Web Analytics Bookbirds: mars 2017

torsdag 30 mars 2017

The Minnow



Jag ska inte ljuga och inte säga att större delen av mitt val att låna hem The Minnow av Diana Sweeney berodde på omslaget, för det var det. På omslaget går det att se två barfota fötter i en väldig undervattensmiljö med sjögräs, snäckor och maneter, vilket är en stor del av bokens tema.

Vi får följa Tom, en 15-ish år ung tjej, som förlorade sina föräldrar och syster i en översvämning för ungefär ett år sedan och som nu bor tillsammans med sin bästa kompis Jonah i hans föräldrahem. Tom heter egentligen Holly, men har sedan länge kallats för Tom, som är Tomboy (pojkflicka på svenska) förkortat, och Bill, en slusk som hon tidigare bodde hos, blev förvånad när han upptäckte att hon var flicka. Historien mellan Tom och Bill är inte helt oproblematiskt och när läsaren träffar Tom första gången är hon redan gravid med the Minnow, som är hälften Bills.

Tom är en speciell flicka som kan prata med fiskar. Den enda familjemedlemmen hon har kvar är hennes mormor, som bor på ett äldreboende, men Tom kan också se och interagera med människor som har dött, som om de fortfarande vore vid liv. Ibland drömmer hon också och minns tillbaka, till hur det var innan översvämningen. Det är oklart när hon drömmer och när hon är vaken, för sekvenserna flyter in i varandra och båda känns lika tydliga,

En annan av anledningarna, det vill säga inte bara omslaget, till varför jag plockade upp den här utan att ha hört talas om vare sig titel eller författare förut, berodde på att jag det här året och tidigare år, har önskat att expandera mitt engelska vokabulär, eftersom jag på sista tiden insett att min kunskap i engelska är ganska ytlig, jag klarar av att läsa romaner men det är fortfarande ord för vanliga saker som jag inte förstår, som exempelvis vanliga fiskarter. Jag visste till exempel inte att "minnow" på engelska betyder "mört" på svenska förrän jag i slutet av boken slog upp ordet i ett lexikon. Detta att utbilda sig själv i engelska med hjälp av en roman, visade sig vara alldeles utmärkt att göra med The Minnow, för att Tom har en grej för ord och går jämt och bär på en ordlista.

Samtidigt som Tom försöker hantera sin situation och sorgen, försöker hon också gå vidare och fortsätta leva sitt liv. Det är inte lätt. Hon har skola, en liten mört på väg och så Bill, som en dag är försvunnen och efterlyst av polisen. Tom är bland den starkaste fiktiva karaktär jag vet. Trots att livet är svårt, är Tom omgiven av personer som älskar henne. Jonah är en hjälte. Tom har ett sätt att se på världen som är beundransvärd. Meg Rosoff beskriver historien om Tom som 'A tender, lyrical book about love, loss and starting over', vilket jag skriver under på. Det är en sorgsen och hoppfull roman, som är vackert skriven. När man väl kommit över viljan att ha allt logiskt, för det går inte när man är i Toms huvud, blir det lite som att flyta på vatten och låta vågorna ta en vart som helst.

torsdag 23 mars 2017

Girls will be girls - klä upp sig, klä ut sig och våga agera annorlunda

Ibland slår det mig att det inte är jag som borde läsa sådana här böcker om feminism och ojämlikhet i samhället, för jag är redan övertygad om att det existerar ett strukturellt problem i samhället när det gäller bl a könsskillnader och -tillhörighet. Egentligen är det inte främst jag som borde läsa den här boken, det är de som inte tror att problemen finns. Trots det läser jag, för jag tror att det ska hjälpa mig att bli en bättre människa. För att jag tror att, även om alla sådana här böcker hämtar information från Judith Butler, så har de allihop varsin vinkel som behöver synliggöras.


Emer O'Toole forskar inom teater, film och performancekonst, vilket märks på sättet hennes Girls will be girls är strukturerad. Inledningskapitlet har döpts till "Kameran rullar" och övriga kapitel går i samma linje och heter till exempel "Repetitioner", "Skådespel", "Utanför scenkostymen" och "Rollspel". Hon skriver personligt om uppväxten i ett katolskt Irland och det är både upplyftande och tragikomiskt. Det är uppfriskande att veta att också hon kämpade med att försöka passa in i den kvinnoroll hon blev tilldelad och att hon inte föddes feminist, utan levde fram till cirka nitton års ålder i ovisshet. Det är samtidigt även tragikomiskt att det ser ut som det gör, att det lilla hon fick lära sig under sexualundervisningen var att abort var dåligt och avhållsamhet bäst. Ett annat exempel är att en kvinna i en heterosexuell relation ägnar 30 procent mer tid åt hushållsarbete än mannen, trots att båda jobbar heltid, något som O'Toole fick uppleva redan under sin uppväxt när det var hon som städade undan när hennes mamma jobbade, medan hennes bröder bara satt och spelade tv-spel, för att de hade blivit fostrade till att göra så. Jag tänker på hur det är i min egna heterosexuella relation och känner en viss irritation till att det är jag som jämt är den som plockar undan och försöker ha det rent, medan en annan inte verkar bry sig nämnvärt om disk eller ens tvätt. Hur svårt ska det vara att komma ihåg en tvättid? Varför ska jag vara den som kommer ihåg när vi ska tvätta?

Jag tycker att det är intressant att hon använder sig av scenen som utgångspunkt, för det är verkligen en scen vi befinner oss på. Varje dag klär vi oss i en kostym, vare sig det är feminimt, maskulint eller androgynt, är det likväl en bild vi projicerar utåt. Vad O'Toole uppmanar oss till att göra är att gå emot strömmen, våga vara annorlunda, om än bara för en dag under Halloween och se hur andra tar emot dig. Är det inte konstigt att vissa klädesplagg, frisyrer och annan utstyrsel hör samman till ett visst kön? Hur skulle det se ut om en person med manliga drag gick ut i klänning? Han skulle antagligen bli hotad och trakasserad, för att han går emot normen för den gängse mannen. Likaså kan kvinnor idag bära byxor, men symbolen för "damernas toalett" är ändock en cirkel med en trekant - en människa med klänning.

Girls will be girls består till stora delar av O'Tooles egna erfarenheter av att vara kvinna och queer i ett samhälle där du förväntas se ut och bete dig på ett visst sätt så fort barnmorskan ropat "Det blev en flicka!" på BB. Förutom tidigare nämnda Judith Butler, hämtar O'Toole teorier från bland annat bell hooks, som har skrivit Ain't I a Woman? och varit en förgrundsgestalt för amerikanska feminister sedan 1990-talet. O'Toole diskuterar även Bourdieus habitus och diskuterar könsrollerna utifrån ett struktur-aktörskap, det vill säga vad i könsrollerna som beror på strukturen i samhället och vad som beror på aktören själv i fråga. Och om porrindustrin, det manliga ögat och kapitalismen. För en som saknar den akademiska världen, var det här som att gå på en lektion och känna att man har lärt sig något viktigt om världen som vi är med och skapar.

Jag ska inte bli särskilt långdragen i denna text, för ni borde själva läsa denna briljanta bok med detta viktiga ämne. Det jag kan säga är att, trots att boken består av knappt 300 sidor, så får O'Toole in mycket som är tankeväckande. Hur vi hanterar vårt språk, är bara en av saker jag inte nämnt än. Att vi har många ord som "mörk" och "svart" för synonymer för orden "dålig" och "hemsk" och "ljus" och "vit" för orden "bra" och "oskyldig". Hur vi använder vårt språk är också en handling vi kan ta för given, men som kan såra andra. Att relationer oftast beskrivs som hetero-, homo-, och bisexuella är en annan grej som är värt att tänka på, för det innebär att man erkänner att det bara finns två kön. När jag läste detta kände jag instinktivt att jag måste ändra mig och hitta andra vägar i mitt språkbruk. Kanske är det för att jag inte har läst tillräckligt mycket feministisk teori, att jag inte finner att jag "läst det förr", men det är mycket som jag tycker borde vara självklart för alla att veta.

Jag vet inte hur jag annars ska avrunda, annat än att råda er till att läsa Girls will be girls, om än endast för er egen skull.

Läs också:

onsdag 22 mars 2017

bookbirds läser Sörja för de sina (Maj #2), s. 169-335

Just nu är jag och Blåmesen i upprinnelsen av den andra boken om Maj och vet därför hur Sörja för de sina slutar. Det visste vi dock inte den 12 februari 2017, varifrån denna reviderade konversation är hämtad. Som vanligt är det inte spoilerfritt på långa vägar.

Blåmesen: Kan vi börja med någon sorts sammanfattning av vad som hänt? För jag läste en del för ganska länge sedan och en annan del väldigt nyligen --> inte riktigt koll
Stjärtmes: Det har blivit fred, först och främst.
Blåmesen: Just det! Och precis i den vevan dog Majs pappa
Stjärtmes: Ja, just det! och Maj orkade inte bråka om sakerna
Blåmesen: Men blev allmänt superledsen, ledsnare än när mamman dog?
Stjärtmes: Ja… Kanske för att han hade träffat åtminstone Anita innan han dog?
Blåmesen: Kanske för det där fina minnet där han bar runt på Anita som var sjuk/ledsen/hur det nu var
Stjärtmes: Och aldrig skulle träffa Lasse
Blåmesen: Just det

Stjärtmes: Nåja. Sen flyttade de ut från sin gamla lägenhet
Blåmesen: Japp, och in i nya Och Maj lät för en gångs skull Tomas trösta, "nu har jag bara dig..." (det var innan de flyttade, men dock). Och blev inte allt lite bättre då ändå? I samband med flytten?
Stjärtmes: Det blev lättare, Anita började skolan också. Jag vet inte var Titti tog vägen?
Blåmesen: Nej, de verkar ha tappat kontakten lite. Och sen var det ju det här med Vera, som hon först blev lite osams med och som sedan dog
Stjärtmes: Ja herregud. Havandeskapsförgiftning?
Blåmesen: Japp
Stjärtmes: Då brast det för Maj totalt. Innan det, var det Tomas mamma, som hon i början avskydde, men som jag tror sen började tolerera ändå?
Blåmesen: Tea dog väl efter Vera? Och ja, det verkar ju som att de ändå kom hyfsat överens framåt slutet

Stjärtmes: Vi fick en framtidsblick i Lasse också : ))
Blåmesen: Den har jag glömt! Hur var det?
Stjärtmes: Det var i samband med barnkalaset, som Maj trollade på. I framtiden trollar Maj för lasses barn också. Lasse satt med någon, hans andra fru? och Maj tänkte fråga hur Pias barn hade, men vågade inte fråga. Jag vet inte om det skulle visa att de inte var så nära varandra, Maj och Lasse
Blåmesen: Visstja, det var så det var
Blåmesen: Nej, det är väl Anita som kommer att få "stå ut" med Maj senare som jag förstått det

Stjärtmes: Hur är det mellan Tomas och Maj?
Blåmesen: Hade för ovanlighetens skull märkt upp en sida den här gången: "... och Maj vill så gärna släppa taget och sjunka ner, man får vara trött efter två förlossningar och mammas död, man kan inte bara vara pigg och glad - men vem vill vara tillsammans med någon som inte är pigg och glad? Som är tungsint, svårmodig och allvarsam. Eller vad man nu kallar den sorten."
Blåmesen: Lite bättre ändå, är det inte? Inte så att de är kära eller ens bästa vänner men de verkar liksom tolerera varandra lite bättre?
Stjärtmes: Mm, det tycker jag också

Blåmesen: Blev irriterad över episoden där Tomas ska ta hand om barnen EN dag för att Maj ska på damlunch och han tycker att det är SÅ jobbigt och man bara: nu vet du hur Maj alltid har det. Men han bad i alla fall om ursäkt sen
Stjärtmes: Var det när han tog barnen till den där Fanny som bjöd på kakor som Anita inte kunde sluta ta ifrån?
Blåmesen: Ja! Kunde inte placera Fanny, har vi mött henne tidigare?
Stjärtmes: Nä. Det var lite många tidigare ointroducerade personer nu, var det inte? Eller är jag kanske bara ouppmärksam
Blåmesen: Vet inte säkert...
Stjärtmes: Äsch. Men den där bomben sedan? Var det en bomb?
Blåmesen: Va, du menar när det började brinna på Shell eller Statoil eller vad det var? Det var väl inte så dramatiskt i slutändan
Stjärtmes: Bara Maj…
Blåmesen: Oroliga Maj
Blåmesen: Vad tror du om hennes insulinbehandling då?
Stjärtmes: Det verkade inte som att läkaren egentligen visste vad det var för fel på henne och bara ville testa en ny behandling.
Blåmesen: Visste han inte att det inte var något fel mer än att hon möjligen behövde vila sig lite mer. Tycker det har antytts att det skulle finnas biverkningar men har inte märkt av dem än?
Stjärtmes: Mer än att hon är lite .. slö

Blåmesen: Så konstigt att de får hembiträde nu när det liksom behövs... mindre? Anita går ju ändå i skolan nu
Stjärtmes: Ja, det var inte förrän efter explosionen som Tomas började tänka till. Jag tänker att Maj kanske ska ha lite sällskap också?
Blåmesen: Ja, det verkar ju vara delvis det som är tanken. När Vera är borta och Titti inte hör av sig lika mycket längre? Konstigt att vara anställd som sällskapsdam

Blåmesen: Men summa sumarum (summarum?) så känns det ju som att Maj ändå får det bättre och bättre
Stjärtmes: Jag håller med. Tomas verkar hålla sig till nykterheten ändå
Blåmesen: barnen är större och kan sköta sig mer själva. Tomas är fortfarande nykter och tänker bara ibland på andra tjejer. Ny, fin lägenhet. Sällskapsdam. Typ.
Stjärtmes: Moderniteter som maj inte förstår dock - att inte behöva städa hela tiden :
Blåmesen: Men behöver hon inte sin städning? Det är ju något hon verkligen är bra på... och något att göra om dagarna
Blåmesen: De har väl pratat om det i Historieätarna också, har de inte. Att den där rigorösa städningen med schema för vad som skulle göras varje dag var för att husmödrarna också skulle känna att de hade ett viktigt "jobb". Men sen när man kunde börja jobba på riktigt så behövdes det ju inte längre
Stjärtmes: Behöver hon inte en hobby mer?
Blåmesen: Jo, kanske. Bokcirkeln Maj var på var väl i förra avsnittet vi läste? Jag blev så arg på den där tanten som höll i det och som gjorde all kultur till sin egen. Att Maj inte var bra nog typ
Stjärtmes: Men det var lite Majs eget fel som sa att hon tyckte om Strindberg fastän hon inte läst nåt. Men ja, jag tyckte också att det var obehagligt att uppleva ur Majs ögon
Blåmesen: Jo det är klart, hon kunde ju ha stått på sig. Men det var så synd att Majs läsupplevelse inte fick komma fram, att hon tyckte boken var jobbig för att hon verkligen levde sig in i den. Och husmorsgymnastiken funkade ju inte heller nåt vidare
Stjärtmes: Ja det var synd
Blåmesen: Och sticka och sånt kan hon inte va?
Stjärtmes: Titti skulle lära henne virka en pläd
Blåmesen: Som väl aldrig heller blev av. Så det är typ städa, laga mat/baka och passa barnen

Blåmesen: Så det som hände i det här avsnittet var typ: massa folk dog, men i övrigt blev allt bättre

Stjärtmes: Hur ska det gå för Maj nu?
Blåmesen: Kanske fortsätter det att bli bättre. Jag går och väntar på att Tomas ska börja dricka igen, men han verkar ju klara det ändå
Stjärtmes: Någon katastrof till måste det bli. Maj verkar överösas med katastrofer
Blåmesen: Ja, annars blir det kanske inte mycket till handling. Är inte livet fullt av små katastrofer för gemene man? Fast man tar det olika
Stjärtmes: Jo, så är det
Blåmesen: En annan hade säkert kunnat skratta åt att ha blött igenom klänning på julgransplundring (inte jag dock, stackars Maj). Men rent konkret vet jag inte alls vad som kommer att hända


söndag 19 mars 2017

Operation B

I Gabriella Håkanssons debutroman Operation B från 1997 får vi i tre delar följa tre personer från ett hemligt sällskap. I den första delen är det en ung kvinna vars uppgift är att studera samlivet med en man som hon träffade på en promenad och föll för. Efter år av diarieförande av vardagsliv, samtal och annat trivialt inser hon att livet har hunnit ikapp och förfallet är ett faktum. I den andra delen får vi följa en annan kvinna som lever tillsammans med en man som observerar skalbaggskolonier i sin lägenhet. Som om det inte var tillräckligt konstigt, får kvinnans man även eftersända brev till en namne, från en herr Sandemann som denne namne brukar spela schack med brevledes. I del tre får vi slutligen förklaringen till de tidigare episoderna, men jag undrar om jag tyckte att jag blev klarare av det eller om det inte istället födde nya frågor.

Jag läste de tre delarna i Operation B med långa mellanrum. Det var inte för att den var dålig, utan för att den bjöd på ett psykiskt motstånd som jag inte alltid hade tillräckligt med tålamod för. Språket har en vetenskapens högaktande ton och kändes Strindbergsk snarare än Stridsbergsk, men flöt ändå på, om än till en början stapplande. Baksidetexten drar liknelser mellan Håkansson och Poe och Hoffmann. Min favoritdel var nog den sista delen, dels för att det var skönt att få en förklaring till det underliga i de föregående delarna och det i sin tur gjorde läsningen lättare, när jag äntligen förstod vad det var som låg bakom. Cirkeln var sluten, typ. Trots att det tog flera månader att läsa ut en relativt tunn roman med färre än 200 sidor, skulle jag rekommendera den ändå. Den här upplevelsen var minst sagt märklig, men även sorglig. En av romanens reflektioner är kring livets inrutade vanor som vi försöker intala oss är meningsfulla och det är intressant eftersom romanen handlar om karaktärer som ägnar hela sina liv åt att observera andra liv.

lördag 11 mars 2017

bookbirds läser: Sörja för de sina (Maj #2), s. 9-168

Time flies like an arrow, fruit flies like banana. Det har nu gått några veckor sedan vi avslutade Att föda ett barn och omedelbart påbörjade bok nummer två i trilogin om Maj: Sörja för de sina. Här kommer vår bokcirkeldiskussion från kvällen den 23 januari. Som vanligt är vi ytterst frikostiga med SPOILERS.


blåmesen: Jag tycker det har gått väldigt fort den här första tredjedelen på andra boken.
Stjärtmes: Jag med!
blåmesen: Det har redan gått kanske tre år? sedan boken började, eller i alla fall sedan förra boken tog slut.
Stjärtmes: Visst hoppar Sandberg i tiden? Utan att visa det (som i tydliga gränsdragningar)? Helt plötsligt var Maj gravid igen.
blåmesen: Ja, och helt plötsligt är Lasse två [år gammal].
Stjärtmes: Lars-Åke…
blåmesen: Varför döper man barnet till Lars-Åke om man tänker kalla det Lasse?

Stjärtmes: Hur tar Tomas nykterismen?
blåmesen: Inte så bra, va? Hittills verkar han ha lyckats hålla sig borta från spriten, men allt verkar vara lite tråkigare utan den.
Stjärtmes: Jag tyckte om att läsa det där terapisamtalet han hade med doktorn, och utvärderingen av Tomas efteråt. Skönt att läkaren fattade att Tomas är naiv
blåmesen: Ja, fast det känns som att om läkaren nu förstod så pass bra så borde han ha kunnat ge ännu bättre behandling/råd? Det är kanske i och för sig tillräckligt imponerande att han verkar ha fått Tomas att hålla sig ifrån alkohol i flera år, trots att han varit inkallad och allt.

blåmesen: Jag tycker det är så sorgligt att Tomas och Maj liksom inte hittat att luta sig mot varandra när de har det svårt, som Tomas med spriten och Maj med barnen.
Stjärtmes: De kommunicerar ju inte med varandra. Har aldrig gjort.
blåmesen: Är det förresten helt fel av mig att tycka det är konstigt att Maj fortsätter dricka när Tomas måste sluta?
Stjärtmes: Nä, jag tycker att det är rimligt att tycka så. Åtminstone [när hon är] i Tomas sällskap.

blåmesen: Förresten ändrar jag min gissning att Maj går ifrån Tomas i sista boken. När det är framtidsflash och Anita ska rösta åt Maj tänker hon ju att hon vet att Maj "alltid röstat som maken".
Stjärtmes: Vad tror du händer istället? Tomas dör tidigt? I KRIGET?
blåmesen: Eller också håller de ihop tills han dör naturligt. Han är ändå rätt mycket äldre än hon. Svårt att tänka mig att han dör i kriget.
Stjärtmes: Känns det som att det är krig i världen, nu när vi läser? Förutom matransoneringen och soldater på tåget, hade jag nog inte vetat.
blåmesen: Nej, för Maj är det väl bara det (och mörkläggningen, och att Tomas försvinner iväg då och då) som märks av kriget. Det verkar ju som att kriget/politik är något som "kvinnor inte förstår sig på".

blåmesen: Jag träffade en som varit och hört Kristina Sandberg föreläsa i någon serie som hette ungefär "Psykologer pratar om böcker". Hon berättade att Sandberg sagt att hon tyckte det var svårt att hitta rätt berättarformat för romanen, men till slut fick det bli en allvetande berättare med Majs tankar insprängda i kursiv text. Så det är tydligen så man vet när man är i Majs huvud!
Stjärtmes: Ah, jag trodde att det var författaren som ”gissade” sig till vad Maj tänkte.
blåmesen: Det var också någon som hade frågat om "det här med att Maj är så osympatisk..?" och Sandberg hade svarat att litteraturen är full av osympatiska män så varför ska man reagera över en otrevlig kvinnlig huvudperson.
Stjärtmes: Hon har en poäng där.

blåmesen: Vet inte om jag ska skratta eller gråta över att Maj verkar ha mycket lättare att knyta an till Lasse än till Anita? Tycker väldigt synd om Anita.
Stjärtmes: Ja, Lasse verkar så... mycket mer underbar sen allra första början.
blåmesen: Jag tänker att det nog inte är någon skillnad i sig, bara... jag vet inte. Första gången var det så mycket med förlossningen och sen var det ju Tomas som ägnade sig åt att tycka om Anita, Maj mer... vårdade.
Stjärtmes: Tomas ville ju inte ens se på Lasse när de kom till BB.
blåmesen: Nej, det var verkligen ombytta roller.
Stjärtmes: Eller ville och ville. Anita ville inte. Anita känns som ett typiskt ensambarn som inte vill dela på mamma, otroligt klängig.
blåmesen: Det var väl knappast lättare för ett barn att få ett yngre syskon då än vad det är nu... och nu pratas det ju jättemycket om vad man ska göra för att det första barnet inte ska känna sig utanför/överblivet när syskonet kommer. Men samtidigt känns Maj som en mer... avig mamma än vad t ex Titti och Vera är. Eller är det bara för att det är hennes perspektiv vi har? Man upplever väl alltid sig själv som mer avig än sina vänner.
Stjärtmes: Maj är dessutom ung och mer eller mindre ensam.
blåmesen: Vera är ju bara två år äldre, och lika ensam? Eller kanske mindre ensam när Martin inte är inkallad.
Stjärtmes: Vera och Martin verkar vara jämnåriga?
blåmesen: Ja, de verkar ju ha varandra på ett annat sätt... har lite svårt att förstå det här med att Tomas och Maj bara: jamen Anita ska väl inte vara endabarn, och helt rationellt lägger ytterligare ett barn till sitt totalt kärlekslösa(?) äktenskap.

Stjärtmes: Jag kommer inte ihåg om Tomas blev glad över beskedet att de skulle få ett barn till, fick vi läsa om det?
blåmesen: Det nämndes bara i förbifarten att det var planerat.
Stjärtmes: typiskt (o)tur att bli gravid den enda gången de hade samlag på hur länge som helst
blåmesen: Planerat som sagt. Det påminde mig om den här Monty Python-sketchen där ett protestantiskt par sitter och pratar om att katoliker har så många barn, och mannen bara: varje gång de ligger så blir det ett barn! Och frun bara: jamen så är det för oss också, vi har ju två barn, och vi har...
Stjärtmes: HAHA, men jag har för mig att Tomas och Majs samlag skedde av en slump, en kväll när de bara... drogs till varandra? ... Ok, det står att de hade pratat om att de skulle skaffa ett syskon till Anita (s. 93) men vet inte om samlaget var planerat?

blåmesen: Man får väl kanske hoppas att det inte var det, eller det vore ju fint om de kände någon sorts ömhet/romantik någon gång
Stjärtmes: Tomas vill ju, och Maj också, tror jag.
blåmesen: Fast vill han det? Det var ju någon gång som Maj ville men Tomas typ... inte kom hem, eller inte ville, eller hur det var.
Stjärtmes: Ja... jag tror att de stannar kvar dels av plikt.
blåmesen: Jag tror att plikt/hur det "ska vara" är en väldigt stark enande faktor. Men även detta med att man liksom klarade sig bättre/lättare i par.

blåmesen: Något mer du funderar över? Några tankar om vad som kommer att hända framöver?
Stjärtmes: Majs mamma dog i tbc ju. Vet inte om vi ska säga mer om detta. Det var ju nästan väntat. Men fin grej: att hennes pappa tyckte om Anita
blåmesen: Ja! Inte så konstigt kanske men ändå fint. Det här med klasser är också intressant. Att Ragna tycker att hon har det så bra i sin förort där folk är "som henne" medan Maj "gör sig till" hos de fina.
Stjärtmes: Ja just det! Nu har jag glömt var i boken hon sa det.
blåmesen: När hon och Edvin och barnen var och hälsade på Maj och Tomas på sommarstället.
Stjärtmes: ”Hur är man sig själv"? s. 153
blåmesen: Jaa. Hur är man?
Stjärtmes: Jag frågar mig själv det hela tiden :)
blåmesen: Oj. Jag kör bara på. Borde nog fråga mig ibland...

Stjärtmes: Har vi nåt mer med Maj?
blåmesen: Det har vi säkert, men jag har glömt. Känns som att det finns så mycket att gräva ned sig i! Som när Maj flirtade med han killen på surströmmingsskivan.
Stjärtmes: Frans? Han verkade lite töntig, men samtidigt att Frans var mer på Majs nivå.
blåmesen: Ja, lika gamla i alla fall... Fast jag tror inte Maj hade fixat att vara med en bagare, tänker att man behöver sin grej som man är bra på och för Maj är det mat och bak?
Stjärtmes: Ja, vad hade Maj fått göra med en bagare? Bara städa typ.
blåmesen: Det är hon ju i och för sig också bra på...

fredag 10 mars 2017

Räddningsavstånd




'Det påminner om maskar.' Läsaren vet inte hur det hela började, men det är så Samanta Schweblins Räddningsavstånd börjar. Det är en pojke som pratar om maskar och en, berättarjaget, som frågar 'Vilken sorts maskar?'. Pojken svarar att det är maskar överallt. 'Maskar i kroppen?'

Stämningen är spänd redan i inledningen och håller sig så fram till slutet. Det är mörkt till en början, berättarjaget kan varken se eller röra på sig. Det sistnämnda beror på maskarna, säger pojken. 'Man måste ha tålamod, och vänta. Och medan man väntar måste man hitta den exakta punkten där de föds.'

Läsaren har kommit in mitt i en historia. Pojken vill få berättarjaget att berätta om någonting viktigt. Men var är de? Och varför har pojken så bråttom med att få berättarjaget att komma till det viktiga? Vad är det viktiga egentligen?

Av Frankfurter Allgemeine Zeitung beskrivs Räddningsavstånd 'som om David Lynch hade skrivit en roman. En debut full av mystiska gåtor'. Jag har inget att tillföra gällande David Lynch eftersom jag inte har sett någon film av honom (det ska åtgärdas, jag lovar), men har läst mig till att hans filmer ofta är förvirrande och oförklarliga, vilket Schweblins roman också är. Läsupplevelsen är som om man hade två händer runt sin hals och ju längre in i historien man kommer, desto hårdare blir greppet. Tiden tickar på. Det känns som att luften håller på att ta slut. Räddningsavståndet, det mellanrum berättarjaget har till sin dotter för att kunna rädda henne undan fara, varierar beroende på situation och omständighet. Desto tryggare miljön känns, desto längre ifrån varandra kan de vara. Men i berättelsen som återges nu, förminskas även avståndet allt mer.

Jag skulle inte påstå att Räddningsavstånd är åt det läskiga hållet, snarare är den nervkittlande och fängslande. Bland allt som jag tyckte om med den här lilla romanen, är hur romanberättelsen rör sig på två nivåer, en i presens och en i dåtid, vilket ger parallella mysterier. Greppet att använda ett jag och ett du som talar med varandra är säkert inte originellt, men påminner mig om Sara Stridsbergs Drömfakulteten som är en av mitt livs favoriter och det gör inte romanen sämre. Lina Wolff har gjort ett lysande jobb med översättningen. Det här är en thriller med mystik som får tågresan att kännas alldeles för kort. Liten men naggande god, med andra ord.

lördag 4 mars 2017

Vårsläppslängt 2017, del 2 av 5: Februari

Här kommer fortsättningen på vårens släpplängt, en lista över böcker som ges ut den här våren och som jag är sugen på att läsa. De är samtliga hämtade ur Svensk bokhandels katalog över vårens utgivning.


Från Hong Kong till Amazonas och Ulaanbaatur till Antarktis – följ med på en guidad resa runt hela världen och upptäck det som gör varje plats speciell. Sömniga sengångare, färgsprakande kossor, fantastiska bakverk, svindlande horistonter, trafikkaos, busiga babianer och människor som brådskar … Ett faktaspäckat äventyr för alla nyfikna jordenruntfarare, unga som gamla!

I Marie Silkebergs åttonde diktsamling rör sig ett du genom depressionens landskap, terrordådens städer, flyktingars redan tömda platser, till andra kontinenter, städer och tillstånd. I en samtid som är efterskalvets, brottens, uppbrottens. Varje plats är en annan tid, ett förflyttat centrum. Tid och plats sammanförs inte annat än i de ögonblick som berättas. Kärlek, död och former av motstånd binder samman städerna i möten, detaljernas intensitet. Sökandet iscensätter en rotlöshet som är både förlösande och smärtsam. 

Yousef al-Khayal sitter i isoleringscell i ett fängelse i Roumieh, anklagad för delaktighet i mordet på Libanons premiärminister Rafiq Hariri. Han väntar fortfarande på rättegång. Kanske för att få tiden att gå börjar Yousef med en röd tuschpenna att skriva ner sina minnen från barndomens Beirut. Han skriver om lillasystern som aldrig fick växa upp, om brodern som växte upp för fort, och det konstanta skyttegravskriget mellan deras mamma och pappa. Men att skriva är alltid att ge en bild av verkligheten och hur sann är egentligen Yousefs version? Är han bara en timid fågelskådare som sitter felaktigt fängslad? Och hur var det med hans mammas politiska åsikter? Och pappans stillasittande hemma i vardagsrummets enda fåtölj, vad var det en följd av?


Ett kärlekspar utsätts för svåra prövningar när en av dem insjuknar i cancer. Det som varit solitt och enat glider plötsligt isär, och den eviga kärleken som föreställning sätts på prov. ”Kan man älska någon när man måste”, undrar diktjaget, och svaren på frågan är långt ifrån entydiga.

Amalie Smith arbetar som hon brukar i gränslandet mellan dikt, konst och teori. Fotografier, vetenskapliga texter, teoretiska referenser och hudlösa kärleksdikter bildar tillsammans den samling som utgör Cell. Cell är en berättelse om att växa ihop av kärlek och bort från varandra av sjukdom. Men också en undersökning och dekonstruktion av traditionella dikotomier som samling/delning, attraktion/splittring och ensamhet/gemenskap.

En vinterkväll kliver tre individer som svär trohet till den sönderfallande terrorstaten Daesh in i en bokhandel. En kontroversiell konstnärs framträdande avbryts av ett pistolskott, panik utbryter och samtliga i lokalen tas som gisslan. Men en av de tre angriparna, en ung kvinna som har som uppgift att filma våldet, bär på en hemlighet som kan ändra allt. Under attacken vänder hon sig till en av de andra och viskar: Allt är fel. Vi borde inte vara här. Vi borde sticka. Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik. Hon har läst hans böcker och ger honom en bunt papper, där hon har skrivit ner en sällsam berättelse. Hon menar att hon kommer från framtiden.

Extra: fin intervju med Johannes Anyuru i Lundströms Bokradio i p1 om bland annat varför romanen heter som den gör.

Klassisk musik är en tusenårig skattkammare – var börjar man?

Musikjournalisten Nicholas Ringskog Ferrada-Noli har skrivit en guidebok för den ovane till nya musikaliska världar. Han presenterar sina egna favoriter och ger ingångar till hur vi kan ta till oss musiken. Framför allt vill han avdramatisera bilden av den klassiska musiken som någonting upphöjt och svårtillgängligt – för att njuta och beröras behövs inga expertkunskaper.

Den andra musiken är ingen historielektion, i stället presenteras verk och tonsättare från olika tider genre för genre: med början i solomusiken för piano, vidare till kammarmusiken och fram till de stora symfonierna. Det är lusten och lyssningsupplevelsen som är i centrum: hur musiken kan få oss att känna.


Tamaya och Marshall tar sällskap hem efter skolan varje eftermiddag, trots att de egentligen inte är särskilt bra vänner. Men de är grannar, och ingen av dem har ändå någon annan att gå den långa vägen med. En eftermiddag genar de genom skogen, förbi det inhägnade fabriksområdet. När det visar sig att skolans mobbare Chad har följt efter dem agerar Tamaya instinktivt, skopar upp en näve lera och kastar i ansiktet på bråkstaken.

De lycks fly, men snart inser Tamaya att allt inte är som det ska. Hennes händer kliar, och redan samma kväll dyker de första blåsorna upp. Chad har inte setts till sedan den där eftermiddagen, och medan Tamaya blir sämre inser hon att hans försvinnande är hennes fel. Hennes, och den där lerans. Vad finns egentligen i marken i skogen bakom skolan?

Tamaya måste ge sig ut dit igen och försöka rädda Chad, även om han är en riktig översittare. Trots att priset blir högt, måste hon göra vad som än krävs för att ställa allt till rätta.

Helena är bara nio år när hon skickas iväg till en skola för blinda i femtiotalets Helsingfors. Gradvis tar hon till sig den stora stadens ljud och dofter och lär sig att beräkna avstånd utifrån antalet steg.

Fyrtio år senare flyttar Helenas brorson Tuomas söderut för att studera. Tuomas vill leva upp till familjens krav och förväntningar. Han drömmer om en egen familj. Men han har också en hemlighet. I staden lär han känna sin faster på nytt. Hur är det att livet igenom känna ett utanförskap? Går det att en dag bli accepterad för den man är? Tommi Kinnunen skriver inkännande om ensamhet och om att hitta sin egen väg, om en önskan att bli pappa och om konsten att vara mamma.

I Ljuset bakom ögonen fortsätter berättelsen från romanen Där vägarna möts, men den är samtidigt en fristående bok.

När Anny Romand 2014 går igenom familjehandlingar hittar hon en dagbok. Den visar sig vara skriven av Anny Romands mormor och skildrar den långa vandring mot öknen och döden som en grupp kvinnor och barn drivs ut på i Anatolien 1915 under det som blivit känt som det armeniska folkmordet. I dagboken nedtecknar hon i smyg det barbari hon genomlider. Hon lyckas fly och hamnar slutligen i Marseille. För Anny, som växer upp hos henne, berättar mormodern återkommande om hur hennes halvårsgamla dotter, hennes man och andra familjemedlemmar mördades. Min mormor från Armenien innehåller utdrag ur dagboken, familjefotografier och dokument från tiden.


Tolvåriga Mila ska resa till USA med sin pappa, för att hälsa på hans bästa vän Matthew. Men dagen innan de ska åka får de ett telefonsamtal från Matthews fru, som berättar att han har försvunnit. Lämnat sitt jobb, sin familj, sin hund, och ingen vet varför. Eller vart han har tagit vägen.

Mila och hennes pappa åker ändå, för att försöka hitta Matthew. Och Mila är ju en sån som lägger märke till saker – detaljer, hemligheter, outtalade känslor, sånt som andra missar. Hon börjar pussla ihop historien om Matthew, en historia som ingen av de vuxna verkar förstå till fullo.

Osunda ideal och prestationskrav orsakar stress för många unga idag. Men det finns alternativ till den ensidiga kvinnobild som ofta ges från marknaden och media. Den här antologin vill skapa en motvikt genom texter från en blandning av kvinnor - flera av Sveriges främsta kulturpersonligheter och skribenter.

Ämnena är självbild, skapande, prestation, glädje, mat, kroppen, att få ta plats, att vara sig själv, sex, könsroller, alkohol, objektifiering, skolan, drömmar. Medverkar gör: Bodil Malmsten, Lo Kauppi, Annika Norlin, Sabina Ddumba, Pernilla Andersson, Alexandra Pascalidou, Mia Skäringer, Underbara Clara, Seinabo Sey, Alice Teodorescu, Ebba Witt-Brattström, Mikaela Laurén, Suad Ali, Anna Hedenmo, Lina Axelsson Kihlblom, Seher Yilmaz & Lena Andersson. Sjutton röster som vill ge kraft och mod.

Den amerikanska författaren Melissa Broder har länge kämpat mot sin ångest. Under hösten 2012 drabbades hon av återkommande panikattacker som var värre än något hon tidigare hade upplevt. Det var då hon startade @sosadtoday, ett anonymt Twitter-konto där hon gav uttryck för sina mörkaste känslor. Det fick snabbt en stor och hängiven följarskara.

I essäsamlingen So sad today utvecklar och fördjupar Broder de teman hon har tagit upp på Twitter. Med skärpa, brutal ärlighet och svart humor och på ett språk som är både överrumplande och konkret rör hon sig vigt mellan depressioner och Botox, sex och självreflektion, dålig självkänsla och livslust i sina försök att bringa klarhet i tillvarons villkor.


Det är sommarlov, och Elly är på besök hos sin farmor i Järsvö, Hälsingland. I närheten ligger det gamla spetälskesjukhuset. Elly kan inte låta bli att fascineras av platsen och dess historia. Nuförtiden är det ett vårdhem för psykiskt sjuka, men patienterna är på en resa, så det stora huset är tomt. Elly är så nyfiken att hon inte kan låta bli att känna på dörren … och därinne väntar en flicka – Saga. Flickorna är nästan lika gamla, och blir vänner. Men det är något konstigt med Saga. Varför är hon ensam i huset? Hon säger att de andra som bor där har försvunnit, och att de har spetälska, precis som hon själv …

Mer släpplängt 2017:

torsdag 2 mars 2017

Stjärtmes februarifavoriter


Några saker som jag har tyckt om den senaste månaden, som ä-n-t-l-i-g-e-n är över. 
1. Mitt skrivbord. 
2. Mina sköna skor.
3. Rostade rotfrukter tillsammans med någon lök.

Ej i bild:
Solupp- och nedgångarna när himlen brinner.
Nougatglassen som jag gjorde förra helgen.
Att ta nya vägar och upptäcka nya delar av staden jag bor i.

Några länkar som jag sparat:
Radioprogram som jag har lyssnat på:
En tv-serie som jag har sett:
  • Bloggerne #utenfilter. Detta är ett norskt realityprogram som följer fyra bloggare i deras vardag. Hade önskat att det hade handlat mer om att blogga, men det är ändå bra tidsfördriv och tillräckligt intressant för att jag ska se alla avsnitt och stilla min Skam-abstinens något.
En film som jag har sett och tyckt mycket om:
  • The Handmaiden (2016). I första akten får vi se en kvinna av en lägre klass bli anställd hos en rik arvtagerska, men det är inte som det ger sken av egentligen. Som det ofta är i Park Chun-wooks filmer (Lady Vengeance och Oldboy, för att nämna några) är både scenografin och kamera-arbetet otroligt vackert, likaså är soundtracket stämningsfullt. Manuset är inspirerat av Sarah Waters roman Ficktjuven från 2003.