En het comeback

Håll i er nu för här kommer lite inhemskt tantsnusk: en svensk tolkning av sports romace.

Ella är kommunikatör för en ny skidklubb och känner att hennes liv äntligen är på rätt köl efter ett år av utmattningsdepression, orsakat av ett jobb som sportjournalist och med en utskällning från en skidskytt hon skulle intervjua som utlösande faktor. Hon blir därför måttligt nöjd när hon får veta att skidskytten i fråga, Alexander Svartås, ska inleda en ny satsning som längdskidåkare, naturligtvis med klubben hon jobbar för.

Så fort de ses blir de emellertid extremt attraherade av varandra. Hur lång tid ska det ta innan de erkänner sina känslor för varandra? När ska deras tidigare, inte så trevliga möte, dras upp i ljuset? Varför får den manliga huvudpersonen hela tiden stånd i vardagliga situationer när han är 28 år gammal, är inte det en tonårsgrej?

Efter Kom ihåg mig kändes det som en befrielse att få läsa den här typen av bok på rimlig svenska. Sanna Axelsson skriver som en svensk gymnasieelev eller bättre och jag slipper störa mig allt för mycket på språket. Till förmån för att få störa mig mer på innehållet antar jag. Men är det ändå inte härligt klyschigt att romanen utspelar sig i Dalarna och att det krävs en blöt midsommarfest för att huvudpersonerna till slut ska få till det?

 

Jag undrar om jag börjar bli mätt på min skräpiga romantikläsning för den här gången? Det är ju ändå lite... odynamiskt i hur det följer samma mönster varje gång. Precis som deckare, snark. Känner att jag snart kan ställa upp ett poängsättningsformulär för romance. Manlig huvudperson 2 poäng (jag hoppas verkligen att det inte låter i gemene mans huvud som det gör i hans, usch), kvinnlig 2 poäng (sympatisk men intetsägande). Första möte 1 poäng. Trovärdigheten i att karaktärerna faller för varandra, 0 poäng (han gillar hennes mat, hon gillar att han tydligen vet hur man lugnar någon som har panikångest, men mest är de bara extremt tända på varandra). Grejer de blir osams över innan de kan bli ihop för gott 1 poäng, och så vidare och så vidare.

 

Pluspoäng ändå till denna bok för att Axelsson är vintersportfan. Sedan förstår jag att "alla likheter med verkliga personer är oavsiktliga" men bortsett från sin kurvighet tycker jag den kvinnliga huvudpersonen påminner mycket om Isabel Boltenstern (fd sportreporter som drabbats av utmattning, numera typ mammaträningsinfluencer). Vänta, heter inte hennes kille till och med Alexander? Även om han nu inte är just skidskytt.

Yesteryear

Jag haffar Yesteryear på sjudagarslån på e-biblioteket och blir till en början positivt överraskad.

Natalie Hiller växer upp i ett religiöst Idaho med sin mamma och sin syster (pappan, som lämnat familjen, påstås helt sonika vara död för att slippa stigmat kring den krossade kärnfamiljen). Hon känner aldrig riktigt att hon passar in, och är överlycklig när hon kommer in på Harvard på stipendie; där kan det väl inte spela så stor roll om man inte är så trevlig eller socialt smidig, så länge man är smart?

Jodå, det visar sig vara precis lika svårt att passa in där, med en massa sekulära flickor som dricker och snackar skit om sina mammor och om något verkar ännu mindre lyckliga än de kristna familjerna hemmavid. Så träffar hon Caleb i en kristen samtalsgrupp, gifter sig, blir gravid och hoppar av studierna. Men vad göra av detta nya liv, där varken hon eller Caleb egentligen trivs särskilt bra i sin roll?

Så småningom hamnar familjen på en avsides gård "hemma" i Idaho och Natalie blir tradwife-influencer. Men en dag vaknar hon och har hamnat i en 1800-talskopia av sitt eget liv. Vad är det egentligen som har hänt? Kidnappning? Prövning från Gud? Och hur ska Natalie trivas i ett tradwife-liv där det inte finns vitvaror undangömda i skafferiet?

Första halvan av Yesteryear är verkligen fascinerande. Vi hoppar fram och tillbaka i Natlies liv, får följa hennes jakt på lycka och status. Och även oaktat frågan om hur i hela friden hon hamnat i forntiden är det intressant att fundera över hur hon klarar sig, var hon trivs, vad ett bra liv egentligen inte är.

Mot slutet tappar jag dock farten. Det blir lite av en train wreck-grej där vi tuffar på mot att allt oundvikligen kommer gå åt skogen. (Hur kommer det sig egentligen att jag blir lite illamående av eländet? Är det därför det är så mycket trevligare med böcker som jag vet kommer att sluta bra?)

Och det är svårt att skriva slut, men jag gillar inte riktigt det här slutet heller. Spoiler: psykos/hon var knäpp hela tiden.

Med det sagt: mycket läsvärd roman, och passar säkert utmärkt för bokcirklar - fördelaktigt vore då att dela upp boken på flera träffar.

Neon Gods

Katee Roberts var tydligen sugen på att skriva om hur det varit om de grekiska mytologiska karaktärerna Hades och Persefone låg med varandra. En ganska tveksam utgångspunkt som inte blir bättre av att miljön uppdaterats till någon sorts nutid och de magiska elementen liksom varken är kvar eller bortplockade.

0/5 toast, rekommenderar inte.

Drömmarnas cykelregister

 "Välj den här om du vill läsa en rolig bok," tyckte e-biblioteket.

Problemet är att jag inte vet om Erlend Loe faktiskt är rolig, på sitt naivistiska, absurda sätt. Eller om han försöker berätta något annat under den färgglada ytan. Solveig som snart inte längre heter Solveig verkar ju inte må särskilt bra när hon ringer försäkringsbolaget och vill anmäla att en cykel blev stulen i hennes dröm?

Och är det feelgood när allt ordnar sig orimligt bra för alla eller är det bara orimligt?

Nåja, jag lärde mig i alla fall ungefär vem Einar Tambarskjelve var. Och nog var det lite lustigt när Solveig som inte längre heter Solveig i sin dröm råkar ligga med honom och sedan får ett e-postformulär att fylla i som påminner hemskt mycket om det vissa klädkedjor skickar (skickade? Minns knappt när jag senast köpte kläder) efter att man handlat hos dem. 

Between us

Mhairi McFarlane skriver feelgood/romance om brittiska kvinnor med namn som är svåra att uttala.*

Tyvärr visar det sig raskt att just Between us innehåller väldigt lite feelgood/romace och väldigt mycket feel bad/psykologisk spänningsroman om en dålig relation. Det var inte alls vad jag önskade mig när jag valde den här typen av bok. Dålig marknadsföring. 1/5 toast, rekommenderar inte.

 

* Mhairis eget förnamn uttalas enligt internet Vah-ree. Huvudpersonen i Between us heter Roisin vilket alltså inte uttalas typ russin utan Rosheen. Tidigare har jag också läst If I Never Met You (men inte brytt mig om att blogga om den eftersom jag inte gillade den) och jag har ett vagt minne av att även den hade en huvudperson med ett svårläst förnamn. 

Scenerna

Yes, jag är i en lässvacka. Och en bloggsvacka, har inte ens rapporterat av allt jag läst innan svackan inträdde. Våren? Livet? Vem vet. Hur som helst, här kommer några klumpiga ord om en bok jag läste i mars, typ.

Scenerna av Josephine Kvarnhjelm är första boken ut från Lejon förlag, som jag är mycket nyfiken på efter nyheten om att förlaget också ska ge ut Ulrika Nettelblads första roman. Scenerna, som beskrivs som prosalyrisk, handlar om studenten Florence som blivit dumpad av den betydligt äldre fotografen Stephanie. Vi får ta del av små stycken - ja, scener - från nu (efter dumpning) och då (innan dito).

Jag ska erkänna att det tar ett litet tag att komma in i romanen och vänja mig vid formatet. När jag väl gjort det rafsar jag ständigt och frustrerat efter de små post it-lappar jag köpt för att lättare kunna markera sånt som är fint och intressant i fysiska böcker. Har liksom vant mig vid att kunna bokmärka allting hela tiden från allt läsande i app.  Eftersom jag först inte kan hitta lapparna och inte heller vill sluta läsa blir det till att läsa om den ganska direkt.

Tyvärr tycker jag möjligen något mindre om den vid andra omläsningen. Konstigt, jag förväntade mig det motsatta. Är jag bara inte i stämning längre? 

Hur som helst. Det finns en hel del som jag tycker om i Scenerna. Framförallt förmedlar den mycket känsla med få ord. Det finns också personer (Nina), händelser (de återupprepade teaterbesöken, missförståndet av fotokonstverket och dess titel) och teman (framförallt vaknar jag liksom till när det börjar handla om skrivande och skapande) som jag tycker om. Men den stora behållningen ligger möjligen ändå i formatet, just detta att texten inte följer någon vanlig mall utan blir en mix av roman, poesi och dramatik.

Trots detta händer det också att jag irriterar mig på när texten plötsligt

avrundas med

radbrytningar.

Såhär

 

Helhetsbetyget får nog bli att Scenerna är en helt okej bok, och en mycket stabil debut. 

Musse & Helium: Mysteriet med hålet i väggen

Jag brukar inte blogga om sånt jag läser för barnen. Det känns inte som min kulturupplevelse att skriva om... eller också är jag bara lat. Kanske kommer blir det ändring på detta när det blir fler kapitelböcker med mognare innehåll. Eller också håller jag mig till min egen nöjesläsning. Idag gör jag hur som helst ett undantag. Antagligen förvånar det ingen att jag mest vill klaga.

"Barn har ingen känsla för kvalitet" heter det men hur är det med oss vuxna som tvingas uthärda kultur riktad till den målgruppen? Hur kommer det sig att det på Internet inte finns någon annan som kraftigt avskyr allt vad Babblarna heter (jag har undvikit dem så långt det går men tyvärr verkar det omöjligt att ge sina barn en Babblarna-fri barndom med mindre än att man avstår allt vad (öppen) förskola och andra barn i allmänhet heter). Både för att innehållet är outhärdligt infantilt (för att inte säga korkat) och på grund av en motvilja mot vinstintresset och kommersialiseringen samt en fadd smak i munnen vid tanke på upprovsrättsproblematiken kring figurerna. Och hur, hur, kommer det sig att det inte finns stödgrupper för oss som tvingas läsa Musse & Helium.

Jag förstår att det finns saker som riktar sig till och är kul för barn. Att det inte nödvändigtvis måste vara kul för vuxna också för att fylla sitt syfte (kollar på er, pruttskämten i Musse & Helium). Jag tycker också att det finns kul påhitt eller åtminstone skaparglädje och fantasi i Musse & Helium. Men jag förstår inte varför allt vad litterär kvalitet heter tillåts kastas rätt på sophögen när det kommer till något som ska läsas för barn, av vuxna.

Musse & Helium är två stöddiga möss med lös koppling till en sagovärld där allt har lite aviga namn, skapade av mångsysslaren Camilla Brinck, som uppfann dem när hon satt i en studio och av misstag råkade pitcha upp en röst så att den lät som en mus. Från början är de en ljudboksskapelse, enligt bokens efterord helt och hållet dialogbaserad. AHA! Tänker jag när jag läser efterordet. Det är därför den skrivna texten är så platt. Den är skriven av någon med ett annat skaparmedium som specialkompetens! Men nej. Brinck anlitade en person för att hjälpa henne att göra om ljudboken till skriven bok. Till denna person vill jag säga: hoppsan, det här var inte ditt bästa jobb. Till Brinck och eller bokens redaktör/förläggare vill jag säga: oj, vad ni la ribban lågt. Hade ni inte tid eller råd att göra bättre?

 

Till den som på bokens baksida jämfört serien med Harry Potter eller Narnia: gå och gräv ner dig. 

 

Jag åker iväg över påsk, slipper Musse & Helium. Högläser om Klas Klättermus och alla de andra djuren i Hackebackeskogen. Kolla, det går att göra kvalitet för barn. Kolla, det går att göra om något från ett medium (musikal) till ett annat (bok) med gott resultat.

 

Klart slut från en gnällig mes. 

The girls are all so nice here

Enligt omslaget en blandning av Den hemliga historien och Gone girl, och jag måste erkänna att det är en utmärkt beskrivning. Inklusive det faktum att den originalitet som präglar de nämnda verken därmed saknas i The girls are all so nice here.

Ambrosia Wellington har ett jobb, en man, en stökig lägenhet och minst ett skelett i garderoben. Hon har gjort allt för att distansera sig från sitt första, dramatiska år på universitetet men när alltmer påträngande inbjudningar till tioårsåterträffen för hennes klass dyker upp känner hon sig ändå tvungen att åka dit. (Detta är också ett av bokens stora problem enligt mig; att hon inte bara kan ta ett vuxet beslut och säga: "nej, jag har faktiskt ingen lust att åka dit / stanna kvar". Det blir liksom ett falskt slutet rum, där hon i själva verket skulle kunna avstå / dra exakt när hon vill, men ändå väljer att stanna kvar på sitt universitet, Wesleyan, där fler och fler obehagliga saker inträffar.

Om man bortser från detta att jag inte kan förstå varför hon inte bara åker hem, är boken obehagligt nervig. Dock inte i samma klass som Gone Girl. Huvudpersonerna får inte tillräckligt med personlighet eller motiv. Ambrosia är på tok för anonym, och även om vissa av de andra karaktärerna framkallar starka obehagskänslor så är vi ju aldrig i deras huvuden och den mycket otäcka effekten vi får av att befinna oss i Richard Papen (Hemliga historien) eller Amy Dunnes (Gone girl) huvud uteblir.

Slutet är inte helt oförutsägbart, men det levereras heller inte tillräckligt med ledtrådar efter hand för att man ska se det komma.

Slutomdöme: det här var väl okej antar jag, men känns mest som en blek kopia.

The girls are all so nice here är skriven av Laurie Elizabeth Flynn och utgiven år 2022. Den verkar inte finnas i svensk översättning.

Spoiler: jag gillar verkligen inte deckare, i bok- eller tv-format, där upplösningen inkluderar ett psykfall till sidokaraktär som knappt omnämnts tidigare i boken. Jag tycker det är oschysst mot konsumenten. Det finns någon sorts regler för deckare, bland annat att förekomst av icke presenterade identiska tvillingar är fusk, men jag minns inte varifrån de kommer (Google ger flera svar på den frågan, om någon är nyfiken). Detta är väl mer av en psykologisk thriller än en deckare, men jag upplever ändå att den bryter mot de grundläggande reglerna och känner mig lite lurad.

Heart the Lover

Den här boken tyckte jag mycket om. Från första sidan sitter jag som i ett järngrepp medan historien oväntat nog aldrig tappar farten, trots sin intensiva melankoli.

"You knew I'd write a book about you some day. You said once I'd dredged up the whole hit parade minus you.

I never knew how you'd tell it.

For me it begins here. Like this."

När vi först träffar bokens huvudperson är hon i tjugoårsåldern och går på college. När läraren läser hennes inlämningsuppgift högt blir hon helt plötsligt intressant för killarna som brukar sitta längst fram. Hon blir inbjuden i en ny värld, en med Sam och Yash som bor gratis i en bortrest lärares hus, och deras kompis Ivan. De tar sina studier på ett helt annat allvar än hon tidigare kunnat föreställa sig, men har å andra sidan aldrig gått någon kurs i kreativt skrivande. Ingen av de författare de beundrar hade väl någonsin gått någon sådan kurs. De kallar henne Jordan, för det tycker de passar bättre än hennes riktiga namn. Relationer inleds och avslutas, eller gör de?

Åh, äntligen en bildningsroman som jag gillar, tänker jag, men så tar college plötsligt slut och när vi följt Jordans första stapplande steg ut i världen kommer så plötsligt ett tidshopp på 15-20 år, och därefter ytterligare ett. Knappast en bildningsroman om huvudpersonen hinner nå medelåldern innan vi säger hejdå, va?

 

Jag vill inte berätta för mycket om vad som händer, för det här var en av de större läsupplevelserna jag hade under 2025 och jag vill inte sabotera den för någon annan. För trots att det rör sig om ett i stort sett vanligt liv, som jag för en gångs skull upplever som trovärdigt, håller King mig på halster. Jag anar ofta vad som komma skall, men kan aldrig pricka det helt i förväg, blir ofta överaskad. Vad gäller trovärdigheten finns det absolut element som känns lite för mycket, men samtidigt känns de viktigaste karaktärerna verkligen som riktiga personer. Tanken om att någon bara har hittat på de här figurerna (ständigt närvarande i Solen skiner alltid på Tjurkö) är helt frånvarande när jag läser.

I romanen förekommer två olika typsnitt. Så fort det andra typsnittsbytet äger rum och jag förstår att det inte bara är en e-boksbugg  börjar jag fundera över varför. Spännande, ska det rentav visa sig att det blir två olika berättelser beroende på vilket av typsnitten man läser? Men nej, det flödar sömlöst från det ena till det andra. Är det ena typsnittet sådant som huvudpersonen varit med om, och annat sådant som hon hittat på - hon är ju trots allt en skrivande person? Nja, det verkar inte så. Min bästa gissning efter denna första genomläsning av boken är att det har att göra med när texten är skriven, i förhållande till när den utspelar sig.

 

En annan fråga som jag gärna skulle diskutera med någon annan som läst boken är... vilken är den verkliga, stora kärlekshistorien här? Jag tror att författaren tänker sig en, medan jag inte riktigt kan släppa tanken på att det kanske är en annan, mer undanskymd.

Slutligen blir jag uppriktigt förvånad över att King är 60+, jag förväntade mig någon i min ålder, kanske lite yngre, trots att skrivmaskiner och avsaknad av e-post är bärande delar i romanen. Hon verkar minnas exakt hur det var att vara ung student (eller exakt hur man minns det att vara ung student tio år efteråt i alla fall). Det här blir nog inte min sista Lily King, men kan det andra hon skrivit verkligen vara lika bra?

 

Min största invändning mot Heart the Lover är att jag tycker omslaget är så fult att jag faktiskt inte har lust att köpa den fysiska boken. Kanske en pocket, så småningom? 

Resten av allt är vårt

Emma Hamberg skriver om sitt liv efter skilsmässan, och om hur hon så småningom träffar en ny. Enligt henne själv beskriver hon sitt liv som om det vore en säsong av TV-serien Seinfeld. Den har jag inte sett. Jag har heller inte gått igenom någon skilsmässa, och kan på så vis inte riktigt relatera.Däremot har jag läst Emma Hamberg förut, eller i alla fall hennes ungdomsböcker. Faktum är att jag  fortfarande är lite ledsen över att mina pocketexemplar av Linas Kvällsbok och Linas Kvällsbok 2 kommit bort i någon flytt någon gång. De var en stor läsupplevelse då för många år sedan och vissa scener och budskap ur dessa tonårsbiblar kommer aldrig att lämna mig.

Jämfört med Linas kvällsböckerna är detta ännu mera autofiktivt. Känslan är att det är hennes faktiska liv vi får ta del av, inklusive romanlånga sms till och från mannen som blir hennes nya flirt, beskrivningar av döttrarnas första pojkvänner och bästa vännen Anettes problem med svampinfektioner. Om det faktiskt är sant väcker det en del frågor om vänners och barns integritet och vad man egentligen får dela. Men det är klart, jag vet ju inte om episoden med dotterns kyssvullna läppar är påhittad eller inte och på så vis finns det förstås någon sorts inbyggt skydd.

Det är lätt att tycka om Emma Hamberg, kanske ännu lättare när man också får höra döttrarna himla med ögonen "mamma nu ska du vara så där käck och frisläppt igen...". Det är också: en fascinerande inblick i att dejta i medelåldern. Hamberg beskriver hur hon går på Tinderdejt efter Tinderdejt och allihop följer samma mönster, där man ska avhandla sin barndom och sin skilsmässa och så vidare och så vidare. Bästa kompisarna Anette och Per verkar ha exakt samma problem.

Det är också lätt att störa sig på just de romanlånga sms:en och hur de återges ord för ord med en känsla av "åh kolla vad roliga och smarta vi är när vi messar. Nu måste alla få läsa det så de ser hur kul vi är."

Jag förväntade mig ärligt talat att det här skulle handla mer om Hambergs skilsmässa (sårig på så vis att exmannen blev jättesjuk och inte längre var eller kunde bli den man/pappa han var före sjukdomen), även om den figurerar i bokens inledning upplevde jag att hon ganska snabbt släppte den sorg, skuld och skam som hon bar på kring detta och att det sedan handlar mer om det där med att... hitta ett nytt liv, kombinera Tinderdejtandet med att vara ensamstående tonårsförälder, livet livet, typ.

Huvudsakligen blev det väl ändå istället Hambergs bästa genre... feel good. För visst känns det ändå bra att läsa den här!

Solen skiner alltid på Tjurkö

Det är synd om människorna, skrev August Strindberg och sjöng Markus Krunegård.

Det är verkligen Synd om människorna i Emma Bouvins romandebut Solen skiner alltid på Tjurkö. Kanske inte längre Synd om farmor Mirijam, hon är ju trots allt död... Fast å andra sidan fick hon en uppväxt utan kärlek och omsorg, och satte i sin tur sin make före sina barn. Och av barnen favoriserade hon två så att det stackars mellanbarnet kände sig helt åsidosatt.

Därför Synd om Kenneth, som i sin tur favoriserar sin son och det därför blir Synd om dottern Hanna som blir bortglömd. Också Synd om Hanna för att hon har dåliga arbetstider, för att hennes förhållande går knackigt och för att hon inte lyckas åstadkomma någon lillasyster till sin son. Inte är hon särskilt sympatisk heller. Faktiskt verkar det inte särskilt Synd om Hannas bror Nils, när jag tänker efter.

Kanske inte heller så synd om Mirijams övriga två söner, Tom och Niklas. Men desto mer Synd om Toms äldsta son Simon som har ekonomiska problem modell större, om Niklas äldsta dotter Isabelle som har en partner som jobbar hela tiden och som glidit ifrån sin lillasyster Millan på grund av den senares störiga nya partner. Är det till och med Synd om Millan, är hennes Fredrik egentligen kontrollerande och hemsk?

Kort sagt, det är så många att tycka synd om i den här relativt korta boken att jag ärligt talat blir lite matt. Det är väl meningen att det ska vara familjedrama, uppskruvat så att allt blir lite, lite mer och värre än det hade varit i verkligheten. Möjligen med en ambition att fortfarande vara relaterbart, i hur man liksom faller in i olika roller när man träffar släkten och i hur irriterad man kan bli på sina näras särdrag.

Det är svårt att lägga ifrån sig Solen skiner alltid på Tjurkö. Bouvin har lyckats göra denna i stort sett världsliga sak såpass intressant att jag, trots att det är så Synd om alla hela tiden, liksom måste läsa vidare och klart. Känslan efter avslutad läsning är väl typ att det här var en okej bok, 3/5? 

Big Swiss

Jen Beagins bok har fått priser för bästa roliga bok, men ju mer man läser, desto mindre roligt blir det? Inte som i att det blir tråkigt eller dåligt, utan mest... så väldigt mörkt.

Greta Work är i femtioårsåldern och har brutit upp från ett längre förhållande. Nu har hon flyttat in i ett fallfärdigt ruckel utanför Hudson, en liten ort i Maine, tillsammans med sin kompis Sadine som säljer diverse ätbara knarkprodukter. Hon har också fått ett jobb som består i att transkribera terapisessioner åt ortens sex- slash livscoach.

När vi träffar Greta sitter hon mest hemma i sina underkläder och transkriberar medan hon då och då inflikar frågor, kommentarer eller uttrycker sina spontana reaktioner kring hur coachen, som tagit sig namnet Om, jobbar. Hon gillar sitt jobb, men allra mest gillar hon en av klienterna, en kvinna som hon ger smeknamnet Stora Schweiz (Big Swiss på engelska, men "stora schweiziskan" är ju lite av en tungvrickare ).

Till ingens förvåning börjar hon snart känna igen ortens befolkning när hon är ute på stan, trots att hon aldrig träffat dem; var och varannan av dem går hos Om och hon känner igen deras röster och vet vilka problem som förekommer i deras sängkammare. Besvärligt. Och inte blir det bättre när hon så småningom springer på Stora Schweiz och inleder en relation utan att berätta något om sina förhandskunskaper.

På den här beskrivningen skulle man ju kunna tänka sig en lite putslustig bok med larviga förvecklingar, kanske lite rom com-känsla? Men ju längre man läser, desto mer mörknar det hela. Både Greta och Stora Schweiz har varit med om jobbiga, livsavgörande händelser men hanterar det väldigt olika. Och vad gör egentligen Greta av sitt liv?

Beagin är skicklig på att hela tiden låta saker hända vid precis rätt tidpunkt. Varje gång jag tänker att jag börjar bli lite trött på boken och inte riktigt vet om jag har lust att läsa vidare händer det något och berättelsen tar en ny vändning.  Hon är också helt okej på att använda sexscener som ett sätt att driva handlingen framåt, utan att för den skulle bli särskilt långrandig (kollar på dig, Maunsbach).

Två saker stör mig. Det ena är hur Om i början av boken framställs som en helt värdelös terapeut, medan han i slutet helt plötsligt verkar veta vad han håller på med. Utan någon mellanliggande karaktärsutveckling eller förklaring till varför han plötsligt skulle vara bra på sitt jobb. Det andra är hur boken är packeterad som och marknadförs som en "lustig sexkomedi" när den egentligen är en mörk relationsroman med en urballad inramning?

Originellt och underhållande var det i alla fall.

Big Swiss verkar inte finnas översatt till svenska. Däremot verkar det finnas planer på att filmatisera boken. 

Ran

Vad sägs om lite ungdoms-sci fi?

Ran Tronner är en artonåring som lever i Svealand, det vill säga den totalitära återstoden av Sverige, sedan Skåne hamnat under havsytan, Norrland fått permafrost på grund av upphörande Golfström, och demokratin övergivits. Numera är det systemet som gäller, med poängbaserade samhällsklasser (vit ring är bäst, röd ring är sämst; har man blivit avringad är man antingen fredlös eller träl), fullständig övervakning och så lite asatro på det.

Ran själv är på fritt fall genom systemet. Nyss var hon orangeringad, ledde gymnastiktruppen i Sveas unga, hade en rätt vanlig familj och en snygg gulringad kille. Nu har hennes pappa begått ett snedsteg som satt honom i fängelse och resten av familjen i den röda samhällsklassen. Inget mer Sveas unga, bara en evig kamp för att skrapa ihop poäng och återfå det tidigare livet. Men så dyker det upp en bil från Moralenheten och hämtar Rans lillebror Loge. Innan vi vet ordet av är Ran inte längre en vanlig tonåring som ibland bråkar med sin mamma utan fredlös, jagad och med ett enda halmstrå kvar att greppa efter: hon måste rädda sin lillebror.

 

Vad svårt det måste vara att skriva den här typen av dystopisk sci-fi, med tanke på att man alltid kommer att jämföras med de stora verken inom genren. Finns det 1984 i Ran? Japp, massor. Finns det Brave new world? Jodå, en hel del. Finns det referenser till Kallocain? Minst en. Hunger games? Ja det tror jag, fast jag har inte läst Hunger games så jag kan inte säga säkert. Lite Handmaid's tail? Jodå. Kort sagt kommer författarens originalitet att prövas hårt. Håller det? Blir det ett intressant världsbygge?

 

Nja.

 

Det blir okej. Först kommer en rätt cool karta över Svealand. Sedan ett transkriberat tal av en statsminister som låter mycket som ett veckobrev från förskolan. Och inledningen av Rans berättelse är... ja vad ska man säga. Jag får skamsköljningar, flashbacks till en uppsats jag skrev om pesten när jag gick i högstadiet - ungefär den litterära nivån upplever jag att inledningen håller. Klumpigt världsbyggande är det också, jag avundas ingen uppgiften att förmedla något helt annat i lagoma doser. Här funkar det okej, inte bra. Det blir absolut mer läsbart efter hand, men att dessa inledande kapitel ens släppts igenom signalerar ett högt förtroende för läsarens uthållighet. Och då är världsbygget i alla fall bättre än tonårskärleksskildringarna. Jag förstår inte hur det är meningen att jag som läsare ska förstå mig på pojkvännen Brage och hur viktig han är för Ran, då vi får så oerhört lite backstory (och jag inte kan sluta tänka på Bragokex)? Och inte heller hur det kommer sig att Ran blir omedelbart attraherad av den första kille som ställer sig på hennes sida sedan hennes värld vänts upp och ned?

Nästan lika intressant som intrigen är romanens författare. Vem är det egentligen som valt pseudonymen Estrid Klint (är inte Estrid ett tampongmärke? Nehej, de säljer visst rakhyvlar. Och kepsar med titeln "Hot. Horny. Scandi."). En som sålt sexsiffrigt i Sverige, enligt förlaget. Snälla säg att det inte är Läckberg? Det låter inte som hon, men vem vet, lite AI på det så...  Snälla säg också att det inte är någon författare som jag verkligen gillar... Mest rimligt är väl ändå att det är en snubbe eller gubbe som inte vill skrämma bort tonårstjejerna som väl ändå är den här bokens målgrupp. Flashbacks forum säger Arne Dahl, och honom vet jag inget om, så varför inte?

 

Sammanfattningsvis: det här behöver du inte direkt läsa, det finns mer intressant dystopisk sci-fi (även i en svensk kontext, men nu har jag tappat titeln på en roman av någon manlig journalist där två syskon springer runt och gömmer sig på landet bland björkar och rostiga bilar och tvättar sin enda återstående plastkasse om och om igen... Någon som vet?) och det finns kanske också mer intressant ungdomslitteratur. Icke desto mindre är det ett äventyr av typen som kan få dig att drömma riktigt skruvade drömmar om du läser innan läggdags, och vars fåniga detaljer absolut skulle vara kul att diskutera med någon annan som läser. 

 

Det ska komma ytterligare två böcker om Ran. I dessa förväntar jag mig att vi får veta mer om den mystiska motståndsrörelsen Sektionen, som vi ännu vet mycket lite om. 

Liken vi begravde

Jag har inte läst något av Lina Wolff förut. Möjligen har jag hört den mest läsande personen i min omgivning uttala sig negativt om något hon skrivit? Eller var det bara att jag tyckte så illa om titeln på De polyglotta älskarna att jag liksom avskrev Wolff på grund av det? (Polyglott, vilket äckligt ord på en fin sak? Intressant det där med ord man inte gillar. Krämig är ett annat för mig, usch.) Fast hon är så trevlig i Lundströms bokradio lite då och då?

Hur som haver, när Liken vi begravde kom ut blev jag nyfiken och lässugen. Boken lyser fortfarande med sin frånvaro på e-biblioteket, men så snubblade jag över Storytel och där fanns den som e-bok (och som ljudbok naturligtvis, men jag läser hellre med ögonen).

Jolly (berättaren) och hennes syster Peggy är föräldralösa och växer upp hos bonniga fosterföräldrar i en håla i Skåne (Hörby, typ). Familjen bor på en gård med grisstall och bilskrot, fostermor Jenni har också ett deltidsjobb på "Svinsemin". Flickorna går i skolan. Peggy läser, skriver och aspirerar på ett större liv än den lilla orten erbjuder. Samtidigt lever hon ut sina tonårskänslor på ett tämligen destruktivt sätt. Jolly verkar ha svårare att hitta sin plats i världen.

Jag tycker det är svårt att placera den här boken, genremässigt. Det är inte en deckare, det är inte en psykologisk thriller. Jag tror det är meningen att det ska vara mörkt komiskt, men ser sällan det roliga. Det ligger någon sorts orimlighet över det hela, och svängarna är så grovt tilltagna att det inte känns som att jag som läsare förväntas känna att något av detta skulle ha kunnat hända på riktigt. En saga. Jag tänker på begreppet Hillbilly Horror som använts för att beskriva John Ajvide Lindqvists senaste, men ser också Liken vi begravde beskrivas som en burlesk (vad betyder det ens)?

Oavsett vilket var det här nog inte direkt min genre. Inte så att det inte var... kul? att läsa, det var det väl. Absolut inte tråkigt i alla fall. Men för mig personligen kändes alltihop lite meningslöst. Vad är sensmoralen, budskapet, poängen?

Uppdatering: jag skrev den här texten innan boken Augustprisbelönats, men står fast vid mina åsikter. Antagligen är det alltså bara jag som inte ser storheten i verket. 

Heaven

Jag läste Mieko Kawakamis Alla nattens älskare och tyckte den var sval, lite distanserad i sin ton. Sedan fick jag hennes Heaven genom Tranans prenumerationstjänst, och den är allt annat än det. Snarare obehaglig i sin intensitet.

Heaven handlar om en högstadiekille som utsätts för brutal mobbing i skolan. Kanske på grund av att han har ett skelande öga. Alla i skolan - åtminstone barnen - känner till mobbingen men själv har pojken ingen att anförtro sig till. Han bor med sin pappa som sällan är hemma och en styvmamma som för all del verkar OK, men som han inte verkar ha mer än en ytlig relation till. Pojkens liv, i vilket han deltar tämligen passivt, rör sig sävligt framåt.

"Eftersom det inte var någon skola, behövde jag inte träffa någon och det var inte heller någon som såg mig, så mitt liv var lugnt och stillsamt som en möbels."

Pojken är kort sagt ensam. Men så en dag får han en lapp från Kojima, den mobbade flickan i hans klass. Så småningom börjar de träffas utanför skolan, och någon sorts vänskap inleds. Samtidigt eskalerar mobbingen, till vilken Kojima och pojken med det skelande ögat (och en av mobbarna, vars sida av saken vi så småningom får ta del av) har väldigt olika förhållningssätt. Så småningom tvingas huvudpersonen ta ett viktigt beslut.

Den del av denna bok som gjorde det starkaste intrycket på mig var tyvärr en mycket obehaglig misshandelsscen. Det var omöjligt att lägga ifrån sig boken då, trots att jag läste sent på kvällen. Jag behövde liksom få veta om huvudpersonen ens skulle överleva. Därefter går boken i ett betydligt högre tempo.

Slutet kommer abrupt, men jag gillar det ändå. Lagom mycket stannar under ytan och många trådar lämnas lösa. Flera intressanta spår får jag helt enkelt själv fundera över, och själv välja hur jag tror att det gick. Samtidigt löser sig tillräckligt mycket för att det liksom ska kännas färdigt.

Funny story

 

Barnboksbibliotekarien Daphne blir dumpad av sin gymmande, filmstjärnesnygga fästman Peter. Han inser nämligen under sin egen svensexa att han visst är kär i sin bästa barndomsvän, ändå.

Eftersom Daphne framförallt är en pragmatisk person flyttar hon raskt in hos sagda barndomsväns expojkvän, som alltså blev dumpad exakt samtidigt och av samma anledning. Till exakt ingens förvåning är den nya rummisen, Miles Nowak (du vet att du kollat för mycket vintersport när det stör dig att den manliga huvudpersonen nästan heter Max Novak) mycket trevligare än Peter låtit påskina. När inbjudan till exens bröllop dimper ner i brevlådan råkar Daphne trassla in sig själv i en fejk-dejting-situation med Miles.

Sen går det som det går i romance-böcker.

Handlingen låter superlarvig, jag vet. Och det är den också. Men hantverket är hyfsat, det är relativt lätt att känna med Daphne och ryckas med i hoppet om ett oundvikligen lyckligt slut. Miles är sympatisk och den svårskrivna obligatoriska komplikationen som uppstår mellan det att intresse uppstår och relationen cementeras är... inte den värsta jag läst i alla fall. Samtidigt gör boken ett relativt ytligt intryck på mig. En romance som riktigt drar mig in i sitt universum kan jag läsa två gånger i rad, eller också läser jag om mina favoritscener i alla fall. Den går gången känner jag inget sådant behov. Trots att jag tycker mer om den än både Beach read (i Funny story glorifieras droganvändning i alla fall bara en gång) och You and me on vacation (störiga huvudpersoner). Likvärdig med Happy Place, som jag tydligen inte bloggat om (än)?

Med detta har jag betat av nästan hela Emily Henrys romaceproduktion. (Tyvärr utan att lyckas bli närmare kompis med den där respektive som rekommenderade henne från början.) Återstår endast den senaste, Great big beautiful life, som jag sett kärnfullt beskriven på en annan bokblogg som "ett magplask". Den får nog vänta ett tag.

Margo's got money trouble

Jag vet inte riktigt varför jag valde att läsa den här boken, trots att den verkligen låter som en såndär BookTok-bok som jag inte gillar? Någonstans måste jag ha läst en positiv recension, eller också blev jag helt enkelt nyfiken på premissen: ung tjej som nyss fått barn startar OnlyFans-karriär för att försörja sig och får hjälp av sin pappa som hållit på med wrestling. För det låter som något som jag tror att jag skulle gilla? (Obs, sarkasm.) Ja, jag vet inte. Läste gjorde jag i alla fall.

Rufi Thorpe är en amerikansk författarinna som inte verkar ha någon egen Wikipediasida men enligt nätet i övrigt verkar hon i alla fall ha publicerat ett par romaner före denna, som i sin tur tydligen ska bli TV-serie.

Åter till handlingen, då. Huvudpersonen Margo har en affär med sin universitetsprofessor, inte för att hon gillar honom utan för att... hon inte har något bättre för sig? Känner sig smickrad? Jag får erkänna att jag inte riktigt förstår mig på det hela. Hon blir oplanerat gravid och bestämmer sig för att behålla barnet, på något oklara grunder typ "det är bättre att inte göra abort än att göra abort" och "jag vill ha barnet". Hon verkar därmot inte ha tänkt längre än näsan räcker kring typ att de hon delar lägenhet med kanske inte har lust att höra en bebis skrika halva nätterna eller att man inte kan ta med sig en bebis till sitt dåligt betalda extrajobb. Jag antar att hon ska framstå som naiv, men helt ärligt känns det inte supertrovärdigt.

När barnet som får namnet Bodhi (som i Bodhisatva, utan att det någonstans framkommer varför Margo tycker att det känns som ett rimligt ord att välja) föds får hon alltså problem, bland annat med pengar.

Lösningarna kommer i form av att hennes frånvarande pappa med förflutet inom wrestlingbranschen flyttar in, och ett OnlyFans-konto. Nu är problemet "bara" att samhället tycker att det inte låter toppen för ett barn att växa upp med en mamma som är sexarbetare och en morfar som hållit på med wrestling, och gör sitt bästa för att sätta käppar i hjulet för Margo.

Romanen växlar mellan första och tredje person, Margo berättar men menar att vissa delar är för jobbiga att skriva i första person. Något oväntat innehåller romanen också en del litteraturtekniska utvikningar som ibland passar perfekt in och ibland sticker i ögonen. I en passage nämner Margo att alla berättelser vilar på någon sorts underliggande sanning och vad i hela världen kan det egentligen vara som ligger till grund för den här märkliga sagan?

Thorpe gör ett riktigt bra jobb med att faktiskt få mig att tro att allt kommer att gå åt skogen för Margo, men, spoiler alert, alltihop slutar lyckligt. För man kan vara sexarbetare och psykiskt frisk, vilket är ett av de tydliga budskapen i boken.

All fours

Så hade jag äntligen köat färdigt till vårens stora snackis, Miranda Julys klimakterieroman All fours. Jag var helt inställd på att jag inte skulle tycka om den, eftersom jag visste att huvudpersonen skulle go loco och lämna sin man och sitt barn för att istället inreda ett hotellrum och ligga runt, typ, och insåg under läsningens gång att det är mindre själva liggandet och mer otroheten och försummandet av föräldraskapet som jag har instinktivt svårt för. Otrohet är ju extremt osexigt? Eller är det bara jag?

När jag kommit förbi den puckeln (mässandes "kör vidare bara kör vidare bara" när hon börjar ens fundera på att avbryta sin planerade road trip och istället hänga i en håla en halvtimme hemifrån i två veckor - fast att jag redan vet att det kommer att hända) tycker jag ändå att det är rätt okej läsning. Okej, huvudpersonen är cringe när hon förälskar sig i en yngre muskulös man och hela hennes liv plötsligt handlar om honom. Möjligen en följd av att hon inte var så tillfreds i sitt liv pre urballning heller, vilket i sin tur möjligen då ska bero på klimakteriet. Men det är också lite... roligt? När hon helt plötsligt börjar träna flera gånger i veckan för att hon ska få snyggare rumpa till nåt hon ska posta på Instagram. Jag vill minnas att jag markerat ett gäng dråpligt roliga formuleringar boken igenom, men har visst hunnit återlämna den innan det här skrivs.

Det jag tycker allra mest om i den här boken är för övrigt huvudpersonens kompis Jordi och deras nästintill gränslösa vänskap. Inget är hemligt, allt är tillåtet och Jordi har en så underbar balans mellan att acceptera huvudpersonens nycker och infall och samtidigt försöka varsamt guida henne och se till att hon inte river upp hela sin tillvaro utan att först ha tänkt igenom det hela. Jag vill vara någons Jordi. Och ha en Jordi själv.

Utöver det gör väl boken det den i någon mån syftar till: väcker en tidigare vag skräck för klimakteriet till liv och amplifierar den rejält. Tänk om jag också en dag kommer att vakna upp och ha blivit en knäpp tant som lägger upp videos där jag dansar i trosor på nätet? Kanske inte. Kanske har jag ett lugnare grundtillstånd och kommer därför inte att spåra ur lika fullständigt? Oavsett vad som händer, kommer det ju att hända mig med.

Jag ger All fours en stark trea. Glad att jag läst, även om det kanske varit värt att betala för att läsa den redan när alla fortfarande pratade om den. 

Songs for other people's weddings

Jag har dragit mig för att skriva om den här boken, som är ett samarbetsprojekt mellan den amerikanska författaren David Levithan och den svenska singer-songwritern Jens Lekman. Eftersom jag gillar båda, kanske framförallt den senare, såg så mycket fram emot släppet av boken och den relaterade skivan... och sen tyckte att båda var typ "helt okej". Jag ville så gärna att det skulle vara så bra!

J, en fiktiv artist löst baserad på Jens Lekman, sjunger på bröllop. För att få in pengar, men också på grund av någon sorts ömhet gentemot sina medmänniskor. I denna bok får vi hänga med på 11 olika bröllop, samtidigt som vi får följa Js eget vemodiga kärleksliv. Till varje bröllop finns minst en låt som man kan lyssna på om man scannar en QR-kod i början av boken. Dessa är: också helt okej. Vissa av dem återfinns också på skivan Songs for other people's weddings, som dock innehåller en massa spår som inte framförs i boken utan mer beskriver bokens handling.

Romanens text flyter bra, men berättelsen är lite spretig. Den röda tråden är relationen mellan J och flickvännen V, och den når inte riktigt hela vägen in för mig. Sen känns det också lite konstigt med en bok som till stor del utspelar sig i Sverige men är på engelska - men det är ju likadant med Jens Lekmans låtar.

Egentligen kan man nog skippa den här boken och bara lyssna på den (enligt mig) bästa, episka låten Wedding in Leipzig. Jag önskar att boken var mer som den. Å andra sidan önskar jag mig någon att prata om boken med: vilka kapitel kan ha börjat som text, och vilka kan ha börjat som låt? Vilka scener tror vi att Jens har snott från verkligheten och vilka är ren fiktion? Vilket bröllop hade du valt om du var tvungen att gifta dig med boken som förlaga? Och vilka av relationerna i boken träffar dig hårdast?

Möjligen en bokcirkelbok, således. Min egen sådan är dock vilande för tillfället. 

Jag är ledsen, David och Jens, jag ville att det här skulle vara årets läsupplevelse. Kanske kan Jens Lekman åka på skrivhelg med Annika Norlin och utforska sitt eget eventuella författarskap? Jag vill så gärna tro att Lekman precis som Norlin skulle kunna använda samma lysande kreativitet som i musiken för att skriva briljant prosa.

The wedding people

Phoebe är deprimerad (hennes man stack med hennes enda kompis, hennes jobb är sådär, hennes katt dog just) och åker till ett flådigt hotell för att ta sitt liv. Naturligtvis råkar ett sexdagarsbröllop just ha påbörjats på nämnda hotell, och självklart råkar Phoebe hamna i hissen med den blivande bruden, och självklart blir det inget självmord utan oväntad vänskap och bröllopsfest istället.

Vänta, sa jag bröllopsfest? Jag menade klyschfest. Nästan 600 (digitala) sidor fyllda upp och ned med klokskaper i stil med

"/.../ she spent the last few years overwhelmed by the things she could not do /.../. It's time, she knows, to imagine the things she can do." eller

"She can feel herself wanting to hide things /.../ because total honesty is terrifying."

Är det bara jag (som är för gammal, som läst detta förut, som borde inse någon gång att jag inte kommer att gilla det som trendar på BookTook) eller är alltihop bara banalt, förutsägbart och ooriginellt?

Det finns en del intressanta element, typ den ganska osköna bruden Lila och hennes ganska obefintliga karaktärsutveckling. En del av bifigurerna är också spännande, men ges liksom för mycket utrymme för att vara bifigurer.

Men nä, usch, läs nåt annat.

The wedding people (Bröllopsgästerna i svensk översättning) är skriven av Alison Espach, som tydligen är 40+ och professor i engelska.