Ett system så magnifikt att det bländar

Det är inte så många författare som hos mig kan framkalla ett milt glädjerus genom att ge besked om att en ny roman är på väg. Med tanke på att Amanda Svensson är en av få, känns det som ett smärre tjänstefel som fan att jag inte förrän nu, betydligt över året efter bokens utkomst, lyckats ta mig igenom hennes senaste roman, Ett system så magnifikt att det bländar.

Ett system så magnifikt att det bländar är förvisso något av en tegelsten, på över 500 sidor. Och den har kanske inte riktigt den lätthet som Svenssons tidigare och betydligt kortare romaner uppburit. Det här känns som ett försök att skriva fram någonting mer komplext. Det är fler parallella historier, fler trådar som löper in och ut och korsar och tvärsar varandra, i en intrikat väv - eller möjligen i ett kaosartat nystan, det är inte helt lätt att säga.

Matilda, Clara och Sebastian Isaksson är trillingar, uppvuxna i Lund med en pappa som är ekonom och en mamma som är präst. Det verkar ha gått ett par år sedan de gick ut gymnasiet. Sebastian jobbar nu med hjärnforskning på ett ytterst oklart forskningsinstitut i London, där det finns en kryptisk chef, en hel hög mer eller mindre märkliga kollegor samt en mycket moralisk apa, för att bara nämna några. Matilda bor i Berlin, där hon blivit sambo med en svensk kille och samtidigt bonusmamma till hans typ åttaåriga dotter. Clara är frilandsjournalist och konfronterar sina rädslor genom att åka till Påskön - med svepskälet att skriva ett reportage men egentligen utan större förhoppning om att det alls ska bli något sådant.

De tre syskonen, som alltså är tämligen olika varandra, tillika deras föräldrar, befinner sig alltså på skilda platser både rumsligen och livsskedesmässigt, när en mindre bomb briserar i familjen. Och sedan en till.

Trots detta fortsätter de i möjligaste mån att köra sitt eget race, på ett sätt som gör att jag upplever romanen som spretig, börjar undra vad tanken bakom det hela kan vara, och på något sätt tvivla på att det hela ens hänger ihop.

Och frågan är om det gör det. Vad är det som är ett system så magnifikt att det bländar? Är det familjen Isaksson? Är det den mänskliga hjärnan? Är det Sebastians jobb? Eller är det den lilla gruppen av apokalypsinväntare som Clara blir en del av? Eller finns det alls inget system, utan bara vår egen fåfänga önskan om att det ska göra det?

Men så plötsligt händer allt, på en och samma gång. Eftersom jag inte vill förstöra någons läsupplevelse ska jag naturligtvis inte avslöja hur det hela slutar, men Svensson knyter i alla fall i sista ögonblicket ihop en hel del av de många trådar hon slängt in i boken. Som jag såhär i efterhand inte riktigt vet om jag gillar. Den bjöd på oväntat motstånd, låg på nattduksbordet i flera veckor, och jag vet inte om det var värt belöningen, eller om det fortfarande vilar en lätt känsla av "jaha, eller, men va?" över det hela.

Detta innebär dock inte att jag kommer att sluta följa Amanda Svensson. Det är något med hur hon skriver som talar till mig. Och dessutom finns det inte så många andra författare som plötsligt slänger in en PollyPocket mitt i en beskrivning som om det, vilket det också är för folk som är i ungefär min ålder, vore självklart vad det ens var för något. Det är något trivsamt i det.

Familjen Knyckertz och Ismans hemlighet


Äntligen en ny del om familjen Knyckertz! Jag har tidigare skrivit om del 1 och jag tycker inte att det behövs någon större presentation av uppföljarna. Detta är den fjärde delen och man bör ha läst åtminstone andra delen innan man läser den här.

Familjen Knyckertz är en familj som består av tjuvar och en hund vid namn Snuten. De bor granne med en snäll polis som heter Paul Isman och som i denna delen har en stor roll tillsammans med familjens dotter, Kriminellen, som upptäcker Ismans hemlighet.

I den här boken är det mesta bekant från tidigare böcker. Det är samma humor och samma personer som återkommer. Det som är roligt i just den här boken är att Kriminellen får ta större plats och visa vilken bra tjuv hon är och att polisen också visar sig vara människa.

Jag hoppas alltid att det kommer fler delar om familjen Knyckertz från radarparet Anders Sparring (text) och Per Gustavsson (bild) och förutom den tredje delen, som trots vändpunkten inte riktigt höll samma nivå som de andra, så har jag njutit av hela serien, som om de var ett surt godis (obs, mitt favoritgodis) från Hollie Tenders godisbutik.

Om du ännu inte har blivit övertygad, kan du läsa inlägget om den första delen.

Smartare än din telefon

Mitt självhjälpsfria år är över, och hela bibliotekets tillgång på denna tveksamma vara står mig åter till buds. Så jag lånar en bok till, i förhoppningen att jag ska bli gladare, eller kanske mer effektiv, eller att jag lättare ska kunna hantera livet i största allmänhet: Siri Helles Smartare än din telefon.

Smartare än din telefon är en relativt teknikoptimistisk bok om hur vi förhåller oss till framförallt telefoner. Helle framhåller att all telefonanvändning verkligen inte behöver vara av ondo; att spendera ett par timmar dagligen med sin telefon behöver inte vara ett problem, om det tillför oss någonting meningsfullt eller åtminstone inte hindrar och hämmar oss.

För den som känner att tekniken ändå blivit något som just hindrar och hämmar ger hon en bunt konkreta tips i stil med att rensa hemskärmen, ta bort pushnotiser, avinstallera appar som man inte vill lägga sin tid på, komma överens inom familjen om hur man använder telefoner så att ingen behöver känna att den prioriteras lägre än den andres telefon, och en liten snutt om värderingar och att fundera över vad som är viktigt för en själv och hur man borde prioritera.

Helle är slagfärdig och kommer ofta med snudd på putslustiga uttalanden, som hon i de fall det behövs backar upp med relevant fakta och studier. Hon utgör också vad jag kan tänka mig är en bra motpol till typ Skärmhjärnan, som om jag förstått det hela rätt svartmålar telefoner, skärmar och sociala medier på relativt lösa vetenskapliga grunder (jaha, att använda telefonen förändrar hur vår hjärna utvecklas. Men, har inte exempelvis böcker haft samma påverkan tidigare? Måste annorlunda vara dåligt?).

Faktum kvarstår dock att hon inte verkar ha så himla mycket att säga, och att boken inleds roligt och fängslande men sedan tappar rätt mycket fart längs vägen. Vi får varken särskilt mycket bredd eller något särskilt djup. För någon är boken kanske ett hjälpmedel för att ifrågasätta och reflektera över sitt eget teknikanvändande. För andra säkerligen en ögonöppnare gällande att allt man gör på telefonen inte behöver vara skadligt eller dåligt. För mig: meh.

Sen for jag hem

Här kommer ett snabbt inlägg i affekt, utan beskrivning av bokens handling. Jag misstänker att det är fler än jag som verkligen sett fram emot den avslutande delen i Karin Smirnoffs triologi om janakippo och Smalånger (här kan ni läsa vad Stjärtmes skrev om Jag for ner till bror. Vi for upp med mor verkar det inte som att någon av oss lyckades få ihop och publicera någon text om), och helt ärligt är det svårt att skriva någonting alls om Sen for jag hem utan att avslöja för mycket.

Sammanfattningsvis var min inledande känsla
!
och den höll i sig.



Det är samma janakippo. Det är samma outtömliga mörker och elände, samma humör. Samma samtidiga sympati och men kan du aldrig bara ta hand om dig själv och göra något som är bra för dig?!-känsla. Samma, om inte mer, konstanta närvaro av döden. Samma bild av ett litet samhälle i Norrland (nota bene: jag har mycket begränsad erfarenhet av sådana och vet ingenting om hur autentiskt det är, men det känns verkligt och det måste ändå räknas för något), samma dialektala uttryck som jag ibland inte alls förstår. Samma svårighet att lägga boken ifrån sig, samma känsla av att karaktärerna är på riktigt.

Det är samma, men det är ingen upprepning. Vi får veta mer, vi får besöka nya platser och träffa nya personer. Utforska fler av janas minst sagt många fasetter. Och allt händer, samtidigt som inget händer.

Så småningom måste jag ge mig på projekt läsa om hela trilogin. Kanske med lite mindre måste veta vad som händer måste veta hur det går snubbla över orden-iver, men helst utan skeptiska glasögon. Kanhända blir detta någon sorts klassiker? Vem vet. Men om du tänkt läsa boken tycker jag absolut att du ska göra det. Jag kan inte tänka mig att du kommer att bli besviken.

Malamander

Jag har inte kunnat sätta ord på en av mina sedan länge favoritgenrer, men det har på senare tid kristalliserats till detta (på ett ungefär): platsen är fiktiv och ganska ofta har den inslag av något overkligt, men den är omisskännlig brittisk. Tidpunkten är även den oklar, men tydligt innan betongen, skyskraporna och internet intog världen. Det handlar inte sällan om barn som ska utföra något äventyrligt, som till exempel att de ska hitta sina försvunna föräldrar eller fly från de onda. Språket är lekfullt, karaktärerna är lite udda och använder påhittade svärord, etc. etc.

Förstår ni vad jag menar? Som exempel på böcker som mer eller mindre lever upp till detta: Harry Potter, Roald Dahls alla böcker, Alice i Underlandet... Från de senaste åren kan jag även lägga till Morrigan Crows magiska förbannelse (och uppföljaren!) och så denna, som egentligen är detta inläggs huvudperson: Malamander.


Malamander utspelar sig i staden Eerie-on-Sea, vid Avgrundens havsbad, som ligger någonstans på den engelska kusten. Huvudpersonen är tolvårige Herbert Lemon, som jobbar med att ta hand om hittegodset på Hotell Pärlbåten. Han är starkt impopulär på hotellet av hotelldirektören herr Mollusk, som endast ser Herbie som en utgift som inte drar in några pengar, men det är något han är tvungen att bortse för att hotellets ägare, Lady Kraken, är av en annan åsikt.

En vinternatt ramlar Violet Parma bokstavligt och bildligt talat in i Herbies liv, genom ett av hans sovrumsfönster. Violet Parma glömdes kvar som spädbarn på hotellet och nu vill hon, med Herbies hjälp, hitta sina föräldrar. Men, som ni säkert har listat ut, är det inte helt lätt. Det enda som fanns kvar av hennes föräldrar var två par skor vid stranden och bredvid dessa spår i sanden efter något som liknade fenor. Men den där legenden som berättar om en .. fiskman? (det i folkmun kallade malamandermonstet eller rätt och slätt malamander) kan väl inte vara sann? Det blir inte heller lättare av att Violet jagas av en man med en båtshake istället för ena handen och som har en högst otydlig agenda. 

Detta sökande efter Violets försvunna föräldrar förvandlas ganska snart till ett klurigt och hisnande äventyr som är helt perfekt för att få långa tågresor att kännas kortare. Omslaget i gult och blått tilltalar mig något oerhört. Förutom det estetiska är det något med detaljer, vars innebörd endast blir tydliga först när man har läst den, som får mig att le hemlighetsfullt. Målgruppen är 9-12 år men passar även för sådana som är närmare trettio! Tips på liknande böcker mottages tacksamt. 

Väggen


En namnlös berättarinna befinner sig på besök i sin kusins och dennes makes jaktstuga. På kvällen går de båda ner till byn för att gå på restaurang, medan berättarinnan stannar hemma. När hon vaknar på morgonen har de ännu inte kommit hem, och när hon tillsammans med parets hund ska gå in till byn för att se vad som står på, stöter hon på en genomskinlig, hård vägg. Väggen har dykt upp helt plötsligt, kanske under gårdagens kväll, och på andra sidan verkar ingenting längre vara vid liv. På den levande sidan finns nu bara berättarinnan och hunden Lo.

Där börjar Väggen av Marlen Haushofer, en berättelse som på samma gång är lite av en modern och kvinnlig Robinson Crusoe, och en liten reflektion över det liv vi lever idag (boken gavs visserligen ut 1963, men jag upplever den som aktuell ändå). Berättarinnan har som av en lycklig slump spenderat flera somrar på landet som barn och kan trots att hon numera är stadsbo litegrann om lantbruk, jordskötsel och jakt. Dessutom är stugan välutrustad då kusinens make hade någon sorts prepperinstinkt. Kvinnan skrider raskt till verket och börjar arbeta hårt för att skapa sig en dräglig tillvaro, men hur ska hon förhålla sig till sitt nya liv? Till den oförklarliga väggen och till den fullständiga ensamheten?

Väggen är ingen spänningsroman precis, men det är mycket intressant att följa vad som händer, framförallt inne i berättarinnans huvud. Vem är hon, egentligen? Vem blir hon när inget mänskligt sällskap längre finns att tillgå? Hur ser hon på sin gamla tillvaro? Vad tror hon om väggen? Boken ger generellt fler frågor än svar, och med risk att avslöja för mycket får vi aldrig någon förklaring till vad väggen egentligen är för något. Inte heller har boken något egentligt slut.

Jag kan inte säga att jag blev så mycket klokare av att läsa den här boken. Om man ska försöka hitta någon sorts sensmoral eller läxa så är den möjligen att vi ytterst sällan stannar upp och ifrågasätter vår tillvaro, frågar oss vad vi egentligen skulle vilja göra, om vi egentligen är lyckliga, utan bara tröskar på utifrån vad som förväntas av oss. Den lärdomen är ju dock inte helt lätt att förhålla sig till. Men så behöver man ju heller inte bli klok av att läsa, det kan räcka att man fick en stunds förströelse, och till det fungerar Väggen, trots sin allvarliga framtoning, utmärkt.

Liten kommentar till hur denna bok konsumerades: i form av ljudbok, via SR Play, i inläsning av  Anna Lyons. Jag har lite svårt att hålla fokus när jag lyssnar på böcker istället för att läsa dem; helt plötsligt kan jag inse att jag tänker på det jag har i händerna i stället för det i öronen. Till en början lyssnar jag uppmärksamt, och sessionerna är reserverade för promenader. Det dåliga med att lyssna på ljudbok via Sveriges Radio är dock att de generellt sett har ett bäst före-datum, och även denna gång får jag hetslyssna sista dagarna för att inte snöpligen berövas slutet.