Barnsoldater

Evin Cetins och Jens Liljestrands uppföljare till Mitt ibland oss. Återigen konsumerad som ljudbok, inläst av bland andra Philomène Grandin, och på 1.25x hastigheten.

Här blir det ännu mörkare när Cetin/Liljestrand beskriver bland annat 

hur kriminella gäng alltid ligger steget före polisen: införs visitationszoner, så att risken ökar för förortsbarnen? Rekrytera svenska barn från villaområden att langa knark istället), 

hur samhällets skyddsnät fallerar (förälder ber om hjälp då dennes barn börjat med droger och umgås med fel personer, får: ingen hjälp alls), 

hur åtgärder som ska motverka kriminalitet istället tvingar barn in i just det (en trettonåring med två kriminella bröder och enda uttalade livsmål att inte bli kriminell som utesluts från all fritidsverksamhet och alla sunda vänskapsrelationer på grund av familjens kriminella kopplingar, två elitsatsande tonårskillar som stängs av från hockeylaget efter att de börjat hamna på glid och därmed engagerar sig ytterligare i asocialt beteende), 

hur svagt rättssamhället står sig gentemot gängen (en lärare ringer polisen då en kille står beväpnad utanför skolan där hon jobbar, med påföljden att hon blir kidnappad och misshandlad av gänget, avstängd från sitt jobb för att hotbilden utgör en säkerhetsrisk, och till slut tvingas flytta, en svensk mamma inser att hon inte kan samarbeta med polisen när hennes barn befunnits i en komprometterande situation eftersom detta kommer att medföra en hotbild från gängen mot hela familjen).

Jag avråder kraftigt från att läsa/lyssna på de två böckerna i följd. Det blir för eländigt, till slut orkar jag inte ta in mer. Vad ska man ens göra, finns det ens något som funkar. Obligatorisk läsning för föräldrar tyckte kvällspressen, som tydligen vill att man ska bli ännu mer deprimerad över samtiden och sina barns framtidsutsikter.

Evin Cetin har tydligen sedan dess tagit saken i egna händer och skapat något som heter ungefär studiemotiverande jobb, där ungdomar i utsatta områden under förutsättningen att de sköter skolan får möjlighet att jobba ett par timmar på skoltid. Tur att alla inte har gett upp.

Mitt ibland oss

Plötsligt är jag i fas med alla poddar jag är sugen på att höra, och det blir ljudboksläge. Söker på Evin Cetin och Jens Liljestrands Barnsoldater, som förekom på en tipslista hos någon av de stora tidningarna nyligen. "Obligatorisk läsning för alla föräldrar", och upptäcker att föregångaren Mitt ibland oss finns som ljudbok på e-biblioteket. Sagt och lyssnat.

Det första som händer är att jag blir tvugnen att justera hastigheten på uppspelningen. Philomene Grandin (visst är det hon som pysslade i barn-TV förr? Philofix?) läser så långsamt att jag börjar undra om målgruppen är personer med bristfälliga svenskkunskaper. På 1.5x hastigheten blir satsmelodin konstig. Men på 1.25x fungerar det, trots att det fortfarande är en smula långsamt.

Cetin, advokat och politiker, har intervjuat en handfull personer ur den gängkriminella miljön för att försöka förstå dem. Historierna är snarlika. Nästan alltid handlar det om barn till ensamstående, fattiga personer i förorten som behöver pengar för att passa in, för att "bli någon". Knarkförsäljningen ser de knappt som något brottsligt, de har en mer entreprenöriell approach till det hela. Evigt uppfinningsrika kring att kringgå polisen, sälja, göra vinst. Fanns det någonsin en dröm om ett annat liv krossas den i ett slag i samband med första gången de åker fast; inga jobb för den med domar i belastningsregistret.

Blir jag överaskad eller förvånad? Inte direkt. Är det deppigt? Mycket. Förstår jag bättre hur folk hamnar i kriminalitet? Lite, kanske. Även om jag fortfarande inte riktigt kan förstå hur det kan vara så viktigt med ett par dyra sneakers att man är villig att börja langa knark.

Min huvudsakliga takeaway från den här boken är passagen kring langarnas kunder, hur mycket knark det handlas i Stockholm en vanlig helg, att inga politiker pratar om att krossa partyknarkandet som matar de kriminella gängen med pengar. Själv har jag liksom aldrig varit intresserad av knark, så inte heller den sidan kan jag riktigt relatera till. Cetin nämner för all del också att så länge det finns de som växer upp i tillräckligt hopplösa miljöer, kommer det alltid att finnas sådana som är villiga att tjäna pengar på kriminell verksamhet oavsett dess natur. Men det är ändå intressant att fråga sig hur det skulle kunna låta om politikerna valde att aktivt försöka strypa inflödet av pengar till gängen genom att stävja narkotikabruk och -försäljning.

När jag var klar gick jag vidare med Barnsoldater. Det verkar bli minst lika deprimerande lyssning.

Vitön

Bea Uusmas fristående fortsättning på Expeditionen: Min kärlekshistoria.

Uusma fortsätter söka svar på vad som egentligen hände när de tre deltagarna i ingenjör Andrées polarexpedition dog på Vitön i slutet av 1800-talet. Då hon inser att några av svaren kan finnas kvarlämnade just på Vitön påbörjas en intensiv kamp för att ta sig till denna mycket otillgängliga plats. Denna kamp dokumenteras alltså i en bok, namngiven efter sitt mål.

Uusma är lika fullständigt upptagen av frågan som tidigare, och boken är skriven och illustrerad på samma sätt. Kanske blir hon i Vitön ännu mer personlig i sin strävan; en svordom slinker igenom när ett spår visar sig leda till ännu en återvändsgränd. En lägenhet säljs för att finansiera utredningen. Och i slutet, när, spoiler alert, det inte går som hon - eller jag som läsare, för en av de bästa sidorna i både Expeditionen och Vitön är att författaren lyckas få mig att uppleva något som liknar hennes egen entusiasm och passion - vill, lovar hon att hon ska sluta försöka nu.

Även om Vitön inte riktigt slår an lika hårt som Expeditionen, eftersom jag denna gång redan är väl bekant med själva bakgrundsberättelsen i all sin dramatik och sorglighet, tycker jag mycket om den. Jag skulle gärna läsa ytterligare en bok om sisådär 10 år när hon kanske, möjligen lyckats göra ytterligare genombrott... om inte klimatförändringarna eller något annat satt käppar i hjulen. Men först vill jag läsa om Expeditionen. Om jag köper ett eget exemplar kanske en del av vinsten används till nästa del av historien..?

Föräldrarnas födelse

Fascinerande exposé över vad det inneburit att vara förälder i Sverige från ca 1700 till nu. Det är verkligen superintressant, så varför tar det mig två lån (med en mellanliggande bibliotekskö) att läsa klart?

Maja Larsson förefaller ha gjort ett gediget researcharbete och berättar om allt från barn som dog av att få dricka sur komjölk, helt enkelt för att föräldrarna inte visste att det var farligt, via barnavårdsnämnderna som omhändertog barn på ytterst godtyckliga grunder, hemmafruarna som uppmanades knyta fast sina barn ute på gården så de kunde göra hushållsarbete i lugn och ro... fram till dagens curlingföräldrar. Om tendensen att vilja ge sitt barn en annan typ av uppfostran än den man själv utsattes för, och om skillnader mellan olika samhällsklasser.

 

Intressant nog visar det sig att de tankar och ideal kring föräldraskap vi haft sedan ca 1970 och tills nu egentligen är medelklassens föräldraskapsideal, då det är medelklassen som arbetar med att ta fram material kring hur man tar hand om barn, är sjuksköterskor på BVC, journalister etc.

 

Larsson avslutar det hela med att det finns ett råd som verkar vara bestående och det är att man ska älska sina barn. Gott så. 

Kramar och ramar

Så lökig titel?

Petra Krantz Lindgrens variant av barnuppfostran, eller kanske snarare hur man hanterar konflikter i barnfamiljsvardagen. Krantz Lindgrens arbetssätt är baserat på självbestämmandeteorin, med tre grundpelare: samhörighet, kompetens, självbestämmande. (Är det ett kul sammanträffande att min gamla gymnasieskola hade mottot "Fest kompetens samhörighet", eller var det någon där som var väldigt inne på självbestämmandeteorin?)

Följaktligen: Krantz Lindgren menar att det finns fem mål de flesta föräldrar som söker hjälp hos henne (eller gjorde innan hon blev känd antar jag, numera föreläser hon bara) önskar uppnå. Typ att barnet ska 1) må bra, 2) ha en god relation till föräldrarna, 3) följa normer, 4) göra saker som är bra för dem långsiktigt, och 5) utforska och utöva sådant som de tycker är lustfyllt. För att uppnå dessa mål gäller det att jobba med fest, kompetens och samhörighet... jag menar samhörighet, kompetens och självbestämmande. Detta för att hjälpa barnet skapa en inre motivation för rätt saker.

Mycket av det hon skriver låter rimligt och intressant, men jag upplever att det ofta blir för mycket på en gång. Kanske har hon inte avsett att man ska läsa boken i ett svep (som man ju får göra om man lånat på biblioteket och vet att det är lång kö) utan snarare att man ska läsa, implementera, återkomma. En del känns också som upprepning från hennes tidigare bok, Med känsla för barns självkänsla.

Intressant nog nämner hon i efterordet att hon under arbetet med boken gick in i en depression. Jag säger inte att denna orsakades av att hennes metoder ställer väldigt höga krav på föräldrar... eller gör jag det?

En sak som irriterar mig är att barnen i Krantz Lindgrens böcker är så rimliga och rationella. Typ så fort du börjar anstränga dig för att vara gullig och lyssna och fråga vad de vill så löser sig det mesta. Min upplevelse från verkligheten är att det sällan är så det ser ut.

Tre av fem, men kanske läste jag den bara... för fort? 

Ett liv värt att leva

Augustprisbelönad (2024) sakprosa av psykiatriläkaren Christian Rück om självmord. Rück skisserar självmordets historia, funderar över eutanasi/dödshjälp/assisterat självmord, och belyser viss forskning kring suicidprevention.

Det är intressant, men lite spretigt. Vissa ämnen berörs på vad jag upplever vara ett ytligt sätt (varför självmord begås t ex), andra får mer utrymme (dödshjälp mm). Jag saknar också en tydlig röd tråd från början till slut.

Ett par saker fastnar för mig. Som att självmord kräver hög intellektuell kapacitet, varför djur inte ägnar sig åt det (lämmeltåg är tydligen en bluff) och intellektuell funktionsnedsättning är en skyddsfaktor. Att Nederländerna tillåter dödshjälp för den som mår psykiskt dåligt, något både jag och Rück har lite svårt att acceptera. Att suicid ofta är en impulsiv handling och att suicidprevention kan vara så enkelt som att sätta upp ett staket som hindrar någon från att hoppa; forskning visar att den som övervägt att hoppa faktiskt inte bara kommer att gå till ett annat ställe. Ett gräsligt citat från ett larmsamtal från en 20-nånting-åring som tagit gift men ångrat sig "jag är bara 23, jag vill inte dö såhär". Hen klarade sig inte och trots den fullständiga anonymiseringen känns det på något sätt integritetskränkande att publicera samtalet? Eller också vill jag bara inte höra, för att det är för hemskt.

Rück diskuterar själv i slutet av boken huruvida det är etiskt korrekt att skriva en sådan här bok, då medial uppmärksamhet kring suicid har visat sig tillfälligt öka risken att fler tar detta oåterkalleliga beslut. Han menar dock att så länge man inte beskriver några konkreta tillvägagångssätt överväger nyttan risken.

Sakprosa är en intressant genre. Kanske en jag borde utforska ytterligare framöver.

Skönheten i kaos

Seg.

Eller är det ett fall av avundsjuka? We hate it when our friends become successful? Inte för att jag känner Julia Ravanis, men för ett knappt tiotal år sedan rörde vi oss i överlappande cirklar.

Superfin kritik och jag undrar... har jag för mycket förkunskap eller för lite? Kan även en recensent tänka "det här är nog smart"?

Typisk mening ur boken:

"Mörk materia är en underskattad protagonist i universums historia: undflyende men påtaglig; mäktig men ödmjuk."

Mina ryska vänner

Jag läser Johanna Meléns Mina ryska vänner från 2021, eventuellt som en uppvärmning inför den betydligt nyare Imperiehunger. Melén skriver om sin tid som student i Sankt Petersburg 99-00, kring rysk nutidshistoria och hur hennes bekanta i landet ser på politiken. Det är: jätteintressant och oväntat segt. Jag vet inte varför det tar flera veckor att tugga igenom boken, men det gör det i alla fall.

Skärmsmart

Mattias Ribbing, känd för att ha vunnit en massa tävlingar om vem som kan komma ihåg flest siffror (typ) har skrivit en självhjälpsbok om skärmanvändning.

Ribbing har byggt upp sin bok kring nio hjärnregler. Dessa lyder (mina kommentarer inom parentes):

1. Knäck multitaskingkoden (spoiler alert: sluta multitaska bara)

2. Plats- och tidsdesigna (finare ord för: begränsa) din teknikanvändning

3. Låt riktig egentid lösa dina problem (ha tråkigt, det är bra för hjärnan)

4. Stärk dina närmaste relationer

5. Sömnen som mirakelmedel för hälsa och prestation

6. Använd fysisk prestation för välmående (Hjärnstark fast kortare)

7. Ät mat som ger ork och en skarpare hjärna (köp mina kosttillskott)

8. Lär dig nya saker snabbt och lätt (köp min minneskurs)

9. Lek, var nyfiken och odla dina intressen (spela datorspel det är kul)

Boken börjar alltså lovande med tips om att hjärnan inte kan hantera mer än en skärm i taget, att man kan försöka styra upp sin teknikanvändning genom att placera den på en specifik plats, och att man kan blockera störig teknik när man inte vill bli störd. Ribbing förespråkar att gå från en stimulistyrd teknikanvändning: "telefonen blinkar måste kolla nu" till en viljestyrd sådan. Därefter förespråkar den att ha tråkigt, eftersom hjärnan tydligen jobbar så bra då.  Det börjar lovande med regler om att unitaska, "plats- och tidsdesigna" (=begränsa) sin skärmanvändning och inte tro att man kan bygga upp meningsfulla relationer via sociala medier. Men sen ballar det ur med allmänna råd kring hur man bäst bör leva enligt M. Ribbing. Sömn, mat, biohacking, inlärning, motivation. 

Det är ett evigt tjat om minnestävlingar och Grand Master of Memory-titeln och jag undrar osökt om Ribbing har något på fötterna utöver sina expriment med sig själv och en hög andra självhjälpsböcker. Känslan att det är en populärvetenskaplig metastudie av andra populärvetenskapliga böcker och hur mycket substans finns det egentligen kvar då? Ironiskt då att Ribbing själv erkänner att han inte fixade att läsa ut en amerikansk bok om gamification för att den var för tom på innehåll, eller något ditåt.

Min entusiasm avtar ju längre jag kommer. Är det helt enkelt för att jag inte håller med? Eller är det för att det faktiskt inte är relevant för bokens tema? Jag ville ha en bok om hantering av skärmar, inte om hur jag ska maxa min hjärna för att eventuellt kunna tävla i minne eller skriva en halvdan bok. Ett liv fokuserat på att maxa mig själv känns... torftigt.

Jag vidhåller att kapitel 1-3 är intressanta. Sen man man sluta läsa.

Avslutande funderingar:

Varför läsa Hjärnstark när du kan få den sammanfattad av Mattias Ribbing?

Vem blir sugen på att läsa Ribbings bok om föräldraskap efter att i denna bok fått kännedom om att den kom till när han trippade på "yogasimning" och (laglig) svampmix?

Tidigare avhandlat om skärmanvändning, och faktiskt sämre: Smartare än din telefon.

Råd till dig som är stressad och trött

Säg att du är en ängslig tant utan att säga att du är en ängslig tant.

Två psykologer inriktade på stress, Giorgio Grossi (som låter som en mysfarbror, med mycket lätt brytning) och Åsa Jeding (låter precis som Ann Wilson som var domare i Let's Dance förr) pratar provocerande långsamt om saker man själv kan göra för att känna sig mindre stressad och trött.

Utöver grundläggande egenvård: sov på natten, ät regelbundet, träffa människor och rör på dig som skummas igenom i början har Grossi/Jeding följande fem råd:

1. Ta mikropauser. Visst blir man lite provocerad av förslaget att detta skulle göra skillnad? Grossi/Jeding trycker på att mikropausen ska belasta det du inte belastar under huvudaktiviteten. Typ om du har ett kognitivt krävande jobb, ta fysiskt aktiva mikropauser och vice versa. Man kan alltså inte pausa från ett kontorsjobb genom att för nöjes skull skriva ett inlägg på sin bokblogg... eller genom att kolla telefonen. Typiskt.

2. "Unitaska": gör en sak i taget. Bara en sak i taget. Ingen podd när du diskar med andra ord. Öva mindfulness istället. Typiskt.

3. Försök göra dina dagar randiga: ett mer grafiskt sätt att beskriva att det är bra att växla mellan mentalt och fysiskt krävande aktiviteter under dagen.

4. Acceptera dina tankar och känslor: träna på att observera och låta vara. "Just nu har jag en tanke som säger att jag gjorde bort mig", "just nu har jag en känsla av oro". Lägg ner racketen istället för att lägga energi på tanketennis ("jag gjorde bort mig", "nej det var inte så farligt", "jo jag är en klant", "jag kan göra bättre ifrån mig nästa gång" etc etc - ingen sida kommer ändå att vinna.)

5. Prioritera: fundera ut riktningen i din livskompass. Hur vill du vara i dina relationer, hur vill du vara i ditt arbetsliv, hur vill du vara på din fritid? Observera att det inte rör sig om att sätta upp mål, utan om att ha en bild av vilken riktning du vill gå i.

Dåliga råd? Absolut inte. Nya råd? Nej, men en bra repetition av saker jag redan hört. Tråkiga råd? Kanske lite. Det finns väl helt enkelt inga roliga sätt att bli mindre trött/stressad.

Boken innehåller flera enkla, konkreta övningar som man rekommenderas att göra flera gånger och enligt uppgift enkelt ska hitta tillbaka till genom titelspåren i ljudboken. Dessa existerar dessvärre inte i biblioteksvarianten, och jag släpper omedelbart tanken på att upprepa en enda av dem.

En intressant diskrepans i boken: att de pratar om att göra förändringar gradvis genom myrsteg. Och sedan säger saker som: från och med nu ska du i en hel vecka ta mikropauser slaviskt enligt timer, först därefter kan du anpassa efter vad som passar dig.

Well. Självhjälp är vad självhjälp är, men den här boken kändes rimlig.

Haggor

Jag har en diffus känsla av att bli mindre och mindre relevant för varje år som går, en känsla av vad gör man när man definitivt passerat ung och lovande, av finns det något mindre intressant än en helt vanlig medelålders kvinna? När jag såg titeln Haggor (om föraktet för den medelålders kvinnan) svepa förbi i e-boksappen tänkte jag att den kanske kunde ge kött på benen, att jag skulle få hjälp att fatta varför halvgamla kvinnor känns så urbota tråkiga.

Men vet du vad som visade sig vara urbota tråkigt? Den här boken. Jag segar mig fram genom långa meningar fyllda av ord som jag förstår men vars mening går mig fullständigt förbi. Jag väntar på att det ska vända och bli intressant. Jag väntar och väntar och sen är jag för envis för att bara ge upp och lägga boken ifrån mig.

Victoria Smith vill skriva om feminism. Hon vill försvara sin generation, förklara att JK Rowling inte alls hatar transpersoner då hon kräver kvinnoseparata utrymmen där inga biologiskt födda män är välkomna, hon är bara... feminist? Mån om den kvinnliga erfarenheten? Efterfråga möjligheten att dela sina erfarenheter med yngre kvinnor och bli tagen på allvar. Hennes tes blir: alla skyller allt på haggan (=den medelålders kvinnan) för att det är lättare än att se sin egen del av problemet.

Jag är inte övertygad. Kanske är det för att jag är dåligt insatt, jag vet inget om feminismens vågor yada yada, men för mig låter alltihop bara som snömos. Den enda insikt jag tar med mig är att det kanske inte är att vara en medelålders kvinna som känns ointressant, utan snarare att vara medelålders, punkt.

En sista känga till översättaren Emilia Fjeld, som jag upplever gjort ett mycket slarvigt jobb. Här vill jag läsa översatt för att spara på hjärnkapacitet och så flyter den svenska texten inte alls. Du gillade nog inte heller den här boken så mycket, va?

De kallar oss influencers

Vad lång tid det tar att läsa något som inte är dåligt som i lättillgängligt, motståndsfritt, utan dåligt som i oklart, osammanhängande? Det tog mig flera veckor att avsluta Camilla Gervides (skribenten bakom bloggen Bloggbevakning, en kvantitet-över-kvalitet-blogg med internetkändisskvaller) 200-sidiga bok De kallar oss influencers från 2023.

Enligt baksidan ska boken innehålla "den definitiva storyn om den svenska influencervärlden, från de första stapplande inläggen till dagens hyperprofessionaliserade pengamaskiner." Det tycker jag inte att den gör. Jag tycker snarare att den innehåller en osammanhängande samling av Gervides mest uppmärksammade "scoop", typ att Isabella Löwengrip överdrev sina läsarsiffror och att Margaux Dietz filmade en medvetslös person i sin trappuppgång.

För mig som alltså då och då läser Bloggbevakning (och här kan jag väl i Gervides anda fråga mig själv varför, varför lägger jag min dyrbara uppmärksamhet på detta?) finns inget nytt att hämta. För den som inte läser bloggen misstänker jag att temat inte är speciellt intressant eftersom det saknas helhetsgrepp. Boken är uppdelad i flera delar och var och en av delarna innehåller flera namngivna avsnitt, vilka dock inte hänger samman med varandra och inte heller i någon större utsträckning med rubrikerna på delarna. Inte heller avsnitten i sig är något att hänga i granen. Språket är minst sagt bloggigt och Gervide förefaller älska att skriva om sig själv och saker hon själv har gjort, oaktat om det är relevant eller inte.

Jag har förstått att denna bok hetsskrivits i ett försök att vara aktuell, eller kanske som en första svensk bok för gamlingar (obs sällar absolut mig själv till denna skara) som ska försöka förstå hela influencergrejen. Gervide har trots allt fått sitta i en del morgonsoffor i egenskap av expert på sociala medier. Men den funkar inte för mig, den känns tramsig och jag får verkligen kämpa för att läsa färdigt. Om inte jag är målgruppen, så vem?

Slutligen kommer här en fundering kring förlag. Upptäckten av Tranans bokförlag, med nischen "översatt kvalitetslitteratur" har fått mig att i större utsträckning lägga märke till vilket förlag som publicerat vilken bok. I detta fall rör det sig om Mondial och jag kommer genast att tänka på Lycka till med resten av livet, en annan internetkändisbok som jag upplevde som något oklar innehålls-,  syftes- och sammanhangsmässigt. Var är redaktörerna? Ren spekulation: är Mondials inriktning kändisar som vill skriva en bok? Har andra bokförlag inriktningar eller handlar allt om profit?

Vemod undercover

Nöjesjournalisten Jan Gradvall har skrivit en icke-kronologisk biografi över Abba, genom att ta upp en mängd olika ämnen från ljudproduktion till dansbandskultur till politik till abbornas respektive bakgrund. Formatet ska vara inspirerat av en liknande bok om Beatles (One, two, three, four åker rakt in på min läslista); en gäng fristående kapitel om sådant som intresserar Gradvall (och oftast även mig) som tillsammans ger en översiktlig bild av Abbas musik, bandets tillkomst och sönderfall och den omvärld bandet var verksamt i. 

Jag, som tillhör A-teens generationen och på min höjd hade ytliga förkunskaper om bandet, tyckte att boken var superintressant och en riktig bladvändare. Det för en biografi okonventionella formatet fungerar toppen och det märks att Gradvall har kunnat hålla sig till det som han kunnat eller genuint önskat förkovra sig om. Vissa avsnitt upplever jag som mindre relevanta (det om den australiensiska hjärnkirurgi-stjärnan som endast lyssnar på Abba under sina operationer) men jag kan tänka mig att andra tycker detsamma om avsnitt som jag verkligen gillade (det om när Björn och Benny hade en stor fest för att fira att de varit vänner i 50 år).

En rekommendation till den som är intresserad av Abba, musik eller allmänbildning. Ett utdrag ur innehållsförteckningen:

Den KRAV-märkta människan

Jag åker kollektivtrafik. Jag handlar ekologiskt i den mån jag kan. Jag reser sällan med flyg. Jag köper mina kläder second hand. Jag källsorterar. Alla böcker jag läser har jag lånat på biblioteket. Jag är förmodligen definitionen för vad en KRAV-märkt människa är, vilket efter att ha läst Malin Idelands bok, Den KRAV-märkta människan, känns... ja, hur?

Författaren Malin Ideland fortsätter där hennes avhandling, Det KRAV-märkta barnet - Om subjektskonstruktioner i lärande för hållbar utveckling, som hon skrev tillsammans med Claes Malmberg och Per Hillbur, slutar. I avhandlingen undersökte de grundskolans läroplaner för hållbar utveckling, hur skolan som skapar en relation mellan barnen och naturen har förändrat sitt synsätt genom tiderna i dessa läroplaner och vilka som inkluderas respektive exkluderas i deras perspektiv.

Boken ser inte mycket ut för världen, men innehållet är desto mer intressant. Den idealiserade bilden av miljövännen får här både en historisk och samtida kontext, för den är på många vis konstruerad och det är fascinerande att se hur bilden har förändrats genom tiderna. Ett exempel på hur relationen mellan barnen och miljön har förändrats är att i den första läroplanen, år 1962, handlade det främst om hur man skulle vara försiktig i naturen, inte skada djur och växter när man befann sig i den, medan det idag har många fler inslag om konsumtion och jordens resurser. Liksom grundskolans läroplaner för hållbar utveckling, har bilden av hur den miljötänkande människan ska vara också förändrats. Idag är det ett stort fokus på individens eget ansvar, vilket möjligen är föga förvånande i en globaliserad tid som denna, men att inte staten/världen lägger mer ansvar på företag och industrier, det är oförståeligt, när det egentligen är de som är mest skyldiga till koldioxidutsläppen.

Det är också först på senare tid som planeten beskrivs som skör och sårbar. Denna information återfinns i boken Den KRAV-märkta människan där Ideland ansluter sig till diskussionen kring idealmänniskan, den som pantar burkar och väljer ekologiskt, m.m., och hur det skapar maktstrukturer i samhället, då miljöfrågorna tydligt handlar om klass och ekonomiska förutsättningar, eftersom alla val man ska göra handlar om att "handla". Det är för många självklart att välja ekologiskt först, men det är inte alla som har råd att välja det alternativet - gör det dem till sämre människor då? Dessutom är det oerhört tvetydigt att bli rekommenderad att handla något alls, när Jorden skulle bäst av att industri och produktion inte existerade överhuvudtaget, detta var en tanke som inte hade slagit mig innan jag läste boken.

Jag älskar normkritiska texter, där saker man tar för givna problematiseras och det gör sannerligen Ideland. Den akademiska ingången till trots, tror jag att den ändå är lätt att ta till sig, för att Ideland tar upp konkreta exempel. Nu har jag bara tagit upp några få exempel och koncentrerat mig på konsumtionsaspekten, mestadels på grund av det är vad som fokuseras på när en individ ska vara "klimatsmart", men Ideland täcker även upp andra aspekter, såsom klimatdebatt och vilka termer man använder, och rasism. Om miljö är något som engagerar, är detta definitivt en bok man ska läsa. Jag kan även tänka mig att det är en bra ingång till miljödebatten, för att den ger en verktyg att ta med vid fortsatt läsning.

Vad gör en bank?

Jag ska inte lägga ord i näbben på er men...

Vad du tror att boken ska handla om: vad en bank gör

Vad boken handlar om: hur bankerna ligger bakom historiska och framtida finanskriser; kort sagt: de är roten till allt ont.

Vad du känner efter att ha läst boken: hopplöshet över att du kommer att bli blåst av bankerna, och att de som hade kunnat se till att det inte blev så aldrig kommer att läsa boken. Alternativt: frustration över hur ensidig boken är.

Vad Andreas Cervenka* älskar att peppra sin text med:

• (oftast) underhållande liknelser av typen "I USA summerades lagstiftningen år 1945 till 8200 sidor. Idag är den uppe i 74000 sidor. En ordinkontinens som till och med kan få Karl Ove Knausgård att förödmjukad lomma ut till omklädningsrummet.", "Om kostymklädda män i kostym satte i system att springa ikapp gamla tanter på gatan och tömma deras handväskor på kontanter hade samhället reagerat. När samma sak sker via komplicerade finansprodukter händer absolut ingenting."
• Sarkasmer såsom "Enligt Nordeas hemsida ger bankens så kallade "Förmånskonto" en ränta på 0,00 procent. Av det finstilta framgår mycket riktigt att tjänsten är laddad med flotta förmåner, eller vad sägs om: "Du kommer åt dina pengar när du vill." Wow! Verkligen VIP-feeling på det upplägget."

Vad Andreas Cervenka kanske ändå ska ha cred för: att han skriver om pengar, banker och annat knepigt med ett enkelt och lättbegripligt språk.

* Ekonomijournalist och författare till boken i fråga

Sjukt billigt - vem betalar priset för ditt extrapris?

Det finns sanningar här i världen som jag blundar för i min vardag för att det är bekvämast så. Ett exempel på en sådan sanning är att det finns en omänsklig anledning till varför produkter som görs i utvecklingsländer är billiga och det är inte för att maskiner har tagit över människans arbete. Vi har läst om dåliga arbetsförhållanden tidigare, om människor som lever som slavar för att företag ska kunna pressa priserna. Tidigare har det kanske främst fokuserats på barnarbete och mindre om exempelvis säkerheten, men min uppfattning är att det rapporteras mindre om det i medierna nu.

Sjukt billigt av Jörgen Huitfeldt, Thella Johnson och Ola Wong kom ut 2007. Året innan sändes reportageserien som var förgrunden till boken i P1-programmet Kaliber och väckte stor uppmärksamhet. I den undersökte journalisterna arbetsförhållanden i Kinas smyckes industri, en industri i modebranschen som konsumenter inte har lika höga krav på, som till exempel klädbranschen, visar det sig. 2006 åkte Huitfeldt, Johnson och Wong runt i Kina bakom det påhittade importföretaget WJH för att genom agenter och leverantörer försöka komma in till de allra hemligaste platserna, där tillverkningen av smycken sker.

Silikos, eller stendammslunga som sjukdomen också kallas, är obotlig. Den är idag utdöd i Sverige, men finns i stor utsträckning i Kina,  och på grund av svår byråkrati har arbetarna som insjuknar i silikos, mycket svårt att få ut en ersättning och erkännande för att de fått sjukdomen från sitt arbete. De flesta fabriker som jobbar med smyckestillverkning saknar bra ventilering och eftersom många arbetstagare måste bekosta sin skyddsutrustning själv, på en lön som redan är på tok för låg trots att de ofta arbetar övertid och nästan aldrig tar ledigt, är det sällan de bär mask för att undvika att det finfördelade dammet går in i deras lungor.

I Sjukt billigt får vi träffa några av de som har insjuknat i silikos. I den rika delen av västvärlden finns det en uppfattning om den fria viljan, att människan alltid har ett val. Men i Kina är det annorlunda. Fattigdomen tvingar bönder att lämna landsbygden, söka sig mot fabriksstäderna och ta omöjliga arbeten för att få ihop pengar att skicka till sin familj. Väldigt få väljer att slåss för sin rätt, trots att de står i stor skuld till vänner och släkt och trots att de blir sämre för varje dag, mot arbetsgivarna som har ett övertag. Fabriken kan flytta, byta namn och arbetsgivaren kan kräva att du lämnar tillbaka din bricka och alla papper som visar att du har jobbat där. Och klagar du på ditt jobb, är chansen hög att du får sparken, för det står alltid någon på tur som kan ta din plats. Du är bara produktion.

En annan del av stenindustrin som det talas ännu mindre om, är den som finns inom byggindustrin. Natursten som huggs fram, prepareras och sågas till, är billigare att ta fram i ett land som till exempel Kina. Ibland tar man fram stenen i Sverige, skeppar den till Kina för att de ska preparera den och sedan skeppar de tillbaka den till Sverige. Även i den här branschen är arbetsförhållandena dåliga, men till skillnad från smyckesindustrin, där hemligheterna är många, är det i byggindustrin mer ett öppet klimat. De flesta företagare som författarna har intervjuat är medvetna om de dåliga arbetsförhållandena, men de skjuter ifrån sig ansvaret för arbetarna till det andra landet. Det är en chef som använder ursäkten "Köper inte vi, gör någon annan det".

Den röda tråden i denna sorgliga värld är att det är vi som konsumenter som styr. Vill vi ha låga priser på våra smycken, måste leverantörerna pressa ner priserna och det leder till att produktionen måste dra ner på någonting och i det här fallet är det andra människors liv. Men det finns organisationer som jobbar för att situationen ska bli bättre för människorna i Kina. Som jobbar på att det ska bli lagligt att organisera sig fackligt, till exempel. Det är inte bara dagens konsumenter som ligger bakom orsaken till denna ekonomiska situation som Kina har försatt sig i. Författarna ger läsaren en kort överblick på Kinas politik, både den nuvarande och historiska.

Nu har det gått tio år sedan boken Sjukt billigt kom ut och en kan undra hur branschen ser ut idag. Om det har blivit några förbättringar eller om tendenserna, som författarna kände av redan 2007, att allt fler fabriker flyttade till länder där arbetskraften var ännu billigare än i Kina och där arbetsvillkoren är än sämre, har fortsatt. Det här var inte den roligaste läsningen men viktig! Vi måste bli medvetna om vad vi som konsumenter kan och ska kräva, information om ursprung och tillverkning m.m. Ju mer vi exponeras för sådana här sanningar, desto färre kan vi blunda för och låta det fortgå.

Girls will be girls - klä upp sig, klä ut sig och våga agera annorlunda

Ibland slår det mig att det inte är jag som borde läsa sådana här böcker om feminism och ojämlikhet i samhället, för jag är redan övertygad om att det existerar ett strukturellt problem i samhället när det gäller bl a könsskillnader och -tillhörighet. Egentligen är det inte främst jag som borde läsa den här boken, det är de som inte tror att problemen finns. Trots det läser jag, för jag tror att det ska hjälpa mig att bli en bättre människa. För att jag tror att, även om alla sådana här böcker hämtar information från Judith Butler, så har de allihop varsin vinkel som behöver synliggöras.

Emer O'Toole forskar inom teater, film och performancekonst, vilket märks på sättet hennes Girls will be girls är strukturerad. Inledningskapitlet har döpts till "Kameran rullar" och övriga kapitel går i samma linje och heter till exempel "Repetitioner", "Skådespel", "Utanför scenkostymen" och "Rollspel". Hon skriver personligt om uppväxten i ett katolskt Irland och det är både upplyftande och tragikomiskt. Det är uppfriskande att veta att också hon kämpade med att försöka passa in i den kvinnoroll hon blev tilldelad och att hon inte föddes feminist, utan levde fram till cirka nitton års ålder i ovisshet. Det är samtidigt även tragikomiskt att det ser ut som det gör, att det lilla hon fick lära sig under sexualundervisningen var att abort var dåligt och avhållsamhet bäst. Ett annat exempel är att en kvinna i en heterosexuell relation ägnar 30 procent mer tid åt hushållsarbete än mannen, trots att båda jobbar heltid, något som O'Toole fick uppleva redan under sin uppväxt när det var hon som städade undan när hennes mamma jobbade, medan hennes bröder bara satt och spelade tv-spel, för att de hade blivit fostrade till att göra så. Jag tänker på hur det är i min egna heterosexuella relation och känner en viss irritation till att det är jag som jämt är den som plockar undan och försöker ha det rent, medan en annan inte verkar bry sig nämnvärt om disk eller ens tvätt. Hur svårt ska det vara att komma ihåg en tvättid? Varför ska jag vara den som kommer ihåg när vi ska tvätta?

Jag tycker att det är intressant att hon använder sig av scenen som utgångspunkt, för det är verkligen en scen vi befinner oss på. Varje dag klär vi oss i en kostym, vare sig det är feminimt, maskulint eller androgynt, är det likväl en bild vi projicerar utåt. Vad O'Toole uppmanar oss till att göra är att gå emot strömmen, våga vara annorlunda, om än bara för en dag under Halloween och se hur andra tar emot dig. Är det inte konstigt att vissa klädesplagg, frisyrer och annan utstyrsel hör samman till ett visst kön? Hur skulle det se ut om en person med manliga drag gick ut i klänning? Han skulle antagligen bli hotad och trakasserad, för att han går emot normen för den gängse mannen. Likaså kan kvinnor idag bära byxor, men symbolen för "damernas toalett" är ändock en cirkel med en trekant - en människa med klänning.

Girls will be girls består till stora delar av O'Tooles egna erfarenheter av att vara kvinna och queer i ett samhälle där du förväntas se ut och bete dig på ett visst sätt så fort barnmorskan ropat "Det blev en flicka!" på BB. Förutom tidigare nämnda Judith Butler, hämtar O'Toole teorier från bland annat bell hooks, som har skrivit Ain't I a Woman? och varit en förgrundsgestalt för amerikanska feminister sedan 1990-talet. O'Toole diskuterar även Bourdieus habitus och diskuterar könsrollerna utifrån ett struktur-aktörskap, det vill säga vad i könsrollerna som beror på strukturen i samhället och vad som beror på aktören själv i fråga. Och om porrindustrin, det manliga ögat och kapitalismen. För en som saknar den akademiska världen, var det här som att gå på en lektion och känna att man har lärt sig något viktigt om världen som vi är med och skapar.

Jag ska inte bli särskilt långdragen i denna text, för ni borde själva läsa denna briljanta bok med detta viktiga ämne. Det jag kan säga är att, trots att boken består av knappt 300 sidor, så får O'Toole in mycket som är tankeväckande. Hur vi hanterar vårt språk, är bara en av saker jag inte nämnt än. Att vi har många ord som "mörk" och "svart" för synonymer för orden "dålig" och "hemsk" och "ljus" och "vit" för orden "bra" och "oskyldig". Hur vi använder vårt språk är också en handling vi kan ta för given, men som kan såra andra. Att relationer oftast beskrivs som hetero-, homo-, och bisexuella är en annan grej som är värt att tänka på, för det innebär att man erkänner att det bara finns två kön. När jag läste detta kände jag instinktivt att jag måste ändra mig och hitta andra vägar i mitt språkbruk. Kanske är det för att jag inte har läst tillräckligt mycket feministisk teori, att jag inte finner att jag "läst det förr", men det är mycket som jag tycker borde vara självklart för alla att veta.

Jag vet inte hur jag annars ska avrunda, annat än att råda er till att läsa Girls will be girls, om än endast för er egen skull.

Läs också:

• Egalias döttrar av Gerd Brantenberg
• Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit
• Vad bör göras? - Jämställdhet och politik under femtio år av Yvonne Hirdman
• Älskarinnorna av Elfriede Jelinek

Kobane

I en tid av post-sanning och alternativa fakta och där löpsedlarna pryds av försäljningsrubriker som "10 sätt att gå ner i vikt" snarare än av vad som faktiskt händer i hela vida världen är det viktigt, om inte livsnödvändigt, att själv fylla i kunskapsluckorna aktivt, att välja källorna och perspektiven varsamt.

De senaste åren har nyhetsmedierna rapporterat mycket om IS och stormaktsländernas försök till att stoppa deras framfart, och mindre om de lokala striderna som förs. Eftersom jag precis har läst Joakim Medins Kobane, tänker jag främst på kurdernas motstånd och eviga kamp om en egen stat. Man kan tänka sig att det man lär sig i grundskolan, torde ge en bra överblick i till exempel historia, men någonting som åtminstone inte jag fick lära mig om första världskriget, var Storbritannien och Frankrikes interna gränsdragning av det vi idag räknar som Mellanöstern. Sykes-Picot-avtalet är idag inte lika känt i västvärlden som det är i Mellanöstern, där det fortfarande är en av de grundläggande orsakerna till att det är infekterat i det området. Kolonisationen av Afrika känner nog de flesta till, men att det även hände med Mellanöstern, på grund av dess svarta guld, är det nog färre som vet om.

Kurderna är världens största statslösa folk. De lever förtryckta i hela Mellanöstern, men har nu vunnit några områden i norra Syrien och gjort dessa till "sina" territorium som de kallar för Rojava ("västra Kurdistan"), där de bedriver sin egen politik, med bland annat kvoterade representanter från olika religioner och kön. Det är också kurderna som har haft det mest effektiva och bästa försvaret mot IS. Försvaret har varit så pass bra att till och med USA har gått in och hjälpt dem, trots att inget är officiellt.

Anledningen till att USA inte offentligt gått ut och sagt att de har hjälpt kurderna, är att stormaktsstaten även stödjer Turkiet som i sitt eget land har ett motstånd i PKK-gerillan, som efter elfte september terrorstämplades utan några juridiska belägg, och dessa har kopplingar till PYD som är kurdernas regerande parti. Men det var PYD som räddade yezidierna, ett folk som följer en urgammal religion som varken är kristen, judisk eller muslimsk och därför anses vara djävulsdyrkare enligt många, som förföljdes av IS och försökte fly till Sinjarbergen, men blev omringade. Tills PYD räddade dem.

Joakim Medin är journalist och har varit i Kobane, den numera kurdiskt styrda staden, och städer runt omkring där allt händer. I sin bok Kobane ger Medin en begriplig överblick över både kurdernas historia och nutid, som inte kan vara det lättaste, för kurdernas historia och politiska utveckling är långt ifrån självklar.

När han besökte Gävle stadsbibliotek i början av februari, beskrev han kortfattat hur läget har varit och ser ut just nu, som vilka länder det är som stödjer vilka sidor och om kvinnorna i Rojava som har egna försvarsenheter(!), något som han beskriver mycket utförligare i boken, liksom hans egna upplevelser  Han ställde också den oroväckande frågan "Vad händer när IS besegras?", för att som det ser ut nu, har Mellanöstern och USA en gemensam fiende, men när IS besegras - vem blir då den onde? Enligt Medins egna förutsägelser, tror han inte att USA vill ändra kurdernas situation. Kurderna är till exempel exkluderade från de internationella fredssamtalen, mycket på grund av att Turkiet och Saudiarabien är starka motståndare till dem.

Kvinnan på omslaget var en soldat i de Yezidiska kvinnostyrkorna och hade tagit kodnamnet Arin, efter en kvinnlig soldat som 2014 sprängde både sig själv och många IS-krigare, och har blivit hyllad för det. Förtrycket mot kurderna har pågått i så många år att det, enligt Medin, "odlat fram en helt egen motståndskultur", där man lyfter fram de som varit osjälviska för att inspirera nya aspiranter till att göra samma sak. I en intervju med en annan kvinna, Serhildan, frågade Medin vad det var som motiverade henne till att kämpa, varpå hon svarade:

'Jag slåss för att få tillbaka mitt folks mark från Daesh (den engelska transkriberingen av Islamiska Staten i Irak och Levanten, ISIL, min anm.). För att befria Kurdistan, det är mitt mål som kurdisk kvinna.'

Medins berättelse, Kobane, är både engagerande och informativ. Mitt eget intresse för Mellanöstern sköts i höjden och efter att ha läst ut den lånade jag nästan omedelbart en annan fackbok på ämnet, som förhoppningsvis ger mig en mer ökad förståelse för världen.

Sapiens

Jag snubblade över Sapiens, med undertitel En kort historik över mänskligheten, på bokhora för ett tag sedan och blev nyfiken. På insidan av pärmen sammanfattas innehållet i boken såhär:

ELD gav oss makt
SKVALLER hjälpte oss samarbeta
JORDBRUK ökade vår aptit
MYTER upprätthöll lag och ordning
PENGAR gav oss något att lita på
MOTSÄGELSER skapade kultur
VETENSKAP gjorde oss livsfarliga

Visst låter det intressant? Och liksom... fräsigt?* Det är det också. Början av boken är så vansinnigt bra! I varannan mening får man reda på något som man inte visste att man alltid undrat om biologi, den kognitiva revolutionen (det vill säga när människan utvecklade abstrakt tänkande och helt plötsligt kunde springa förbi evolutionen), hur jägare-samlare-grupper kan ha fungerat och mycket annat. Författaren presenterar också hur mycket av det vi idag tar för givet egentligen bara är gemensamma myter, som myten om Peugeot (ett företag är inte en person, eller en fabrik, eller en produkt... utan bara en gemensam myt, en föreställning) eller myten om pengar.

Så långt är jag helt såld. Yuval Noah Harari lyckas till och med använda ord som mucka och fortfarande låta trovärdig och seriös (tyvärr kan jag inte återge sammanhanget då boken i skrivande stund är återlämnad till biblioteket).

Tyvärr håller inte nivån i sig boken igenom. Det är oklart om detta beror på själva textens kvalitet (mindre sannolikt) eller helt enkelt på att vi kommer in på områden om vilka jag personligen inte är lika intresserad av att få reda på en massa detaljer (mer sannolikt). Den tredje delen av boken, titulerad Mänsklightens enande, tycker jag är sirapsseg. Religion, imperier och annat har naturligtvis haft en mycket stor påverkan på hur mänskligheten fungerar idag, men jag är som sagt inte tillräckligt intresserad av alla små fakta kring det för att det ska flyta.

En annan sak som är lite jobbig med boken är att den har en ganska negativ syn på mänsklighetens utveckling. Jag får intrycket att Harari tycker att allt blivit sämre sedan vi slutade vara jägare-samlare - inte bara för planetens välmående utan också för människans. En genomsnittlig jägare-samlare arbetade mindre och hade mer tid till sociala aktiviteter och rekreation än en tidig jordbrukare, eller för den delen den moderna, konsumtionspräglade människan. Att sedan äldre och skadade fick lämnas för att dö för att de var en för stor belastning för gruppen framstår som ett mindre problem i sammanhanget. Inte heller har det blivit bättre för jord, djur eller människor sedan industriella revolutionen - i själva verket har vi bara byggt in oss själva i en återvändsgränd av kneg och slit. Må så vara, men jag orkar inte höra det.

På det hela taget är det här ändå en bra bok. Facklitteratur, som lyckas vara vetenskaplig och hyfsat lättillgänglig på samma gång, och som svarar på en del frågor du inte visste att du hade. Är du mindre nogräknad än undertecknad kan du ju faktiskt hoppa över det du inte tycker är så värst intressant.

* För att låta som den tant jag eventuellt är

Love at first stitch - sy själv med retrokänsla

Jag avskydde att behöva sy på en symaskin när vi hade syslöjd i grundskolan och kunde sticka på en halsduk en hel termin, men på sistone har jag blivit väldigt inspirerad av Fredrika på vindens sypepp och nu har jag sytt ett plagg! I ett ljusblått tyg med glitter och snöflingor har jag sytt efter instruktionerna till en Clémence-kjol från boken Love at first stitch av Tilly Walnes. Bortsett från att den blev en sömsmån för stor har jag nu alltså både tråcklat och gjort vändsömmar, termer som för mig förut var helt okända. Ibland var jag tvungen att tänka ett steg till för att förstå hur jag skulle göra i vissa moment, när varken text eller bild gick ihop, men det blev bra till slut. Det blev åtminstone en kjol som går att bära utan större svårigheter.

Walnes inställning är att det varken behöver vara svårt eller perfekt när man syr, för det är livet för kort för. Förutom både en och en annan kjol, visar Walnes också hur man, på nybörjarnivå kan börja med att sy en scarf och sedan gå vidare till att sy både byxor, blusar och klänningar. Hennes stil är, ursäkta mitt lekmannamässiga yttrande, söt, färgglad och 60-tal, vilket även genomsyrar bokens utformning i form av färggranna sidor med mönster och stora bilder. Walnes visar även hur ett grundmönster kan utvecklas och bli ett helt annat plagg, allt efter tycke och smak. Nu längtar jag efter att utforska möjligheterna att sy ett par pyjamasbyxor och kanske en regnjacka.