Barnsoldater

Evin Cetins och Jens Liljestrands uppföljare till Mitt ibland oss. Återigen konsumerad som ljudbok, inläst av bland andra Philomène Grandin, och på 1.25x hastigheten.

Här blir det ännu mörkare när Cetin/Liljestrand beskriver bland annat 

hur kriminella gäng alltid ligger steget före polisen: införs visitationszoner, så att risken ökar för förortsbarnen? Rekrytera svenska barn från villaområden att langa knark istället), 

hur samhällets skyddsnät fallerar (förälder ber om hjälp då dennes barn börjat med droger och umgås med fel personer, får: ingen hjälp alls), 

hur åtgärder som ska motverka kriminalitet istället tvingar barn in i just det (en trettonåring med två kriminella bröder och enda uttalade livsmål att inte bli kriminell som utesluts från all fritidsverksamhet och alla sunda vänskapsrelationer på grund av familjens kriminella kopplingar, två elitsatsande tonårskillar som stängs av från hockeylaget efter att de börjat hamna på glid och därmed engagerar sig ytterligare i asocialt beteende), 

hur svagt rättssamhället står sig gentemot gängen (en lärare ringer polisen då en kille står beväpnad utanför skolan där hon jobbar, med påföljden att hon blir kidnappad och misshandlad av gänget, avstängd från sitt jobb för att hotbilden utgör en säkerhetsrisk, och till slut tvingas flytta, en svensk mamma inser att hon inte kan samarbeta med polisen när hennes barn befunnits i en komprometterande situation eftersom detta kommer att medföra en hotbild från gängen mot hela familjen).

Jag avråder kraftigt från att läsa/lyssna på de två böckerna i följd. Det blir för eländigt, till slut orkar jag inte ta in mer. Vad ska man ens göra, finns det ens något som funkar. Obligatorisk läsning för föräldrar tyckte kvällspressen, som tydligen vill att man ska bli ännu mer deprimerad över samtiden och sina barns framtidsutsikter.

Evin Cetin har tydligen sedan dess tagit saken i egna händer och skapat något som heter ungefär studiemotiverande jobb, där ungdomar i utsatta områden under förutsättningen att de sköter skolan får möjlighet att jobba ett par timmar på skoltid. Tur att alla inte har gett upp.

Det är läsaren som skriver boken

Sista mars läste jag ut denna essäsamling på temat skrivande och läsande av Christoffer Leandoer. 

Leandoer spekulerar kring allt från olika kändisars bokhyllor till huruvida kvantitet trumfar kvalitet när det kommer till läsning till litteraturkritikens roll till... jag minns inte riktigt, men vissa texter hade kanske inte världens tydligaste koppling till att skriva och läsa.

Intressanta var de dock, och kändes... kultiverade? på ett sätt som jag uppskattar. Den innehöll också många intressanta boktips, som jag inte skrev ner och därmed omedelbart glömde bort.

 

Med det sagt tog det en evig tid att läsa ut boken, så lite seg var den kanske också.

 

Ett huvudtema är att ingen text existerar i ett vakuum, utan att den blir till litteratur just i mötet med sin läsare. Att läsarens inställning, föreställning och fantasi kan vara nog så viktig som just det författaren skrivit.  Exakt det jag ibland känner när jag läst något och kommer ut ur det med känslan av att "det är inte du, det är jag"; boken var säkert toppen men inte för mig, i alla fall inte här och nu, jag fattar inte riktigt. 

 

Jag önskar att Leandoer har rätt när han påstår följande: 

"Därför är litteraturen inte bara ett sätt att fly livets besvärligheter, utan också ett sätt att möta, bearbeta och övervinna dem."

Skulle vara skönt att kunna motivera all tid jag plöjer ner i konsumtion av litteratur.