Lämna mig inte


Historien berättas baklänges. Först: tiden efteråt, försöken till att gå vidare. "Se det framför dig. Du är tjugoett år, och du vet att ditt liv är slut." Sedan: det som ledde till tiden efteråt, svartsjukan. Sedan: den lyckliga tiden, nyförälskelsen - vansinnet?  Hur hon räddade honom, återupplivade något han inte visste existerade i honom. Berättaren kan vara honom själv, som tilltalar sig med du, eller en allvetande gudaröst som ser allting utifrån och vet vad som kommer att hända, som kanske var med om det själv.

Språket är stundtals repetitiv, metaforer på metaforer som jag inte såg när jag var som fastnaglad men som jag i efterhand känner vilar något pubertalt över. På omslaget: två armar, Aksels, som krampaktigt håller fast en annan, Amalies. De kommer från två olika bakgrunder. Han är strikt uppfostrad, medan hon är mer fri. Hon levde i en värld som han varit utestängd ifrån, tiden med henne var han bland de inbjudna. Till sist, äntligen?, slår hon sig fri från hans klor, för så är det. Det går inte att fjättra en fågel i all evighet.

Historien är brutal och mörk och är svår att lägga ifrån, även när det blir obehagligt. Aksels historia spolas bak ända till högstadiet, där hans bästa vän förråder honom och gör honom till en av de utsatta för killgruppens trakasserier. Det leder till ett utanförskap som sedan leder till en destruktiv relation, som är både en beroendeframkallande njutning och en skam. Som om författaren, Stig Sæterbakken, ville ge en förklaring till Aksels beteende, varför han befinner sig i ett sådant mörker.

Stig Sæterbakken blev 46 år gammal. Han begick självmord 2012 och hann bli kontroversiell, enligt en artikel i Norran, genom att bland annat bjuda in en ökänd förintelseförnekare till en litteraturfestival, samt försvara rätten till att vara emot homoäktenskap.

Om jag skulle rekommendera att läsa Lämna mig inte? Det beror på. Det känns som att jag borde sätta upp varningssignaler först, men om jag ska citera Steinar Sivertsen istället, som recenserade denna i Stavanger Aftenblad: 
"Men söker du en författare som med beska, intensiva, nakna ord vågar närma sig tillvarons oupphörliga smärta, mänskliga svek och dårskaper, det kroppsliga begäret som överskrider alla rimlighetens gränser, det svartsjukestyrda helvetet som slukar en vacker dröm, då bör Stig Sæterbakkens senaste roman vara ditt val".

Den KRAV-märkta människan


Jag åker kollektivtrafik. Jag handlar ekologiskt i den mån jag kan. Jag reser sällan med flyg. Jag köper mina kläder second hand. Jag källsorterar. Alla böcker jag läser har jag lånat på biblioteket. Jag är förmodligen definitionen för vad en KRAV-märkt människa är, vilket efter att ha läst Malin Idelands bok, Den KRAV-märkta människan, känns... ja, hur?

Författaren Malin Ideland fortsätter där hennes avhandling, Det KRAV-märkta barnet - Om subjektskonstruktioner i lärande för hållbar utveckling, som hon skrev tillsammans med Claes Malmberg och Per Hillbur, slutar. I avhandlingen undersökte de grundskolans läroplaner för hållbar utveckling, hur skolan som skapar en relation mellan barnen och naturen har förändrat sitt synsätt genom tiderna i dessa läroplaner och vilka som inkluderas respektive exkluderas i deras perspektiv.

Boken ser inte mycket ut för världen, men innehållet är desto mer intressant. Den idealiserade bilden av miljövännen får här både en historisk och samtida kontext, för den är på många vis konstruerad och det är fascinerande att se hur bilden har förändrats genom tiderna. Ett exempel på hur relationen mellan barnen och miljön har förändrats är att i den första läroplanen, år 1962, handlade det främst om hur man skulle vara försiktig i naturen, inte skada djur och växter när man befann sig i den, medan det idag har många fler inslag om konsumtion och jordens resurser. Liksom grundskolans läroplaner för hållbar utveckling, har bilden av hur den miljötänkande människan ska vara också förändrats. Idag är det ett stort fokus på individens eget ansvar, vilket möjligen är föga förvånande i en globaliserad tid som denna, men att inte staten/världen lägger mer ansvar på företag och industrier, det är oförståeligt, när det egentligen är de som är mest skyldiga till koldioxidutsläppen.

Det är också först på senare tid som planeten beskrivs som skör och sårbar. Denna information återfinns i boken Den KRAV-märkta människan där Ideland ansluter sig till diskussionen kring idealmänniskan, den som pantar burkar och väljer ekologiskt, m.m., och hur det skapar maktstrukturer i samhället, då miljöfrågorna tydligt handlar om klass och ekonomiska förutsättningar, eftersom alla val man ska göra handlar om att "handla". Det är för många självklart att välja ekologiskt först, men det är inte alla som har råd att välja det alternativet - gör det dem till sämre människor då? Dessutom är det oerhört tvetydigt att bli rekommenderad att handla något alls, när Jorden skulle bäst av att industri och produktion inte existerade överhuvudtaget, detta var en tanke som inte hade slagit mig innan jag läste boken.

Jag älskar normkritiska texter, där saker man tar för givna problematiseras och det gör sannerligen Ideland. Den akademiska ingången till trots, tror jag att den ändå är lätt att ta till sig, för att Ideland tar upp konkreta exempel. Nu har jag bara tagit upp några få exempel och koncentrerat mig på konsumtionsaspekten, mestadels på grund av det är vad som fokuseras på när en individ ska vara "klimatsmart", men Ideland täcker även upp andra aspekter, såsom klimatdebatt och vilka termer man använder, och rasism. Om miljö är något som engagerar, är detta definitivt en bok man ska läsa. Jag kan även tänka mig att det är en bra ingång till miljödebatten, för att den ger en verktyg att ta med vid fortsatt läsning.

Citat från Fåglarna lärde oss ingenting

































Augustikväll

Denna mörka augustikväll
kommer aldrig åter.

Ohanterligt stor,
fylld av allt möjligt.

Vi märkte den knappt,
där vi gick längs vägen med ficklampan släckt

och hörde
vad kreaturen alltid har hört:

hur vinden kommer och går
som ingenting
genom asparnas lövverk.

Krister Gidlund
Fåglarna lärde oss ingenting
Heidruns förlag, 2008

↠ mer poesi

Efter Ekot


Det finns människor som har cirkulerat i ens liv om än bara i periferin så pass länge att man har glömt hur det började. Olivia Bergdahl är en sådan person. När var första gången jag läste hennes namn? Jag minns inte. Men det var högst troligen i samband med Poetry slam som hon vann 2007 eller kanske någon av hennes dikter någonstans. För mig är det så självklart att hon finns. Efter Ekot är hennes debutroman.

Fanny är 21 år, sju veckor och fyra dygn, när vi först träffar henne. Hon pluggar statistik och räknar allt. Tid, ben i kroppen, saker som tar fem minuter. Allt. Det har gått 621 dagar sedan hon och Sam träffades första gången. Sam tillhör hennes förflutna, hemma hos mormor i Vara. Det är sommar nu. Hennes mormor har bestämt att Fanny ska övningsköra med henne. De har inte setts på 693 dagar. Det är inte bara det att Fanny räknar allt, hon minns också allt som hon har läst och vet därför mycket. Hur många nötkreatur det finns, hur många äggceller en kvinna har vid födseln, hur många fall av misshandel utomhus där förövaren var obekant med offret det anmäldes 2008, till exempel, vilket ger mig som läsare en känsla av att jag lär mig något samtidigt som jag konsumerar en skönlitterär bok. Jag ser det bara som en bonus.

På sin dator har Fanny olika mappar, med bilder och dagboksanteckningar som läsaren får ta del av fragmentariskt. Nutid blandas med dåtid. Den soliga idyllen hemma hos mormor sätts som bakgrund mot ett förflutna som till en början är lika solig, men som med tiden fick allt fler mörka moln på himlen. Hennes mormor vet ingenting, men anar att det är något som har hänt. Blåmärkena på kroppen avslöjar Fanny.

Jag läser den lilla romanen över en helg och kan knappt lägga ifrån mig den. Det är något i den som drar i mig. Efter Ekot handlar till största delen om kärleken. Om hur vacker och värnande den kan vara, men också våldsam och manipulativ. Den mellan Fanny och hennes mormor och den mellan Fanny och Sam. Om det är någonting som jag ids klaga på, är det mormoderns historia som jag önskar få veta mer om. De har något mer gemensamt, Fanny och hon, mer än Fannys mamma.

Som titeln antyder, har nyhetsinslag från Ekot i Sveriges Radio en betydelsefull roll. Utan att dubbelkolla kommer jag ihåg en del händelser som nämns och jag imponeras av den tid som Olivia Bergdahl måste ha lagt ner på sitt gedigna researcharbete. Jag tänker att den till viss del kan ses som ett tidsdokument, med tanke på alla siffror och händelser som den innehåller, som gör den mer än "bara" en roman. Efter Ekot är något större och samtidigt inte mer än detta.

Vad gör en bank?

Jag ska inte lägga ord i näbben på er men...

Vad du tror att boken ska handla om: vad en bank gör

Vad boken handlar om: hur bankerna ligger bakom historiska och framtida finanskriser; kort sagt: de är roten till allt ont.

Vad du känner efter att ha läst boken: hopplöshet över att du kommer att bli blåst av bankerna, och att de som hade kunnat se till att det inte blev så aldrig kommer att läsa boken. Alternativt: frustration över hur ensidig boken är.

Vad Andreas Cervenka* älskar att peppra sin text med:

  • (oftast) underhållande liknelser av typen "I USA summerades lagstiftningen år 1945 till 8200 sidor. Idag är den uppe i 74000 sidor. En ordinkontinens som till och med kan få Karl Ove Knausgård att förödmjukad lomma ut till omklädningsrummet.", "Om kostymklädda män i kostym satte i system att springa ikapp gamla tanter på gatan och tömma deras handväskor på kontanter hade samhället reagerat. När samma sak sker via komplicerade finansprodukter händer absolut ingenting."
  • Sarkasmer såsom "Enligt Nordeas hemsida ger bankens så kallade "Förmånskonto" en ränta på 0,00 procent. Av det finstilta framgår mycket riktigt att tjänsten är laddad med flotta förmåner, eller vad sägs om: "Du kommer åt dina pengar när du vill." Wow! Verkligen VIP-feeling på det upplägget."

Vad Andreas Cervenka kanske ändå ska ha cred för: att han skriver om pengar, banker och annat knepigt med ett enkelt och lättbegripligt språk.

* Ekonomijournalist och författare till boken i fråga

Millie Birds bok om döda saker

Bokens egna korta beskrivning om sig själv säger egentligen det mesta: "En borttappad flicka. Två vildsinta pensionärer. Ett oförglömligt äventyr." Och det behövs egentligen inte mer, men om ni vill bli presenterade lite närmre, fortsätt läs.

Den borttappade flickan heter Millie Bird. Hon är sju år och kan mer om begravningar än vad de flesta av oss vet. Hon har närvarat på flera stycken, däribland en spindels och sin egen pappas. Det började när hon var liten, sedan dess för hon bok över döda saker hon har stött på. En dag blir hon lämnad av sin mamma på ett stort varuhus, 'jag kommer strax', sa hon. Och så kom hon aldrig tillbaka.

På varuhuset möter hon Maskinskrivaren Karl. Han är änkeman och har blivit så gammal att hans svärdotter är rädd för att hon ska hitta honom död i sitt eget hus, så han blev tvungen att flytta till ett äldreboende - som han rymde ifrån. När han var ung arbetade han som maskinskrivare och har egentligen aldrig slutat skriva på tangenterna, men nu trummar han på olika ytor istället. När hans fru, Evie, dog, hittade han ett gäng med bokstäver i en låda, som han sedan dess har försökt lista ut vad de vill säga.

Den andra pensionären heter Agatha Pantha och är en bitter änka. Sedan hennes man dog, för sju år sedan, hade hon inte gått utanför dörren och börjat skrika istället för att prata med normal samtalston åt främlingar som hon störde sig på. Hon hade skapat sig ett strikt schema åt sig själv som hon följde slaviskt, tills den dag då Millie Bird knackar på hennes dörr med ett papper och undrar vad det är för något.

Det är Millie Birds mammas resplan.

Detta blir startskottet på en resa från väst till öst genom Australien.

Millie Birds bok om döda saker heter på originalspråk Lost and found, och är Brooke Davis debutroman. Jag har haft den i min radar ett tag och egentligen är det konstigt att jag inte läst den förrän nu, för jag älskar allt av det lilla som ska sälja boken, från omslag till baksidetext (som är ett utdrag från när Millie Bird träffar Maskinskrivaren Karl). Jag tyckte om dess lättsamhet och förstår även kritiken som tycker att den är för ytlig, för den har potential för att vara allvarligare, men eftersom Millie Bird sin erfarenhet om döden till trots, är hon ringa sju år och hennes oskuldsfulla tankar virvlar därefter.

Romanen har en ton som påminner mig om Nicole Krauss Kärlekens historia och det är den största anledningen till varför jag tycker om den (recensenter har även jämfört Davis språk med Jonas Jonasson och Fredrik Backman, men de har jag ingen erfarenhet av). Jag tror också att det är något med den ovanliga konstellationen som skapar en balans mellan sorgen och glädjen. Det personerna har gemensamt är att de har förlorat någon som de har älskat, medan de blivit kvar och ständigt försöker de påminna sig själv och andra om sin existens, samtidigt som de går sönder inombords av saknad. För Millie Bird finns även rädslan om att hennes mamma kanske inte vill bli hittad, för då skulle hon väl inte lämna henne?

Om jag var tvungen att beskriva romanen med ett ord skulle det nog vara "trevlig", för det är vad det kokas ner till för mig. Andra adjektiv, inte riktigt synonymer till det ordet, skulle vara "mysig" och "lättsam". Jag tycker att översättaren Helena Hansson har gjort ett bra jobb, för jag anar Davis intentioner bakom de svenska orden utan att tycka att det är irriterande och känna att jag istället skulle ha läst romanen på engelska. Romanen må avsluta abrupt, läsaren kanske utelämnas från det viktiga svaret, men ibland är det resan som är det mest väsentliga, inte målet i sig. Titeln till trots, handlar romanen till syvende och sist om att leva.

En droppe midnatt

Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, verkar ju vara en väldigt vettig och trevlig person (baserat på intervjuer jag läst eller sett samt hans medverkan i Musikhjälpen) och att han är bra på musik är nog många eniga om. Därför är det heller inte konstigt att man blir nyfiken på hur han skriver. Efter att ha läst En droppe midnatt tycker jag dock att Diakités talang framgår tydligare via andra medier än just det skrivna ordet.

Diakités bok, som alltså heter En droppe midnatt, har undertiteln En familjebiografi. Jag antar därmed att det är sin familjs historia han vill berätta. Vid läsningen får jag snarare intrycket att det är en självbiografi; det handlar minst lika mycket om de tankar och känslor som uppstår inom honom när han söker sin familjs bakgrund som om vad han faktiskt får reda på. Det huvudsakliga temat är rasism, och hur denna var lika närvarande för hans pappa och övriga släkt i USA för ett femtiotal år sedan, som för honom på skolgården i Lund som barn. Vi får också en viss inblick i Diakités uppväxt och famljeförhållanden.

Att det är ett viktigt tema väger inte riktigt upp för att boken lämnar en del att önska gällande struktur. Den känns fragmentarisk och oordnad. Finns det en logik gällande kapitelordning, så går den mig förbi. Dessutom finns det luckor - båda hans föräldrar verkar vara intressanta personer som vi inte får veta så mycket om.

Utöver detta finns det en del språkliga missar. Det flyter inte och finns en hel del rena fel (hann ingen korrekturläsa?). Att engelska och svenska blandas är okej, kanske till och med bra med tanke på att boken ibland utspelar sig i USA och inkluderar flera personer med engelska som modersmål. Lite talspråk kan jag också tåla, men ändå hakar jag upp mig gång på gång. Ett exempel:
"Under bilfärden hojtar hon med jämna intervaller:
- Håll utkik efter alligatorer. Om du ser någon så måste vi stanna och kolla.
- Will do, svarar jag från passagerarsätet med alltför mycket sömn kvar i mina ögon."

Jag lämnar boken bakom mig med en känsla av att den inte är färdig. Att den behövt ytterligare minst en genomarbetning, en ordentlig korrekturläsning, kanske en redaktör med mer råg i ryggen som vågat säga emot. Boken är lättläst och temat både aktuellt och viktigt, men hade den här boken publicerats om Diakité inte varit känd sedan tidigare? Tveksamt om den kan stå på egna ben.

Vårsläppslängt 2017, del 5 av 5: maj och juni

Sista delen är här! Jag har hamnat så långt efter med dessa inlägg att allt redan är utgivet, men jag längtar inte mindre för det. Information om böckerna är hämtade från förlagens hemsida.

Maj


Den osannolika kärleken är en romantisk komedi full av färgstarka karaktärer, vass satir över Londons dekadenta och ibland absurda konstvärld, och ställer frågan: vad är du beredd att göra för konst, pengar – eller kärlek?

Ditt liv och mitt är en berättelse om en systers sökande efter sanning och upprättelse, om dem som inte fick vara med när svenska folket blev världsmästare i välfärd. En omskakande roman om hämnd, familjehemligheter och skuld.

Jubilee Jenkins har en ovanlig åkomma: hon är allergisk mot andra människor. Sedan en nära döden-upplevelse som tonåring har hon därför isolerat sig i sitt hem. Men när hennes mamma dör tvingas Jubilee lämna sin trygga exil och ge sig ut i verkligheten igen. Som den stora bokälskare hon är lyckas hon få jobb på det lokala biblioteket och där möter hon Eric Keegan och hans adopterade son, Aja. Eric har precis flyttat till stan och kämpar för att få vardagen att gå ihop samtidigt som han oroar sig för Aja, som två år tidigare förlorade sina biologiska föräldrar i en flygolycka. En varm vänskap växer snart fram mellan dem alla tre, och mellan Jubilee och Eric väcks känslor ingen av dem hade räknat med.



Linnea Wikblad blandar humor med en mix av både lätta och avancerade recept där läsaren själv får utrymme att testa sig fram. Med få pekpinnar och en del ifrågasättande av gamla sanningar, som att gjutjärnspanna är det enda rätta eller att man bör använda samma vin I maten som man dricker TILL den. Hos Killmaterskan går det nämligen alldeles utmärkt med vilket billigt tetravin som helst i såsen. Även i glaset om det kniper ...

Look av Solmaz Sharif var fjolårets mest omtalade diktsamling i USA och nominerades till såväl National Book Award som PEN Open Book Award. Nu finns den i svensk översättning av Ida Börjel och Jennifer Hayashida.

Genom att utgå från uttryck i försvarsdepartementets militära ordbok ger Sharif prov på det våld som utförs mot språket, hur eufemismer används för att sterilisera det, kontrollera dess påverkan och underminera vår gemensamma beslutsamhet. Med lyrisk precision använder hon sig av listor, protokoll, brottstycken, brev för att vända terminologin och därmed blottlägga språkets och krigets förövare.

I 30 år har Eva-Stina Byggmästar varit en orädd och originell uttolkare av naturen och kärleken. Hennes mångkunniga författarskap rymmer allt från renodlad naturlyrik till språklekar, mystik och metadikt.

En nyckel är försvunnen, och ingen tycks veta var den finns. Kan du hitta den? I huset bor ett helt gäng knasiga figurer. En är stor som ett berg (och byter färg), en annan är bagare och har problem med sina fjorton barn som äter upp bullarna innan de nått ugnen. På vinden finns en magisk karusell, och någonstans försöker ett skamset spöke städa sin stökiga lägenhet. Och hur ska det gå för ex-mannekängen Aila som längtar efter en snäll pojkvän att åka till Mallorca med?

Periodiska systemet är på samma gång självbiografisk skrift och en reflektion över den mänskliga naturen såsom förbunden med den materiella kemin. I 21 kapitel, rubricerade som grundämnena, berättar Auschwitz-överlevaren Primo Levi på den klaraste, vackraste prosa om sina släktingar och kamrater, från förkrigsåren i hemstaden Turin, via krigsårens partisankretsar, fram till att han deporteras, som anti-fascistisk partisan och jude, till lägret.

Sol lämnar Sverige och svär på att aldrig komma tillbaka. Men när hennes tvillingbror Gustavs kropp hittas i Årstaviken och hans död avskrivs som självmord återvänder hon motvilligt. Med ett fingerat CV får hon anställning vid Handelshögskolans bibliotek. I korridoren träffar hon Erik, studenten som är lite bättre än alla andra och har en likadan tatuering som den hon sett på sin brors döda kropp.

Sol drog nitlotten redan vid födseln. Medan Gustav växte upp på gåslever i deras pappas nya hus på Lidingö blev hon kvar i förorten med sin mentalt instabila mamma. Och om hon har haft svårt att behålla sina jobb, har hennes bror snarare haft problem med vilket han ska välja efter sin examen från Handelshögskolan.

Vad var det egentligen som hände Gustav? Jakten på svar tar Sol djupare in i hans värld. Ur sprickorna i den putsade fasaden börjar mörka sanningar sippra fram, och Sol dras in i ett spel där bara slumpen avgör vem som är vinnare och vem som är förlorare.


Yann Andréa Steiner är en av Marguerite Duras allra sista böcker. Nu finns bara det viktigaste kvar: Kärleken, skrivandet och hatet mot nazisterna. Här berättas om Yann, Duras 38 år yngre beundrare som flyttar hem till henne och blir en litterär gestalt, om den förbjudna förälskelsen mellan en pojke och en koloni­ledare, om Théodora Kats – judinnan vars liv Duras aldrig lyckades skriva, om strejken i Gdansk 1980 och om David som följer med en haj ut på världshaven. Duras gestaltar kärleken, hur den än ser ut, och dess absoluta motsats: koncentrationslägren. Och skrivandet, alltid skrivandet, alltid på liv och död, lika starkt, djupt och skiftande som det ständigt närvarande havet.

Ömhetsmarker är en diktsamling med två signaturer. Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen är mitt uppe i egna författarskap, och ur deras vänskap växer en gemensam text. Ibland kan läsaren urskilja de två författarnas egna röster, men det har också skett en sammansmältning av språk och kropp: ur detta uppstår en ny röst, ett möjligt rum och ett tillstånd som är skrivandets.

Juni


»En feberkurva över ett svårt fall av melankoli.« Så beskrev Anne Sexton sin tredje diktsamling, Leva eller dö (1966). Boken, som 1967 belönades med Pulitzerpriset och kom att bli hennes genombrott som poet, består av dikter skrivna mellan januari 1962 och februari 1966 och innehåller ett flertal av Sextons mest kända dikter. Här tematiseras, som titeln antyder, en vacklan mellan dödsdrift och livslängtan i en utlämnande och kompromisslös, men också lekfull och humoristisk diktning som slår en båge mellan det personliga och det universella.

Tidigare släpplängt 2017

Som stjärnor faller

När Tess mormor dör, flyttar hennes familj in i det gamla huset i Bäckafallet för att det inte ska stå tomt. Det betyder att Tess måste flytta ifrån sin bästa vän, Liv, och bort från ett liv hon känner till. Hon intalar sig själv och sina klasskamrater att hon inte är kvar efter sommarlovet, för då ska hon flytta tillbaka till stan. I början är det ovant och konstigt att vara i Bäckafallet, en plats som är så starkt förknippad med sommarlov. När hon börjar på den nya skolan är det januari och grått och sorgset. Tess känner sin mormors närvaro i väggarna och ibland till och med ser hon henne. I Tess klass går det en tjej som står ut bland de andra. De säger att hon blev konstig efter att hennes bästa kompis dog, nu är hon mest i stallet.

Sedan blir det sommar och Liv kommer och hälsar på. Två världar krockas, Tess gamla och nya, och Liv kommer dit med glädje och engagemang. Direkt när hon kommer vill hon starta ett filmprojekt. De ska göra en film om Tess och hennes mormor tillsammans. Och fastän det är skönt att Liv är där, är det också skönt när hon åker.

Sedan har vi Tom, som inte riktigt går att få grepp om, och hans älsklingshäst Stjärna. Genom Toms tankar får vi känslan av att Stjärna inte blir så omhändertagen som hon borde, i stallet där hon bor. Vi får också se glimtar av hans familj där medlemmarna slutat prata med varandra. Tess och Toms vägar korsas och gnistor sprakar till. För sin bästis Liv berättar Tess om en pojke hon har träffat och hur annorlunda han är. Tom lär Tess rida för att hon senare ska kunna ta hand om Stjärna. Men det är något mystiskt med Tom, varför kan han inte ta hand om Stjärna själv? Samtidigt som Tess får djupare känslor för Tom, får jag också det. Toms gåtfulla trådar knyts ihop mot slutet och det är både sorgligt och fint.

Bland mina bokbussbarn går Lin Hallbergs namn förlorat för hennes mest kända karaktärer, hästarna Sam, Sigge och Teddy, och jag har aldrig hunnit bekanta mig med Hallberg under de här två åren som jag har känt till dessa läskamrater mer än till namn och placering på biblioteket. Inte förrän nu i sommar, vilket jag så här i efterhand känner var en utomordentlig bra årstid, om jag någonsin skulle ha blivit introducerad för Hallbergs litterära värld.

Som stjärnor faller är en stämningsfull roman. Även om hästar, i det här fallet främst en häst - Stjärna, har en viktig roll i historien, vill jag inte säga att det här är en bok (enbart) om hästar. Jag tror att den hästintresserade har större behållning av ridtermerna än en oerfaren, men jag tycker inte det ska låta historiens andra ämnen hamna i skymundan. Som stjärnor faller handlar lika mycket om vänskap, kärlek, döden och förändringar som uppstår i ens liv när man tvingas flytta från en plats man bott på i hela sitt liv. Hallberg strör lite övernaturliga inslag över det vardagliga och vips uppstår magi.