Hoppas det smakar bra

Jag stänger boken med ett "wow", utan att riktigt veta varför.

Junko Takase har skrivit en roman som huvudsakligen handlar om tre kollegor på ett företag som arbetar med förpackningsdesign. Mest handlar det om Nitani-san, vars mest utmärkande drag kanske är att han är fullständigt ointresserad av mat. Han äter mest snabbnudlar och önskar att det fanns ett piller man kunde ta istället för att äta. I övrigt jobbar han mest, Det finns någon sorts slumrande intresse för litteratur, men det är oklart i vilken utsträckning han faktiskt ägnar sig åt det. Det verkar mest vara jobba, äta snabbnudlar och scrolla mobil, sova, repetera. Samtidigt verkar han vara lågmält arg på det mesta.

"/.../ Men Nitani-san kände på sig att han ändå skulle jobba här fram till pensionen, så det spelade nog ingen roll. Det var 30 år fram till dess. Om pensionsåldern höjdes till 70 år innebar det att det var närmare 40 år kvar. Lång tid Lång tid, men inte så svindlande lång. Inte längre. Fortsatte man bara att äta och sova, vakna och äta, skulle dagarna gå fort. Och rätt var det var hade all tid förflutit."

På samma kontor hittar vi Oshio-san. Hon tycker om mat, på en rimlig nivå. Och sitt jobb, också på vad som verkar vara en rimlig nivå. Kanske tycker hon allra mest om att prestera. Hon tycker dock inte om personer som hon upplever inte drar sitt strå till stacken. Därför är hon öppet arg på den tredje huvudpersonen, Ashikawa-san.

Ashikawa-san verkar vara just en sådan person som inte bidrar lika mycket som alla andra. Hon verkar sätta en stolthet i att vara lite av ett våp, och går ofta hem "tidigt" (vilket väl skulle vara normal tid för oss, men inte i Japan där man förväntas jobba helt sjuka dagar) på grund av huvudvärk... För att sedan komma tillbaka dagen därpå med prydligt förpackade hembakta sötsaker som alla förväntas ooh:a och aah:a över. "Varken ryggrad eller pannben. En känsla lika grumlig som vattnet på botten av en odiskad kastrull tog form i hans inre när orden kom till honom. Då gav han upp alla sina ansträngningar att respektera henne." så tänker Nitani om Ashikawa. Ändå börjar han, av oklara skäl, dejta henne.

I början av romanen tror jag att det skulle bli ett solklart fall av "je suis Ashikawa-san", den som värderar annat än jobbet och gör tveksamma prioriteringar som att baka istället för att jobba. Men såhär med facit i hand kan jag känna igen mig i vissa drag hos alla tre karaktärer. I Nitani-sans pragmatiska inställning till jobbet (typ det är inte speciellt kul men vad ska man annars göra om dagarna), i Oshio-sans irritation över att man ska behöva göra sådant ståhej över fikan på jobbet, och irritation över folk som smiter undan och ökar belastningen på alla andra. I Ashikawa-sans baknörderi.

Arbetskulturen står i bjärt konstrast mot den västerländska; att arbeta från tidig morgon till midnatt måndag-söndag är väl olagligt här, eller i alla fall verkligen inte något som förväntas av en (eller vad vet jag om hur det är att jobba på typ McKinsey, har hört att det ska vara gräsligt). Matkulturen däremot har definitivt sina likheter. De få personer som inte alls är intresserade av mat lär ha det lika besvärligt här som Nitani-san har det i Japan. Själv blir jag också lite generad av allt för mycket uppmärksamhet kring något jag tagit med till jobbfikan. Fika och var glad men lägg ner ooh- och aah:andet...

Det jag inte gillar något vidare med den här boken är att den då och då, utan förvarning, skiftar perspektiv från Nitani-san till Oshio-san. Utöver att göra mig förvirrad tycker jag heller inte att Oshio-sans perspektiv tillför något. Jag antar att Takase ville ge sig själv möjligheten att beskriva Nitani-san utifrån, visa läsaren hur en mindre extrem karaktär ser på honom, men jag tycker att det framgår utmärkt ändå. Och om det nu ska växlas perspektiv, varför i hela friden får vi inte komma in i Ashikawa-sans huvud? Det hade varit betydligt intressantare om ni frågar mig.

Allt annat gillar jag, och Hoppas det smakar bra seglar rakt in på min favoritlista.

Happy food

blåmesen är alltså på't igen, jakten efter någon sorts quick fix för tillvaron. Kanske kan man äta sig glad? En före detta SVT-TV-kock kan väl inte ha skrivit en bok utan rimligt vetenskapligt underlag? Dessutom konsumerar jag just nu kokböcker i en osund takt*, och det finns visst lite recept insprängda här också. Vi kör!

Happy food, med undertiteln Om hur mat och lycka hänger ihop (visst låter det ändå lite lovande?) kom ut år 2017, men känns faktiskt redan relativt utdaterad. Inte så att allt som står i den har motbevisats, utan mest att det inte känns så rykande aktuellt: TV-kocken Niklas Ekstedt och journalisten Henrik Ennart sjunger tarmflorans lov, berättar vad vi borde äta mer av för att gynna denna och presenterar parallellt med detta en lång och inte så vansinnigt intressant tirad av latinska namn på olika tarmbakterier. Ett och annat recept får vi som sagt på köpet, men ytterst få ser så värst lockande ut för undertecknad; mycket faller under kategorin två korslagda morötter och ser helt enkelt inte ut som mat som man blir mätt på.

Antagligen hade jag tyckt att innehållet i den här boken var mer intressant om det inte vore för att jag läst lite av Food Pharmacys grejer, upplevt en viss tveksamhet, och gått vidare med att läsa en del kritiska artiklar (den här, till exempel) som raskt övertygade mig om att det faktiskt inte riktigt är så enkelt som att tarmfloran är svaret på allt (och även om den vore det, så är Food Pharmacys recept antagligen inte vägen dit). Min tveksamhet kan också bero på att yrkespersoner såsom Emma Frans, Agnes Wold och Amina Manzoor, som förespråkar rimlig källkritik och nyansering gällande allsköns forskningsrön (bara för att man kan visa att något gäller för bananflugor eller möss så gäller det till exempel inte nödvändigtvis för oss människor) vunnit mark sedan dess.

Kort sagt är jag lite skeptisk till att vägen till lycka faktiskt skulle gå via våra tarmfloror, även om det naturligtvis är en pusselbit i det hela. Och även om den gör det så tycker jag inte att en kvarts spetskål, en halv broccoli och en åttondels pumpa, med lite olja och frön på, låter som en rimlig middag.

Om man ska ta på sig ett par positiva glasögon så är Happy food, bortsett från uppräkning av bakterier, en mycket lättsmält och intresseväckande historia med en positiv underton; okej, stress, transfett och nudlar är kanske inte det bästa för våra kroppar, men du behöver inte kasta allt som är gott och späka dig i övrigt, även små förändringar gör skillnad. Det är också orättvist att nämna boken i samma andetag som Food Pharmacy eftersom författarna till Happy food faktiskt verkar ha ansträngt sig lite för att vara både rimliga ("vi tycker inte det låter så kul att äta grön, sträv banan eller att käka en tesked potatismjöl varenda morgon, vill du göra det så kör på, vi tycker det finns godare sätt") och skeptiska till diverse hypade livsmedel ("okej, gurkmeja ser kul ut, men visste du att om du inte hettar upp den med olja och svartpeppar så gör den ingen nytta ändå, faktiskt?"). Dessutom blev jag faktiskt inspirerad att prova korngrynsgröt, som var gott om än tidsineffektivt och inte lika krämigt som den vanliga hederliga havregrynsgröten.

Vad jag tar med mig av denna självhjälpsbok med kokboksinslag eller tvärtom? Mja, tja. Att oliv- och rapsolja är bra, att hel råg och helt korn är bra (om man nu kan övertyga resten av hushållet om att det är rimlig mat), att nötter och frön är bra (om man nu inte är allergisk) och att rödbetsjuice tydligen är oerhört revolutionerande.  Vänta nu, visste jag inte allt detta redan..? Om det är något av detta som jag tänkte låta påverka min vardag framöver låter vi vara osagt.

För information: Happy food har också fått en uppföljare, Happy food 2.0, som kom 2018 och om man får tro bokus reklamtext låter som ungefär mer av exakt samma sak, även om den också utlovar recept som ska vara lämpliga för exempelvis barnfamiljer.

* Tyvärr känns det kanske inte så relevant att recensera kokböcker, men exempelvis har Jamie Olivers Vego, Julia Tuvessons käka grönt och Caroline Wilbois och Johanna Anderssons Dietistens val (uh, tråkigt namn) har bjudit på en hel del gott hemma i fågelboet på sistone.

Tio lektioner i matlagning

Kära fågelvänner.

Februari 2018 svischade förbi mig på en millisekund och jag befarar att mars kommer att göra likadant, trots att våren inte verkar ha lika bråttom. Inte för att jag har något emot att ha mycket att se fram emot som får tiden att gå snabbare, men det finns stunder i all den hektiska röran som jag saknar tid för introspektion. Inför det nya året var ett av mina mål att ta hand om mig själv mer än tidigare och det är definitivt något jag behöver bli bättre på.

Rosianna Halse Rojas, en person som jag har följt på internet i minst ett halvt decennium, har ett projekt som hon kallar för "Back burner" (som betyder ungefär: ett ställe där saker läggs åt sidan för viktigare saker), i vilken hon under en längre tid lagar mat utifrån endast en kokbok och reflekterar över sin psykiska hälsa och mående. Inspirerad av henne, tänker jag försöka ägna mig mer tid åt matlagning. Jag har upptäckt att det är något meditativt i att välja ut råvaror i mataffären och sedan följa ett recept i den mån det går. Jag är helt för att experimentera med mat för att få fram nya maträtter, men ganska ofta hamnar jag i samma mat- och smak-spektrum och behöver hjälp med att komma ut ur min komfortzon.

Min tanke är att under en månad, eller två om det inte finns tid, laga maträtter från en och samma kokbok. Den första kokboken i min väg mot en bättre *~inre~* hälsa är Lotta Lundgrens bok Tio lektioner i matlagning och det är precis som det låter. Lundgren lotsar oss igenom tio nivåer som en guru för att vi ska bli bättre kockar och framförallt modiga. Denna kokbok är inte som alla andra som kommer ut i handeln dessa dagar. Den är inte utformad för att locka till matlagning med glansiga bilder. Det är snarare så att man läser den för att ta del av Lundgrens filosofi, som jag tycker är vettig, eftersom boken inte är illustrerad alls.

En av punkterna i bokens bruksanvisning, som inleder, är "Mat är mycket mer än mat. Mat hänger ihop med allt det trevliga och knepiga i att vara människa". En annan är "Var modig och förlåtande, det är bara lite mat". På många sätt är därför Lundgrens bok mer en handbok, än en bok fylld med recept, inte bara för den som inte vet hur man lagar mat i praktiken, men också för den som har tappat gnistan. "Att laga mat är något man blir bra på för att man vill bli det och för att man hittat det roliga och meningsfulla i att äta och laga god mat till sig själv och till andra", skriver Lundgren i den första lektionen som fått rubriken "Känslor".

I ett annat kapitel, kallad "Kost", skriver Lundgren om hur hon ser på dagens dieter samt ger oss en historielektion i kost. Hennes förhållning till mat är naturligtvis något som genomsyrar hela hennes matfilosofi och jag önskar att fler kunde läsa och ta till sig. Enligt Lundgren har vi aldrig varit så ätstörda som vi är idag, trots att vi exponeras för mat överallt. Vi överöses av råd och vetenskapliga studier, men glömmer bort att även dessa är finansierade och har kanske en baktanke med rekommendationerna. Ett av Lundgrens råd är därför att "sluta med kost och börja med mat". Mat ska vara roligt och njutningsfullt.

Varje lektion avslutas med övningsuppgifter och när man har gjort alla så är man typ klar! Färdigbakad, redo att ta över världen med nya smakkompisar! Nackdelen med själva boken är att den inte är inbunden, vilket gjorde det svårt, nästintill omöjligt, att ha boken uppslagen under matlagningen. Jag tyckte dock att de små inslagen av korrespondens mellan Lundgren och förläggaren gällande en kefirsvamp, var underhållande om än något onödiga. När jag läste boken första gången från pärm till pärm, var den nästan fylld av post it-lappar, där jag hade märkt information jag skulle skriva ner och spara till framtida bruk, samt recept som jag skulle laga. Jag gjorde slutligen två recept, bland annat röd moussaka, och tyckte att de var lätta att följa och dessutom goda.

Tio lektioner i matlagning avslutas sedan med en lista på smakkombinationer som passar med varandra, för att läsaren ska fortsätta med utforskandet på egen hand. Päron ska tydligen passa väldigt bra med blomkål, citron, grädde och ingefära. Men hur ska man få ihop allting? Det är något man själv får improvisera sig fram. Riktigt så modig känner jag inte att jag har blivit, men tar med mig en del av Lundgrens kärlek till hantverket. Att börja med Lundgrens Tio lektioner i matlagning känner jag var en bra start på matåret 2018. Jag har redan påbörjat nästa kokbok och ser fram emot allt den har att lära mig. Men det är ett annat inlägg.

Surr!

Hur mår maten? - djurhållning och djurskydd i Sverige

Per Jensen är professor i etologi och författare till boken Hur mår maten? - djurhållning och djurskydd i Sverige, i vilken han bland annat visar hur domesticeringen av djur har förändrat människans livsvillkor och djurens utseende och beteende. Han ställer också frågan huruvida det går att mäta djurens välfärd eller ej, när de inte själva kan säga något, samt om det är moraliskt att äta djur. Vidare berättar han om hur djurhållningen ser ut i Sverige i jämförelse med resten av Europa, hur djuren har det från födsel till slakt och vad skillnaderna är mellan ekologisk och icke-ekologisk djurhållning.

Inledningsvis ger Jensen en snabb överblick på hur djurhållningen har förändrats: i jämförelse med hur det var i mitten av 1970-talet, då 4% av befolkningen, cirka 300 000 människor, var sysselsatta inom jordbruket, är samma siffra idag nära 1%. Trots det, eller på grund av det, har gårdarna vuxit: "Den genomsnittliga mjölkgården hade i mitten av 1970-talet ökat till omkring 30 kor från 1930-talets färre än tio. Nu, några få decennier senare, har medelantalet kor stigit till över 70 och de allra största gårdarna kan ha 1000 djur eller fler. Slaktsvinsgårdar med 5000 grisar är inte ovanligt" (s. 14). Det låter som många djur och är det i verkligheten också och även om vi idag har mer kunskap än någonsin om hur djuren ska ha det för att må som bäst under sina liv, är djurhållningen inte helt optimal. När djurhållningen sker, som idag, bakom stängda dörrar och på stora fabriker och gårdar, är det mycket lättare att behandla djuren som endast en produkt, utan känslor och behov som andra djur. En Rosa blir endast ett nummer, någon i mängden som ska säljas till ett så billigt pris som möjligt, i en förpackning som vi förknippar mer till mat och näring, än ett djur som faktiskt har levt.

Det finns en djurskyddslag i Sverige, men det är en så kallad "ramlag" med allmänna utsagor som kan tolkas lite hur som helst. Därför finns också förordningar från regeringen, som är tydligare regler än det som står i lagen, men Jensen skriver att "merparten av det som står i förordningen är instruktioner till Jordbruksverket om vilka detaljer de behöver definiera och formulera närmare bestämmelser om" (s. 68). Det är förvirrande att det är så många steg av bestämmelser och "många upplever det störande att de inte alltid tycks tala samma språk" (s. 69). Som exempel nämner Jensen att det i ramlagen står att djuren ska kunna bete sig naturligt, men i föreskrifterna från Jordbruksverket står det vidare att det är tillåtet att ha slaktsvin i en box där varje gris har mindre än en kvadratmeter till förfogande. I sitt naturliga tillstånd, använder grisar ibland tusentals kvadratmeter för att leta efter föda, böka, umgås och bygga bon. Jordbruksverket utfärdar dels föreskrifter och dels allmänna råd. Föreskrifterna är jämställda med lagen, medan de allmänna råden "innehåller förslag på hur man på lämpligaste sätt kan uppfylla reglerna" (s. 68).

När Jensen skriver boken, 2012, har en statlig utredning av lagen presenterats som föreslår ändringar i lagen, men grundprinciperna för strukturen är samma. Jag har letat på Sveriges riksdags hemsida efter mer och förhoppningsvis nyare information om framsteg i denna utredning kring en ny djurskyddslag och det här är det senaste jag har hittat, från 9 april 2014. Det är dåvarande landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) som besvarar en fråga från Jens Holm (V):

"Jens Holm har frågat mig om jag avser att verka för en proposition baserad på de återstående delarna av djurskyddslagsutredningen. 

Regeringen har tillsatt, som Jens Holm också pekar på, den mest omfattande utredningen av djurskyddslagen som gjorts sedan lagen trädde i kraft för nu drygt 25 år sedan. 

Mot bakgrund av utredningens förslag har regeringen föreslagit vissa ändringar i den nu gällande lagen. Bland annat föreslogs i proposition 2013/14:41 ett förbud mot att genomföra sexuella handlingar med djur. Riksdagen antog regeringens lagförslag och det nämnda förbudet trädde i kraft den 1 april i år. 

Lagstiftningsförslag av den omfattning som det här är fråga om tar tid att bearbeta och analysera. Det behövs ytterligare analys av delar av utredningens förslag. Mot den bakgrunden har regeringen inte kunnat överlämna en proposition till riksdagen under våren 2014, så som tidigare planerats och aviserats. Vi kommer att arbeta vidare med djurskyddslagstiftningen och jag avser verka för att en proposition kommer till stånd." 

Det tredje kapitlet har rubriken "Kan man mäta hur djuren mår?" och svaret är ja, det kan man, men som Jensen skriver är välfärd ett relativt begrepp. Att djuren är friska är så klart det viktigaste, men det kan också vara det omvända. Ett djur kan vara friskt, men vara stressat och har beteendestörningar. Att djur reproducerar och växer är något som tidigare innebar välmående, men dagens djur har avlats fram till att vara så produktiva och växa så mycket som möjligt, "välfärden måste vara mycket dålig innan en gris slutar växa eller en höna upphör att lägga ägg" (s. 38). Att djuren ska få leva i ett så naturligt tillstånd som möjligt är en omöjlighet eftersom ingen vill betala ett så högt pris som det skulle kosta.

Ett kapitel ägnas åt djurhållningens miljöpåverkan. Det är ingen tvekan om att djurhållningen har en stor påverkan på miljön. Enligt Jensen står jordbruket för ungefär en femtedel av utsläppen av växthusgaser i världen och av den här femtedelen är cirka 80% från djurhållningen. Inräknat är t ex djurtransport (till uppfödningsgårdar och vidare till slakt), utsläpp från fabriker, djuren själva och traktorer och skördetröskor, för odlande av foder, transport av djurfoder (från regnskogsområden där sojabönor odlas), osv osv osv.

All djurhållning ska inte dras över en kam, utan bör granskas enskilt, vilket också Jensen gör. Ett kapitel ägnas åt mjölk och nötkött, ett annat åt grisuppfödning, ett tredje åt äggproduktion och kycklinguppfödning och ett fjärde åt får, päls, fisk och annat. Det går inte att betona tillräckligt på hur viktig den här boken är, dels för upplysning och dels för insikt.

Men, undrar kanske en annan, varför fortsätter vi med detta spektakel om varken miljö och djur mår bra? Ett av Jensens argument är att med betande djur får vi öppna landskap och en biologisk mångfald som inte hade varit möjlig utan djuren, men det är enligt mig ett klent argument, eftersom djurhållningen förstör så mycket på andra håll. Det kanske bör tilläggas att Jensen varken är vegetarian/vegan eller förespråkar en kost utan djur. Han kan inte se en framtid utan att djur slaktas, men anser att konsumtionen bör minskas. Han tror på konsumentmakt, om konsumenten vill betala mer för en bättre djurhållning, med långsam tillväxt och där djur inte föds upp för att bli större än vad det är hälsosamt och producera så mycket mjölk som möjligt, kommer det också att bli så. Jag vet inte jag.

Hur avrundar man ett deppigt inlägg om djurhållning? Med att det finns hopp också i de farligaste haven? Ska vi vara glada över att Sverige verkar ha mycket bättre regler för djurhållning än i övriga EU? Att vi inte har något som kallas för gödkalvsuppfödning, där kalvarna föds upp på endast mjölk (-> blodbrist -> vitt kött -> delikatess) för att sedan slaktas vid tre månaders ålder? Att svenska kycklingar åtminstone får inredda burar?

Jag tycker inte att man har rätt till att tvinga andra människor till att helt utesluta animalier i sin kost. Vad som däremot är viktigt är att upplysa hur det faktiskt ser ut. Det här är hårda fakta om hur djuren har det under sin livstid, ingen mjuk vetenskap. Det handlar om val som vi som konsumenter måste göra varje dag. Så länge de som bestämmer inte har tillräckligt med hårda nävar, är det upp till oss som konsumenter som kan påverka. En ska veta att för att Rosa ska producera mjölk, måste hon föda kalvar. Dessa kalvar kommer att tas ifrån henne, för att hennes mjölk ska gå till oss. För allas bästa, bör en konsument göra sig medveten om vad denna konsumerar. Därför vågar jag nästan säga att det här är en av livets viktigaste böcker.


Hur mår maten? - djurhållning och djurskydd i Sverige
Per Jensen, Natur & Kultur, 2012

LÄS OCKSÅ
Matens pris - boken som matindustrin inte vill att du ska läsa av Malin Olofsson och Daniel Öhman 

Vegomyten - Maten, rättvisan och en hållbar framtid

Lierre Keith var vegan i mer än 20 år, men lärde sig att hon skadade både kropp och jord genom de val hon gjort med kosten. En av hennes ståndpunkter som vegan var att hon inte ville döda djur. Hon försökte odla sin egen mat, men märkte snart att jorden behövde mat i form av kväve, fosfor och kalium, med andra ord: gödsel, "blod och ben". Hon skriver att hon hade kunnat använda andra kvävekällor, syntetiskt gödsel som består av fossilt bränsle, liksom det industrin använder idag. Detta är dock inte hållbart, eftersom de fossila bränslena förr eller senare kommer att ta slut. Det är inte heller bra för jordmånen, som i sig är ett ekosystem människan dagligen förstör. Det dröjde inte länge från det att hon bestämde sig för att bli vegan, som hennes kropp började haverera, men hon gav inte upp utan fortsatte och nu får hon lida av de kroniska konsekvenserna.

Hon har skrivit Vegomyten bland annat för att tala om att rovdjur inte endast kan leva på cellulosa, men det kan dock gräsätare. Gräsätare och gräs har sedan länge levt i symbios med varandra. Utan gödsel och någon som förvaltar de mineraler som finns i växterna, samt betar ner dem, utsätts landskapet för väder och "jordstrukturen förstörs". Utan rovdjur kommer det att bli för många gräsätare och det kommer att leda till att det slutligen kommer att finnas mer gräsätare än grässtrån.

Keith har många bra poänger, men liksom det mesta med livsmedelsindustrin gäller det att förhålla sig kritiskt. Hon säger till exempel att utan jordbruket hade människan inte haft så många sjukdomar som idag och tar fram fakta som visar att hälsan har försämrats sedan vi övergick till jordbrukslivet. "Osteologer kan titta på på ett ben och direkt avgöra om personen levde som jägare/samlare eller i ett jordbrukssamhälle. Jägarnas ser bra ut, men jordbrukarnas går i bitar". Hon menar att de ettåriga grödorna vi äter idag, som spannmål och produkter som görs av dessa, sakta men säkert bryter ner vår kropp. Men vi äter dem och förädlar dem, för att de aktiverar hjärnans belöningscentrum. Man kan säga att de, på sätt och vis, har erövrat världen. Hon säger att även sojabönan är farlig för kroppen, eftersom den bland annat innehåller trypsin, som är ett "matsmältningsenzym som produceras i bukspottkörteln", samt fytoöstrogener, som liknar kroppens eget östrogen. Att ha en enbart vegetarisk kost kommer förr eller senare att leda till svält, menar Keith, eftersom många viktiga vitaminer (A, D, K och E) endast går att hitta i animaliska fetter och dessa behövs för att kroppen ska absorbera mineraler och smälta proteiner. Längst bak finns det en tretton sidor-lång litteraturförteckning, men som sagt, kritiska ögon är nödvändigt när det gäller forskning från livsmedelindustrin, då det i många fall är oklart vilka storföretag det är som har sponsrat vad för att de ska få ett mer gynnsamt resultat.

Vegomyten är uppdelad i följande kapitel: "Moralvegetarianer", "Politiska vegetarianer" och "Näringsvegetarianer" och avslutas med "Rädda världen" i vilken hon sammanfattar de tidigare kapitlen.

Enligt Keith är vegetarianismen byggd på en myt, som bland annat säger att man inte dödar djur om man äter växter. Det finns en föreställning om att inget liv går till spillo, när man är vegan/vegetarian, men "[v]i lever i stadsmiljöer, långt från de ödelagda floder, grässlätter och våtmarker, där miljontals djur dör för våra middagar". Keith är kritisk mot all industriell jordbruk, inklusive köttindustrin (då det foder djur får sällan ingår i deras "naturliga föda", det vill säga det de äter i sitt "naturliga tillstånd"), eftersom det omöjligt kan vara hållbart. Det kan inte vara hållbart att regnskogar skövlas och landskap förstörs, för att människor ska odla mat som djur och människor ska äta (2007 skrev Naturskyddsföreningen en artikel om hur sojabönan "äter regnskog" och jag vet att det i senaste tidningen av deras medlemstidning Sveriges Natur, också finns en notis/artikel om detta). Det kan inte vara hållbart att behöva använda fossila bränslen för att producera mat. Det kan inte vara hållbart att odlad mat skeppas över halva jordklotet för att andra sidan ska få mat, medan den sidan som odlar maten svälter. Vad som däremot är hållbart, enligt Keith, är att människan återgår till att leva i symbios med naturen. Det handlar inte om "dominans och underkastelse", utan om att vara ett med ekosystemen.

Matens pris - boken som matindustrin inte vill att du ska läsa

Reportrarna Malin Olofsson och Daniel Öhman på Sveriges Radio åkte jorden runt, för att ta reda på hur det kommer sig att maten som finns i våra mataffärer är mycket billigare än någonsin. Sanningen, som numera finns nedtecknad på svart och vitt i den här boken, är mycket hemskare än vad man tror. Bland annat går det att läsa om sönderavlade djur, som främst avlas fram för att ge mer kött, snabbare än andra. Att djuren far illa är det ingen som bryr sig om, lika lite som ingen bryr sig att kreaturens ben är så svaga att de inte kan gå långa sträckor utomhus, utan att bryta dem. Det här handlar om att producera så mycket som möjligt på kort tid. Vi har sett skräckhistorierna från gårdarna på film, men bilderna av grisar med söndertuggade knorrar verkar på något vis ha försvunnit från vår näthinna? Och så köttskandalen i höstas, som inte står med i boken, men som är ett resultat av den rådande prispressningen och produktionsökningen.

Olofsson och Öhman åker även till Brasilien, som är störst i världen på sojaproduktion, och besöker stora som små plantage, som sår endera genmodifierade bönor och endera konventionella. De träffar människor och människor vars odlingar har tagit skada av de stora plantagens bekämpningsmedel, bekämpningsmedel som för längesedan har förbjudits i Europa, men som i allra största grad ännu används här, för att det är ett effektivt sätt att slå ut allting, för att man då snabbare kan börja livscykeln på nytt. Det finns fler negativa sidor av sojabönsodling: jorden blir fattigare på näringsämnen, de genmodifierade bönor slår ut de konventionella, skogar skövlas för att bli åkrar ...

Att läsa Matens pris är som att få ett knytnävsslag i magen. Det är så mycket som jag inte vet om hur maten produceras, och jag tror att det är många med mig, att en helt ny värld öppnas. Något som slår mig när jag läser Matens pris är att mycket av ansvaret läggs på konsumenten. Det är konsumenten som styr hur produktionen går till och konsumenten vill att maten ska vara billig, hur det går till, vilka som skadas, det bryr den mindre om. Men politikerna då? De kan inte göra så mycket så länge de är oense om miljö-, arbets- och övriga produktionsaspekter. I Holland får till exempel växthusodlare miljoner i bidrag i jordbrukssstöd, samtidigt som de betalar lägre skatt. Växthus som drivs av naturgas året runt och gödslas med konstgödsel, är inte det allra miljövänligaste alternativet på marknaden. Och när svenska kommuner och landsting ställde nya krav på livsmedel som skulle köpas in, fick grossisterna, som protesterar mot bland annat miljökraven, rätt, vilket är helt absurt.

Att leva så här ohållbart och på andras bekostnad går inte längre. Nu handlar det om att agera rätt, att försöka vända den negativa trenden, innan allting redan är förstört. Ett bra första steg är att läsa den här boken. Avslutande ger Olofsson och Öhman några tips på hur man ska agera i mataffären, handla KRAVmärkt och ekologiskt i så stor utsträckning som möjligt, fråga personalen hur djuren har blivit uppfödda och ju sämre svar man får desto sämre är det, och välja närproducerade grönsaker. För kan man, som konsument, göra saker, borde man också agera. Gör många små saker, kan man stjälpa stora lass tillsammans.

Supermat

Supermat är skriven av Helena Nyblom, legitimerad läkare, medicine doktor samt retuscherad hurtbulle på bokens omslag. Den handlar inte helt oväntat om naturliga sätt att förbättra sin hälsa genom att äta vissa extra nyttiga födoämnen.

Efter en kort inledning om matens inverkan på våra kroppar och vårt åldrande, med förklaringar av begrepp som fria radikaler, fytokemikalier och GI fungerar boken lite som en uppslagsbok där 18 särskilt nyttiga livsmedel presenteras i bokstavsordning. Utöver beskrivningar av hur just denna mat gynnar oss finns tips på enkla sätt att få i sig vart och ett av livsmedlen samt rekommendationer och recept.

Uppslagsboksformatet är ganska lyckat även om det leder till att viss information repeteras både tre och fyra gånger. Skulle inte texten få oss på bättre mattankar är många av bilderna så vackra och tilltalande att de gör en sugen att ändra lite på sina kostvanor. Jag är dock något skeptisk till recepten, vissa verkar goda men många är ganska dyra och jag undrar om det verkligen är Nyblom själv som komponerat dem.

Den stora behållningen med den här boken är att man slipper det mesta av pekpinnarna och förbuden, genom att den lägger ett tydligt fokus på vad vi faktiskt ska äta snarare än på vad vi ska undvika. I en tid då det ofta fokuseras på kaloriantal och varningar mot enskilda substanser verkar begreppet näring inte längre användas särskilt ofta. Dock kan jag tänka mig att en person som äter enligt författarinnans rekommendationer sällan har utrymme för övrigt ätande då den sammanfattande lista jag gjorde över hur ofta man ska äta allt från blåbär (dagligen) till lax (minst tre gånger i veckan) blev mycket omfattande.

Bokens innehåll känns inte helt uppdaterat vilket är föga förvånande med tanke på att den kom ut 2007. Bara bilden i det här inlägget är faktiskt över två år gammal, så länge har jag låtit boken samla damm i bokhyllan, så jag har väl bara mig själv att skylla. Jag råder andra som har den hemma att ta fram den och bläddra en stund, men för den som vill ha senaste nytt från den vetenskapliga grenen av kostläran rekommenderar jag något lite nyare.

Den nya maten

Nej, nu ger jag upp. Den nya maten (John Elkington) är helt enkelt alldeles för förlegad och långtråkig för att jag ska orka avsluta den. På grund av ovanligt lyckad bild får den ändå en plats här på bloggen. Men varning! Den borde heta Den gamla maten. Mycket av det som här omtalas som nytt och skrämmande är idag något helt naturligt och vardagligt. Den innehåller också fragment av indoktrinering till förmån för ekologisk och icke-genmanipulerad mat.

Ayurvedisk vegetarisk kokbok

... Nja, Cecilia Kjerrulf. Jag kan nog bara säga Ayur-Veda - nej tack.

Omslaget är gulligt och ger intrycket av en lättsinnig och trevlig kokbok. Men redan i författarinnans förord blir jag tveksam. Hon har tydligen provat mängder av olika "dieter", och bland annat föreläst och hållit kurser i en annan kosthållningslära under åtta år, tills den "inte kändes tillräcklig" längre, och hon bytte till Ayur-Veda. Det känns som att hon är en person som är snabb att hoppa på flugor.

Förordet följs av en introduktion till Ayur-Veda (som betyder något i stil med livskännedom) skriven av Peter Ljungsberg. Själva kosthållningen utgår från tre doshor - kroppstyper - och vad dessa bör äta eller undvika. Bland annat ska personer som har lätt att lägga på sig vikt undvika för mycket fett. Nyskapande, eller hur? Personligen får jag intrycket att Ayur-Veda är en blandning av klyschor och kvacksalveri. Men då har jag också en ganska enkel relation till mat, och intresserar mig främst för rent kemiska egenskaper hos livsmedel.

Knappt hundra recept presenteras i en enhetlig, något tråkig stil nästan helt utan bilder. De flesta verkar krångliga, och innehåller många konstiga ingredienser. Vad sägs t ex om malt, strödadlar, hings, bockhornsklöver och rosenbladsmarmelad? Men självklart lät jag inte detta avskräcka mig, utan valde ut ett gäng recept att prova. Resultatet var knappast lysande. Jag gav upp efter fyra provade recept, eftersom att den minsta gemensamma nämnaren för maten i boken då var klart synlig; alla rätterna har samma smak av spiskummin och gurkmeja.

Visst, lite spännande var det väl att prova. Och vissa av maträtterna blev väldigt vackra. Men ärligt talat, hur kul är det när varje ny maträtt smakar som den förra? Ska du testa ayurvedisk mat, välj en annan kokbok.

Bästa receptet: Kryddris.