Leandoer spekulerar kring allt från olika kändisars bokhyllor till huruvida kvantitet trumfar kvalitet när det kommer till läsning till litteraturkritikens roll till... jag minns inte riktigt, men vissa texter hade kanske inte världens tydligaste koppling till att skriva och läsa.
Intressanta var de dock, och kändes... kultiverade? på ett sätt som jag uppskattar. Den innehöll också många intressanta boktips, som jag inte skrev ner och därmed omedelbart glömde bort.
Med det sagt tog det en evig tid att läsa ut boken, så lite seg var den kanske också.
Ett huvudtema är att ingen text existerar i ett vakuum, utan att den
blir till litteratur just i mötet med sin läsare. Att läsarens
inställning, föreställning och fantasi kan vara nog så viktig som just
det författaren skrivit. Exakt det jag ibland känner när jag läst något och kommer ut ur det med känslan av att "det är inte du, det är jag"; boken var säkert toppen men inte för mig, i alla fall inte här och nu, jag fattar inte riktigt.
Jag önskar att Leandoer har rätt när han påstår följande:
"Därför är litteraturen inte bara ett sätt att fly livets besvärligheter, utan också ett sätt att möta, bearbeta och övervinna dem."
Skulle vara skönt att kunna motivera all tid jag plöjer ner i konsumtion av litteratur.