Web Analytics Bookbirds: maj 2017

fredag 19 maj 2017

Monstret och människorna


Monstret och människorna av Mats Strandberg och illustrerad av Sofia Falkenhem är den avslutande delen i trilogin om Frank och hans monsterfamilj. I första delen, Monstret i natten, får vi veta hur Frank blev biten av grannen Alices hund och blev en hamnskiftare. I samma veva introduceras Frank till en hemlig värld av monster som måste leva gömda, långt från människoögon, i en hemlig del av biblioteket. Han får en till familj, nya vänner, som känner till hans andra sida. I andra delen, Monstret och cirkusen, har en cirkus anlänt till staden. Människor går dit för att se monster uppträda mot sin vilja. Huvudattraktionen är en kentaur som av clownen Kryger tvingas att göra livsfarliga trick. Frank känner sig nödgad att rädda kentauren, trots att det finns en risk att han själv blir tillfångatagen. I tredje delen är det ännu farligare att vara ett monster och nu är det till och med farligt att säga att man tror att monster är ofarliga. Hatet mot monster är värre än någonsin och nu hotas även bibliotekets skrifter om monster. När ett bibliotek hotas, då vet vi att katastrofen är nära.

Varför utsätts monsterna för dessa hot och hat? Den främsta anledningen till detta hat beror på att människorna är rädda. De flesta vet inte vilka dessa monster är, men ändå är det de som pekas ut som hotet. Det är inte svårt för barn att förstå, att grunden till denna rädsla också är applicerbar på människor i verkligheten. Människorna förstår inte att det är de som är farliga i sitt agerande. De goda i berättelsen är de som måste kämpa i underläge, de missförstådda monsterna som visar att så länge man håller ihop och visar kämparanda, kan man lyckas. Förutom clownen Kryger som är en karikatyr av ondskan, visar historien om Frank att människors elakhet oftast bottnar i något annat.  Strandberg och Falkenhem har på det här sättet gjort en perfekt bok att använda i arbetet mot utanförskap. Falkenhems illustrationer förstärker känslan som förmedlas i texten och jag tror att det därför är en ypperlig bok att ha som högläsning, just för de ingångar för diskussion som man bjuds in i. Även jag som är mer än det kvadrupla av en liten sexåring har känt mig engagerad i Franks historia som avrundas i den tredje delen på klassiskt manér, lyckligt.

måndag 1 maj 2017

Stjärtmes aprilfavoriter

Månadens illustration kommer i en något kladdig form, för att tidens framfart tycks accelerera allt sedan de första vårkänslorna, i mars, tinat upp. Att det under april bjöds på olidligt vinterväder spelar ingen roll för just nu skiner solen och allt är förlåtet. Nu måste jag skynda mig att fånga solljuset innan vintern kommer och tänker därför förlåta mig själv för att jag inte hinner lära mig måla med akvarell idag heller.




Här är några saker jag tyckt extra mycket om under april månad:

1. Anden, döden och tulpanen av Wolf Erlbuch
Årets ALMA-pristagare är kanske mest känd i Sverige för boken om en mullvad som får en bajskorv på huvudet och ska ta reda på vem det var som gjorde det mot honom, men hans Anden, döden och tulpanen är en annan bilderbok som jag tycker att fler ska läsa. Det är en lågmäld och melankolisk, men finstämd bok om en and som får besök av Döden, precis som i Bergmans Det sjunde inseglet.

2. Däggdjur av Säkert!
Annika Norlins nya skiva släpptes redan i februari och har gått varm i hushållet ända sedan dess. Att jag gick och såg Säkert! på Söderhamns teater gjorde att lyssnandet intensifierades både före och efter. En av skivans bästa låtar enligt mig: Grottorna

En annan musikrelaterad favorit är Amanda Wernes version av låten Vår bästa tid är nu med Petter Winnberg och Petter Granberg som jag lyssnat (och lyssnar) på varje gång jag ska lyssna via Spotify.

3. Borgman av Alex van Warmerdam
Att jag målar en död kropp på botten av en sjö för att gestalta denna märkliga film, gör den verkligen inte rättvisa. I korthet, handlar filmen om en familj som manipuleras av en underlig man som verkar ha en agenda av något slag. Filmen Borgman jämförs med Dogtooth (2009) och Funny games (1997) som båda leker med tanken på ondska och hur långt en människa kan gå. Det är en psykologiskt utmanande film, men till skillnad från t ex Funny games tycker jag att Borgman väckte fler och fler frågor ju mer man såg. Vill ändå säga att det är en stilmässigt snygg film som lyckas vara obehaglig och rolig på samma gång.

PS. gick på impuls och såg filmen Your name på bio igår, sista april. Den handlar om två ungdomar, från olika delar av Japan, som vaknar upp i varandras kroppar, men båda tror att de drömmer och när de "vaknar" så har de glömt allt. Det är en poetisk film som jag blev glad i magen av. 10/10.

Tidigare favoriter: