Hyper

Uppmärksammad debut av Agri Ismaïl som är jurist och bland annat jobbat i Dubai, om jag minns den DN-artikel jag läst om honom rätt.

Första intryck: ledsen att vara ytlig men oj, omslaget är ju fult som stryk! Och tjock är den visst också. Hmm, kommer jag att orka läsa? Det visar sig att jag ska det. Det finns såväl driv som tankeväckande stycken, men spännande blir det inte förrän precis när allt ska ta slut.

Hyper handlar om Rafiq och Xezal och, framför allt, deras tre barn Mohammed (eller M, som han föredrar), Siver och Laika. Rafiq och Xezal kommer ursprungligen från en välbärgad tillvaro i Kurdistan, men tvingas fly i flera steg och hamnar i en nedgången lägenhet i utkanten av London, där de aldrig ska komma att känna sig hemma. Där bränner Rafiq tid och pengar som möjligen borde läggas på att se till att familjen är mätt och glad på att kämpa för Kurdistan. Där förefaller Xezal vara en ständigt missnöjd och inaktiv hemafru. Där blir barnen vuxna och i huvuddelen av boken jobbar en arslet av sig i Londons finansbransch, medan en annan söker lyckan i Dubai sedan äktenskapet inte blivit vad hon hoppats på och den tredje har råkat bli rik på sina datorfärdigheter och roar sig med day trading i New York. På ett sätt känns det som modern diskbänksrealism i extrema miljöer.

Att ha fem, eller i alla fall tre, huvudkaraktärer påverkar på två sätt. Dels att man får karaktärernas syn på varandra, vilket gör att man får se dem både inifrån och utifrån - intressant! Dels att ingen av dem får fullt fokus och att jag ibland känner att det är fem, eller i alla fall tre, historier som stjäl luft av varandra. Personligen upplever jag i alla fall att jag inte får hela bilden av någon av dem, att det jag får till mig blir en smula lösryckt och otillräckligt för att jag ska kunna ta till mig personernas bevekelsegrunder. Men kanske har det mer med Ismaïls sätt att skriva att göra. Kanske förväntas jag själv lista ut vad som pågår under ytan?

Här ligger det mig nära till hands att jämföra med Jonas Hassen Khemiris Systrarna. Även där får man se vart och ett av tre syskon både inifrån och utifrån varandras perspektiv, och visst tillför det något extra till berättelserna. Jag har också hört en intervju med JHK där han säger att systrarna och bokens Jonas alla är olika delar av honom själv. På motsvarande sätt verkar åtminstone M och Siver vara inspirerade av författarens egen karriär inom bank och finans samt tidigare boende i Dubai. Jämfört med Ismaïl är dock JHK betydligt mer utförlig i sitt sätt att skriva, och till och med Evelyns kringflackande, håglösa leverne framstår på något sätt som förståeligt, motiverat, i jämförelse med Laikas.

Finns det ett syfte, en kommentar av vår samtid? Det gör nog det. Och det är nu jag inser att det lilla oväntade motståndet mot att försöka skriva om denna bok är detta: jag skulle så gärna vilja säga något intelligent. Men det enda jag har att komma med är det uppenbara, jag kommer inte innanför skalet.

Såhär kan det låta när samtiden får sig flera träffande kängor:

"Den senaste trenden på Hilliard Drake var sömnbrist som indikator på arbetsmoral. /.../
"Det som skiljer de framgångsrika från de mindre framgångsrika är de timmar vi vinner genom att inte sova lika mycket. /.../ Tid för vila och återhämtning är nu helt enkelt för dyrt för att vara strukturellt möjligt inom den samtida kapitalismen. /.../""

"Ett knep som Jane lärt honom var att ha en anteckningsbok där han skrev vad han hade på sig när han träffade någon, så att han vid ett andra möte inte skulle ha på sig samma kostym och slips. M blev lika imponerad som skrämd när han gick igenom Janes enorma Excelark där hon även skrev in vad hon lagade för mat när hon hade vänner på besök så att hon inte skulle upprepa måltider och till och med hade en flik där hon skrev ner vilka skämt eller anekdoter hon hade berättat under möten eller sociala sammankomster."

"Precis som vi visste hur djur behandlades för våra billiga cheeseburgares skull, eller att vår tid på jorden närmade sig sitt slut, och det snart, om vi fortsätter att flyga, köra, konsumera på det sätt vi gör. ändå fanns det inga lösningar förutom individuella sådana, moralistiska val som att bli vegan, inte äga en bil, att återvinna, allt medan industrierna fortsatte som de alltid gjort. Maskinen kan inte hejdas, vinstintresset vinner alltid."

"Det var egentligen poetiskt: i över ett sekel hade våra prylar och apparater förpassats till byrålådor och soptippar medan vi gjort plats för nyare och bättre saker, men vi höll snabbt på att nå den punkt där vår tillverkning, våra byggnader, till och med vår ekonomi, inte längre behövde oss. Och till skillnad från alla Tamagochis och GameBoys och Discmans som inte kunde uttrycka sitt missnöje, kunde vi göra det. Vi kunde skrika. Inte för att det skulle göra någon skillnad."

"Det finns inget mer skärrande för ett barn än orättvisa, jag  var så arg och vägrade äta middag. Jag hungerstrejkade. Då gav pappa mig hundra franc och sa att jag skulle glömma det. Som om pengar fixade allt. Kan du tänka dig?"

"Folk talade om kapitalocen, att mänsklighetens kapitalistiska system skulle synas i jordens strata, att den skada som orsakades av vår användning av fossila bränslen - där vi förbrände miljontals år av jordens historia för omedelbar vinning - skulle vara lika synlig för framtida geologer, om det nu fanns några, som Perm-trias-utdöendet för 250 miljoner år sedan då 96 procent av alla marina arter och 70 procent av ryggradsdjuren försvann. Men termen som mest tilltalade Laika var nekrocen, eftersom detta system inte hade något annat mål än världens förstörelse. Vi gräver allt djupare och använder allt fler resurser: kapitalismens mål är inte monetär vinst, det är mänsklighetens utrotning."

Reflektion efter att ha försökt avgränsa och skriva av dessa mina sparade markeringar: Ismaïl behärskar verkligen konsten att skriva utförligt och ordrikt utan att det känns långrandigt. Visst är Hyper tjock men min känsla är ju ändå att det finns mycket som vi aldrig får veta, att romanen om det bara var fråga om att presentera ett budskap hade kunnat vara mycket mer koncentrerad. Kanske hade den då blivit outhärdligt knastertorr? Nu spekulerar jag visst bara.

Avslutande intryck: absolut ett imponerande, trovärdigt romanhantverk, tänkte under läsningen något om att det kände som "en episk berättelse" trots att den på sin höjd involverar tre generationer. Intressant, absolut. Men samtidigt känner jag mig inte på djupet berörd. Det är en bok jag läser och lämnar bakom mig. Hedersomnämnande för beskrivningen av kontorsjobbs fruktkorg, hur bananerna är hårdvaluta och hamstras trots regler om att man inte får - stor igenkänning.

Som om inte allt annat vore nog imponerande har Ismaïl arbetat fram den svenska och den engelska versionen av boken (som dessutom har ett snyggare omslag. Möjligen har det med målgrupperna att göra?) parallellt, och dessa släpptes samtidigt. Till skillnad från i Själens telegraf stör det mig inte alls att en svensk bok handlar om karaktärer utan koppling till Sverige, men kanske blir det naturligare i en roman som spänner över fler kontinenter och innehåller många olika språk.