Stjärtmes' best of 2009

För år 2009 är min lista mer utbredd.

++musik

Bästa skivköp:
Röd, Kent

Bästa konserter:
1.Florence Valentin, Emmabodafestivalen
2. Salem al Fakir och Malmö operaorkester, Malmöfestivalen
3. Bob Hund, Tivolirock
4. Anna Ternheim, Malmöfestivalen
5. Emil Jensen, Barbacka


Florence Valentin, Emmabodafestivalen, foto: flyttfågel H

++film

Mest sedda filmer:
1. Sagan om ringen - konungens återkomst, Radio days, Skicka vidare, Garden state, Love actually, Hitta Nemo (2 gånger)

Bästa film på bio (och enda):
Harry Potter och halvblodsprinsen

++litteratur

Antal utlästa böcker: 73
Antal böcker/vecka i genomsnitt: 1.4

Mest lästa författare:
1. Tove Jansson, 5 gånger
2. Ann Brashares, 4 gånger
3. Stephenie Meyer, 3 gånger




Extra bra:
Martin Almqvist, Valarnas värld
Nicole Krauss, Kärlekens historia
Fjodor Dostojevskij, Vita nätter
Jostein Gaarder, Maya
Tove Jansson, Vem ska trösta Knyttet?
Sara Stridsberg, Drömfakulteten
Gerd Brantenberg, Egalias döttrar
Anna Gavalda, Tillsammans är man mindre ensam
Johanna Nilsson, Flickan som uppfann livet
Per Nilsson, Du & du & du
Michael Ende, Momo eller Kampen om tiden
Anna Jörgensdotter, Homecomingqueen
Erlend Loe och Kim Hiorthøy, Maria & José
Hans Tovoté och Andrzej Płoski, De misskända djurens abc
Jonas Brun, Det amfibiska hjärtat
Linda Olsson, Sonat till Miriam

Finaste julklappsboken:
Herta Müllers Hjärtdjur från bästaste blåmesen

Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande

Zhuang kommer till London med endast en kortfattad kinesisk-engelsk ordbok som sällskap. Hennes föräldrar har en skofabrik på den kinesiska landsbygden och vill att hon ska lära sig engelska så att hon ska kunna ta deras företag till den internationella marknaden.

Vad Zhuang, eller Z som hon ofta kallas, själv vill är mindre klart. Hennes inledande isolering i London är i det närmaste total. Genom att gå på bio ensam om kvällarna träffar hon så småningom en man som hon flyttar in hos. Men kärlekshistorien blir långt ifrån enkel.

Det fascinerande med denna bok är att den är utformad som en /studie/dagbok som Z för under sitt år i England. Det innebär att språket till en början är fullt av fel och ibland svårförståeligt. Det utvecklas sedan stegvis månad för månad. Tyvärr kan jag inte få någon riktigt bra uppfattning om hur författaren Xiaolu Guo tänkt sig språket i och med att jag läser en översatt version. Det känns som att mycket gått förlorat i denna översättning och jag vågar inte riktigt lita på översättaren.

I vilket fall som helst ger boken ett ganska verklighetstroget intryck och behandlar på ett lättläst sätt problemen med att komma till ett nytt land, en ny kultur och ett språk som inte över huvud taget liknar ens eget. Och formatet - varje rubrik ett nytt ord som Z lärt sig, sorterade i kronologisk ordning - är minst sagt snyggt.

Trollvinter

Boken är liten och tunn, men historien desto större och fantastiskt förförande. Tove Janssons egna illustrationer förstärker historien om den snötäckta Mumindalen som inget annat mumintroll förut upplevt - tills nu.

Inför vintern fyller hela muminfamiljen sina magar med granbarr, för att sedan gå i ide och vakna upp i april. Men den här vintern händer det någonting ovanligt. Vårt lilla mumintroll vaknar och kan inte somna om. Hur mycket han än försöker väcka de andra är deras sömn orubblig. Vad ska han ta sig till i den här främmande världen?

Ingenting är densamma på vintern. Där det en gång växte blommor växer det numera snö. Och någon har kidnappat solen.

Men Mumintrollet är inte ensamt. Förutom osynliga möss och en glömsk ekorre är också lilla My vaken och Too-ticki. Too-ticki är en filosofisk figur som har varit med om flera vintrar förut. Hon vet när isfrun brukar komma och när solen återvänder. Hon är trygg och lugn även om hon inte riktigt vet något säkert.

Så här förklarar Too-ticki för honom vad snö är:
Man tror den är kall, men om man gör ett snöhus av den blir den varm. Man tycker den är vit, men ibland blir den skär, och ibland blå. Den kan vara det mjukaste av allting och den kan vara hårdare än sten. Ingenting är säkert.

Den här vintern är speciell. Isfrun får folk från hela Mumindalen att komma till mumintrollens hus, däribland en mycket irriterande hemul, och helt plötsligt är det inte lika ensamt - men sämre

Precis som i Tove Janssons andra böcker om Mumindalen finns det inslag av någonting farligt, något proble och någonting överkomligt. Det vilar en trygghet, beundran och förväntan i kroppen när jag läser dem. De är hur fina som helst och Trollvinter är bara en av dem.

Stjärtmes december 22




Ute snöar det. Inomhus äter vi godis och bockar av utlästa böcker på lånekvitton.

Fight Club

Fight Club är novellen som blev en roman som blev en film som blev ett fenomen. Trots att boken uppenbarligen har unga män som målgrupp kunde jag förstås inte låta bli. Jag måste se om det ligger något bakom den här hypen. Chuck Palahniuk skriver om en icke namngiven ensam ung man som har ett vanligt tråkigt jobb, som lider av insomnia och som tycker om att gå på stödträffar för dödssjuka.

När han träffar Tyler Durden förändras allt. Tyler är djärv och vill förändra världen. Genom Fight Club, där män i alla åldrar och klasser träffas för att puckla på varandra, och flera projekt med syftet att försätta mänskligheten i en kris, återupprätta djungelns lag och ge vår planet tillräckligt med tid för att återhämta sig från vår framfart. Låter det ädelt? Tänk om. Tänk stora män i svarta kläder som bränner bort sina fingeravtryck med lut, som tillverkar hemgjord nitroglycerin, som får i hemläxa att med hjälp av varsin pistol få tag i tolv körkort.

Palahniuk skriver väldigt bra. Jag blir överraskad av hur mycket jag tycker om början med sin repetetiva monotoni. Men efter kapitel sex, som utgörs av den ursprungliga novellen, tycker jag att boken tappar ganska mycket. Jag är inte speciellt fascinerad av brutalt våld, och jag antar att det är delvis detta som gör att jag inte finner mittpartiet speciellt intressant. Men jag brukar aldrig lämna böcker halvlästa och, som så ofta är fallet, jag får belöning för min ihärdighet. Det blir komplexare, det blir sjukare och det blir otäckare. Suggestivt.

Jag tror absolut att Fight Club kan passa för att försöka få TV-spelsberoende ungdomar att läsa. Den är tillräckligt innehållsrik och våldsam för att behålla även den mest lättuttråkades intresse och samtidigt är den tillräckligt välskriven för att plocka fram den där härliga läskänslan. En bra läsupplevelse? Jodå.

Flyttfågel: Europa är vi allihopa

Europa är vi allihopa, som Herman Lindqvist skrivit är en samling kåserier. Den beskrivs som ”en bruksanvisning i konsten i att leva i Europa” på baksidan och ja, det stämmer alldeles utmärkt. Boken är skriven 1991, vilket märks ibland, men inte så mycket att det stör.

Boken består av berättelser om seder och traditioner runt om Europa. Om vad som är vett och etikett och hur Sverige är i jämförelse. Hur hälsar man i Spanien? Hur är det att köra bil i Paris? Kan man dua en tysk? Lindqvist berättar om sina erfarenheter som utlandssvensk på ett dråpligt och mycket underhållande sätt, jag skrattade högt flera gånger medan jag läste. Boken är skriven i jag-form och det gör att det känns mer verkligt och det gör ju såklart att det inte känns som en faktabok, då boken är baserade på Lindqvists egna erfarenheter.

Boken är både underhållande och lärorik, man får lära sig vilken roll Eurovision spelar i resten av Europa och hur joggare blir behandlade i Spanien. Språket är trevligt och läsningen flyter på bra, och om man vill ta en paus från läsningen är det inte så svårt då varje ”kapitel” bara är några sidor.


/H

Stjärtmes jullovsböcker


(Louisiana, oktober)

Tyngd, Jeanette Winterson
En berättelse om kärlek och mörker, Amos Oz
Vad jag älskade, Siri Hustvedt
Trollvinter, Tove Jansson
Tre sekunder himmel, Sigitas Parulskis
Sonat till Miriam, Linda Olsson

*

* Är det en vanlig dag?

Nej, det är ingen vanlig dag för det är våran
födelsedag - Hurra! Hurra! Hurra!

Och nej, troligtvis får vi varken någon Putte i blåbärsskogen, någon ny röd väska eller en ny cykel. Men vi överlever nog ändå.

Det har gått upp och ner och hit och dit; vi började som två fågelungar och nu, 144 inlägg senare, är vi snart fullvuxna (det finns alltid något mer att lära sig, har vi hört).

Vi kommer att fortsätta blogga om böcker och allt som hör till, även om det just nu ser lite mörkt ut på den fronten.

Tserr-Tserr!
blåmesen och Stjärtmes

P.s
Ni vet väl om att ni kan följa bloggen på bloglovin?
D.s

Chic

Va, en bok om mode? Har blåmesen blivit helt pippi?

Nja, kanske. Denna bok med framsida i blank rosametallic känns ungefär så långt ifrån det jag brukar läsa som det går att komma. Jag bryr mig mycket, mycket lite om mode. Däremot är det ju aldrig fel att vara snygg - och är man det inte av naturen så sägs det ju att man kan hjälpa sig själv på traven med snygga kläder.

Efter en genomläsning pärm till pärm (från inledningen om att enklare hitta en stil via underkläder, överdelar, underdelar, ytterkläder, kostymer, skor, basgarderoben osv. till stylistens avslutande råd) känner jag mig inte direkt upplyst. Låt oss sammanfatta det hela med att jag nu vet en mängd kläder som jag inte passar i, vilket gör att det finns ett löjligt litet utbud av kläder att välja på.

Men tar man boken (som är skriven av modeskribenten Karina Ericsson Wärn) med en rejäl nypa salt, och bläddrar och tittar på de tjusiga bilderna på Jackie Onassis, Ingrid Bergman och Grace Kelly, endast låtande blicken slå ner där det ser extra spännande ut, då är boken ganska trevlig avkoppling. Men klädinspiration hittar man egentligen lättare och rikligare på nätet.

Förvänta dig bara inte några underverk. För tro mig, även om jag vet att vertikala ränder förlänger och att sk turtleneck-kragar gör att din hals ser kortare ut, så kommer detta aldrig någonsin att bli någon modeblogg.

Chirp #2

5.2 Big Birds

game birds viltfåglar
black grouse orre
capercaillie tjäder
grouse ripa
partridge rapphöna
pheasant fasan

dove (mindre) skogsduva
pigeon skogsduva

crow kråka
jackdaw kaja
jay nötskrika
magpie skata
raven korp
rook råka

golden eagle kungsörn
hawk hök
owl uggla
woodpecker hackspett
crane stork

(Ur Bättre engelska av Carl-Axel Axelsson, Per Jonason, Michael Knight och Kerstin Sundin)

A farewell to arms

Hemingway, alltså? Väcker hos mig associationer som svår och knappordig, lite seg helt enkelt. Men när jag hittade en helt orörd, ny och snygg pocket på biblioteket kunde jag inte låta bli att prova, och till min stora förvåning tycker jag om det.

Frederic Henry är amerikanen som åkt till Italien för att bli arkitekt och sedan anslutit sig till den italienska armén, där han blir ambulansförare uppe i bergen vid fronten mellan Italien och Österrike. Trots att han i egenskap av sjukvårdare ständigt står strax bakom skottlinjen är det ingalunda en ofarlig tillvaro han för i detta meningslösa krig.

Visst används den älskade/hatade isbergstekniken, men inte i så stor utsträckning som jag fruktat. Det är oftast lätt att förstå vad karaktärerna egentligen menar och känner (även om det säkert finns nyanser som jag i min glupska läsning inte riktigt uppfattar) och ibland får man till och med krypa in och ta del av Mr Henrys (som under större delen av boken går under Tenente, italienska för löjtnant) tankar. Känslorna behåller han dock för sig själv även då.

Skildring av krigets fasor och dess totala onödighet? Check. Kärlek? Check. Nära vänskap? Check. Äventyr? Check. Självbiografiska inslag? Säkerligen. Tårdrypande slut? Check. Noll sentimentalitet? Check.

Jag blev väldigt positivt överraskad, kunde knappt sluta läsa fast det bitvis knappt verkade handla om något alls. Frågan är när jag vågar mig på nästa Hemingway. Jag vill ju inte förstöra den positiva bild jag har av honom...

Vredens druvor

Det sägs att Vredens druvor är författaren, och år 1962s nobelpristagare, John Steinbecks höjdpunkt i sin författarkarriär.

Platsen är 1930talets USA. Moderniseringen av jordbruket har dragit igång och hundratusentals småbönder drivs bort från sina jordar. De måste packa ner allt de äger och leta efter arbete i väst på plantagerna, vilket medför att konkurrensen blir hård och lönerna lägre än vanligt. Dock sänks inte de övriga priserna, inte enligt tillgång- och efterfrågan-modellen, så livet är hårt för i princip alla. De blir nomader som åker från ett ställe till ett annat, svultna, trötta och arga. Det uppstår en bitter atmosfär mellan lantis, okie, och stadsmänniska. När lantisen invaderar staden ses den som en mer primitiv varelse än stadsmänniskan, därför att den är i underläge och något dåligt för samhället.

Vartannat kapitel handlar om familjen Joad och vartannat om samhället i övrigt.



Familjen Joad är, precis som andra bönder, fattiga och ständigt på jakt efter arbete. Boken börjar när sonen Tom Joad kommer ut från fängelset efter fyra år. När han är på väg hem möter han den före detta predikanten Jim Casy, som grubblar över meningen med livet. Tom tar med sig Casy och möts av att hans familj håller på och packar ner sitt liv i lådor.

Det är främst mamma som håller i ställningarna (hon får en typisk mammaroll, hon är den som lagar mat och tar hand om barnen), men så länge som farfar lever är det han som är familjens överhuvud. Sedan har vi resten av familjen: farmor, pappa, Al, den gravida Sarons Ros, Noah och de små barnen Winfield och Ruthie.

Handlingen är långsam. Det finns ett kapitel i boken om hur en sköldpadda, långsamt, försöker ta sig fram och det ger en bild över hur tempot för nomaderna är. Texten är liten, språket nästan för detaljerat, men man tar sig fram ändå på något sätt, även om boken väger tungt i väskan.

Längre fram i boken får mamma en större roll, hon tar allt större plats, vilket måste ha varit en stor sensation när boken kom ut. Ändå behåller hon sin mamma roll, hon vill att familjen ska hålla ihop hur det än kommer att sluta.

Ibland händer det absolut ingenting och man ställer sig frågan om man ska fortsätta eller bara ge upp. John Steinbeck försöker krydda till det genom att lägga in dramatiska händelser som död och arga poliser, och det går sådär.

Det känns som om Steinbeck försöker ge en trovärdig bild över hur livet kan ha sett ut för de utsatta småbönderna, när de har blivit utdrivna från sina hem, och han gör det på ett övertygande sätt. Men det känns ändå en aning segt och långtråkigt. Det enda jag tycker om är när Steinbeck gör en översiktsbild över nomadernas liv, när han inte är och drar hos familjen Joad. Det blir ett annat språk, som om han målar med långa penseldrag och inte bara fokuserar på mikroskopsdetaljerna.

* Advent 2 och söndagsmelodier

Idag har jag sett på skidskytte,



gjort läxor, druckit chokladmjölk, ätit knäckebröd med banan,


sett Harry Potter och de vises sten,


klappat katter,


läst i en fin bok av Patrick Süskind (Berättelsen om herr Sommer),


och lyssnat på söndagsmelodier om kärlek, aprilhimlen och sånt man längtar efter när det är mörkt och kallt.

Jag hoppas att er andra advent har varit fin.
Imorgon är det måndag. Igen.

* P.s.



Ett lyssnartips:
det finaste Mitt p3 någonsin - här.