Web Analytics Bookbirds: Döda vita män

tisdag 21 juni 2011

Döda vita män

"Många av mina bästa vänner är döda vita män. Jag tänker själv bli en död vit man när jag blir stor. Det är i motsats till vad många tror inget skamligt med det."

Så börjar Johan Hakelius sin Döda vita män (2009), som blev resultatet av det stipendium han tilldelats för att skriva en bok om England på temat "Skarpsinnig och underhållande journalistik - skenbar orimlighet eller möjlighet i en tid av humordeficit?"

En snäv uppgift kan tyckas men Hakelius, som verkar vara genuint intresserad av brittiska kulturpersonligheter (författare, journalister, adelsmän, politiker...) från 1900-talet tar sig an den med bravur.

Den minsta gemensamma nämnaren för porträtten som ingår i boken är just att de behandlar döda vita män. Dessutom finns länkar mellan mer eller mindre allihop - antingen hade de samma älskarinna, eller också gifte sig den ene med den andres barn, eller också stämde den ene den andre för förtal, och så vidare och så vidare.

Döda vita män låter kanske inte som världens mest underhållande ämne. Det är det inte heller. Bitvis, särskilt i mittenpartiet, blir texten lite träig och nedtyngd av stora mängder fakta. Men det ska inte stickas under stol med att boken faktiskt är roligare än den låter. Vissa av de personer som tas upp hade så spännande och intressanta liv, idéer och tankar att deras porträtt automatiskt blir trevliga att läsa.

Då och då lyckas Hakelius också inlemma lite av sin humor i texten på ett kanske omotiverat men ändå lyckat vis, till exempel i följande liknelse: "Lees-Milne är ointresserad av politiker. Hans intressse för politik är av ungefär samma art som det en vandrare i lågskor har för lerpölar: det gäller mestadels hur man på bästa sätt kan undvika geggan och, när det misslyckas, svära eder över att den poänglösa geggan finns."

Detta ointresse för politik gäller inte författaren själv som, bortsett från att ha porträtterat flera män med politiskt intresse i sin bok även lär ha setts på diverse moderata sammankomster i samband med det föregående valet. Kanske är det fördomsfullt av mig att förknippa moderaterna med överklass, men Hakelius skriver som en överklassherre; precist, och flera gånger med något ålderdomliga eller förnäma ord och uttryck vars betydelse jag inte känner mig helt säker på. I min värld är en sådan ordrikedom ett stort plus.

För den som så tycker att det känns misogynistiskt eller åtminstone ojämlikt att bara ta upp just döda vita män bör även påpekas att Hakelius skrivit en uppföljare som heter Ladies, och som behandlar kvinnorna som rörde sig i samma cirklar som dessa döda vita män.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar