Special topics in calamity physics

Jag vet inte varför jag blev sugen på att läsa om Special topics in calamity physics av Marisha Pessl, som kom ut 2006, nu. Kanske har det med The secret history att göra. Kanske inte. Hur som helst läste jag denna bok för första gången som tonåring, innan tillkomsten av denna blogg, och jag minns en vag känsla av att min engelska egentligen inte var bra nog. Kanske förstår jag bättre nu?

 

Så fort jag börjar läsa inser jag att känslan av bristande förståelse sannolikt handlat, och handlar, mindre om språket och mer om det kulturella. Främst alla litterära referenser; varje kapitel i denna tegelsten har fått namn av ett känt litterärt verk. Av dessa har jag läst en handfull, om ens det, men jag vet egentligen inte om det i slutändan spelar så stor roll?

 

Jag inser också omedelbart att jag glömt i princip hela handlingen, och att jag verkligen inte har en aning om hur upplösningen ska gå till. Schysst ändå att kunna få en förstaläsningsupplevelse, igen.

 

Min huvudsakliga känsla efter omläsningen är: vad synd att den inte så spännande inledningen av den här boken utgör ett Vasalopp, ett maraton, ett... väldigt långt stycke text? Kanske behöver vi hela Blue van Meers bakgrundshistoria, återgiven med en detaljrikedom som ibland är kul, men ofta så väldigt seg, men hade den verkligen inte kunnat kortas en smula? Kanske behövs det omfattande galleriet av oviktiga personer för att de som visar sig vara viktiga ska smälta in bättre, men gällande några av dem känner jag mig direkt lurad. Varför ägnas så mycket tid åt just dessa, när de i slutändan är i princip helt oviktiga?

 

Sannolikt är det också denna inledningseon som förorsakat behovet av att omedelbart på baksidan och i bokens inledning avslöja att sextonåriga Blue van Meer kommer att hitta en av sina lärare död och börja gräva i fallet. I själva verket blir detta bara en liten, liten del av helheten.

 

Handlingen är för övrigt ungefär såhär: Blue van Meer växer upp tillsammans med sin pappa, Gareth van Meer, som bestämt sig för att undervisa på en massa små universitet och samtidigt ge sin dotter erfarenhet av världen. Därför flyttar den lilla familjen varje halvår. Blue har ingen riktig möjlighet att skaffa några vänner, utan är utelämnad till sin något egna pappa och en stor mängd böcker. Året då Blue ska ta examen från High School ska dock bli annorlunda. Nu ska de stanna på samma ort i ett helt läsår, inhyrda i ett hus som är betydligt tjusigare än dem de brukar ha råd med. Redan innan skolstart träffar Blue Hannah Schneider, en kvinna som trots sitt je ne sais quoi inte imponerar på Blues pappa, som annars brukar vara något av en charmör. Hon visar sig också vara lärare på skolan där Blue ska gå. Hannah lägger sig av oklara skäl omedelbart och på ett mycket omfattande vis i Blues liv och så tuggar intrigen långsamt, långsamt igång.

 

Kanske är det slarvigt att kalla huvuddelen av boken inledning, förresten. Det är nog meningen att Blues backstory och pågående tonårsliv ska hålla, vara en young adult-berättelse om att passa in.

 

Om man håller i och ut belönas man så småningom med ökande fart och ett trevligt pysslande när man börjar fundera över hur alltsammans egentligen hänger ihop. Det finns både humor och språkglädje, och därtill en underbar passage när man inte riktigt vet om Blue har lyckats nosa upp något riktigt, riktigt spännande eller om hon bara är smått sinnesförvirrad; en känsla jag minns från Pessls senare roman Night Film. (Tyvärr? bekräftas den ena teorin ganska snart.)

Slutet är också ett ganska kul grepp: ett slutprov med flera typer av frågor som läsaren uppmuntras besvara. Vissa ger visserligen läsaren ytterligare svar, andra känns i någon mån som att Pessl vill säga: kolla den här smarta grejen jag gjorde, du har väl inte missat att fundera över den?

 

Det står på framsidan att detta är en garanterad framtida klassiker, och när jag googlar står det att det var budgivningskrig om att få ge ut den. Men såhär tjugo år senare kan man väl mest konstatera att det inte blev så, va? Marisha Pessl verkar för övrigt ha gett ut ytterligare två ungdomsböcker (efter Special Topics in Calamity Physics och Night Film) och har en hemsida med en trasig länk till förbokning av en bok som kom för två år sedan, samt ett löfte om att snart kunna köpa t-shirts med hennes initialer på.

Vitön

Bea Uusmas fristående fortsättning på Expeditionen: Min kärlekshistoria.

Uusma fortsätter söka svar på vad som egentligen hände när de tre deltagarna i ingenjör Andrées polarexpedition dog på Vitön i slutet av 1800-talet. Då hon inser att några av svaren kan finnas kvarlämnade just på Vitön påbörjas en intensiv kamp för att ta sig till denna mycket otillgängliga plats. Denna kamp dokumenteras alltså i en bok, namngiven efter sitt mål.

Uusma är lika fullständigt upptagen av frågan som tidigare, och boken är skriven och illustrerad på samma sätt. Kanske blir hon i Vitön ännu mer personlig i sin strävan; en svordom slinker igenom när ett spår visar sig leda till ännu en återvändsgränd. En lägenhet säljs för att finansiera utredningen. Och i slutet, när, spoiler alert, det inte går som hon - eller jag som läsare, för en av de bästa sidorna i både Expeditionen och Vitön är att författaren lyckas få mig att uppleva något som liknar hennes egen entusiasm och passion - vill, lovar hon att hon ska sluta försöka nu.

Även om Vitön inte riktigt slår an lika hårt som Expeditionen, eftersom jag denna gång redan är väl bekant med själva bakgrundsberättelsen i all sin dramatik och sorglighet, tycker jag mycket om den. Jag skulle gärna läsa ytterligare en bok om sisådär 10 år när hon kanske, möjligen lyckats göra ytterligare genombrott... om inte klimatförändringarna eller något annat satt käppar i hjulen. Men först vill jag läsa om Expeditionen. Om jag köper ett eget exemplar kanske en del av vinsten används till nästa del av historien..?

The girls are all so nice here

Enligt omslaget en blandning av Den hemliga historien och Gone girl, och jag måste erkänna att det är en utmärkt beskrivning. Inklusive det faktum att den originalitet som präglar de nämnda verken därmed saknas i The girls are all so nice here.

Ambrosia Wellington har ett jobb, en man, en stökig lägenhet och minst ett skelett i garderoben. Hon har gjort allt för att distansera sig från sitt första, dramatiska år på universitetet men när alltmer påträngande inbjudningar till tioårsåterträffen för hennes klass dyker upp känner hon sig ändå tvungen att åka dit. (Detta är också ett av bokens stora problem enligt mig; att hon inte bara kan ta ett vuxet beslut och säga: "nej, jag har faktiskt ingen lust att åka dit / stanna kvar". Det blir liksom ett falskt slutet rum, där hon i själva verket skulle kunna avstå / dra exakt när hon vill, men ändå väljer att stanna kvar på sitt universitet, Wesleyan, där fler och fler obehagliga saker inträffar.

Om man bortser från detta att jag inte kan förstå varför hon inte bara åker hem, är boken obehagligt nervig. Dock inte i samma klass som Gone Girl. Huvudpersonerna får inte tillräckligt med personlighet eller motiv. Ambrosia är på tok för anonym, och även om vissa av de andra karaktärerna framkallar starka obehagskänslor så är vi ju aldrig i deras huvuden och den mycket otäcka effekten vi får av att befinna oss i Richard Papen (Hemliga historien) eller Amy Dunnes (Gone girl) huvud uteblir.

Slutet är inte helt oförutsägbart, men det levereras heller inte tillräckligt med ledtrådar efter hand för att man ska se det komma.

Slutomdöme: det här var väl okej antar jag, men känns mest som en blek kopia.

The girls are all so nice here är skriven av Laurie Elizabeth Flynn och utgiven år 2022. Den verkar inte finnas i svensk översättning.

Spoiler: jag gillar verkligen inte deckare, i bok- eller tv-format, där upplösningen inkluderar ett psykfall till sidokaraktär som knappt omnämnts tidigare i boken. Jag tycker det är oschysst mot konsumenten. Det finns någon sorts regler för deckare, bland annat att förekomst av icke presenterade identiska tvillingar är fusk, men jag minns inte varifrån de kommer (Google ger flera svar på den frågan, om någon är nyfiken). Detta är väl mer av en psykologisk thriller än en deckare, men jag upplever ändå att den bryter mot de grundläggande reglerna och känner mig lite lurad.

How to keep house while drowning

KC Davies, leg terapeuts, från början egenpublicerade manual kring att göra hushållsarbete vid besvärliga omständigheter (i hennes fall: pandemi, nyfödd bebis, treåring samt obehandlad ADHD).

Bokens budskap involverar exempelvis:

att kalla hushållssysslor omvårdnadsuppgifter

att se dessa som moraliskt neutrala (dvs du är inte en dålig person för att du har ett stökigt hem)

att ytor och regler ska tjäna dig, inte tvärtom

Jag kan inte säga att jag lärde mig särskilt mycket nytt, det är en klassisk sänk din standard-bok, men den är oerhört vänligt skriven, och innehåller färre generella klyschor än en genomsnittlig självhjälpsbok. Det känns också lite skönt att känna att den kanske riktar sig till någon som har det ännu värre.

Heart the Lover

Den här boken tyckte jag mycket om. Från första sidan sitter jag som i ett järngrepp medan historien oväntat nog aldrig tappar farten, trots sin intensiva melankoli.

"You knew I'd write a book about you some day. You said once I'd dredged up the whole hit parade minus you.

I never knew how you'd tell it.

For me it begins here. Like this."

När vi först träffar bokens huvudperson är hon i tjugoårsåldern och går på college. När läraren läser hennes inlämningsuppgift högt blir hon helt plötsligt intressant för killarna som brukar sitta längst fram. Hon blir inbjuden i en ny värld, en med Sam och Yash som bor gratis i en bortrest lärares hus, och deras kompis Ivan. De tar sina studier på ett helt annat allvar än hon tidigare kunnat föreställa sig, men har å andra sidan aldrig gått någon kurs i kreativt skrivande. Ingen av de författare de beundrar hade väl någonsin gått någon sådan kurs. De kallar henne Jordan, för det tycker de passar bättre än hennes riktiga namn. Relationer inleds och avslutas, eller gör de?

Åh, äntligen en bildningsroman som jag gillar, tänker jag, men så tar college plötsligt slut och när vi följt Jordans första stapplande steg ut i världen kommer så plötsligt ett tidshopp på 15-20 år, och därefter ytterligare ett. Knappast en bildningsroman om huvudpersonen hinner nå medelåldern innan vi säger hejdå, va?

 

Jag vill inte berätta för mycket om vad som händer, för det här var en av de större läsupplevelserna jag hade under 2025 och jag vill inte sabotera den för någon annan. För trots att det rör sig om ett i stort sett vanligt liv, som jag för en gångs skull upplever som trovärdigt, håller King mig på halster. Jag anar ofta vad som komma skall, men kan aldrig pricka det helt i förväg, blir ofta överaskad. Vad gäller trovärdigheten finns det absolut element som känns lite för mycket, men samtidigt känns de viktigaste karaktärerna verkligen som riktiga personer. Tanken om att någon bara har hittat på de här figurerna (ständigt närvarande i Solen skiner alltid på Tjurkö) är helt frånvarande när jag läser.

I romanen förekommer två olika typsnitt. Så fort det andra typsnittsbytet äger rum och jag förstår att det inte bara är en e-boksbugg  börjar jag fundera över varför. Spännande, ska det rentav visa sig att det blir två olika berättelser beroende på vilket av typsnitten man läser? Men nej, det flödar sömlöst från det ena till det andra. Är det ena typsnittet sådant som huvudpersonen varit med om, och annat sådant som hon hittat på - hon är ju trots allt en skrivande person? Nja, det verkar inte så. Min bästa gissning efter denna första genomläsning av boken är att det har att göra med när texten är skriven, i förhållande till när den utspelar sig.

 

En annan fråga som jag gärna skulle diskutera med någon annan som läst boken är... vilken är den verkliga, stora kärlekshistorien här? Jag tror att författaren tänker sig en, medan jag inte riktigt kan släppa tanken på att det kanske är en annan, mer undanskymd.

Slutligen blir jag uppriktigt förvånad över att King är 60+, jag förväntade mig någon i min ålder, kanske lite yngre, trots att skrivmaskiner och avsaknad av e-post är bärande delar i romanen. Hon verkar minnas exakt hur det var att vara ung student (eller exakt hur man minns det att vara ung student tio år efteråt i alla fall). Det här blir nog inte min sista Lily King, men kan det andra hon skrivit verkligen vara lika bra?

 

Min största invändning mot Heart the Lover är att jag tycker omslaget är så fult att jag faktiskt inte har lust att köpa den fysiska boken. Kanske en pocket, så småningom? 

Resten av allt är vårt

Emma Hamberg skriver om sitt liv efter skilsmässan, och om hur hon så småningom träffar en ny. Enligt henne själv beskriver hon sitt liv som om det vore en säsong av TV-serien Seinfeld. Den har jag inte sett. Jag har heller inte gått igenom någon skilsmässa, och kan på så vis inte riktigt relatera.Däremot har jag läst Emma Hamberg förut, eller i alla fall hennes ungdomsböcker. Faktum är att jag  fortfarande är lite ledsen över att mina pocketexemplar av Linas Kvällsbok och Linas Kvällsbok 2 kommit bort i någon flytt någon gång. De var en stor läsupplevelse då för många år sedan och vissa scener och budskap ur dessa tonårsbiblar kommer aldrig att lämna mig.

Jämfört med Linas kvällsböckerna är detta ännu mera autofiktivt. Känslan är att det är hennes faktiska liv vi får ta del av, inklusive romanlånga sms till och från mannen som blir hennes nya flirt, beskrivningar av döttrarnas första pojkvänner och bästa vännen Anettes problem med svampinfektioner. Om det faktiskt är sant väcker det en del frågor om vänners och barns integritet och vad man egentligen får dela. Men det är klart, jag vet ju inte om episoden med dotterns kyssvullna läppar är påhittad eller inte och på så vis finns det förstås någon sorts inbyggt skydd.

Det är lätt att tycka om Emma Hamberg, kanske ännu lättare när man också får höra döttrarna himla med ögonen "mamma nu ska du vara så där käck och frisläppt igen...". Det är också: en fascinerande inblick i att dejta i medelåldern. Hamberg beskriver hur hon går på Tinderdejt efter Tinderdejt och allihop följer samma mönster, där man ska avhandla sin barndom och sin skilsmässa och så vidare och så vidare. Bästa kompisarna Anette och Per verkar ha exakt samma problem.

Det är också lätt att störa sig på just de romanlånga sms:en och hur de återges ord för ord med en känsla av "åh kolla vad roliga och smarta vi är när vi messar. Nu måste alla få läsa det så de ser hur kul vi är."

Jag förväntade mig ärligt talat att det här skulle handla mer om Hambergs skilsmässa (sårig på så vis att exmannen blev jättesjuk och inte längre var eller kunde bli den man/pappa han var före sjukdomen), även om den figurerar i bokens inledning upplevde jag att hon ganska snabbt släppte den sorg, skuld och skam som hon bar på kring detta och att det sedan handlar mer om det där med att... hitta ett nytt liv, kombinera Tinderdejtandet med att vara ensamstående tonårsförälder, livet livet, typ.

Huvudsakligen blev det väl ändå istället Hambergs bästa genre... feel good. För visst känns det ändå bra att läsa den här!

Solen skiner alltid på Tjurkö

Det är synd om människorna, skrev August Strindberg och sjöng Markus Krunegård.

Det är verkligen Synd om människorna i Emma Bouvins romandebut Solen skiner alltid på Tjurkö. Kanske inte längre Synd om farmor Mirijam, hon är ju trots allt död... Fast å andra sidan fick hon en uppväxt utan kärlek och omsorg, och satte i sin tur sin make före sina barn. Och av barnen favoriserade hon två så att det stackars mellanbarnet kände sig helt åsidosatt.

Därför Synd om Kenneth, som i sin tur favoriserar sin son och det därför blir Synd om dottern Hanna som blir bortglömd. Också Synd om Hanna för att hon har dåliga arbetstider, för att hennes förhållande går knackigt och för att hon inte lyckas åstadkomma någon lillasyster till sin son. Inte är hon särskilt sympatisk heller. Faktiskt verkar det inte särskilt Synd om Hannas bror Nils, när jag tänker efter.

Kanske inte heller så synd om Mirijams övriga två söner, Tom och Niklas. Men desto mer Synd om Toms äldsta son Simon som har ekonomiska problem modell större, om Niklas äldsta dotter Isabelle som har en partner som jobbar hela tiden och som glidit ifrån sin lillasyster Millan på grund av den senares störiga nya partner. Är det till och med Synd om Millan, är hennes Fredrik egentligen kontrollerande och hemsk?

Kort sagt, det är så många att tycka synd om i den här relativt korta boken att jag ärligt talat blir lite matt. Det är väl meningen att det ska vara familjedrama, uppskruvat så att allt blir lite, lite mer och värre än det hade varit i verkligheten. Möjligen med en ambition att fortfarande vara relaterbart, i hur man liksom faller in i olika roller när man träffar släkten och i hur irriterad man kan bli på sina näras särdrag.

Det är svårt att lägga ifrån sig Solen skiner alltid på Tjurkö. Bouvin har lyckats göra denna i stort sett världsliga sak såpass intressant att jag, trots att det är så Synd om alla hela tiden, liksom måste läsa vidare och klart. Känslan efter avslutad läsning är väl typ att det här var en okej bok, 3/5?