visar sig Willoughby vara helt opålitlig, men när även Edward visar sig ha mörka hemligheter ser det plötsligt ut som att ingen av de båda systrarna ska bli gift; det är inte tillräckligt många sidor kvar för att det ska gå för sig att introducera helt nya karaktärer... eller? Till slut ordnar allt sig dock till det bästa (annars hade det väl inte varit romance).

Det kan ju vara för att jag inte läst den förut, men jag upplever Förnuft och känsla som mindre förutsägbar än Stolthet och fördom. Annars har de gott om likheter - huvudpersonerna är systrar som måste gifta sig till förmögenhet eftersom de av olika anledningar inte får ärva tillräckligt. Systrarna har olika karaktärsdrag som för dem åt olika håll. Förnuft och känsla känns dock som mer av en lektion i hur man ska bete sig och en uppmaning att man ska lägga band på sina starka känsloyttringar än Stolthet och fördom där systrarna helt enkelt är olika och den ena inte nödvändigtvis överlägsen den andra.

Den svenska översättningen av Förnuft och känsla som jag läste flöt inte lika bra som översättningen av Stolthet och fördom men så var de också utförda av olika personer och vid olika tidpunkter. Läsupplevelsen och läsglädjen var ändå god!

Tankar efter en pandemi

Tankar efter en pandemi: och lärdomar inför nästa är en biografi av vår före detta statsepidemiolog Anders Tegnell, skriven i samarbete med journalisten Fanny Härgestam. Den senare var också med och skrev Hans Roslings biografi och stilen är mycket snarlik. På Internet ser jag att stilen beskrivs som "lågmäld" men jag skulle nog hellre säga "platt" eller "torr" om jag ska vara ärlig. Är detta ett signum för Härgestam eller bara ett symtom av att Tegnell och Rosling är (respektive var) torra vetenskapssnubbar? Hur som helst är jag inte ett fan. Det funkar, men själva ord- och berättarglädjen uteblir. Kanske behövs ingen sådan i denna typ av biografi? Jag saknar den ändå.

I boken beskriver Tegnell hur arbetet på Folkhälsomyndigheten FHM såg ut före, under och efter pandemin. Hur de resonerade, vilka frågor de brottades med. Vad som blev som de förväntade sig och när de blev överaskade. Han berör också personkulten som uppstod kring honom själv och hur media plockade ut e-postkommunikation och lyfte saker ur sitt sammanhang.

Det skrivs också mycket om hur FHM:s beslut skilde sig mot många andra länders pandemihantering och hur andra tyckte att Sverige gjorde för lite och var oförsiktiga. Tegnell menar däremot att det var av ren försiktighet som de inte agerade mer drastiskt. Omsorg för samhället innebar i deras ögon inte att till varje pris undvika smitta, utan att göra rimliga avväganden för att hålla nere trycket på sjukvården (platta ut kurvan minns vi väl alla) samtidigt som människor, och samhället, kunde fortsätta leva. Hans besvikelse över att man inte kunde komma överens om en gemensam linje i norden/EU står i viss kontrast mot hans slutsats att pandemiåtgärder är kontextberoende och behöver se olika ut i olika länder beroende på en rad olika faktorer.

Under läsningen blir det tydligt hur underligt det är när alla och envar ska ha åsikter om något trots att man inte har särskilt goda kunskaper på området. "Plötsligt var alla epidemiologer". Själv minns jag mest hur glad jag var att jag inte hade Tegnells jobb. (Han skriver dock om de många statistiker och modellerare som jobbade med detta och det låter i ärlighetens namn ganska kul.)

Utöver Covid-tråden finns ett mellankapitel om Tegnells uppväxt och hur han hamnade på FHM. Helt okej intressant. Under vissa delar av detta får jag en känsla av att detta var något som förlaget alternativt Härgestam verkligen ville ha med, medan Tegnell hellre ville fokusera på Covid, och att det hela därför blir lite halvhjärtat. Okej då jag berättar väl då om jag måste, men det blir inte speciellt levande och detaljer och anekdoter känns ofta irrelevanta.


Mitt helhetsomdöme är att detta är en ganska torr bok med låg åh fan-faktor (för att låna ett begrepp från sommarpratsrecensionerna... Visst har Tegnell sommarpratat för något eller några år sedan? Jag får kanske gå in och lyssna i efterhand). Den väcker däremot intressanta funderingar hos mig, i form av hur snabbt jag ändå lämnat pandemin bakom mig och liksom glömt att vi var tvungna att begränsa oss under flera års tid. Förträngt, kanske. Jag blir lite sugen på att läsa fler böcker med Covid-tema, kanske en roman nästa gång?

Three men in a boat

I slutet av juni hade vi sista fysiska bokcirkelträffen före semestern. På mitt initiativ hade vi läst Three men in a boat av Jerome K Jerome, först utgiven 1889. Tre män och en hund åker på semester i form av båttur på Themsen. Jag trodde först att det var någon typ av kryssning, men det visar sig snart att de ska ut med en mindre båt (en "Thames camping skiff" enligt Wikipedia) som kan ros alternativt seglas. Männen som förefaller vara en hoper lata oduglingar stöter på en rad motgångar, tältduken som hör till båten är svårmonterad, övernattningsställena på land är fullbelagda, flodvattnet är för kallt eller för smutsigt, vädret för dåligt och så vidare och så vidare.

Inledningsvis tyckte jag att Three men in a boat var den ganska kul och tidlös, och klappade mig själv på axeln för att ha gjort ett hyggligt bokval. Sedan spårar det ur och blir en mix av slapstick där alla skämt dras fem steg för långt (vi förstod poängen redan efter första exemplet, Jerome!), menlösa naturbeskrivningar och oförklarliga, underliga sidospår. 

Efter att ha konstaterat att halva bokcirklen (den historieintresserade) gillade boken och andra halvan (vi andra) tyckte den var tråkig diskuterar vi upplevelsen av semester jämfört med förväntningarna på densamma, och huruvida det verkar kul att ro på Themsen. Sedan lägger vi boken på hyllan och tar sommarlov från även den cirkeln.

Check & Mate

Kort omdöme, alternativ 1: meh.
Kort omdöme, alternativ 2: i stort sett menlös.


Mallory Greenleaf är 18 och har precis slutat high school. Till skillnad från sina vänner som ska plugga vidare är Mallory fast i hemstaden Paterson, där hon tar alla skift hon kan i bilverkstaden där hon jobbar samtidigt som hon frenetiskt vänder på slantarna för att de ska räcka till huslån, mediciner till mamma, terminsavgifter till den ena systerns roller derby och mat till den andra systerns marsvin.

När hennes kompis Easton tvingar med henne på en schackturnering, trots att hon "inte spelar längre" vinner hon sin första match, som såklart är mot den jämnåriga, långa, biffiga världsettan Noel Sawyer (för han spelar en välgörenhetsturnering mot helt orankade spelare, inget konstigt alls). Snart är hon, på grund av diverse yttre omständigheter, tillbaka i den schackvärld hon desperat velat lämna. Så småningom blir hon tvungen att konfrontera både sitt förflutna och sin snygga motspelare.

Check & Mate är Ali Hazelwoods första YA-roman (ungdomsbok alltså) och det märks tydlig skillnad mot hennes vuxenböcker. Inte bara på frånvaron av utförliga sexskildringar, utan också på att det finns teman som definitivt ofta förekommer i den här typen av böcker; familj, sexualitet, vänskap och att växa ifrån varandra som vänner, FOMO, ansvar, skuld, vad man ska göra "när man blir stor". Kanske är det därför jag inte gillar den något vidare, för att jag blivit för gammal för att relatera? Det känns bara som så mycket... utfyllnad? jämfört med Hazelwoods vuxenböcker. Relationen mellan Mallory och Noel får inte särskilt mycket utrymme. Tyvärr lyckas hon inte få upp mitt intresse för utfyllnadsmaterialet tillräckligt och därför upplever jag romanen som för lång och lite tråkig. Det kan också ha att göra med att boken inte är placerad i "STEM-academia" utan i schackvärlden och helt ärligt? Snark.

Nä, den här kunde jag ha hoppat över. Man (jag) ska ändå inte läsa mer än en romace-bok i taget, tror jag.

Stolthet och fördom

Inspirerad av vårens romance-läsning går jag tillbaka till romance-genrens moder, Jane Austen. Jag har läst Stolthet och fördom tidigare, men det var ett tag sedan och då valde jag tveklöst att läsa på engelska, "det ska ju vara original" (jomen titta, bloggen levererar. 2015 var det senast). Nu ville jag fräscha upp minnet och dessutom se om jag kanske missat något av innehållet när jag valt att läsa på främmande språk. Originalet är ju trots allt från 1800-talet.

Ganska snabbt inser jag att jag minns intrigen bättre än jag trodde. Jag minns vem som blir intresserad av vem, hur det slutar i termer av äktenskap och ungefär vilka missförstånd som uppstår på vägen. Läsglädjen blir dock inte mindre för det. Elizabeth Bennet är en kul huvudperson med sin frispråkighet och sin humor, och många av sidokaraktärerna är minst lika roliga att följa även om de ibland har en viss karikatyr-känsla.


Angående att läsa på svenska funkar det bra, det är en gedigen översättning och en del relevanta fotnoter får man på köpet.

4/5, rekommenderar. Men kanske borde jag ha valt något annat för att bredda min allmänbildning. Jag vet inte ens om jag läst Förnuft och känsla, till exempel.