Sammanfattning av sommarskräp

Sommaren är slut så här kommer en ofullständig summering av böcker jag läst för att koppla av på sistone. Min väninna använder begreppet pralinbok, för att det låter trevligare än skräp. Kanske har hon rätt, men ibland är det ju verkligen... skräp vi pratar om?

Daydream - Hannah Grace. Jag hade kanske inte tänkt läsa fler Maple Hills-romaner eftersom jag verkligen inte tyckte om Icebreaker. Men sen gjorde jag det ändå. Daydream var inte sämre, men heller inte bra. 

It happened one summer - Tessa Bailey. Orimlig och fånig.

Mr Wrong Number - Lynn Painter. Ganska dum, tämligen intetsägande.

First-time caller - B.K. Borison. Ganska okej, den kvinnliga huvudpersonen hade i alla fall någon sorts humoristisk ton som jag uppskattade.

And now, back to you - B.K. Borison. Inte lika bra.

Sounds like love - Ashley Poston. En låtskrivare och en föredetta pojkbandsstjärna börjar plötsligt höra varandras tankar, skriver en låt och blir kära. Sådär, va.

All you had to do was stay - Laura Starkey. Mycket intetsägande, minns inte ens vad huvudpersonerna heter såhär någon månad senare.

Cherry Baby - Rainbow Rowell. Cherry och hennes kille har det jobbigt, bland annat för att killens webbserie blivit viral och en karaktär som liknar Cherry förekommer flitigt i den. Följde inte direkt mallen för romance, och rörde vid en del intressanta ämnen (främst vikt och Ozempic).

Really good, actually - Monica Heisey. Kanske inte romance alls? Huvudpersonen är 29 och ligger i skilsmässa och beter sig helknäppt större delen av boken.

The deal - Elle Kennedy. Ytlig, snygg hockeykille träffar traumatiserad men snygg vanlig tjej och inser genast att han måste ha henne...s hjälp att plugga till en tenta. De träffar ett mycket löjligt avtal och blir sedan kära. Här snackar vi nog pralin ändå... Eller är det egentligen bara förklädd mjukporr? Även som Netflix-serie.

The mistake - Elle Kennedy. Nästa ytliga, snygga hockeykille blev också förtjust i den snygga vanliga tjejen ovan. Men av misstag träffar han en annan snygg vanlig tjej och inser - spoiler alert - att det var ett förhållande han var ute efter.

The score - Elle Kennedy. Den tredje ytliga, snygga hockeykillen ligger med den första snygga vaniliga tjejens rummis, som precis blivit singel, och vill plötsligt inte ligga med andra tjejer mer?

Fortsättning lär tyvärr följa. Nån som har tips?

 

OBS! Jag är naturligtvis oerhört imponerad av alla som lyckas knåpa ihop en bok och få den utgiven, och uppenbarligen finns det ju folk (jag) som är intresserade. Det var bara inga riktiga fullträffar på det här området just i sommar.

My year of rest and relaxation

Det är tidigt 2000-tal i New York. Ottessa Moshfeghs namnlösa huvudperson sörjer sina föräldrars bortgång och livets meningslöshet, och bestämmer sig för att sova ett helt år i förhoppningen att vakna som en ny människa. Med hjälp av en fullständigt omdömeslös psykiater proppar hon sig själv full av psykofarmaka, om och om igen, på jakt efter en fullständig och aldrig upphörande sömn.

Det är eländigt så att det sjunger om det, nästan i samma kategori som Kjell Höglunds Man vänjer sig eller Markus Krunegårds Tårar; så eländigt att man nästan måste skratta åt det. Jag vill liksom ruska om huvudpersonen, spola ner hennes piller, anmäla psykiatern till någon sorts myndighet. Säga åt henne att sluta knarka ihjäl sig och göra något rimligt av sitt "år av vila och avkoppling", tillika sitt liv, istället. Säga åt henne att vara lite snäll mot sin enda vän Reva som otaliga gånger avskrivs som fullständigt förutsägbar och banal.

Kanske är bokens syfte huvudsakligen att chockera (baksidestexten antyder i alla fall det), ifrågasätta att ung + snygg + rik = lycklig. Istället cementerar den väl vad alla redan vet, att meningsfullhet och relationer är viktigare för livskvaliteten än yta och status. Det hade förstås inte blivit en särskilt intressant bok om huvudperson börjat träna dagligen, äta bra, engagera sig i välgörenhet och bygga nya vänskapsrelationer. (Eller?)

Miraklet i Tingbjerg

Den något självgode skolledaren tillika politikern Marco Damgaards mycket ostrukturerade samling av anekdoter kring perioden då han vände utvecklingen i Köpenhamnsförorten Tingbjerg.

Till Damgaards försvar ska nämnas att han verkligen inte utmålar sig själv som den store välgöraren; han är noga med att utan övrig personal på skolan samt den stora politiska satsningen på området i övrigt hade det inte gått.

Men jag funderar ändå kring hans motiv för att skriva en bok om det hela. Att inspirera, entusiasmera, visa att det går? Varför är boken i så fall så tom på känsla? Varför lämnar jag den med en känsla av likgiltighet?

Jag saknar en röd tråd, en tydlig berättelse, och jag irriterar mig på upprepningarna.

En het comeback

Håll i er nu för här kommer lite inhemskt tantsnusk: en svensk tolkning av sports romace.

Ella är kommunikatör för en ny skidklubb och känner att hennes liv äntligen är på rätt köl efter ett år av utmattningsdepression, orsakat av ett jobb som sportjournalist och med en utskällning från en skidskytt hon skulle intervjua som utlösande faktor. Hon blir därför måttligt nöjd när hon får veta att skidskytten i fråga, Alexander Svartås, ska inleda en ny satsning som längdskidåkare, naturligtvis med klubben hon jobbar för.

Så fort de ses blir de emellertid extremt attraherade av varandra. Hur lång tid ska det ta innan de erkänner sina känslor för varandra? När ska deras tidigare, inte så trevliga möte, dras upp i ljuset? Varför får den manliga huvudpersonen hela tiden stånd i vardagliga situationer när han är 28 år gammal, är inte det en tonårsgrej?

Efter Kom ihåg mig kändes det som en befrielse att få läsa den här typen av bok på rimlig svenska. Sanna Axelsson skriver som en svensk gymnasieelev eller bättre och jag slipper störa mig allt för mycket på språket. Till förmån för att få störa mig mer på innehållet antar jag. Men är det ändå inte härligt klyschigt att romanen utspelar sig i Dalarna och att det krävs en blöt midsommarfest för att huvudpersonerna till slut ska få till det?

 

Jag undrar om jag börjar bli mätt på min skräpiga romantikläsning för den här gången? Det är ju ändå lite... odynamiskt i hur det följer samma mönster varje gång. Precis som deckare, snark. Känner att jag snart kan ställa upp ett poängsättningsformulär för romance. Manlig huvudperson 2 poäng (jag hoppas verkligen att det inte låter i gemene mans huvud som det gör i hans, usch), kvinnlig 2 poäng (sympatisk men intetsägande). Första möte 1 poäng. Trovärdigheten i att karaktärerna faller för varandra, 0 poäng (han gillar hennes mat, hon gillar att han tydligen vet hur man lugnar någon som har panikångest, men mest är de bara extremt tända på varandra). Grejer de blir osams över innan de kan bli ihop för gott 1 poäng, och så vidare och så vidare.

 

Pluspoäng ändå till denna bok för att Axelsson är vintersportfan. Sedan förstår jag att "alla likheter med verkliga personer är oavsiktliga" men bortsett från sin kurvighet tycker jag den kvinnliga huvudpersonen påminner mycket om Isabel Boltenstern (fd sportreporter som drabbats av utmattning, numera typ mammaträningsinfluencer). Vänta, heter inte hennes kille till och med Alexander? Även om han nu inte är just skidskytt.

Yesteryear

Jag haffar Yesteryear på sjudagarslån på e-biblioteket och blir till en början positivt överraskad.

Natalie Hiller växer upp i ett religiöst Idaho med sin mamma och sin syster (pappan, som lämnat familjen, påstås helt sonika vara död för att slippa stigmat kring den krossade kärnfamiljen). Hon känner aldrig riktigt att hon passar in, och är överlycklig när hon kommer in på Harvard på stipendie; där kan det väl inte spela så stor roll om man inte är så trevlig eller socialt smidig, så länge man är smart?

Jodå, det visar sig vara precis lika svårt att passa in där, med en massa sekulära flickor som dricker och snackar skit om sina mammor och om något verkar ännu mindre lyckliga än de kristna familjerna hemmavid. Så träffar hon Caleb i en kristen samtalsgrupp, gifter sig, blir gravid och hoppar av studierna. Men vad göra av detta nya liv, där varken hon eller Caleb egentligen trivs särskilt bra i sin roll?

Så småningom hamnar familjen på en avsides gård "hemma" i Idaho och Natalie blir tradwife-influencer. Men en dag vaknar hon och har hamnat i en 1800-talskopia av sitt eget liv. Vad är det egentligen som har hänt? Kidnappning? Prövning från Gud? Och hur ska Natalie trivas i ett tradwife-liv där det inte finns vitvaror undangömda i skafferiet?

Första halvan av Yesteryear är verkligen fascinerande. Vi hoppar fram och tillbaka i Natlies liv, får följa hennes jakt på lycka och status. Och även oaktat frågan om hur i hela friden hon hamnat i forntiden är det intressant att fundera över hur hon klarar sig, var hon trivs, vad ett bra liv egentligen inte är.

Mot slutet tappar jag dock farten. Det blir lite av en train wreck-grej där vi tuffar på mot att allt oundvikligen kommer gå åt skogen. (Hur kommer det sig egentligen att jag blir lite illamående av eländet? Är det därför det är så mycket trevligare med böcker som jag vet kommer att sluta bra?)

Och det är svårt att skriva slut, men jag gillar inte riktigt det här slutet heller. Spoiler: psykos/hon var knäpp hela tiden.

Med det sagt: mycket läsvärd roman, och passar säkert utmärkt för bokcirklar - fördelaktigt vore då att dela upp boken på flera träffar.

Neon Gods

Katee Roberts var tydligen sugen på att skriva om hur det varit om de grekiska mytologiska karaktärerna Hades och Persefone låg med varandra. En ganska tveksam utgångspunkt som inte blir bättre av att miljön uppdaterats till någon sorts nutid och de magiska elementen liksom varken är kvar eller bortplockade.

0/5 toast, rekommenderar inte.

Drömmarnas cykelregister

 "Välj den här om du vill läsa en rolig bok," tyckte e-biblioteket.

Problemet är att jag inte vet om Erlend Loe faktiskt är rolig, på sitt naivistiska, absurda sätt. Eller om han försöker berätta något annat under den färgglada ytan. Solveig som snart inte längre heter Solveig verkar ju inte må särskilt bra när hon ringer försäkringsbolaget och vill anmäla att en cykel blev stulen i hennes dröm?

Och är det feelgood när allt ordnar sig orimligt bra för alla eller är det bara orimligt?

Nåja, jag lärde mig i alla fall ungefär vem Einar Tambarskjelve var. Och nog var det lite lustigt när Solveig som inte längre heter Solveig i sin dröm råkar ligga med honom och sedan får ett e-postformulär att fylla i som påminner hemskt mycket om det vissa klädkedjor skickar (skickade? Minns knappt när jag senast köpte kläder) efter att man handlat hos dem.