Ett liv värt att leva

Augustprisbelönad (2024) sakprosa av psykiatriläkaren Christian Rück om självmord. Rück skisserar självmordets historia, funderar över eutanasi/dödshjälp/assisterat självmord, och belyser viss forskning kring suicidprevention.

Det är intressant, men lite spretigt. Vissa ämnen berörs på vad jag upplever vara ett ytligt sätt (varför självmord begås t ex), andra får mer utrymme (dödshjälp mm). Jag saknar också en tydlig röd tråd från början till slut.

Ett par saker fastnar för mig. Som att självmord kräver hög intellektuell kapacitet, varför djur inte ägnar sig åt det (lämmeltåg är tydligen en bluff) och intellektuell funktionsnedsättning är en skyddsfaktor. Att Nederländerna tillåter dödshjälp för den som mår psykiskt dåligt, något både jag och Rück har lite svårt att acceptera. Att suicid ofta är en impulsiv handling och att suicidprevention kan vara så enkelt som att sätta upp ett staket som hindrar någon från att hoppa; forskning visar att den som övervägt att hoppa faktiskt inte bara kommer att gå till ett annat ställe. Ett gräsligt citat från ett larmsamtal från en 20-nånting-åring som tagit gift men ångrat sig "jag är bara 23, jag vill inte dö såhär". Hen klarade sig inte och trots den fullständiga anonymiseringen känns det på något sätt integritetskränkande att publicera samtalet? Eller också vill jag bara inte höra, för att det är för hemskt.

Rück diskuterar själv i slutet av boken huruvida det är etiskt korrekt att skriva en sådan här bok, då medial uppmärksamhet kring suicid har visat sig tillfälligt öka risken att fler tar detta oåterkalleliga beslut. Han menar dock att så länge man inte beskriver några konkreta tillvägagångssätt överväger nyttan risken.

Sakprosa är en intressant genre. Kanske en jag borde utforska ytterligare framöver.

Human acts

Jag ska villigt erkänna att jag inte hurrade när Han Kang fick årets Nobelpris i litteratur. Visst, kul med någon jag kände till och hade läst, men Vegetarianen var så obehaglig. Den fick mig att må illa och det brutala i den kändes så... oväntat? Omotiverat?

Efter att ha plöjt Human acts som jag hittade på sjudagarslån på e-bibblan måste jag dock revidera min åsikt kring Han Kangs författarskap. Human acts kan inte heller kallas trevlig läsning, det är en roman starkt präglad av övervåld, tortyr och brutalitet. Samtidigt får jag en känsla av att allt är noga avvägt och att varje våldsbeskrivning passerat nålsögat; att boken inte kan skrivas utan den. Som att läsa Svetlana Aleksijevitj, eller böcker om Förintelsen. Det är inte roligt, men det är viktigt. Upprörande. Berörande.

Human acts handlar om ett demokratiskt uppror i Gwangju i Sydkorea, i maj 1980. I sex delar följer den fem personer som hamnade i arméns skottlinje och så den författare som skrivit om dem. Författaren själv bodde i Gwangju som barn men flyttade därifrån en tid innan revolten. Hon behandlar sina karaktärer, benämnda pojken, pojkens vän, redaktören, fabriksflickan samt pojkens mamma, varsamt. De som överlever massakern tillåts att ifrågasätta och göra motstånd när de ombeds att berätta sina historier: det gör för ont, vad ska det vara bra för, jag klarar inte av det. 

Han Kang söker efter svar på frågorna om varför. Varför, hur, kan människor göra sådant mot andra människor som armén och poliserna vars arbetsuppgift det var att slå ned upproret gjorde? Varför, hur, kan människor välja att fortsätta visa motstånd trots de enorma riskerna och kostnaderna?

Särskilt berörd blir jag av berättelsen om pojkens vän och hur hans vilsna själ betraktar det som händer sedan den lämnat kroppen, och om regissören som hittar ett sätt att visa upp en pjäs kring händelserna trots att den censurerats till oigenkännlighet. Någonstans i eländet finns det poesi.

Slutligen kring språket: för mig var det en stor fördel att läsa denna bok på engelska, språket blev ett extra lager mellan eländet och mig. Att läsa den på svenska hade varit alltför påträngande. Den svenska titeln är, för den som är intresserad, Levande och döda.

Ja, jag hade nog lite tur ändå. Det här är en bok som jag kommer att minnas.

Shades of blue

Shades of Blue är en antologi där ett tjugotal amerikanska författare skriver på tema depression, självmord och nedstämdhet. Hur kända författarna är vet jag inte; jag hade inte hört ett enda namn tidigare (och hoppade nonchalant över kapitlet på slutet där det står lite om var och en, så inte blev jag klokare heller). Redaktör är Amy Ferris.

Berättelser om hur antidepressiva är livsviktigt ("att tro att det skulle räcka med yoga är naivt") samsas med berättelser om hur just yoga blivit vägen ut ("jag har aldrig velat ta mediciner"). Berättelser om missbruk. Berättelser om barn till förintelseöverlevare (många). Berättelser om AIDS-epidemin. Kanske en författare har tagit till sig att man inte behövde skriva om självmordstankar och skrev om hur hon var ledsen för att hennes välartade son som hon fortfarande hade en mycket nära relation till flyttat hemifrån. Det sticker verkligen ut. Det är mycket droger, misär och elände annars.

Jag läser den här boken för att få perspektiv, för att nyansera min bild av depression... Men på något sätt missar den målet. Ingen hinner i sitt kapitel gå tillräckligt djupt för att jag verkligen ska förstå hur det känns. Eller också går det kanske aldrig att förstå fullt ut, om man själv aldrig varit på samma djup? 

Bidragande till att boken känns irrelevant för mig är att många av berättelserna utspelar sig för länge sedan. De beskriver det stigma kring psykisk ohälsa som boken vill motverka, men som inte längre ser ut som det gjorde för 50 år sedan. Kanske har det kulturella också sin del, kanske hade jag tyckt att det varit mer intressant att läsa en antologi om svenska författares depressiva episoder. Jag kan inte tänka mig något annat än att det finns tillräckligt många drabbade i den yrkeskåren för att det skulle gå att producera en sådan. Tyvärr.

Boken vill att läsaren ska känna sig mindre ensam, och vill inge hopp. Den riktar sig alltså inte till mig. Kanske är det till syvende och sist därför boken inte riktigt når mig?

Fru Gregorius

Eftersom jag nyligen läst Doktor Glas blev jag nyfiken på denna nya lilla roman av Åsa Nilsonne. Fru Gregorius är Nilsonnes tolkning av den klassiska romanen, skildrad från Helga Gregorius perspektiv och utifrån premissen att Doktor Glas helt och hållet missförstått hela situationen kring makarna Gregorius äktenskap.

Jag ställer mig tveksam till detta romanprojekt. Naturligtvis kan Nilsonne inte skriva på 1890-talssvenska, och hon har tydligen fått hjälp att rensa texten från anakronismer, men det känns ändå fel när hon skriver saker som:

"Kvinnors skvaller", säger männen föraktfullt.

Och bakom föraktet anar jag en oro.

Det skulle förvåna mig om deras manliga nätverk - polisens system med tjallare, eller militärens med spioner - var lika omfattande och lika pålitliga som våra."

Både orden och många moderna feministiska åsikter gör att Helga känns fejk och att alltihop känns som en efterhandskonstruktion, vilket det ju för all del också är.

I en Harry Potter-podcast som jag lyssnar på när jag behöver vila huvudet återkoms det ständigt till vad som är canon (kan man översätta det med kanon? Känns inte helt 100), alltså finns bekräftat i böckerna, och head canon, något man som läsare bestämt sig för att tro även om det inte kan bevisas. Det här känns som Åsa Nilsonnes head canon kring Doktor Glas och för min del hade det faktiskt fått stanna därvid.

Även om Fru Gregorius innehåller ett gäng gulliga blinkningar till originaltexten, som

och

blir den knappast ens en blek kopia av originalet. Vilket kanske säger mer om Doktor Glas än om Fru Gregorius. Den förra har ändå blivit en klassiker av en anledning.

Tydligen har även Bengt Ohlsson skrivit spinoffs, först en om Gregorius och nu en om Helga. Lite nyfiken blir jag, men misstänker att jag skulle bli precis lika besviken av dem.

Shōgun

En kompis tipsade mig om denna åttiotalspärla med brasklappen "den är tjock". Det är den sannerligen, jag har förstått att den fysiska boken är på över 1000 sidor. Själv läste jag på e-boksläsaren, fördel när det kommer till böcker man annars kunnat bli trött i armarna av att hålla uppe. Det kändes också som ett projekt att ta sig an denna historiska roman. Men det skulle visa sig väl värt mödan.

Vi befinner oss på 1500-talet. Styrman John Blackthorne seglar under engelsk flagg i syfte att etablera handel med Asien, ett område där portugiserna har monopol eftersom de är de enda som hittat vägen dit. Redan innan boken börjar har Blackthorne tagit sig igenom sju sorger och åtta bedrövelser. I öppningsscenen styr han sitt skepp med all den skicklighet han kan uppbåda, men förliser slutligen strax utanför Japans kust. Hans liv räddas av lokalbefolkningen, men här börjar en kamp för att klara livhanken för sig och sin besättning i detta land vars språk han inte behärskar och vilkets kultur han absolut inte förstår.

Blackthorne är en sympatisk huvudperson. Han är intelligent och driftig och har ibland en nästan osannolik tur. Han har också, praktiskt nog, en tydlig språkbegåvning och pratar redan engelska, holländska, portugisiska och latin flytande. Efter att ha tagit sig igenom de inledande svårigheterna inser han att hans enda chans att klara sig och kanske en dag kunna segla hem igen är att anpassa sig. Anpassa sig, och acceptera att han plötsligt blivit en viktig bricka i spelet om makten i Japan.

Kan man säga att en bok, fast den är bra, är för lång och för spännande? Livshotande situation följer på livshotande situation följer på livshotande situation och jag blir lite matt av allt det nervkittlande. Jag blir inte ens särskilt irriterad när jag får ta en månadslång paus i läsandet för att hinna med mina bokcirkelböcker, även om det ska erkännas att jag får anstränga mig för att minnas vem som intrigerar med vem när jag väl kommer tillbaka. Samtidigt finns det förstås något fint i att det får vara långt, att få följa Blackthorne eller Anjin-san (herr styrman) som han snart kommer att benämnas. Scenen när han efter många om och men återigen får träffa andra européer och plötsligt blir irriterad och äcklad av deras manér, de som nyss var hans, är otrolig.

Utöver att jag då upplever så mycket spänning att jag blir trött finns det ett stort problem med den här boken, och det är slutet. Det känns inte helt genomtänkt, det kommer helt oväntat från ingenting och det varken stimulerar eller tillfredsställer min nyfikenhet. Är det ett av de sämsta slut jag läst? Hårda ord, men kanske kan det vara så.

Jag är övertygad om att jag kommer att bära med mig Blackthorne, krigsherren Toranaga, Mariko och några av de andra karaktärerna under lång tid framöver. Likaså den bild av ett medeltida Japan som målas upp; jag har inte kollat upp hur autentisk beskrivningen är men den är hur som helst välskriven och trovärdig och genuint fascinerande. Den här boken ligger inte långt ifrån att kvala in på favorithyllan, men jag behöver lite betänketid.

Vi har alltid bott på slottet

Läste denna helt och hållet på grund av denna text inne hos Sardellen. Jag gillar ju annars inte skräck, antingen är det menlöst eller också blir man livrädd... vad är poängen, typ?

Men nu blev jag i alla fall nyfiken. Tyvärr gjorde jag misstaget att googla om boken var läskig eller inte, varpå Google föreslog flera relaterade frågor som avslöjade avgörande detaljer i handlingen, så jag rekommenderar starkt att avstå från att alls googla när det kommer till däckare. Om du inte vill bli spoilad vill säga.

Liksom Doktor Glas innehåller Vi har alltid bott på slottet flera detaljer som inte förklaras eller motiveras, vilket ger romanen en mångtydighet som jag kan tänka mig lämpar sig utmärkt för diskussion.

Den kan nog också, likt Yellowface och Vikarien, sorteras in under böcker som har osympatiska huvudpersoner.

I Blackwoodhuset (som kanske möjligen en gång refereras till som slottet, om ens det, så romanen har en något oklar titel) bor Farbror Julian, som är förvirrad och sitter i rullstol, storasyster Constance som närmar sig 30 och lillasyster Mary Katherine, Merricat även kallad, som ska vara 18. Dessa åldrar gäller då i ramen till ramberättelsen, för ganska raskt kastas vi tillbaka till det som hände när Merricat var 12 och större delen av hennes familj dog av arsenikförgiftning. Sedan dess för den återstående Blackwoodfamiljen en mycket tillbakadragen tillvaro med låsta grindar och begränsade besök i byn.

Men så en dag dyker det upp en kusin Charles med oklar agenda. Han försöker väcka något till liv hos Constance och huset, men istället är det någonting som triggas hos Mary Katherine och sedemera byborna. Mer än så är svårt att säga utan att ge er hela berättelsen.

Läsvärt? Ja. Min kopp te? Njae. Har jag fortsatt tänka på boken en hel del sedan jag läste den? Jodå.

"Merricat, sade Connie, får det vara en kopp te? O nej, sade Merricat, det är gift i det."

Djupa Ro

(Jag fick för mig att kolla bland alla mina utkast som samlats på hög under åren som gått. Det här inlägget är ett utkast som skrevs 21 december 2015, men som av någon anledning inte publicerades, fast det var färdigskrivet. Det enda som jag lagt till är länkarna sist i inlägget.)

Av erfarenhet vet jag att jag egentligen borde vänta med att skriva det här inlägget, åtminstone tills jag har samlat ihop tankarna till en förståndig hög, därför att inlägg skrivna i affekt tenderar att vara just obegripliga. Ytterligare en erfarenhet säger att jag borde skriva inlägg direkt efter att jag läst en text som drabbat mig, för att det annars kommer ta så lång tid att jag kommer att glömma. Så, hallå och hej, här sitter jag ändå, bara några timmar efter att jag har läst Djupa Ro av Lisa Bjärbo, utan att veta vad jag egentligen ska skriva.

Jag kan börja med att tala om att, i motsats till blåmesen, är Djupa Ro inte min första bok av Bjärbo som jag läser, men jag tror inte att det gör någon större skillnad. Bjärbos förra bok, Allt jag säger är sant, är en helt annan bok med andra karaktärer och går inte att jämföra med Djupa Ro. I Djupa Ro är premisserna nästan helt klara: Tre barndomsvänner har återvänt till sitt lilla uppväxtsamhälle Ingelstad, utanför Växjö i Småland, och återförenats med en fjärde, för att gå på en femtes, Jonathans, begravning. Stämningen är på förhand rätt tung och skakig. Det är endast på begravningen som de allihop kommer att vara samlade en gång till, den här gången är den ena av dem död och kommer aldrig mer att komma tillbaka. Hur bearbetar man en sådan sak egentligen? Och hur förändrar det här de efterlevandes relation med varandra?

Liksom blåmesen skriver, handlar Djupa Ro, också bland annat om att återvända till ett ställe som man förut kallade "sitt hem" men som nu är något annat, ett minnesmärke snarare. Genom Davids ögon får vi följa gruppens sorgearbete. Minnen från förr attackerar honom utan att han kan kontrollera dem. När de tar reda på Jonathans dödsorsak är det som att en bomb briserar. Någonstans har de fyra vetat det, men de har omedvetet förnekat sanningen och begravt skuldkänslorna.

Det händer inte så mycket under den vecka de är samlade, men det är inte heller tråkigt. När de rör sig i Växjö-miljö kan jag inte låta bli att le, för att jag känner igen platserna de är på och det är alltid speciellt. I motsats till blåmesen, gråter jag. Inte överdrivet mycket, men en ansenlig mängd tårar. Jag gråter som mest när de ska skiljas ifrån varandra, för att jag hatar avsked. Men Djupa ro lämnar mig ändå med en sorts lättnad. Dels för att vänskapsrelationerna har fördjupats och förbättrats och dels för att David tror att det kommer att bli okej förr eller senare. Nya minnen kommer att förknippas med Djupa Ro, platsen där allt hände, och de kommer att glömma, men de kommer aldrig att glömma Jonathan.

Andra böcker av Lisa Bjärbo på Bookbirds:
Blåmesens inlägg om Djupa ro

Allt jag säger är sant

Doktor Glas

Läs en klassiker i sommar! sa e-bibblan (som är mellan avtal och därför saknar det mesta som är nytt och svenskt). Okej, sa jag och valde Hjalmar Söderbergs Doktor Glas från 1905.

Tyko Gabriel Glas, vars fullständiga namn nämns exakt en gång då han i övrigt går under (doktor) Glas alternativt jag, då romanen är hans dagboksanteckningar, är en ensam man som driver runt i Stockholm. Av olika anledningar är hans familj, bortsett från brodern Ernst som emigrerat, tillika hans ungdomskärlek alla döda. Kvar är ett par bekanta och jobbet som läkare, som känns motigt och meningslöst.

Entré för den unga, vackra pastorsfrun Helga Gregorius, som söker upp doktor Glas på hans mottagning och undrar om han i makt av sitt yrke kan förmå hennes make att avstå samliv med henne, helt enkelt för att han äcklar henne. Till saken hör också att Helga har en älskare, och att doktor Glas har en grej för förälskade tjejer - oavsett om det är han som är objektet för förälskelsen. Eftersom doktor Glas alltså fattar tyckte för Helga går han henne till mötes, men när rådgivningen inte får önskad effekt börjar han fundera över mer drastiska metoder för att hjälpa Helga.

Att läsa den här boken ger mig mild dödsångest. Doktor Glas lägger så lite värde i ett människoliv,  även sitt eget. Sättet han slänger sig med möjligheten att dö och döda gör mig obekvämt medveten om att vi inte vet när vår tid är ute, att vi bara har de här ynka dagarna på jorden och sen är det slut och allt är meningslöst och ja... det är inte direkt några positiva känslor som väcks, helt enkelt.

Icke desto mindre förstår jag att boken fått klassikerstatus då den väcker just sådana frågor och dessutom lämnar en del utrymme för spekulation kring doktor Glas psykiska hälsa, agerande och motiven där bakom, samt de eviga frågorna om vad som hade hänt om bara, och huruvida efterspelet till hans "stora handling" är rimligt. Vad borde ha hänt? Hur hade du agerat?

The year of magical thinking

"Life changes fast.

Life changes in the instant.

You sit down to dinner and life as you know it ends.

The question of self-pity."

Så inleds Joan Didions The year of magical thinking, som börjar med att hennes make, författaren John Gregory Dunne, avlider i en hjärtinfarkt en kväll mellan jul och nyår år 2003. Samtidigt ligger deras vuxna dotter på sjukhus och svävar mellan liv och död. 

Didion vrider och vänder på dagarna före, dagarna efter, dagen. Snirklar fram och tillbaka mellan då och nu. Vågar upprepa sig, vara tjatig, klart hon ältar, vem hade inte gjort det. Hon undersöker också vad andra (forskare, psykologer, författare, poeter) skrivit om sorg. Söker förklaringar, söker svar.

Det där magiska tänkandet i boktiteln är hennes omskrivning för hennes så kallade galenskap, att hon inte vill slänga hans skor för han behöver ju dem när han kommer tillbaka.

När jag insåg att den här boken handlade om sorg (lånade den som ett blankt blad, visste absolut ingenting) trodde jag att den skulle drabba mig på ett annat sätt. Även om vissa formuleringar och känslor slår an något hos mig, så kryper boken aldrig under skinnet. De vackraste och mest träffande citaten kring sorg är de som Didion hämtat från någon annan (det från CS Lewis om hur vägarna som ledde till hans avlidna hustru blivit återvändsgränder, till exempel).

Det här är min första bekantskap med Joan Didion. Det känns som att hon ingår i allmänbildningen? Eller är det bara något jag fått för mig för att Markus Krunegård nämnt henne i någon låt? Oavsett vilket verkar hon vara en intressant person. Kanske hade det varit mer "rättvist" mot hennes författarskap att börja med en roman och inte med det självbiografiska? (Spoiler alert: Stjärtmes och jag gör exakt samma grej med Agneta Pleijel just nu.)

Gone girl

Varför, varför, varför väljer jag att läsa en psykologisk thriller? Jag hatar att läsa psykologiska thrillers. Att man (jag) inte kan lägga dem ifrån sig. Att man (jag) mår illa när man läser. Att man (jag) inte kan sova på natten antingen för att boken är läskig eller för att man (jag) ligger vaken och grunnar över hur det ska gå.

Möjligen är baksidan av lättillgängligheten i att läsa digitalt att jag lånar lite väl spontant. Möjligen söker på Britneys självbiografi och så tycker appen att woman och girl är sak samma och så kommer Gone Girl, Gillian Flynns storsäljare från 2012 (just nu går den visst att köpa för 19kr plus frakt på kända nätbokhandlar) upp. Visst blev den väldigt stor när den kom? Jag kände åtminstone igen titeln och hade ett vagt minne av att den skulle ha en osympatisk kvinnlig huvudperson? Och att jag hört något om att Flynns berättelser skulle vara originella? Blev nyfiken, klickade låna, resten är historia. 12 timmar ner i ett slukhål till bok.

Amy försvinner samma dag som hon och Nick ska fira femårig bröllopsdag. Nick är en otrogen mansgris och ganska outhärdlig att läsa om (här ska erkännas att jag ett par hundra sidor in googlar vem som är skurken i boken, för att Nick är så störig att det liksom inte kan vara han, eller kan det, varför ska jag då fortsätta läsa). Så småningom uppdagas emellertid att Amy är snäppet värre. 

Ett par reflektioner:

* Jag blir mycket imponerad av stilgreppet Amys dagbok, som inleds med att Amy poängterar att hon är skribent och dagboken ett sätt för henne att öva sina färdigheter. Aha det är så hon gör för att det inte ska kännas krystat i sin utförlighet, tänker jag nöjd. Det visade sig dock vara ännu finurligare än så.

* Romanen innehåller den tydligaste, mest utförliga beskrivningen av begreppet cool girl jag stött på (nu är frågan bara vad som skiljer en sådan från en pick me girl). Men jag blir lite tveksam, inte ens amerikanska män för 10 år sedan kan ha trott att sådana tjejer faktiskt finns?

* Är det inte lite komiskt att en roman som åtminstone delvis är av typen whodunnit har två huvudpersoner med efternamnet Dunne?

* Den utgåva jag läste innehöll ett par tidigare opublicerade avsnitt (meningslösa) men också en uppsättning frågor att använda om man vill diskutera boken i en bokcirkel eller liknande. Frågorna tyckte jag var jätteintressanta och jag tror verkligen att de hade kunnat funka och berika samtalet i min bokcirkel.

* Det kan inte vara en slump att Flocken och Gone girl har mycket liknande mysteriet startar-scener (man kommer hem från jobbet, dörren på vid gavel, kvinnan borta sedan helt nyligen (maten/strykjärnet fortfarande varmt), mannen bestört men blir genast huvudmisstänkt). Absolut inte identiska, men jag har svårt att tro att Grimwalkers inte gjort läxan och läst Flynn, och inspirerats.

Nähä. För den som gillar den här typen av psykologisk spänning och mot förmodan inte redan läst denna bok är det en rekommendation. Personligen ska jag hålla mig borta från den här genren ett tag nu.

Annie John

Kort men stark uppväxtskildring om Annie John, en någotsånär välbärgad flicka som växer upp på ön Antigua i Västindien. Vi får följa Annies dagliga göromål såväl som intressen, kort- och långvariga passioner. I centrum finns relationen mellan Annie och hennes mor, till en början varm och kärleksfull men så småningom krånglig, sårig och svart. Däromkring prunkar Antigua, det äts gröna fikon och brödfrukt, och det är inte självklart om en läkare eller en vis kvinna ska tillkallas när någon blir sjuk.

Annie John är Jamaica Kincaids första roman, från 1985. Jag lyssnade på ljudboken, i svensk översättning, och hade väldigt svårt för uppläsningen. Jag undrar om inte hon som läser sålt sin röst till Google eller liknande, för hon låter som kvinnorösten i GPS:en i en bil. Inklusive en lite platt, märklig satsmelodi. Jag undrade många gånger om det verkligen inte var någon sorts AI-röst.

Därför skulle jag rekommendera den som är intresserad att läsa boken istället för att lyssna. Kincaid skriver målande, skimrande, utan att bli långrandig. Hon målar upp ett dammigt Antigua där det nästan aldrig regnar, där det äts brödfrukt och gröna fikon. Hon målar upp Annies inre liv, även det på ett träffsäkert sätt, även om jag aldrig riktigt får grepp om henne eller om hennes mor. Det känns som att det finns mycket undertext, mycket att spekulera kring.

Absolut en läsvärd bok.

Rent hus

"Jag berättar bara om livet som det är: en droppe som faller och sedan en till, en till, en till, ända tills vi överraskat undrar hur det gick till att vi blev så blöta."

Om ett chilenskt hembiträde som slavar år efter år. Om en olycka, nej flera. Om en bägare som till slut svämmar över.

Var det hur de var, herrn, frun, flickan, hembiträdet Estela? Var det deras personligheter som ledde fram till det oundvikliga slutet? Rent av något onormalt, sjukligt, något som kunnat sättas en diagnos på? Eller var det omständigheterna, klasskillnaderna, hade det kunnat hända vem som helst som inte såg någon, respektive blev sedd som en människa på flera år? Hade det räckt att mötas med respekt, med vänliga ord, att bli lyssnad och trodd på?

Alia Trabucco Zérans roman Rent hus har fått mycket uppmärksamhet, någon kritiker har utnämnt den till 2024 års bästa. Det vet jag inte just, men jag vet att jag tycker om formatet, ramberättelsen om man kan kalla den så, medvetandeströmmarna. Jag tycker om Estelas röst. Jag tycker om hur Trabucco Zéran gör henne både älskvärd och vedervärdig (övriga karaktärer mest det senare). Det är absolut en bok som jag inte kommer att glömma i första taget.

"Tycker ni kanske att jag låter som en receptbok? Ja, det var så mitt liv såg ut: kyckling, brosk, se till att potatisen inte brände fast i ugnsformen, att vansinnet inte fastnade på skallens insida, att ögonen inte trängde ur sina hålor."

Hjortronlandet

Jag hade slut på saker att lyssna på. För att råda bot på det problemet tog jag mig an Sara Lidmans Hjortronlandet från 1955, för att därefter kunna avnjuta tre avsnitt av Lundströms bokradio där denna skulle diskuteras.

Sara Lidman ger oss berättelsen om Ön, en samling om fyra torp ute på en eländig myr, under mellankrigstiden. Torpen ägs av staten och bebos av så kallade krontorpare som får en liten ersättning för att bebygga och göra marken brukbar. I en av stugorna bor Franz som kämpar och stretar, med drömmen att bli en riktig torpare som äger sin egen gård. Intill bor hans pappa Stefan, som egentligen inte uppfyller kriterierna för att bli krontorpare då han redan sjabblat bort ett eget välstånd, men fått undantag då Franz anses så särskilt lämpad. Sedan är det Skrattars, en stor bullrig familj som tar en dag i sänder. Jämfört med Franz stretar de med mindre ambition men mer glädje. Och slutligen Nordmarks som förefaller helt sakna födgeni.

Dialekten som förekommer i boken är till en början så bred att jag har svårt att hänga med. Jag hör Olof Wretlings inläsning av Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget i mitt huvud, läser högt fast inuti huvudet och oftast hör jag då hur ljuden låter, förstår vad som menas. Långsamt som vore det franska eller engelska läser jag. Men efter ett tag, snabbare än jag först hade trott, släpper det faktiskt och flyter bra ändå.

Helt oaktat detta lilla dialektproblem fångar boken mig redan från första sidan. Med ett par till synes enkla men skickligt valda meningar målar Lidman upp Ön och dess tillkomst i grova drag. Inom ett par sidor har vi både hunnit begrava Franz första hustru och fnissa åt namnet hans nya väljer åt deras barn: Claudette, hustrun förklarar efter dopet att prästen (som uttalat på franska, Klådett) "las fel förstå du å ja tortes int rätta till han. Klaodätte het hon. Kvinnan i romanboka ja las hette Klaodätte."

Om Hjortronlandet har en huvudperson, så är det antagligen Claudette. Eller möjligen Ön. Men fokus flackar än hit, än dit. Jag har ingen lust att beskriva handlingen i detalj. Kanske räcker det att säga att Lidman har en otrolig förmåga att formulera sig, beskriva både folk, miljö och situationer. Hon skriver med värme och med stor humor om det eländiga krontorparlivet, jag drar på munnen titt som tätt och tråkigt har jag aldrig. Otroliga oneliners har hon också.

Jag har nog faktiskt ännu roligare när jag läser boken än när jag därefter lyssnar på Lundströms bokradio-avsnitten, men Bokradion tillför definitivt en extra diemnsion när den sätter ord på mycket av det jag själv tänkt och tyckt, plockar upp många av de vackraste och mest pregnanta styckena. Naturligtvis hittar de också vinklar som jag inte tänkt på, och sådana som jag inte direkt håller med om. Precis som i en riktig bokcirkel, antar jag.

Jag sjunger och bergen dansar

Gissa vem som trillade dit ändå och tecknade Tranans prenumerationstjänst (bara den lilla - 4 böcker under 12 månader, det borde man väl hinna läsa)? Hittills ångrar jag mig inte, för den första boken, Jag sjunger och bergen dansar, blev en omedelbar favorit.

Irene Solà skriver fram ett halv sekel kring en by i katalanska Pyrenéerna. Från alla håll och kanter får vi se den, för varje kapitel kommer ur ett nytt perspektiv. En persons. Eller ett djurs. Ett mytologiskt väsens. Eller något annat som tillhör livet i dessa berg. Vi får se inifrån och utifrån, från dåtiden och från framtiden. Det närmaste jag tidigare kommit den teknik Solà använder är Trude Marsteins Göra gott, som dock var mycket mer begränsad, bland annat fick endast människor komma till tals, och så utspelade den sig under en enda dag. Men jag gillade den också, då för ett halvt liv sedan när jag läste den. Nåja, nog om det.

Solà dansar sig fram genom sin mosaik, till synes lekande lätt, blandar högt och lågt. Utmanar läsaren, ibland tar det en stund att komma på vilket skinn man hamnat i. Hon vågar också komma med oväntade stilgrepp, plötsligt dyker det till exempel upp ett avsnitt där det plötsligt finns illustrationer på varje uppslag. Jag skulle vilja ge er ett exempel, ett citat, men det skulle väl sluta med att jag skrev av hela boken.

Romanen är blott 200 sidor, men ändå känns det som en hel värld som öppnar sig. Ofta är det sorgligt, men läsupplevelsen är ändå en av ren njutning. Slutet knyter an till början och ger läsaren ett tillfredsställande avslut. Kort sagt är jag bara så imponerad. Inte minst då Solà är typ 30 år gammal. För övrigt är det nog också första gången som jag läser en roman översatt från Katalanska.

Den här äger jag gärna, tack Tranan.

This is going to hurt

90% beskrivning av och (i någon mån berättigat) gnäll över arbetsvillkoren för läkare i Storbritannien.
5% läkarlingo.
5% halvgrova skämt.

Korta dagboksanteckningar från sedemera TV-manusförfattaren Adam Kays förhållandevis korta (6 år) karriär inom läkaryrket. Syftet verkar vara att underhålla samt belysa orimligheten i hur läkare, åtminstone innan de uppnått specialiststatus, arbetar och (inte) lever. Underhållningsbiten funkade sådär på mig. Visst fnissade jag ett par gånger men på det stora hela blev jag mest ledsen. Och störde mig på att han klagade så mycket över att han "valt fel karriär som 16-åring".

Kommer absolut inte att läsa igen.

En man som heter Ove

Vi läste En man som heter Ove i bokcirkeln. Jag försökte ta mig an den med ett öppet sinne, men nä, tyvärr. Det var precis så förutsägbart och klyschigt som jag trodde.

Ove är en förtidspensionerad alternativt arbetslös (något oklart vilket) och väldigt ensam gubbe som ägnar sin tid åt att sakna sin fru (som gått bort) och klaga på sin omvärld i allmänhet och sina grannar i synnerhet. En ny familj flyttar in i grannhuset och naturligtvis uppstår en oväntad vänskap mellan den nya grannfrun och den motvillige Ove.

En man som heter Ove är populär för att det är en så kallad rolig bok. Jag lyssnade på författaren Fredrik Backmans sommarprat tidigare i år och han är ganska rolig, på ett lite buttert driva med sig själv-sätt. Personligen tycker jag att det funkar bättre på hans Instagramkonto än i romanform. När jag läste En man som heter Ove grät jag faktiskt vid fler tillfällen än jag skrattade. Inte över hur dålig boken var, utan helt enkelt för att han tryckte på enkla knappar ("åh vad jag saknar den enda person som någonsin förstått sig på mig").

Övriga bokcirkeldeltagare (som själva helst läser decimetertjock fantasy) tyckte dock inte att den var så tokig. Den är onekligen lättläst. Tillåter man sig själv kan man fnissa lite åt den dråpliga situationskomiken. Att slutet sedan är så överdrivet Disneysött att man mest vill kräkas får man stå ut med.

Here I am

Låt oss fortsätta på temat: böcker blåmesen läste för ett tag sen och nu plötsligt fått för sig att blogga om.

Möt familjen Bloch: pappa Jacob, mamma Julia, sönerna Sam, Max och Benjy, hunden Argus. Jacobs föräldrar Irv och Deborah, Irvs pappa Isaac. Och så kusinerna från Israel.

Jacob och Julia har varit gifta i 16 år. Isaac har blivit skruttig och ska till hemmet. Sam har fyllt tretton och ska ta sin bar mitzvah. Och det är fler förändringar på gång; varför har Jacob en extra telefon, och vad kommer att hända om Julia hittar den?

Precis när familjekaoset hemma hos Blochs späs på med ett besök från halva kusinfamiljen från Israel (som råkar vara stenrik, så långt från jante man kan komma, och liksom förebrår Blochs för att de hamnade i Amerika och för att de är bristfälliga i sin religionsutövning) inträffar en större jordbävning i mellanöstern. Med Israel försvagat rubbas maktbalansen och plötsligt är det kaos även i världspolitiken.

Det finns anledningar att tycka om Here I am. Den är välskriven, dialogen är rapp men känns trovärdig. Språket (även om det ibland går mig över huvudet - har ju inte läst på engelska på länge) är utomordentligt. Skildringen av det påhittade uppblossandet av mellanösternkonflikten känns obehagligt realistiskt. Det finns också saker jag tycker mindre om. Jag upplever boken som deppig; allt går ständigt utför och att det inte finns några lyckliga slut. Slutet är alltför utförligt, författaren knyter ihop allt för många trådar för min smak (och då tycker jag verkligen inte om öppna slut). Bara för att Jacob (som arbetar med att skriva manus till en TV-serie) tvångsmässigt skriver ut allting behöver ju inte Jonathan Safran Foer göra detsamma.

Den största besvikelsen ligger dock i att Here I Am inte är någon ny Extremely loud and incredibly close.

Dagbok från ditt försvinnande

Dramatikern Malin Lagerlöf träffade sin man, regissören Daniel Lind-Lagerlöf, när de båda var i sjuttonårsåldern. Sedan dess har de hunnit växa samman, gifta sig, bli ett, få tre barn, tappa uppfattningen om var den ena slutar och den andra tar vid.

Så en dag i oktober 2011 säger Daniel hejdå och går hemifrån för att åka på rekognosceringstur inför en kommande inspelning. Dagen därpå är han spårlöst försvunnen. Rekogonosceringen ägde rum under dåliga väderförhållanden och sannolikt föll han i vattnet, men då han aldrig hittas går det inte att veta säkert.

Kvar blir en Malin som nu måste försöka fatta att hennes man, livskamrat, personen hon sms:ade med flera gånger om dagen, aldrig kommer hem igen. Som måste försöka förklara detsamma för de tre barnen, varav det yngsta är tre månader gammalt. Hantera sin egen och deras sorg. Och samtidigt försöka ta reda på vem hon är nu, när hon inte längre är halva Malin&Daniel.

Dagbok från ditt försvinnande är ganska saklig. Den varvar utdrag ur den dagbok Malin började föra efter Daniels försvinnande med skildringar av deras gemensamma liv och av hennes eget, efter försvinnandet. Malin skriver bra, och dagboken har förvandlats till ett stycke litteratur. Samtidigt är det omöjligt att komma ifrån att den är en biografi och inte ett skönlitterärt verk. Intressant här är att jämföra med Tom Malmquists I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, som jag läste och försökte blogga om för något halvår sedan. Även här är vi nära, plågsamt nära, någon som är mitt i en personlig tragedi... Men I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv sorteras under skönlitteratur; Malmquist har använt sina erfarenheter för att skriva en roman, inte en livsteckning. Vem är modigast? Får man liksom göra bra skönlitteratur av sitt eget liv... eller är det på något vis fusk? Kanske är det tvärtom opassande att helt sonika vråla ut vad som hänt rakt av på bästa kvällstidningsmanér?



Så är kanske heller inte kvällstidningsmanér ett epitet man vill sätta på Dagbok från ditt försvinnande (även om Malin tvingas hantera detta under berättelsens gång). Biografin är välformulerad, och greppar läsaren med ett järngrepp - det är omöjligt att lägga den ifrån sig. För den som är skeptisk till eländeslitteratur kan också poängteras att sakligheten i kombination med att Malin inte bara processerar sin sorg och saknad utan också utvecklas och omdanar sin tillvaro. Kort sagt är boken väl värd den eventuella kötid som fortfarande kan finnas på biblioteksexemplaren. Eller för all del de drygt femtio kronor man får ge för pocketversionen.

(Tyvärr var det såpass länge sedan jag läste ut boken att jag glömt vad som hindrar mig från att märka den Mesarnas favoriter. Kanske tyckte jag faktiskt att det var för lite elände, att Malin gick vidare utan vidare? Du som läst får gärna lämna en kommentar så kanske jag kommer på vad som skavde...)

Jag lever, tror jag

Jag har inte belägg för att säga att det är en trend, men de två senaste nyligen utgivna ungdomsromaner jag har läst den senaste tiden har behandlat ämnet "sorgen efter en bästa väns död". Först var det Lisa Bjärbos Djupa Ro (2015), som blåmesen skrivit om {här} och i april läste jag Christine Lundgrens debut Jag lever, tror jag (2016), en av de efterlängtade släppen från den här våren. Men det är nog den enda gemensamma nämnaren mellan de båda.

Jag lever, tror jag handlar om Kim och dagarna efter det hemska. Varje dag får läsaren veta en liten bit av vad som händer i hennes huvud och vad hon gör för att hantera förlusten. Det är sista terminen innan studenten och Kim vet inte vad hon ska göra sen. Hon och Moa hade tänkt åka till London och bli au pairer men nu när Moa aldrig mer kommer att få uppleva en höst, är de planerna inte längre möjliga. Någon gång efter begravningen sticker Kim ut mitt i natten för att hälsa på graven. På kyrkogården träffar hon på Stig, en gammal änkling som brukar sitta vid sin hustrus grav. Stig säger alla de rätta sakerna och blir en ny vän, trots deras åldersskillnad. Det var inte bara Kim och Moa i bästisgruppen, utan även förnuftiga Amanda. Efter Moas död glider de isär, blir ovänner, slutar prata.

I Lundgrens Jag lever, tror jag hänger frågan om huruvida Moa medvetet körde in i ett träd eller inte tung över Kims huvud. Det verkar som att hennes handling är gjord impulsivt och ses därför som en olycka, men å andra sidan kan man aldrig vara helt säker. Huvudpersonen Kim blir nästan besatt av att hitta Moas dagbok, som inte verkar finnas någonstans, för visst borde svaret finnas i den? Studenten kommer och går. Efter en incident blir Kim "landsförvisad" till sin pappa som hon knappt har träffat sedan hennes föräldrar skiljde sig. Där ska "idiot-Johan" från klassen vara hela sommaren och han blir svår att undvika. Men allt eftersom visar sig Johan vara en helt annan person än den han var i skolan och dessutom helt okej.

Romanens upplägg, sättet Moa dog på och den betydelse Moa hade för sin omgivning, leder mina tankar per automatik till John Greens Var är Alaska?/Efter Alaska, men jag tänker inte jämföra dem med varandra. Språket i Jag lever, tror jag flyter inte riktigt för mig. Både Kim och hennes kamrater blandar svenskan med engelska, vilket är väldigt vanligt nuförtiden inte minst bland ungdomar och det är väl på den här punkten det märks att jag inte längre tillhör den tilltänkta målgruppen. Jag är inte heller riktigt nöjd med slutet. Min första tanke var att berättelsen inte kunde sluta här, väl? Det finns ju fler dagar, Kims liv fortsätter ju. Det är som att romanen börjar och slutar på samma sätt - plötsligt. Som det kan vara med livet. Jag tycker ändå att det är en stark debut, även om läsaren kunde lista ut ett och annat långt innan Kim gjorde vilket gjorde hennes sökande efter svar lite ointressant, men jag ska inte säga att jag inte sträckläste stora delar av romanen, så någonting måste det finnas som gör att jag vill läsa vidare. Hur som helst ser jag fram emot att läsa mer av Lundgren i framtiden.

Djupa Ro

Det är drygt ett år sedan Paula, David, Ludde och Tove tog studenten. Tre av fyra stack. Tove, och kompisgängets femte medlem Jonathan som gick årskursen under övriga, blev kvar i hålan där de vuxit upp.

Nu är de åter tillsammans hemma i lilla Ingelstad.
För att Jonathan är död och ska begravas.

Huvudtemat i Djupa Ro, vilket inte torde komma som någon överraskning efter ovan beskrivning, är sorg. Hur hanterar man det här med att någon som bara alltid varit med inte längre är det, och aldrig kommer att vara det igen? Vad gör man när det inte går att göra något alls?

Boken handlar också om: att komma tillbaka till det där stället som man inte riktigt vet vad man ska kalla längre (hem-hemma?), att inse att man kanske inte känner sina vänner så bra som man trodde, vilken relation man har till sina föräldrar, vad man egentligen ska göra med sitt liv, och lite sånt.

Jag läste Djupa Ro mest för att jag länge följt dess upphovskvinna Lisa Bjärbos blogg, och tycker den är festlig (av någon anledning har det inte blivit av att jag läst hennes tidigare böcker, men den här gången kändes det som att det var dags). Den gavs ut nu i september så jag fick nöjet att ställa mig i bibliotekskö för första gången på flera år. Det var dock inte med tanke på den stackars längtande läsaren efter mig som jag sträckläste den, utan för att... den är... spännande? Ordvalet känns fel i sammanhanget, men det är det bästa jag kan komma på. Innehållsrik nog att hålla mig vaken på bussen klockan 05.18 på morgonen. Intressant nog att läsa ut när man är så trött att ögonlocken håller på att falla igen stup i kvarten.

Med risk för att fokusera mer på läsupplevelse än på litteraturen i sig noterar jag att jag trots att boken involverar döden och mitt andranamn är lipsillen inte fäller en ynka tår. Jag vet inte varför, men är lite lättad över att det inte blir gråtfest à la Jag saknar dig, jag saknar dig eller Boktjuven. Jag är också lättad över att Bjärbo utelämnar den klassiska scenen där huvudpersonen till slut inser vad som hänt och äntligen brister i hjärtskärande gråt. Visst gråter David, som är den som berättar historien för oss. Men på ett mer naturligt och mindre teatraliskt sätt, som åtminstone i mina ögon är betydligt mer realistiskt.

En sak Bjärbo för övrigt ofta kommenterar är hur frågorna man får i egenskap av ungdomsboksförfattare skiljer sig från de frågor som ställs till tja, författare rätt och slätt. Det kan förstås anses lite underligt. Men det är ändå något med den här boken som skriker ungdomsbok, och jag tror inte att det är att David använder uttryck som "scrolla i minnet". Kanske någonting med hur känslorna tillåts löpa amok på ett annat sätt än i en vanlig roman? Eller något med att det lite oftare än vanligt är första gången karaktärerna konfronteras med vissa situationer?

För att summera denna något spretiga text som helt i enlighet med tillvaron just nu författats i ett tillstånd av sockerdämpad tröttma, så är Djupa Ro: snygg (se bild ovan), lättläst, trovärdig, med ett viktigt tema. Den är dock även: tämligen slätstruken och sticker inte ut hakan så mycket.

Mer av Lisa Bjärbo på Bookbirds:
Allt jag säger är sant