Web Analytics Bookbirds: augusti 2015

tisdag 25 augusti 2015

Höstsläppslängt 2015

Här är listan med mina mest framemotsedda böcker som kommer ut under hösten, plockade ur Svensk Bokhandels katalog, listade efter utgivningsmånad samt alfabetisk ordning efter titel. Samtliga titlar är länkar till förlagets egna hemsidor. Det blir en himla lång lista för ett enda inlägg, men jag tror det blir bäst så. För tidigare släpplängtsinlägg, tryck här.

Augusti / Redan utkomna
Bära barnet hem av Cilla Naumann (Natur och Kultur)
När hundarna kommer av Jessica Shiefauer (Bonnier Carlsen)
↳ Jag läste Schiefauers Pojkarna två gånger i våras för att den var så bra och har därför höga förväntningar på denna historia om kärlek, besatthet och våld.

Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar) av Helena Österlund (Albert Bonniers förlag)

September
Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri (Albert Bonniers förlag)
↳ Tack vare Linnea på Bokblomma har jag taggat Khemiris nya bok under princip hela våren. Och nu. Äntligen.
⇒ {Länk till recension på Bookbirds}
De bästa av fiender, del 2 av David B. & J-P. Filiu (Placebo Press)
↳ Länk saknas, men eftersom det står i katalogen att den ska komma ut i september så kommer den väl att göra det. Jag läste del 1 i våras och tyckte att den inledande förklaringen, i serieform, till relationen mellan USA och Mellanöstern var relativt lätt att förstå. Här är en länk till del 1.

Den sommaren av Jillian & Mariko Tamaki (Placebo Press)
↳ Även den här saknar länk (obs samma förlag som titeln ovan). I katalogen beskrivs den som "en lyhörd och mästerlig uppväxtskildring". Kusinerna Rose och Windy står på tröskeln till puberteten, tyngdpunkter och perspektiv förändras när barndomsvärlden får ge efter för något annat. Men vuxenvärlden som de spionerar på verkar inte vara mycket bättre.

Den sårade divan av Karin Johannisson (Albert Bonniers förlag)
Dit ljuset inte når av Annika Thor (Bonnier Carlsen)
Fripassageraren av Christina Wahldén (Rabén & Sjögren)
↳ Första steampunkromanen i en serie av två. Beskrivningen får mig att tänka tillbaka på Eva Ibbotson-äventyren på mellan- och högstadiet.

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist (Natur och Kultur)
↳ En redan väldigt omskriven bok om att mista sitt livs kärlek och på samma gång bli förälder, och sedan bara några månader senare förlora sin far. Så himla tung, men jag tror också att den är fin.

Lollo av Linna Johansson (Modernista)
Om mörker av Josefine Klougart (Albert Bonniers förlag)
Omänniskor av Kristoffer Svensson & Nanna Johansson (Rabén & Sjögren)
Regnet luktar inte här av David Al-Khamisi (Bokförlaget Atlas)
Skuggsommar av Mia Öström (Gilla böcker)
↳ Annat av Mia Öström på Bookbirds: Den du söker finns inte här (+ citat)

Som stjärnor i natten av Jennifer Niven (Lilla Piratförlaget)
Vad gör man inte av Maja Hjertzell (Gilla böcker)
Var är Audrey? av Sophie Kinsella (B Wahlströms)
Yuko av Jenny Milewski (Styxx Fantasy)
↳Jag ser på läskiga filmer med skräckblandad förtjusning, med andra ord: Jag säger att jag vill se en skräckfilm men blundar genom större delen av filmen för att det är för läskigt. Jag hoppas nästan att den här romanen är just en sådan skräckfilm att jag måste blunda/lägga ifrån mig den.

Oktober
Bad feminist av Roxane Gay (Albert Bonniers förlag)
Disclaimer av Renée Knight (Etta förlag)
Jag önskar jag hade... av Giovanna Zoboli & Simona Mulazzani (Urax)
↳ Länk saknas. En bilderbok som beskriver djurens olika egenskaper på ett poetiskt och tankfullt sätt. Stort format och fantasifulla bilder = förväntningar på topp!

Levanten av Mircea Cartarescu (Albert Bonniers förlag)
↳ Min historia med Cartarescu sträcker sig långt bakåt, men jag har trots detta inte läst färdigt ett helt verk av honom från pärm till pärm. Detta är en romanversion av ett versepos som räknas bland klassikerna i Rumänien, som innehåller drakar, pirater, luftballonger, serafer och tappra hjältar. Det låter som en helt fantastiskt blandning.

Miniatyrmakaren av Jessie Burton (Modernista)

November
Kvinnan som matade hundarna av Kristien Hemmerechts (Rámus)
↳ Länk saknas. En fiktiv rekontruktion över en grym händelse i Belgien i form av en monolog från hustrun till pedofilen och mördaren Marc Dutroux. Om hur kärlek gör en blind.

December
Hem till byn av Alexander Mahmoud (Bokförlaget Atlas)
↳ Länk saknas. Om att återvända till platsen där man växte upp och inte liknade någon annan. I ett år skriver Alexander Mahmoud dagbok, om vad platsen har gjort med honom, vem han är idag och vart han är på väg.

Okänd utgivningsmånad
Melorytmia - De tysta noterna av Henrik Evrell, Mattias dellert & Gustaf von Arbin (Parabellum Nord AB Förlag)
↳ Både länk och vidare information saknas. Mina förväntningar baseras endast på omslag och titel i det här fallet.
Nära Nauru - varför vi behöver öar av Anders Källgård (Carlsson Bokförlag)

fredag 21 augusti 2015

Mumin och tillvarons gåta

Att läsa om existentiella filosofer är en av mina stora akilleshälar. Jag dras fascinerat till dem, trots att jag vet att de kommer lämna mig med en oumbärlig livskris flera dagar framåt. Våren 2013 läste jag en kurs i just Livets mening som en del i min utbildning och det både hjälpte och stjälpte mig på många vis. Vi behandlade pessimisters tankar lika mycket som optimisters, om att livet å ena sidan är en förbannelse vi inte själva valt att vara en del av och å andra sidan är ett mirakel. Nu var det inte livets mening jag skulle diskutera, utan Jukka Laaarinnes bok Mumin och tillvarons gåta, vilken jag inte längre minns hur jag fann den, men hittade den, det gjorde jag. Hur denna ledde mig till en existentiell avgrund har jag skrivit om i ett tidigare inlägg och det behövs inte upprepas.



Att läsa Mumin och tillvarons gåta gjorde mig både glad och nedstämd. Glad, eftersom Laarinne ger ett nytt djup till karaktärerna i dalen och visar att vi är precis som de, ibland melankoliska, ibland äventyrslystna och ibland vilsna. Jag blir också glad för att Laarinne har läst på och nämner både bland annat Heidegger och de Beauvoir i ett och samma andetag och dessutom jämför Laarinne Sartres Roquentin med Snusmumriken. Men jag blir även nedstämd, eftersom jag insåg att det inte räcker med att ha läst Pappan och havet oräkneliga gånger och Trollkarlens hatt, Trollvinter samt Farlig midsommar ett par gånger var. Mumin och tillvarons gåta smakar säkert bättre om man har läst alla andra böcker också, det känner jag när jag villar bort mig i textstycken om pappans memoarer och önskar mig själv tid till att läsa Mumin, kanske inte idag eller imorgon, men inom en snar framtid. För det tål att sägas att man inte ska avfärda Mumin som barnbok för att den står bland övriga böcker, eftersom Tove Janssons Mumin är mer än ett kryp och samtidigt just endast ett kryp.

måndag 17 augusti 2015

Bookbirds läser: 1Q84, tredje boken (kapitel 1-6)

Det har blivit dags för att knyta ihop bokcirkeln för Haruki Murakamis 1Q84-serie. En introduktion till cirkeln och länk till samtliga berörda inlägg hittar du här.


14 september 2015, kl 18.30.
Reviderad konversation. Hög halt av spoilers!

Stjärtmes: Tycker dock inte att 1Q84 del 3 börjar speciellt väl. Så himla tråkigt.
blåmesen: Tycker du inte?
Stjärmes: Först trodde jag att Ushikawa var Komatsu (Tengos redaktör, blåmesens anm.), och då blev jag exalterad. Men vem är han?
blåmesen: Ushikawa är snubben som försökte ge Tengo pengar, "stipendie", i del 2. Beskrivs som äcklig av de flesta.
Stjärtmes: Nu hänger jag med. Det är väl rimligt att Murakami tar in en till spelare när hans andra huvudkaraktärer har blivit helt PASSIVA.
blåmesen: Helt sant att Ushikawa är den som är mest igång såhär i början. Aomame sitter i sin 'under jorden'-lägenhet och väntar på att Tengo ska dyka upp igen, och Tengo sitter vid sin fars sjukbädd och väntar på nåt som han inte riktigt vet vad det är

Stjärtmes: Är det typiskt att Aomame, som förut var stark och självständig, FALLER för en man hon inte träffat på jättelänge och typ helt ändrar sin plan bara för att få se honom igen? Och tycker att det är okej dessutom. Jag tycker att det är orimligt
blåmesen: Jag vet inte om jag tycker att hon var så stark före, hon kände väl sig ganska ensam och att tillvaron saknade mening? Men visst känns det lite konstigt att hon nu bara sitter där... Är det inte så att Murakamis karaktärer ofta är ganska enstöriga av sig?
Stjärtmes: jo, men skulle A göra något sådant? Är T så betydelsefull?
blåmesen: Han skriver ju att hon trivs bra med sitt eremitliv... Men jag förstår det inte riktigt heller. Jag har nog slutat vänta mig att Ms karaktärer ska bete sig på ett sätt som jag skulle kalla normalt eller trovärdigt

Stjärtmes: Murakami kanske vill göra A mänsklig? (Om vi inte hade bokcirklat hade jag nog slutat läsa för länge sedan.
blåmesen: Jag känner faktiskt inte alls likadant! Jag tyckte det kändes både spännande och hemtamt att få komma tillbaka in i Murakami-världen.
Stjärtmes: Jag hade önskat att Murakami tagit upp spänningen från där han avslutade den i andra delen.)

blåmesen: Hur mänskligt är det att isolera sig helt och bara träna, äta, sova och sitta och spana på en lekplats?
(Stjärtmes: Nu var det lite som att han på något sätt började om på nytt, fast i en annan ände?)
Stjärtmes: jag menar, att hon fick typ känslor, för en annan person som inte var en tjejkompis

Stjärtmes: jag hoppas att det händer något snart
blåmesen: Det tror jag! Om inte annat har vi ju den mystiska NHK-mannen. Tror du det är Ushikawa?
Stjärtmes: Läskigt om det är han! Men inte helt otroligt.
blåmesen: Inte för att jag riktigt kan förstå hur han skulle ha hittat As gömställe
Stjärtmes: det kanske är så han jobbar
blåmesen: Han är ju hur som helst inte någon som skulle hålla sig för god för att gå och skrika utanför folks dörrar
Stjärtmes: åå okej, nu har du trissat upp spänningen! Bra.
blåmesen: Tycker att införandet av U som huvudperson är ett spänningsmoment i sig!

Stjärtmes: En annan grej jag irriterar mig på är Murakamis ever so complimentary beskrivningar av kvinnor.
blåmesen: Något speciellt fall du tänkte på?
Stjärtmesen: Ja, på sidan 53 (fungerar i både inbunden- och pocketupplaga, b:s anm.) där Tengo ser en kvinna han hade kunnat tänka sig ligga med (en av sjuksystrarna som vårdar Ts pappa, b:s anm)? Himla detaljerad bild.
blåmesen: Är inte relevansen i den beskrivningen just att han träffar (minst) en trevlig och snygg sjuksköterska, men liksom inte kan få sig själv att bli intresserad eftersom han bara tänker på A?
Stjärtmes: Men han har väl inte sett A sen de var pyttesmå? T är så himla sexuell.
blåmesen: Han såg ju ...dota? (har så svårt för hans begreppsvärld ibland)-A i luftpuppan i pappans sjukrum
Stjärtmes: Var inte hon pytteliten? Eller var hon vuxen?
blåmesen: Det var barnversionen. Men det verkar väl heller inte vara ett rent sexuellt intresse.
Stjärtmes: jag tycker ändå att det var en omotiverad beskrivning

blåmesen: Jo, det finns i och för sig ett gäng sådana. Det har väl varit både omständliga beskrivningar av As träning och någons matlagning och kanske någon musik också på sistone?
Stjärtmes: Ja, den där sinfoniettan igen ... Hur kom hon att tänka på den?
blåmesen: Var det inte bara något hon brukat träna till tidigare?
Stjärtmes: Det var väl något som T brukade lyssna på också? Jag kopplade Sinfoniettan till honom
blåmesen: Det stämmer att T också lyssnar på den...

blåmesen: Det känns som att det kanske är meningen att man ska läsa de tre böckerna i en följd? Det är lite svårt att hålla koll på allt. Eller är det som vanligt meningen att det ska finnas lösa och/eller otydliga trådar? Jag läste gamla blogginlägg för att fräscha upp minnet och slogs av hur kritiska vi låter bitvis. Kan helt ärligt säga att jag tyckte första sex kapitlen i den här delen var bra läsning!
Stjärtmes: Jag var ju superexalterad när jag började läsa den, men sen var det ju bara en A som ville vänta och T som också väntade på något. Och U kom inte heller någon vart konkret, hans teorier är dock väldigt pricksäkra.
blåmesen: Ja... vi får väl se hur lång tid det tar innan det händer något, typ innan NHK-mannen lyckas stjälpa saker över ända. Jag undrar också vad som kommer att hända när året tar slut. De befinner ju sig i 1Q84. Vad händer på nyårsnatten då? (Vet att boken slutar då, men ändå)
Stjärtmes: Ja. A får ju vara i lägenheten tills dess. SEN DÅ? Tänk om trilogin slutar öppet. Typiskt.

Stjärtmes: Men det här att T skriver på ett eget luftpuppan-manus?
blåmesen: Ja, det är kanske lite konstigt? Ett tag trodde jag ju att hela 1Q-serien kommer att visa sig vara Ts eget verk, men det känns ganska orimligt i det här skedet
Stjärtmes: Mm, just det. Vad bra det hade varit!
blåmesen: Det är ju lite otydligt vad som är verkligt och vad som är... 1Q. Det hade varit häftigt, men samtidigt: Sjukt egotrippad författare T hade varit.
Stjärtmes: Som dessutom porträtterar sig själv som en med dåligt självförtroende.Har alla hans karaktärer dåligt självförtroende?
blåmesen: Eller gör han det? Det är väl mer U som har dåligt självförtroende? T är ju t ex medveten om att han är bra på sitt jobb, eller vänta, det är de kanske allihop.
Stjärtmes: T kanske är mer medelmåttig iofs. T beskriver inte sitt utseende lika mycket som han beskriver sina kvinnor

Stjärtmes: Ja, det är väl bara att bita ihop och hoppas att något händer. Men ingen av dem kan väl dö? De har väl egna kapitel hela vägen? (hehe)
blåmesen: Det är det. Jag är inte modstulen - U kommer att se till att något händer. Man får ju förresten inte göra så men... läser man innehållsförteckningen så är det sista kapitlet "Tengo OCH Aomame:" Är inte det spännande så vet jag inte vad som är det. (Vi kommer att dö samtidigt..? Eller kommer de bara att lämna 1Q84 tillsammans?)
Stjärtmes: oj. ja. Försvinner in i solnedgången - end scene.
blåmesen: Mindre Murakamiskt blir det knappt? (Hoppas jag har fel)
Stjärtmes: (dog de eller gick de bara ut á la astrid lindgren?)
blåmesen: Aha! Den sortens öppet slut?
Stjärtmes: NÅJA. har du något att tillägga? Det känns som att det bara är jag som har luftat mina irritationer
blåmesen: Inte direkt. Jag är som sagt ganska taggad fortfarande!
Stjärtmes: Skönt att någon av oss är det.

fler diskuterade kapitel » 7-12, 13-18, 19-24, 25-31

torsdag 13 augusti 2015

Atlas över avlägsna öar

Untitled

För den som inte kan få nog av Bea Uusmas Expeditionen (inlägg här och här) ger jag dig den här. Judith Schalanskys Atlas över avlägsna öar har undertiteln Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka, vilket borde vara skäl nog till att söka upp boken och ha den nära äventyrarhjärtat.

I sitt förord skriver Schalansky om den skoningslösa generaliseringen när man försöker avbilda jorden på antingen ett plant papper eller som ett klot. Gör man det förra, kan avstånd och perspektiv göra storleksförhållandena fel, men gör man istället det andra, kan man aldrig se helheten på en sida, då det alltid finns någonting som är bakom det som syns. Jag har antecknat flera sidors citatmaterial i en bok bara av det som står i förordet och ska naturligtvis inte skriva ner samtliga här, men kan inte låta bli att undra vad T.S. Spivet skulle tycka om att "kartor är abstrakta och konkreta samtidigt - och trots all förmäten objektivitet är det ingen avbild av verkligheten de ger oss, utan en vågad tolkning".

Atlas över avlägsna öar är just precis vad det låter som, en atlas över öar vars närmaste grannar kan vara så långt ifrån som 550km som Kokosön i "närheten" av Colombia, där August Gissler letade efter skatter under 1800- och tidiga 1900-talet, men fann bara 30 gulddukater och en gyllene handske. Gissler var där i flera år, när han lämnade ön för gott hade skägget vuxit ner till hans höfter. En annan ö som Schalansky skriver om är Pingelap i Stilla havet, där 10 procent av de cirka 250 invånarna lider av total färgblindhet: "Man känner igen dem på deras sänkta huvuden, på hur de hela tiden blinkar och på de darrande ögonlocken som de ständigt kniper igen, på rynkorna över näsan som kommer av allt kisande. De undviker dagsljus, ja, dagen; först i skymningen lämnar de sina hyddor, vars fönster de har klistrat för med färgglad plastfolie. Men i mörkret blir de aktiva och rör sig mer obehindrat än alla andra." Totalfärgblindhet är en recessiv gen som beror på en mutation i kromosom nummer åtta. På ön Pingelap blev den tyvärr dominant efter att en tyfon drog över ön 1775 och endast ett tjugotal överlevde.

Det är en väldigt fin bok, både utformning och innehåll är en dröm. På vänster sida får man en liten berättelse från ön, kan vara någonting taget ur en loggbok eller hur landskapet ser ut och på höger sida får man en slags bildöversikt över ön. Mina akademiska glasögon blir naturligtvis misstänksam över sanningshalten, eftersom Schalansky inte någonstans nämner några källor. Jag har tagit stickprov på berättelserna, valt ut några slumpmässiga historier och sökt på internet för att se om det är andra som har skrivit om dem och dessa har korrelerat med varandra, vilket har gjort mig något lugnare. Jorden skulle inte gå under om inte allt som står i boken är sant, en kan se dem som legender som överlevt århundraden av stormar och ensamhet, vilket är bra nog för att upptäckarlusten ska skakas till liv.

För den som vill ha ett smakprov på hur Atlas över avlägsna öar ser ut inuti, kan kika in på Emma Håkanssons fina blogg där hon också har skrivit om den >> Här <<

Bild av C.M.C / Leon.C

tisdag 11 augusti 2015

To kill a mockingbird

Klassikern To kill a mockingbird (på svenska: Dödssynden) fyller 55 år i år. Femtioårsjubileet sågs som ett  osökt tillfälle att ge ut en utsökt ny pocketutgåva, som nu hamnat i mina klor.

To kill a mockingbird, vagt självbiografisk roman av Harper Lee, handlar om rasism i trettiotalets USA. Tom Robinson, som är svart, anklagas för att ha misshandlat och våldtagit en tämligen fattig och illa ansedd men dock vit kvinna. Advokaten Atticus Finch får uppdraget att försvara Robinson, något han också går in för trots det spott och spe detta medför. Snart står det för alla klart att bevisningen mot Robinson är ytterst svag. Kommer juryn att använda sina huvuden, eller kommer den att följa normen och döma Robinson ändå?

Ovanstående referat av handlingen hade jag kunnat återge redan innan jag gav mig i kast med romanen. Därför blev jag också förvånad över hur lite den faktiskt behandlar ovan nämnda rättegång. Först får vi istället träffa Jean Louise, av någon anledning av samtliga kallad Scout, som är bokens huvudperson. Hon, hennes bror Jeremy (Jem) och hennes pappa Atticus bor i ett hus i utkanten av Maycomb (fiktiv stad i Alabama). Hushållerskan Calpurnia (Cal) är sedan moderns bortgång också något av en familjemedlem.

Första halvan av boken ägnas åt att Scout och Jem leker, om somrarna tillsammans med en kille som kallas Dill (det verkar finnas en viss fäbless för smeknamn). Vi får en hyfsat tydlig bild av samhället de bor i och av hur Atticus är som person. Jag kan inte låta bli att önska att vi ska komma till saken någon gång. När brottet slutligen introduceras irriterar jag mig lite på den skymda sikt man har genom Scouts ögon eftersom hon fortfarande är nio-tio år gammal. Egentligen är det inget att klaga på; just valet av Scout som berättare är antagligen tillsammans med det väldigt viktiga ämnet anledningen till att boken blivit en sådan klassiker. Med Scout, som framställs som för liten för att förstå rasism, storebror Jem som förstår, men ändå inte, och slutligen Atticus som gör sitt yttersta trots att han inser att det är hopplöst, samt alla de omgivande grannarna, får vi flera perspektiv på historien.

Jag tycker nog att boken är bra... men med de skyhöga förväntningar jag hade får jag skylla mig själv för den lätta besvikelsen jag upplevde.


(Kanske är det också värt att nämna ett pip om Go set a watchman. Detta är alltså uppföljaren till To kill a mockingbird, som publicerades nyligen efter att manuskriptet "mirakulöst" dykt upp. I samband med att författarinnan Harper Lees (som enligt vad jag förstått är gammal och gaggig om ni ursäktar uttrycket) syster, som under många år agerat ombud åt henne, gått bort. Coincidence? I think not. Och även om jag förstår att många fängslats av ...mockingbird och vill ha någon sorts uppföljning, tänker jag lugnt avstå från att läsa ...watchman. Det känns som att det var så det var menat.)

torsdag 6 augusti 2015

Bilder av Dora

Hélène Cixous har för mig blivit nästan som ett fenomen. En av mina bästa människor att vända mig till när det gäller litteratur och film håller henne väldigt högt. Själv har jag inte läst färdigt ett verk av henne. Trots otaliga försök att läsa Inuti och insikt om hur bra den är, har jag inte kunnat ta mig vidare. När jag sedan såg Bilder av Dora tänkte jag ge henne ett försök till, att denna andra form av text kanske skulle vara lättare att ta till sig.


Jag läser Bilder av Dora väldigt hastigt. Den är skriven på ett sådant sätt att om man en sekund skulle tänka på någonting annat, ögonblickligen skulle tappa tråden. På det viset är manuset väldigt intensivt, samtidigt som det är en flackande text. En text som ställer krav på sin läsare. Cixous skriver varken om rum eller tid, under hur lång tid denna dialog utspelar sig eller platsen/platserna för den, är således oklart. Det enda som är klart är karaktärernas existens, men inte heller dessa är statiska i sin position. De är en handfull personer plus pjäsens röst, med Dora i centrum. Dora har en session (om det inte är flera) med Freud om en händelse med en bekant till henne och hennes föräldrar, samt om relationerna hon har till sina föräldrar, tidigare nämnda bekant samt dennes fru. Den flytande upplevelsen av verklighet och minnesbilder, nutid och dåtid, gör att det för mig är svårt att föreställa mig någonting. För att tillföra pjäsen ytterligare en dimension, projicerades under originaluppsättningen, även videoklipp av Marguerite Duras, som en läsare såklart inte får ta del av, förutom i textform.

Den huvudsakliga handlingen, är antagligen vad som utspelar sig mellan Dora och Freud, övriga karaktärer verkar vara i samma rum/på samma scen som de två ibland och flikar in med kommentarer, men det jag koncentrerar mig på är inte det som Herr K gjorde mot Dora, utan hur de andra behandlar henne. Likt ett barn som bara hittar på. Allt hon säger vänds emot henne. I efterordet skrivet av Kerstin Munck läser jag senare att Dora existerade i verkligheten och var en fallstudie av Freud, att vissa meningar i manuset är ordagranna med vad Freud skrev och att Dora var på behandling hos Freud under tre månader. "Doras kamp i analysrummet i det patriarkala Wien kan te sig hopplös, men hos Cixous vill hon inte låta sig fångas in av Freuds analys. Hon kämpar för att bli ett subjekt med sina egna reaktioner", skriver Munck.

Bilder av Dora är ingen lätt text att ta sig an. Den kräver sin tid och borde egentligen läsas mer än en gång, för att det ska gå att bearbeta innehållet, men jag skulle säga att det är värt tiden den tar. Det är dock ingen pjäs man borde läsa om man inte är en van manusläsare.

lördag 1 augusti 2015

Cloud atlas

Vill du ha något att bita i, men som i gengäld ger en läsupplevelse utöver det vanliga? Välj David Mitchells Cloud atlas.

Cloud atlas är en roman, men samtidigt sex romaner inuti varandra - vad en programmerare skulle kalla nestlade. Vi möter Adam Ewing, amerikansk notarie på resa i Västindien på 1850-talet, som skriver dagbok. Vi läser brev från kompositören Robert Frobisher som blivit utstött av sin familj och tar sin tillflykt till en gammal udda musiker på franska landsbygden. Vi läser boken om Luisa Rey, journalist, som 1975 håller på att försöka avslöja en stor kärnkraftsskandal. Bolaget som skulle drabbas jobbar inte direkt med rent spel. Vi ser filmen om Timothy Cavendish, förläggare under tidigt 2000-tal, som får stora problem när en brottslig klients bok visar sig bli en bästsäljare. Vi får höra den sista intervjun med Sonmi~451, tjänare i ett framtida samhälle hårt präglat av kapitalism och övervakning. Och vi lyssnar andäktigt när fåraherden Zach'ry berättar om sitt liv i en postapokalyptisk värld.

Som ni förstår är det svårt att ge en kortfattad beskrivning av bokens handling - eller budskap för den delen. Det finns helt enkelt för mycket stoff. Samtidigt är varje berättelse ett komplett verk i sig. Stilen anpassas efter tidsepok, men även efter aktuell huvudpersons personlighet och är inte alltid helt lätt att tas med. Det är lätt att frestas att ge upp under första kapitlet eftersom språket där är ganska svårt att få bukt med. Den som uthärdar belönas med en mer lättillgänglig i det nästföljande avsnittet, en trend som fortsätter tills man passerat nutid varefter det blir lite knepigare igen.

Att komponera den här boken måste har varit ett riktigt hästjobb. Inte nog med att var och en av de sex historierna har både en början och ett slut (något jag uppskattar särskilt eftersom en bok i min mening vinner på att ha ett riktigt slut), och däremellan ett spännande, i många fall thrillerliknande, händelseförlopp. Dessutom länkas berättelserna ihop på ett väldigt snyggt sätt. Ett riktigt litet konstverk i sig, som också innehåller en del små pärlor i form av riktig historia, en väldigt fin kärleksförklaring, svidande samhällskritik och en mörk syn på vad som kan hända, underförstått om vi inte börjar tänka i nya banor.

Tyvärr finns vad jag kan förstå ingen svensk översättning av boken. Däremot har den filmatiserats med bland andra Tom Hanks i rollerna.