The mountain is you

Brianna Wiest* menar att det är oss själva vi behöver överkomma för att bli lyckligare. Om vi kan överkomma det berg som uppstås när undanträngda behov krockar med öh vad var det nu igen, andra undanträngda behov? De behov vi tror att vi har? Vår vardag? Minns inte ens, så den metaforen kan inte ha varit så väldigt klockren,  så ska allt bli bra. Låter det klyschigt? Bra. För The mountain is you är sex timmar klyschor staplade på varandra. Jag hade ingen aning om att det ens gick att lista så här många tomma ord på ett och samma ställe.

De råd hon ger är av typen "om du är orolig över din ekonomi, se till att buffertspara" eller "om du har svårt att knyta nära band till andra kan det vara för att du blivit sviken och då ska du släppa det." eller "ingen tänker på dig, alla tänker på sig själva precis som du" eller "ha meningsfulla relationer" eller "det är inte hur man har det, det är hur man tar det".

Jag förstår inte varför jag inte bara slutade lyssna efter de första 5, 10, 60 minuterna. Jag väntade väl på att det skulle komma något som kändes värt, antar jag. Det gjorde det aldrig. De här 6 timmarna av mitt liv (som visserligen kombinerades med att hänga tvätt, plocka disk och sånt) får jag aldrig tillbaka. Gör inte om mitt misstag.

Kan jag redan ha läst 2025 års sämsta bok? Nu känns det som att den enda vägen att gå bär uppåt.

* Efter att ha läst och skrivit detta inlägg googlar jag Brianna Wiest och det visar sig att hon är en 30-årig Instagramkändis utan någon som helst relevant utbildning eller erfarenhet. Inte så konstigt att detta inte gav mig något. Herregud nu måste jag VERKLIGEN sluta läsa böcker utan att kolla upp dem ordentligt i förväg. (Till mitt försvar hade den här boken skyhögt betyg på Goodreads. Note to self: sluta läsa saker som trendar på Goodreads och Tiktok.)

L'envol

Jag ville uppleva kicken av fransk ljudbok igen. Helst ville jag inte ha något som var för långt, och så ville jag ha en uppläsare som jag gillar. Den enda jag känner till är Françoise Cadol, så jag sökte på henne och tog något som lämpligt ut. Kanske skulle jag ha kollat lite noggrannare innan jag lånade just den här, för det visar sig att det här rör  sig om dubbla uppläsare: Cadol, men också författaren själv, Aurélie Valognes.

Romanen L'envol (som är svåröversatt men betyder ungefär starten, flykten, frisläppandet) är nämligen skriven med växlande perspektiv - ett stycke ur mammans perspektiv, nästa ur dotterns, tillbaka till mamman, och så vidare. Inte som en dialog, utan som att de berättar varsin historia och vi som lyssnar får båda perspektiven. Till en början är det inte helt lätt att hänga med, men efter en stund vänjer jag mig.

Gabrielle bor i hyresrätt i en förort till Paris, har jobbat inom hemtjänsten sedan hon var 17 och är ensamstående mamma till Lili. Gabrielle formar villigt hela sitt liv efter Lili och överöser henne med kärlek. I början, när Lili är liten, är de ett dream team, lyckliga i sin egen lilla bubbla. Men så småningom kommer tonåren med sin ofrånkomliga(?) schism mellan barn och förälder, och inte blir det bättre av att Lili är ett ambitiöst och vetgirigt barn, ständigt på väg uppåt. Redan när hon börjar gymnasiet befinner sig i miljöer hennes mamma inte känner till. Båda tror att den andra är missnöjd och hellre hade velat ha en annan mamma/dotter, samtidigt som de tycker att de själva fått den bästa dotter/mamma man kunnat föreställa sig.

När Lili efter flera års enorma kraftuppbåd tar examen från högskolan skriver hon ett avslutningstal om och till sin mamma, och hur tacksam och stolt hon är över henne, men modet sviker; pappret stannar kvar i fickan. Därefter flyttar hon till London där hon fortsätter att jobba av själ och hjärta. Gabrielle undrar när hon ska ta sig tid för sig själv, och om hon är lycklig. Lili är helt uppslukad av karriären, men lyckas ändå haffa en man och få ett barn, bara för att sedan fortsätta jobba med full gas. Inte förrän Gabrielle drabbas av en stroke tvingas hon fundera över hur hon egentligen vill leva sitt liv.

I den efterföljande författarintervjun (är detta vanligt i franska ljudböcker? Jag tror aldrig jag varit med om det för en svensk dito) berättar Valognes att startskottet för romanen var en intervju med en journalist som skrev en bok om barn som uppnått en annan samhällsklass än den föräldrarna befinner sig i. Berättelsen är alltså baserad på en sann historia. Det är för övrigt Valognes nionde roman, och något utanför hennes vanliga genre som är "comédie"... feelgood? Kanske. Själv hade jag aldrig tidigare hört talas om Valognes, som heller inte översatts till svenska.

Så vad tycker jag då? Jag kom med tiden att uppskatta formatet, att de båda kvinnorna som berättar från varsitt håll. Det som jag till en början upplevde som så förvirrande. Det är fint att få höra de båda rösterna och lite extra intressant blir det hur det hos Lili så småningom börjar dyka upp ord och begrepp som jag inte känner till. Hennes franska växer ifrån min, medan Gabrielles förblir begriplig. Jag uppskattar också den nyanserade bild som målas upp av Gabrielles och Lilis relation. Problemet är bara att det ibland, särskilt framåt slutet, blir lite väl sentimentalt och smetigt. Lilis klassresa är intressant, men hennes drivkrafter beskrivs bara skissartat.

Valognes har velat göra sin och mammans relation rättvisa, och även skildra sin egen upplevelse av klassresa och att aldrig riktigt höra till... Men jag tror det hade kunnat bli en ännu bättre roman om hon vågat avvika lite mer från sanningen, kanske till och med vrida om kniven med ett olyckligt slut?

Slutbetyget blir således... 3+/5? Egentligen ganska mellanmjölk, men franskan och allt vad den ger mig ger ett stort plus i kanten.

Qui a tué mon père

En text skriven för teater av Édouard Louis, som skriver om sin pappa i små fragment. Ljudboken är på blott 1.5 timme, så det är en tunn liten bok vi talar om. Innehållet är dock stort. Jag vet att jag brukar säga att författarinläsning inte är min grej* men här funkar det. Louis pratar tydligt och det är det viktigaste när jag ska lyssna på franska.

Louis pratar om sin pappa, i små fragment. Pappan, ett barn av sin tid. Med ett liv präglat av fattigdom, brist, frånvaro. Av allt som inte var, inte blev. Den stela synen på manlighet som trasade sönder deras relation. När pappan är i femtioårsåldern återknyter far och son kontakten. Nu kan de prata. Men pappans kropp är trasig, han är femtio men kan inte ens andas utan hjälp. Hur blev det så? Louis listar de politiska reformer som steg för steg pressat fadern ner mot marken. Namnger de personer som steg för steg monterat ner de sociala skyddsnäten och därmed berövat pappan återstoden av sitt liv.

Han formulerar också en intressant tanke kring att de som bestämmer, politikerna, påverkas så lite av sin egen politik. Att de som känner av besluten, som kan fira med en biltur till havet för att skolstartsbidraget höjts med 1000 kronor, är så långt från makten. Att de driver igenom beslut som påverkar dem så lite, men som för andra är skillnaden mellan liv och död.

Efter själva boken följer en kort intervju med författaren, vilket är hjälpsamt samtidigt som det egentligen inte tillför särskilt mycket. Texten står utmärkt på egna ben.

Denna bok finns översatt till svenska, under titeln Vem dödade min far. I en svensk kontext kan också nämnas att den tjänade som inspiration för Patrik Lundbergs bok Fjärilsvägen, som vad jag förstått handlar om hans mamma och hur samhället behandlat henne. Jag vill minnas att jag läst någon kritisk text om antingen Louis eller Lundberg, där någon av dem anklagades för att mest bara gnälla. Det tycker jag inte man kan säga om Qui a tué mon père.

Slutligen erkänner jag villigt att det är en kick för mig att lyssna på fransk ljudbok och inse att jag faktiskt förstår, även om det kräver rejäl koncentration. På vissa sätt är det till och med bättre än att läsa vanligt, eftersom det liksom tvingar mig att hålla styrfart. Kanske kompenseras något av det jag förlorar i förståelse av att jag får ta del av originalspråkets formuleringar, nyanser, ord, ljud. Det är musik i mina öron.

* I min ungdom lyssnade jag på författarinläsningen av Duck City av Lena Andersson och inget ont om den senare (eller det skulle väl vara att hon skriver mycket i tidningen som jag absolut inte håller med om i så fall) men det hade varit så mycket trevligare om hon lämnat det jobbet till en skådespelare. Istället uthärdade jag hennes släpiga, tonlösa röst och sedan dess har jag i möjligaste mån strävat efter att undvika att lyssna på författarinlästa böcker.

Råd till dig som är stressad och trött

Säg att du är en ängslig tant utan att säga att du är en ängslig tant.

Två psykologer inriktade på stress, Giorgio Grossi (som låter som en mysfarbror, med mycket lätt brytning) och Åsa Jeding (låter precis som Ann Wilson som var domare i Let's Dance förr) pratar provocerande långsamt om saker man själv kan göra för att känna sig mindre stressad och trött.

Utöver grundläggande egenvård: sov på natten, ät regelbundet, träffa människor och rör på dig som skummas igenom i början har Grossi/Jeding följande fem råd:

1. Ta mikropauser. Visst blir man lite provocerad av förslaget att detta skulle göra skillnad? Grossi/Jeding trycker på att mikropausen ska belasta det du inte belastar under huvudaktiviteten. Typ om du har ett kognitivt krävande jobb, ta fysiskt aktiva mikropauser och vice versa. Man kan alltså inte pausa från ett kontorsjobb genom att för nöjes skull skriva ett inlägg på sin bokblogg... eller genom att kolla telefonen. Typiskt.

2. "Unitaska": gör en sak i taget. Bara en sak i taget. Ingen podd när du diskar med andra ord. Öva mindfulness istället. Typiskt.

3. Försök göra dina dagar randiga: ett mer grafiskt sätt att beskriva att det är bra att växla mellan mentalt och fysiskt krävande aktiviteter under dagen.

4. Acceptera dina tankar och känslor: träna på att observera och låta vara. "Just nu har jag en tanke som säger att jag gjorde bort mig", "just nu har jag en känsla av oro". Lägg ner racketen istället för att lägga energi på tanketennis ("jag gjorde bort mig", "nej det var inte så farligt", "jo jag är en klant", "jag kan göra bättre ifrån mig nästa gång" etc etc - ingen sida kommer ändå att vinna.)

5. Prioritera: fundera ut riktningen i din livskompass. Hur vill du vara i dina relationer, hur vill du vara i ditt arbetsliv, hur vill du vara på din fritid? Observera att det inte rör sig om att sätta upp mål, utan om att ha en bild av vilken riktning du vill gå i.

Dåliga råd? Absolut inte. Nya råd? Nej, men en bra repetition av saker jag redan hört. Tråkiga råd? Kanske lite. Det finns väl helt enkelt inga roliga sätt att bli mindre trött/stressad.

Boken innehåller flera enkla, konkreta övningar som man rekommenderas att göra flera gånger och enligt uppgift enkelt ska hitta tillbaka till genom titelspåren i ljudboken. Dessa existerar dessvärre inte i biblioteksvarianten, och jag släpper omedelbart tanken på att upprepa en enda av dem.

En intressant diskrepans i boken: att de pratar om att göra förändringar gradvis genom myrsteg. Och sedan säger saker som: från och med nu ska du i en hel vecka ta mikropauser slaviskt enligt timer, först därefter kan du anpassa efter vad som passar dig.

Well. Självhjälp är vad självhjälp är, men den här boken kändes rimlig.

Våld

Eftersom jag var ikapp med de poddar jag brukar följa valde jag istället ut en kort ljudbok i biblioteksappen, nämligen Våld av Anahita Ghazinezam. Bokens undertitel är "om träd och slöjd och män" vilket möjligen omfattar en bråkdel av de teman som berörs. Av biblioteket marknadsförs den som en "kulturljudbok", vad nu det kan vara?

Ghazinezam kom som barn med sin familj från Iran till Västerbotten, som flykting. Jag lyssnar på hennes trivsamma norrländska, brottstycken från hennes barndom, hennes liv som ung vuxen och hennes intresse, eller är det arbete?, med slöjd och samisk kulturhistoria. Tyvärr upplever jag boken som för tät för att egentligen passa som ljudbok. Man missar en mening för att man skulle skölja disktrasan och hela avsnittets poäng går en förlorad. Kanske är den bättre att läsa vanligt.

Det är sparsmakat, rörigt och jag ser ingen logik i hur ämnen kombineras om varandra. Eller vad egentligen titeln har med det hela att göra. För den skull är det inte dåligt, det känns bara lite hopslängt. När jag googlar författarinnan får jag reda på att detta är en essäsamling tillika Ghazinezams debutbok och att den första utgåvan var egenpublicerad, med hjälp av nåt stipendie från en hantverksförening. Det kan ju förklara att den inte kändes som en roman. Kritikerna verkar dock gilla just detta att det är lite kaosigt.