Det är läsaren som skriver boken

Sista mars läste jag ut denna essäsamling på temat skrivande och läsande av Christoffer Leandoer. 

Leandoer spekulerar kring allt från olika kändisars bokhyllor till huruvida kvantitet trumfar kvalitet när det kommer till läsning till litteraturkritikens roll till... jag minns inte riktigt, men vissa texter hade kanske inte världens tydligaste koppling till att skriva och läsa.

Intressanta var de dock, och kändes... kultiverade? på ett sätt som jag uppskattar. Den innehöll också många intressanta boktips, som jag inte skrev ner och därmed omedelbart glömde bort.

 

Med det sagt tog det en evig tid att läsa ut boken, så lite seg var den kanske också.

 

Ett huvudtema är att ingen text existerar i ett vakuum, utan att den blir till litteratur just i mötet med sin läsare. Att läsarens inställning, föreställning och fantasi kan vara nog så viktig som just det författaren skrivit.  Exakt det jag ibland känner när jag läst något och kommer ut ur det med känslan av att "det är inte du, det är jag"; boken var säkert toppen men inte för mig, i alla fall inte här och nu, jag fattar inte riktigt. 

 

Jag önskar att Leandoer har rätt när han påstår följande: 

"Därför är litteraturen inte bara ett sätt att fly livets besvärligheter, utan också ett sätt att möta, bearbeta och övervinna dem."

Skulle vara skönt att kunna motivera all tid jag plöjer ner i konsumtion av litteratur. 

Testosteron

Selma Brodrej, journalist född 1995, funderar över mansrollen samtidigt som hon glatt berättar hur strulig hon var under tonåren. Hon citerar och kommenterar friskt kring diverse mer eller mindre färska artiklar och böcker på ämnet, och knyter där det funkar ihop teserna med sitt eget liv. Hon diskuterar huruvida det är skit att vara man idag, huruvida det är rättvist att det är skit att vara man nu eftersom det så länge varit skit att vara kvinna, huskvinnor, feminism, incels och tradwives. Manlighet, feminism, dubbelbestraffning.

Jag kan inte direkt påstå att jag blev så mycket klokare eller fick några nya insikter kring ämnet könsroller under första halvan av 2020-talet, men jag tyckte absolut att essäerna var om inte intressanta så åtminstone underhållande. Och: deprimerande. Det verkar verkligen inte lätt att vara kille. (Men å andra sidan är det heller inte lätt att vara människa och av det följer ju naturligt att det varken är lätt att vara kvinna eller man eller för den delen icke-binär.)

Våld

Eftersom jag var ikapp med de poddar jag brukar följa valde jag istället ut en kort ljudbok i biblioteksappen, nämligen Våld av Anahita Ghazinezam. Bokens undertitel är "om träd och slöjd och män" vilket möjligen omfattar en bråkdel av de teman som berörs. Av biblioteket marknadsförs den som en "kulturljudbok", vad nu det kan vara?

Ghazinezam kom som barn med sin familj från Iran till Västerbotten, som flykting. Jag lyssnar på hennes trivsamma norrländska, brottstycken från hennes barndom, hennes liv som ung vuxen och hennes intresse, eller är det arbete?, med slöjd och samisk kulturhistoria. Tyvärr upplever jag boken som för tät för att egentligen passa som ljudbok. Man missar en mening för att man skulle skölja disktrasan och hela avsnittets poäng går en förlorad. Kanske är den bättre att läsa vanligt.

Det är sparsmakat, rörigt och jag ser ingen logik i hur ämnen kombineras om varandra. Eller vad egentligen titeln har med det hela att göra. För den skull är det inte dåligt, det känns bara lite hopslängt. När jag googlar författarinnan får jag reda på att detta är en essäsamling tillika Ghazinezams debutbok och att den första utgåvan var egenpublicerad, med hjälp av nåt stipendie från en hantverksförening. Det kan ju förklara att den inte kändes som en roman. Kritikerna verkar dock gilla just detta att det är lite kaosigt.

Inte en berättelse

När Stina Oscarson, då chef för Sveriges Radios Radioteater, gick ut med att hon hade anorexia, blev hon avskedad. En chef kan ju inte visa att hon är svag, det underminerar hela organisationen och ger ju företaget dåligt rykte. Att det tidigare funnits en chef som var bipolär spelar ingen roll - det var ju en man.

Den här historien innehåller de komponenter som genomsyrar hela denna lilla, i baksidetexten kallad essä, som Stina Oscarson skrivit om sitt liv från ett tredje person-perspektiv. Genom fragment får läsaren bitvis tillgång till vad som sker inuti Oscarssons huvud, hur hon ser på politik och samhällsstruktur och hur detta påverkar människan. Vi får också veta valda delar om Oscarssons barndom; lekarna med hennes bror på somrarna, utfrysningen i skolan från både barn och sedan vuxna, även i vuxen ålder. Just eftersom biografin inte är speciellt omfattande och ej heller skriven i jag-form, känns det mer som att läsa prosa, tänk Martina Lowdens Allt, och det ger en distans till Oscarson som person, trots att många av händelserna hon beskriver berör mig under huden.

Det är mycket som Oscarson pekar på, som får mig att tänka till. Exempelvis vill hon inte kalla sig feminist om det innebär att kvinnor ska ha rätt till att köra bil, för att den gängse människan vet att det är dåligt mot miljön att ens köra bil. Ett annat exempel på feminism: "Är kriget feministiskt för att drönarna nu gör det möjligt för manliga soldater i USA att döda terrorister i Afghanistan på dagen och ändå hinna hem och natta ungarna?" Oscarson menar också att man måste kunna ifrågasätta det självklara, även inom ett politiskt parti, för "vad är ett politiskt parti utan en mångfald av röster?" och vad är egentligen en "äkta" socialdemokrat? Det sistnämnda är något som titeln, Inte en berättelse, anspelar sig på. Det kan aldrig finnas bara en berättelse, för det finns många röster, många sidor och dessa måste få plats att höras.

Jag har läst Stina Oscarsons krönikor tidigare och har alltid önskat mig mer av hennes ord. I höstas höll hon en föreläsning för bibliotekarier som jag var på, där hon bland annat berättade en historia om kvalitet (ett mycket kärt ämne för oss som jobbar inom bibliotek), som finns i tryckt version i boken. Trots att boken "bara" innehåller 62 korta textfragment, tycker jag att Oscarson får med en gedigen mängd tankar, som blir frön som sätts i mitt huvud och börjat växa vidare. Jag märker det när jag försöker skriva om boken nu, att det inte känns som att jag kan ge den rättvisa, det kommer alltid vara någon viktig detalj jag glömmer, som t ex det här med att man bygger stängsel vid broar för att inga självmordsbenägna ska kunna ta livet av sig just det, så att ägaren av bron inte ska få dåligt samvete, inte detta: att man tar reda på varför vissa vill begå självmord. För att de mjuka värdena, en människas innersta tankar och drömmar, inte längre spelar lika stor roll om de inte kan bidra till samhällets ekonomiska tillväxt, som är ett annat ämne Oscarson har åsikter och tankar om.

Förutom mållös av förundran, lämnar Oscarsons text mig med en hunger efter mer, jag önskar att det hade varit mer. Inte nödvändigtvis mer sammanhängande, men åtminstone mer utförlig. Med Inte en berättelse, visar Oscarson att det går att gå motströms och att det kanske till och med är något att eftersträva som medmänniska. Läs den gärna.

Björnens ögonblick

Björnens ögonblick är den sjätte boken på svenska av Olga Tokarczuk och är en samling essäer, där Tokarczuk har formulerat meningar om sina tankar kring böcker hon har läst, filmer hon har sett och platser hon har varit på, samt om minnen från hennes barndom. I essän med samma titel som boken, skriver hon om den händelse när hon upptäckte att hennes verklighet skiljde sig från andra och det som hon uppfattade var "på riktigt" kanske inte var det för andra:

"Det betydde nämligen att vi var åtskilda av en stor, hotfull och mångtydig rymd som det nu gällde att inleda försiktiga förhandlingar om. Att vi har våra egna världar som visserligen uppvisar många beröringspunkter men också sådana där de står mycket långt ifrån varandra. Det gäller alltså att lära sig vad vi har gemensamt och vad som är mitt eget, och som jag alltså blir tvungen att hålla för mig själv."

I en annan essä, betitlad Djurens masker, skriver hon om hur hon känner inför djurens lidande och jämför med människans. Eftersom människan kan ta stöd i kultur och religion, har hennes lidande en mening. Det har dock inte djuren, som varken får tröst, lindring eller frälsning. Djurens lidande är således "fullkomligt, absolut". Denna tanke slog ner i mig som en asteroid och har följt mig länge. Många av Tokarczuks tankar är värda att lägga på minnet, jag har fyllt flera sidor i min skrivbok, i väntan på att läsa något längre och mer sammanhängande. Jag kan inte säga om Björnens ögonblick är en bra ingång till Tokarczuks författarskap, eftersom den är min första bekantskap. Det jag är säker på är dock att dessa aperitifer har gett mig mersmak.

Björnens ögonblick, Olga Tokarczuk (2012, sv. 2014 övers. av Jan Henrik Swahn), Ariel förlag

[Bildkälla: Sydney K.]