Förnuft och känsla

(Kan någon förklara för mig vad grejen med maneten är?)

Förnuft och känsla är Jane Austens första bok, utgiven 1811. Elinor och Marianne Dashwood är systrar, tillhör någon sorts nedre överklass och är i den ålder där det kan börja bli aktuellt att gifta sig. Elinor är den förnuftiga av de två, medan Marianne liksom systrarnas mamma Fru Dashwood (d.ä. - systrarna har också en halvbror vars fru också går under Fru Dashwood) låter känslorna ta överhanden. Elinor fastnar därför för sin halvbrors frus bror Edward som är lågmäld och vet hur man för sig korrekt, medan Marianne faller hals över huvud för en vacker slarver, Willoughby. De senare börjar uppvakta varandra med en större entusiasm än vad som anses passande.

Inte helt oväntat visar sig Willoughby vara helt opålitlig, men när även Edward visar sig ha mörka hemligheter ser det plötsligt ut som att ingen av de båda systrarna ska bli gift; det är inte tillräckligt många sidor kvar för att det ska gå för sig att introducera helt nya karaktärer... eller? Till slut ordnar allt sig dock till det bästa (annars hade det väl inte varit romance).

Det kan ju vara för att jag inte läst den förut, men jag upplever Förnuft och känsla som mindre förutsägbar än Stolthet och fördom. Annars har de gott om likheter - huvudpersonerna är systrar som måste gifta sig till förmögenhet eftersom de av olika anledningar inte får ärva tillräckligt. Systrarna har olika karaktärsdrag som för dem åt olika håll. Förnuft och känsla känns dock som mer av en lektion i hur man ska bete sig och en uppmaning att man ska lägga band på sina starka känsloyttringar än Stolthet och fördom där systrarna helt enkelt är olika och den ena inte nödvändigtvis överlägsen den andra.

Den svenska översättningen av Förnuft och känsla som jag läste flöt inte lika bra som översättningen av Stolthet och fördom men så var de också utförda av olika personer och vid olika tidpunkter. Läsupplevelsen och läsglädjen var ändå god!

Three men in a boat

I slutet av juni hade vi sista fysiska bokcirkelträffen före semestern. På mitt initiativ hade vi läst Three men in a boat av Jerome K Jerome, först utgiven 1889. Tre män och en hund åker på semester i form av båttur på Themsen. Jag trodde först att det var någon typ av kryssning, men det visar sig snart att de ska ut med en mindre båt (en "Thames camping skiff" enligt Wikipedia) som kan ros alternativt seglas. Männen som förefaller vara en hoper lata oduglingar stöter på en rad motgångar, tältduken som hör till båten är svårmonterad, övernattningsställena på land är fullbelagda, flodvattnet är för kallt eller för smutsigt, vädret för dåligt och så vidare och så vidare.

Inledningsvis tyckte jag att Three men in a boat var den ganska kul och tidlös, och klappade mig själv på axeln för att ha gjort ett hyggligt bokval. Sedan spårar det ur och blir en mix av slapstick där alla skämt dras fem steg för långt (vi förstod poängen redan efter första exemplet, Jerome!), menlösa naturbeskrivningar och oförklarliga, underliga sidospår. 

Efter att ha konstaterat att halva bokcirklen (den historieintresserade) gillade boken och andra halvan (vi andra) tyckte den var tråkig diskuterar vi upplevelsen av semester jämfört med förväntningarna på densamma, och huruvida det verkar kul att ro på Themsen. Sedan lägger vi boken på hyllan och tar sommarlov från även den cirkeln.

Stolthet och fördom

Inspirerad av vårens romance-läsning går jag tillbaka till romance-genrens moder, Jane Austen. Jag har läst Stolthet och fördom tidigare, men det var ett tag sedan och då valde jag tveklöst att läsa på engelska, "det ska ju vara original" (jomen titta, bloggen levererar. 2015 var det senast). Nu ville jag fräscha upp minnet och dessutom se om jag kanske missat något av innehållet när jag valt att läsa på främmande språk. Originalet är ju trots allt från 1800-talet.

Ganska snabbt inser jag att jag minns intrigen bättre än jag trodde. Jag minns vem som blir intresserad av vem, hur det slutar i termer av äktenskap och ungefär vilka missförstånd som uppstår på vägen. Läsglädjen blir dock inte mindre för det. Elizabeth Bennet är en kul huvudperson med sin frispråkighet och sin humor, och många av sidokaraktärerna är minst lika roliga att följa även om de ibland har en viss karikatyr-känsla.

Angående att läsa på svenska funkar det bra, det är en gedigen översättning och en del relevanta fotnoter får man på köpet.

4/5, rekommenderar. Men kanske borde jag ha valt något annat för att bredda min allmänbildning. Jag vet inte ens om jag läst Förnuft och känsla, till exempel.

En midsommarnattsdröm

Blev sugen på att läsa denna klassiker i sin helhet då jag blev osäker på om jag hade gjort det tidigare. Jag vet att den togs upp i svenskundervisningen på gymnasiet, men då läste vi nog bara utdrag. Kan en Shakespeare-pjäs från 1500-talet fortfarande vara underhållande eller kommer den att kännas mossig, obegriplig eller båda?

På e-bibblan hittar jag en utgåva från tidigt 2000-tal, som dock visar sig innehålla en svensk översättning från 1979. Det slår mig att det är lite underligt av Ordfront att mena att man "tar Shakespeare in i 2000-talet" när man nyutger, visserligen som e-bok, en 20 år gammal översättning? Eller när blir en översättning gammal, 20 år (som nu blivit 45) är kanske ingenting? Visst var det något förlag som fick bannor över att de gav ut gamla översättningar nyss? Aha, Modernista. Så spännande detta med förlag! Nå, åter till temat.

"Läsa på original" orkar jag hur som helst inte, det blir väl bara en massa föråldrade ord och så vet jag inte om det är språkförbistring som gör att jag inte förstår? En annan gång kanske. Hur som helst, den svenska översättningen av Göran O. Eriksson är gjord inför att pjäsen skulle spelas någonstans. Jag vet inte hur det brukar vara att läsa dramatik för det har jag mycket begränsad erfarenhet av, men de enda scenanvisningar som ingår i texten är att karaktärerna går in och ut (och, för skådespelarna i pjäsen, vem de spelar när de spelar teater).

Så jag läser, och har kul. Följer förvecklingarna och kärleksparen och de stackars skådespelarna. Upplever texten mer som en saga, något med underhållningsvärde, än något som är relevant för samtiden. Sedan läser jag översättarens avsnitt "Kommentar, utgångspunkter" och känner mina ögon öppnas ytterligare. Eriksson beskriver kortfattat vad de olika relationerna och platserna representerade vid pjäsens tillkomst, och ger också exempel på hur man kan tolka det hela idag. Här får man också en del information om hur pjäsen spelas, som många gånger sätter orden i helt ny dager.

Vill man verkligen uppleva den får man väl se till att gå och se den spelas. Men min upplevelse är att man inte behöver vara rädd för att läsa texten heller. Visst gick större delen av undertexten mig förbi - men jag hade kul ändå.

Hyper

Uppmärksammad debut av Agri Ismaïl som är jurist och bland annat jobbat i Dubai, om jag minns den DN-artikel jag läst om honom rätt.

Första intryck: ledsen att vara ytlig men oj, omslaget är ju fult som stryk! Och tjock är den visst också. Hmm, kommer jag att orka läsa? Det visar sig att jag ska det. Det finns såväl driv som tankeväckande stycken, men spännande blir det inte förrän precis när allt ska ta slut.

Hyper handlar om Rafiq och Xezal och, framför allt, deras tre barn Mohammed (eller M, som han föredrar), Siver och Laika. Rafiq och Xezal kommer ursprungligen från en välbärgad tillvaro i Kurdistan, men tvingas fly i flera steg och hamnar i en nedgången lägenhet i utkanten av London, där de aldrig ska komma att känna sig hemma. Där bränner Rafiq tid och pengar som möjligen borde läggas på att se till att familjen är mätt och glad på att kämpa för Kurdistan. Där förefaller Xezal vara en ständigt missnöjd och inaktiv hemafru. Där blir barnen vuxna och i huvuddelen av boken jobbar en arslet av sig i Londons finansbransch, medan en annan söker lyckan i Dubai sedan äktenskapet inte blivit vad hon hoppats på och den tredje har råkat bli rik på sina datorfärdigheter och roar sig med day trading i New York. På ett sätt känns det som modern diskbänksrealism i extrema miljöer.

Att ha fem, eller i alla fall tre, huvudkaraktärer påverkar på två sätt. Dels att man får karaktärernas syn på varandra, vilket gör att man får se dem både inifrån och utifrån - intressant! Dels att ingen av dem får fullt fokus och att jag ibland känner att det är fem, eller i alla fall tre, historier som stjäl luft av varandra. Personligen upplever jag i alla fall att jag inte får hela bilden av någon av dem, att det jag får till mig blir en smula lösryckt och otillräckligt för att jag ska kunna ta till mig personernas bevekelsegrunder. Men kanske har det mer med Ismaïls sätt att skriva att göra. Kanske förväntas jag själv lista ut vad som pågår under ytan?

Här ligger det mig nära till hands att jämföra med Jonas Hassen Khemiris Systrarna. Även där får man se vart och ett av tre syskon både inifrån och utifrån varandras perspektiv, och visst tillför det något extra till berättelserna. Jag har också hört en intervju med JHK där han säger att systrarna och bokens Jonas alla är olika delar av honom själv. På motsvarande sätt verkar åtminstone M och Siver vara inspirerade av författarens egen karriär inom bank och finans samt tidigare boende i Dubai. Jämfört med Ismaïl är dock JHK betydligt mer utförlig i sitt sätt att skriva, och till och med Evelyns kringflackande, håglösa leverne framstår på något sätt som förståeligt, motiverat, i jämförelse med Laikas.

Finns det ett syfte, en kommentar av vår samtid? Det gör nog det. Och det är nu jag inser att det lilla oväntade motståndet mot att försöka skriva om denna bok är detta: jag skulle så gärna vilja säga något intelligent. Men det enda jag har att komma med är det uppenbara, jag kommer inte innanför skalet.

Såhär kan det låta när samtiden får sig flera träffande kängor:

"Den senaste trenden på Hilliard Drake var sömnbrist som indikator på arbetsmoral. /.../
"Det som skiljer de framgångsrika från de mindre framgångsrika är de timmar vi vinner genom att inte sova lika mycket. /.../ Tid för vila och återhämtning är nu helt enkelt för dyrt för att vara strukturellt möjligt inom den samtida kapitalismen. /.../""

"Ett knep som Jane lärt honom var att ha en anteckningsbok där han skrev vad han hade på sig när han träffade någon, så att han vid ett andra möte inte skulle ha på sig samma kostym och slips. M blev lika imponerad som skrämd när han gick igenom Janes enorma Excelark där hon även skrev in vad hon lagade för mat när hon hade vänner på besök så att hon inte skulle upprepa måltider och till och med hade en flik där hon skrev ner vilka skämt eller anekdoter hon hade berättat under möten eller sociala sammankomster."

"Precis som vi visste hur djur behandlades för våra billiga cheeseburgares skull, eller att vår tid på jorden närmade sig sitt slut, och det snart, om vi fortsätter att flyga, köra, konsumera på det sätt vi gör. ändå fanns det inga lösningar förutom individuella sådana, moralistiska val som att bli vegan, inte äga en bil, att återvinna, allt medan industrierna fortsatte som de alltid gjort. Maskinen kan inte hejdas, vinstintresset vinner alltid."

"Det var egentligen poetiskt: i över ett sekel hade våra prylar och apparater förpassats till byrålådor och soptippar medan vi gjort plats för nyare och bättre saker, men vi höll snabbt på att nå den punkt där vår tillverkning, våra byggnader, till och med vår ekonomi, inte längre behövde oss. Och till skillnad från alla Tamagochis och GameBoys och Discmans som inte kunde uttrycka sitt missnöje, kunde vi göra det. Vi kunde skrika. Inte för att det skulle göra någon skillnad."

"Det finns inget mer skärrande för ett barn än orättvisa, jag  var så arg och vägrade äta middag. Jag hungerstrejkade. Då gav pappa mig hundra franc och sa att jag skulle glömma det. Som om pengar fixade allt. Kan du tänka dig?"

"Folk talade om kapitalocen, att mänsklighetens kapitalistiska system skulle synas i jordens strata, att den skada som orsakades av vår användning av fossila bränslen - där vi förbrände miljontals år av jordens historia för omedelbar vinning - skulle vara lika synlig för framtida geologer, om det nu fanns några, som Perm-trias-utdöendet för 250 miljoner år sedan då 96 procent av alla marina arter och 70 procent av ryggradsdjuren försvann. Men termen som mest tilltalade Laika var nekrocen, eftersom detta system inte hade något annat mål än världens förstörelse. Vi gräver allt djupare och använder allt fler resurser: kapitalismens mål är inte monetär vinst, det är mänsklighetens utrotning."

Reflektion efter att ha försökt avgränsa och skriva av dessa mina sparade markeringar: Ismaïl behärskar verkligen konsten att skriva utförligt och ordrikt utan att det känns långrandigt. Visst är Hyper tjock men min känsla är ju ändå att det finns mycket som vi aldrig får veta, att romanen om det bara var fråga om att presentera ett budskap hade kunnat vara mycket mer koncentrerad. Kanske hade den då blivit outhärdligt knastertorr? Nu spekulerar jag visst bara.

Avslutande intryck: absolut ett imponerande, trovärdigt romanhantverk, tänkte under läsningen något om att det kände som "en episk berättelse" trots att den på sin höjd involverar tre generationer. Intressant, absolut. Men samtidigt känner jag mig inte på djupet berörd. Det är en bok jag läser och lämnar bakom mig. Hedersomnämnande för beskrivningen av kontorsjobbs fruktkorg, hur bananerna är hårdvaluta och hamstras trots regler om att man inte får - stor igenkänning.

Som om inte allt annat vore nog imponerande har Ismaïl arbetat fram den svenska och den engelska versionen av boken (som dessutom har ett snyggare omslag. Möjligen har det med målgrupperna att göra?) parallellt, och dessa släpptes samtidigt. Till skillnad från i Själens telegraf stör det mig inte alls att en svensk bok handlar om karaktärer utan koppling till Sverige, men kanske blir det naturligare i en roman som spänner över fler kontinenter och innehåller många olika språk.

Själens telegraf

Iris Watkins växer upp på den engelska landsbygden. När vi först får träffa henne är året 1992, och hennes värld består av ett vitt hus med tillhörande äppellund, katten Sally, grannen Hugo och puben inne i stan. Men mest av allt består den av Grace Watkins, alltså hennes mamma. Tillika den enda person hon har en djupare relation till.

Parallellt med att barnet Iris inleder någon slags vuxenblivandeprocess och världen utanför den som tillhör henne börjar vackla, får vi följa en ung vuxen Iris som bor i Glasgow och hankar sig fram som expedit i ett varuhus. På en fest träffar hon på Rupert, en något naiv men genomsnäll yngling som övertalar henne att bli medlem i hans sprillans nya band.

Man skulle väl kunna säga att Amanda Svensson efter experimentet med Ett system så magnifikt att det bländar, är tillbaka i sin "vanliga" och möjligtvis bästa berättelse, den om (...endast, för visst fanns det några expemplar även i Ett system...) trasiga unga kvinnor. Det är också en roman om sanning och lögn, om ensamhet, om kärlek, och om pengar och bristen därpå. En fråga som väcks hos mig under läsningen är också den om arv och miljö. Är Iris, på grund av sina gener, dömd att bli som sin mamma? Eller hade hon kunnat bli någon annan om hennes barndomsvärld innehållit skola, vänner, fler vuxna förebilder?

Hösten 2023 kom två romaner som jag längtat efter, denna och Annika Norlins Stacken. Efter att ha gjort misstaget att lyssna på Lundströms bokradio om Stacken och fått mer förkunskaper än jag önskat mig, försökte jag hålla mig ifrån att läsa recensioner och liknande om Själens telegraf. Trots detta vill jag minnas att jag läste inledningen av någon intervju med Amanda Svensson där hon tog upp detta med huruvida författare alltid skriver om sig själva, och att hon tyckte det var skönt att förlägga intrigen så att den omöjligen kunde vara rent självbiografisk (Svensson är uppvuxen i Sverige, även om hon numera bor i Storbritannien). Utan att ta ställning i den debatten kan jag ibland känna att det är något skumt med en roman som utspelar sig i England och har en engelsk huvudperson men ändå är skriven på svenska. Klart att man får göra så! Men lite underligt känns det ändå i vissa scener, i vissa repliker. Det här ordet, tänkte hon sig det på engelska egentligen? Undrar jag, och hakar upp mig lite i läsningen.

Kanske är det också med Amanda Svenssons bergfasta inställning att fiktion är fiktion i bakhuvudet som jag i början tänker på berättelsen som en saga. Eller är det för att den är skriven så, som den saga ett barns tillvaro möjligen är? Så småningom växer dock Iris, men också Rupert och Grace, och får djup, antar tre dimensioner. Jag börjar bry mig, jag börjar tro och hoppas och önska att huvudpersonerna ska göra något oväntat, något annat än att följa den väg som sträcker ut sig framför dem. Börjar önska dem ett lyckligt slut.

Som sagt: jag var inte så imponerad av Ett system så magnifikt att det bländar, och det här känns som något Svensson behärskar, mer som det jag förväntar mig. Och samtidigt... Är det en favorit? Jag vet inte. Hur är det egentligen med favoriter, visst får det vara sorgligt, det måste väl inte vara roligt och njutbart att läsa? Räcker det att man längtar efter att läsa igen? Att man blir imponerad av hantverket? Nja. Någonstans når Själens telegraf inte hela vägen dit.

This is going to hurt

90% beskrivning av och (i någon mån berättigat) gnäll över arbetsvillkoren för läkare i Storbritannien.
5% läkarlingo.
5% halvgrova skämt.

Korta dagboksanteckningar från sedemera TV-manusförfattaren Adam Kays förhållandevis korta (6 år) karriär inom läkaryrket. Syftet verkar vara att underhålla samt belysa orimligheten i hur läkare, åtminstone innan de uppnått specialiststatus, arbetar och (inte) lever. Underhållningsbiten funkade sådär på mig. Visst fnissade jag ett par gånger men på det stora hela blev jag mest ledsen. Och störde mig på att han klagade så mycket över att han "valt fel karriär som 16-åring".

Kommer absolut inte att läsa igen.