Web Analytics Bookbirds: maj 2009

torsdag 28 maj 2009

Sonja Kovalevsky

Mmm... Gammal dammig biografi från Bibliotekets stängda magasin. Närmare bestämt utgiven 1981, inte speciellt gammalt kan tyckas, men dammlukten talar sitt särskilda språk.

Sonja Kovalevsky, född i Ryssland på tidigt 1800-tal, var ännu ett lysande exempel på att begåvning inte är allt. Som barn kände sig Sonja ofta ensam och som det minst älskade syskonet, och kärlekstörsten som grundades då låg henne till last resten av livet, även om detta inte är den mest välkända delen av hennes relativt berömda liv.

För att komma bort från föräldrarnas, och framförallt faderns, förtryck, ingick hon kamratäktenskap och flyttade till Tyskland för att ägna sig åt sin passion - matematik. Hon lyckades där bli utnämnd till doktor i matematik trots att kvinnor inte ens ägde tillträde till föreläsningarna. Att hon sedan hamnade i Stockholm var mer av en olycklig slump, det var helt enkelt det enda universitet som ville ge henne anställning.

Bilden av Sonja pendlar mellan det matematiska geniet, den charmanta vänninan och den depressionstyngda, kärlekslösa flickan. Ibland känns ytterligheterna nästan för diametrala, kan hon verkligen ha varit sådan? Och hur kan författarinnan ha vetat hur hon egentligen kände?

Jag tror trots detta att författarinnan Gunnel Weidel Randver gjort ett bra jobb, hon verkar ha haft gott om material i form av brev och Sonjas egna böcker. En komplex skildring av en skicklig matematiker men även av en förtryckt kvinna, en person född i fel tidpunkt. Sonjas öde är bitvis fascinerande. En bra bok för den som vill ha insyn i 1800-talslivet för kvinnor i allmänhet samt begåvade sådana i synnerhet.

måndag 25 maj 2009

Tillsammans är man mindre ensam

Författarinnan Anna Gavalda är aktuell med en ny bok som heter Lyckan är en sällsam fågel, men en av hennes största framgångar (hittills) heter Tillsammans är man mindre ensam och har även filmatiserats, med Audrey Tautou i huvudrollen. Blåmesen kallar den TÄMME för att det är enklare att skriva, jag vet att den är en av hennes favoriter också. För mig är den en av de finaste böckerna som jag har läst.

Tillsammans är man mindre ensam tar mig till Paris bakgator i en vindsvåning, som mer känns som en liten skrubb, där Camille bor. Hon är städerska och när hon är sjuk räddas hon av Philippe. Han bor på någon våning under i en alldeles för stor lägenhet tillsammans med hyresgästen Franck. Det är nästan som om Camille ramlar in i deras vardag och vänder den upp och ner, samtidigt som jag ramlar in i deras varje gång jag öppnar boken.

Tillsammans är man mindre ensam tar mig inte bara till Paris bakgator utan också till en majmånad för alldeles för många år sedan där jag låg bakom en rosenbuske och lyssnade på Yann Tiersen samtidigt som jag tog del av Gavaldas kärlekshistoria, och gömde mig för omvärlden. För det är en kärlekshistoria och det är en väldigt fin en.

När Franck river fasaden som han byggt upp blir han mjuk och känslig. Han börjar få känslor för Camille och vill snart visa henne allt.

Det blir lätt ibland att man, under läsningens gång, drar paralleller till filmen Amelie från Montmartre, speciellt om man lyssnar på kompositören och läser boken samtidigt, men den är inte alls som den. Jag vill nästan påstå att den är rakare och mer vuxen, den är inte lika naiv men söt.

När jag läste den fastnade jag nästan direkt och kunde inte lägga ifrån mig den. Det var som om jag var där, i den där världen med Camille, Franck och Philippe, och det är inte lögn när jag säger att den är fin. För det är den. Väldigt.

torsdag 21 maj 2009

Stjärtmes himmelfärd




Jag har legat på sängen och ätit glass,
läst litegrann i en bok med tolv berättelser av Kate Atkinson,
drömt om att kunna flyga över de gula rapsfälten på molnen och
tänkt att snart är det slut på maj och då börjar juni och så småningom
även sommaren fast det redan känns som om den är här.

Längtan.

Snart ska jag se Oddjob i Lilla salen.
Sen ska jag fortsätta läsa Sartre och se svalorna flyga över hustaken.

Halleluja liksom

En söt liten grön diktsamling med dikter av varierande kvalitet.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. På något sätt känns det svårare att bedöma poesi än romaner, eftersom poesin är mer avskalad. Det blir liksom som att negativ kritik av poesi blir kritik av författarens tankar. I romaner finns så mycket mer att kommentera angående den rent språkliga utformningen av texten.

Jo, jag tycker nog att det här är bra, bitvis. När det inte är för pretentiöst (dikter med alltför uppenbart syfte och utan det där smarta, unika), men inte heller försöker vara otroligt opretentiöst (Bob Hanssons grunda men tarvliga sexskildringar tilltalar mig inte alls). När ett stycke svensk vardag lyfts fram och lyses upp.

Boken inleds med ett par prosaliknandestycken, ett stilmedel som återkommer då och då. Personligen tycker jag faktiskt att Hanssons poesi gör sig bättre i den typiska korthuggna formen md många radbrytningar, få ord och mycket innehåll.

Författaren gör också i sina finurliga fotnoter reklam för bokens hemsida. Jag har inte hunnit titta på den ännu men den som är intresserad hittar den här.

Eller också kan du strunta i filmatiseringar, inläsningar och förlängningar, låna boken och se vad du tycker - antagligen inte lika dant som jag.

måndag 18 maj 2009

Flyttfågel: Livläkarens besök

Låt mig få presentera H, en flyttfågel, som idag gästar oss med ett litet inlägg. H skriver till vardags i den här bloggen och när hon har tid så letar hon efter fina pocketböcker i second hand-affärer.

Livläkarens besök, en bok som bland annat belönats med Augustpriset år 1999, är en historisk roman skriven av Per-Olov Enquist. Den handlar om den sinnessjuke danske kungen Christian VII och hans liv som regent i Danmark under en tid då regenten var envåldshärskare och faktiskt bestämde väldigt mycket till skillnad från hur det är idag. Christian VII tvingas gifta sig med den engelska prinsessan Caroline Matilde, ett äktenskap som är ömsesidigt kärlekslöst. Då kungen är i dåligt skick psykiskt, och tjänstemännen runt honom har hand om makten, låter hovet anställa en livläkare vid namn Struensee för att ta hand om honom. Det tar inte lång tid förrän Struensee har kungens tillit, och kan ta makten själv. Struensee sätter genast igång att i snabb takt reformera Danmark med upplysningsidéerna. När hovet ser att makten långsamt försvinner från dem anar de oråd. När det sedan sprider sig ett rykte om att Struensee och Caroline Mathilde har ett förhållande, som visar sig vara sant tar motreformatorn Guldberg tag i det hela och gör allt för att få bort Struensee från makten.

Trots att bokens slut avslöjas redan på första sidan är boken ändå spännande att läsa – i alla fall när man läst de första hundra sidorna och börjar komma in mer i boken samt förstå vilka alla personer i boken är. I början fann jag boken aningens rörig och komplicerad, men efter ett tag kommer man in i Enquists språk och meningsuppbyggnad och i alla fall jag fäste mig vid sättet boken är skriven på. Ett citat jag särskilt fäst mig vid och tycker är väldigt vackert är detta, då Caroline Mathilde och Struensee pratar om vart gnistan tagit vägen.
” - Du har tänt den i mig, sade hon. I mig. Och nu skall vi brinna tillsammans. Kom.
- Vet du om, hade han då svarat, vet du om att du är stark. Och ibland är jag rädd för dig.”
Detta citat tycker jag beskriver Enquists skrivsätt väldigt bra, boken är aningens avskalad i språket, något korthuggen – men ändå skriven på ett vackert, nästan lite poetiskt sätt. Den första känslan av att boken skulle vara en tungläst skapelse försvinner som sagt rätt snabbt, boken är indelad i fem delar som i sin tur är uppdelade i kapitel. Dessa kapitel är sen indelade i små numrerade stycken som omfattar några sidor. Detta gör att det inte känns så jobbigt att läsa boken och känslan av att ”jag-måste-läsa-klart-detta-kapitlet-innan-jag-slutar-läsa” inte behöver infinna sig tack vare bokens upplägg.

Den här boken är inte skriven enbart för att underhålla läsarna. Enquist har flera budskap med den här boken. Först och främst, för att skriva en sådan här bok måste man ha ett historiskt intresse, då mycket i boken är påhittat. Om man skriver en sådan här bok måste man ha en del fantasi och kunna sätta sig in i hur det var, och hur det hade kunnat vara. En del av det Enquist hittat på har han naturligtvis skrivit för att göra oss påverkade och argumentera. Man kan ju tänka sig att han förvrängt vissa av personligheterna i boken, kanske idealiserat dem eller framställt de som mindre sympatiska än vad de kanske egentligen var. Stundom känns det som att författaren står på Christians sida, han framställer honom som väldigt svag och hjälplös. Det gör att man nästan automatiskt tycker synd om Christian, något man kanske inte alls gjort om Enquist valt att beskriva Christian på ett annat sätt. Såklart är en stor del av informationen i boken sann, och jag tror nog att Enquist har för avsikt att göra oss mer informerade också. Och han lyckas. Jag hade bara hört namnet ”Christian VII” innan men hade inte en aning om vem det var eller vad han gjort eller under vilken tid han levde. Kort sagt, jag har lärt mig massor av att läsa boken. Inte bara om just Christian VII och människorna runt honom utan även om upplysningstiden överhuvudtaget.

Vilka läsare lämpar sig då denna boken till? Jag tror inte man skall vara alltför ung om man ska få något ut av Livläkarens besök. Självklart så är alla väldigt olika i språk- och läsutvecklingen i stadiet mellan ungdom och vuxen, och har olika mycket intresse – både för läsning och historia. Men generellt sett behöver man nog vara 16-17 år och uppåt för att uppskatta boken. Ett litet intresse för historia skall man nog också ha om man skall uppskatta denna bok – då spelar det ingen roll om man så är 85 år gammal och förstår precis alla ord och begrepp i boken om man om man är helt ointresserad av historiska händelser och upplysningstiden i sig. Är man hyfsat bra på att läsa och har en liten gnutta intresse av historia och är intresserad på att lära sig mer tycker jag absolut att man skall läsa den här boken, då jag själv tycker den är mycket läsvärd. Enquist skriver väldigt bra, jag beundrar honom för att kunna uttrycka sig så stämningsfullt som han gör samtidigt som han skriver väldigt kort och koncist. Jag vet inte om det kanske hade blivit lättare att komma in i boken i ett tidigare skede om man läst något av Enquist tidigare. Om jag någon gång stöter på någon annan bok skriven av honom kan jag mycket väl tänka mig att läsa den – om jag har lite tid att lägga ned på läsningen, då det inte är som att läsa en deckare skriven av Liza Marklund exempelvis. Det krävs lite mer från läsaren, speciellt i början.

Sammanfattningsvis är Livläkarens besök en mycket välskriven roman som både är historisk och politisk samtidigt som det är en berättelse om kärlek och relationer mellan människor. Det är en bok med en läsupplevelse som stannar kvar länge.

fredag 15 maj 2009

Ayurvedisk vegetarisk kokbok

... Nja, Cecilia Kjerrulf. Jag kan nog bara säga Ayur-Veda - nej tack.

Omslaget är gulligt och ger intrycket av en lättsinnig och trevlig kokbok. Men redan i författarinnans förord blir jag tveksam. Hon har tydligen provat mängder av olika "dieter", och bland annat föreläst och hållit kurser i en annan kosthållningslära under åtta år, tills den "inte kändes tillräcklig" längre, och hon bytte till Ayur-Veda. Det känns som att hon är en person som är snabb att hoppa på flugor.

Förordet följs av en introduktion till Ayur-Veda (som betyder något i stil med livskännedom) skriven av Peter Ljungsberg. Själva kosthållningen utgår från tre doshor - kroppstyper - och vad dessa bör äta eller undvika. Bland annat ska personer som har lätt att lägga på sig vikt undvika för mycket fett. Nyskapande, eller hur? Personligen får jag intrycket att Ayur-Veda är en blandning av klyschor och kvacksalveri. Men då har jag också en ganska enkel relation till mat, och intresserar mig främst för rent kemiska egenskaper hos livsmedel.

Knappt hundra recept presenteras i en enhetlig, något tråkig stil nästan helt utan bilder. De flesta verkar krångliga, och innehåller många konstiga ingredienser. Vad sägs t ex om malt, strödadlar, hings, bockhornsklöver och rosenbladsmarmelad? Men självklart lät jag inte detta avskräcka mig, utan valde ut ett gäng recept att prova. Resultatet var knappast lysande. Jag gav upp efter fyra provade recept, eftersom att den minsta gemensamma nämnaren för maten i boken då var klart synlig; alla rätterna har samma smak av spiskummin och gurkmeja.

Visst, lite spännande var det väl att prova. Och vissa av maträtterna blev väldigt vackra. Men ärligt talat, hur kul är det när varje ny maträtt smakar som den förra? Ska du testa ayurvedisk mat, välj en annan kokbok.

Bästa receptet: Kryddris.

onsdag 13 maj 2009

Citat: F. Dostojevskij



Vilken fantasi kan hämta näring ur förtvivlan? Man känner att den till sist tröttnar, sinar i sin ständiga anspänning, denna outsinliga inbillningskraft, eftersom du blir äldre och mognar, växer ifrån dina gamla ideal, de krossas till skärvor och stoft. Men samtidigt tigger själen om någonting annat! Och drömmaren söker förgäves som i en askhög i sina gamla drömmerier i hopp om att hitta en enda gnista att blåsa liv i och väcka till liv allt det som en gång var så kärt, så berusande och fick blodet att svälla, ögonen att tåras, detta ljuva bedrägeri!


(Vita nätter)

söndag 10 maj 2009

Sputnikälskling

Det är sannerligen något underligt som stannar inuti min kropp när mina ögon snabbt ramlat över de sista sidorna, som det alltid oftast händer när jag avslutar Haruki Murakamis böcker. Mina tidigare erfarenheter av honom har varit långlivade och det var med en hoppfull inställning som jag hade när jag till sist fick tag i Sputnikälskling.



Redan på utsidan kunde jag säga att den uppenbarligen inte var lika massiv och tung som Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen, som båda har öppnat världar för mig och som inte har lämnat mig oberörd. Och redan efter några hundra sidor kändes det som om spänningen i boken hade dött.

Läraren Ks vän Sumire försvinner spårlöst från en grekisk ö under en resa med en äldre affärskvinna som hon i hemlighet älskar. Det är ett svårlöst mysterium som endast under ett fåtal gånger får läsaren att vidga ögonen lite mer än vanligt men det blir inte mer än så. Det slutar helt abrupt.

Några likheter som Sputnikälskling har med de tidigare nämnda böckerna är mystiken mellan två världar och Grekland som Murakami ständigt återkommer till. Den är dock mycket mer lättåtkomlig än de som jag läst förut. Det är ett triangeldrama som aldrig uppenbarar sig, bara för K som inte berättar för någon att han är kär i Sumire. Bara det, och det faktum att boken är flera hundra sidor tunnare, tror jag lockar läsare som inte tyckt om när det funnits alldeles för många lösa trådar som i Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen. För mig är det som om någonting, eller till och med flera saker, saknas. Spänningen, dramat och den där hemliga ingrediensen finns inte där.

lördag 9 maj 2009

Skrik om du brinner

Jag gillar Navid Modiri. Jag gillar hans sätt att tänka, och hans sätt att prata.
Det hjälper lite att liksom kunna höra honom läsa upp sina dikter, kunna höra hans inandningar och hans dialekt. Det är väl sådana (positiva?) biverkningar som man som författare får räkna med om man arbetat som radiopratare.

Men det hjälper inte så himla mycket. Jag har lite svårt att förstå mig på den här typen av poesi. Orden är vackra, rytmen fin. Men det är så mycket man ska läsa mellan raderna, som jag inte förstår. Eller som jag tror att jag inte förstår.
Om krig, om kärlek, om att växa upp.


Kanske inget för poesinybörjaren (finns det någon bra nybörjarpoesi? Hör av er i så fall). Men det här fint. Det är det. Och en jäkligt snygg framsida har den också.

måndag 4 maj 2009

Kreativiteten kommer av sig själv

Bengt Renander har skrivit en liten bok om kreativiteten och hur man ska komma i kontakt med den. Med tanke på titeln hade jag hoppats att hans råd skulle vara att slappna av och ta det lugnt och lita på att kreativiteten kommer så småningom.

Men icke sa nicke, Renander har istället personlighetsklyvt oss i ett ego som stressar upp, längtar, fasar, kör på repeat samt ett själv, varifrån kreativiteten kommer. Med frasen "jag fick en idé av mig själv" syftar han helt enkelt på att man måste sätta sitt "ego" i kontakt med sitt "själv", genom närvaro, acceptans och mod.

Det är möjligt att hans metoder fungerar på seminarier eller på pigga människor. Själv blir jag bara cynisk.

söndag 3 maj 2009

Stjärtmes summerar april

Två oavslutade böcker:
Stjärnor och äpplen som faller, Ulf Danielsson
Of mice and men, John Steinbeck



Nio utlästa böcker:
Alkemisten, Paulo Coelho

Breaking dawn, Stephenie Meyer
Vem ska trösta knyttet?, Tove Jansson

Vad hände sen?, Tove Jansson
Den sista expeditionen, Kristofer Flensmarck
Allt är upplyst, Jonathan Safran Foer

Bonjour tristesse, Françoise Sagan
Drömfakulteten, Sara Stridsberg
Egalias döttrar, Gerd Brantenberg



En väldigt fin second hand-bok för fem kronor:

Pappa Pralin, Anna Jörgensdotter


En påbörjad bok:
En lycklig dag i mitt liv, Mircea Cărtărescu