Jag for ner till bror

Huvudpersonen Jana återvänder till sin barndoms by, Smalånger. Vi får inte veta varför hon lämnade, men inte heller varför hon kommer tillbaka, med tanke på allt som hände i Smalånger när hon växte upp (som vi får veta en bit i taget).

Det blir som det blir, när man återvänder antar jag, speciellt när platsen man kommer från inte är tillräckligt stor för anonymitet. Saker man glömt eller förträngt kommer tillbaka till en, på ett eller annat sätt. De som har stannat kvar, minns ännu de försvunna pusselbitarna och kan berätta.
Sakta men säkert läggs pusselbitarna på plats. Hemligheterna och hämnderna kommer upp till ytan. Det är svårt att veta vad som är sanning och vad som är lögn, men varför skulle man fortsätta ljuga om man står inför döden.

I byn finns Bror kvar, Janas tvillingbror som tacklar sina demoner med spriten som många andra. Där finns också John som målar minnen och som Jana har ett speciellt band till, men som också kan brusa upp när som helst och ta till våldet. En av pusselbitarna, som alltid dyker upp är Maria, men Jana vet inte var hon ska placera henne. Maria finns överallt, trots att hon är död.

Hur beskriver man Jag for ner till bror av Karin Smirnoff?
En gripande roman om att möta det man begravt. Om att vilja förstå hur det kunde bli som det blev. Missbruk, misshandel, sexuella övergrepp, incest. Det våldsamma och trasiga som lämnat spår. Jag har läst att Smalånger inte finns på riktigt. Men att Smirnoff ska ha använt sig av en by hennes mor var ifrån, någonstans utanför Umeå, och även försökt anamma språket där. Kanske låter det ihopträngt när man uttalar namnen som Smirnoff skriver, utan versaler och paus mellan förnamn och efternamn.

Texten i sig är speciell. Jag märkte det inte först förrän jag läste det i en artikel och sedan var det det enda jag såg. Smirnoff använder sig inte av några andra skiljetecken än punkt. Det ger väl en frihet till läsaren att själv bestämma rytm, antar jag. För mig satte det en lakonisk ton över det hela, när jag fick sätta dit frågetecknena efteråt, men det var inget som störde mig. Däremot har Smirnoff smugit in dialektala ord, ofta sådana som inte finns i ordlistor, vilket får mig att anta att min sörländska hjärna transkriberat dessa fel. En känsla av: otillhörighet och det är väl så det är.

Jag for ner till bror är ingen lätt läsning. Redan från första sidan har jag en molande värk som inte går över. Någonting i den höll mig kvar. Den är en av få böcker som jag på sistone har tagit med mig överallt. Och på sätt och vis är jag fortfarande där. i smalånger.


En sorts årssammanfattning (Stjärtmes 2018)


Sidorna i min anteckningsbok tog slut i augusti och på något vis slutade jag också bokföra min läsning därefter. Jag är dålig på att minnas detaljer, om jag inte har det dokumenterat någonstans, så de fyra sista månaderna av 2018 är därför inte mycket mer än ett suddigt flimmer, likt vyn från ett tåg som kör i 160 km/h. Egentligen är större delen av 2018 ett suddigt flimmer, men det är ett annat ämne :--)

Förra året insåg jag att det enda jag söker efter när jag tar upp en bok är att återuppleva samma känslostormar som när jag gick på högstadiet och läste Harry Potter till tre på morgonen. Det måste absolut inte vara fantasy, men jag vill gärna att en berättelse berör mig, eller liksom drabbar mig. Därför är det inte så konstigt att det är böcker som får mig att gråta, som stannar kvar i minnet längst.

Eftersom min bokföring är under all kritik, kommer här en liten lista på böcker som fick mig att gråta 2018, som på sätt och vis blir en årsbästa-lista, för jag rekommenderar alla.
  • Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman
  • Comedy queen av Jenny Jägerfeld
  • Leo av Katarina von Bredow
  • PAX-serien av Åsa Larsson och Ingela Korsell
  • Sankmark av Jhumpa Lahiri
  • Jag for ner till bror av Karin Smirnoff
I år har jag inga läslöften, men vill som alltid läsa brett och mångsidigt (i dubbel bemärkelse)

Saker jag ska försöka bli bättre på under 2019:
1. skriva ner det jag har läst
2. skriva om det jag har läst och vad jag tyckte

Ok. Detta inlägg tog mig en hel förmiddag och lite till att skriva. Jag antar att det beror på att några av mina hjärnceller som har legat i dvala alldeles för länge. Vi ses förhoppningsvis mer det här året (och inte bara när jag går in för att se om blåmesen har skrivit ett inlägg :-)) för någonstans måste jag ju samla tankarna.

Surr.