Neon Gods

Katee Roberts var tydligen sugen på att skriva om hur det varit om de grekiska mytologiska karaktärerna Hades och Persefone låg med varandra. En ganska tveksam utgångspunkt som inte blir bättre av att miljön uppdaterats till någon sorts nutid och de magiska elementen liksom varken är kvar eller bortplockade.

0/5 toast, rekommenderar inte.

Drömmarnas cykelregister

 "Välj den här om du vill läsa en rolig bok," tyckte e-biblioteket.

Problemet är att jag inte vet om Erlend Loe faktiskt är rolig, på sitt naivistiska, absurda sätt. Eller om han försöker berätta något annat under den färgglada ytan. Solveig som snart inte längre heter Solveig verkar ju inte må särskilt bra när hon ringer försäkringsbolaget och vill anmäla att en cykel blev stulen i hennes dröm?

Och är det feelgood när allt ordnar sig orimligt bra för alla eller är det bara orimligt?

Nåja, jag lärde mig i alla fall ungefär vem Einar Tambarskjelve var. Och nog var det lite lustigt när Solveig som inte längre heter Solveig i sin dröm råkar ligga med honom och sedan får ett e-postformulär att fylla i som påminner hemskt mycket om det vissa klädkedjor skickar (skickade? Minns knappt när jag senast köpte kläder) efter att man handlat hos dem. 

Careless people

Careless People är diplomaten Sarah Wynn-Williams berättelse om sin tid på Facebook. Det skrevs litegrann om den i media när den kom ut och jag la titeln på minnet. Tyvärr har e-biblioteket envisats med att bara köpa in den som ljudbok, så jag bestämmer mig för att prova det formatet fast jag inte gillar det så mycket. Jag blir förvånad över att den är själv-inläst men finner snart att jag inte har något emot det.

Wynn-Williams vill göra skillnad. Att vara diplomat för Nya Zeeland är inte tillräckligt. Hon lyckas pitcha in sig själv i Facebooks policy-team. Hon vill jobba med riktlinjer och policys (policy:er?) för Facebook, globalt, och har någon sorts bild av att Facebook kommer att förändra världen till det bättre. Det dröjer dock inte länge innan hon inser att Facebook bryr sig mer om sin tillväxt och vinst, än om samarbete, samförstånd och att försäkra sig om att man gör gott. Vem hade väl kunnat ana det?

Careless people är upplagd lite som en äventyrsberättelse, eller kanske snarare som en samling rövarhistorier. Boken är bitvis fängslande. Är Zuckerberg ett geni eller en jättebebis? Sannolikt både och. Är Sheryl Sandberg världens största hypokrit? Men vid avslutad läsning är det ändå något som skaver. Varför såg Wynn-Williams mellan fingrarna med allt som pågick på Facebook så länge? Klingar det inte lite falskt att släppa den här typen av bok först efter att man fått sparken, efter att först ha hållit i och hållit ut så länge det bara gick, för sjukvårdsförsäkringen och för att hon inväntade en fet bonus och kanske för det amerikanska medborgarskapets skull? Hur kan hon inte minnas datumet för sitt eget bröllop (även om hon är stressad över att ha blivit trakasserad av sin chef precis innan), hur kan hon gå med på att åka till Myanmar och fjäska för militärjuntan när hon är gravid.

Jag har så svårt att förstå mig på de som lever för sina jobb, särskilt om de har familj. Okej, du och din man har båda spännande och fina titlar i USA. Men ni kan ju åka "hem" till Nya Zeeland eller Storbritannien, hitta andra meningsfulla jobb och slippa låta en barnflicka uppfostra era barn..?

Summa summarum vet jag inte vad jag ska tycka om den här boken. Jag är nog mer frustrerad över författarens beteende än över Facebook, eftersom jag var helt förberedd på att Facebook är onda. Det är inte utan att jag klappar mig själv på axeln över att aldrig ha skaffat ett konto.

Between us

Mhairi McFarlane skriver feelgood/romance om brittiska kvinnor med namn som är svåra att uttala.*

Tyvärr visar det sig raskt att just Between us innehåller väldigt lite feelgood/romace och väldigt mycket feel bad/psykologisk spänningsroman om en dålig relation. Det var inte alls vad jag önskade mig när jag valde den här typen av bok. Dålig marknadsföring. 1/5 toast, rekommenderar inte.

 

* Mhairis eget förnamn uttalas enligt internet Vah-ree. Huvudpersonen i Between us heter Roisin vilket alltså inte uttalas typ russin utan Rosheen. Tidigare har jag också läst If I Never Met You (men inte brytt mig om att blogga om den eftersom jag inte gillade den) och jag har ett vagt minne av att även den hade en huvudperson med ett svårläst förnamn. 

Kom ihåg mig

Det är trashy romace-sommar igen och just nu nit efter nit.

Kom ihåg mig är den första bok jag läser av Abby Jimenez. E-biblioteket erbjuder hennes verk endast i svensk översättning. Översättning visar sig dock vara en överdrift. Antingen skriver Jimenez som en kratta (möjligt) eller också har den svenska översättaren Carolina Jansson inte fått betalt nog för att faktiskt översätta, utan typ för att köra texten genom en AI-översättare och rätta uppenbara fel (troligt). Det skär i min hjärna när jag försöker läsa. Det verkar som att jag gör rätt i att försöka hålla mig till romance på engelska. Språkbarriären hjälper mig att bortse från eventuellt torftiga uttrycksval, och samtidigt slipper jag läsa på misshandlad svenska.

Nå, med detta avklarat kan vi ta oss an innehållet. Xavier Rush: snygg, barsk veterinär med hemsk uppväxt träffar Samantha: quirky (jaja, slött av mig att också nyttja engelska men nu får jag ju heller inte betalt för att skriva den här texten) reklamare tillika familjetjej. De faller omedelbart för varandra. Problemet är bara att Xavier har en nystartad veterinärklinik i Minnesota och Samantha en dement mamma att ta hand om i Kalifornien. Hur ska de kunna vara med varandra när omständigheterna tvingar dem isär?

Ni förstår ju hur det slutar. Tyvärr drar Jimenez ut på det i typ 50 kapitel, vilka i sin tur envisas med att växla mellan Xaviers och Sams perspektiv. Deras inre monologer är dock identiska. Och ganska störiga, tycker jag.

Jag får nog leta vidare efter andra romanceförfattare. Kanske ska jag ge ACOTAR en chans trots allt?

Barnsoldater

Evin Cetins och Jens Liljestrands uppföljare till Mitt ibland oss. Återigen konsumerad som ljudbok, inläst av bland andra Philomène Grandin, och på 1.25x hastigheten.

Här blir det ännu mörkare när Cetin/Liljestrand beskriver bland annat 

hur kriminella gäng alltid ligger steget före polisen: införs visitationszoner, så att risken ökar för förortsbarnen? Rekrytera svenska barn från villaområden att langa knark istället), 

hur samhällets skyddsnät fallerar (förälder ber om hjälp då dennes barn börjat med droger och umgås med fel personer, får: ingen hjälp alls), 

hur åtgärder som ska motverka kriminalitet istället tvingar barn in i just det (en trettonåring med två kriminella bröder och enda uttalade livsmål att inte bli kriminell som utesluts från all fritidsverksamhet och alla sunda vänskapsrelationer på grund av familjens kriminella kopplingar, två elitsatsande tonårskillar som stängs av från hockeylaget efter att de börjat hamna på glid och därmed engagerar sig ytterligare i asocialt beteende), 

hur svagt rättssamhället står sig gentemot gängen (en lärare ringer polisen då en kille står beväpnad utanför skolan där hon jobbar, med påföljden att hon blir kidnappad och misshandlad av gänget, avstängd från sitt jobb för att hotbilden utgör en säkerhetsrisk, och till slut tvingas flytta, en svensk mamma inser att hon inte kan samarbeta med polisen när hennes barn befunnits i en komprometterande situation eftersom detta kommer att medföra en hotbild från gängen mot hela familjen).

Jag avråder kraftigt från att läsa/lyssna på de två böckerna i följd. Det blir för eländigt, till slut orkar jag inte ta in mer. Vad ska man ens göra, finns det ens något som funkar. Obligatorisk läsning för föräldrar tyckte kvällspressen, som tydligen vill att man ska bli ännu mer deprimerad över samtiden och sina barns framtidsutsikter.

Evin Cetin har tydligen sedan dess tagit saken i egna händer och skapat något som heter ungefär studiemotiverande jobb, där ungdomar i utsatta områden under förutsättningen att de sköter skolan får möjlighet att jobba ett par timmar på skoltid. Tur att alla inte har gett upp.

Det är läsaren som skriver boken

Sista mars läste jag ut denna essäsamling på temat skrivande och läsande av Christoffer Leandoer. 

Leandoer spekulerar kring allt från olika kändisars bokhyllor till huruvida kvantitet trumfar kvalitet när det kommer till läsning till litteraturkritikens roll till... jag minns inte riktigt, men vissa texter hade kanske inte världens tydligaste koppling till att skriva och läsa.

Intressanta var de dock, och kändes... kultiverade? på ett sätt som jag uppskattar. Den innehöll också många intressanta boktips, som jag inte skrev ner och därmed omedelbart glömde bort.

 

Med det sagt tog det en evig tid att läsa ut boken, så lite seg var den kanske också.

 

Ett huvudtema är att ingen text existerar i ett vakuum, utan att den blir till litteratur just i mötet med sin läsare. Att läsarens inställning, föreställning och fantasi kan vara nog så viktig som just det författaren skrivit.  Exakt det jag ibland känner när jag läst något och kommer ut ur det med känslan av att "det är inte du, det är jag"; boken var säkert toppen men inte för mig, i alla fall inte här och nu, jag fattar inte riktigt. 

 

Jag önskar att Leandoer har rätt när han påstår följande: 

"Därför är litteraturen inte bara ett sätt att fly livets besvärligheter, utan också ett sätt att möta, bearbeta och övervinna dem."

Skulle vara skönt att kunna motivera all tid jag plöjer ner i konsumtion av litteratur.