(Jag fick för mig att kolla bland alla mina utkast som samlats på hög under åren som gått. Det här inlägget är ett utkast som skrevs 21 december 2015, men som av någon anledning inte publicerades, fast det var färdigskrivet. Det enda som jag lagt till är länkarna sist i inlägget.)
Av erfarenhet vet jag att jag egentligen borde vänta med att skriva det här inlägget, åtminstone tills jag har samlat ihop tankarna till en förståndig hög, därför att inlägg skrivna i affekt tenderar att vara just obegripliga. Ytterligare en erfarenhet säger att jag borde skriva inlägg direkt efter att jag läst en text som drabbat mig, för att det annars kommer ta så lång tid att jag kommer att glömma. Så, hallå och hej, här sitter jag ändå, bara några timmar efter att jag har läst Djupa Ro av Lisa Bjärbo, utan att veta vad jag egentligen ska skriva.
Jag kan börja med att tala om att, i motsats till blåmesen, är Djupa Ro inte min första bok av Bjärbo som jag läser, men jag tror inte att det gör någon större skillnad. Bjärbos förra bok, Allt jag säger är sant, är en helt annan bok med andra karaktärer och går inte att jämföra med Djupa Ro. I Djupa Ro är premisserna nästan helt klara: Tre barndomsvänner har återvänt till sitt lilla uppväxtsamhälle Ingelstad, utanför Växjö i Småland, och återförenats med en fjärde, för att gå på en femtes, Jonathans, begravning. Stämningen är på förhand rätt tung och skakig. Det är endast på begravningen som de allihop kommer att vara samlade en gång till, den här gången är den ena av dem död och kommer aldrig mer att komma tillbaka. Hur bearbetar man en sådan sak egentligen? Och hur förändrar det här de efterlevandes relation med varandra?
Liksom blåmesen skriver, handlar Djupa Ro, också bland annat om att återvända till ett ställe som man förut kallade "sitt hem" men som nu är något annat, ett minnesmärke snarare. Genom Davids ögon får vi följa gruppens sorgearbete. Minnen från förr attackerar honom utan att han kan kontrollera dem. När de tar reda på Jonathans dödsorsak är det som att en bomb briserar. Någonstans har de fyra vetat det, men de har omedvetet förnekat sanningen och begravt skuldkänslorna.
Det händer inte så mycket under den vecka de är samlade, men det är inte heller tråkigt. När de rör sig i Växjö-miljö kan jag inte låta bli att le, för att jag känner igen platserna de är på och det är alltid speciellt. I motsats till blåmesen, gråter jag. Inte överdrivet mycket, men en ansenlig mängd tårar. Jag gråter som mest när de ska skiljas ifrån varandra, för att jag hatar avsked. Men Djupa ro lämnar mig ändå med en sorts lättnad. Dels för att vänskapsrelationerna har fördjupats och förbättrats och dels för att David tror att det kommer att bli okej förr eller senare. Nya minnen kommer att förknippas med Djupa Ro, platsen där allt hände, och de kommer att glömma, men de kommer aldrig att glömma Jonathan.
Andra böcker av Lisa Bjärbo på Bookbirds:
Blåmesens inlägg om Djupa ro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar