Careless people

Careless People är diplomaten Sarah Wynn-Williams berättelse om sin tid på Facebook. Det skrevs litegrann om den i media när den kom ut och jag la titeln på minnet. Tyvärr har e-biblioteket envisats med att bara köpa in den som ljudbok, så jag bestämmer mig för att prova det formatet fast jag inte gillar det så mycket. Jag blir förvånad över att den är själv-inläst men finner snart att jag inte har något emot det.

Wynn-Williams vill göra skillnad. Att vara diplomat för Nya Zeeland är inte tillräckligt. Hon lyckas pitcha in sig själv i Facebooks policy-team. Hon vill jobba med riktlinjer och policys (policy:er?) för Facebook, globalt, och har någon sorts bild av att Facebook kommer att förändra världen till det bättre. Det dröjer dock inte länge innan hon inser att Facebook bryr sig mer om sin tillväxt och vinst, än om samarbete, samförstånd och att försäkra sig om att man gör gott. Vem hade väl kunnat ana det?

Careless people är upplagd lite som en äventyrsberättelse, eller kanske snarare som en samling rövarhistorier. Boken är bitvis fängslande. Är Zuckerberg ett geni eller en jättebebis? Sannolikt både och. Är Sheryl Sandberg världens största hypokrit? Men vid avslutad läsning är det ändå något som skaver. Varför såg Wynn-Williams mellan fingrarna med allt som pågick på Facebook så länge? Klingar det inte lite falskt att släppa den här typen av bok först efter att man fått sparken, efter att först ha hållit i och hållit ut så länge det bara gick, för sjukvårdsförsäkringen och för att hon inväntade en fet bonus och kanske för det amerikanska medborgarskapets skull? Hur kan hon inte minnas datumet för sitt eget bröllop (även om hon är stressad över att ha blivit trakasserad av sin chef precis innan), hur kan hon gå med på att åka till Myanmar och fjäska för militärjuntan när hon är gravid.

Jag har så svårt att förstå mig på de som lever för sina jobb, särskilt om de har familj. Okej, du och din man har båda spännande och fina titlar i USA. Men ni kan ju åka "hem" till Nya Zeeland eller Storbritannien, hitta andra meningsfulla jobb och slippa låta en barnflicka uppfostra era barn..?

Summa summarum vet jag inte vad jag ska tycka om den här boken. Jag är nog mer frustrerad över författarens beteende än över Facebook, eftersom jag var helt förberedd på att Facebook är onda. Det är inte utan att jag klappar mig själv på axeln över att aldrig ha skaffat ett konto.

Yarden

Såg att Ulrika Nettelblad läst denna och tänkte: passar perfekt med min ambition att läsa fler manliga författare år 2026.

Jag har alltså ingen tidigare relation till författaren Kristian Lundberg. Jag har inte läst någon av hans tidigare eller senare böcker, jag har inte läst hans tidningstexter, jag har inte ens hört talas om honom före detta. Men nu har jag, förstås.

I Yarden varvar Lundberg sin ungdom (misär) med sin nutid (också misär). Vi förstår att det mellan dessa misärer funnits en tid när Lundberg kunde försörja sig på sitt skrivande och inte var barskrapad och utelämnad.

Jag skulle säga att det finns två huvudteman i Yarden. Det ena är psykisk ohälsa, det andra är arbetarklassen/fattigdomen. Det andra temat, som jag antar är anledningen till att Lundberg beskrivs som den moderna tidens arbetarförfattare, träffar mig hårdast. Hur de timanställda på Yarden, hamnen i Malmö, helt saknar rättigheter och tvingas jobba under rent omänskliga förhållanden. Insikten om att det liksom inte går att leva ett etiskt liv, för någonstans i leveranskedjan finns det människor som betalar med sina liv (åtminstone i bemärkelsen värdighet, livskvalitet) för att jag ska kunna konsumera och ha det bekvämt. Det känns ärligt talat rätt hopplöst. 

I den utgåva jag fått med mig hem från biblioteket följer efter själva Yarden också en dramatisering av originalverket. Denna är något annorlunda upplagd, naturligtvis mer dialogstinn men även till sin natur lite mer kronologisk än förlagan. I dramatiseringen heter huvudpersonen inte längre Kristian utan Konny och varför förstår jag inte riktigt (för att kunna outa en (nu avliden) man som förgripit sig på honom, utan att det blir förtal?). För att vara dramatik känns texten ovanligt smidig att läsa, en del scenbeskrivningar är så poetiska/luddiga att jag inte riktigt förstår hur en regissör ska kunna jobba med dem.

Dramatiseringen ger i alla fall ytterligare kött på benen till originalverket, men jag upplever att den är ännu mer fokuserad på Lundbergs historia och psykisk sjukdom, snarare än på arbetsvillkor och klass.

The woman in me

Jag vet inte vad jag vill läsa just nu, läser för att fly återgången till vardagen, låt postsemesterångesten vara över snart, snälla? Så jag läser Britney Spears självbiografi.

The woman in me, skriven av Spears och okända samarbetspartners, har ett direkt tilltal och går rakt på sak. Det är tydligt att språket och stilen är enkelt, fritt från finesser. Kanske är meningen att det ska kännas som att man sitter och lyssnar på Britney som pratar om sitt liv? Helt klart är att Britney inte har några större litterära ambitioner; hon vill bara ge sin sida av saken.

Spears tar oss igenom sitt liv, från uppväxten i småstaden Kentwood, Louisiana, präglad av relativ fattigdom och en alkoholiserad pappa men också av glädjen i att sjunga, dansa, spela basket. Vid fem års ålder vinner hon en första lokal danstävling och så småningom börjar hon åka på auditions för större uppdrag. Hon beskriver sitt genomslag vid femton års ålder och hur hon i det stadiet hade någon sorts kontroll över sitt arbete, till exempel själv fick bestämma hur videon till ...Baby one more time skulle se ut. Samtidigt inleds en livslång destruktiv relation med pressen.

Så småningom kommer vi till 2008, året för det berömda sammanbrott som ledde till att hon sattes under förmyndarskap i tretton(!) år. Enligt henne själv bad hon domstolen att ge henne vilken förmyndare (eller är det god man) som helst, bara inte hennes pappa. Såklart blir det ändå han som får uppdraget och, enligt Britneys uppgift, genast börjar styra hennes liv med järnhand. Om hon säger nej och inte samarbetar hotas hon genast med att inte få träffa sina barn mer.

Jag betvivlar inte att vi får höra Spears sanning, säkert censurerad av någon som vet vad man kan och inte kan skriva utan legala påföljder, men ändå med ett stort mått av frihet. Ändå är det svårt att förstå hur hon hamnade i denna legala soppa och inte förmådde ta sig ur den. Det är uppenbart att hon mådde jättedåligt, vilket hon också själv skriver. Mycket av det hon beskriver att hennes familj tvingade henne till - läkarbesök, terapi, vad som ändå låter som en rimlig mängd motion - låter också som rimliga hälsofrämjande åtgärder. Andra, som att detaljstyra vad hon fick och inte fick äta, och sätta henne på att jobba och turnéra intensivt, verkar ytterst tveksamma. Hur mycket av hennes beskrivning av det själadödande förmyndarskapet är det hon upplevde i stunden, hur mycket är anpassat efter #FreeBritney-rörelsens uppfattning?

Har jag fått en tydligare uppfattning om vem Britney Spears egentligen är, efter att ha läst hennes biografi? Absolut inte, snarare är jag mer förvirrad. Inte heller förstår jag vad hon menar med kvinnan inom sig, den hon strävar efter att befria. Vad jag fick var dock en sammanfattning av hennes karriär som absolut inte var ointressant. Britneys första skiva var en av de första i min lilla samling, men när hon gled från pop mot r'n'b/edm/dance blev jag allt mindre intresserad av hennes musik. Den här boken fyllde i några av mina popkulturella kunskapsluckor.

Ut ur min kropp

Kulturskribenten Sara Meidells bok om dennes anorexi dök upp i e-boksappen. Jag minns att boken blev en snackis när den kom ut 2022, då den anklagades för att glorifiera ätstörningen i fråga. Jag var därför nyfiken men orolig, funderade på när det kunde passa att läsa, tänk om det skulle medföra ökat missnöje med den stackars kroppen jag innebor och som inte förtjänar något ont? Men till sist rycker jag plåstret och läser. Och förstår helt den debatt som uppstod.

Ut ur min kropp handlar alltså om den ätstörning som Sara Meidell dragits med sedan hon var barn. Om interventioner, om läkarbesök. Om situationer som försvårats av hennes ovilja att äta och hur hon hanterat dem. Insprängt i texten finns stycken om självsvältens historia, framförallt i förhållande till kreativitet och kultur. Mest får vi dock ta del av Saras tankar om allt detta.

Jag upplever att det finns ett genomgående fokus på det Meidell vunnit, vänta, fortfarande vinner på sin ätstörning. Att den kontroll hon utövar över sitt ätande ger henne en känsla av makt, av framgång, av superioritet. Hon skriver att hon och andra som svälter sig uppvisar "en inre styrka som förtjänar all beundran". Om hur hon vet att hon kommer att vara bra på att föda barn för att hon är så fantastisk på att lida i tysthet. Att icke-ätandet sedan på många sätt går stick i stäv med själva livet får liksom stå tillbaka. Det finns journalanteckningar från återkommande läkarbesök som Meidell själv tagit initiativ till och som rimligtvis innebär att hon oroat sig för sin hälsa. Samtidigt vet hon ju vad som är fel, även när hon söker för symtom hon tror kan bero på stress, eller cancer. Hon beskriver hur hon blir bättre och bättre på att återge hela sin ätstörningshistorik vid varje ny vårdkontakt. Hon skildrar däremot aldrig den lust att sluta svälta sig som väl måste finnas där någonstans i periferin. Jag frågar mig varför hon ens bryr sig om att söka vård. Finns det ett hopp, bara det att hon inte skriver om det? Är det underförstått?

När jag läser Ut ur min kropp undrar jag om det kan ses som ett  försvarstal för anorexin. Hur sjukt skulle inte det vara? I efterhand känns det dock inte så, jag kan zooma ut och läsa in någon sorts desperation i alla rader om hur svälten ger henne klarhet, ökat fokus, inte behöver hon ägna energi åt trivialiteter som mat. Alltid tid att lyssna ordentligt på barnens berättelser. 

Ska man se det med de positiva glasögonen kan man kanske säga att boken ger en bild av hur det kan se ut inne i huvudet på någon som är drabbad, hur den personen tänker, vad den vinner på sin sjukdom. Varför den vill stanna kvar där. Säkert är den nyttig läsning för de som inom sitt yrke möter personer med anorexi. Möjligen även för anhöriga. Men det inte finns något lyckligt slut. Meidell vägrar följa den utstakade mallen för den här sortens böcker (jag var sjuk, nu är jag frisk, oh så skönt, vänd dig hit om du lider av en ätstörning, det finns hjälp att få) och redan från start framstår hon som benhårt övertygad om att hon aldrig kan bli frisk, om hon ens betraktar sig själv som sjuk. Det inger en vag hopplöshet, blir till en bok som man inte vill se i "fel" händer. Och det var väl där den hetska debatten kring boken tog avstamp, antar jag.

"Det svåra att förklara för den som aldrig längtat efter fallen eller bara har vittnesmål från dem som skadat sig illa, är hur vackert det också är när man faller.

Varför vill vi som faller gång på gång inte berätta om allt detta? Är vi rädda för att lura någon, att råka vara så övertygande att människor som varken har behov av fallen eller någon egen dragning mot kanten ändå luras dit. Att vi sedan ska stå där med ansvar för att ha förstört andras liv än vårt eget, som för övrigt aldrig var annat än det enda rätta för oss."

Med det sagt känner jag själv ingen som helst lust att börja utöva självsvält efter att ha läst den här boken. Onödigt att boken innehåller handfasta tips på hur man gör för att undvika att äta, men de berör mig inte, jag står stadigt här på utsidan. Respekterar Meidells rätt att berätta sin historia. Respekterar kritikernas rätt att ifrågasätta utgivningen.

Gender queer

På tal om förbjudna böcker, läste jag om Gender queer på Goodreads och blev nyfiken. Sedan 2021 har den toppat listan över de mest utmanade och förbjudna böckerna i USA enligt American Library Association, på grund av teman som HBTQIA+ och sex. Den kom ut i svensk översättning i slutet av maj i år, översatt av My Bergström. men jag läste den på engelska. 

Gender queer är Maia Kobabes grafiska självbiografi om hur hen som barn och under hela uppväxten aldrig passade in i någon av de mallar som tillskrivs de två könskategorierna man/kvinna. I den får man bland annat ta del av första gången hen inte fick vara med och leka för att hen var en tjej och hade baciller, den traumatiska upplevelsen när hen fick sin första mens och försökte dölja det i tre dagar, hur hen upptäckte David Bowie genom att tjuvlyssna på dennes crush och hur hen klippte håret som då var midjelångt kort i en "pojk-frisyr" och älskade när alla trodde att hen var en kille, ända upp till vuxen ålder och hen skulle gå på sin första dejt (i undersökningssyfte, hen skulle skriva en fanfiction och behövde ta reda på hur man hånglade) och senare även ta cellprov hos gynekologen. Men med alla motgångar kommer också positiva erfarenheter. Hon får stöd av både familj och vänner och lär sig om andra queer-personers sätt att hantera normer och problem på.

Det är första gången jag stöter på Spivakpronomen, e/em/eir. Tecknarstilen är tydlig och lätt att läsa.

Det är Kobabes egen historia, men det är säkert många som känner igen sig. Inte bara i känslorna som man får när man inte passar in, utan också bristen på information i sitt sökande efter andra som har varit eller är i samma situation. Som en svensk läsare är det svårt att förstå att något så här öppet, ärligt och sårbart kan vara så upprörande i USA. Floridas guvernör har kallat den för pornografisk, men som översättaren My Bergström säger i en intervju på SVT, så är det inte en bok som riktar sig till de allra yngsta utan mer övre tonåren. Och kanske är det just att den skildrar hbtq-erfarenheter på ett positivt sätt som gör att den sticker så många i ögonen? Det är åtminstone Bergströms teori. Jag är mest glad över att jag inte bor i USA.

Tankar efter en pandemi

Tankar efter en pandemi: och lärdomar inför nästa är en biografi av vår före detta statsepidemiolog Anders Tegnell, skriven i samarbete med journalisten Fanny Härgestam. Den senare var också med och skrev Hans Roslings biografi och stilen är mycket snarlik. På Internet ser jag att stilen beskrivs som "lågmäld" men jag skulle nog hellre säga "platt" eller "torr" om jag ska vara ärlig. Är detta ett signum för Härgestam eller bara ett symtom av att Tegnell och Rosling är (respektive var) torra vetenskapssnubbar? Hur som helst är jag inte ett fan. Det funkar, men själva ord- och berättarglädjen uteblir. Kanske behövs ingen sådan i denna typ av biografi? Jag saknar den ändå.

I boken beskriver Tegnell hur arbetet på Folkhälsomyndigheten FHM såg ut före, under och efter pandemin. Hur de resonerade, vilka frågor de brottades med. Vad som blev som de förväntade sig och när de blev överaskade. Han berör också personkulten som uppstod kring honom själv och hur media plockade ut e-postkommunikation och lyfte saker ur sitt sammanhang.

Det skrivs också mycket om hur FHM:s beslut skilde sig mot många andra länders pandemihantering och hur andra tyckte att Sverige gjorde för lite och var oförsiktiga. Tegnell menar däremot att det var av ren försiktighet som de inte agerade mer drastiskt. Omsorg för samhället innebar i deras ögon inte att till varje pris undvika smitta, utan att göra rimliga avväganden för att hålla nere trycket på sjukvården (platta ut kurvan minns vi väl alla) samtidigt som människor, och samhället, kunde fortsätta leva. Hans besvikelse över att man inte kunde komma överens om en gemensam linje i norden/EU står i viss kontrast mot hans slutsats att pandemiåtgärder är kontextberoende och behöver se olika ut i olika länder beroende på en rad olika faktorer.

Under läsningen blir det tydligt hur underligt det är när alla och envar ska ha åsikter om något trots att man inte har särskilt goda kunskaper på området. "Plötsligt var alla epidemiologer". Själv minns jag mest hur glad jag var att jag inte hade Tegnells jobb. (Han skriver dock om de många statistiker och modellerare som jobbade med detta och det låter i ärlighetens namn ganska kul.)

Utöver Covid-tråden finns ett mellankapitel om Tegnells uppväxt och hur han hamnade på FHM. Helt okej intressant. Under vissa delar av detta får jag en känsla av att detta var något som förlaget alternativt Härgestam verkligen ville ha med, medan Tegnell hellre ville fokusera på Covid, och att det hela därför blir lite halvhjärtat. Okej då jag berättar väl då om jag måste, men det blir inte speciellt levande och detaljer och anekdoter känns ofta irrelevanta.

Mitt helhetsomdöme är att detta är en ganska torr bok med låg åh fan-faktor (för att låna ett begrepp från sommarpratsrecensionerna... Visst har Tegnell sommarpratat för något eller några år sedan? Jag får kanske gå in och lyssna i efterhand). Den väcker däremot intressanta funderingar hos mig, i form av hur snabbt jag ändå lämnat pandemin bakom mig och liksom glömt att vi var tvungna att begränsa oss under flera års tid. Förträngt, kanske. Jag blir lite sugen på att läsa fler böcker med Covid-tema, kanske en roman nästa gång?

I'm glad my mom died

Jennette McCurdy är före detta skådespelerska, främst känd för att ha spelat den våldsbenägna comic relief-figuren Sam i barn-sitcom-serien iCarly på Nickelodeon. När jag växte upp hade vi bara de vanliga kanalerna (1, 2, 4) så första gången jag såg iCarly var typ igår, efter att ha lyssnat på halva den här boken och blivit nyfiken. Boken plockade jag upp efter att ha hört om den någonstans i media - jag minns inte var - och var alltså helt utan förkunskap om författarinnan tillika huvudpersonen.

Jag lyssnade på den här boken som ljudbok (drygt 6h lång) inläst av McCurdy själv. Till en början är jag inte helt såld, och tänker som vanligt att varför ska hon läsa in bara för att hon är författaren, varför låter hon inte en skådis... Vänta lite, hon är ju skådis. Så varför läser hon så tråkigt? Till hennes försvar blir det bättre, mycket bättre, när hon läser dialog. Det gör hon toppenbra, tycker jag.

I'm glad my mom died är en självbiografi och handlar till stor del om Jennettes mamma, som utöver att ha varit nära att dö i bröstcancer också förefaller lida av diverse psykiska problem. I många, många år kretsar Jennettes liv helt och hållet kring att göra henne nöjd. Mamman ville att hon skulle bli skådespelerska "eftersom hon själv inte fått för sina föräldrar" och börjar i tidig ålder ta med sig Jennette på diverse auditions. Jennette jobbar sig så småningom upp från att vara typ gråtande barn i bakgrunden till rollen på Nickelodeon, men syftet är utan undantag att göra hennes mamma glad.

En bit in i boken funderar jag på att aldrig mer se en film eller tv-serie där barn är med. För att det låter så vidrigt alltihop. McCurdy beskriver hur hon tvingas gråta på beställning om och om igen tills hon bara inte orkar längre, och jag undrar i hur stor utsträckning barnskådespelare faktiskt arbetar för att de själva vill det. Förhoppningsvis tycker många av de andra barnen att det är roligt att arbeta som skådespelare, men någonstans krävs ju ändå en förälders engagemang för att de ska kunna göra det, och hur vet man då hur mycket som är barnets egen vilja och glädje, och hur mycket som ligger hos föräldrarna? Förhoppningsvis lyssnar ändå en sund förälder på sitt barn och låter det sätta gränserna?

Mycket kan man säga om Jennettes mamma men sund var hon definitivt inte. Hur ingen av de andra vuxna i familjen - Jennettes pappa som regelbundet kastades ut på gatan av godtyckliga skäl, samt Jennettes mormor och morfar - kunde reagera, säga ifrån, få henne att söka hjälp, förefaller så oerhört. Men kanske är det kulturellt. Eller också är det svårt när det gäller någon i familjen, någon man älskar. När den vuxna Jennette äntligen kommer iväg till en terapeut och den senare förklarar för henne att det var fel av hennes mamma att sätta henne på lågkaloridiet vid typ tolv års ålder (vilket så småningom utvecklas till fullskaliga ätstörningar), svarar Jennette med att omedelbart avsluta terapin för gott.

Till slut dör i alla fall Jennettes mamma. En lång resa återstår för Jennette, för att komma underfund med vem hon är och kunna lägga sin barndom bakom sig. Boken slutar hoppfullt; hon förefaller vara ett gott stycke på väg. Till syvende och sist är det väl absolut en klassisk "jag var en barnstjärna och det pajade mitt liv"-biografi. Dock en välskriven och bitvis berörande sådan.

The year of magical thinking

"Life changes fast.

Life changes in the instant.

You sit down to dinner and life as you know it ends.

The question of self-pity."

Så inleds Joan Didions The year of magical thinking, som börjar med att hennes make, författaren John Gregory Dunne, avlider i en hjärtinfarkt en kväll mellan jul och nyår år 2003. Samtidigt ligger deras vuxna dotter på sjukhus och svävar mellan liv och död. 

Didion vrider och vänder på dagarna före, dagarna efter, dagen. Snirklar fram och tillbaka mellan då och nu. Vågar upprepa sig, vara tjatig, klart hon ältar, vem hade inte gjort det. Hon undersöker också vad andra (forskare, psykologer, författare, poeter) skrivit om sorg. Söker förklaringar, söker svar.

Det där magiska tänkandet i boktiteln är hennes omskrivning för hennes så kallade galenskap, att hon inte vill slänga hans skor för han behöver ju dem när han kommer tillbaka.

När jag insåg att den här boken handlade om sorg (lånade den som ett blankt blad, visste absolut ingenting) trodde jag att den skulle drabba mig på ett annat sätt. Även om vissa formuleringar och känslor slår an något hos mig, så kryper boken aldrig under skinnet. De vackraste och mest träffande citaten kring sorg är de som Didion hämtat från någon annan (det från CS Lewis om hur vägarna som ledde till hans avlidna hustru blivit återvändsgränder, till exempel).

Det här är min första bekantskap med Joan Didion. Det känns som att hon ingår i allmänbildningen? Eller är det bara något jag fått för mig för att Markus Krunegård nämnt henne i någon låt? Oavsett vilket verkar hon vara en intressant person. Kanske hade det varit mer "rättvist" mot hennes författarskap att börja med en roman och inte med det självbiografiska? (Spoiler alert: Stjärtmes och jag gör exakt samma grej med Agneta Pleijel just nu.)

Vemod undercover

Nöjesjournalisten Jan Gradvall har skrivit en icke-kronologisk biografi över Abba, genom att ta upp en mängd olika ämnen från ljudproduktion till dansbandskultur till politik till abbornas respektive bakgrund. Formatet ska vara inspirerat av en liknande bok om Beatles (One, two, three, four åker rakt in på min läslista); en gäng fristående kapitel om sådant som intresserar Gradvall (och oftast även mig) som tillsammans ger en översiktlig bild av Abbas musik, bandets tillkomst och sönderfall och den omvärld bandet var verksamt i. 

Jag, som tillhör A-teens generationen och på min höjd hade ytliga förkunskaper om bandet, tyckte att boken var superintressant och en riktig bladvändare. Det för en biografi okonventionella formatet fungerar toppen och det märks att Gradvall har kunnat hålla sig till det som han kunnat eller genuint önskat förkovra sig om. Vissa avsnitt upplever jag som mindre relevanta (det om den australiensiska hjärnkirurgi-stjärnan som endast lyssnar på Abba under sina operationer) men jag kan tänka mig att andra tycker detsamma om avsnitt som jag verkligen gillade (det om när Björn och Benny hade en stor fest för att fira att de varit vänner i 50 år).

En rekommendation till den som är intresserad av Abba, musik eller allmänbildning. Ett utdrag ur innehållsförteckningen:

blåmesens 2023

2023 var året när jag började läsa igen*. 

Jag tröttnade på att slöscrolla Internet och laddade ner bibliotekets e-boksapp. Och plötsligt blev det omöjliga möjligt. Med godtycklig formatering på en mobilskärm, för all del. Men någonstans i somras jag började läsa, och jag kunde inte sluta.

Någon exakt lista över vad som lästs har det inte blivit, med två olika biblioteksappar och några pappersböcker och lite raderad historik är jag mer än lovligt osäker på vad jag läst, men jag vet att det är 25+ böcker. Här kommer ett godtyckligt urval/en serie mikrobloggar** (understrukna gillade jag lite extra):

Just nu är jag här (Isabelle Ståhl): Om det här är en bok som beskriver min generation, så tillhör jag nog en annan.

Världen som väntar (Peter Alestig): Om hur livet i Sverige kan se ut på 10-20 års sikt. Önskar att författaren hade skippat introkapitel à la P3 Dystopia, för mig ger de boken ett mindre trovärdigt intryck.

Häng City (Mikael Yvesand): Rätt kul bok, men jag tror inte att den kommer att bli någon klassiker.

Jävla Karlar (Andrev Walden): Jamen den var väl rätt bra tror jag? Blev inte besviken, och hade höga förväntningar då jag brukar gilla författarens texter i DN.

Stjärnlösa nätter, Blod rödare än rött, Bortom solens strålar (Arkan Asaad): Det säger säkert mer om mig än om böckerna, och temat (hederskultur bl a) är säkert jätteviktigt och relevant för många. Men det enda jag kan tänka på (okej, hur platt böckerna är skrivna också) är: vilka arroganta, ynkliga krakar till manliga karaktärer.

En enkel till Indien (Cassandra Brunstedt): Läste denna för att jag läst att boken skrevs under en föräldraledighet. Önskade nästan att den skulle vara dålig? Men den var stabil feel good. Feel good, som tomma kalorier. Stundtals ljuvlig att konsumera, men eftersmaken är äckel. Uppföljaren (Lyckliga gatan tur och retur) var inget vidare.

Förinta världen inatt (Stina Jackson): Feel bad i tegelstensformat. Ingen är, eller blir, lycklig. Inget är svart, vitt, rätt eller fel. Den här gillade jag! Och tyckte dessutom slutet var toppen.

Skam den som ger sig (Charlotte Kalla och Johan Esk). Gillar Kalla. Gillar Esk. Inte imponerad av boken. Önskar att jag inte köpt den, för jag kommer inte att vilja läsa den igen.

Vad hon klagar över när hon klagar över hushållsarbetet (Heidi Linde): om jag någon gång får för mycket fritid ska jag göra ett inlägg om "vad vi parafraserar när vi parafraserar Raymond Carver". Det här var norskt och intetsägande.

Changer l'eau des fleurs (Valérie Perrin): Jag provade att läsa en ljudbok på franska och blev smått euforisk när DET GICK. Romanen var av typen fransk feel good. Någon invecklad, och med lite för mycket detaljer framåt slutet (inget lämnades åt fantasin), men en positiv läsupplevelse. Möjligen det enda skönlitterära jag läst på främmande språk i år.

Stacken (Annika Norlin): Jag gillar ju Annika Norlin - från början som artist men även hennes sätt att skriva. Intrigen är dessutom intressant, om än något osannolik. En intressant motsättning till denna brist på realism är att jag fortfarande är tvärilsk på en av karaktärerna efter avslutad läsning.

Kvällens röster (Natalia Ginzburg): Lånade denna eftersom den var på nån lista i DN och utlovades vara kort. Gillade! Dialogerna (som ibland får vara monologer) är verkligen skickligt skrivna. Dessutom beter sig huvudpersonerna vuxet och tar rimliga beslut? Ovanligt.

Yellowface (RF Kuang). Uuuuuh. Mådde fysiskt illa 90% av den hastiga (går det att läsa den på annat sätt?) läsningen av denna roman. Med risk att spoila: otäckare huvudperson får man leta efter.

Systrarna (Jonas Hassen Khemiri). Jag hade fått för mig att jag inte gillar JHK. Sen hörde jag en intervju och blev sugen. När jag väl börjat läsa kunde jag inte sluta, jag måste bara få veta hur det skulle gå! Trollbunden ända fram till slutet, som jag upplevde som lite abrupt, förhastat, plötsligt, helt enkelt inte riktigt som ett slut.

Stargate: en julberättelse (Ingvild H. Rishøi): Spoiler i vitt här: två barn som det är synd om lägger sig och dör under en gran. Jaha. Berörde mig inte det minsta.


2024 ska bli året då jag slutar (nåja, drar ner på att) läsa igen.

Varför då, undrar ni. För att jag läser på stulen tid. Jag läser medan jag väntar på att barn ska somna (okej). Jag läser på toa (ibland okej). I omklädningsrummet på jobbet (knappast okej). Istället för att sova (inte bra). Samtidigt som jag lagar mat (inte heller bra). Medan livet susar förbi omkring mig (upp till läsaren). Det finns helt enkelt inte plats.

 

* Annat än böcker för barn 0-6 år, vill säga. Dessa kan också, i enstaka fall, ha oväntad verkshöjd.

** Om Threads inte varit ägt av Meta = Facebook, kanske en bok-mikroblogg hade varit något? Min tröskel för att uppdatera härinne verkar ha växt sig kämpahög.

Lycka till med resten av livet

För en massa år sedan när bloggar fortfarande var en grej snavade jag över en kul vardagsblogg. Hon som bloggade hette Isabel Boltenstern och var en skåning med sportintresse och humor. Av något oklara skäl började jag surfa in på hennes blogg lite då och då, för förströelse. Sedan försvann hon plötsligt; inga nya uppdateringar, bloggen glömdes bort. Ett par år senare kom jag att tänka på den igen (mitt centra för att komma ihåg fullständigt onödiga saker, som vad man åt till lunch i onsdags förra veckan eller vad en blogg man följde för ett par år sedan heter är något överutvecklat), surfade in och: hon var tillbaka. Anledningen till den fullständiga bloggtystnaden visade sig vara utbrändhet, och om den har hon nu knåpat ihop en bok.

Jag klassar den här boken som självhjälp eftersom både biblioteket och bokhandeln gör det, men jag läser den inte för att jag är, har varit eller tror att jag riskerar att bli utbränd (peppar peppar..?) utan mer för att jag är nyfiken på resultatet av Boltensterns ansträngningar. Jag gillar ju också hennes sätt att blogga, så varför inte kolla in hennes bok? Men jag tillhör alltså heller inte bokens målgrupp.

Utöver självhjälpsklassningen är boken även klassad som självbiografi, men den innehåller faktiskt befriande få detaljer om Boltensterns egen utmattning, åtminstone jämfört med vad jag redan känner till efter att ha läst hennes blogg. Istället får vi veta vilka strukturella problem som enligt Boltenstern är anledningen till att utbrändhet ökat så mycket, framförallt bland kvinnor. Hon tar också stöd i och refererar till gott om populärvetenskapliga böcker, typ av Siri Helle och Anders Hansen. Hon har gjort läxan, typ.

Ganska tidigt in i läsningen, när det fortfarande handlar om strukturella problem, om orimliga krav på sig själv och om att omfamna sin inre medelmåtta, får jag tankar om att det var synd att jag lånade på biblioteket, för den här skulle jag nog kunna skicka vidare till en eller annan kompis. Längre in blir den dock lite mer specifik och känns därmed mindre allmängiltig och kanske lite mindre intressant för den som inte är drabbad; inget jag tänker be folk läsa bara sådär.

Läsningen i sig är dock trevlig; Boltenstern skriver ungefär som hon bloggar och jobbar hårt på att blanda humor och allvar. I efterordet tackar hon Fredrik Backman och det känns som att det är hans stil hon eftersträvar, inte utan resultat. Generellt är boken lättläst, har ett bra budskap och innehåller flera rimliga saker att ta sig en funderare över. Som en lite mer fokuserad och strukturerad version av bloggen. Boken är också snygg (jag trodde den var vit i botten, men den är svagt rosa och textfärgen kontrasterar snyggt. Jag är också mycket förtjust i hur Boltenstern inte intagit någon klassiskt kvinnlig och/eller leende pose på författarporträttet, tack för det vem som än bestämde).

Titeln förstår jag mig dock inte på. Vaddå lycka till med resten av livet? Är den ett stöddigt "den här boken kommer att förändra ditt liv"? Eller är det resten som i allt som inte är jobb? Allt som inte är prestation? Eller hade hon bara idétorka när det var dags att bestämma?

Ett annat liv

För några veckor sedan hade jag tvättid, detta ständigt återkommande gissel. Jag upplevde min sedvanliga olust inför denna aktivitet, och insåg att jag skulle behöva någon typ av distraktion för att inte bli fullständigt uttråkad. Sagt och gjort knappade jag in i appen Sveriges Radio Play, hamnade i Radioföljetongen och plockade första bästa bok som hade bra "bäst före-datum". Det visade sig vara P O Enquists självbiografiska roman Ett annat liv.

Det tog ett par avsnitt (SR har delat in inläsningen, som gjorts av författaren själv, i 30 halvtimmeslånga avsnitt) innan jag började få grepp om boken, men därefter gick lyssnandet mer eller mindre av sig själv, under tvättider och en eller annan promenad eller matlagningsstund. Per Olof Enquist växer upp i ett grönt hus i Joggböle tillsammans med sin mor, som är lärarinna i byn. Han har en äldre bror, Per Ola, som dog vid födseln, och en far, n'Elof, som dog av sjukdom ett halvår efter P O:s egen födelse. Återstår alltså P O och modern.

Vi följer P O genom hans uppväxt, med det enda slagsmålet, det kyrkliga förbudet mot bland annat fotboll och dans, de veckoliga bekännelserna som orsakar så mycket vånda eftersom P O råkar vara rätt snäll, vidare till gymnasiet i Uppsala och så småningom ut i världen, till Berlin, Köpenhamn och Paris. Vissa episoder, som höjdhoppstävlingarna under realskolan, delar av gymnasietiden, flytten till Västberlin och den underliga grannen i Köpenhamn, beskrivs mycket ingående. Andra delar, som militärtjänstgöringen, hans första hustru och hans barns födelser, nämns i svepande ordalag eller inte alls. Och så småningom kommer vi in på den stora, viktiga fråga som boken söker besvara: hur kunde det som började så bra, sluta så dåligt? Hur kunde P O från Joggböle, född snäll och sedemera framgångsrik författare och dramatiker, trots allt ta till spriten?

Jag vet inte om jag hade några direkta förväntningar på den här boken, men hade jag det så överträffades de generellt. Kvaliteten är genomgående hög, berättelsen är medryckande och precis lagom sammanhängande, med någon tendens till upprepning av avgörande skeden vilket lämpar sig utmärkt för tvättstugelektyr. Det finns både humor och allvar, och Enquist bjuder frikostigt men lagom av sig själv och sitt liv; både han själv och omgivningen får behålla ett mått av personlig integritet, utan att jag för den skull känner att jag underhålls relevant information.

Generellt är jag skeptisk till att låta författare läsa in sina egna böcker, eftersom jag tycker att professionella skådespelare ofta gör det långt bättre. Men den här inläsningen gillar jag, och det trots att boken är skriven i tredje person vilket innebär att Enquist läser om sig själv som "han", kanske lite konstigt men man vänjer sig. Om du själv vill lyssna så finns boken tillgänglig hos Sveriges Radio fram till den 26 april 2021.

Hade jag vetat att jag skulle uppskatta den såpass mycket hade jag i och för sig valt att ge den en mer riktad uppmärksamhet än den som förunnas en tvättstugeljudbok. Jag får nog prova något mer av det Enquist skrivit ändå.

En droppe midnatt

Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, verkar ju vara en väldigt vettig och trevlig person (baserat på intervjuer jag läst eller sett samt hans medverkan i Musikhjälpen) och att han är bra på musik är nog många eniga om. Därför är det heller inte konstigt att man blir nyfiken på hur han skriver. Efter att ha läst En droppe midnatt tycker jag dock att Diakités talang framgår tydligare via andra medier än just det skrivna ordet.

Diakités bok, som alltså heter En droppe midnatt, har undertiteln En familjebiografi. Jag antar därmed att det är sin familjs historia han vill berätta. Vid läsningen får jag snarare intrycket att det är en självbiografi; det handlar minst lika mycket om de tankar och känslor som uppstår inom honom när han söker sin familjs bakgrund som om vad han faktiskt får reda på. Det huvudsakliga temat är rasism, och hur denna var lika närvarande för hans pappa och övriga släkt i USA för ett femtiotal år sedan, som för honom på skolgården i Lund som barn. Vi får också en viss inblick i Diakités uppväxt och famljeförhållanden.

Att det är ett viktigt tema väger inte riktigt upp för att boken lämnar en del att önska gällande struktur. Den känns fragmentarisk och oordnad. Finns det en logik gällande kapitelordning, så går den mig förbi. Dessutom finns det luckor - båda hans föräldrar verkar vara intressanta personer som vi inte får veta så mycket om.

Utöver detta finns det en del språkliga missar. Det flyter inte och finns en hel del rena fel (hann ingen korrekturläsa?). Att engelska och svenska blandas är okej, kanske till och med bra med tanke på att boken ibland utspelar sig i USA och inkluderar flera personer med engelska som modersmål. Lite talspråk kan jag också tåla, men ändå hakar jag upp mig gång på gång. Ett exempel:
"Under bilfärden hojtar hon med jämna intervaller:
- Håll utkik efter alligatorer. Om du ser någon så måste vi stanna och kolla.
- Will do, svarar jag från passagerarsätet med alltför mycket sömn kvar i mina ögon."

Jag lämnar boken bakom mig med en känsla av att den inte är färdig. Att den behövt ytterligare minst en genomarbetning, en ordentlig korrekturläsning, kanske en redaktör med mer råg i ryggen som vågat säga emot. Boken är lättläst och temat både aktuellt och viktigt, men hade den här boken publicerats om Diakité inte varit känd sedan tidigare? Tveksamt om den kan stå på egna ben.

Dagbok från ditt försvinnande

Dramatikern Malin Lagerlöf träffade sin man, regissören Daniel Lind-Lagerlöf, när de båda var i sjuttonårsåldern. Sedan dess har de hunnit växa samman, gifta sig, bli ett, få tre barn, tappa uppfattningen om var den ena slutar och den andra tar vid.

Så en dag i oktober 2011 säger Daniel hejdå och går hemifrån för att åka på rekognosceringstur inför en kommande inspelning. Dagen därpå är han spårlöst försvunnen. Rekogonosceringen ägde rum under dåliga väderförhållanden och sannolikt föll han i vattnet, men då han aldrig hittas går det inte att veta säkert.

Kvar blir en Malin som nu måste försöka fatta att hennes man, livskamrat, personen hon sms:ade med flera gånger om dagen, aldrig kommer hem igen. Som måste försöka förklara detsamma för de tre barnen, varav det yngsta är tre månader gammalt. Hantera sin egen och deras sorg. Och samtidigt försöka ta reda på vem hon är nu, när hon inte längre är halva Malin&Daniel.

Dagbok från ditt försvinnande är ganska saklig. Den varvar utdrag ur den dagbok Malin började föra efter Daniels försvinnande med skildringar av deras gemensamma liv och av hennes eget, efter försvinnandet. Malin skriver bra, och dagboken har förvandlats till ett stycke litteratur. Samtidigt är det omöjligt att komma ifrån att den är en biografi och inte ett skönlitterärt verk. Intressant här är att jämföra med Tom Malmquists I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, som jag läste och försökte blogga om för något halvår sedan. Även här är vi nära, plågsamt nära, någon som är mitt i en personlig tragedi... Men I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv sorteras under skönlitteratur; Malmquist har använt sina erfarenheter för att skriva en roman, inte en livsteckning. Vem är modigast? Får man liksom göra bra skönlitteratur av sitt eget liv... eller är det på något vis fusk? Kanske är det tvärtom opassande att helt sonika vråla ut vad som hänt rakt av på bästa kvällstidningsmanér?



Så är kanske heller inte kvällstidningsmanér ett epitet man vill sätta på Dagbok från ditt försvinnande (även om Malin tvingas hantera detta under berättelsens gång). Biografin är välformulerad, och greppar läsaren med ett järngrepp - det är omöjligt att lägga den ifrån sig. För den som är skeptisk till eländeslitteratur kan också poängteras att sakligheten i kombination med att Malin inte bara processerar sin sorg och saknad utan också utvecklas och omdanar sin tillvaro. Kort sagt är boken väl värd den eventuella kötid som fortfarande kan finnas på biblioteksexemplaren. Eller för all del de drygt femtio kronor man får ge för pocketversionen.

(Tyvärr var det såpass länge sedan jag läste ut boken att jag glömt vad som hindrar mig från att märka den Mesarnas favoriter. Kanske tyckte jag faktiskt att det var för lite elände, att Malin gick vidare utan vidare? Du som läst får gärna lämna en kommentar så kanske jag kommer på vad som skavde...)

Vild

När Cheryl är 24 får hennes mamma plötsligt cancer. Sjukdomsförloppet är snabbt och plötsligt står Cheryl utan sin trygga punkt i världen. Sorgen blir henne övermäktig. Hon orkar inte slutföra sin collegeutbildning. Hennes äktenskap spricker. Hon börjar umgås med fel personer och börjar ta heroin.

Någonstans inser Cheryl ändå att hon måste göra något, att hon inte kan fortsätta på den väg hon slagit in på. Hon bestämmer sig för att detta något ska bestå i att vandra på the Pacific Crest, en vandringsled som löper utmed västra Nordamerika från Mexiko i söder till Kanada i norr, i hundra dagar. Ensam.

Beväpnad med det nya efternamn, Strayed, som hon tagit efter skilsmässan och en stor uppsättning sprillans nya friluftsprylar som hon aldrig använt beger sig Cheryl till Mojaveöknen och börjar sin resa.

Modigt? Absolut. Och möjligen klokare än att frossa i knark och sex, men jag får erkänna att jag förväntade mig mer äventyr av den här boken - Cheryl ägnar inte all tid åt att vandra, utan passar också på att lifta, supa, ta slut på sina pengar i samma ögonblick som hon får tag på dem samt ligga med folk hon träffar på vägen. Icke desto mindre kämpar hon på, och - spoiler alert! - lämnar till slut leden i ett marginellt bättre skick än hon anträdde den.

Jag besväras lite av misstanken att jag kanske tyckt bättre om boken om mitt psyke varit mer likt huvudpersonens. Är inte halva poängen med att läsa att man ska få nya perspektiv, sätta sig in i andras situation?

Vild finns även som film, från 2014 och med Reese Witherspoon i huvudrollen. Kanske ett bra alternativ om du tycker att intrigen verkar intressant; språket och strukturen i romanen är ändå inte så särpräglade att du riskerar att gå miste om något.

2 x Utøya

I onsdags passerade vi 22 juli. Fyra år har gått sedan Anders Behring Breivik utsatte Norge för det värsta terrordådet i landet under modern tid. I år håller Arbeiderpartiets Ungdomsfylking AUF på nytt sommarläger på ön.

Ett flertal böcker har skrivits i syfte att beskriva och, om något sådant nu är möjligt, förklara det som hände och varför det gjorde det. I sommar plöjer jag två:

Jag lever, pappa av Siri och Erik Sønstelie gavs ut redan 2011 och är en mycket personlig bild av dagarna kring attentatet. Siri befinner sig på lägret, men har tur och klarar sig. Erik, hennes pappa, är gammal journalist och redan på väg in till Oslo för att hjälpa en före detta arbetsgivare med rapporteringen kring bombningen av regeringskvarteret när Siri ringer och berättar att skottlossning pågår på Utøya. Far och dotter beskriver vad som händer och vad som passerar genom deras huvuden, från start via det efterlängtade samtalet (Jag lever, pappa!) till tillvaron efter 22 juli och svårigheten att hitta tillbaka till vardagen.

Boken är skriven dels som ett sätt för familjen Sønsteli att bearbeta sitt trauma och söker inte ge någon helhetsbild. Den känns heller inte riktigt färdig, möjligen eftersom den gavs ut så snabbt. Därför plockar jag efter att boken tagit slut (vilket inte tar särskilt lång tid; boken är till sidantal sett ganska kort och tempot är högt) fram ytterligare ett verk för omläsning:

En av oss (en berättelse om Norge) är skriven av stjärnjournalisten Åsne Seierstad, som när hon skickades för att bevaka rättegången mot Anders Behring Breivik greps av en intensiv lust att försöka förstå vad som hände, egentligen. Här beskrivs Breiviks barndom och uppväxt samt hans planering och genomförande av attacken. Instucket i berättelsen finns berättelserna om några av de familjer vars barn aldrig kom hem igen, samt några av de överlevandes berättelser. Även här är tempot högt, så trots det något större sidantalet går det undan att läsa. Seierstad skriver pricksäkert och trovärdigt.

Gemensamt för de båda böckerna är att det kan vara en god idé att tänka sig för innan man tar upp dem. Det är svårt att läsa om det här utan att bli upprörd, ledsen, skakad. Det är svårt att lägga ifrån sig böckerna. Därigenom lämpar de sig kanske mindre bra för att läsa i kollektivtrafiken, eller vid tillfällen då man vill undvika röda ögon.

Enkel vacker öm. Boken om Monica Zetterlund

Det faktum att jag inte känner mig nödgad att berätta vem Monica Zetterlund var säger något om hur ikonisk hon är i Sverige. Biografin Enkel vacker öm är författad av Klas Gustafson och utkom 2010 och är en av flera skildringar som utkommit efter sångerskans (slash revyartisten slash skådespelerskan) död år 2005. Monica Zetterlund har även själv, i samarbete med journalisten Tom Alandh (som även sommarpratade härom veckan och bland annat pratade lite om just Monica) givit ut Hågkomster ur ett dåligt minne, ett sorts självbiografi, år 1989. Den boken finns också som ljudbok, inläst av henne själv.

Enkel vacker öm försöker ge någon sorts objektiv beskrivning av Monica Zetterlunds liv, från början till slut. Nog är det en berättelse värd att berätta, alltid. Det finns höga toppar. Det finns djupa dalar. Det finns besvikelser, och scenskräck, och alkohol, framgång, motgång.

Till en början blir jag irriterad över att Monica Zetterlund framställs som någon sorts perfektion. Hon har skinn på näsan, är akrobatisk och utåtriktad och vacker, och låter aldrig framgången stiga henne åt huvudet. Jag nickar medhållande när Vilgot Sjöman citeras i boken:
"Det jag ser hos henne är fint och bra och roligt; allt det jag ser är så tjusigt - så kan hon ju inte vara beskaffad rakt igenom; någonstans måste väl finnas någon svårighet i henne, en beskaffenhet som kan stjälpa alltihopa? Jag gissar, men ser inget - bara det goda."

Efter hand som skildringen fortskrider blir dock bilden mer nyanserad. Dottern Eva-Lena, som föds när Monica Zetterlund är arton år gammal, får inte direkt den uppväxt man kunnat önska henne. Först förpassas hon till att bo hos sina morföräldrar. När hon väl får bo hos sin mamma är det i en tillvaro som inte direkt är anpassad för barn - det är sena kvällar och nätter, ständiga besök, inga fasta punkter i tillvaron. Det framgår även efterhand att alkoholen har en framträdande roll i Monicas liv, och att den ibland orsakar allvarliga problem både i det privata och i yrkeslivet. Jag börjar ifrågasätta att Gustafson menar att Olle Adolphsons textrad enkel, vacker, öm är en beskrivning av Monica.

Nå, det var inte Monica Zetterlunds liv jag skulle försöka recensera (och vem är jag att döma?). Eftersom jag visste så lite om henne sedan tidigare, och inte har mycket att jämföra med (filmen Monica Z som kom 2013 har jag till exempel inte sett, inte heller har jag läst Hågkomster... ännu) kan jag inte direkt uttala mig om hur exakt Gustafson beskriver Monicas liv, eller hos riktigheten i detaljer och liknande. Den ger dock ett trovärdigt intryck, samtidigt som språket flyter bra. Vad man tycker bör ingå i en biografi är naturligtvis väldigt individuellt, och jag hade inte gjort samma urval som i den här boken. Icke desto mindre tycker jag att det är en rätt bra bok, på det hela taget.

Meningen med hela skiten

Några månader innan sin tjugofemårs dag kraschade Nina Åkestam. Det här är hennes historia om hur det gick till och om hur hon tog sig upp, men också mycket mer. För henne började det kanske redan på högstadiet, men visade sig kanske först på gymnasiet då hon hamnade i en klass där många var lika bra, om inte bättre, än hon och konkurrensen ökade. När hon sedan skulle börja läsa på universitetet, påbörjade hon ett program hon inte trivdes på och bytte bana. Hon hamnade sedan i reklambranschen, med ekonom-bakgrund. Idag forskar hon i reklam, men har även tidigare bloggat om politik och feminism.

I Meningen med hela skiten ger Nina Åkestam en verktyg för att hantera arbetslivet. Det handlar till exempel om att ta reda på vad ens inre tant/gubbe vill kunna berätta om från sitt liv, om hen vill att hen ska ha bott i New York, då gör man det. Och det var precis det som Nina Åkestam gjorde. Hon flyttade till New York, började jobba på ett väl ansett reklamföretag. Hon trivdes inte på jobbet, men desto mer i stadspulsen och dess kultur, vilket gjorde att hon stannade där längre än planerat.

Vad Åkestam vill säga är att man då och då ska stanna upp och fundera över vad det är man vill göra, vad det är man har vunnit och i sin tur förlorat när man har gjort sina val, vad som är är viktigt för en själv. Hon varvar personliga historier från sitt eget liv, med övningar som en kan fylla i och gå tillbaka till i framtiden, om en inte har en bibliotekslånad bok som jag. En användare på Goodreads skrev i sin recension att hen "hade förväntat [sig] mer" och att den "känns mer som en självhjälpsbok än en livsskildring" och visst känns det lite skevt att biblioteket katalogiserar den bland biografier (vilket är anledningen till varför också jag gör det), medan Nina Åkestam själv, enligt Hanna Weiderud på svt.se, säger att det är en "'tankebok' eller 'kokbok' för de som funderar över karriärval".

Ett plus är att Åkestam ägnar ett kapitel åt att få det mer jämställt på arbetsplatsen. I programmet En bok, en författare* berättar hon att det handlar om att anpassa sig efter olika omständigheter, just eftersom att det hela tiden kommer nya människor från olika håll och att det på grund av det inte kommer att kunna vara på samma sätt hela tiden. Vidare säger hon att man måste tillåta livet vara en process, man ska inte hålla fast vid att det är på ett visst sätt hela tiden, att man är på ett visst sätt, för att livet är så rörigt. 

*Avsnittet där Nina Åkestam intervjuas i En bok, en författare går att finna [här] 
(Obs! Det är endast tillgängligt till 31 mars 2015)

Into the wild

Christopher McCandless övergav sin familj och nästan allt han ägde för att leva i frihet och bevisa att han kunde vara oberoende sina föräldrar. Vad han drevs av, visste bara McCandless själv, men det går att spekulera att det bland annat var drömmar, och historier skrivna av Tolstoj, Thoreau och Pasternak om naturen och balansen hos en människa. Hans egen berättelse kommer dock aldrig att kunnas berättas av honom själv, eftersom man fann hans döda kropp ungefär fyra månader efter att han begav sig mot Alaska.

Innan dess hade den unge McCandless, som beskrivs som målmedveten, envis och desillusionerad, rest över hela USA i mer än ett år och kommit i kontakt med främlingar som han gjorde ett starkt intryck på. Det är genom dessa främlingars historier om denna högt intelligenta och möjligen dåraktiga person, som Jon Krakauer har kunnat spåra McCandless väg. Det är berättelserna och McCandless egna dagboksanteckningar, som han skrev på blanka sidor i sina medtagna romaner, samt hans egna fotografier, som har gjort den här biografin möjlig. Jag vill nästan påstå att Into the wild handlar lika mycket om människorna som korsade McCandless väg under dennes resor, och hur han påverkade dem när han var vid liv, samt efter hans död, som den handlar om McCandless själv.

Många som har läst och ogillat Into the wild, anser att McCandless var en bortskämd unge som hade det för bra och var självisk som bröt all kontakt med sin familj. Må så vara, men en sak som inte går att komma ifrån är att McCandless var en som utförde saker, som förverkligade sin dröm. Det är inte många som med gott samvete kan säga att de har varit "därute" och "gjort saker", trots att det endast varit för egen vinning.

För att bättre förstå varför McCandless handlade som han gjorde, har Krakauer letat inuti sig själv. Krakauer skriver att han var mycket lik McCandless när han var i samma ålder. Båda revolterade mot sina fäders förväntningar. Krakauer tillägnar ett par kapitel i Into the wild sin historia, vilken han försöker förklara hur han relaterar till McCandless, om hur han inte började läsa på universitet, utan istället flera gånger hade som mål att ta sig till toppen av Devil's thumb, belägen i Alaska. Dessa kapitel är de som drar ner det slutgiltiga betyget för mig. Å ena sidan, förtydligar Krakauer hans plats i handlingen. Han är författaren, den som intervjuar alla människor, den som går i McCandless spår. Det är inte konstigt att det väcker hans minnen till liv. Å andra sidan… Anledningen till varför jag lånade Into the wild var för att jag ville läsa om McCandless, inte Krakauer och inte heller Everett Ruess, en som 60 år innan McCandless öde förseglades försvann i Alaskas vilda natur, som också har fått ett kapitel.

I överlag är historien skickligt dokumenterad och vävd. Den som förväntar sig att Into the wild (texten) ska vara likadan som Into the wild (filmen) kommer att bli besviken. Det är dock inte skäl nog till att inte läsa den.

Ladies

En av årets julklappar blev Johan Hakelius Ladies, alltså uppföljaren till Döda vita män. Upplägget är detsamma - intresseväckande porträtt av brittiska 1900-talspersonligheter, med skillnaden att det nu är kvinnor som sätts under luppen.

Läsaren bekantas här med Lady Diana Coopers galna bilkörande, Margaret Campbells vidlyftiga kärleksliv och Vita Sackville-Wests besatthet av godset Knole, med mera. Älskare, älskarinnor, debutantbaler, socialt rävspel och tveksamma äktenskap förekommer ymnigt. Däremot är det sämre med yrkeslivsaspekten, i många fall helt enkelt för att ladyn i fråga varit helt beroende av sin makes sysselsättning snarare än att kunna göra något eget. Just detta att kvinnorna under den berörda epoken berott så mycket på sina giftermål blir ett problem vid rubriksättningen: kvinnor med multipla efternamn är regel snarare än undantag.

Möjligen är Ladies den där svåra andra boken som det brukar pratas om. Jag uppskattar fortfarande stilen och språket, men det känns lite som att den ursprungliga entusiasmen från Döda vita män gått förlorad, och mängden klockrena formuleringar har minskat. Det är emellertid främst det inledande dubbelporträttet jag finner grunt och hattigt. Sedan blir det bättre. Så mycket bättre att jag till slut sträckläser boken - om det beror på bokens kvalitet eller min relativa svältföddhet vad gäller litteratur låter vi vara osagt. När sista porträttet tar slut blir jag besviken och vill ha mer.

Jag vet inte riktigt vad jag brukar ha för syfte med att läsa populärvetenskap, jag antar att det är allmänbildning jag är ute efter och det vet jag inte om jag egentligen tillskansat mig i och med läsningen av Ladies. Men det är underhållande... intressant... välskrivet. Bra lovläsning helt enkelt.