Web Analytics Bookbirds: Allt jag inte minns

måndag 12 oktober 2015

Allt jag inte minns

Det här är min vanligaste tanke: Tiden går för fort. Min kropp som är uppväxt med den skånska höstens mjuka intåg är i chocktillstånd, sedan hösten i en handvändning tog ett stadigt grepp om Hälsingland. Mörkret som faller innan middagstid dränerar mig på ork, jag slocknar så fort lampan släcks. En annan kan tro att jag inte läser något, men det gör jag, i mängder. Och så mycket bra. Jag blir som uppslukad i varje historia och det är helt fantastiskt, men när jag stänger boken är det som att jag vaknar ur en dröm och minns bara: känslan.

Endast känslan kan jag gå runt med i flera dagar efteråt, men sakna ord att beskriva vad det är jag känner och varför, det vill säga beskriva händelser i romaner från det jag precis har läst. Förr var det här ett problem, men på den senaste tiden är det som att både hjärna och hjärta har kommit överens om att strunta i det. Jag kan pausa från en bok i flera dagar och återuppta läsningen från där jag slutat, fastän minnet är fragmentariskt. Det här är ett "problem" som jag har haft i perioder och senast sedan i somras, men har inte kunnat tillkännage eller vågat erkänna. Mitt läsbeteende har förändrats, kanske även behovet av att minnas tingen som tingen är. Det är nuförtiden efemärt. Kanske går det över, kanske inte.



Jag tror det var hos Sartre jag först stötte på uttrycket att minnet skulle vara förrädiskt, att varje gång man ser tillbaka förlorar man en liten del av det, eftersom minnet förändras efter hand som tiden går. Detaljer läggs till och tas bort och beblandas med andras minnen av samma händelse. Ens minne av en händelse är aldrig lika autentisk som den gången du faktiskt var där. Jag måste ha varit i mina sena tonår när jag läste det första gången och det påverkade mig som den ofullkomliga vanskliga varelse jag var och är än.

Det är Sartre jag tänker på när jag läser Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns. Jag läser den inte, utan snarare blir jag som besatt. Jag minns att jag tyckte att titeln var tvetydlig, att det den innehöll var vittnesmål från personer i Samuels närhet, om Samuel och deras relation till Samuel, för att en författare ville ta reda på vad det var som hände med Samuel den olyckliga dagen. Samtidigt var det också en berättelse om en författare som samlade in denna information för att färdigställa ett manus till en bok. Det är ett sammelsurium av röster och endast det de säger, saker de minns, avslöjar vilka de är. Allt jag inte minns är på sätt och vis en ofärdig och färdig roman i självklar Khemirianda. För den som inte har en aning om hur Khemiri skriver, vill jag beskriva det som adekvat inadekvat. I hans tidigare verk lekte han väldigt mycket med språket, medan handlingarna på något sätt inte var lika central, om än mycket viktiga, medan Allt jag inte minns är långsammare och visar på sätt och vis upp en mer mogen Khemiri, där hans lekfullhet ibland glimtar till som för att visa att just det där fortfarande finns kvar i hans karaktärer.
"Det var som om våra hjärnor hade spelat musik i ett tidigare liv, dom hade övat skalor och stämt sina neuroner i samma tonart och nu när de äntligen återsågs kunde dom jamma loss helt utan noter."
Det är mycket jag imponeras av i Allt jag inte minns, allt från upplägg och språk till känslan av autencitet. Men en sak som jag alltid återkommer till när jag tänker på romanen är Vandads och Laides olika berättelser kring samma period; vem har egentligen rätt? Kan det finnas ett rätt eller fel, likt Platons idévärld, om vi inte vet vad sanningen är? Vandad skildras som en kille med trubbel, svårt att få jobb och har ett kriminellt förflutet, medan Laide är den som har alla saker på plats. Det är svårt att ha sympatier med Laide, som känns kall och verkar redan ha lämnat Samuel bakom sig, men hennes berättelse om deras kärlek är ändå den jag är mest svag för, som den obotlige romantiker jag är.

Romanens upplösning är också den värd att nämna. Det är en där titelns påstående Allt jag inte minns ställs på sin spets, för var går egentligen gränsen mellan vad som är mitt och vad som är påhittat? Det är det här som är en av Khemiris starkaste sidor, enligt mig. Hur han alltid lyckas dra det fiktivas gränser ett steg längre.

3 kommentarer:

  1. Så vackert du skriver. Och så sant om hur det vi minns aldrig kan vara helt sant, att hur noga vi än vill vara med sanningen så går det aldrig att minnas någonting rent objektivt, det går på sätt och vis aldrig att tala sanning.

    P.S.: Jag tror du skulle tycka om en bok som heter Allt de bar av Tim O'Brien. Dess svenska omslag är fult som stryk men själva boken är oerhört vacker och fruktansvärd och handlar också den om sanning och myt och om hur det som är värt att berätta befinner sig emellan de två.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla Amanda. Och tack för boktipset. Jag kollade in den på biblioteket idag och det är ingen som jag själv skulle ha tagit upp i första hand, men din beskrivning av den gjorde mig nyfiken. Jag får försöka bortse från det fula omslaget. Håller tummarna för att den hinns med inom en snar framtid. Kram!

      Radera
    2. Åh, vad roligt! Tro mig, omslaget är inte representativt! Titta på det amerikanska omslaget istället så känns det lite bättre:

      https://www.google.se/search?q=the+things+they+carried&es_sm=122&source=lnms&tbm=isch&sa=X&ved=0CAcQ_AUoAWoVChMIyIe_m7XHyAIVSJYsCh0_BQb1&biw=1536&bih=735#imgrc=teWPwGFERhAccM%3A

      Radera