Den KRAV-märkta människan

Jag åker kollektivtrafik. Jag handlar ekologiskt i den mån jag kan. Jag reser sällan med flyg. Jag köper mina kläder second hand. Jag källsorterar. Alla böcker jag läser har jag lånat på biblioteket. Jag är förmodligen definitionen för vad en KRAV-märkt människa är, vilket efter att ha läst Malin Idelands bok, Den KRAV-märkta människan, känns... ja, hur?

Författaren Malin Ideland fortsätter där hennes avhandling, Det KRAV-märkta barnet - Om subjektskonstruktioner i lärande för hållbar utveckling, som hon skrev tillsammans med Claes Malmberg och Per Hillbur, slutar. I avhandlingen undersökte de grundskolans läroplaner för hållbar utveckling, hur skolan som skapar en relation mellan barnen och naturen har förändrat sitt synsätt genom tiderna i dessa läroplaner och vilka som inkluderas respektive exkluderas i deras perspektiv.

Boken ser inte mycket ut för världen, men innehållet är desto mer intressant. Den idealiserade bilden av miljövännen får här både en historisk och samtida kontext, för den är på många vis konstruerad och det är fascinerande att se hur bilden har förändrats genom tiderna. Ett exempel på hur relationen mellan barnen och miljön har förändrats är att i den första läroplanen, år 1962, handlade det främst om hur man skulle vara försiktig i naturen, inte skada djur och växter när man befann sig i den, medan det idag har många fler inslag om konsumtion och jordens resurser. Liksom grundskolans läroplaner för hållbar utveckling, har bilden av hur den miljötänkande människan ska vara också förändrats. Idag är det ett stort fokus på individens eget ansvar, vilket möjligen är föga förvånande i en globaliserad tid som denna, men att inte staten/världen lägger mer ansvar på företag och industrier, det är oförståeligt, när det egentligen är de som är mest skyldiga till koldioxidutsläppen.

Det är också först på senare tid som planeten beskrivs som skör och sårbar. Denna information återfinns i boken Den KRAV-märkta människan där Ideland ansluter sig till diskussionen kring idealmänniskan, den som pantar burkar och väljer ekologiskt, m.m., och hur det skapar maktstrukturer i samhället, då miljöfrågorna tydligt handlar om klass och ekonomiska förutsättningar, eftersom alla val man ska göra handlar om att "handla". Det är för många självklart att välja ekologiskt först, men det är inte alla som har råd att välja det alternativet - gör det dem till sämre människor då? Dessutom är det oerhört tvetydigt att bli rekommenderad att handla något alls, när Jorden skulle bäst av att industri och produktion inte existerade överhuvudtaget, detta var en tanke som inte hade slagit mig innan jag läste boken.

Jag älskar normkritiska texter, där saker man tar för givna problematiseras och det gör sannerligen Ideland. Den akademiska ingången till trots, tror jag att den ändå är lätt att ta till sig, för att Ideland tar upp konkreta exempel. Nu har jag bara tagit upp några få exempel och koncentrerat mig på konsumtionsaspekten, mestadels på grund av det är vad som fokuseras på när en individ ska vara "klimatsmart", men Ideland täcker även upp andra aspekter, såsom klimatdebatt och vilka termer man använder, och rasism. Om miljö är något som engagerar, är detta definitivt en bok man ska läsa. Jag kan även tänka mig att det är en bra ingång till miljödebatten, för att den ger en verktyg att ta med vid fortsatt läsning.

Sjukt billigt - vem betalar priset för ditt extrapris?

Det finns sanningar här i världen som jag blundar för i min vardag för att det är bekvämast så. Ett exempel på en sådan sanning är att det finns en omänsklig anledning till varför produkter som görs i utvecklingsländer är billiga och det är inte för att maskiner har tagit över människans arbete. Vi har läst om dåliga arbetsförhållanden tidigare, om människor som lever som slavar för att företag ska kunna pressa priserna. Tidigare har det kanske främst fokuserats på barnarbete och mindre om exempelvis säkerheten, men min uppfattning är att det rapporteras mindre om det i medierna nu.

Sjukt billigt av Jörgen Huitfeldt, Thella Johnson och Ola Wong kom ut 2007. Året innan sändes reportageserien som var förgrunden till boken i P1-programmet Kaliber och väckte stor uppmärksamhet. I den undersökte journalisterna arbetsförhållanden i Kinas smyckes industri, en industri i modebranschen som konsumenter inte har lika höga krav på, som till exempel klädbranschen, visar det sig. 2006 åkte Huitfeldt, Johnson och Wong runt i Kina bakom det påhittade importföretaget WJH för att genom agenter och leverantörer försöka komma in till de allra hemligaste platserna, där tillverkningen av smycken sker.

Silikos, eller stendammslunga som sjukdomen också kallas, är obotlig. Den är idag utdöd i Sverige, men finns i stor utsträckning i Kina,  och på grund av svår byråkrati har arbetarna som insjuknar i silikos, mycket svårt att få ut en ersättning och erkännande för att de fått sjukdomen från sitt arbete. De flesta fabriker som jobbar med smyckestillverkning saknar bra ventilering och eftersom många arbetstagare måste bekosta sin skyddsutrustning själv, på en lön som redan är på tok för låg trots att de ofta arbetar övertid och nästan aldrig tar ledigt, är det sällan de bär mask för att undvika att det finfördelade dammet går in i deras lungor.

I Sjukt billigt får vi träffa några av de som har insjuknat i silikos. I den rika delen av västvärlden finns det en uppfattning om den fria viljan, att människan alltid har ett val. Men i Kina är det annorlunda. Fattigdomen tvingar bönder att lämna landsbygden, söka sig mot fabriksstäderna och ta omöjliga arbeten för att få ihop pengar att skicka till sin familj. Väldigt få väljer att slåss för sin rätt, trots att de står i stor skuld till vänner och släkt och trots att de blir sämre för varje dag, mot arbetsgivarna som har ett övertag. Fabriken kan flytta, byta namn och arbetsgivaren kan kräva att du lämnar tillbaka din bricka och alla papper som visar att du har jobbat där. Och klagar du på ditt jobb, är chansen hög att du får sparken, för det står alltid någon på tur som kan ta din plats. Du är bara produktion.

En annan del av stenindustrin som det talas ännu mindre om, är den som finns inom byggindustrin. Natursten som huggs fram, prepareras och sågas till, är billigare att ta fram i ett land som till exempel Kina. Ibland tar man fram stenen i Sverige, skeppar den till Kina för att de ska preparera den och sedan skeppar de tillbaka den till Sverige. Även i den här branschen är arbetsförhållandena dåliga, men till skillnad från smyckesindustrin, där hemligheterna är många, är det i byggindustrin mer ett öppet klimat. De flesta företagare som författarna har intervjuat är medvetna om de dåliga arbetsförhållandena, men de skjuter ifrån sig ansvaret för arbetarna till det andra landet. Det är en chef som använder ursäkten "Köper inte vi, gör någon annan det".

Den röda tråden i denna sorgliga värld är att det är vi som konsumenter som styr. Vill vi ha låga priser på våra smycken, måste leverantörerna pressa ner priserna och det leder till att produktionen måste dra ner på någonting och i det här fallet är det andra människors liv. Men det finns organisationer som jobbar för att situationen ska bli bättre för människorna i Kina. Som jobbar på att det ska bli lagligt att organisera sig fackligt, till exempel. Det är inte bara dagens konsumenter som ligger bakom orsaken till denna ekonomiska situation som Kina har försatt sig i. Författarna ger läsaren en kort överblick på Kinas politik, både den nuvarande och historiska.

Nu har det gått tio år sedan boken Sjukt billigt kom ut och en kan undra hur branschen ser ut idag. Om det har blivit några förbättringar eller om tendenserna, som författarna kände av redan 2007, att allt fler fabriker flyttade till länder där arbetskraften var ännu billigare än i Kina och där arbetsvillkoren är än sämre, har fortsatt. Det här var inte den roligaste läsningen men viktig! Vi måste bli medvetna om vad vi som konsumenter kan och ska kräva, information om ursprung och tillverkning m.m. Ju mer vi exponeras för sådana här sanningar, desto färre kan vi blunda för och låta det fortgå.

Vegomyten - Maten, rättvisan och en hållbar framtid

Lierre Keith var vegan i mer än 20 år, men lärde sig att hon skadade både kropp och jord genom de val hon gjort med kosten. En av hennes ståndpunkter som vegan var att hon inte ville döda djur. Hon försökte odla sin egen mat, men märkte snart att jorden behövde mat i form av kväve, fosfor och kalium, med andra ord: gödsel, "blod och ben". Hon skriver att hon hade kunnat använda andra kvävekällor, syntetiskt gödsel som består av fossilt bränsle, liksom det industrin använder idag. Detta är dock inte hållbart, eftersom de fossila bränslena förr eller senare kommer att ta slut. Det är inte heller bra för jordmånen, som i sig är ett ekosystem människan dagligen förstör. Det dröjde inte länge från det att hon bestämde sig för att bli vegan, som hennes kropp började haverera, men hon gav inte upp utan fortsatte och nu får hon lida av de kroniska konsekvenserna.

Hon har skrivit Vegomyten bland annat för att tala om att rovdjur inte endast kan leva på cellulosa, men det kan dock gräsätare. Gräsätare och gräs har sedan länge levt i symbios med varandra. Utan gödsel och någon som förvaltar de mineraler som finns i växterna, samt betar ner dem, utsätts landskapet för väder och "jordstrukturen förstörs". Utan rovdjur kommer det att bli för många gräsätare och det kommer att leda till att det slutligen kommer att finnas mer gräsätare än grässtrån.

Keith har många bra poänger, men liksom det mesta med livsmedelsindustrin gäller det att förhålla sig kritiskt. Hon säger till exempel att utan jordbruket hade människan inte haft så många sjukdomar som idag och tar fram fakta som visar att hälsan har försämrats sedan vi övergick till jordbrukslivet. "Osteologer kan titta på på ett ben och direkt avgöra om personen levde som jägare/samlare eller i ett jordbrukssamhälle. Jägarnas ser bra ut, men jordbrukarnas går i bitar". Hon menar att de ettåriga grödorna vi äter idag, som spannmål och produkter som görs av dessa, sakta men säkert bryter ner vår kropp. Men vi äter dem och förädlar dem, för att de aktiverar hjärnans belöningscentrum. Man kan säga att de, på sätt och vis, har erövrat världen. Hon säger att även sojabönan är farlig för kroppen, eftersom den bland annat innehåller trypsin, som är ett "matsmältningsenzym som produceras i bukspottkörteln", samt fytoöstrogener, som liknar kroppens eget östrogen. Att ha en enbart vegetarisk kost kommer förr eller senare att leda till svält, menar Keith, eftersom många viktiga vitaminer (A, D, K och E) endast går att hitta i animaliska fetter och dessa behövs för att kroppen ska absorbera mineraler och smälta proteiner. Längst bak finns det en tretton sidor-lång litteraturförteckning, men som sagt, kritiska ögon är nödvändigt när det gäller forskning från livsmedelindustrin, då det i många fall är oklart vilka storföretag det är som har sponsrat vad för att de ska få ett mer gynnsamt resultat.

Vegomyten är uppdelad i följande kapitel: "Moralvegetarianer", "Politiska vegetarianer" och "Näringsvegetarianer" och avslutas med "Rädda världen" i vilken hon sammanfattar de tidigare kapitlen.

Enligt Keith är vegetarianismen byggd på en myt, som bland annat säger att man inte dödar djur om man äter växter. Det finns en föreställning om att inget liv går till spillo, när man är vegan/vegetarian, men "[v]i lever i stadsmiljöer, långt från de ödelagda floder, grässlätter och våtmarker, där miljontals djur dör för våra middagar". Keith är kritisk mot all industriell jordbruk, inklusive köttindustrin (då det foder djur får sällan ingår i deras "naturliga föda", det vill säga det de äter i sitt "naturliga tillstånd"), eftersom det omöjligt kan vara hållbart. Det kan inte vara hållbart att regnskogar skövlas och landskap förstörs, för att människor ska odla mat som djur och människor ska äta (2007 skrev Naturskyddsföreningen en artikel om hur sojabönan "äter regnskog" och jag vet att det i senaste tidningen av deras medlemstidning Sveriges Natur, också finns en notis/artikel om detta). Det kan inte vara hållbart att behöva använda fossila bränslen för att producera mat. Det kan inte vara hållbart att odlad mat skeppas över halva jordklotet för att andra sidan ska få mat, medan den sidan som odlar maten svälter. Vad som däremot är hållbart, enligt Keith, är att människan återgår till att leva i symbios med naturen. Det handlar inte om "dominans och underkastelse", utan om att vara ett med ekosystemen.

Badskumt - gifterna som gör dig ren, fräsch och snygg

Den som någon gång har försökt förstå innehållsförteckningen på till exempel schampo, tandkräm och hudkräm, vet nog att det är ungefär lika lätt som att lära sig alla växters namn på latin utantill. Hur kan det vara så att vi som konsumenter inte vet vad företagen och dessa skönhetsindustrier fyller tuberna och burkarna med, men ändå känner ett tillräckligt stort förtroende för, för att applicera innehållet på vår ömtåliga hud och riskera att påverka hela planeten? Det är inte en fråga som Katarina Johansson besvarar i sin bok Badskmt - gifterna som gör dig ren, fräsch och snygg. Snarare försöker hon tala om vad de olika ingredienserna är och hur dessa kemikalier påverkar kroppen och miljön.

Många ämnen är svårnedbrytbara och kan lagras i organismer i flera år. Ju högre upp på näringskedjan man är i, desto högre halter av kemikalier får man i sig. Trots att användningen av dessa kemikalier inte har pågått under en lång tid, i jämförelse med hur länge det har funnits liv på jorden, kan man se effekterna i naturen redan nu. Ungar föds deformerade och reproduktionen minskar. Det här påverkar även oss människor.

 

I det vanliga schampot finns antagligen följande ingredienser som mer eller mindre är "nödvändiga" för att håret ska kännas rent och mjukt efteråt: 

- Natriumlaurylsulfat (SLS). 

Det här finns i det mesta som löddrar, som schampo, Bamses barntandkräm och Svanenmärkta Bliw-tvålar. Problemet med SLS är att det torkar ut huden och kan orsaka hudinflammation och hårbottenproblem, därför måste man tillsätta andra kemiska ämnen som tar bort den här effekten, som glycerin, silikoner eller rapsolja. Den danska Miljøstyrelsen har själv valt att klassificera SLS som ett CMR-ämne. "Det är sådana som kan vara cancerframkallande, kan ändra den genetiska informationen (mutagena) och/eller vara reproduktionstoxiska". Anledningen till att SLS finns på den danska listan, har inte en vetenskaplig forskning som grund, utan bygger på en datormodell som jämför ämnen med samma struktur med varandra.

- Parfym.

I innehållsförteckningen brukar det bara stå "parfum" utan att specifikt nämna vilka ämnen. En doft kan innehålla flera ämnen i väldigt små mängder, men klumpas oftast ihop på ingredienslistan. De mest allergiframkallande ämnena måste dock uppges var för sig om de finns i en viss mängd. Många av parfymblandningarna innehåller ftalater som ska göra så att doften varar längre, nackdelen är dock att ftalater kan orsaka hormonella bekymmer för pojkfoster. Vi konsumerar så mycket parfym att det renade vattnet, vid reningsverkets utlopp doftar av parfym.

- Konserveringsmedel. Okej att det inte är konserveringsmedlen per se som gör att håret är renare efter duschen, men det är dessa som gör att schampot kan stå hur länge som helst på hyllan utan att ingredienserna möglar. Dessa medel försvårar bland annat reningsarbetet av vatten, när de kommer ut i naturen och vissa av dem tror man är hormonstörande.

Men vad ska man som konsument göra? Katarina Johansson avslutar det hela med ett kapitel som heter Hjälp på vägen, där hon ger råd på hur man ska tänka och vad man kan göra, som till exempel  att man ska undvika produkter i sprayform och parfymera hårtopparna istället för direkt på huden och så vidare.

 

Johansson ger vidare recept på saker man kan göra själv, som schampo på ägg, honung och bikarbonat, och ansiktsmask på naturell yoghurt och honung. Det finns såklart ett litet dilemma med att röra ihop ätbara saker och sedan applicera det på hud, när det samtidigt finns människor runt om i världen som svälter. Så här skriver hon: "Jag tycker också att maten gör bättre nytta i magen. Samtidigt gillar jag inte svårnedbrytbara kemikalier i avloppet. Vare sig man använder syntetisk eller ätbar kosmetiska så tror jag att det viktigaste är att vi drar ner på konsumtionen. Vi behöver inte så mycket som vi tror och inte heller så ofta som vi tror, vi är bara fångade i en norm."

Johansson avslutar det hela med ett uppslagsverk över de ämnen som danska Informationscenter for Miljø & Sundhed tycker orsaka problem för antingen hälsa eller miljö, men hon har också lagt till ämnen som hon själv tycker att man ska undvika. Badskumt - gifterna som gör dig ren, fräsch och snygg är skriven 2011 och mycket (eller tvärtom, lite) kan ha hänt sedan dess. Nya ämnen kan ha tillkommit medan gamla kan ha blivit förbjudna. Eftersom regleringen av vilka ämnen och kemikalier som får förekomma på marknaden är rätt så korrupt, läggs mycket ansvar på konsumenten själv. Självklart har man ett val, men man måste veta vad det är man väljer, skriver Johansson. Man måste lära sig vilka ämnen man ska hålla sig borta från och tänka själv. För framtiden.


LÄS MER:
För den som vill ha den danska listan över farliga kemikalier, har jag googlat fram danska Miljøstyrelsens lista "List of Undesirable Substances" från 2009. På den står det vad de olika ämnen kan ha för andra namn, vilken grupp av ämnen de tillhör och varför de är med på listan. Här.

2013 publicerade svenska Naturvårdsverket rapporten "Gifter & Miljö 2013 - om påverkan på yttre miljö och människor", som samlar bland annat studier och resultat från miljöövervakningsprogram som mäter halter och påverkan i den svenska naturen. Här.