Shades of blue

Shades of Blue är en antologi där ett tjugotal amerikanska författare skriver på tema depression, självmord och nedstämdhet. Hur kända författarna är vet jag inte; jag hade inte hört ett enda namn tidigare (och hoppade nonchalant över kapitlet på slutet där det står lite om var och en, så inte blev jag klokare heller). Redaktör är Amy Ferris.

Berättelser om hur antidepressiva är livsviktigt ("att tro att det skulle räcka med yoga är naivt") samsas med berättelser om hur just yoga blivit vägen ut ("jag har aldrig velat ta mediciner"). Berättelser om missbruk. Berättelser om barn till förintelseöverlevare (många). Berättelser om AIDS-epidemin. Kanske en författare har tagit till sig att man inte behövde skriva om självmordstankar och skrev om hur hon var ledsen för att hennes välartade son som hon fortfarande hade en mycket nära relation till flyttat hemifrån. Det sticker verkligen ut. Det är mycket droger, misär och elände annars.

Jag läser den här boken för att få perspektiv, för att nyansera min bild av depression... Men på något sätt missar den målet. Ingen hinner i sitt kapitel gå tillräckligt djupt för att jag verkligen ska förstå hur det känns. Eller också går det kanske aldrig att förstå fullt ut, om man själv aldrig varit på samma djup? 

Bidragande till att boken känns irrelevant för mig är att många av berättelserna utspelar sig för länge sedan. De beskriver det stigma kring psykisk ohälsa som boken vill motverka, men som inte längre ser ut som det gjorde för 50 år sedan. Kanske har det kulturella också sin del, kanske hade jag tyckt att det varit mer intressant att läsa en antologi om svenska författares depressiva episoder. Jag kan inte tänka mig något annat än att det finns tillräckligt många drabbade i den yrkeskåren för att det skulle gå att producera en sådan. Tyvärr.

Boken vill att läsaren ska känna sig mindre ensam, och vill inge hopp. Den riktar sig alltså inte till mig. Kanske är det till syvende och sist därför boken inte riktigt når mig?

the princess saves herself in this one

Inspirerad av Stjärtmes poesimaraton i form av The Sealey Challenge börjar jag scrolla igenom kategorin Poesi i e-boksappen. 300 titlar finns tillgängliga, varav en del på språk jag inte behärskar. Mycket är klassiskt, Iliaden, Edith Södergran, Harry Martinson. Jag scrollar, letar efter något som inte känns läskigt. Är jag rädd för poesi? Rädd att känna mig dum när jag inte förstår? Rädd att tycka att det är platt fast det egentligen är för att det underförstådda flög över mitt huvud?

Min ängslan inför genren och den lilla mängd poesi jag läst hör kanske ihop, en självförstärkande loop. Mina bästa är i ungdomsgenren, Jinx av Margaret Wild, Brevet från dig av Lena Sjöberg. Men Aniara av Harry Martinson gjorde också ett intryck. Kanske ett fan av "poesi-romanen" med andra ord? Heter det så? Och diskbänksrealismen, bokstavligt nästan, i Solja Krapu, fast jag bara läst enstaka dikter, Det började så oskyldigt med diskbänken, Jag behöver busschauffören, tack kulturlägret jag gick på en sommar i högstadiet.

Med detta som hela mitt poesibagage chansar jag på the princess saves herself in this one från 2016 av amerikanska Amanda Lovelace. Boken är tillägnad Harry Potter, även om hans namn aldrig nämns rakt ut - gissar att Lovelace inte är ett fan av JK Rowlings åsikter om könstillhörighet, och det är fint. I fyra delar beskriver hon först en strulig barndom, präglad av psykisk misshandel, ätstörningar, ensamhet. Sedan sorgen när döden börjar härja familjen, och en destruktiv första kärleksrelation. Slutligen den självräddning titeln hänvisar till... men läser man texten låter det onekligen som att en ny kille, en som tar världen med storm och blir hennes prince charming genom att kliva över den ribba som det otrevliga exet placerat lägre än lägst:

"I. he calls me
   gorgeous.

 II. he reads
      all my favorite books
      & then asks for
      more.

III. he knows
      exactly how to make my coffee.
      ("light & sweet,
       just like you," i
       always joke to him)

IV. he asks me
      how i am doing
      every single day
      & he
      genuinely
      cares to hear
      the answer.

 V. best of all,
     i know he will
     still love me
     when he
     wakes up
     tomorrow morning.

- five things you made me think weren't possible"

har en hel del med den saken att göra. Den sista delen, you, handlar inte så mycket om författarens liv utan är något av ett ostrukturerat peptalk till läsaren och tilltalar mig inte särskilt.

Det här var absolut ingen favorit. Inte för att jag upplever att jag inte förstår, utan för att det inte tillför mig något, knappt förmår beröra mig. Visserligen är det intressant att se hur poesi (om det nu är vad vi har i denna bok) kan förmedla mycket med få ord. Uppväxtskildringen får mig att tänka på I'm glad my mom died. Sedan får klyschor om att vara en älva i converse mig att rysa.

I min osäkerhet kollar jag ibland vad andra tyckt om en titel jag läst genom att gå in på Goodreads och läsa recensionerna. I nio fall av tio hittar jag någon som uttryckt det jag känner fast roligare, kortare, mer mitt i prick, så det är inget vidare för bloggmotivationen... Men det finns något fint i att hitta andra som läst samma verk och känt samma sak, i det här fallet: typ inget. Många tycker att det känns som MySpace på 00-talet och jag håller med. Andra säger att det inte/är poesi/för/att man/m i s s b r u k a r/space och/enter -missunsam kritik. Där kan jag inte uttala mig, för jag vet inte vad poesi är.

På Goodreads ser jag också många säga att det här är ungefär som Rupi Kaurs Mjölk & Honung, som jag funderade på men efter lite efterforskningar (på Sandra Beijers blogg) kom fram till att jag antagligen inte skulle uppskatta särskilt mycket. Så jag gör en mental anteckning att hålla mig borta från den, nästa gång jag vågar mig på poesi.

Ut ur min kropp

Kulturskribenten Sara Meidells bok om dennes anorexi dök upp i e-boksappen. Jag minns att boken blev en snackis när den kom ut 2022, då den anklagades för att glorifiera ätstörningen i fråga. Jag var därför nyfiken men orolig, funderade på när det kunde passa att läsa, tänk om det skulle medföra ökat missnöje med den stackars kroppen jag innebor och som inte förtjänar något ont? Men till sist rycker jag plåstret och läser. Och förstår helt den debatt som uppstod.

Ut ur min kropp handlar alltså om den ätstörning som Sara Meidell dragits med sedan hon var barn. Om interventioner, om läkarbesök. Om situationer som försvårats av hennes ovilja att äta och hur hon hanterat dem. Insprängt i texten finns stycken om självsvältens historia, framförallt i förhållande till kreativitet och kultur. Mest får vi dock ta del av Saras tankar om allt detta.

Jag upplever att det finns ett genomgående fokus på det Meidell vunnit, vänta, fortfarande vinner på sin ätstörning. Att den kontroll hon utövar över sitt ätande ger henne en känsla av makt, av framgång, av superioritet. Hon skriver att hon och andra som svälter sig uppvisar "en inre styrka som förtjänar all beundran". Om hur hon vet att hon kommer att vara bra på att föda barn för att hon är så fantastisk på att lida i tysthet. Att icke-ätandet sedan på många sätt går stick i stäv med själva livet får liksom stå tillbaka. Det finns journalanteckningar från återkommande läkarbesök som Meidell själv tagit initiativ till och som rimligtvis innebär att hon oroat sig för sin hälsa. Samtidigt vet hon ju vad som är fel, även när hon söker för symtom hon tror kan bero på stress, eller cancer. Hon beskriver hur hon blir bättre och bättre på att återge hela sin ätstörningshistorik vid varje ny vårdkontakt. Hon skildrar däremot aldrig den lust att sluta svälta sig som väl måste finnas där någonstans i periferin. Jag frågar mig varför hon ens bryr sig om att söka vård. Finns det ett hopp, bara det att hon inte skriver om det? Är det underförstått?

När jag läser Ut ur min kropp undrar jag om det kan ses som ett  försvarstal för anorexin. Hur sjukt skulle inte det vara? I efterhand känns det dock inte så, jag kan zooma ut och läsa in någon sorts desperation i alla rader om hur svälten ger henne klarhet, ökat fokus, inte behöver hon ägna energi åt trivialiteter som mat. Alltid tid att lyssna ordentligt på barnens berättelser. 

Ska man se det med de positiva glasögonen kan man kanske säga att boken ger en bild av hur det kan se ut inne i huvudet på någon som är drabbad, hur den personen tänker, vad den vinner på sin sjukdom. Varför den vill stanna kvar där. Säkert är den nyttig läsning för de som inom sitt yrke möter personer med anorexi. Möjligen även för anhöriga. Men det inte finns något lyckligt slut. Meidell vägrar följa den utstakade mallen för den här sortens böcker (jag var sjuk, nu är jag frisk, oh så skönt, vänd dig hit om du lider av en ätstörning, det finns hjälp att få) och redan från start framstår hon som benhårt övertygad om att hon aldrig kan bli frisk, om hon ens betraktar sig själv som sjuk. Det inger en vag hopplöshet, blir till en bok som man inte vill se i "fel" händer. Och det var väl där den hetska debatten kring boken tog avstamp, antar jag.

"Det svåra att förklara för den som aldrig längtat efter fallen eller bara har vittnesmål från dem som skadat sig illa, är hur vackert det också är när man faller.

Varför vill vi som faller gång på gång inte berätta om allt detta? Är vi rädda för att lura någon, att råka vara så övertygande att människor som varken har behov av fallen eller någon egen dragning mot kanten ändå luras dit. Att vi sedan ska stå där med ansvar för att ha förstört andras liv än vårt eget, som för övrigt aldrig var annat än det enda rätta för oss."

Med det sagt känner jag själv ingen som helst lust att börja utöva självsvält efter att ha läst den här boken. Onödigt att boken innehåller handfasta tips på hur man gör för att undvika att äta, men de berör mig inte, jag står stadigt här på utsidan. Respekterar Meidells rätt att berätta sin historia. Respekterar kritikernas rätt att ifrågasätta utgivningen.

Vi har alltid bott på slottet

Läste denna helt och hållet på grund av denna text inne hos Sardellen. Jag gillar ju annars inte skräck, antingen är det menlöst eller också blir man livrädd... vad är poängen, typ?

Men nu blev jag i alla fall nyfiken. Tyvärr gjorde jag misstaget att googla om boken var läskig eller inte, varpå Google föreslog flera relaterade frågor som avslöjade avgörande detaljer i handlingen, så jag rekommenderar starkt att avstå från att alls googla när det kommer till däckare. Om du inte vill bli spoilad vill säga.

Liksom Doktor Glas innehåller Vi har alltid bott på slottet flera detaljer som inte förklaras eller motiveras, vilket ger romanen en mångtydighet som jag kan tänka mig lämpar sig utmärkt för diskussion.

Den kan nog också, likt Yellowface och Vikarien, sorteras in under böcker som har osympatiska huvudpersoner.

I Blackwoodhuset (som kanske möjligen en gång refereras till som slottet, om ens det, så romanen har en något oklar titel) bor Farbror Julian, som är förvirrad och sitter i rullstol, storasyster Constance som närmar sig 30 och lillasyster Mary Katherine, Merricat även kallad, som ska vara 18. Dessa åldrar gäller då i ramen till ramberättelsen, för ganska raskt kastas vi tillbaka till det som hände när Merricat var 12 och större delen av hennes familj dog av arsenikförgiftning. Sedan dess för den återstående Blackwoodfamiljen en mycket tillbakadragen tillvaro med låsta grindar och begränsade besök i byn.

Men så en dag dyker det upp en kusin Charles med oklar agenda. Han försöker väcka något till liv hos Constance och huset, men istället är det någonting som triggas hos Mary Katherine och sedemera byborna. Mer än så är svårt att säga utan att ge er hela berättelsen.

Läsvärt? Ja. Min kopp te? Njae. Har jag fortsatt tänka på boken en hel del sedan jag läste den? Jodå.

"Merricat, sade Connie, får det vara en kopp te? O nej, sade Merricat, det är gift i det."

Doktor Glas

Läs en klassiker i sommar! sa e-bibblan (som är mellan avtal och därför saknar det mesta som är nytt och svenskt). Okej, sa jag och valde Hjalmar Söderbergs Doktor Glas från 1905.

Tyko Gabriel Glas, vars fullständiga namn nämns exakt en gång då han i övrigt går under (doktor) Glas alternativt jag, då romanen är hans dagboksanteckningar, är en ensam man som driver runt i Stockholm. Av olika anledningar är hans familj, bortsett från brodern Ernst som emigrerat, tillika hans ungdomskärlek alla döda. Kvar är ett par bekanta och jobbet som läkare, som känns motigt och meningslöst.

Entré för den unga, vackra pastorsfrun Helga Gregorius, som söker upp doktor Glas på hans mottagning och undrar om han i makt av sitt yrke kan förmå hennes make att avstå samliv med henne, helt enkelt för att han äcklar henne. Till saken hör också att Helga har en älskare, och att doktor Glas har en grej för förälskade tjejer - oavsett om det är han som är objektet för förälskelsen. Eftersom doktor Glas alltså fattar tyckte för Helga går han henne till mötes, men när rådgivningen inte får önskad effekt börjar han fundera över mer drastiska metoder för att hjälpa Helga.

Att läsa den här boken ger mig mild dödsångest. Doktor Glas lägger så lite värde i ett människoliv,  även sitt eget. Sättet han slänger sig med möjligheten att dö och döda gör mig obekvämt medveten om att vi inte vet när vår tid är ute, att vi bara har de här ynka dagarna på jorden och sen är det slut och allt är meningslöst och ja... det är inte direkt några positiva känslor som väcks, helt enkelt.

Icke desto mindre förstår jag att boken fått klassikerstatus då den väcker just sådana frågor och dessutom lämnar en del utrymme för spekulation kring doktor Glas psykiska hälsa, agerande och motiven där bakom, samt de eviga frågorna om vad som hade hänt om bara, och huruvida efterspelet till hans "stora handling" är rimligt. Vad borde ha hänt? Hur hade du agerat?

Tankar efter en pandemi

Tankar efter en pandemi: och lärdomar inför nästa är en biografi av vår före detta statsepidemiolog Anders Tegnell, skriven i samarbete med journalisten Fanny Härgestam. Den senare var också med och skrev Hans Roslings biografi och stilen är mycket snarlik. På Internet ser jag att stilen beskrivs som "lågmäld" men jag skulle nog hellre säga "platt" eller "torr" om jag ska vara ärlig. Är detta ett signum för Härgestam eller bara ett symtom av att Tegnell och Rosling är (respektive var) torra vetenskapssnubbar? Hur som helst är jag inte ett fan. Det funkar, men själva ord- och berättarglädjen uteblir. Kanske behövs ingen sådan i denna typ av biografi? Jag saknar den ändå.

I boken beskriver Tegnell hur arbetet på Folkhälsomyndigheten FHM såg ut före, under och efter pandemin. Hur de resonerade, vilka frågor de brottades med. Vad som blev som de förväntade sig och när de blev överaskade. Han berör också personkulten som uppstod kring honom själv och hur media plockade ut e-postkommunikation och lyfte saker ur sitt sammanhang.

Det skrivs också mycket om hur FHM:s beslut skilde sig mot många andra länders pandemihantering och hur andra tyckte att Sverige gjorde för lite och var oförsiktiga. Tegnell menar däremot att det var av ren försiktighet som de inte agerade mer drastiskt. Omsorg för samhället innebar i deras ögon inte att till varje pris undvika smitta, utan att göra rimliga avväganden för att hålla nere trycket på sjukvården (platta ut kurvan minns vi väl alla) samtidigt som människor, och samhället, kunde fortsätta leva. Hans besvikelse över att man inte kunde komma överens om en gemensam linje i norden/EU står i viss kontrast mot hans slutsats att pandemiåtgärder är kontextberoende och behöver se olika ut i olika länder beroende på en rad olika faktorer.

Under läsningen blir det tydligt hur underligt det är när alla och envar ska ha åsikter om något trots att man inte har särskilt goda kunskaper på området. "Plötsligt var alla epidemiologer". Själv minns jag mest hur glad jag var att jag inte hade Tegnells jobb. (Han skriver dock om de många statistiker och modellerare som jobbade med detta och det låter i ärlighetens namn ganska kul.)

Utöver Covid-tråden finns ett mellankapitel om Tegnells uppväxt och hur han hamnade på FHM. Helt okej intressant. Under vissa delar av detta får jag en känsla av att detta var något som förlaget alternativt Härgestam verkligen ville ha med, medan Tegnell hellre ville fokusera på Covid, och att det hela därför blir lite halvhjärtat. Okej då jag berättar väl då om jag måste, men det blir inte speciellt levande och detaljer och anekdoter känns ofta irrelevanta.

Mitt helhetsomdöme är att detta är en ganska torr bok med låg åh fan-faktor (för att låna ett begrepp från sommarpratsrecensionerna... Visst har Tegnell sommarpratat för något eller några år sedan? Jag får kanske gå in och lyssna i efterhand). Den väcker däremot intressanta funderingar hos mig, i form av hur snabbt jag ändå lämnat pandemin bakom mig och liksom glömt att vi var tvungna att begränsa oss under flera års tid. Förträngt, kanske. Jag blir lite sugen på att läsa fler böcker med Covid-tema, kanske en roman nästa gång?

Gone girl

Varför, varför, varför väljer jag att läsa en psykologisk thriller? Jag hatar att läsa psykologiska thrillers. Att man (jag) inte kan lägga dem ifrån sig. Att man (jag) mår illa när man läser. Att man (jag) inte kan sova på natten antingen för att boken är läskig eller för att man (jag) ligger vaken och grunnar över hur det ska gå.

Möjligen är baksidan av lättillgängligheten i att läsa digitalt att jag lånar lite väl spontant. Möjligen söker på Britneys självbiografi och så tycker appen att woman och girl är sak samma och så kommer Gone Girl, Gillian Flynns storsäljare från 2012 (just nu går den visst att köpa för 19kr plus frakt på kända nätbokhandlar) upp. Visst blev den väldigt stor när den kom? Jag kände åtminstone igen titeln och hade ett vagt minne av att den skulle ha en osympatisk kvinnlig huvudperson? Och att jag hört något om att Flynns berättelser skulle vara originella? Blev nyfiken, klickade låna, resten är historia. 12 timmar ner i ett slukhål till bok.

Amy försvinner samma dag som hon och Nick ska fira femårig bröllopsdag. Nick är en otrogen mansgris och ganska outhärdlig att läsa om (här ska erkännas att jag ett par hundra sidor in googlar vem som är skurken i boken, för att Nick är så störig att det liksom inte kan vara han, eller kan det, varför ska jag då fortsätta läsa). Så småningom uppdagas emellertid att Amy är snäppet värre. 

Ett par reflektioner:

* Jag blir mycket imponerad av stilgreppet Amys dagbok, som inleds med att Amy poängterar att hon är skribent och dagboken ett sätt för henne att öva sina färdigheter. Aha det är så hon gör för att det inte ska kännas krystat i sin utförlighet, tänker jag nöjd. Det visade sig dock vara ännu finurligare än så.

* Romanen innehåller den tydligaste, mest utförliga beskrivningen av begreppet cool girl jag stött på (nu är frågan bara vad som skiljer en sådan från en pick me girl). Men jag blir lite tveksam, inte ens amerikanska män för 10 år sedan kan ha trott att sådana tjejer faktiskt finns?

* Är det inte lite komiskt att en roman som åtminstone delvis är av typen whodunnit har två huvudpersoner med efternamnet Dunne?

* Den utgåva jag läste innehöll ett par tidigare opublicerade avsnitt (meningslösa) men också en uppsättning frågor att använda om man vill diskutera boken i en bokcirkel eller liknande. Frågorna tyckte jag var jätteintressanta och jag tror verkligen att de hade kunnat funka och berika samtalet i min bokcirkel.

* Det kan inte vara en slump att Flocken och Gone girl har mycket liknande mysteriet startar-scener (man kommer hem från jobbet, dörren på vid gavel, kvinnan borta sedan helt nyligen (maten/strykjärnet fortfarande varmt), mannen bestört men blir genast huvudmisstänkt). Absolut inte identiska, men jag har svårt att tro att Grimwalkers inte gjort läxan och läst Flynn, och inspirerats.

Nähä. För den som gillar den här typen av psykologisk spänning och mot förmodan inte redan läst denna bok är det en rekommendation. Personligen ska jag hålla mig borta från den här genren ett tag nu.

Hjortronlandet

Jag hade slut på saker att lyssna på. För att råda bot på det problemet tog jag mig an Sara Lidmans Hjortronlandet från 1955, för att därefter kunna avnjuta tre avsnitt av Lundströms bokradio där denna skulle diskuteras.

Sara Lidman ger oss berättelsen om Ön, en samling om fyra torp ute på en eländig myr, under mellankrigstiden. Torpen ägs av staten och bebos av så kallade krontorpare som får en liten ersättning för att bebygga och göra marken brukbar. I en av stugorna bor Franz som kämpar och stretar, med drömmen att bli en riktig torpare som äger sin egen gård. Intill bor hans pappa Stefan, som egentligen inte uppfyller kriterierna för att bli krontorpare då han redan sjabblat bort ett eget välstånd, men fått undantag då Franz anses så särskilt lämpad. Sedan är det Skrattars, en stor bullrig familj som tar en dag i sänder. Jämfört med Franz stretar de med mindre ambition men mer glädje. Och slutligen Nordmarks som förefaller helt sakna födgeni.

Dialekten som förekommer i boken är till en början så bred att jag har svårt att hänga med. Jag hör Olof Wretlings inläsning av Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget i mitt huvud, läser högt fast inuti huvudet och oftast hör jag då hur ljuden låter, förstår vad som menas. Långsamt som vore det franska eller engelska läser jag. Men efter ett tag, snabbare än jag först hade trott, släpper det faktiskt och flyter bra ändå.

Helt oaktat detta lilla dialektproblem fångar boken mig redan från första sidan. Med ett par till synes enkla men skickligt valda meningar målar Lidman upp Ön och dess tillkomst i grova drag. Inom ett par sidor har vi både hunnit begrava Franz första hustru och fnissa åt namnet hans nya väljer åt deras barn: Claudette, hustrun förklarar efter dopet att prästen (som uttalat på franska, Klådett) "las fel förstå du å ja tortes int rätta till han. Klaodätte het hon. Kvinnan i romanboka ja las hette Klaodätte."

Om Hjortronlandet har en huvudperson, så är det antagligen Claudette. Eller möjligen Ön. Men fokus flackar än hit, än dit. Jag har ingen lust att beskriva handlingen i detalj. Kanske räcker det att säga att Lidman har en otrolig förmåga att formulera sig, beskriva både folk, miljö och situationer. Hon skriver med värme och med stor humor om det eländiga krontorparlivet, jag drar på munnen titt som tätt och tråkigt har jag aldrig. Otroliga oneliners har hon också.

Jag har nog faktiskt ännu roligare när jag läser boken än när jag därefter lyssnar på Lundströms bokradio-avsnitten, men Bokradion tillför definitivt en extra diemnsion när den sätter ord på mycket av det jag själv tänkt och tyckt, plockar upp många av de vackraste och mest pregnanta styckena. Naturligtvis hittar de också vinklar som jag inte tänkt på, och sådana som jag inte direkt håller med om. Precis som i en riktig bokcirkel, antar jag.

Jag sjunger och bergen dansar

Gissa vem som trillade dit ändå och tecknade Tranans prenumerationstjänst (bara den lilla - 4 böcker under 12 månader, det borde man väl hinna läsa)? Hittills ångrar jag mig inte, för den första boken, Jag sjunger och bergen dansar, blev en omedelbar favorit.

Irene Solà skriver fram ett halv sekel kring en by i katalanska Pyrenéerna. Från alla håll och kanter får vi se den, för varje kapitel kommer ur ett nytt perspektiv. En persons. Eller ett djurs. Ett mytologiskt väsens. Eller något annat som tillhör livet i dessa berg. Vi får se inifrån och utifrån, från dåtiden och från framtiden. Det närmaste jag tidigare kommit den teknik Solà använder är Trude Marsteins Göra gott, som dock var mycket mer begränsad, bland annat fick endast människor komma till tals, och så utspelade den sig under en enda dag. Men jag gillade den också, då för ett halvt liv sedan när jag läste den. Nåja, nog om det.

Solà dansar sig fram genom sin mosaik, till synes lekande lätt, blandar högt och lågt. Utmanar läsaren, ibland tar det en stund att komma på vilket skinn man hamnat i. Hon vågar också komma med oväntade stilgrepp, plötsligt dyker det till exempel upp ett avsnitt där det plötsligt finns illustrationer på varje uppslag. Jag skulle vilja ge er ett exempel, ett citat, men det skulle väl sluta med att jag skrev av hela boken.

Romanen är blott 200 sidor, men ändå känns det som en hel värld som öppnar sig. Ofta är det sorgligt, men läsupplevelsen är ändå en av ren njutning. Slutet knyter an till början och ger läsaren ett tillfredsställande avslut. Kort sagt är jag bara så imponerad. Inte minst då Solà är typ 30 år gammal. För övrigt är det nog också första gången som jag läser en roman översatt från Katalanska.

Den här äger jag gärna, tack Tranan.

Själens telegraf

Iris Watkins växer upp på den engelska landsbygden. När vi först får träffa henne är året 1992, och hennes värld består av ett vitt hus med tillhörande äppellund, katten Sally, grannen Hugo och puben inne i stan. Men mest av allt består den av Grace Watkins, alltså hennes mamma. Tillika den enda person hon har en djupare relation till.

Parallellt med att barnet Iris inleder någon slags vuxenblivandeprocess och världen utanför den som tillhör henne börjar vackla, får vi följa en ung vuxen Iris som bor i Glasgow och hankar sig fram som expedit i ett varuhus. På en fest träffar hon på Rupert, en något naiv men genomsnäll yngling som övertalar henne att bli medlem i hans sprillans nya band.

Man skulle väl kunna säga att Amanda Svensson efter experimentet med Ett system så magnifikt att det bländar, är tillbaka i sin "vanliga" och möjligtvis bästa berättelse, den om (...endast, för visst fanns det några expemplar även i Ett system...) trasiga unga kvinnor. Det är också en roman om sanning och lögn, om ensamhet, om kärlek, och om pengar och bristen därpå. En fråga som väcks hos mig under läsningen är också den om arv och miljö. Är Iris, på grund av sina gener, dömd att bli som sin mamma? Eller hade hon kunnat bli någon annan om hennes barndomsvärld innehållit skola, vänner, fler vuxna förebilder?

Hösten 2023 kom två romaner som jag längtat efter, denna och Annika Norlins Stacken. Efter att ha gjort misstaget att lyssna på Lundströms bokradio om Stacken och fått mer förkunskaper än jag önskat mig, försökte jag hålla mig ifrån att läsa recensioner och liknande om Själens telegraf. Trots detta vill jag minnas att jag läste inledningen av någon intervju med Amanda Svensson där hon tog upp detta med huruvida författare alltid skriver om sig själva, och att hon tyckte det var skönt att förlägga intrigen så att den omöjligen kunde vara rent självbiografisk (Svensson är uppvuxen i Sverige, även om hon numera bor i Storbritannien). Utan att ta ställning i den debatten kan jag ibland känna att det är något skumt med en roman som utspelar sig i England och har en engelsk huvudperson men ändå är skriven på svenska. Klart att man får göra så! Men lite underligt känns det ändå i vissa scener, i vissa repliker. Det här ordet, tänkte hon sig det på engelska egentligen? Undrar jag, och hakar upp mig lite i läsningen.

Kanske är det också med Amanda Svenssons bergfasta inställning att fiktion är fiktion i bakhuvudet som jag i början tänker på berättelsen som en saga. Eller är det för att den är skriven så, som den saga ett barns tillvaro möjligen är? Så småningom växer dock Iris, men också Rupert och Grace, och får djup, antar tre dimensioner. Jag börjar bry mig, jag börjar tro och hoppas och önska att huvudpersonerna ska göra något oväntat, något annat än att följa den väg som sträcker ut sig framför dem. Börjar önska dem ett lyckligt slut.

Som sagt: jag var inte så imponerad av Ett system så magnifikt att det bländar, och det här känns som något Svensson behärskar, mer som det jag förväntar mig. Och samtidigt... Är det en favorit? Jag vet inte. Hur är det egentligen med favoriter, visst får det vara sorgligt, det måste väl inte vara roligt och njutbart att läsa? Räcker det att man längtar efter att läsa igen? Att man blir imponerad av hantverket? Nja. Någonstans når Själens telegraf inte hela vägen dit.

This is going to hurt

90% beskrivning av och (i någon mån berättigat) gnäll över arbetsvillkoren för läkare i Storbritannien.
5% läkarlingo.
5% halvgrova skämt.

Korta dagboksanteckningar från sedemera TV-manusförfattaren Adam Kays förhållandevis korta (6 år) karriär inom läkaryrket. Syftet verkar vara att underhålla samt belysa orimligheten i hur läkare, åtminstone innan de uppnått specialiststatus, arbetar och (inte) lever. Underhållningsbiten funkade sådär på mig. Visst fnissade jag ett par gånger men på det stora hela blev jag mest ledsen. Och störde mig på att han klagade så mycket över att han "valt fel karriär som 16-åring".

Kommer absolut inte att läsa igen.

Som pesten

Varning utfärdas härmed för denna bladvändare på 800s: påbörja den inte om du inte har tid att läsa, för då kan det komma att bli problem. Boken är nämligen fullkomligt omöjlig att lägga ifrån sig.

Danska Karoline Branner flyttar med man och son till Genève för att axla rollen som utbrottskoordinator inom WHO. Tillsammans med sina kollegor - sin besvärliga ryska chef, hans chef generaldirektören Rose Ochala, den byråkratiska brittiska kollegan som eventuellt också hade velat ha Karolines jobb, praktikanten Ana med flera med flera, ska hon hålla sitt vakande öga över världen. Medan kollegorna menar på att ökande antibiotikaresistens är det huvudsakliga hot de bör förhålla sig till, undrar hon själv vad som skulle hända om en ny stor influensapandemi bröt ut.

Ungefär samtidigt muterar ett influensavirus från bläsänder ihop med ett från svin någonstans i en politiskt osäker region i Ukraina. Av en olycklig slump tar sig viruset därifrån till Danmark, där det snabbt börjar sprida sig, och mer snart än man hade kunnat tro har Karolines farhågor besannats. Alle man till däck hos WHO, men att försöka hantera en pandemi visar sig vara en mycket större andel politiskt rävspel än Karoline kunnat räkna med. Och vad händer egentligen i Karolines familj när arbetslivet roffar åt sig en större och större del av kakan? En spänningsroman tar sin början.

Formatmässigt kan det vara värt att nämna att Holst istället för att använda regelrätta kapitel använder korta till medellånga avsnitt åtskiljda av endast en liten asterisk. Detta är antagligen en av anledningarna till att det är så fruktansvärt svårt att släppa boken ifrån sig. Man tänker "bara ett avsnitt till", men när det är läst har man redan ögnat igenom första meningarna i nästa av bara farten, och är fast igen. Avsnitten skildrar en mängd olika personer, vilket gör att man hela tiden har ett vidare perspektiv och lite mer kunskap än någon av de enskilda spelpjäserna i dramat. Flera av personerna har också intressanta problem av mer personlig karaktär, som vi ibland får ta del av; kanske inte så relevant för huvudintrigen, men gör mycket för djupet hos aktörerna i den.

Som pesten kom 2017 och författarinnan, danska Hanne-Vibeke Holst kunde naturligtvis inte se in i framtiden. Hennes fiktiva influensa, H7N9, är mer lik spanska sjukan och drabbar framförallt barn och unga hårt; genom att den tillhör samma stam som SARS och MERS är också vaccinframställning betydligt närmare förestående än vad som verkar sannolikt för vårt alldeles riktiga SARS-Cov-2-virus. Icke desto mindre känns det förstås både relevant och lite läskigt att läsa om den här påhittade influensan och vilka konsekvenser den får - somliga påfallande lika de konsekvenser vi håller i och håller ut med idag. Det är inte heller utan att man undrar vilka politiker som eventuellt läst den här romanen innan innevarande pandemi tog fart. Stängde Danmark och Norge ned just för att slippa bli som det fiktiva Danmark i Som pesten..?

Lycka till med resten av livet

För en massa år sedan när bloggar fortfarande var en grej snavade jag över en kul vardagsblogg. Hon som bloggade hette Isabel Boltenstern och var en skåning med sportintresse och humor. Av något oklara skäl började jag surfa in på hennes blogg lite då och då, för förströelse. Sedan försvann hon plötsligt; inga nya uppdateringar, bloggen glömdes bort. Ett par år senare kom jag att tänka på den igen (mitt centra för att komma ihåg fullständigt onödiga saker, som vad man åt till lunch i onsdags förra veckan eller vad en blogg man följde för ett par år sedan heter är något överutvecklat), surfade in och: hon var tillbaka. Anledningen till den fullständiga bloggtystnaden visade sig vara utbrändhet, och om den har hon nu knåpat ihop en bok.

Jag klassar den här boken som självhjälp eftersom både biblioteket och bokhandeln gör det, men jag läser den inte för att jag är, har varit eller tror att jag riskerar att bli utbränd (peppar peppar..?) utan mer för att jag är nyfiken på resultatet av Boltensterns ansträngningar. Jag gillar ju också hennes sätt att blogga, så varför inte kolla in hennes bok? Men jag tillhör alltså heller inte bokens målgrupp.

Utöver självhjälpsklassningen är boken även klassad som självbiografi, men den innehåller faktiskt befriande få detaljer om Boltensterns egen utmattning, åtminstone jämfört med vad jag redan känner till efter att ha läst hennes blogg. Istället får vi veta vilka strukturella problem som enligt Boltenstern är anledningen till att utbrändhet ökat så mycket, framförallt bland kvinnor. Hon tar också stöd i och refererar till gott om populärvetenskapliga böcker, typ av Siri Helle och Anders Hansen. Hon har gjort läxan, typ.

Ganska tidigt in i läsningen, när det fortfarande handlar om strukturella problem, om orimliga krav på sig själv och om att omfamna sin inre medelmåtta, får jag tankar om att det var synd att jag lånade på biblioteket, för den här skulle jag nog kunna skicka vidare till en eller annan kompis. Längre in blir den dock lite mer specifik och känns därmed mindre allmängiltig och kanske lite mindre intressant för den som inte är drabbad; inget jag tänker be folk läsa bara sådär.

Läsningen i sig är dock trevlig; Boltenstern skriver ungefär som hon bloggar och jobbar hårt på att blanda humor och allvar. I efterordet tackar hon Fredrik Backman och det känns som att det är hans stil hon eftersträvar, inte utan resultat. Generellt är boken lättläst, har ett bra budskap och innehåller flera rimliga saker att ta sig en funderare över. Som en lite mer fokuserad och strukturerad version av bloggen. Boken är också snygg (jag trodde den var vit i botten, men den är svagt rosa och textfärgen kontrasterar snyggt. Jag är också mycket förtjust i hur Boltenstern inte intagit någon klassiskt kvinnlig och/eller leende pose på författarporträttet, tack för det vem som än bestämde).

Titeln förstår jag mig dock inte på. Vaddå lycka till med resten av livet? Är den ett stöddigt "den här boken kommer att förändra ditt liv"? Eller är det resten som i allt som inte är jobb? Allt som inte är prestation? Eller hade hon bara idétorka när det var dags att bestämma?

Cell

Under de två år de har känt varandra är april månad den vackraste. Hans leende. Hon fylld av kärlek. Deras ihopslingrade kroppar i sängen.

Smärtan i Amalie Smiths diktsamling Cell är oundviklig. Den förtäljer historien om en relation i upplösning. Det är ett jag som har samlat sina tankar kring ett vi som växt ihop, det är svårt att veta var jaget och duet tar vid, men när cellerna i den andres kropp delar sig för ofta, bildar tumörer - vad händer med den gemensamma kroppen?

[...] Eller jag frågar: // Var var jag när de skar i dig // Varför kände jag det inte // Eller jag frågar: // Blir man snabbare frisk om man blir behandlad som om när man är det // Kan man älska någon när man måste [...] 

Det blir uppenbart för jaget att de är två olika organismer och att hon är den friska av dem. Det luktar sjukhus i sängen när han har varit där, hans andedräkt luktar kemikalier och de härrör källan till den senaste scanningen. Det är förståeligt att funderingar kring vad meningen med livet är, om all denna evolution varit värd något om allt ändå ska upplösas, uppstår i ett skede som detta. Varför du men inte jag?

[...] Sjukdomen satte spår i oss. Vår gemensamma kropp gick sönder. Jag gick sönder med den. [...]

Cell har också vetenskapliga inslag, vilket jag är svag för. Smith berättar bland annat att mineraler har kristallstrukturer, "en fast upprepning av ett mönster i alla dimensioner", och att sådana strukturer även finns i levande organismer, i skelett och tänder t ex.. Vi kan säga att vi är intellektuella, men vi är också naturens avkomma. Vi byter celler i tid och otid, blir till slut en annan utan att vi märker det.

Jag läser Cell en andra gång för att hitta ord att beskriva denna lilla samling av tankar och minnen som är bland det tyngsta jag läst denna ljusnande årstid. Det som slog mig denna gång är sorgsenheten som den genomsyras av. I inledningen skriver Smith om hur samlingen börjat avstöta nytt material som hon vill tillföra den, om hur den blir mindre, och kanske beror det på att den håller på att få en fast form eller tvärtom lösas upp. Jag upplever att Cell är ett avsked som jaget tar till ett liv som hon har levt, men inte gör det längre. Och det är smärtsamt vackert.

The children act

Fiona Mayes närmar sig sextioårsåldern och är, framför allt annat, domare i Storbritanniens högsta domstol. På hennes skrivbord hamnar familjeärenden av varierande etisk komplexitet: vem ska få vårdnaden, vem ska få välja skola, vem ska få leva och på vems bekostnad?

Fiona har varit yrkesverksam länge, men fortfarande dyker det upp fall som tränger sig in under huden på henne. En dag får hon ta hand om fallet med Adam, som är 17 år och har fått leukemi. Kruxet är att han tillhör Jehovas vittnen och att både han själv och hans föräldrar motsätter sig att han ska få de blodtransfusioner han behöver. Eftersom det ännu återstår några månader till hans artonårsdag finns det möjlighet för rätten att ta beslut om att transfusionerna ska genomföras, men vad är egentligen rätt?

Även om Adam får stor plats i romanen och fallet hinner ta flera oväntade vändningar hinner läsaren också få reda på en hel del om Fionas liv i övrigt, både yrkesmässigt och privat. Hur hon prioriterat sin karriär, så några barn blev det aldrig tid för. Hur hennes äktenskap knakar i fogarna medan anteckningarna om ett utlåtande som ska vara klart imorgon är utspridda på golvet runt soffan. Hur känslor och tankar kan rusa okontrollerat på insidan medan allt till det yttre förefaller normalt.

McEwan skriver kompakt. Varje mening, varje rad är tung av innehåll. Romanen håller läsaren i ett järngrepp från första sidan till den sista och slutet! Slutet, som jag förstås inte borde nämna här, men som är allt vad man kunnat önska sig i form av sorgligt, lyckligt, vackert. En värdig ände på en i mina ögon fantastisk bok.


I svensk översättning heter boken Domaren.

Beckomberga - ode till min familj

Beckomberga sjukhus, som det var byggt för, finns inte längre. Bara byggnaderna står kvar, i väntan på att nya ska flytta in i de nyrenoverade lägenheterna. Det är nya tider nu, ljusare, säger de och försöker spackla över det som en gång var en plats för mentalt sjuka mellan 1932 och 1995.

Måndagen den 20e oktober 2014, blev Sara Stridsbergs roman Beckomberga - ode till min familj augustprisnominerad. Några timmar tidigare hade jag, ovetandes om vad som skulle ske, hämtat ut ett exemplar på närmsta bibliotek. Det tog mig sedan lite drygt en dag att läsa den från pärm till pärm, den om Jimmie Darling med hålet i hjärtat, om Jackie som besöker sin pappa på sjukhuset när hon egentligen borde vara i skolan och om Beckombergas sista patient, timmarna innan han, efter sextiotre år på sjukhuset, ska gå ut i världen.

Historien är berättad utifrån Jackies perspektiv. Hon är elva när Jimmie Darling hamnar på Beckomberga. Där spenderar hon dagar när hennes mamma, Lone, är ute och fotograferar katastrofen efter förstörelser i andra världsdelar. En läkare på Beckomberga brukar ibland ta med Jimmie Darling och andra intagna ut i natten på fest. Jackie blir vuxen och får en son, Marion. Jimmie Darling flyttar till Cariño och planerar sitt sista andetag.

Det är svårt att ge en rättvis bild av Beckomberga - ode till min familj. Stridsberg hoppas mellan åren, mellan verklighet och dröm. Hon återkommer hela tiden till liknande scener, jag märker det när jag bläddrar tillbaka och försöker hitta en detalj jag har glömt, hur svårt det är att hitta rätt. Den är som ett kalejdoskop, där varje liten glasbit alltid är likadan men annorlunda efter varje rotation. Det är havet/stranden, den vita havsfågeln, läkarsamtalet, familjen, kärleken. Att läsa Beckomberga - ode till min familj är som att hela tiden ha en sten över bröstet. Allt som är fint är trasigt. Alla karaktärer är vilsna, de söker efter något att fylla det de saknar. De pratar med varandra som i gåtor, de pratar bara om det som är viktigt i livet. Om hur det känns inuti och vad de drömmer om. Stridsberg har ett språk som både är poetiskt drömskt och hårt. Jag önskar att jag kunde hitta ett utdrag, en mening som förklarade, men allt hör samman som pärlor i ett halsband. När det går sönder är det som att bara ha kulor i handen utan sammanhang. När Jackie pratar med Lone senare i livet sker det genom drömmarna, där ljuset med tiden försvinner allt mer.

När Sara Stridsberg var med i Babel på svt, pratade hon om att "allt skrivande är en sorts barnslig, utopisk handling, barnslig längtan efter att rädda människor" och kanske är det så. Jackie kanske räddade Jimmie Darling till slut.

Redan 2011 pratade Sara Stridsberg om romanen om Beckomberga i ett sommarprat. Jag lyssnade på det då och lyssnade på det efter att jag läst färdigt romanen, när också det var slut insåg jag hur länge jag har längtat efter Beckomberga - ode till min familj. Och hur mycket jag alltid längtar efter Sara Stridsberg.

Andra verk av Sara Stridsberg på Bookbirds:
Darling river
Drömfakulteten 
Medealand och andra pjäser

The fault in our stars

Det här är inte mer en historia om en cancersjuk tonåring, där sensmoralen är "carpe diem" och "lev idag, imorgon kan det vara försent" etc., än den sorgligaste kärlekshistorien som jag har varit med om sedan Tristan och Isolde, skriven av Joseph Bédier. Det räcker med att jag börjar tänka på den för att jag ska drabbas av en sekunds andnöd. Det är inte första gången John Green spränger barriärerna till mina tårkanaler och kommer säkert inte att bli den sista. Det går att tro att man är förberedd på det värsta tänkbara, och så händer det här och slår ut hela systemet. Hur återhämtar man sig från det här? När kommer man att känna sig mindre tom? Vänligen svara till "My thoughts are stars I can't fathom into constellations"

Det började väl redan vid dedikationen, To Esther Earl. Jag kände aldrig Esther personligen, utan började känna till henne först efteråt. Esther hade cancer och efter vad jag har hört och läst om henne så var hon en person som man ville ha nära i sitt liv. Esther dog 2010.

Hazel Grace Lancester är en sextonåring med humor och självinsikt, med snälla gråtmilda föräldrar och lungor som suger på att vara lungor. Det sistnämnda är en bieffekt av cancer, något som har gjort henne passiv gentemot det mesta i livet. Under en stödgrupp för ungdomar med cancer träffar hon Augustus Waters, den snyggaste killen i världen, och med ens blir livet lite ljusare, lite roligare och lite lite mer pirrigt. Hazel och Augustus förs samman av filmen V for Vendetta och ännu mer av Hazels absoluta favoritroman, An imperial affliction, som handlar om en annan flicka med cancer, men som dör. Hazels och Augustus historia är så otroligt vacker att det inte kan vara sant. Och ändå: VAD ÄR DET HÄR VARFÖR GRÅTER JAG JAG VET INTE jagvetinte jag vill bara
att det
aldrig
ska ta

slut

Okej? Okej.

Jag kan inte nog hylla John Green för hans språk. Det finns inga ord för hur bra det är. Han skriver nära och lyckas få in humor i det sorgliga, utan att det blir upprörande. Till skillnad från hans tidigare böcker, varav jag endast har läst Paper Towns, Looking for Alaska och Will Grayson, Will Grayson, känns The fault in our stars mycket mer genomtänkt och framförallt mogen, mestadels på grund av ämnesvalet men också detaljerna (metaforiken, metaforiken! alla genomgående teman som spindeltråd - svagt synliga, men tydliga när man väl har upptäckt dem). Tonårskärleken, åh den eviga tonårskärleken. Alla referenser till annat, andra tider och världar. Svensk hiphop och America's next top model. Det kan omöjligt bli fel. John Green är genial. Det hade kunnat bli som vilken ungdomsroman som helst, men han lyckas alltid ta fram någonting nytt, fylla det med mening och känslor som gör att man lägger orden på ett säkert ställe långt in i hjärtat.

Efter tidigare nämnda Looking for Alaska trodde jag inte att John Green skulle kunna förstöra mig så mycket som han redan gjort. Jag repar mig varje gång, även om det tar längre tid för varje roman, men den här gången känns det som att jag aldrig



(I slutändan handlar allt om att ta hand om det viktigaste av allt.)



---
Mer: (spoilervarning markerad med *)

Rosianna och Melissa discuss The fault in our stars*

"For Hazel and Augustus"*
"Our infinity"*

Titeln är inspirerad av ett citat från Shakespeares Julius Caesar:
"The fault, dear Brutus, is not in our stars.
But in ourselves, that we are underlings."

John Green talks The fault in our stars on The Interview Show
Booklist interview with John Green

"...Well, I’m here to tell you that even the biggest lives are temporary, including the life of Odysseus, including the life of Romeo and Juliet, because, you know, we’re temporary. And if that’s the only way that we orient our lives, if that’s the only thing that we value, we’re doing ourselves, I think, a great disservice. So, I wanted to write The Fault in Our Stars because I wanted to write a story that was about the kind of small heroism that almost all of us are going to have to choose; very few of us will have the opportunity to jump on a grenade and save many, many people. The vast majority of us will have to find tiny ways to take care of ourselves and each other in the best ways that we can figure out how to do. And that’s really what The Fault in Our Stars is about, ultimately. It’s about these two kids and their parents trying to figure out how to take good care of each other and trying to figure out how to leave the best possible world for those who will come after, and also live a life that honors those who have come before."   John Green, on The Fault in Our Stars at the Tour de Nerdfighting Event in Austin, Texas (21 January 2012)

This star won't go out (A tribute to Esther Earl)

+ FILM

Innan jag dör

Observera att det här inlägget om Jenny Downhams debutroman Innan jag dör, innehåller både små och stora avslöjanden från Harry Potter och -Fenixorden och -Halvblodsprinsen, filmen Léon och andra boken/filmen i fantasy-serien om Edward och Bella, New Moon/När jag hör din röst. Önskas ett spoilerfrittinlägg, rörande nämnda titlar, hänvisar jag till blåmesens fenomenala inlägg Här.

+ + +

Okej. Jag kan säga att dominoeffekten sattes igång redan innan jag hade börjat läsa den. Redan när jag snuddade med fingerspetsen på ryggen, påbörjades byggandet av det korthus som var dömt till att rasa; tennsoldaterna vid gränsen, andningsövningarna - allt var lönlöst, fullkomligt meningslöst!

Jag har gått på den här stigen förr, jag vet hur det börjar, hur det slutar och, av erfarenhet, hur jag kommer att reagera. Det finns en slags trygghet i att veta vad som väntar, men också en annan slags rädsla över att jag stundtals dras tills det.

Andas in.

Andas ut.

Repetera.

En tonårstjej, Tessa, har en svår form av cancer, leukemi. Hon har haft det så länge att det har blivit svårt att se en utväg, även om hennes uppoffrande pappa vägrar inse det. Så hon gör en hemlig lista, över saker hon vill göra innan dör.

Ett: känna en killes tyngd ovanpå min kropp.

Tessa är inte ensam, hon har en bästa vän som var den enda som inte drog sig undan, när hon fick reda på sjukdomen. Hon har en pappa. En mamma. En lillebror.

Två: säga ja till allt under en hel dag.

Visst tycker jag synd om Tessa, som måste sluta leva, men jag hatar henne också, för hennes självcentrerade idioti. Visst, okej, Tessa innehar huvudrollen och ja, hon är döende, men hur okänslig kan man vara mot sin omgivning? Hon riskerar sitt eget liv, gör sina föräldrar oroliga och hon frågar inte hur hennes bästa vän mår. Det är inte bara synd om Tessa. Punkt.

Jenny Downhams öga för vardagsdetaljer är underbart. En diskbänk är kall. Att jag inte tänker på det hela tiden.

Tre: testa droger.

I grannpojken, Adam, hittar hon både en vänskap och kärlek som är helt otrolig (rentutav orealistisk?), och som får hela min kropp att rysa.

Fyra: ...

Tessa blir allt sämre. Klick klick klick hör jag i bakhuvudet när dominobrickorna faller mot varandra en efter en. Mina tårar får sällskap av Tessas pappas tysta gråt, eller är det tvärtom? Allt är väldigt suddigt. En efter en drar mina soldater sig tillbaka, motståndet är alltför starkt. Näsan envisas med att täppas igen och irriterat börjar det stickas i min högra arm.

Sedan utbryter kaos. Inte bara hos mig utan också inuti Tessas huvud. Jag får ännu svårare att andas, jag slår i luften av frustration. Måste ta om.

Andas in.

Andas ut.

Repetera.

Saker att mota döden med.

Bilder som återkommer huller om buller.

Och så blir det helt tyst.

Jag ser hur människan som lade ut bomben långsamt vänder sig om, först hånleende, sedan förvånat. Även jag är lite överraskad och blir tvungen att fråga: Var det här allt?

Kvar står en ensam dominobricka. En stolt soldat som aldrig föll.

Jag ska ge er några exempel att jämföra med.

Jag hulkade när Edward gav sig av.

Jag sörjde i flera dagar när både Sirius och Dumbledore dog.

För mig var Innan jag dör som Léon utan explosionen, utan den hjärtslitande repliken "This is for Matilda."

Jag tror att det är exakt som Kaisa (aka MaxieMagyx på youtube) säger i den här videon (obs, engelskt tal), där hon jämför en serie med en ensam bok, att i en serie så lär man känna personerna mer ingående. I en serie ser man karaktärerna växa och förändras, medan man i en ensamstående bok bara får vara med personen en kort stund. Det spelade ingen roll om dödsögonblicket var just ett ögonblick i Fenixorden, eller Halvblodsprinsen heller, för den delen - jag sörjde verkligen, än fattas en del av mitt hjärta som han-som-inte-får-nämnas tog - emedan i Innan jag dör är döden ständigt närvarande. Man tror att man är redo, att man har ett försvar av kevlar, men det är man inte, det har man inte.

Tessas död kom inte som en överraskning, kanske var det därför som explosionen uteblev.

Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev berörd.

+ + +

Nyligen läste jag i Filosofisk tidskrift (årgång 32, nummer 1 februari 2011) en text av Marco Tiozzo, vilken huvudrubriken var "Om fiktion och verklighet", där han tog fram olika teser om skillnaderna mellan just faktion och fiktion, speciellt i litteratur. I alla fall, nämnde Tiozzo någonting som kallas "fiktionsparadoxen" som kort sagt diskuterar

1. hur det kommer sig att vi kan påverkas av fiktion och

2 varför vi dras till sådana upplevelser.

Är det inte underligt att vi blir känslomässigt engagerade av en roman som vi med all säkerhet vet är påhittad? Dras hjärnan så lätt med att den kan utlösa tårar, frustration eller till och med kärlek för någon som inte ens existerar? Är det i så fall riktiga känslor som vi känner eller är det bara "kvasikänslor"?

Before I Die

Tessa Scott ("a good name with three syllables") har cancer. Cellerna i hennes kropp gör uppror. Välkommen till en vardag där lumbalpunktioner och blodtransfusioner är om inte lika självklara så åtminstone lika nödvändiga som mat och sömn.

Vad skulle du göra om du visste att du skulle dö, inom en ganska snar framtid? Tessa skriver en lista över saker hon vill göra innan hon gör. Kompisen Zoe blir hennes medhjälpare och de börjar beta av listan; sex, droger, bryta mot lagen, säga ja till allt under en dag osv.

Samtidigt Som Tessa är döende är hon så levande att det gör ont inom en. Hon är antagligen, trots att hon är döende och dessutom inte finns, mer levande än jag någonsin kommer att bli. Ju längre man kommer i boken, desto mer önskar man att den/Tessas liv aldrig ska ta slut. Inte i första hand för att Tessa är en så underbar och fantastisk person, utan för att man kan känna hur ont det gör i hennes familj och vänner när hon tynar bort.

Jag förtärde boken via öronen, hade lånat den från biblioteket i en underbar engelsk inläsning av Charlotte Parry, och när slutet närmade sig grät jag så mycket att det blev rejält obehagligt med blöta hörlurar. Visst har jag någon gång sagt att jag är svag för snyftböcker? Den här är inget undantag.

Min egen, högst personliga åsikt: läs!
Om du har något uns av empati i kroppen kommer du att tycka om den.

Fight Club

Fight Club är novellen som blev en roman som blev en film som blev ett fenomen. Trots att boken uppenbarligen har unga män som målgrupp kunde jag förstås inte låta bli. Jag måste se om det ligger något bakom den här hypen. Chuck Palahniuk skriver om en icke namngiven ensam ung man som har ett vanligt tråkigt jobb, som lider av insomnia och som tycker om att gå på stödträffar för dödssjuka.

När han träffar Tyler Durden förändras allt. Tyler är djärv och vill förändra världen. Genom Fight Club, där män i alla åldrar och klasser träffas för att puckla på varandra, och flera projekt med syftet att försätta mänskligheten i en kris, återupprätta djungelns lag och ge vår planet tillräckligt med tid för att återhämta sig från vår framfart. Låter det ädelt? Tänk om. Tänk stora män i svarta kläder som bränner bort sina fingeravtryck med lut, som tillverkar hemgjord nitroglycerin, som får i hemläxa att med hjälp av varsin pistol få tag i tolv körkort.

Palahniuk skriver väldigt bra. Jag blir överraskad av hur mycket jag tycker om början med sin repetetiva monotoni. Men efter kapitel sex, som utgörs av den ursprungliga novellen, tycker jag att boken tappar ganska mycket. Jag är inte speciellt fascinerad av brutalt våld, och jag antar att det är delvis detta som gör att jag inte finner mittpartiet speciellt intressant. Men jag brukar aldrig lämna böcker halvlästa och, som så ofta är fallet, jag får belöning för min ihärdighet. Det blir komplexare, det blir sjukare och det blir otäckare. Suggestivt.

Jag tror absolut att Fight Club kan passa för att försöka få TV-spelsberoende ungdomar att läsa. Den är tillräckligt innehållsrik och våldsam för att behålla även den mest lättuttråkades intresse och samtidigt är den tillräckligt välskriven för att plocka fram den där härliga läskänslan. En bra läsupplevelse? Jodå.