Kulturskribenten Sara Meidells bok om dennes anorexi dök upp i e-boksappen. Jag minns att boken blev en snackis när den kom ut 2022, då den anklagades för att glorifiera ätstörningen i fråga. Jag var därför nyfiken men orolig, funderade på när det kunde passa att läsa, tänk om det skulle medföra ökat missnöje med den stackars kroppen jag innebor och som inte förtjänar något ont? Men till sist rycker jag plåstret och läser. Och förstår helt den debatt som uppstod.
Ut ur min kropp handlar alltså om den ätstörning som Sara Meidell dragits med sedan hon var barn. Om interventioner, om läkarbesök. Om situationer som försvårats av hennes ovilja att äta och hur hon hanterat dem. Insprängt i texten finns stycken om självsvältens historia, framförallt i förhållande till kreativitet och kultur. Mest får vi dock ta del av Saras tankar om allt detta.
Jag upplever att det finns ett genomgående fokus på det Meidell vunnit, vänta, fortfarande vinner på sin ätstörning. Att den kontroll hon utövar över sitt ätande ger henne en känsla av makt, av framgång, av superioritet. Hon skriver att hon och andra som svälter sig uppvisar "en inre styrka som förtjänar all beundran". Om hur hon vet att hon kommer att vara bra på att föda barn för att hon är så fantastisk på att lida i tysthet. Att icke-ätandet sedan på många sätt går stick i stäv med själva livet får liksom stå tillbaka. Det finns journalanteckningar från återkommande läkarbesök som Meidell själv tagit initiativ till och som rimligtvis innebär att hon oroat sig för sin hälsa. Samtidigt vet hon ju vad som är fel, även när hon söker för symtom hon tror kan bero på stress, eller cancer. Hon beskriver hur hon blir bättre och bättre på att återge hela sin ätstörningshistorik vid varje ny vårdkontakt. Hon skildrar däremot aldrig den lust att sluta svälta sig som väl måste finnas där någonstans i periferin. Jag frågar mig varför hon ens bryr sig om att söka vård. Finns det ett hopp, bara det att hon inte skriver om det? Är det underförstått?
När jag läser Ut ur min kropp undrar jag om det kan ses som ett försvarstal för anorexin. Hur sjukt skulle inte det vara? I efterhand känns det dock inte så, jag kan zooma ut och läsa in någon sorts desperation i alla rader om hur svälten ger henne klarhet, ökat fokus, inte behöver hon ägna energi åt trivialiteter som mat. Alltid tid att lyssna ordentligt på barnens berättelser.
Ska man se det med de positiva glasögonen kan man kanske säga att boken ger en bild av hur det kan se ut inne i huvudet på någon som är drabbad, hur den personen tänker, vad den vinner på sin sjukdom. Varför den vill stanna kvar där. Säkert är den nyttig läsning för de som inom sitt yrke möter personer med anorexi. Möjligen även för anhöriga. Men det inte finns något lyckligt slut. Meidell vägrar följa den utstakade mallen för den här sortens böcker (jag var sjuk, nu är jag frisk, oh så skönt, vänd dig hit om du lider av en ätstörning, det finns hjälp att få) och redan från start framstår hon som benhårt övertygad om att hon aldrig kan bli frisk, om hon ens betraktar sig själv som sjuk. Det inger en vag hopplöshet, blir till en bok som man inte vill se i "fel" händer. Och det var väl där den hetska debatten kring boken tog avstamp, antar jag.
"Det svåra att förklara för den som aldrig längtat efter fallen eller bara har vittnesmål från dem som skadat sig illa, är hur vackert det också är när man faller.
Varför vill vi som faller gång på gång inte berätta om allt detta? Är vi rädda för att lura någon, att råka vara så övertygande att människor som varken har behov av fallen eller någon egen dragning mot kanten ändå luras dit. Att vi sedan ska stå där med ansvar för att ha förstört andras liv än vårt eget, som för övrigt aldrig var annat än det enda rätta för oss."
Med det sagt känner jag själv ingen som helst lust att börja utöva självsvält efter att ha läst den här boken. Onödigt att boken innehåller handfasta tips på hur man gör för att undvika att äta, men de berör mig inte, jag står stadigt här på utsidan. Respekterar Meidells rätt att berätta sin historia. Respekterar kritikernas rätt att ifrågasätta utgivningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar