Web Analytics Bookbirds: juli 2010

lördag 31 juli 2010

P.s.




Fram till augusti 13 går det att se novellfilmen "I rymden finns inga känslor" på svtplay. Den handlar om Simon som har aspergers syndrom och om livet som förstörs när hans brors flickvän gör slut. Om kärlek och magneter. Jag tror att jag har sett den tre gånger redan, minst. I september ska också långfilmen komma ut på bio.



Annars finns den här lilla videon, som handlar om en bok som inte uppskattas lika mycket som den kanske förtjänar.





Slutligen, ännu en fin video; Everything is poetry baby.
Om att lasta skepp och att göra skillnad. Och så om kärlek, såklart.



tisdag 27 juli 2010

Kroppens sällsamma liv efter döden - likets kulturhistoria



Är du trött på förhandspåhittade deckarhistorier, där boven i dramat är den mest uppenbara, på låtsasblod och fiktiva mord? Då kanske Mary Roachs facklitterära bok, om den döda människokroppens historia och framtid, är att föredra, för då får du inte bara bokstavligen ruttnande lik, med tillhörande aptitretare, utan även galghumor på köpet.

De inledande meningarna till bokens första kapitel "Det är hemskt att låta ett huvud gå till spillo, att öva kirurgi på de döda":
"Människans huvud är ungefär lika stort som en stekt kyckling och väger ungefär lika mycket. Jag har aldrig tidigare haft vare sig tillfälle eller anledning att göra denna jämförelse eftersom jag aldrig, förrän just den dagen, har sett ett huvud i en långpanna."

Journalisten, tillika krönikören, Roach kan stoltsera med en flersidig källförteckning och för sitt idoga jobb med fältstudier; hon har varit överallt känns det som, på läkarskolor, krocktestdemonstrationer, förruttnelseobservationer, till och med i Sverige, för att följa en ny ekologisk begravningsform, under ledning av Susanne Wiigh-Mäsak och Promessa Organic AB.

Likets historia är verkligen fascinerande, för den som tilltalas av sådant.
William Harvey, som upptäckte blodomloppet, dissekerade både sin far och syster, i brist på kroppar, medan andra anlitade tjuvar för att kunna "obducera" och lära. Det är inte som idag, eller 2003, det år då boken skrevs, när mycket av undervisningen sker genom "se först, röra sen"-metoden.

Det har inte alltid varit lätt att veta när en kropp är död på riktigt. Innan de moderna stetoskopens urmoder, fanns det en risk för att bli levande begravd, eftersom vissa sjukdomar kan leda till hjärtstopp.

Frågan om var själen skulle vara placerad i kroppen har alltid varit ett omtalat ämne. Genom åren har den varit i levern och hjärtat och finns numera i hjärnan, när aktiviteten i organet inte längre fungerar, är kroppen död.
1907 tillverkade en läkare en speciell våg där han placerade sina döende patienter i, i ett försök att undersöka hur mycket en själ väger. Precis i dödsögonblicket kontrollerade han om vikten förändrades och "enligt hans uträkningar så väger själen drygt 21 gram - ungefär lika mycket som en stortå."

Det finns, onekligen, en underliggande svart humor och det är inget som jag förfäras över, tvärtom, jag tycker att det är skönt att Roach inte förskönar livets oundvikliga slut. Humorn ger läsningen en distans till det allvarliga. Det ger texten en lättsammare ton och blir liksom lättsmält.

"Roachs lediga stil och galghumor ger hennes karaktärer liv. Med andra ord: dödskul."
People

tisdag 13 juli 2010

Vit månad

Sommar och ledighet - tid att ligga och läsa i nya hängmattan, ligga i sängen till klockan ett, svettas på stranden, lyssna på sommarprat, lusläsa tidningen?
Knappast.

Istället pressar jag in program i varje sekund av värmen och ägnar mig åt det som är min största hobby bortsett från litteraturen. Och nu ser det inte bättre ut än att juli blir en helt vit månad - min första nollmånad bokmässigt sett på jag vet inte hur länge. Det känns märkligt men jag hoppas att denna tomma månad ska ge mig en ännu större läslust när tiden väl infinner sig igen.

Oavsett vilket så hoppas jag att ni alla njuter av sommaren på ert eget sätt, med eller utan bok. För som vår kära Tomas Ledin sjunger: sommaren är kort...

fredag 9 juli 2010

julihälsningar



det är varmt i skuggan och ännu varmare i solen. egentligen gör jag nog mindre än vad jag borde, men samtidigt mer än vad jag inte ska. jag saknar bästaste blåmesen, som är ute och härjar i Europas sydligare delar, och väntar på att hon ska komma hem. idag fick jag ett brev från biblioteket, i vilket det stod att jag kunde hämta ut Svårläst av Åsa Ericsdotter. jag hoppas att du mår bra där du är, att du dricker bra, för det är viktigt, och att den här sommaren aldrig tar slut.

soliga vykortshälsningar,
stjärtmes

torsdag 8 juli 2010

De vilseförda

Det här manuset skulle aldrig ha givits ut. Åtminstone inte under titeln "De vilseförda", så att jag skulle ha dragits till den och slösat värdefull tid på en värdelös bok. Ärligt talat.

På originalspråk går den att finna med titeln "Case histories" och en direktöversättning hade varit mer passande, eller något i stil med "Var beredda på förvirring och världens längsta transportsträcka". Begreppet "de vilseförda" används vid ett fåtal gånger, för att beskriva de offer i boken som antingen har försvunnit eller mördats.
Oroa er inte, det är bara tre fall, men persongalleriet är desto större.

Jag vet inte riktigt vad Kate Atkinson försöker göra med den här boken när hon släpper ut privatdetektiven Jackson Brodie i Cambridge för att lösa olösta fall, ett av dem är bland annat Olivia Lands mystiska försvinnande för mer än 30 år sedan. En wannabe-deckare? Knappt. Det här är inga vävda spindelnät, ingen av de olika fallen hänger ihop. En enda stor röra är vad som blir och flera sexuella anspelningar.

Det är inte bara Jackson Brodie som vi får följa, utan även alla hans kunder som har bett honom om hjälp. Vi har: Amelia Land, syster till Olivia, Theo Wyre, vars dotter blev mördad på hans jobb och vid sidan av har vi Caroline, som har en biroll som jag tror är meningen att fylla ut en annan historia. Lägg därtill en handfull andra karaktärer, som mer och mindre har något med fallen att göra, eller inte alls.

Jag väljer ju att läsa ut den ändå, någonstans är det i slutändan mitt fel att jag faktiskt tar mig igenom romanen, som väger blott 282 sidor, trots att jag nästan somnar. Jag vill veta vad som hände med Olivia Land och vem som mördade Laura Wyre.

Det blir för mycket av allting, för många karaktärer och bakgrunds- samt nutidshistorier att hålla reda på, för många bihandlingar och för lite spänning. Med dryga sjuttio sidor kvar är jag nära på att ge upp, när det börjar bli spännande, men då är jag redan för trött.

söndag 4 juli 2010

Sommarläsningshögen



Så här ser den ut, för tillfället.
Från vänster: Kroppens sällsamma liv efter döden (Mary Roach), Orbitór. Vänster vinge (Mircea Cărtărescu), Ungdomens bröd (Heinrich Böll), The bell jar (Sylvia Plath), Ivanhoe (Walter Scott) och De vilseförda (Kate Atkinson)