Mental uppgradering

Emma Frans senaste bok handlar om ny teknik. Hur kommer det sig att alla böcker om teknikanvändande-vanor så snabbt övergår i... livsstilstips? I Frans fall: ett brandtal för livslångt lärande. Uppfriskande ändå, för mig som länge hade plugg som hobby.

Frans tecknar först en bild av hur mental ansträngning kan bli något vi aktivt kommer att tvingas söka upp, som gymmet nu eftersom vi inte längre ägnar dagarna åt att avlägsna sten från åkrar och dylikt. Att man får vara försiktig med AI ibland för att det blir "som att ta med en gaffeltruck till gymmet så att den kan lyfta vikterna.". Lite läskigt, ändå?

 

Sedan övergår hon i oerhörda mängder punktlistor med tips. Ganska tidigt kommer nämligen ett kapitel om hur vi lär oss. Det visar sig finnas strategier som gäller universellt, typ: att repetera det man lärt sig efter vissa intervall, och att börja använda det man lärt sig för att förankra det. Frans sätt att se till att vi börjar använda det vi lärt oss är att stoppa in långa punktlistor med tips i vartenda kapitel. Personligen är jag inte ett fan.

 

Boken som helhet är väl bra, om än deprimerande. Men jag hade gärna sluppit få alla dessa förnumstiga råd nedtryckta i halsen på köpet.

Ultravåld

Jag gillar verkligen Tone Schunnesson i Cyklopernas land, och blir glad varje gång hon är en av panelisterna där. Däremot har det inte blivit av att jag läst någon av hennes böcker förut, och nu när jag har det blir den ofrånkomliga frågan: gillar jag henne kanske inte som författare?

Vi får en dålig start, Ultravåld och jag. Jag gillar inte titeln, och jag gillar verkligen inte omslaget. Jag känner liksom på mig att det här kanske inte är för mig. Men så får jag en gratisperiod på Storytel igen, plötsligt är alla nya svenska romaner tillgängliga i telefonen och nåt ska jag ju välja, varför inte prova ändå?

Ultravåld handlar om familjen Griepenbrand, framförallt barnen Jarl och Eddie, som bor på det fiktiva slottet Solgårda utanför den fiktiva skånska hålan Svinslöv (oj, vad roligt du hade nu, Schunnesson. Våldsamt kul att sätta ett S före den faktiska skånska hålan  Vinslöv). Pappan är elak och frånvarande, mamman... inte så moderlig. Sedan förvinner pappan och mamman börjar självmedicinera och blir ännu mindre moderlig. Så blir barnen vuxna och flyttar hemifrån och när boken så småningom avrundas har de hunnit bli runt 40.

Romanen har ett intressant upplägg där ett fåtal kapitel är skrivna som mamma Monicas dagbok, medan andra i tredje person fokuserar på Eddie, Jarl eller ibland någon utomstående karaktär. Så långt inget att klaga på. Det jag ogillar har mer att göra med att handlingen liknar en någon sorts såpoperafierad variant av Lina Wolffs Liken vi begravde. Det är för absurt för att kännas seriöst, och samtidigt för seriöst för att helt avfärda som trams. Kanske har jag svårt att sätta fingret på genren? Skåne burlesk noir?

Och så karaktärerna då. Jarl är snygg, ytlig, självgod och självupptagen. Eddie är tjock, självkritisk och självupptagen. Möjligen på grund av att de båda tillhör en adelssläkt och lever på någon sorts ärvda pengar saknar de helt grit och gör absolut inget vettigt, eller trevligt, av sina liv. Och kanske, sannolikt, gör det mig till en tråkig moraltant att jag inte riktigt gillar sånt. Ultravåld är där i gott sällskap av till exempel Räddaren i nöden, Mitt år av vila och avkoppling samt tidigare nämnda Liken vi begravde.

Sammanfattningsvis: för mig var detta segt och relativt obegripligt. Men det är nog inte boken, utan jag, som är problemet.

Ljudet av fötter, Bära och brista, Nu levande

Under sommaren läste jag inte bara romance, utan blandade också ut med lite "vanliga romaner", bland dem Sara Lövestams Monikaböcker. Denna trilogi, bestående av Ljudet av fötter, Bära och brista samt Nu levande, handlar om religionshistorikern Monika som i samband med sitt sista av många IVF-försök börjar släktforska.

Vi får följa Monikas resa framåt och samtidigt rör vi oss, generation för generation, bakåt i hennes släktträd och stiftar bekantskap med släktingarna. Det är något oklart om berättelserna om släktingarna ska läsas som Monikas fantasi om desamma utifrån släktforskningen, eller deras faktiska historia, men det spelar kanske egentligen ingen roll. Allihop är ju fiktiva oavsett.

Sara Lövestam kan verkligen skriva och med den sympatiska Monika som huvudperson blir det, trots allvarliga teman, mycket trevlig läsning.

Kroppen kan själv

Höst, terminsstart, tjejnyår, självhjälp.

Kroppen kan själv av Annette Sams, fd del av teamet bakom Ozempic/Wegovy, kan ni hoppa över. Partic Lundberg har redan sammanfattat den i DN för några månader sedan och nu kan jag intyga att budskapet är följande:

Vill du inte ta semaglutid? Då kan du stärka kroppens produktion av det hormon semaglutid efterliknar genom att:

äta (endast) kål och spenat

inte äta särskilt ofta

träna (vad sägs om att ersätta mellanmålet med ett "pulssnacks", alltså en kort stunds pulshöjande aktivitet?)

sova ordentligt

frysa

Gör du allt detta, alltid, kan kroppen producera ungefär samma viktminskningshormoner som finns i medicinerna. Fast de kroppsegna bryts ner på två timmar istället för en vecka.

Låter det tilltalande? Ärligt talat undrar jag om inte det här bara är någon sorts omvänd reklam för semaglutid. Att man kan gå ner i vikt genom att späka sig är väl redan allmänt känt, hela problemet är ju att det inte är speciellt trevligt.

Sammanfattning av sommarskräp

Sommaren är slut så här kommer en ofullständig summering av böcker jag läst för att koppla av på sistone. Min väninna använder begreppet pralinbok, för att det låter trevligare än skräp. Kanske har hon rätt, men ibland är det ju verkligen... skräp vi pratar om?

Daydream - Hannah Grace. Jag hade kanske inte tänkt läsa fler Maple Hills-romaner eftersom jag verkligen inte tyckte om Icebreaker. Men sen gjorde jag det ändå. Daydream var inte sämre, men heller inte bra. 

It happened one summer - Tessa Bailey. Orimlig och fånig.

Mr Wrong Number - Lynn Painter. Ganska dum, tämligen intetsägande.

First-time caller - B.K. Borison. Ganska okej, den kvinnliga huvudpersonen hade i alla fall någon sorts humoristisk ton som jag uppskattade.

And now, back to you - B.K. Borison. Inte lika bra.

Sounds like love - Ashley Poston. En låtskrivare och en föredetta pojkbandsstjärna börjar plötsligt höra varandras tankar, skriver en låt och blir kära. Sådär, va.

All you had to do was stay - Laura Starkey. Mycket intetsägande, minns inte ens vad huvudpersonerna heter såhär någon månad senare.

Cherry Baby - Rainbow Rowell. Cherry och hennes kille har det jobbigt, bland annat för att killens webbserie blivit viral och en karaktär som liknar Cherry förekommer flitigt i den. Följde inte direkt mallen för romance, och rörde vid en del intressanta ämnen (främst vikt och Ozempic).

Really good, actually - Monica Heisey. Kanske inte romance alls? Huvudpersonen är 29 och ligger i skilsmässa och beter sig helknäppt större delen av boken.

The deal - Elle Kennedy. Ytlig, snygg hockeykille träffar traumatiserad men snygg vanlig tjej och inser genast att han måste ha henne...s hjälp att plugga till en tenta. De träffar ett mycket löjligt avtal och blir sedan kära. Här snackar vi nog pralin ändå... Eller är det egentligen bara förklädd mjukporr? Även som Netflix-serie.

The mistake - Elle Kennedy. Nästa ytliga, snygga hockeykille blev också förtjust i den snygga vanliga tjejen ovan. Men av misstag träffar han en annan snygg vanlig tjej och inser - spoiler alert - att det var ett förhållande han var ute efter.

The score - Elle Kennedy. Den tredje ytliga, snygga hockeykillen ligger med den första snygga vaniliga tjejens rummis, som precis blivit singel, och vill plötsligt inte ligga med andra tjejer mer?

Fortsättning lär tyvärr följa. Nån som har tips?

 

OBS! Jag är naturligtvis oerhört imponerad av alla som lyckas knåpa ihop en bok och få den utgiven, och uppenbarligen finns det ju folk (jag) som är intresserade. Det var bara inga riktiga fullträffar på det här området just i sommar.

My year of rest and relaxation

Det är tidigt 2000-tal i New York. Ottessa Moshfeghs namnlösa huvudperson sörjer sina föräldrars bortgång och livets meningslöshet, och bestämmer sig för att sova ett helt år i förhoppningen att vakna som en ny människa. Med hjälp av en fullständigt omdömeslös psykiater proppar hon sig själv full av psykofarmaka, om och om igen, på jakt efter en fullständig och aldrig upphörande sömn.

Det är eländigt så att det sjunger om det, nästan i samma kategori som Kjell Höglunds Man vänjer sig eller Markus Krunegårds Tårar; så eländigt att man nästan måste skratta åt det. Jag vill liksom ruska om huvudpersonen, spola ner hennes piller, anmäla psykiatern till någon sorts myndighet. Säga åt henne att sluta knarka ihjäl sig och göra något rimligt av sitt "år av vila och avkoppling", tillika sitt liv, istället. Säga åt henne att vara lite snäll mot sin enda vän Reva som otaliga gånger avskrivs som fullständigt förutsägbar och banal.

Kanske är bokens syfte huvudsakligen att chockera (baksidestexten antyder i alla fall det), ifrågasätta att ung + snygg + rik = lycklig. Istället cementerar den väl vad alla redan vet, att meningsfullhet och relationer är viktigare för livskvaliteten än yta och status. Det hade förstås inte blivit en särskilt intressant bok om huvudperson börjat träna dagligen, äta bra, engagera sig i välgörenhet och bygga nya vänskapsrelationer. (Eller?)

Miraklet i Tingbjerg

Den något självgode skolledaren tillika politikern Marco Damgaards mycket ostrukturerade samling av anekdoter kring perioden då han vände utvecklingen i Köpenhamnsförorten Tingbjerg.

Till Damgaards försvar ska nämnas att han verkligen inte utmålar sig själv som den store välgöraren; han är noga med att utan övrig personal på skolan samt den stora politiska satsningen på området i övrigt hade det inte gått.

Men jag funderar ändå kring hans motiv för att skriva en bok om det hela. Att inspirera, entusiasmera, visa att det går? Varför är boken i så fall så tom på känsla? Varför lämnar jag den med en känsla av likgiltighet?

Jag saknar en röd tråd, en tydlig berättelse, och jag irriterar mig på upprepningarna.