Resten av allt är vårt

Emma Hamberg skriver om sitt liv efter skilsmässan, och om hur hon så småningom träffar en ny. Enligt henne själv beskriver hon sitt liv som om det vore en säsong av TV-serien Seinfeld. Den har jag inte sett. Jag har heller inte gått igenom någon skilsmässa, och kan på så vis inte riktigt relatera.Däremot har jag läst Emma Hamberg förut, eller i alla fall hennes ungdomsböcker. Faktum är att jag  fortfarande är lite ledsen över att mina pocketexemplar av Linas Kvällsbok och Linas Kvällsbok 2 kommit bort i någon flytt någon gång. De var en stor läsupplevelse då för många år sedan och vissa scener och budskap ur dessa tonårsbiblar kommer aldrig att lämna mig.

Jämfört med Linas kvällsböckerna är detta ännu mera autofiktivt. Känslan är att det är hennes faktiska liv vi får ta del av, inklusive romanlånga sms till och från mannen som blir hennes nya flirt, beskrivningar av döttrarnas första pojkvänner och bästa vännen Anettes problem med svampinfektioner. Om det faktiskt är sant väcker det en del frågor om vänners och barns integritet och vad man egentligen får dela. Men det är klart, jag vet ju inte om episoden med dotterns kyssvullna läppar är påhittad eller inte och på så vis finns det förstås någon sorts inbyggt skydd.

Det är lätt att tycka om Emma Hamberg, kanske ännu lättare när man också får höra döttrarna himla med ögonen "mamma nu ska du vara så där käck och frisläppt igen...". Det är också: en fascinerande inblick i att dejta i medelåldern. Hamberg beskriver hur hon går på Tinderdejt efter Tinderdejt och allihop följer samma mönster, där man ska avhandla sin barndom och sin skilsmässa och så vidare och så vidare. Bästa kompisarna Anette och Per verkar ha exakt samma problem.

Det är också lätt att störa sig på just de romanlånga sms:en och hur de återges ord för ord med en känsla av "åh kolla vad roliga och smarta vi är när vi messar. Nu måste alla få läsa det så de ser hur kul vi är."

Jag förväntade mig ärligt talat att det här skulle handla mer om Hambergs skilsmässa (sårig på så vis att exmannen blev jättesjuk och inte längre var eller kunde bli den man/pappa han var före sjukdomen), även om den figurerar i bokens inledning upplevde jag att hon ganska snabbt släppte den sorg, skuld och skam som hon bar på kring detta och att det sedan handlar mer om det där med att... hitta ett nytt liv, kombinera Tinderdejtandet med att vara ensamstående tonårsförälder, livet livet, typ.

Huvudsakligen blev det väl ändå istället Hambergs bästa genre... feel good. För visst känns det ändå bra att läsa den här!

Solen skiner alltid på Tjurkö

Det är synd om människorna, skrev August Strindberg och sjöng Markus Krunegård.

Det är verkligen Synd om människorna i Emma Bouvins romandebut Solen skiner alltid på Tjurkö. Kanske inte längre Synd om farmor Mirijam, hon är ju trots allt död... Fast å andra sidan fick hon en uppväxt utan kärlek och omsorg, och satte i sin tur sin make före sina barn. Och av barnen favoriserade hon två så att det stackars mellanbarnet kände sig helt åsidosatt.

Därför Synd om Kenneth, som i sin tur favoriserar sin son och det därför blir Synd om dottern Hanna som blir bortglömd. Också Synd om Hanna för att hon har dåliga arbetstider, för att hennes förhållande går knackigt och för att hon inte lyckas åstadkomma någon lillasyster till sin son. Inte är hon särskilt sympatisk heller. Faktiskt verkar det inte särskilt Synd om Hannas bror Nils, när jag tänker efter.

Kanske inte heller så synd om Mirijams övriga två söner, Tom och Niklas. Men desto mer Synd om Toms äldsta son Simon som har ekonomiska problem modell större, om Niklas äldsta dotter Isabelle som har en partner som jobbar hela tiden och som glidit ifrån sin lillasyster Millan på grund av den senares störiga nya partner. Är det till och med Synd om Millan, är hennes Fredrik egentligen kontrollerande och hemsk?

Kort sagt, det är så många att tycka synd om i den här relativt korta boken att jag ärligt talat blir lite matt. Det är väl meningen att det ska vara familjedrama, uppskruvat så att allt blir lite, lite mer och värre än det hade varit i verkligheten. Möjligen med en ambition att fortfarande vara relaterbart, i hur man liksom faller in i olika roller när man träffar släkten och i hur irriterad man kan bli på sina näras särdrag.

Det är svårt att lägga ifrån sig Solen skiner alltid på Tjurkö. Bouvin har lyckats göra denna i stort sett världsliga sak såpass intressant att jag, trots att det är så Synd om alla hela tiden, liksom måste läsa vidare och klart. Känslan efter avslutad läsning är väl typ att det här var en okej bok, 3/5? 

blåmesens 2025

 Gott nytt år!

Här kommer 2025 års bokslut. Tvärtemot vad jag förutsatt mig var jag under 2025 usel på att skriva upp vad jag läst, så något kan ha slunkit mellan maskorna när jag nu gick igenom Libby, minnet samt titlarna jag bloggat om här. Eventuellt blir det bättring nästa år.

Lästa böcker 2025: 61st (varav 3 omläsningar)
    Varav på svenska: 31st
    Och på engelska: 30st
    Varav skrivna av män: cirka 10st 

    Skönlitteratur: 45st
        Varav romance av varierande trashighetsgrad: 17st
        Självhjälp: 9st
        Övriga/romaner: 33st

    Facklitteratur: 15st
        Varav självhjälp (enligt egen bedömning): 9st
        Övriga/sakprosa: 6st

    Poesi: 1st

Men vem räknar precis.

Kanske är det mer intressant att titta på årets största alternativt mest intressanta läsupplevelser? I så fall:
Kvinnorna (Kristin Hannah)
Heart the Lover (Lily King)
Bubblare: Vitön (Bea Uusma) 

Intressanta aktuella snackisar som jag inte nödvändigtvis tyckte om:
All fours (Miranda July)
En magisk man (Maria Maunsbach)

Årets sämsta:
Otvivelaktigt om än inte utan konkurrens: The mountain is you (Brianna Wiest)

Nästa år då? Mer substans kanske? Jag vet faktiskt inte. Jag är hyfsat nöjd med det läsår jag haft. På våren var det trashig romance eller ingenting och då tycker jag kanske ändå det är okej med romancen. I övrigt har jag haft en hyfsad blandning mellan högt och lågt. Kanske lite mycket självhjälp (kom igen, ingen bok kommer att lösa alla dina problem åt dig), kanske något för kvinnodominerat? Men: orka ha en läsplan, orka läsa enligt schema och efter kvoter. Jag fortsätter nog gå på känn.
 

 

 

Big Swiss

Jen Beagins bok har fått priser för bästa roliga bok, men ju mer man läser, desto mindre roligt blir det? Inte som i att det blir tråkigt eller dåligt, utan mest... så väldigt mörkt.

Greta Work är i femtioårsåldern och har brutit upp från ett längre förhållande. Nu har hon flyttat in i ett fallfärdigt ruckel utanför Hudson, en liten ort i Maine, tillsammans med sin kompis Sadine som säljer diverse ätbara knarkprodukter. Hon har också fått ett jobb som består i att transkribera terapisessioner åt ortens sex- slash livscoach.

När vi träffar Greta sitter hon mest hemma i sina underkläder och transkriberar medan hon då och då inflikar frågor, kommentarer eller uttrycker sina spontana reaktioner kring hur coachen, som tagit sig namnet Om, jobbar. Hon gillar sitt jobb, men allra mest gillar hon en av klienterna, en kvinna som hon ger smeknamnet Stora Schweiz (Big Swiss på engelska, men "stora schweiziskan" är ju lite av en tungvrickare ).

Till ingens förvåning börjar hon snart känna igen ortens befolkning när hon är ute på stan, trots att hon aldrig träffat dem; var och varannan av dem går hos Om och hon känner igen deras röster och vet vilka problem som förekommer i deras sängkammare. Besvärligt. Och inte blir det bättre när hon så småningom springer på Stora Schweiz och inleder en relation utan att berätta något om sina förhandskunskaper.

På den här beskrivningen skulle man ju kunna tänka sig en lite putslustig bok med larviga förvecklingar, kanske lite rom com-känsla? Men ju längre man läser, desto mer mörknar det hela. Både Greta och Stora Schweiz har varit med om jobbiga, livsavgörande händelser men hanterar det väldigt olika. Och vad gör egentligen Greta av sitt liv?

Beagin är skicklig på att hela tiden låta saker hända vid precis rätt tidpunkt. Varje gång jag tänker att jag börjar bli lite trött på boken och inte riktigt vet om jag har lust att läsa vidare händer det något och berättelsen tar en ny vändning.  Hon är också helt okej på att använda sexscener som ett sätt att driva handlingen framåt, utan att för den skulle bli särskilt långrandig (kollar på dig, Maunsbach).

Två saker stör mig. Det ena är hur Om i början av boken framställs som en helt värdelös terapeut, medan han i slutet helt plötsligt verkar veta vad han håller på med. Utan någon mellanliggande karaktärsutveckling eller förklaring till varför han plötsligt skulle vara bra på sitt jobb. Det andra är hur boken är packeterad som och marknadförs som en "lustig sexkomedi" när den egentligen är en mörk relationsroman med en urballad inramning?

Originellt och underhållande var det i alla fall.

Big Swiss verkar inte finnas översatt till svenska. Däremot verkar det finnas planer på att filmatisera boken. 

Föräldrarnas födelse

Fascinerande exposé över vad det inneburit att vara förälder i Sverige från ca 1700 till nu. Det är verkligen superintressant, så varför tar det mig två lån (med en mellanliggande bibliotekskö) att läsa klart?

Maja Larsson förefaller ha gjort ett gediget researcharbete och berättar om allt från barn som dog av att få dricka sur komjölk, helt enkelt för att föräldrarna inte visste att det var farligt, via barnavårdsnämnderna som omhändertog barn på ytterst godtyckliga grunder, hemmafruarna som uppmanades knyta fast sina barn ute på gården så de kunde göra hushållsarbete i lugn och ro... fram till dagens curlingföräldrar. Om tendensen att vilja ge sitt barn en annan typ av uppfostran än den man själv utsattes för, och om skillnader mellan olika samhällsklasser.

 

Intressant nog visar det sig att de tankar och ideal kring föräldraskap vi haft sedan ca 1970 och tills nu egentligen är medelklassens föräldraskapsideal, då det är medelklassen som arbetar med att ta fram material kring hur man tar hand om barn, är sjuksköterskor på BVC, journalister etc.

 

Larsson avslutar det hela med att det finns ett råd som verkar vara bestående och det är att man ska älska sina barn. Gott så. 

Ran

Vad sägs om lite ungdoms-sci fi?

Ran Tronner är en artonåring som lever i Svealand, det vill säga den totalitära återstoden av Sverige, sedan Skåne hamnat under havsytan, Norrland fått permafrost på grund av upphörande Golfström, och demokratin övergivits. Numera är det systemet som gäller, med poängbaserade samhällsklasser (vit ring är bäst, röd ring är sämst; har man blivit avringad är man antingen fredlös eller träl), fullständig övervakning och så lite asatro på det.

Ran själv är på fritt fall genom systemet. Nyss var hon orangeringad, ledde gymnastiktruppen i Sveas unga, hade en rätt vanlig familj och en snygg gulringad kille. Nu har hennes pappa begått ett snedsteg som satt honom i fängelse och resten av familjen i den röda samhällsklassen. Inget mer Sveas unga, bara en evig kamp för att skrapa ihop poäng och återfå det tidigare livet. Men så dyker det upp en bil från Moralenheten och hämtar Rans lillebror Loge. Innan vi vet ordet av är Ran inte längre en vanlig tonåring som ibland bråkar med sin mamma utan fredlös, jagad och med ett enda halmstrå kvar att greppa efter: hon måste rädda sin lillebror.

 

Vad svårt det måste vara att skriva den här typen av dystopisk sci-fi, med tanke på att man alltid kommer att jämföras med de stora verken inom genren. Finns det 1984 i Ran? Japp, massor. Finns det Brave new world? Jodå, en hel del. Finns det referenser till Kallocain? Minst en. Hunger games? Ja det tror jag, fast jag har inte läst Hunger games så jag kan inte säga säkert. Lite Handmaid's tail? Jodå. Kort sagt kommer författarens originalitet att prövas hårt. Håller det? Blir det ett intressant världsbygge?

 

Nja.

 

Det blir okej. Först kommer en rätt cool karta över Svealand. Sedan ett transkriberat tal av en statsminister som låter mycket som ett veckobrev från förskolan. Och inledningen av Rans berättelse är... ja vad ska man säga. Jag får skamsköljningar, flashbacks till en uppsats jag skrev om pesten när jag gick i högstadiet - ungefär den litterära nivån upplever jag att inledningen håller. Klumpigt världsbyggande är det också, jag avundas ingen uppgiften att förmedla något helt annat i lagoma doser. Här funkar det okej, inte bra. Det blir absolut mer läsbart efter hand, men att dessa inledande kapitel ens släppts igenom signalerar ett högt förtroende för läsarens uthållighet. Och då är världsbygget i alla fall bättre än tonårskärleksskildringarna. Jag förstår inte hur det är meningen att jag som läsare ska förstå mig på pojkvännen Brage och hur viktig han är för Ran, då vi får så oerhört lite backstory (och jag inte kan sluta tänka på Bragokex)? Och inte heller hur det kommer sig att Ran blir omedelbart attraherad av den första kille som ställer sig på hennes sida sedan hennes värld vänts upp och ned?

Nästan lika intressant som intrigen är romanens författare. Vem är det egentligen som valt pseudonymen Estrid Klint (är inte Estrid ett tampongmärke? Nehej, de säljer visst rakhyvlar. Och kepsar med titeln "Hot. Horny. Scandi."). En som sålt sexsiffrigt i Sverige, enligt förlaget. Snälla säg att det inte är Läckberg? Det låter inte som hon, men vem vet, lite AI på det så...  Snälla säg också att det inte är någon författare som jag verkligen gillar... Mest rimligt är väl ändå att det är en snubbe eller gubbe som inte vill skrämma bort tonårstjejerna som väl ändå är den här bokens målgrupp. Flashbacks forum säger Arne Dahl, och honom vet jag inget om, så varför inte?

 

Sammanfattningsvis: det här behöver du inte direkt läsa, det finns mer intressant dystopisk sci-fi (även i en svensk kontext, men nu har jag tappat titeln på en roman av någon manlig journalist där två syskon springer runt och gömmer sig på landet bland björkar och rostiga bilar och tvättar sin enda återstående plastkasse om och om igen... Någon som vet?) och det finns kanske också mer intressant ungdomslitteratur. Icke desto mindre är det ett äventyr av typen som kan få dig att drömma riktigt skruvade drömmar om du läser innan läggdags, och vars fåniga detaljer absolut skulle vara kul att diskutera med någon annan som läser. 

 

Det ska komma ytterligare två böcker om Ran. I dessa förväntar jag mig att vi får veta mer om den mystiska motståndsrörelsen Sektionen, som vi ännu vet mycket lite om. 

Liken vi begravde

Jag har inte läst något av Lina Wolff förut. Möjligen har jag hört den mest läsande personen i min omgivning uttala sig negativt om något hon skrivit? Eller var det bara att jag tyckte så illa om titeln på De polyglotta älskarna att jag liksom avskrev Wolff på grund av det? (Polyglott, vilket äckligt ord på en fin sak? Intressant det där med ord man inte gillar. Krämig är ett annat för mig, usch.) Fast hon är så trevlig i Lundströms bokradio lite då och då?

Hur som haver, när Liken vi begravde kom ut blev jag nyfiken och lässugen. Boken lyser fortfarande med sin frånvaro på e-biblioteket, men så snubblade jag över Storytel och där fanns den som e-bok (och som ljudbok naturligtvis, men jag läser hellre med ögonen).

Jolly (berättaren) och hennes syster Peggy är föräldralösa och växer upp hos bonniga fosterföräldrar i en håla i Skåne (Hörby, typ). Familjen bor på en gård med grisstall och bilskrot, fostermor Jenni har också ett deltidsjobb på "Svinsemin". Flickorna går i skolan. Peggy läser, skriver och aspirerar på ett större liv än den lilla orten erbjuder. Samtidigt lever hon ut sina tonårskänslor på ett tämligen destruktivt sätt. Jolly verkar ha svårare att hitta sin plats i världen.

Jag tycker det är svårt att placera den här boken, genremässigt. Det är inte en deckare, det är inte en psykologisk thriller. Jag tror det är meningen att det ska vara mörkt komiskt, men ser sällan det roliga. Det ligger någon sorts orimlighet över det hela, och svängarna är så grovt tilltagna att det inte känns som att jag som läsare förväntas känna att något av detta skulle ha kunnat hända på riktigt. En saga. Jag tänker på begreppet Hillbilly Horror som använts för att beskriva John Ajvide Lindqvists senaste, men ser också Liken vi begravde beskrivas som en burlesk (vad betyder det ens)?

Oavsett vilket var det här nog inte direkt min genre. Inte så att det inte var... kul? att läsa, det var det väl. Absolut inte tråkigt i alla fall. Men för mig personligen kändes alltihop lite meningslöst. Vad är sensmoralen, budskapet, poängen?

Uppdatering: jag skrev den här texten innan boken Augustprisbelönats, men står fast vid mina åsikter. Antagligen är det alltså bara jag som inte ser storheten i verket.