Musse & Helium: Mysteriet med hålet i väggen

Jag brukar inte blogga om sånt jag läser för barnen. Det känns inte som min kulturupplevelse att skriva om... eller också är jag bara lat. Kanske kommer blir det ändring på detta när det blir fler kapitelböcker med mognare innehåll. Eller också håller jag mig till min egen nöjesläsning. Idag gör jag hur som helst ett undantag. Antagligen förvånar det ingen att jag mest vill klaga.

"Barn har ingen känsla för kvalitet" heter det men hur är det med oss vuxna som tvingas uthärda kultur riktad till den målgruppen? Hur kommer det sig att det på Internet inte finns någon annan som kraftigt avskyr allt vad Babblarna heter (jag har undvikit dem så långt det går men tyvärr verkar det omöjligt att ge sina barn en Babblarna-fri barndom med mindre än att man avstår allt vad (öppen) förskola och andra barn i allmänhet heter). Både för att innehållet är outhärdligt infantilt (för att inte säga korkat) och på grund av en motvilja mot vinstintresset och kommersialiseringen samt en fadd smak i munnen vid tanke på upprovsrättsproblematiken kring figurerna. Och hur, hur, kommer det sig att det inte finns stödgrupper för oss som tvingas läsa Musse & Helium.

Jag förstår att det finns saker som riktar sig till och är kul för barn. Att det inte nödvändigtvis måste vara kul för vuxna också för att fylla sitt syfte (kollar på er, pruttskämten i Musse & Helium). Jag tycker också att det finns kul påhitt eller åtminstone skaparglädje och fantasi i Musse & Helium. Men jag förstår inte varför allt vad litterär kvalitet heter tillåts kastas rätt på sophögen när det kommer till något som ska läsas för barn, av vuxna.

Musse & Helium är två stöddiga möss med lös koppling till en sagovärld där allt har lite aviga namn, skapade av mångsysslaren Camilla Brinck, som uppfann dem när hon satt i en studio och av misstag råkade pitcha upp en röst så att den lät som en mus. Från början är de en ljudboksskapelse, enligt bokens efterord helt och hållet dialogbaserad. AHA! Tänker jag när jag läser efterordet. Det är därför den skrivna texten är så platt. Den är skriven av någon med ett annat skaparmedium som specialkompetens! Men nej. Brinck anlitade en person för att hjälpa henne att göra om ljudboken till skriven bok. Till denna person vill jag säga: hoppsan, det här var inte ditt bästa jobb. Till Brinck och eller bokens redaktör/förläggare vill jag säga: oj, vad ni la ribban lågt. Hade ni inte tid eller råd att göra bättre?

 

Till den som på bokens baksida jämfört serien med Harry Potter eller Narnia: gå och gräv ner dig. 

 

Jag åker iväg över påsk, slipper Musse & Helium. Högläser om Klas Klättermus och alla de andra djuren i Hackebackeskogen. Kolla, det går att göra kvalitet för barn. Kolla, det går att göra om något från ett medium (musikal) till ett annat (bok) med gott resultat.

 

Klart slut från en gnällig mes. 

Omöjliga varelser

Den första fantasyromanen på länge som kultursidorna hos de stora dags- och kvällstidningarna skrivit om? En internationell bästsäljare och prisad till höger och vänster. Den blev omtalad i bookstagram-kretsar för att det svenska förlaget valt ett omslag som ska locka även äldre, dvs inte bara mellanåldern, och därför kanske siktade fel? Jag har inte alls följt utvecklingen, om den faktiskt når allåldern, som den i Sverige marknadsförs som, eller om den lockar någon alls. Den hamnade till slut i mina händer också, för ja, nyfikenheten skulle ha sitt. 

Konstruktionen är en klassisk fantasy-stomme: En pojke, som alltid varit annorlunda i relation till resten av världen, upptäcker att han har ett större syfte och som har gått i arv i generationer. En flicka, som har fått sin familj mördad, jagas av en okänd mördare. De två möts och ska på något otroligt sätt rädda världen, som består av både "den vanliga" och den där magin kommer ifrån och skyddas 

Det är en ondska som sprider sig, som dödar magiska varelser för deras magi. Om barnen misslyckas med sitt uppdrag kommer mörkret att ta över, magin och det som håller ihop världarna att försvinna. 

De är tack och lov inte ensamma på denna färd över arkipelagen, i riktning mot ondskans mitt. Några trubbiga men älskvärda karaktärer är också med och riskerar sina liv för dessa barn, vilket inte gör dem mindre omtyckta.

Läsningen gick trögt i början, det var som att jag inte riktigt blev övertygad av att det här var "sant". När man läser en fantasyberättelse vet man initialt att inget av det är sant, tröskeln är därför redan från början hög, och det är någonting med språket och uppbyggnaden av världen som inte riktigt tar mig över. 

Jag minns att jag under läsningen funderade på om dagens tioåringar skulle förstå, för språket är ibland lite egendomligt (ålderdomligt?), samtidigt som jag tyckte att den kändes barnslig, utan djup. Och alla dessa varelser! Nej, jag fick ingen koll och iddes inte heller alltid bläddra tillbaka till översikten i början, så jag fick se dem framför mig i blindo eller få läsningen upphackad. Nära 400 sidor till trots, var det som om sidorna ändå inte räckte till. 

I höst kommer uppföljaren på svenska. Om jag kommer att läsa den? Möjligt, om hypen blir tillräckligt stor. När jag läser baksidetexten låter det som en upprepning av den första snarare än en fortsättning och den har jag ju redan läst.

Pojke av trä

Om någon kommer med en rekommendation för alla PAX-fans hugger jag direkt. Nu var det en kollega som beskrev Martin Olczaks nya serie för mellanåldern exakt så och det tog inte mer än 2 timmar totalt för mig att läsa ut den första boken i en planerad serie om sex delar. 

För kontext: jag läste PAX-serien, av Åsa Larsson och Ingela Korsell, illustrerad av Henrik Jonsson, första gången 2018 och den hamnade snabbt på listan över favoriter of all time. Sedan läste jag den igen 2020 inför en resa till Strängnäs/Mariefred, där serien utspelar sig. Vad PAX har: spänning, intriger, barn som far illa, vuxna som hjälper och stjälper, uråldrig ondska som vaknat till liv, barn som är hjältar och cliffhangers som får en att vilja fortsätta. PAX genialitet ligger också i att det egentligen är en lång bok som är uppdelad i 10 delar, så man måste läsa alla böcker och man måste läsa dem i ordning. 

Martin Olczak är populär bland barn, inte minst för serierna om Jack som står huller om buller på bibliotekets bokhyllor för att de är så många och ingen har koll på vilken del som tillhör vilken serie. Nu gör han en serie som Lina Blixt har illustrerat, för barn i slukaråldern, 9-12 år, och 30-plussare som mig. 

I baksidetexten står det väldigt lite om handlingen och jag tyckte att det var bra, men för att ändå berätta lite, utan att avslöja för mycket har vi två huvudpersoner: Hedda och Max. Hedda är tjejen som det viskas om bakom ryggen. Hon har bara svarta kläder och måste smussla med sin läsning för hennes mamma tycker att hon läser för mycket. Hennes favoritplats på skolan är det övergivna biblioteket. Max är med i klassens populära gäng som inte är snäll mot Hedda. Något händer som gör att Max måste fråga Hedda om hjälp och det blir början på serien "Fruktansvärda grejer som ingen får veta".

Om jag ska säga någonting negativt om första boken så är det kanske att illustrationerna inte tillför något för mig? Lina Blixt är en duktig illustratör, men jag hade kunnat vara utan dem. 

Hög på adrenalin lånade jag snabbt del 2 och 3 som fanns inne. Jag har ingen aning om hur den här berg- och dalbanan ska sluta, men är gärna med till sista sidan.

Kalle och chokladfabriken

Omläsning för första gången sedan barndomen, inför musikalen Charlie och Chokladfabriken på Göteborgsoperan. Biblioteksetiketten på bokryggen anger "Rolig / barn" men den är ju inte rolig, snarare läskig och hemsk? Willy Wonka är ju spritt språngande galen och visserligen är det en skara osympatiska barn som får det tveksamma nöjet att besöka hans fabrik, men de hanteras ändå osedvanligt hänsynslöst. Och Kalle, som beter sig, ställer inte en enda av de helt rimliga kritiska frågor som Wonka ändå ignorerar.

Upplevelsen räddas till viss del av Quentin Blakes illustrationer. Älskar Quentin Blake.

De överblivnas armé (Bortbytingar #1)

Vad boken är

Första delen i en fantasyserie för 9-12 åringar med inslag av nordisk mytologi.

Vad den handlar om

Tre ungdomar får veta att de är bortbytingar. Dorian är älva, Roja är vätte och Gabriel är ett rå. Någon gång under deras tidiga barndom ska de ha blivit utbytta av sina riktiga föräldrar. Genom Väsenverket öppnas en helt ny värld upp. Deras uppgift är nu att skydda planeten och vakta jättarna som allting vilar på. Men en grupp bortbytingar har brutit sig loss och kallar sig De överblivnas armé. De gräver upp begravda lik för att väcka dem till liv igen och rustar för krig. 

Majken, som är myling, kan väcka liv i de döda och Dorian skulle vilja prata med sin syster för att få svar, men när de går till hennes grav är hon uppgrävd. Kanske har De överblivnas armé redan hämtat henne? Han måste till vilket pris som helst in i deras högkvarter och leta, kosta vad det kosta vill. 

Varför jag läste den

På ständig jakt efter en serie som ska ge mig samma adrenalin och känslomässiga engagemang som PAX-serien (min topp 3 bästa fantasy-serier för barn) lät den här lovande. Även min tidigare erfarenhet av Gustav Tegby, debuten Beröringen, spelade in i valet. 

Vad jag ogillade

Aldrig har ett slut känts så långt borta. Jag började fundera på varför jag aldrig blev hooked, för det var inget fel på spänningen, och kom fram till att det kanske var för att ungdomarna handlade individualistiskt snarare än utilitaristiskt. De enda som vann på det var dem själva. Tyckte inte heller Dorian var en speciellt rolig huvudperson att vara med. Jag hade också svårt att hänga med i actionscenerna, men det kan ha varit jag som inte koncentrerade mig.

Vad jag gillade

Folktro och väsen i samtiden. Karaktärerna allt-i-allo-Bodil, huvudet Mimer och mylingen Majken. Att den utspelade sig i Stockholm. Det hade kunnat vara vilken stad som helst, bara tanken att något övernaturligt skulle kunna existera bland betongen är kittlande. Att kärlek mellan samkönade personer inte är något speciellt, den bara är, som vilken kärlek som helst. Slutet, när jag väl kom till den. Det fick mig att vilja läsa tvåan trots allt.

En förbjuden bok

En förbjuden bok är en bok om två pojkar. Den ene är Gideon, som älskar att leta nya ord i namn och meningar, till exempel Alexander Hamilton: dominant lax / renad nalle / tom axelled. Gideon samlar på sköldpaddor. Han har 84 sköldpaddor i sin samling, varav en är en levande som heter Samson. Den andre är Roberto, som börjar i Gideons klass och som har en dragningskraft som ingen annan haft på Gideon.

En förbjuden bok är en bok om en bok. Det börjar med att Donovans mamma hittar boken som han har fått som skoluppgift att läsa och läser de sista sidorna. Sedan brakar helvetet lös. Hon stämmer träff med rektorn och vill att boken ska förbjudas att läsa på grund av att den innehåller en homosexuell relation och det vill hon inte att hennes son ska ta del av. Att slutet, där karaktärerna förkunnar att de älskar varandra, också kan tolkas som vänskapligt, och att Donovans lärare själv är öppet homosexuell är ingenting hon verkar ta hänsyn till. 

En förbjuden bok är en bok om en bok som man också får läsa delar ur. Den handlar om tre barn, två pojkar och en tjej, varav de två pojkarna är Äventyrare, som är en slags klubb? och som ska förhindra fienden McAllister från att få tag på en domedagskod. Kanske? 

En förbjuden bok är en bok med en agenda. Den handlar om en bok som vissa anser borde förbjudas och varför. Den handlar också om varför det är viktigt att sådana böcker finns. David Levithan är själv homosexuell och har skrivit ett gäng romaner för ungdomar med HBTQI+-karaktärer, men den här är nog en av dem sämre. Det blir alldeles för tydligt vad han vill säga med boken, på ett sätt som jag inte kan förklara på ett annat sätt än "amerikanskt". Det är elever som sluter upp bakom läraren. Det är ett stort föräldramöte i aulan. Det är brandtal och tårar! Samtidigt är den något rörig. Jag hade nog uppskattat att jag på förhand fick veta att boken hade tre berättarplan som hänger ihop. De kapitel från den förbjudna boken som är insprängda med allt annat är inte sammanhängande och anledningen till att de är med är kanske för att visa att boken inte bara är en bok om homosexualitet? 

Jag förstår vad David Levithan vill säga. USA är det land jag främst tänker på när termen "banned books" nämns. I USA blev 1477 böcker bannlysta under hösten 2022.  I sitt efterord tackar Levithan de författare som gått före och de som har möjliggjort att hans kunnat bli utgivna. Det är en rad amerikanska författare som jag inte har någon aning om vilka de är och så är det Alex Gino vars böcker legat i topp på listan över de mest ifrågasatta och bannlysta böckerna flera år i rad.

Nej, det blir inget högt betyg. Jag skulle istället rekommendera att läsa en bok som blivit bannlyst på riktigt eller någon annan av David Levithan. 

---

Andra böcker av David Levithan på Bookbirds

Dash & Lily's book of dares (med Rachel Cohn)

En annan

Nick & Norah's infinite playlist (med Rachel Cohn)

Will Grayson, Will Grayson (med John Green)

Lista över förbjuden litteratur på Svenska PEN

Liv & Isbjörn

Det är oår. Alla inklusive barnen i byn måste hjälpa till för att det ska finnas mat på bordet. Men Liv som är både disträ och nyfiken på allt hon inte känner till, misslyckas med alla uppgifter hon blir tilldelade och ser som enda utväg att ge sig av för att familjen och byn ska få en mun mindre att mätta. Hon slår följe med en isbjörn som hon stötte på i skogen. Ja, hon är vän med alla djur i skogen och denne isbjörn kan till och med prata, så det är inget konstigt. Men isbjörnen är egentligen en prins med en förbannelse: på dagen är han en isbjörn och på natten är han sitt vanliga jag, och ingen får någonsin se honom i sin mänskliga gestalt för annars förblir han en isbjörn. Liv blir förstås varse, men kan hon hålla nyfikenheten i schack? 

Dramaturgin, tecknarstilen och karaktärerna påminner mycket om en Disneyfilm, som ju tar inspiration från alla sagor. Det är färgglatt och magiskt och slutar lyckligt. Karaktärerna är endimensionella. Liv är för nyfiken för sitt eget bästa men det gör inget, för vad skulle hända om man slutade vara nyfiken på livet och slutade lära sig nya saker? Endast den onda drottningen är den som förändras i grunden, från att vara god till att bli ond av svartsjuka och för många förluster, till att ångra allt hon gjort. 

Maja Lunde har bearbetat en norsk folksaga som tillsammans med illustratören Hans Jørgen Sandnes blivit en tecknad serieroman om hur svartsjuka kan förvandla en prinsessa till en ond drottning och om att godheten och kärleken segrar över allt. Det finns inte mycket mer man kan begära av en saga. 

Theodosia och Egyptens hjärta

Denna relativt nya serie för personer i bokslukaråldern 9-12 år har mycket som talar för att jag ska tycka om den: London tidigt 1900-tal, utgrävningar av antika Egypten, två hemliga sällskap, skurkar som vill förgöra och barn som räddar världen från ännu en undergång. Dessutom har förlaget valt att på omslaget marknadsföra serien som "ett säkert kort för alla Harry Potter-fans". Hallå, det är ju en bok för mig? Men jag kan redan nu säga att det endast var möjligheten att kunna skriva detta icke-tips som fick mig att hålla ut till sista sidan. 

Vår hjältinna, den elvaåriga Theodosia, fördriver tiden mest för sig själv på Museet för legender och fornminnen där hennes pappa är chef. Hon har även en mamma, men hon är ofta bortrest på utgrävningsjobb i Egypten, och en yngre bror, som föräldrarna har satt på privatskola. Att Theodosia också borde gå i skola har föräldrarna helt och hållet glömt bort. 

Det passar Theodosia alldeles utmärkt att klara sig själv, för vi blir rätt snart varse om att Theodosia mycket mer kunskap om förbannelser från antika Egypten än någon vuxen i hennes närhet. Det verkar som att de vuxna inte alls är kapabla att utföra sina jobb, om vi ska jämföra med Theodosia som får rysningar bara av att närma sig en artefakt utan att ha skyddshandskar och -amuletter på. 

När hennes mamma då och då faktiskt kommer hem, har hon kappsäcken full med objekt som hon har hämtat ifrån utgrävningarna. Den här gången har hon med sig ett smycke, Egyptens hjärta, som andra vill lägga vantarna på och det blir Theodosia och hennes vänners uppgift att se till att den hamnar på rätt plats. Inte ens det hemliga sällskapet som skyddar landet kan hjälpa till. Hela Storbritanniens öde vilar på deras axlar.

 Den största anledningen till att jag tog upp den var för att den inte blev utlånad på biblioteket där jag jobbar, trots den mycket spännande premissen, och jag ville ta reda på varför. Att det finns fler generationer än min av Harry Potter-fans fick jag lära mig den hårda vägen, så att jag inte är den egentliga målgruppen är något jag borde ha förstått, men andra nyutkomna böcker med övernaturliga inslag som Den magiska bokhandeln, Kryp och Malamander, har jag faktiskt slukat med nöje. 

Det är tydligt att författaren, R. L. LaFevers, har försökt skapa en spännande intrig och blandat den med lite förbannelser och skyddsformler. Kanske har hon själv läst Harry Potter och tyckt om den? Men det som gör att Theodosia och Egyptens hjärta inte blir en bladvändare är (här måste jag utfärda en spoiler-varning):

- den oförbätterliga huvudkaraktären. Vi ska tycka synd om henne, för att hennes föräldrar är arbetsnarkomaner och för att hon knappt har några vänner, men jag förstår varför hon är ensam. Theodosia är smartast och får, oftast, som hon vill. De osympatiska dragen gör henne till en impopulär karaktär.

- när hon slutligen får en vän, inte helt överraskande i form av en hemlös pojke, blir relationen mycket ytlig. Jag hoppas att han i kommande delar får mer plats, men det är inget jag tänker ta reda på.

- författaren verkar ha helt missat poängen med att barn ska lösa mysterier tillsammans, att det är vänskapen som är essensen till alla äventyrsböcker och framförallt Harry Potter. Theodosia klarar av ett uppdrag i samarbete med hennes nya kompis och bror, men det sista uppdraget (det som är på liv och död), måste hon utföra själv, trots att skurkarna är tre och hon är en. Det bidrar till att historien känns mindre trovärdig än vad den redan är. 

I en Goodreads-recension får jag veta att författaren är amerikansk. Jag vet inte om det är något som gör skillnad och bidrar till känslan av något som skaver? Kanske märks dialektnyanserna mer i originalspråk, men det är möjligen något som kan färga av sig även i en översättning. 

Och kanske drar jag min analys för långt - hur mycket bör man egentligen förvänta sig av en barnboksförfattare? Ganska mycket, vill jag säga. Barn vet vad de vill ha och de förtjänar det bästa. Att använda sig av Harry Potter är ett billigt reklamtrick, när historierna har väldigt lite med varandra att göra.

När jag googlade på "Theodosia" fick jag veta att det redan har gjorts en TV-serie av bokserien, med genomsnittsbetyget 6.2 av 10 på IMDB. Andra säsongen ligger uppe på SVT Barn. Om jag hade tillhört målgruppen hade jag kanske vetat detta på förhand och då skulle jag nog också ha backat. I det här fallet var jag blind, likt Theodosias föräldrar, och lättlurad av reklamen, så därför får ni denna skyddsamulett av mig. Ni får läsa den, men säg inte att ni inte har blivit varnade.

Herrgårdens hemlighet

 

Den första boken som jag startar min andra bokslukarålder med är första boken i Elin Säfströms fanasyserie Sunnanvinda, Herrgårdens hemlighet. Den är lämpligt nog skriven för yngre bokslukare, men fungerar även som botemedel för oss äldre vars läsning varit på upphällningen en längre tid.

Miranda har förlorat en förälder och den som är kvar är frånvarande, begravd i jobb. I skolan är hon ensam och utanför. Men så börjar William i klassen och hennes hopp tänds, kanske att de kan bli två i utanförskapen? I början verkar det inte så, till skillnad från Miranda verkar han ha lätt att få kompisar, men senare upptäcker hon att han sitter och läser en Sagan om ringen-bok, en av hennes favoriter. Det ena leder till det andra, eller ska jag säga: den ena katten leder till en annan, och plötsligt står Miranda utanför den öde herrgården Sunnanvinda. När hon stiger in genom dörren blir det början på något magiskt och hon kommer att behöva ta ett svårt beslut som gäller liv och död, men det vet hon inte då.

I början är läsningen stapplande, men sedan dras även jag med och kan inte sluta. Det är en historia om vänskap och sorg med övernaturliga inslag. Inte mig emot. Ge mig magi, tårar och spänning och jag är fast. Nu väntar jag spänt på fortsättningen.

Familjen Knyckertz och Ismans hemlighet

Äntligen en ny del om familjen Knyckertz! Jag har tidigare skrivit om del 1 och jag tycker inte att det behövs någon större presentation av uppföljarna. Detta är den fjärde delen och man bör ha läst åtminstone andra delen innan man läser den här.

Familjen Knyckertz är en familj som består av tjuvar och en hund vid namn Snuten. De bor granne med en snäll polis som heter Paul Isman och som i denna delen har en stor roll tillsammans med familjens dotter, Kriminellen, som upptäcker Ismans hemlighet.

I den här boken är det mesta bekant från tidigare böcker. Det är samma humor och samma personer som återkommer. Det som är roligt i just den här boken är att Kriminellen får ta större plats och visa vilken bra tjuv hon är och att polisen också visar sig vara människa.

Jag hoppas alltid att det kommer fler delar om familjen Knyckertz från radarparet Anders Sparring (text) och Per Gustavsson (bild) och förutom den tredje delen, som trots vändpunkten inte riktigt höll samma nivå som de andra, så har jag njutit av hela serien, som om de var ett surt godis (obs, mitt favoritgodis) från Hollie Tenders godisbutik.

Om du ännu inte har blivit övertygad, kan du läsa inlägget om den första delen.

Malamander

Jag har inte kunnat sätta ord på en av mina sedan länge favoritgenrer, men det har på senare tid kristalliserats till detta (på ett ungefär): platsen är fiktiv och ganska ofta har den inslag av något overkligt, men den är omisskännlig brittisk. Tidpunkten är även den oklar, men tydligt innan betongen, skyskraporna och internet intog världen. Det handlar inte sällan om barn som ska utföra något äventyrligt, som till exempel att de ska hitta sina försvunna föräldrar eller fly från de onda. Språket är lekfullt, karaktärerna är lite udda och använder påhittade svärord, etc. etc.

Förstår ni vad jag menar? Som exempel på böcker som mer eller mindre lever upp till detta: Harry Potter, Roald Dahls alla böcker, Alice i Underlandet... Från de senaste åren kan jag även lägga till Morrigan Crows magiska förbannelse (och uppföljaren!) och så denna, som egentligen är detta inläggs huvudperson: Malamander.

Malamander utspelar sig i staden Eerie-on-Sea, vid Avgrundens havsbad, som ligger någonstans på den engelska kusten. Huvudpersonen är tolvårige Herbert Lemon, som jobbar med att ta hand om hittegodset på Hotell Pärlbåten. Han är starkt impopulär på hotellet av hotelldirektören herr Mollusk, som endast ser Herbie som en utgift som inte drar in några pengar, men det är något han är tvungen att bortse för att hotellets ägare, Lady Kraken, är av en annan åsikt.

En vinternatt ramlar Violet Parma bokstavligt och bildligt talat in i Herbies liv, genom ett av hans sovrumsfönster. Violet Parma glömdes kvar som spädbarn på hotellet och nu vill hon, med Herbies hjälp, hitta sina föräldrar. Men, som ni säkert har listat ut, är det inte helt lätt. Det enda som fanns kvar av hennes föräldrar var två par skor vid stranden och bredvid dessa spår i sanden efter något som liknade fenor. Men den där legenden som berättar om en .. fiskman? (det i folkmun kallade malamandermonstet eller rätt och slätt malamander) kan väl inte vara sann? Det blir inte heller lättare av att Violet jagas av en man med en båtshake istället för ena handen och som har en högst otydlig agenda. 

Detta sökande efter Violets försvunna föräldrar förvandlas ganska snart till ett klurigt och hisnande äventyr som är helt perfekt för att få långa tågresor att kännas kortare. Omslaget i gult och blått tilltalar mig något oerhört. Förutom det estetiska är det något med detaljer, vars innebörd endast blir tydliga först när man har läst den, som får mig att le hemlighetsfullt. Målgruppen är 9-12 år men passar även för sådana som är närmare trettio! Tips på liknande böcker mottages tacksamt. 

Ellinor

Jag läste aldrig Katarina von Bredow när jag var yngre. När andra läste Syskonkärlek och Hur kär får man bli?, hade jag näsan i Per Nilssons böcker (vilket inte är fy skam. Per Nilsson forever). Kanske är detta början på min Katarina von Bredow-period? För när jag läser om Ellinor blir jag så engagerad i hennes problem att boken blir en tidsmaskin som tar mig tillbaka till mitt eget mellanstadieliv, trots att det var hundra eoner sedan, och det är ett av mina bästa tecken på att en författare har lyckats.

Ellinor är en lindansare av högsta rang. Hennes föräldrar är skilda och båda har gått vidare med att träffa varsin respektive, men hon måste ändå akta sig för att vara för glad när hon kommer hem från sin pappa, för att inte göra sin mamma ledsen. Ellinor är bästis med både Leo och Meja, som är som natt och dag. Hon ska snart fylla tretton, men känner sig knappast som en tonåring borde. Då är Meja långt före i både kroppsutveckling och socialt. Ellinor balanserar mellan allt. Enda stället som Ellinor känner att hon kan vara sig själv, är när hon har klarat av en klättervägg och står högst upp. Då slår knuten i hennes mage ut som en lilja.

Det börjar en ny kille i klassen. Viktor. Han har intensivt blå ögon. Sådana ögon som det inte går att titta i för länge för att då kanske hjärtat slår så fort att det hoppar ut. Det värsta av allt är att Meja har paxat honom. Meja, som kan få vilken kille som helst på fall genom att bara vifta med håret, ställer man sig inte i vägen för. Rör du, dör du. Ungefär. Men vad ska man göra när Viktor väljer henne och inte Meja, som också är hennes bästa kompis? Även Leo drar sig undan och börjar bete sig konstigt när Ellinor helt plötsligt bjuder in den nya killen till klättringshallen, fastän det stället egentligen var hans och Ellinors.

Jag förstår inte hur detta kan vara min första Katarina von Bredow-bok. Hur kan jag ha undgått denna briljanta författare? Okej, nu kanske jag inte ska dra allt för stora slutsatser efter bara en bok, men det är mycket som jag tycker om i Ellinor. För det första tycker jag att von Bredow skildrar Ellinors svårighet med att vara alla till lags på ett övertygande vis. Så pass att jag själv får en klump i magen av dramatiken som uppstår, inte bara när Ellinor får en finare och dyrare present av sin pappa än sin mamma och inte vågar visa den, utan också när dynamiken mellan Ellinor och hennes bästa kompisar förändras drastiskt. För det andra gillar jag hur de vuxna får ta plats och inte bara spelar den irriterande pinsamma rollen. Att Ellinor omges av godhjärtade vuxna är ingen överdrift, men ändå är det så mycket som hon måste hålla inne. Bara för att man är vuxen, betyder det inte att man kan hantera allt på ett vuxet vis, men man lär sig. För det tredje gillar jag Viktor väldigt mycket, hur otroligt det än är att en person kan komma in i en ny grupp med så mycket självförtroende som han. Ellinors snabbpickande hjärta blir mitt, när han säger att hon har ett för fint namn för att kapa av det till ett smeknamn. Men bland det bästa med Ellinor är att hon, trots att hon bränns på bål, reser sig ur askan som en fågel Fenix.

Ellinor är den första delen i en planerad trilogi om livet i slutet på mellanstadiet och jag är inte den sista som säger att jag ser fram emot de senare delarna.

Familjen Knyckertz och födelsedagskuppen

När man jobbar med barn på bibliotek som jag gör, slinker det ner en och annan barnbok i väskan och vissa stannar kvar även när de är återlämnade. Familjen Knyckertz och födelsedagskuppen är en sådan bok som det händer att jag ibland tänker på som en bra bok, trots att jag läste den i augusti.

Familjen Knyckertz består av ett gäng skurkar och deras hund Snuten. Alla i familjen tycker om att stjäla, även små saker som äpplen, men inte Ture. Han är familjens svarta får, för att han hellre följer regler och är en "snäll pojke". Det är snart Tures födelsedag och det enda han önskar i år är den stora polkagrisklubban i godisaffären Hollies Gottis-grotta, men den är svår att stjäla. Affären är nämligen larmad och förutom att komma på hur man ska komma in i affären på ett smidigt sätt, måste de övriga familjemedlemmarna även undvika att polismannen Paul Isman blir misstänkt.

Förhoppningsvis är Familjen Knyckertz och födelsedagskuppen den första i en lång serie roliga böcker om tjuvfamiljen. Anders Sparring har skrivit en underfundig bok som ackompanjeras av Per Gustavssons illustrationer. För den som uppskattar lek med ord. För den som som vill ha något roligt att läsa högt för någon, säg ett barn eller en annan vuxen.

Monstret och människorna

Monstret och människorna av Mats Strandberg och illustrerad av Sofia Falkenhem är den avslutande delen i trilogin om Frank och hans monsterfamilj. I första delen, Monstret i natten, får vi veta hur Frank blev biten av grannen Alices hund och blev en hamnskiftare. I samma veva introduceras Frank till en hemlig värld av monster som måste leva gömda, långt från människoögon, i en hemlig del av biblioteket. Han får en till familj, nya vänner, som känner till hans andra sida. I andra delen, Monstret och cirkusen, har en cirkus anlänt till staden. Människor går dit för att se monster uppträda mot sin vilja. Huvudattraktionen är en kentaur som av clownen Kryger tvingas att göra livsfarliga trick. Frank känner sig nödgad att rädda kentauren, trots att det finns en risk att han själv blir tillfångatagen. I tredje delen är det ännu farligare att vara ett monster och nu är det till och med farligt att säga att man tror att monster är ofarliga. Hatet mot monster är värre än någonsin och nu hotas även bibliotekets skrifter om monster. När ett bibliotek hotas, då vet vi att katastrofen är nära.

Varför utsätts monsterna för dessa hot och hat? Den främsta anledningen till detta hat beror på att människorna är rädda. De flesta vet inte vilka dessa monster är, men ändå är det de som pekas ut som hotet. Det är inte svårt för barn att förstå, att grunden till denna rädsla också är applicerbar på människor i verkligheten. Människorna förstår inte att det är de som är farliga i sitt agerande. De goda i berättelsen är de som måste kämpa i underläge, de missförstådda monsterna som visar att så länge man håller ihop och visar kämparanda, kan man lyckas. Förutom clownen Kryger som är en karikatyr av ondskan, visar historien om Frank att människors elakhet oftast bottnar i något annat.  Strandberg och Falkenhem har på det här sättet gjort en perfekt bok att använda i arbetet mot utanförskap. Falkenhems illustrationer förstärker känslan som förmedlas i texten och jag tror att det därför är en ypperlig bok att ha som högläsning, just för de ingångar för diskussion som man bjuds in i. Även jag som är mer än det kvadrupla av en liten sexåring har känt mig engagerad i Franks historia som avrundas i den tredje delen på klassiskt manér, lyckligt.

Jane, räven och jag

Jane, räven och jag av Isabelle Arsenault (illustration) och Fanny Britt (text) är en lågmäld historia om Helén som blir retad och utfryst av de andra, främst tjejerna, på skolan. De säger att hon är tjock och stinker, typiskt pubertetsbeteende som jag önskar livet ur på denna jord, för att inget av det de säger är sant. Som en följd av detta är Helén ensam och ledsen. Växelvis läser hon Jane Eyre och drömmer sig bort till en färggladare värld. Jane Eyre gör sig inte till och har inte fler än tre klänningar, men blir ändå omtyckt - kan det ha varit för att hon blev smal när hon blev vuxen? En dag säger fröken att hela klassen ska på språkläger i engelska och Helén som inte tillhör någon grupp, hamnar i samma tält som "de överblivna". De första dagarna är hemska, samma hemska mobbing fortsätter även där. Sedan vänder det, en räv tittar förbi och en annan tjej byter tält.

Det finns inget som jag inte tycker om med Jane, räven och jag. Först och främst älskar jag idén med att väva in ett annat verk som är mer känt. Jag älskar även de mjuka, skissartade blyertslinjerna och väljer alltid serieromaner som har sådana, framför de grafiskt "klassiskt" stilrena. Ännu en sak som jag älskar är användandet av färger, med den nedtonade färgskalan som kontrasterar mot den färgglada verklighetsflykten och som så tydligt visar vad som är glädjen i Heléns liv. Genom användandet av färger, gör Arsenault också en mjuk och bildlig övergång från det dystra till det lite ljusare efter vändningen på språklägret. Jag tycker även att Arsenault med sina bilder träffsäkert skildrar känslor med hjälp av enkla medel, liksom Britt gör med beskrivningen av Heléns tankar, som till exempel när hon sitter på bussen och hör både allt och inget av det som de elaka tjejerna säger, några säten bakom. En invändning som jag har hört när jag har tipsat om den här boken är att slutet är för kort och hade kunnat utvecklas mer, när bilderna har börjat bli mer färgglada och finare. Men det, tänker jag, är upp till läsaren själv att lista ut, hur Heléns liv fortsätter när hon har tagit klivet ut från sista sidan.

För den som vill läsa något liknande, rekommenderar jag dessa som jag också håller nära hjärtat:

• Din tur, Adrian av Helena Öberg
• Frances del 1-3 av Joanna Hellgren
• Mitt år av längtan av Dasha Tolstikova
• Pssst! av Annette Herzog och Katrine Clante

Pssst!

Under mörka vinterkvällar vill jag helst ligga under ett täcke och läsa tills jag somnar. En annan önskan är att det, när jag vaknar, ska vara en ljus vårdag i början av april, men det händer naturligtvis cirkus aldrig. Det finns dock saker i livet som gör att det känns lite ljusare, till exempel böcker som behandlar livets stora frågor på ett milt och tryggt sätt. Pssst!, skriven av Annette Herzog och illustrerad av Katrine Clante, är just en sådan bok. Jag hittade den först hos Prickiga Paula och vill nu tipsa hela världen om denna. Världen behöver den här.


Viola är tolv år och verkar tänka väldigt mycket. Med ena benet i barndomen och andra i ungdomen, har både hon och hennes liv förändrats mycket genom åren. Var var hon innan hon var hon och vem kommer hon att vara senare? Vad händer efter döden? Frågor som kan få en annan att vilja försvinna under jorden, men som inte alls är farliga i den här boken för Viola, Herzog och Clante håller dig i handen.

2014 fick Pssst! Pingpriset för bästa Tecknad serie för barn- och ungdom och året innan fick Katrine Clante motta danska kulturministeriets illustratörpris för verket. Välförtjänt!

Elefantens undran

I en bortglömd mapp från i somras hittar jag tre bilder till ett inlägg om en av de finaste böckerna som jag har läst i år. Den heter Elefantens undran och är skriven av Leen Van Den Berg, samt illustrerad av Kaatje Vermiere. 

Alla möjliga varelser har som alla andra år samlats på en kulle. Den här gången har elefanten en fråga, "Hur vet man att man älskar någon?" Och alla, inklusive stjärnorna och äppelträdet, försöker besvara dennes undran.

"'När jag ser min älskling rodnar jag,' viskade äpplet blygt."

Men det finns också en dyster sida, för det är inte alla som har hittat kärleken. Vandraren tror sig veta, ibland, men tappar bort det senare. Och Myran som har fått hoppa in som sekreterare för att sköldpaddan måste passa sin fru som blivit sjuk, har inte tid att stanna ens för en kopp te och förstår inte varför hon känner sig ensam.

I bokhögen till vänster, uppifrån: 
Himmel och helvete av Jón Kalmam Stefánsson // Vitsvit av Athena Farrokhzad // Mumin och tillvarons gåta av Jukka Laajarinne // Husfrid av Alison Bechdel // Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky 

Jag är ledsen för att jag inte har tagit bilder som gör illustrationerna rättvisa, men samtidigt undrar jag om det går att göra. Det matta pappret och de dova färgerna, går nog inte att riktigt förmedla, utan måste ses i verkligheten och läsas om och om igen.

Semesterstart: Narnia-serien

Jag känner på mig att det här blir en riktig lässommar. Inte en sån där oförsiktiga läsare får sand och solkrämsfläckar mellan sidorna, utan snarare en sån där man lugnt kan ligga på soffan och se ut på skyfallen. Det är åtminstone så jag inlett årets semester, i sällskap med en gammal favorit i form av böckerna om Narnia. Följande text är ingen recension, utan bara en reflektion över två dagar i Aslans och de talande djurens rike.

Narnia-serien, som innehåller totalt sju böcker, har ofta omtalats som en allegori för kristendomen, men enligt förordet till min upplaga såg författaren C.S. Lewis det mer som en hypotes; hur hade Jesu liv gestaltat sig i en helt annan värld? Parallellerna till Bibeln var något som gick mig helt över huvudet när jag fick de här böckerna lästa för mig som barn, vilket nog inte är helt ovanligt. Som vuxen (om man nu någonsin kan kalla sig det) är de frapperande. Den första boken - Min morbror trollkarlen - innehåller en variant av skapelseberättelsen där lejonet Aslan sjunger fram världen Narnia: himlen och stjärnorna, landskapen, växterna och djuren. I den sista boken - Den sista striden - får vi istället bekanta oss med någon sorts himmelrike.

Däremellan verkar Aslan dyka upp när han behövs, för att trösta och leda de barn som agerar hjältar i serien. Allvetande och allvis ingjuter han både förundran och fruktan i dem han möter, och även om han inte är kapabel att utrota den ondska som härjar i Narnia, kan han alltid finna på råd för att hålla den stången. Den som inte tappar tron förefaller få ledning snabbare än övriga, men det stora lejonet ger alltid en andra chans (och låter sig även offras för ett av barnens synder, för att sedan återuppstå). Den som däremot vänder sig ifrån honom och bestämmer sig för att han inte är på riktigt kan han inte längre hjälpa.

Kanske borde jag reagera på det här, analysera, bryta ner*. Jämföra med Philip Pullmans Den mörka materian som jag nyligen läst om och som beskrivs som en introduktion till ateism för barn**. Ni som vet hur jag läser barndomsklassiker inser också att jag gladeligen avstår. Minns vilka tonfall som användes när samma fraser lästes högt för mig för många år sedan. Känner igen formuleringarna i Hästen och hans pojke efter att ha lyssnat på den som ljudbok ett otal gånger. Samtidigt förvånas jag över hur korta och koncisa böckerna är i många fall, och hur min yngre och mer fantasifulla hjärna fyllt på med detaljer som egentligen inte finns i berättelserna.

Onekligen blir jag också nyfiken. Vilka barndomsklassiker har ni läst om? Kanske de här? Upptäckte ni ytterligare lager i berättelsen? Finns det kanske någon som läst dessa "sagor" först som vuxna - och vad tyckte ni i så fall? Kvittra gärna!

* Något som är svårt att inte reagera på är dock kvinnosynen, men även att de "fria och stolta" Narnierna är ljusa medan länder som i högre utsträckning präglas av tveksamma värderingar har befolkning med mörkare hudton.

** Trots att jag var mycket äldre första gången jag läste Den mörka materian hittade jag betydligt fler vinklar som föreföll riktade till vuxna och som jag missat helt tidigare i denna serie än i Narniaböckerna

Den gamle mannen och valen och Annas himmel

Jag hittade Stian Hole av en slump en dag när jag egentligen letade efter någonting annat. Vilken tur, säger jag, och varsågod. Här kommer två Stian Hole-tips:  Den gamle mannen och valen och Annas himmel. Stian Holes kollageliknande bilder är rika på detaljer, färgerna är mjuka och historierna är bitterljuva. De är världar man vill hoppa in i och gärna gör, många gånger om.

Den gamle mannen och valen handlar om Cornelius, som bor långt uppe i norr tillsammans med sin katt Trots. Hans bror, Halvor, bor på andra sidan udden, men han har inte Cornelius pratat med på flera år, sedan Halvor stack iväg med Cornelius fru. Men han kan ibland skymta hans vågiga hår och saknar att ha någon att spela schack med. Om dagarna samlar Cornelius fynd som har strandat under natten. Så en dag ligger där en val som har fastnat och inte kan vända tillbaka till havet. Cornelius försöker hjälpa valen, men han kan inte göra det ensam. Kommer han vara tvungen att bita i det sura äpplet och ringa sin bror?

Annas himmel handlar om Anna och hennes pappa som dagdrömmer sig fram en resa till himlen. Det står inte explicit att mamman har dött, men det går att gissa sig fram till det. Inledningsvis sitter Anna på en gunga, medan hennes pappa står en bit bort med en bukett röda rosor i handen. Ett kvinnoansikte i profil dyker upp på himlen, men pappan ser det inte. Han står med ryggen mot och ser ner på marken. Han hör inte. Genom ett hål i himlen tar de sig till en annan värld, Annas fantasivärld, så som hon tror att himlen ser ut. Ibland ställer Anna frågor om Gud och var mamman kan tänkas vara nu och pappan försöker besvara dem så gott han kan.

★ Den gamle mannen och valen, Stian Hole (2005, sv. 2013 övers. av Barbro Lagergren), Alfabeta Bokförlag
★Annas himmel, Stian Hole (2013, sv. 2013 övers. av Barbro Lagergren), Alfabeta Bokförlag

När pappas farmor dog