Herrgårdens hemlighet

Man tänker på ett minne några gånger i månaden. Tänker att det kanske är på tiden att man återupptar en gammal vana, men så går tiden och det kommer saker emellan och minnet försvinner. För att sedan komma tillbaka. Och så får man ett sms från en fågel, som säger att man borde skriva mer dagbok. Ja, det borde man. Mer än ett decennium har försvunnit. För minnet, minnet, minnet och tiden, tiden, tiden. Ja, ni vet. Så man går in på en gammal hemsida och håller tummarna för att det ska gå att att logga in med en ännu äldre e-postadress som inte längre används och här är man nu. 

 

Den första boken som jag startar min andra bokslukarålder med första boken i Elin Säfströms fanasyserie Sunnanvinda, Herrgårdens hemlighet. Den är lämpligt nog skriven för yngre bokslukare, men fungerar även som botemedel för oss äldre vars läsning varit på upphällningen en längre tid.

Miranda har förlorat en förälder och den som är kvar är frånvarande, begravd i jobb. I skolan är hon ensam och utanför. Men så börjar William i klassen och hennes hopp tänds, kanske att de kan bli två i utanförskapen? I början verkar det inte så, till skillnad från Miranda verkar han ha lätt att få kompisar, men senare upptäcker hon att han sitter och läser en Sagan om ringen-bok, en av hennes favoriter. Det ena leder till det andra, eller ska jag säga: den ena katten leder till en annan, och plötsligt står Miranda utanför den öde herrgården Sunnanvinda. När hon stiger in genom dörren blir det början på något magiskt och hon kommer att behöva ta ett svårt beslut som gäller liv och död, men det vet hon inte då.

I början är läsningen stapplande, men sedan dras även jag med och kan inte sluta. Det är en historia om vänskap och sorg med övernaturliga inslag. Inte mig emot. Ge mig magi, tårar och spänning och jag är fast. Nu väntar jag spänt på fortsättningen.

Antiken

Sedan flera år är jag med i en bokcirkel bestående av mig och några kollegor. Vi läser cirka en bok i månaden, förutom under sommarsemestrarna. Det händer att jag inte hinner läsa ut boken i tid, men går ändå på träffarna, med risk för att få slutet förstört, inte bara på grund av fikat och det sociala sammanhanget, utan för att det alltid är något som sker med boken vi ska ha läst. Bokcirkelns magi är att den förvandlar texten från en isolerad och abstrakt upplevelse till att bli mer begriplig och bättre av samtalet, när man sätter ord på känslor och tillsammans slätar ut eventuella frågetecken. Det fascinerar mig alltid hur samma ord kan väcka olika känslor och tankar hos olika personer.

 

Till novembers bokcirkelträff läste vi Antiken, Hanna Johanssons debutroman. 

Som så många gånger läser jag ut den i sista sekunden, men den här gången vet jag inte om det beror på drivet i berättelsen, Hanna Johanssons språk eller för att det är knappt om tid. Jag rusar mig igenom de sista sidorna, kan inte/vill inte/får inte sluta.

Antiken utspelar sig under några månader i den grekiska staden Ermoupoli. I centrum finns ett diffust berättarjag som genom ett frilansjobb kommer i kontakt med konstnären Helena. Berättarjaget ska skriva ett porträtt och det slutar med att Helena avskyr utkastet och skriver ett nytt. De börjar ses fast de inte längre behöver det, när artikeln är klar och publicerad. Berättarjaget avbokar sina planer för att kunna träffa Helena, som frågar om de kan ses, inte sällan inom en timme. 

Ganska snart får vi veta att Helena, från ett tidigare förhållande, har en dotter med problem i skolan. Berättarjaget blir avundsjuk på dottern Olga, på relationen mellan mor och dotter, och hon tänker att hon hade varit en mycket bättre dotter än Olga. Avundsjukan växer sig än större, när Helena annonserar att hon och Olga ska spendera sommaren i deras sommarhus i Ermoupoli. Kanske kommer det göra gott för Olga att åka bort från Sverige ett tag. Det dröjer dock inte länge förrän Helena ringer berättarjaget och ber henne komma ner till dem. Och ingen annan fråga gör berättarjaget lyckligare.

Om Helena får vi veta mycket, om jaget nästan ingenting (i en passage uttrycker berättarjaget om lättnaden när en hårddisk från en förgången tid försvunnit, för då är bevisen för historien raderad och kan berättas om med egna ord: "[...] nu kunde jag skapa ett nytt liv åt mig själv"). Perspektivet är så centrerat att inga andra blickar, utom den läsaren får se genom berättarjaget, att det är svårt att få en helhetsbild av situationen. Hur ser egentligen Helena på deras relation? Är den ömsesidig eller känner Helena att hon är i maktposition? 

Miljöbeskrivningarna gör omgivningen tydlig, jag kan nästan känna saltvattenvindarna från stenstranden och se apelsinträden i trädgården framför mig, fast jag inte varit vid Medelhavet en enda gång i mitt liv. Allt kretsar kring Helena, som både kräver uppassning och att bli lämnad ifred för sina konstprojekt. Men där finns också Olga, som ofta håller sig för sig själv, på taket med en bok. 

Det är när berättarjagets fokus byts mot modern Helena till dottern Olga som det blir intressant, för då blir positionerna i spelet också annorlunda. Då byggs spänningen upp och jag håller andan i väntan på att något ska hända.

Avslutningsvis gav samtliga i bokklubben boken en stark 4, för spänningen och för språket, men slutet drog ner det. Vi var  allihop överens om att berättarjaget kändes mycket osympatisk, men övertygande. Jag besöker gärna Johanssons värld igen. 

Lite trött bara, annars bra

Det här är en bok om hur dess författare, journalisten Mirijam Geyerhofer, blev sjuk av småbarnsrelaterad sömnbrist. Innehållet har redan till stor del drunknat i en dimma av trötthet, men består bland annat i lite generell information om sömn (mest sånt du hört förut) och hur viktig den är (att jag kommer att bli sjuk och dö i förtid är ju verkligen vad jag vill höra när jag av valfri icke-påverkansbar anledning inte får sova), samt påminnelser om att man inte är ensam om problemet och uppmaningar om att dela på nätterna och be om avlastning samt söka hjälp eller vård.

Mest imponerad är jag av att Geyerhofer skrivit en bok som faktiskt går att ta sig igenom även om man är helt slut. Minst imponerad är jag över att jag inte hittade ett enda användbart tips på vad man faktiskt gör åt problemet. 

Sammanfattningsvis: en i stort sett menlös bok. 

Läs hellre: Må bra som förälder: psykologernas strategier för småbarnsåren av Helga Johnsson Wennerdal och Clara Zelleroth. Enligt den är ett par år eller så av sömnbrist inget som tar kål på en. 

Som pesten

Varning utfärdas härmed för denna bladvändare på 800s: påbörja den inte om du inte har tid att läsa, för då kan det komma att bli problem. Boken är nämligen fullkomligt omöjlig att lägga ifrån sig.

Danska Karoline Branner flyttar med man och son till Genève för att axla rollen som utbrottskoordinator inom WHO. Tillsammans med sina kollegor - sin besvärliga ryska chef, hans chef generaldirektören Rose Ochala, den byråkratiska brittiska kollegan som eventuellt också hade velat ha Karolines jobb, praktikanten Ana med flera med flera, ska hon hålla sitt vakande öga över världen. Medan kollegorna menar på att ökande antibiotikaresistens är det huvudsakliga hot de bör förhålla sig till, undrar hon själv vad som skulle hända om en ny stor influensapandemi bröt ut.

Ungefär samtidigt muterar ett influensavirus från bläsänder ihop med ett från svin någonstans i en politiskt osäker region i Ukraina. Av en olycklig slump tar sig viruset därifrån till Danmark, där det snabbt börjar sprida sig, och mer snart än man hade kunnat tro har Karolines farhågor besannats. Alle man till däck hos WHO, men att försöka hantera en pandemi visar sig vara en mycket större andel politiskt rävspel än Karoline kunnat räkna med. Och vad händer egentligen i Karolines familj när arbetslivet roffar åt sig en större och större del av kakan? En spänningsroman tar sin början.

Formatmässigt kan det vara värt att nämna att Holst istället för att använda regelrätta kapitel använder korta till medellånga avsnitt åtskiljda av endast en liten asterisk. Detta är antagligen en av anledningarna till att det är så fruktansvärt svårt att släppa boken ifrån sig. Man tänker "bara ett avsnitt till", men när det är läst har man redan ögnat igenom första meningarna i nästa av bara farten, och är fast igen. Avsnitten skildrar en mängd olika personer, vilket gör att man hela tiden har ett vidare perspektiv och lite mer kunskap än någon av de enskilda spelpjäserna i dramat. Flera av personerna har också intressanta problem av mer personlig karaktär, som vi ibland får ta del av; kanske inte så relevant för huvudintrigen, men gör mycket för djupet hos aktörerna i den.

Som pesten kom 2017 och författarinnan, danska Hanne-Vibeke Holst kunde naturligtvis inte se in i framtiden. Hennes fiktiva influensa, H7N9, är mer lik spanska sjukan och drabbar framförallt barn och unga hårt; genom att den tillhör samma stam som SARS och MERS är också vaccinframställning betydligt närmare förestående än vad som verkar sannolikt för vårt alldeles riktiga SARS-Cov-2-virus. Icke desto mindre känns det förstås både relevant och lite läskigt att läsa om den här påhittade influensan och vilka konsekvenser den får - somliga påfallande lika de konsekvenser vi håller i och håller ut med idag. Det är inte heller utan att man undrar vilka politiker som eventuellt läst den här romanen innan innevarande pandemi tog fart. Stängde Danmark och Norge ned just för att slippa bli som det fiktiva Danmark i Som pesten..?

Lycka till med resten av livet

För en massa år sedan när bloggar fortfarande var en grej snavade jag över en kul vardagsblogg. Hon som bloggade hette Isabel Boltenstern och var en skåning med sportintresse och humor. Av något oklara skäl började jag surfa in på hennes blogg lite då och då, för förströelse. Sedan försvann hon plötsligt; inga nya uppdateringar, bloggen glömdes bort. Ett par år senare kom jag att tänka på den igen (mitt centra för att komma ihåg fullständigt onödiga saker, som vad man åt till lunch i onsdags förra veckan eller vad en blogg man följde för ett par år sedan heter är något överutvecklat), surfade in och: hon var tillbaka. Anledningen till den fullständiga bloggtystnaden visade sig vara utbrändhet, och om den har hon nu knåpat ihop en bok.

Jag klassar den här boken som självhjälp eftersom både biblioteket och bokhandeln gör det, men jag läser den inte för att jag är, har varit eller tror att jag riskerar att bli utbränd (peppar peppar..?) utan mer för att jag är nyfiken på resultatet av Boltensterns ansträngningar. Jag gillar ju också hennes sätt att blogga, så varför inte kolla in hennes bok? Men jag tillhör alltså heller inte bokens målgrupp.

Utöver självhjälpsklassningen är boken även klassad som självbiografi, men den innehåller faktiskt befriande få detaljer om Boltensterns egen utmattning, åtminstone jämfört med vad jag redan känner till efter att ha läst hennes blogg. Istället får vi veta vilka strukturella problem som enligt Boltenstern är anledningen till att utbrändhet ökat så mycket, framförallt bland kvinnor. Hon tar också stöd i och refererar till gott om populärvetenskapliga böcker, typ av Siri Helle och Anders Hansen. Hon har gjort läxan, typ.

Ganska tidigt in i läsningen, när det fortfarande handlar om strukturella problem, om orimliga krav på sig själv och om att omfamna sin inre medelmåtta, får jag tankar om att det var synd att jag lånade på biblioteket, för den här skulle jag nog kunna skicka vidare till en eller annan kompis. Längre in blir den dock lite mer specifik och känns därmed mindre allmängiltig och kanske lite mindre intressant för den som inte är drabbad; inget jag tänker be folk läsa bara sådär.

Läsningen i sig är dock trevlig; Boltenstern skriver ungefär som hon bloggar och jobbar hårt på att blanda humor och allvar. I efterordet tackar hon Fredrik Backman och det känns som att det är hans stil hon eftersträvar, inte utan resultat. Generellt är boken lättläst, har ett bra budskap och innehåller flera rimliga saker att ta sig en funderare över. Som en lite mer fokuserad och strukturerad version av bloggen. Boken är också snygg (jag trodde den var vit i botten, men den är svagt rosa och textfärgen kontrasterar snyggt. Jag är också mycket förtjust i hur Boltenstern inte intagit någon klassiskt kvinnlig och/eller leende pose på författarporträttet, tack för det vem som än bestämde).

Titeln förstår jag mig dock inte på. Vaddå lycka till med resten av livet? Är den ett stöddigt "den här boken kommer att förändra ditt liv"? Eller är det resten som i allt som inte är jobb? Allt som inte är prestation? Eller hade hon bara idétorka när det var dags att bestämma?

Testamente

Visst snackades det, eller skrevs det, en del om Testamente när den kom ut förra året? Jag vill minnas att det gjorde det, även om jag inte minns exakt vad som sas (fast det står förstås en del glada adjektiv på omslaget, och en snabb googling visar att boken verkar ha Augustprisnominserats). I påskas fick jag i alla fall boken, i pocketformat, i present och eftersom givaren nu börjat uttrycka ett intresse för att låna boken var det dags att dra fram den i läsprioriteringen.

I Testamente får vi stifta bekantskap med familjen Toimi, ett efternamn som tydligen ironiskt nog betyder fungerande, från Tornedalen. Familjen består av Siri och Pentti, och deras tolv (fjorton om man räknar de som gått bort) barn. Tolv (fjorton) barn + två föräldrar = rätt många karaktärer för läsaren att hålla ordning på. Något av barnen har även smeknamn vilket gör det hela ännu värre. Visserligen finns det ett persongalleri i början av boken, så för den ambitiösa går det säkert att hålla ordning på alla ändå. För mig går det sådär.

Sexton+ karaktärer innebär också att det liksom inte riktigt går att berätta allas historia. Men nu går jag kanske händelserna i förväg. Premissen i boken är att Siris och Penttis äktenskap, som pågått i över trettiofem år, är tämligen dysfunktionellt. Möjligen huvudsakligen på grund av att Pentti verkar vara en tämligen dysfunktionell person. Nu börjar i alla fall de äldre barnen, med diverse olika agendor, tycka att det är dags att göra något åt situationen. Detta får både mindre och mer allvarliga konsekvenser, varav den värsta sannolikt är ett förmodat mord.

Eftersom boken marknadsförts som en mordgåta känns det inte som en spoiler att berätta att ett sådant förekommer. Det är dock inte så centralt som man skulle kunna tro. I första hand kommer familjen och dess medlemmar och deras små och stora bekymmer. Deras vardagsliv både i och på varierande avstånd från utgångsplatsen, familjegården Aapajärvi. Själva mördandet kommer lite i andra hand. Vilket inte hindrar Wähä från att, med sin trots allt rätt egna humor, titulera den sista delen av boken "Whodunnit".

För även om Testamente till stor del består av misär; fattigdom, elakhet, olika grader av oförmåga till mänsklighet, våld, onda uppsåt och annat otrevligt, så skildras berättelsen med både uttalad och underförstådd humor, och en berättarröst ger oss lite hjälp i början av varje kapitel genom att introducera det: "Annie (eller Esko?) försöker samla familjen. Brodern Lauri presenteras, och med honom mera drama, drama drama drama. Men ännu har ingenting hänt."

Mitt helhetsintryck av boken är att den är ganska lång, lite spretig och rättså ojämn. När jag börjar läsa drabbas jag snabbt av känslan att här har vi något, det här kommer att vara så. himla. bra. Men sen avtar entusiasmen (om det beror på boken, eller på att jag parallellt läser en annan och jobbigt usel bok, vet jag inte säkert) gradvis, och så fortsätter det upp och ner tills jag äntligen är ute på andra sidan. En del av syskonen kan jag då fortfarande knappt sätta rätt namn på. En del känns som att man fått en massa information om "helt i onödan", visst, jättespännande med plugghästbrorsan i Helsingfors eller syrran med sommarjobbet, men de tillför ju ingenting och deras historier får heller inte tillräckligt med plats för att det riktigt ska bli något?

Jag vet inte riktigt vad Wähä vill med den här romanen. Underhålla, möjligen? Prova sina vingar (trots att detta är den tredje bok hon får utgiven)? Utforska eller inspireras av sin släkthistoria? Studera psyket eller syskonrelationen? Utan att ha blivit klokare lämnar jag nu boken vidare, men ser fram emot att höra om någon annan tycker något!

Brevet från mig

Eventuella återkommande läsare sätter teet i vrångstrupen*: va, har blåmesen läst nyutgiven ungdomslitteratur? Men det är ju Stjärtmes som står för omvärldsbevakningen på det området? Tja, även en blind höna finner ibland ett korn. Av guld.**

Brevet från mig innehåller 26 rimmade dikter, enligt framsidan "för unga", enligt mig: för alla som ibland känner något, eller kanske har känt något. Känslorna försvinner ju inte bara för att man uppnår en ålder där man själv får ordna med ID-handlingar, bostad, betala av lån, ringa myndigheter och allt det där som gör att vuxenpoängen samlas på hög. Fast kanske är det bara i poesi märkt "för unga" som man slipper vara svår och subtil?

Sjöbergs dikter är mycket, de är nyanser och undertoner, de är humor, de är ett väl utfört hantverk, de är underbara små  avslutningsrader som sätter knorr på hela dikten. Svårt skulle jag dock inte säga att de är. Däremot önskar jag att de vore fler. Jag önskar att de inte skulle ta slut. Det måste finns bättre liknelser för samlingar av små skimrande, utsökt njutbara munsbitar än pralinask (jag har ju redan använt den liknelsen för Annika Norlins novellsamling) men i brist på bättre ord är det här just en sådan i bokform.

Bidragande till pralinaskkänslan är också bokens illustrationer och utformning, som även de är signerade Lena Sjöberg. Dessa gör möjligen att boken upplevs som mindre vuxen, men de tillför å andra sidan massor. Färger och sparsmakade bilder illustrerar känslorna i texterna, ibland på ett konkret sätt, ibland mer abstrakt. Och dessutom finns det ett gult tygband, ni vet ett sånt där inbyggt bokmärke som finns i Bibeln eller Rutiga kokboken, ett såntdär "klart du kommer att bli tvungen att markera nåt i den här boken, allt annat vore absurt"-band***. Och så finns det tomma uppslag, eller ja, uppslag med bara mönster, som dyker upp lite då och då, som en påminnelse om att ta lite luft och kanske inte hetsläsa alltihop på en gång, ändå. Och så är det omslaget, och den rundade ryggen. Pagineringen. Alltihop bildar en väl sammanhållen helhet.




När jag läst dikterna ett par gånger tyst får jag för mig att jag måste prova att läsa vissa sidor högt. När jag gör det upptäcker jag att jag ibland blir så känslosam att jag gråter lite. Det är också svårt, nej omöjligt, att välja ut en favorit, för det finns så mycket fint. Helst vill jag liksom klippa ut och klistra in hela boken här, men det vore ju kontraproduktivt, den här lilla boken vill man uppleva rent fysiskt. Spring och köp (eller låna, men varning för habegär utfärdas)! Och berätta sedan vad ni tyckte, kanske är det bara jag ändå?



Kuriosa: Lena Sjöberg är gift med Jakob Wegelius, författare till böckerna om Sally Jones. Båda verkar extremt sympatiska.

* Åh nej, inte bra att hosta just nu, då får man onda ögat av omgivningen!
** I alla fall om hönan i fråga lyssnar på Lundströms bokradio. Tack Sveriges radio för detta kvalitetsprogram. Avsnittet med Lena Sjöberg och Jakob Wegelius hittar ni just nu här (om länken slutar funka, prova att googla!)
*** Läsband, heter det tydligen.