Man tänker på ett minne några gånger i månaden. Tänker att det kanske är på tiden att man återupptar en gammal vana, men så går tiden och det kommer saker emellan och minnet försvinner. För att sedan komma tillbaka. Och så får man ett sms från en fågel, som säger att man borde skriva mer dagbok. Ja, det borde man. Mer än ett decennium har försvunnit. För minnet, minnet, minnet och tiden, tiden, tiden. Ja, ni vet. Så man går in på en gammal hemsida och håller tummarna för att det ska gå att att logga in med en ännu äldre e-postadress som inte längre används och här är man nu.
Den första boken som jag startar min andra bokslukarålder med första boken i Elin Säfströms fanasyserie Sunnanvinda, Herrgårdens hemlighet. Den är lämpligt nog skriven för yngre bokslukare, men fungerar även som botemedel för oss äldre vars läsning varit på upphällningen en längre tid.
Miranda har förlorat en förälder och den som är kvar är frånvarande, begravd i jobb. I skolan är hon ensam och utanför. Men så börjar William i klassen och hennes hopp tänds, kanske att de kan bli två i utanförskapen? I början verkar det inte så, till skillnad från Miranda verkar han ha lätt att få kompisar, men senare upptäcker hon att han sitter och läser en Sagan om ringen-bok, en av hennes favoriter. Det ena leder till det andra, eller ska jag säga: den ena katten leder till en annan, och plötsligt står Miranda utanför den öde herrgården Sunnanvinda. När hon stiger in genom dörren blir det början på något magiskt och hon kommer att behöva ta ett svårt beslut som gäller liv och död, men det vet hon inte då.
I början är läsningen stapplande, men sedan dras även jag med och kan inte sluta. Det är en historia om vänskap och sorg med övernaturliga inslag. Inte mig emot. Ge mig magi, tårar och spänning och jag är fast. Nu väntar jag spänt på fortsättningen.