En midsommarnattsdröm

Blev sugen på att läsa denna klassiker i sin helhet då jag blev osäker på om jag hade gjort det tidigare. Jag vet att den togs upp i svenskundervisningen på gymnasiet, men då läste vi nog bara utdrag. Kan en Shakespeare-pjäs från 1500-talet fortfarande vara underhållande eller kommer den att kännas mossig, obegriplig eller båda?

På e-bibblan hittar jag en utgåva från tidigt 2000-tal, som dock visar sig innehålla en svensk översättning från 1979. Det slår mig att det är lite underligt av Ordfront att mena att man "tar Shakespeare in i 2000-talet" när man nyutger, visserligen som e-bok, en 20 år gammal översättning? Eller när blir en översättning gammal, 20 år (som nu blivit 45) är kanske ingenting? Visst var det något förlag som fick bannor över att de gav ut gamla översättningar nyss? Aha, Modernista. Så spännande detta med förlag! Nå, åter till temat.

"Läsa på original" orkar jag hur som helst inte, det blir väl bara en massa föråldrade ord och så vet jag inte om det är språkförbistring som gör att jag inte förstår? En annan gång kanske. Hur som helst, den svenska översättningen av Göran O. Eriksson är gjord inför att pjäsen skulle spelas någonstans. Jag vet inte hur det brukar vara att läsa dramatik för det har jag mycket begränsad erfarenhet av, men de enda scenanvisningar som ingår i texten är att karaktärerna går in och ut (och, för skådespelarna i pjäsen, vem de spelar när de spelar teater).

Så jag läser, och har kul. Följer förvecklingarna och kärleksparen och de stackars skådespelarna. Upplever texten mer som en saga, något med underhållningsvärde, än något som är relevant för samtiden. Sedan läser jag översättarens avsnitt "Kommentar, utgångspunkter" och känner mina ögon öppnas ytterligare. Eriksson beskriver kortfattat vad de olika relationerna och platserna representerade vid pjäsens tillkomst, och ger också exempel på hur man kan tolka det hela idag. Här får man också en del information om hur pjäsen spelas, som många gånger sätter orden i helt ny dager.

Vill man verkligen uppleva den får man väl se till att gå och se den spelas. Men min upplevelse är att man inte behöver vara rädd för att läsa texten heller. Visst gick större delen av undertexten mig förbi - men jag hade kul ändå.

Haggor

Jag har en diffus känsla av att bli mindre och mindre relevant för varje år som går, en känsla av vad gör man när man definitivt passerat ung och lovande, av finns det något mindre intressant än en helt vanlig medelålders kvinna? När jag såg titeln Haggor (om föraktet för den medelålders kvinnan) svepa förbi i e-boksappen tänkte jag att den kanske kunde ge kött på benen, att jag skulle få hjälp att fatta varför halvgamla kvinnor känns så urbota tråkiga.

Men vet du vad som visade sig vara urbota tråkigt? Den här boken. Jag segar mig fram genom långa meningar fyllda av ord som jag förstår men vars mening går mig fullständigt förbi. Jag väntar på att det ska vända och bli intressant. Jag väntar och väntar och sen är jag för envis för att bara ge upp och lägga boken ifrån mig.

Victoria Smith vill skriva om feminism. Hon vill försvara sin generation, förklara att JK Rowling inte alls hatar transpersoner då hon kräver kvinnoseparata utrymmen där inga biologiskt födda män är välkomna, hon är bara... feminist? Mån om den kvinnliga erfarenheten? Efterfråga möjligheten att dela sina erfarenheter med yngre kvinnor och bli tagen på allvar. Hennes tes blir: alla skyller allt på haggan (=den medelålders kvinnan) för att det är lättare än att se sin egen del av problemet.

Jag är inte övertygad. Kanske är det för att jag är dåligt insatt, jag vet inget om feminismens vågor yada yada, men för mig låter alltihop bara som snömos. Den enda insikt jag tar med mig är att det kanske inte är att vara en medelålders kvinna som känns ointressant, utan snarare att vara medelålders, punkt.

En sista känga till översättaren Emilia Fjeld, som jag upplever gjort ett mycket slarvigt jobb. Här vill jag läsa översatt för att spara på hjärnkapacitet och så flyter den svenska texten inte alls. Du gillade nog inte heller den här boken så mycket, va?

Om uträkning av omfång 2

Enligt min Goodreads, som verkligen är godtycklig, tog det mig 6 dagar att läsa ut denna lilla, men å så naggande goda, roman på 214 sidor. Med den långsamma fart som min läsning håller just nu, är det inte dåligt.

Det här är alltså andra boken i Solvej Balles planerade septologi, men eftersom jag är minst lika godtycklig, blir detta mitt första inlägg. För er som inte redan är bekanta med premissen, kan jag i korta drag säga att huvudpersonen är en bokhandlare som, under en affärsresa i Paris, fastnar i den artonde november. Hon vaknar upp i artonde november gång på gång och vet inte hur hon ska ta sig ur. Serien har inte obefogat jämförts med Måndag hela veckan, filmen med Bill Murray som huvudperson från 1993.

I den första boken ägnades större delen av den åt att utforska fenomenet - vad händer med saker som hon flyttar under dagen? Återgår de till sin vanliga plats morgonen efter? Vad händer om hon inte går och lägger sig? Det kändes repetitivt och instängt, desperat och ångestfullt, vilket är helt rationella känslor. Jag kan inte föreställa mig hur jag själv skulle hantera det faktum att det bara är jag som har fastnat i en dag som upprepar sig, medan alla andra omkring upplever dagen för första gången. Men introduktionen av premissen gör att spänningen saknas. Spänningen låg istället i att man undrade hur Balle dels ska hålla intresset uppe i sju delar och dels hur hon kommer att knyta ihop säcken.

I den andra boken har Tara fastnat i mer än 365 stycken artonde november och kommit till insikt att det inte finns någon utväg. Hon börjar längta efter årstider och beger sig ut på en resa i Europa för att uppleva ett år med säsongsbyten. Om inte året flyttar sig, får hon väl göra det själv och även det känns som en logisk följd. Efter att ha upplevt samma årstid i mer än ett år saknar man nog en framåtrörelse till slut. Hennes resa börjar med att hon åker till sina föräldrar för att fira jul. Det är rörande att läsa om hur personerna reagerar på när Tara berättar att hon har fastnat. Istället för att skratta bort det hon säger, blir de oroliga och vill hjälpa till. Det är samma reaktion från hennes man, Tomas, när hon åker och besöker honom i hans artonde november. 

Det är som att Tara i den andra boken, tar ett steg tillbaka och betraktar världen på ett annat sätt. Det är de små och stora penseldragen på samma gång. Vintern i Sverige och sommaren i Spanien. Alla årstider finns den artonde november. Hon har inte bråttom och det har inte jag heller. Jag tycker mycket om de alldagliga anteckningarna och imponeras av hur något så vardagligt som att gå på café och betrakta människor kan vara så intressant att läsa. 

Den andra boken slutar med en cliffhanger som gör att jag genast måste ta mig an den tredje! Vad jag har förstått, av mina mer insatta kollegor, finns det mycket symbolik kring att det är en serie på sju böcker och artonde november, men det är inget jag tänker nysta i nu. Kanske blir det ett inlägg till, för Tara Selter är ingen man släpper i första taget. 

Bookbirds läser: Spådomen (Agneta Pleijel #1)

Det var mer än 6 år sedan vi hade vår senaste bokcirkel. Då hade vi läst sista boken i trilogin om Maj av Kristina Sandberg (och skulle börja läsa Knausgårds årstids-serie, men den första boken var visst för tråkig, så det rann ut i sanden). Nu, en pandemi och två fågelungar senare, är livet lite annorlunda och till vissa delar fortfarande lik. Vi har tyvärr lika långt till varandra, så denna bokcirkel fortsätter att vara digital. Med pandemin har vi blivit mer bekväma att ses online, med både röst och bild, vilket är roligt, men sammanfattningarna tar längre tid att skriva.

Det började med en fråga från blåmesen om jag hade läst Agneta Pleijel. Hennes senaste, Sniglar och snö, har varit omtalad, men jag hade trots det inte läst något av henne och visste faktiskt väldigt lite om henne som person. Eftersom Sniglar och snö ingår i en svit med romaner med självbiografiska inslag, bestämde vi oss för att börja med den första, Spådomen.  

blåmesen hade till denna träff läst boken två gånger och hade förberett med noggranna anteckningar, medan jag endast hade läst den en gång och då i intensiva sjok men med långa mellanrum och inga anteckningar. Våra olika angreppssätt påminde mig om våra pluggstrategier på högstadiet :-) 

Första gången hon läste boken tyckte hon att början var trög, tog lång tid och tyckte att berättaren hade en gnällig ton, medan jag älskade språket och lade inte riktigt händelserna på minnet. Jag ville bara ha mer.

Spådomen handlar om Agneta Pleijels barndom och vuxenblivande, under 1940- och 60-talet. Hon skrev den för att hon ville sätta ord på någonting hon inte förstod när hon var yngre, hennes föräldrars relation och kärleken, eller kanske snarare: saknaden av den.

"Men om de inte hade träffats skulle jag inte ha funnits. Kanske något annat barn, men alltså inte jag. Den tanken fick jag då och då när jag var barn och den var skrämmande." (s. 63)

Pleijel skriver både ur ett första person singular- och tredje person singular-perspektiv, eftersom hon skriver om en tid som är så långt ifrån henne idag att det inte längre är hon. Romanen har därför också undertiteln En flickas memoarer. Det uppstår en del förvirring, när hon gör det sömlöst för det kan ske i ett och samma stycke och extra förvirrande för att det finns mer än en kvinnlig karaktär.

Det var en annan tid då. Pleijel skriver mycket om hur det var att vara av det kvinnliga könet och hur det var att bli en kvinna. Hon minns ilskan från hennes mamma när hon berättade att hon hade fått mens. Kanske berodde ilskan från mamman på att hon påmindes om sitt eget åldrande, eller kanske berodde det på avundsjuka. Också när Pleijel hade fått bröst och behövde en behå var mammans blick avlägsen, knappt närvarande, så hon fick skramla ihop sina egna fickpengar för att köpa sin första. 

Det var svårt att vara i närheten av mamman ibland, åtminstone tyckte Pleijel det, som att de inte riktigt klickade med varandra. Mamman var musikalisk och Pleijel var tondöv. Och samtidigt var mamman sjuk, men det var det ingen som hade talat om för henne.

"Mamma, det är hisnande att vara med henne. Blänk och glitter och rinnande vatten. Hos mamma finns mättnad och lättnad. Så var det också. /.../ Och plötsligt kan allt slå om. Mamma blir en mörk skog, mamma blir en vulkan. Då gungar marken under fötterna" (s. 29).

Mensen och sexualiteten var något man skulle hålla tyst om. Det var ingen som sade att det var så, hon bara visste. I Husmoderns läkarbok hittade hon illustrationer på könsorgan. Hon får mens och ser det som en sjukdom som hon själv har orsakat. Det måste vara för att hon har gnidit på kulan mellan benen och nu skäms hon. Föräldrarna kommer säkert skratta åt det bakom hennes rygg.

Vi funderar på om Pleijel hade en tuff uppväxt. Med en pappa som professor var de tvungna att flytta ofta, inte bara inom Sverige utan också några gånger till USA. Hon bytte klass sex gånger på lika många år och hade därför inte många långvariga relationer till sina jämnåriga, alltid van vid att vara den som kom utanför. Och en missnöjd mamma med humörsvängningar. Ju längre in i boken vi kommer, desto mer inser vi (och kanske Pleijel med åren) att det inte var så bra mellan föräldrarna. 

En del saker har hon fått veta genom att läsa breven som har lämnats kvar. Jag tänker på dagens digitala korrespondens, hur mycket eller lite av den som kommer att leva vidare, när alla inkorgar blir fulla och man måste antingen tömma, köpa mer minne eller helt enkelt skapa en ny. Hur många orkar spara ner mailen på en hårddisk? Vad kommer att hända med våra ord? Som om vi i denna Mari Kondo-era skulle spara fysiska brev...

Och så har vi spådomen med stort S, som romanen förmodligen är namngiven efter. I boken förekommer en spådom och det var en som Agnetas faster Ricki fick berättad för sig om. Den förutspådde att Ricki "skulle företa en resa på egen hand och förälska sig i en mörk man. Hon skulle skiljas från honom men han skulle höra av sig. Hon skulle gifta sig med honom och få två söner" (s. 77). Hon hängde upp sig otroligt mycket på denna spådom, som ju egentligen inte var hennes. Kanske för att hennes eget liv var så tomt på kärlek? Å andra sidan verkar Ricki ha spelat en stor roll i hennes liv och på ett sätt börjar och slutar Spådomen med just Ricki.

Texten är fragmentarisk. Det är onekligen ett minnesverk. På ena sidan är hon elva, på andra sidan nio. Utan några årtal att förhålla sig till förlorar åtminstone jag mig orienteringsmässigt, men det vägs upp av språket. Nu när jag har bläddrat i den för att skriva den här texten, känner jag att det finns så mycket mer att diskutera och skriva om. Exempelvis: hur det är att vara tillräckligt gammal för att förstå vad vissa vuxna undanhåller från andra, men inte varför. 

Och något som vi bara hann nudda vid i slutet av vår diskussion: Hur väl lär man känna ett författarskap egentligen, om man börjar med det självbiografiska?

The short second life of Bree Tanner

Ännu mer Twilight?! Ja, för att jag närmar mig de två avsnitten av Unbitten som handlar om denna kortroman, och ville kunna lyssna på dem med ett insatt öra. Efter detta inlägg ska jag försöka hålla tyst om denna serie i ett par år eller så.

The short second life of Bree Tanner är en kortroman och enligt min e-boksaffär "nummer 3.5 i Twilight-serien". Boken kom ut 2010 och jag har aktivt valt att inte läsa den, för att karaktären inte intresserade mig och för att jag var mätt på allt vad Stephenie Meyer hette. Men nu föll jag alltså till föga och spenderade två timmar till i Twilight-universat.

Bree Tanner dyker upp som hastigast framåt slutet av Eclipse, och stryker med inom loppet av några sidor. I denna bok får vi följa hennes sista dagar som vampyr. Hur en oväntad vänskap gör att hon börjar tänka igen efter flera månaders fokus på blod, blod och mer blod. Hur hon och Diego, som den nya vännen heter, börjar fundera över vad som händer omkring dem och varför. Så småningom knyter hon ytterligare kontakter i den grupp oregerliga individer som hon lever tillsammans med. Så till sist vet de för mycket och det tar en ände med förskräckelse.

Eftersom jag vet från första sidan (för att jag läst Eclipse, men också för att Meyer i förordet medger att hon under skrivandet blev så fäst vid Bree att hon önskar att hon haft ett annat möjligt slut) att Bree kommer att dö i slutet aktar jag mig för att bli allt för känslomässigt engagerad. Jag skyddar mig själv mot en evenutell gråtstund men skapar i och med detta också en extra distans till boken. Detta gör att jag inte blir lika uppslukad som jag kanske hade kunnat bli.

För till min stora förvåning tycker jag att detta är något av det bättre jag läst av Meyer. Kortroman-formatet passar henne bra, vi slipper en del upprepning och tjat och en del saker måste lämnas åt läsarens fantasi. Den spirande relationen mellan Bree och Diego, och hur den skiljer sig från det instinktiva avstånd Bree dittills tagit från alla andra vampyrer hon mött, är intressant och beskrivs i små men målande fragment. Natten och morgonen när Bree väntar och väntar på att Diego ska komma tillbaka till huset, och hur hon förnekar för sig själv att något måste ha hänt när han inte gör det, fångar mig särskilt.

" I did a quick head count as two more hunters hurried through the door. Twenty vampires. Everyone was home except Diego and Riley. The sun would rise at any moment.

    The door at the top of the basement stairs creaked as someone opened it. I sprang to my feet.

    Riley entered. He shut the door behind him. He walked down the stairs.

    No one followed."

Kort sagt tyckte jag att detta var bra underhållning. Tyvärr tappar den mycket fart så fort våra gamla bekanta Cullen-vampyrer dyker upp, både för att Meyer precis som i Midnight Sun är bakbunden av att all dialog måste vara ner till minsta kommatecken identisk, och för att hon blir lite för intresserad av hur Bree ser på dem. Jag vet heller inte hur den skulle fungera fristående, för någon som inte är införstådd med all "vampyrkunskap" som hör till Twilight-universat. Kanske skulle det bli fullständigt obegripligt.

De kallar oss influencers

Vad lång tid det tar att läsa något som inte är dåligt som i lättillgängligt, motståndsfritt, utan dåligt som i oklart, osammanhängande? Det tog mig flera veckor att avsluta Camilla Gervides (skribenten bakom bloggen Bloggbevakning, en kvantitet-över-kvalitet-blogg med internetkändisskvaller) 200-sidiga bok De kallar oss influencers från 2023.

Enligt baksidan ska boken innehålla "den definitiva storyn om den svenska influencervärlden, från de första stapplande inläggen till dagens hyperprofessionaliserade pengamaskiner." Det tycker jag inte att den gör. Jag tycker snarare att den innehåller en osammanhängande samling av Gervides mest uppmärksammade "scoop", typ att Isabella Löwengrip överdrev sina läsarsiffror och att Margaux Dietz filmade en medvetslös person i sin trappuppgång.

För mig som alltså då och då läser Bloggbevakning (och här kan jag väl i Gervides anda fråga mig själv varför, varför lägger jag min dyrbara uppmärksamhet på detta?) finns inget nytt att hämta. För den som inte läser bloggen misstänker jag att temat inte är speciellt intressant eftersom det saknas helhetsgrepp. Boken är uppdelad i flera delar och var och en av delarna innehåller flera namngivna avsnitt, vilka dock inte hänger samman med varandra och inte heller i någon större utsträckning med rubrikerna på delarna. Inte heller avsnitten i sig är något att hänga i granen. Språket är minst sagt bloggigt och Gervide förefaller älska att skriva om sig själv och saker hon själv har gjort, oaktat om det är relevant eller inte.

Jag har förstått att denna bok hetsskrivits i ett försök att vara aktuell, eller kanske som en första svensk bok för gamlingar (obs sällar absolut mig själv till denna skara) som ska försöka förstå hela influencergrejen. Gervide har trots allt fått sitta i en del morgonsoffor i egenskap av expert på sociala medier. Men den funkar inte för mig, den känns tramsig och jag får verkligen kämpa för att läsa färdigt. Om inte jag är målgruppen, så vem?

Slutligen kommer här en fundering kring förlag. Upptäckten av Tranans bokförlag, med nischen "översatt kvalitetslitteratur" har fått mig att i större utsträckning lägga märke till vilket förlag som publicerat vilken bok. I detta fall rör det sig om Mondial och jag kommer genast att tänka på Lycka till med resten av livet, en annan internetkändisbok som jag upplevde som något oklar innehålls-,  syftes- och sammanhangsmässigt. Var är redaktörerna? Ren spekulation: är Mondials inriktning kändisar som vill skriva en bok? Har andra bokförlag inriktningar eller handlar allt om profit?

Twilight igen 2024 - blåmesens Twilight-renässans

Om ni undrar varför inläggsfrekvensen gått ner på sistone, så är svaret dels att den läsmaniska period jag befunnit mig i under hela 2024 på gott och ont verkar vara påväg att avta, och dels att jag fortfarande är fast i Twilightträsket.

"Ska bara läsa om Twilight" blev alltså till "ska bara läsa om Twilight, läsa Midnight Sun och läsa om New Moon, Eclipse och Breaking Dawn". Min egen lilla Twilight-renässans, 4 år efter den amerikanska (eller möjligen globala) sådana som tydligen ägde rum för 4 år sedan, tillika 15 år efter mitt första möte med serien.

Och vad ska man säga; jag har redan skrivit om första förälskelsen och om det som kom sen (se länkar sist i detta inlägg!), och ärligt talat är det inga överraskningar i denna omläsning anno 2024... Böckerna är exakt som jag minns dem, visst är jag 15 år äldre nu och har möjligen mer distans till de tonåriga karaktärerna, men i ärlighetens namn stör det inte läsupplevelsen nämnvärt. Jag vet redan vad jag inte gillar och lägger inte så mycket fokus där. En tanke som aldrig kommit till mig förut är dock att det verkar oerhört osexigt med en iskall partner?

När jag läst färdigt upplever jag en stark längtan efter någon att prata med. Kompisen som jag lånade böckerna av från första början har jag ingen kontakt med längre och ingen jag känner är en uttalad Twihard (det är jag väl inte själv heller... om inte annat är jag väl diskvalificerad på grund av ålder och skulle om jag var ett dedikerat fan på min höjd vara en Twimom). 

I denna brist på samtalspartner hittar jag istället en podcast, Unbitten: A journey through the Twilight Series, och spenderar just nu all möjlig och omöjlig tid med den i öronen. Emily och Cameron diskuterar, dissekerar, anyserar och tramsar sig fram genom serien. De sågar och hyllar om vartannat, pratar om karaktärerna som om de fanns på riktigt för att i nästa ögonblick diskutera hur dåligt framskrivna de är. De sätter fingret på mycket av det som är problematiskt och samtidigt tillåter de sig själva att ha roligt. "Man får gilla det fast det är dåligt!" På något sätt är de precis det sällskap jag ville ha just nu.

Vi får se vad som tar slut först - min Twilightrenässans eller de 80+ avsnitten av Unbitten. Tills dess går bokläsandet på en lägre växel.

Tidigare inlägg om Twilightserien:
Twilight (blåmesen, 2009)
Twilight (Stjärtmes, 2009)
New Moon (blåmesen, 2009)
Eclipse (blåmesen, 2009)
Breaking Dawn (blåmesen, 2009)
Twilightserien under rubriken A book you used to love but don't anymore (blåmesen, 2011)
Midnight Sun (blåmesen, 2024)

The year of magical thinking

"Life changes fast.

Life changes in the instant.

You sit down to dinner and life as you know it ends.

The question of self-pity."

Så inleds Joan Didions The year of magical thinking, som börjar med att hennes make, författaren John Gregory Dunne, avlider i en hjärtinfarkt en kväll mellan jul och nyår år 2003. Samtidigt ligger deras vuxna dotter på sjukhus och svävar mellan liv och död. 

Didion vrider och vänder på dagarna före, dagarna efter, dagen. Snirklar fram och tillbaka mellan då och nu. Vågar upprepa sig, vara tjatig, klart hon ältar, vem hade inte gjort det. Hon undersöker också vad andra (forskare, psykologer, författare, poeter) skrivit om sorg. Söker förklaringar, söker svar.

Det där magiska tänkandet i boktiteln är hennes omskrivning för hennes så kallade galenskap, att hon inte vill slänga hans skor för han behöver ju dem när han kommer tillbaka.

När jag insåg att den här boken handlade om sorg (lånade den som ett blankt blad, visste absolut ingenting) trodde jag att den skulle drabba mig på ett annat sätt. Även om vissa formuleringar och känslor slår an något hos mig, så kryper boken aldrig under skinnet. De vackraste och mest träffande citaten kring sorg är de som Didion hämtat från någon annan (det från CS Lewis om hur vägarna som ledde till hans avlidna hustru blivit återvändsgränder, till exempel).

Det här är min första bekantskap med Joan Didion. Det känns som att hon ingår i allmänbildningen? Eller är det bara något jag fått för mig för att Markus Krunegård nämnt henne i någon låt? Oavsett vilket verkar hon vara en intressant person. Kanske hade det varit mer "rättvist" mot hennes författarskap att börja med en roman och inte med det självbiografiska? (Spoiler alert: Stjärtmes och jag gör exakt samma grej med Agneta Pleijel just nu.)

Midnight Sun

"Jag är inget Twilight-fan, men..." Love, theoretically drog mig rakt ner i Twilightträsket, och där har jag nu beredvilligt klafsat runt i säkert två veckor. Först skulle jag bara läsa om Twilight (som står fullt synlig i min bokhylla trots att jag faktiskt fått gliringar för det). Kolla hur stort Twilightavtrycket i Love, theoretically egentligen var (inte så kraftigt ändå). Sedan upptäckte jag att Midnight Sun faktiskt publicerats till slut (för fyra år sedan, i samband med 15-årsjubileet för första boken). Efter den fortsatte jag med resten av serien - se nedan.

Jag antar att eventuella läsare av denna blogg kanske inte känner till Midnight Sun? Det är alltså Stephenie Meyers omskrivning av Twilight ur Edwards perspektiv. Jag tror att den började som någon sorts skrivövning, att Meyer skrev vissa scener från Edwards håll för att se till att de liksom funkade från båda hållen, för att sätta sig in i hur Edward reagerar på det Bella säger och gör. Sedan kom hon väl på att hon skulle kunna publicera något så småningom, och började från början. Hon hann dock inte mer än något tiotal kapitel innan manuskriptet läckte till Internet och hon tappade sugen. Så långt var jag med, och hade till och med öppnat dokumentet (som hon lagt upp på sin egen hemsida i någon sorts försök att äga läckan). Det jag såg var inte direkt imponerande och sedan tänkte jag inte mer på det.

Nu visade det sig alltså att hon hade skrivit färdigt och boken hade kommit ut. Den fanns inte i min e-boks-biblioteksapp, så jag letade upp den i den vanliga bibliotekskatalogen och den såg så ful ut att jag bara måste läsa (fråga mig inte hur min hjärna funkar). Innan jag skrider till verket och lånar Googlar jag förstås. Jag vill kolla vad folk tycker, är det någon idé att gå igenom omaket med att hämta upp boken på fysiska biblioteket eller är den för dålig? Det visar sig att folk tycker den är helt ok, vissa tycker till och med att det är Meyers bästa bok, och att den ska visa hur mycket hennes författarskap mognat på 15 år. 

Okej, då kör vi då. Ursäkta den långa och omständiga bakgrundshistorian.

Midnight Sun är alltså i stort sett en spegelvänd kopia av Twilight: från den första scenen där Bellas intåg i den lilla dystra hålan Forks ställer Edwards vardag över ända, till den sista där de sitter på en bänk utanför skolbalen och är oense kring huruvida Bella ska göras om till vampyr eller förbli mänsklig, men nu ackompanjerade av Edwards (och många andras, eftersom han kan höra även deras) tankar och reflektioner istället för Bellas. 

Man skulle kunna tänka sig att denna bok huvudsakligen skulle fungera som komplementerande karaktärsbygge för Edward, och det gör den förstås i någon mån. Vi får höra all hans ångest kring huruvida han kommer att döda Bella och vad som i så fall kommer att hända. Vi får höra honom fundera igenom exakt allt han säger innan det kommer ut ur hans mun (eftersom han tänker så fort hinner han med en halv novell per mening talade ord). Helt ärligt tycker jag dock inte att det är så mycket nytt som framkommer här. Meyer la tillräckligt mycket tid på att beskriva plågade ansiktsuttryck och tonfall i originalboken för att jag skulle fatta att Edward hade det jobbigt... När han inte skrattade. Herregud vad han skrattar i den här boken, ofta högt för sig själv som en galning. Vem gör ens det?

 

Istället upplever jag detta som en bok som kompletterar världbygget Meyer gjort i denna serie. Vi får höra ett par mer eller mindre relevanta berättelser om Edwards liv som vampyr. Vi får veta hur alla andra karaktärer i boken tänker kring Bella och Edward och deras relation - eftersom Edward hör deras tankar. Just i tankeläsandet finns en liten diskrepans gentemot originalserien. Tankarna är ord, prat, vilket stämmer med beskrivningen i Twilight. Där säger Edward att det är som att stå i en stor sal och höra alla mumla i bakgrunden. Med möjlighet att zooma in och lyssna på valfri person. I Breaking Dawn, däremot, beskrivs tankarna som något mer visuellt, typ bilder med vidhäftade känslor. Kanske finns ingen motsättning där, kanske finns bara flera typer av tankar. Oavsett vilket hade det varit ganska krångligt att skriva den här boken om Meyer skulle ha skrivit ut alla tankar Edward läser som bilder och känlsor. Lättare med ord.

 

Intressant nog gör detta att man får veta vad folk tänker vissa av karaktärerna, typ Edwards "mamma" och Bellas klasskompisar, mindre intressanta snarare än motsatsen. De blir så platta när ingenting lämnas åt fantasin. Möjligen blir några ur Edwards vampyrfamilj mer intressanta, vi får veta mer om Alice framtidsvisioner, mer om Rosalies initiala motvilja mot Bella. En del av detta tycker jag är intressant. En del bryr jag mig helt enkelt inte om. Jag har svårt för fantasy som lägger för stort fokus på världen och för litet på intrigen, och den här serien är väl egentligen mer romance i en fantasyvärld än ren fantasy; det behövs helt enkelt inte så mycket detaljer kring världen som byggs, den agerar ändå bara bakgrund till en tonårsromans. Alla detaljer och all Edward-ångest gör också att det blir en rejäl lunta, 756 sidor (att jämföra med 498 för Twilight, och då har ändå Midnight sun både mindre typsnitt och tätare typsättning). Midnight Sun är helt enkelt lång. Längre än den hade behövt vara.

På Meyers hemsida finns en Q/A-sektion kring Midnight Sun och där står det att det var en trälig bok att skriva; att hon kände sig bakbunden av att historien redan var fixerad. Det märks när jag läser. Både genom den tvångsmässiga fastklamringen vid att ingen enda Edward/Bella-scen från Twilightboken får utelämnas och genom någon sorts... skoluppgifts-känsla i skrivandet. Det är inte samma uppenbara skrivlust som finns i originalserien. Trots att jag läst Twilight fler gånger än jag vill erkänna och uppskattar konsekventa serier, önskar jag att Meyer tagit sig större konstnärliga friheter, att hon åtminstone kunde ha hoppat över några scener, strukit några "growl" och "snarl", lämnat något litet kvar till läsarens fantasi och inte behövt hamra in det som faktiskt var uppenbart även ur Bellas perspektiv lika hårt.

Är Midnight Sun "bättre" än Twilight? Jag vet inte. Den är för lång. Den är för detaljerad. Den utelämnar för lite. Jag upplever faktiskt ingen jätteskillnad i hur hon skriver, eftersom jag inte läser någon av böckerna med mina kritiska glasögon på. Men sedan är den väl heller inte tänkt att konkurrera med originalboken, utan att komplettera den (och författarkassan...?). En bok för fansen:

Om du är ett fan är det helt okej underhållning... Men du får antagligen lika mycket ut av att bara läsa om de första böckerna igen. På tal om det börjar det här inlägget nu anta Midnight Sun-lika proportioner, så jag återkommer till omläsningen av hela serien år 2024 vid ett senare tillfälle.

Vemod undercover

Nöjesjournalisten Jan Gradvall har skrivit en icke-kronologisk biografi över Abba, genom att ta upp en mängd olika ämnen från ljudproduktion till dansbandskultur till politik till abbornas respektive bakgrund. Formatet ska vara inspirerat av en liknande bok om Beatles (One, two, three, four åker rakt in på min läslista); en gäng fristående kapitel om sådant som intresserar Gradvall (och oftast även mig) som tillsammans ger en översiktlig bild av Abbas musik, bandets tillkomst och sönderfall och den omvärld bandet var verksamt i. 

Jag, som tillhör A-teens generationen och på min höjd hade ytliga förkunskaper om bandet, tyckte att boken var superintressant och en riktig bladvändare. Det för en biografi okonventionella formatet fungerar toppen och det märks att Gradvall har kunnat hålla sig till det som han kunnat eller genuint önskat förkovra sig om. Vissa avsnitt upplever jag som mindre relevanta (det om den australiensiska hjärnkirurgi-stjärnan som endast lyssnar på Abba under sina operationer) men jag kan tänka mig att andra tycker detsamma om avsnitt som jag verkligen gillade (det om när Björn och Benny hade en stor fest för att fira att de varit vänner i 50 år).

En rekommendation till den som är intresserad av Abba, musik eller allmänbildning. Ett utdrag ur innehållsförteckningen:

Love, theoretically

I biblioteksappen som jag använder (Libby) kan man reservera böcker.* Till följd av detta finns en "Gå före i kön"-hylla som man kan klicka in på i förhoppning om att få tag i något nytt och populärt utan att behöva vänta. På denna hylla hittade jag Love, theoretically som beskrivs som "STEM romance". Va, STEM? Enligt Google står akronymen för Science, Technology, Engineering, Mathematics. Stod det verkligen "STEM romance", vilken märklig kombination. Men eftersom jag ändå tänkt att jag skulle läsa något åt chicklit-hållet bestämmer jag mig för att ge det en chans.

"STEM romance" visar sig helt enkelt vara författaren (tillika doktorn i neurovetenskap) Ali Hazelwoods egen etikett på chicklit/romance i en akademisk miljö. Och en ursäkt för att namnge alla kapitel efter något vagt relaterat fysikbegrepp, typ impedans eller oelastisk stöt. Ska jag vara helt ärlig tycker jag inte att fysikreferenserna riktigt flyger, jag är själv ingen specialist men de känns lite off. Meningen "...he grabbed my chin and studied me like I'm something unique. My own Cartesian coordinates." känns till exempel inte som att den kommer från någon som vet vad ett kartesiskt koordinatsystem är.

Den som blir studerad såsom ett koordinatsystem är bokens huvudperson, Elsie Hannaway, doktor i teoretisk fysik. Utöver det dåligt betalda och allmänt stressiga jobbet som professorsadjunkt extraknäcker hon som fejkflickvän genom en app, Faux (borde den inte heta Fausse, om man ska vara grammatiskt korrekt?), som tillhandahåller en +1 för tillställningar där kunderna inte kan tänka sig att visa sig utan sådan.

Inte konstigt att hon blir glad när hon är en av två som blir kallade till intervju för en tjänst som professor på MIT. Men vem sitter i anställningskommittén om inte Jack Smith: bror till en fuskflickvänskund! Tror att Elsie är bibliotekarie!  Stor som en ladugårdsdörr! Har alltid betett sig lite skumt kring henne! Doktor i experimentell fysik med en välkänd motvilja mot teoretiker! En man Elsie av akademiska skäl avskytt i över 15 år! Svällande biceps! Mystiska tatueringar! Rik! Mäktig! Jättesnygg! Sa jag stor? Och dessutom är han den enda som verkar genomskåda hennes utarbetade strategi för att få andra att gilla henne...

Efter kanske 30 sidor är det helt klart vartåt detta barkar ("sluta vara så kär då" skriver jag i den digitala marginalen när Elsie klagar på Jack på ett sätt som gör det tydligt att hon redan är helt betuttad). Vi följer vägen från antagonister till par, under ständiga påminnelser om hur fattig Elsie är och hur stor Jack är. Stor, stor, stor, snett leende med en smilgrop, stor, stor. Jack är stor ungefär som Twilight-Edward är perfekt (men visst har Edward också ett skevt leende? Är det någon som känner nån som faktiskt har ett skevt eller snett leende? Hand upp i så fall). Man blir liksom lite trött på det efter en stund (formuleringen "towering over me like a towering tower" är lite fyndig första gången, men andra gången är den inte lika kul). På tal om karaktärsegenskaper har Elsie praktiskt nog diabetes vilket gör att hon i bästa Austen-anda svimmar i närheten av Jack lite då och då.

För övrigt är Love, Theoretically tydligt Twilightinspirerad i det att Jack är den enda person som Elsie inte kan "läsa av" (cf Bella är den enda vars tankar Edward inte kan läsa). Denna inspiration har placerats rakt framför läsarens ögon (hidden in plain sight) i och med att Elsie är ett stort Twilightfan. Sidospår: det känns som att alla sådana här romaner bara är omskrivningar av Twilight, för oss som därigenom fick vår första kontakt med romance-genren? (Och här dyker jag ner i kaninhålet 'vad är romance'. En mycket intressant Wikipediaartikel upplyser mig om att det absolut inkluderar kiosklitteratur/tantsnusk, men att det också kan handla om mer kyska kärleksrelationer. Tydligen är det utmärkande för genren att huvudpersonerna ska träffas i precis början, att det ska vara uppenbart att det kommer att sluta med giftermål eller dylikt, och att det ska vara ett lyckligt slut. Check, check och check.) (Nästa kaninhål: läser om Twilight, hoppsan, den stod kanske inte på att läsa-listan och så himla bra är den visst inte heller. Kanske får bli ett eget inlägg om det.)

Eftersom jag påbörjade den här strax efter att ha avslutat Gone Girl tyckte jag också att det var intressant att dra paralleller till den. Elsie är som Amy: så inställd på att göra andra nöjda att hon liksom inte har någon egen personlighet, och medveten om detta faktum, medan Jack är som Desi (alltså Amys ex, inte hennes man): vill rädda och ta hand om tjejen på ett sätt som balanserar mellan omtänksam och kontrollerande. Är det föresten en normal amerikansk raggningsreplik att säga att man vill gifta sig med någon för att hon ska få tillgång till ens sjukförsäkring? Inte så hett tycker jag. Eftersom varken Elsie eller Jack är en manipulerande psykopat får de dock ett oändligt mycket ljusare slut än sina "motsvarigheter" i Gone Girl.

När jag slukar första halvan, vet jag precis vartåt det barkar, men det är roligt ändå. Gott om orimliga men dråpliga situationer, till exempel har Elsie och Jack sitt första möte mellan fyra ögon inne på ett toalettbås på herrarnas, där han (med sina jättelika händer) måste lyfta upp henne på toaletten eftersom de gömmer sig. Det är väl lite som Bridget Jones antar jag, det var evighter sedan jag läste Bridget Jones. Men sedan följer den utförliga skildringen av hur de ligger med varandra en hel helg, och den är förvånansvärt långtråkig. Mycket detaljerade beskrivningar av olika kroppsdelars storlek, tillstånd och läge relativt andra (detta med min förskönande omskrivning, i boken är det väldigt grafiskt och språket gränsar till grovt). Jack som säger "Fuck" precis hela tiden. Snark. Tillför liksom ingenting till handlingen.

Ännu ett sidospår: en av många fördelar jag upptäckt med att läsa digitalt är att det blir mycket lättare att göra nån sorts hobby-kvantitativ analys av texten. En enkel sökning ger vid hand att ordet "fuck" förekommer 87 gånger på ca 500 elektroniska små sidor. Ett annat ord som snart känns utnött, "frown" förekommer endast 33 gånger. 

Som ni förstår läste jag på engelska. Det är egentligen inte ett givet val att läsa engelskspråkig litteratur på originalspråk för så bra behärskar jag egentligen inte engelska, jag tror att jag missar en hel del av det mer subtila. Men för den här typen av massproduktion / romaner som inte har språket i fokus, är det ett aktivt val. Jag stör mig inte alls lika mycket på en stel prosa på engelska som på svenska. Kärlek i teorin, alltså samma bok fast översatt till svenska (avundas inte den som ska göra det jobbet) kommer för övrigt ut senare i år. 

Men vad jag klagar. Varför läser jag då? Varför läser jag på ett nästan besatt vis, så att jag faktiskt nästan blev påkörd för att jag hade näsan för djupt nere i telefonen (=boken)? För att Elsie är rolig och trevlig och jag vill att det ska gå bra för henne. Och vet att det kommer att göra det. Det är helt enkelt så underhållande. Och som ni ser, intressant att skriva och spekulera kring. Kanske är det för att hjärnan får vila som den associerar och tankarna svävar ut i alla möjliga och omöjliga sidospår. Precis som med kvalitetslitteraturen blir jag dock mätt. Kanske att jag läser något mer ur Kärlekshypotesen-trilogin (som detta tydligen är den sista, fristående delen i), men jag behöver nog en ganska lång paus först. Är det pretentiöst att fundera över vad det är den här typen av bok inte ger mig? Kandidater till svar: språkglädje, nya perspektiv, en utmaning, nåt att prata om kring fikabordet (för pinsamt)? Den där imponerat upprymda känslan av att läsa något nytt?

* Är det inte helt idiotiskt att detta system bygger på att det finns ett begränsat antal av varje bok? De är ju digitala. Alla som vill läsa det som är på tapeten just nu skulle ju kunna göra det samtidigt. Men så är det alltså inte i Libby, utan här får man köa som på ett vanligt bibliotek.

Gone girl

Varför, varför, varför väljer jag att läsa en psykologisk thriller? Jag hatar att läsa psykologiska thrillers. Att man (jag) inte kan lägga dem ifrån sig. Att man (jag) mår illa när man läser. Att man (jag) inte kan sova på natten antingen för att boken är läskig eller för att man (jag) ligger vaken och grunnar över hur det ska gå.

Möjligen är baksidan av lättillgängligheten i att läsa digitalt att jag lånar lite väl spontant. Möjligen söker på Britneys självbiografi och så tycker appen att woman och girl är sak samma och så kommer Gone Girl, Gillian Flynns storsäljare från 2012 (just nu går den visst att köpa för 19kr plus frakt på kända nätbokhandlar) upp. Visst blev den väldigt stor när den kom? Jag kände åtminstone igen titeln och hade ett vagt minne av att den skulle ha en osympatisk kvinnlig huvudperson? Och att jag hört något om att Flynns berättelser skulle vara originella? Blev nyfiken, klickade låna, resten är historia. 12 timmar ner i ett slukhål till bok.

Amy försvinner samma dag som hon och Nick ska fira femårig bröllopsdag. Nick är en otrogen mansgris och ganska outhärdlig att läsa om (här ska erkännas att jag ett par hundra sidor in googlar vem som är skurken i boken, för att Nick är så störig att det liksom inte kan vara han, eller kan det, varför ska jag då fortsätta läsa). Så småningom uppdagas emellertid att Amy är snäppet värre. 

Ett par reflektioner:

* Jag blir mycket imponerad av stilgreppet Amys dagbok, som inleds med att Amy poängterar att hon är skribent och dagboken ett sätt för henne att öva sina färdigheter. Aha det är så hon gör för att det inte ska kännas krystat i sin utförlighet, tänker jag nöjd. Det visade sig dock vara ännu finurligare än så.

* Romanen innehåller den tydligaste, mest utförliga beskrivningen av begreppet cool girl jag stött på (nu är frågan bara vad som skiljer en sådan från en pick me girl). Men jag blir lite tveksam, inte ens amerikanska män för 10 år sedan kan ha trott att sådana tjejer faktiskt finns?

* Är det inte lite komiskt att en roman som åtminstone delvis är av typen whodunnit har två huvudpersoner med efternamnet Dunne?

* Den utgåva jag läste innehöll ett par tidigare opublicerade avsnitt (meningslösa) men också en uppsättning frågor att använda om man vill diskutera boken i en bokcirkel eller liknande. Frågorna tyckte jag var jätteintressanta och jag tror verkligen att de hade kunnat funka och berika samtalet i min bokcirkel.

* Det kan inte vara en slump att Flocken och Gone girl har mycket liknande mysteriet startar-scener (man kommer hem från jobbet, dörren på vid gavel, kvinnan borta sedan helt nyligen (maten/strykjärnet fortfarande varmt), mannen bestört men blir genast huvudmisstänkt). Absolut inte identiska, men jag har svårt att tro att Grimwalkers inte gjort läxan och läst Flynn, och inspirerats.

Nähä. För den som gillar den här typen av psykologisk spänning och mot förmodan inte redan läst denna bok är det en rekommendation. Personligen ska jag hålla mig borta från den här genren ett tag nu.

Annie John

Kort men stark uppväxtskildring om Annie John, en någotsånär välbärgad flicka som växer upp på ön Antigua i Västindien. Vi får följa Annies dagliga göromål såväl som intressen, kort- och långvariga passioner. I centrum finns relationen mellan Annie och hennes mor, till en början varm och kärleksfull men så småningom krånglig, sårig och svart. Däromkring prunkar Antigua, det äts gröna fikon och brödfrukt, och det är inte självklart om en läkare eller en vis kvinna ska tillkallas när någon blir sjuk.

Annie John är Jamaica Kincaids första roman, från 1985. Jag lyssnade på ljudboken, i svensk översättning, och hade väldigt svårt för uppläsningen. Jag undrar om inte hon som läser sålt sin röst till Google eller liknande, för hon låter som kvinnorösten i GPS:en i en bil. Inklusive en lite platt, märklig satsmelodi. Jag undrade många gånger om det verkligen inte var någon sorts AI-röst.

Därför skulle jag rekommendera den som är intresserad att läsa boken istället för att lyssna. Kincaid skriver målande, skimrande, utan att bli långrandig. Hon målar upp ett dammigt Antigua där det nästan aldrig regnar, där det äts brödfrukt och gröna fikon. Hon målar upp Annies inre liv, även det på ett träffsäkert sätt, även om jag aldrig riktigt får grepp om henne eller om hennes mor. Det känns som att det finns mycket undertext, mycket att spekulera kring.

Absolut en läsvärd bok.

Liv & Isbjörn

Det är oår. Alla inklusive barnen i byn måste hjälpa till för att det ska finnas mat på bordet. Men Liv som är både disträ och nyfiken på allt hon inte känner till, misslyckas med alla uppgifter hon blir tilldelade och ser som enda utväg att ge sig av för att familjen och byn ska få en mun mindre att mätta. Hon slår följe med en isbjörn som hon stötte på i skogen. Ja, hon är vän med alla djur i skogen och denne isbjörn kan till och med prata, så det är inget konstigt. Men isbjörnen är egentligen en prins med en förbannelse: på dagen är han en isbjörn och på natten är han sitt vanliga jag, och ingen får någonsin se honom i sin mänskliga gestalt för annars förblir han en isbjörn. Liv blir förstås varse, men kan hon hålla nyfikenheten i schack? 

Dramaturgin, tecknarstilen och karaktärerna påminner mycket om en Disneyfilm, som ju tar inspiration från alla sagor. Det är färgglatt och magiskt och slutar lyckligt. Karaktärerna är endimensionella. Liv är för nyfiken för sitt eget bästa men det gör inget, för vad skulle hända om man slutade vara nyfiken på livet och slutade lära sig nya saker? Endast den onda drottningen är den som förändras i grunden, från att vara god till att bli ond av svartsjuka och för många förluster, till att ångra allt hon gjort. 

Maja Lunde har bearbetat en norsk folksaga som tillsammans med illustratören Hans Jørgen Sandnes blivit en tecknad serieroman om hur svartsjuka kan förvandla en prinsessa till en ond drottning och om att godheten och kärleken segrar över allt. Det finns inte mycket mer man kan begära av en saga. 

Rent hus

"Jag berättar bara om livet som det är: en droppe som faller och sedan en till, en till, en till, ända tills vi överraskat undrar hur det gick till att vi blev så blöta."

Om ett chilenskt hembiträde som slavar år efter år. Om en olycka, nej flera. Om en bägare som till slut svämmar över.

Var det hur de var, herrn, frun, flickan, hembiträdet Estela? Var det deras personligheter som ledde fram till det oundvikliga slutet? Rent av något onormalt, sjukligt, något som kunnat sättas en diagnos på? Eller var det omständigheterna, klasskillnaderna, hade det kunnat hända vem som helst som inte såg någon, respektive blev sedd som en människa på flera år? Hade det räckt att mötas med respekt, med vänliga ord, att bli lyssnad och trodd på?

Alia Trabucco Zérans roman Rent hus har fått mycket uppmärksamhet, någon kritiker har utnämnt den till 2024 års bästa. Det vet jag inte just, men jag vet att jag tycker om formatet, ramberättelsen om man kan kalla den så, medvetandeströmmarna. Jag tycker om Estelas röst. Jag tycker om hur Trabucco Zéran gör henne både älskvärd och vedervärdig (övriga karaktärer mest det senare). Det är absolut en bok som jag inte kommer att glömma i första taget.

"Tycker ni kanske att jag låter som en receptbok? Ja, det var så mitt liv såg ut: kyckling, brosk, se till att potatisen inte brände fast i ugnsformen, att vansinnet inte fastnade på skallens insida, att ögonen inte trängde ur sina hålor."

Hjortronlandet

Jag hade slut på saker att lyssna på. För att råda bot på det problemet tog jag mig an Sara Lidmans Hjortronlandet från 1955, för att därefter kunna avnjuta tre avsnitt av Lundströms bokradio där denna skulle diskuteras.

Sara Lidman ger oss berättelsen om Ön, en samling om fyra torp ute på en eländig myr, under mellankrigstiden. Torpen ägs av staten och bebos av så kallade krontorpare som får en liten ersättning för att bebygga och göra marken brukbar. I en av stugorna bor Franz som kämpar och stretar, med drömmen att bli en riktig torpare som äger sin egen gård. Intill bor hans pappa Stefan, som egentligen inte uppfyller kriterierna för att bli krontorpare då han redan sjabblat bort ett eget välstånd, men fått undantag då Franz anses så särskilt lämpad. Sedan är det Skrattars, en stor bullrig familj som tar en dag i sänder. Jämfört med Franz stretar de med mindre ambition men mer glädje. Och slutligen Nordmarks som förefaller helt sakna födgeni.

Dialekten som förekommer i boken är till en början så bred att jag har svårt att hänga med. Jag hör Olof Wretlings inläsning av Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget i mitt huvud, läser högt fast inuti huvudet och oftast hör jag då hur ljuden låter, förstår vad som menas. Långsamt som vore det franska eller engelska läser jag. Men efter ett tag, snabbare än jag först hade trott, släpper det faktiskt och flyter bra ändå.

Helt oaktat detta lilla dialektproblem fångar boken mig redan från första sidan. Med ett par till synes enkla men skickligt valda meningar målar Lidman upp Ön och dess tillkomst i grova drag. Inom ett par sidor har vi både hunnit begrava Franz första hustru och fnissa åt namnet hans nya väljer åt deras barn: Claudette, hustrun förklarar efter dopet att prästen (som uttalat på franska, Klådett) "las fel förstå du å ja tortes int rätta till han. Klaodätte het hon. Kvinnan i romanboka ja las hette Klaodätte."

Om Hjortronlandet har en huvudperson, så är det antagligen Claudette. Eller möjligen Ön. Men fokus flackar än hit, än dit. Jag har ingen lust att beskriva handlingen i detalj. Kanske räcker det att säga att Lidman har en otrolig förmåga att formulera sig, beskriva både folk, miljö och situationer. Hon skriver med värme och med stor humor om det eländiga krontorparlivet, jag drar på munnen titt som tätt och tråkigt har jag aldrig. Otroliga oneliners har hon också.

Jag har nog faktiskt ännu roligare när jag läser boken än när jag därefter lyssnar på Lundströms bokradio-avsnitten, men Bokradion tillför definitivt en extra diemnsion när den sätter ord på mycket av det jag själv tänkt och tyckt, plockar upp många av de vackraste och mest pregnanta styckena. Naturligtvis hittar de också vinklar som jag inte tänkt på, och sådana som jag inte direkt håller med om. Precis som i en riktig bokcirkel, antar jag.

Flocken

Jag kände att jag läst lite för mycket bra grejer på sistone. Suttit på höga hästar. Att det var dags för lite skräp, ursäkta ordvalet, jag menar kanske något lättsmält. Då jag nyligen läst den här texten om (och även hört en gammal intervju i Lundströms bokradio med) paret Grimwalker blev jag lite nyfiken på deras "deckarsåpa" Döden i December som de hetsskrivit för någon ljudbokstjänst. Detta är alltså första boken i en serie på 10+ korta böcker.

Redan på första sidan inser jag att detta inte är min grej, deckare med i detalj beskrivet grovt våld. Så småningom framträder också staden December och dess knäppgökar till invånare, och alltihop känns så osannolikt att Morden i Midsomer låter som en torr historiebeskrivning i jämförelse. Jag ska inte gå in på detaljer för då skulle jag aldrig bli klar. Och en huvudperson, till råga på allt med namnet John Wagner, som har ungefär lika mycket personlighet som en stol*.

Det som alltjämt intresserar mig är författarna, dessa två extremt drivna personer med uppenbar berättarglädje, och att detta är vad de pumpar ut = vad folk vill konsumera. Vad säger det om... landet? Förströelsen? Att det är böcker som dessa (med väldigt mycket våld och väldigt lite djup) som toppar listorna? Kanske ingenting. Kanske är det jag som är konstig.

* Inget ont om stolar, och vid närmare eftertanke finns det säkert de som har mer personlighet än karaktären John Wagner har.

Jag sjunger och bergen dansar

Gissa vem som trillade dit ändå och tecknade Tranans prenumerationstjänst (bara den lilla - 4 böcker under 12 månader, det borde man väl hinna läsa)? Hittills ångrar jag mig inte, för den första boken, Jag sjunger och bergen dansar, blev en omedelbar favorit.

Irene Solà skriver fram ett halv sekel kring en by i katalanska Pyrenéerna. Från alla håll och kanter får vi se den, för varje kapitel kommer ur ett nytt perspektiv. En persons. Eller ett djurs. Ett mytologiskt väsens. Eller något annat som tillhör livet i dessa berg. Vi får se inifrån och utifrån, från dåtiden och från framtiden. Det närmaste jag tidigare kommit den teknik Solà använder är Trude Marsteins Göra gott, som dock var mycket mer begränsad, bland annat fick endast människor komma till tals, och så utspelade den sig under en enda dag. Men jag gillade den också, då för ett halvt liv sedan när jag läste den. Nåja, nog om det.

Solà dansar sig fram genom sin mosaik, till synes lekande lätt, blandar högt och lågt. Utmanar läsaren, ibland tar det en stund att komma på vilket skinn man hamnat i. Hon vågar också komma med oväntade stilgrepp, plötsligt dyker det till exempel upp ett avsnitt där det plötsligt finns illustrationer på varje uppslag. Jag skulle vilja ge er ett exempel, ett citat, men det skulle väl sluta med att jag skrev av hela boken.

Romanen är blott 200 sidor, men ändå känns det som en hel värld som öppnar sig. Ofta är det sorgligt, men läsupplevelsen är ändå en av ren njutning. Slutet knyter an till början och ger läsaren ett tillfredsställande avslut. Kort sagt är jag bara så imponerad. Inte minst då Solà är typ 30 år gammal. För övrigt är det nog också första gången som jag läser en roman översatt från Katalanska.

Den här äger jag gärna, tack Tranan.

Våld

Eftersom jag var ikapp med de poddar jag brukar följa valde jag istället ut en kort ljudbok i biblioteksappen, nämligen Våld av Anahita Ghazinezam. Bokens undertitel är "om träd och slöjd och män" vilket möjligen omfattar en bråkdel av de teman som berörs. Av biblioteket marknadsförs den som en "kulturljudbok", vad nu det kan vara?

Ghazinezam kom som barn med sin familj från Iran till Västerbotten, som flykting. Jag lyssnar på hennes trivsamma norrländska, brottstycken från hennes barndom, hennes liv som ung vuxen och hennes intresse, eller är det arbete?, med slöjd och samisk kulturhistoria. Tyvärr upplever jag boken som för tät för att egentligen passa som ljudbok. Man missar en mening för att man skulle skölja disktrasan och hela avsnittets poäng går en förlorad. Kanske är den bättre att läsa vanligt.

Det är sparsmakat, rörigt och jag ser ingen logik i hur ämnen kombineras om varandra. Eller vad egentligen titeln har med det hela att göra. För den skull är det inte dåligt, det känns bara lite hopslängt. När jag googlar författarinnan får jag reda på att detta är en essäsamling tillika Ghazinezams debutbok och att den första utgåvan var egenpublicerad, med hjälp av nåt stipendie från en hantverksförening. Det kan ju förklara att den inte kändes som en roman. Kritikerna verkar dock gilla just detta att det är lite kaosigt.

Hyper

Uppmärksammad debut av Agri Ismaïl som är jurist och bland annat jobbat i Dubai, om jag minns den DN-artikel jag läst om honom rätt.

Första intryck: ledsen att vara ytlig men oj, omslaget är ju fult som stryk! Och tjock är den visst också. Hmm, kommer jag att orka läsa? Det visar sig att jag ska det. Det finns såväl driv som tankeväckande stycken, men spännande blir det inte förrän precis när allt ska ta slut.

Hyper handlar om Rafiq och Xezal och, framför allt, deras tre barn Mohammed (eller M, som han föredrar), Siver och Laika. Rafiq och Xezal kommer ursprungligen från en välbärgad tillvaro i Kurdistan, men tvingas fly i flera steg och hamnar i en nedgången lägenhet i utkanten av London, där de aldrig ska komma att känna sig hemma. Där bränner Rafiq tid och pengar som möjligen borde läggas på att se till att familjen är mätt och glad på att kämpa för Kurdistan. Där förefaller Xezal vara en ständigt missnöjd och inaktiv hemafru. Där blir barnen vuxna och i huvuddelen av boken jobbar en arslet av sig i Londons finansbransch, medan en annan söker lyckan i Dubai sedan äktenskapet inte blivit vad hon hoppats på och den tredje har råkat bli rik på sina datorfärdigheter och roar sig med day trading i New York. På ett sätt känns det som modern diskbänksrealism i extrema miljöer.

Att ha fem, eller i alla fall tre, huvudkaraktärer påverkar på två sätt. Dels att man får karaktärernas syn på varandra, vilket gör att man får se dem både inifrån och utifrån - intressant! Dels att ingen av dem får fullt fokus och att jag ibland känner att det är fem, eller i alla fall tre, historier som stjäl luft av varandra. Personligen upplever jag i alla fall att jag inte får hela bilden av någon av dem, att det jag får till mig blir en smula lösryckt och otillräckligt för att jag ska kunna ta till mig personernas bevekelsegrunder. Men kanske har det mer med Ismaïls sätt att skriva att göra. Kanske förväntas jag själv lista ut vad som pågår under ytan?

Här ligger det mig nära till hands att jämföra med Jonas Hassen Khemiris Systrarna. Även där får man se vart och ett av tre syskon både inifrån och utifrån varandras perspektiv, och visst tillför det något extra till berättelserna. Jag har också hört en intervju med JHK där han säger att systrarna och bokens Jonas alla är olika delar av honom själv. På motsvarande sätt verkar åtminstone M och Siver vara inspirerade av författarens egen karriär inom bank och finans samt tidigare boende i Dubai. Jämfört med Ismaïl är dock JHK betydligt mer utförlig i sitt sätt att skriva, och till och med Evelyns kringflackande, håglösa leverne framstår på något sätt som förståeligt, motiverat, i jämförelse med Laikas.

Finns det ett syfte, en kommentar av vår samtid? Det gör nog det. Och det är nu jag inser att det lilla oväntade motståndet mot att försöka skriva om denna bok är detta: jag skulle så gärna vilja säga något intelligent. Men det enda jag har att komma med är det uppenbara, jag kommer inte innanför skalet.

Såhär kan det låta när samtiden får sig flera träffande kängor:

"Den senaste trenden på Hilliard Drake var sömnbrist som indikator på arbetsmoral. /.../
"Det som skiljer de framgångsrika från de mindre framgångsrika är de timmar vi vinner genom att inte sova lika mycket. /.../ Tid för vila och återhämtning är nu helt enkelt för dyrt för att vara strukturellt möjligt inom den samtida kapitalismen. /.../""

"Ett knep som Jane lärt honom var att ha en anteckningsbok där han skrev vad han hade på sig när han träffade någon, så att han vid ett andra möte inte skulle ha på sig samma kostym och slips. M blev lika imponerad som skrämd när han gick igenom Janes enorma Excelark där hon även skrev in vad hon lagade för mat när hon hade vänner på besök så att hon inte skulle upprepa måltider och till och med hade en flik där hon skrev ner vilka skämt eller anekdoter hon hade berättat under möten eller sociala sammankomster."

"Precis som vi visste hur djur behandlades för våra billiga cheeseburgares skull, eller att vår tid på jorden närmade sig sitt slut, och det snart, om vi fortsätter att flyga, köra, konsumera på det sätt vi gör. ändå fanns det inga lösningar förutom individuella sådana, moralistiska val som att bli vegan, inte äga en bil, att återvinna, allt medan industrierna fortsatte som de alltid gjort. Maskinen kan inte hejdas, vinstintresset vinner alltid."

"Det var egentligen poetiskt: i över ett sekel hade våra prylar och apparater förpassats till byrålådor och soptippar medan vi gjort plats för nyare och bättre saker, men vi höll snabbt på att nå den punkt där vår tillverkning, våra byggnader, till och med vår ekonomi, inte längre behövde oss. Och till skillnad från alla Tamagochis och GameBoys och Discmans som inte kunde uttrycka sitt missnöje, kunde vi göra det. Vi kunde skrika. Inte för att det skulle göra någon skillnad."

"Det finns inget mer skärrande för ett barn än orättvisa, jag  var så arg och vägrade äta middag. Jag hungerstrejkade. Då gav pappa mig hundra franc och sa att jag skulle glömma det. Som om pengar fixade allt. Kan du tänka dig?"

"Folk talade om kapitalocen, att mänsklighetens kapitalistiska system skulle synas i jordens strata, att den skada som orsakades av vår användning av fossila bränslen - där vi förbrände miljontals år av jordens historia för omedelbar vinning - skulle vara lika synlig för framtida geologer, om det nu fanns några, som Perm-trias-utdöendet för 250 miljoner år sedan då 96 procent av alla marina arter och 70 procent av ryggradsdjuren försvann. Men termen som mest tilltalade Laika var nekrocen, eftersom detta system inte hade något annat mål än världens förstörelse. Vi gräver allt djupare och använder allt fler resurser: kapitalismens mål är inte monetär vinst, det är mänsklighetens utrotning."

Reflektion efter att ha försökt avgränsa och skriva av dessa mina sparade markeringar: Ismaïl behärskar verkligen konsten att skriva utförligt och ordrikt utan att det känns långrandigt. Visst är Hyper tjock men min känsla är ju ändå att det finns mycket som vi aldrig får veta, att romanen om det bara var fråga om att presentera ett budskap hade kunnat vara mycket mer koncentrerad. Kanske hade den då blivit outhärdligt knastertorr? Nu spekulerar jag visst bara.

Avslutande intryck: absolut ett imponerande, trovärdigt romanhantverk, tänkte under läsningen något om att det kände som "en episk berättelse" trots att den på sin höjd involverar tre generationer. Intressant, absolut. Men samtidigt känner jag mig inte på djupet berörd. Det är en bok jag läser och lämnar bakom mig. Hedersomnämnande för beskrivningen av kontorsjobbs fruktkorg, hur bananerna är hårdvaluta och hamstras trots regler om att man inte får - stor igenkänning.

Som om inte allt annat vore nog imponerande har Ismaïl arbetat fram den svenska och den engelska versionen av boken (som dessutom har ett snyggare omslag. Möjligen har det med målgrupperna att göra?) parallellt, och dessa släpptes samtidigt. Till skillnad från i Själens telegraf stör det mig inte alls att en svensk bok handlar om karaktärer utan koppling till Sverige, men kanske blir det naturligare i en roman som spänner över fler kontinenter och innehåller många olika språk.

Thornhill

Mitt hjärta är lite extra svagt för böcker skrivna utanför den normativa formen. I Thornhill låter Pam Smy två parallella historier växa fram och vävas ihop. I den ena berättelsen får vi ta del av dagboksutdrag från 1982 skrivna av Mary Baines. Det är hemska historier från livet på barnhemmet Thornhill, speciellt nu när Marys plågoande är tillbaka från familjen hon skulle adopteras till. Den andra berättelsen utspelar sig 2017 och i den får vi följa Ella som precis flyttat till huset intill det nedlagda och övergivna Thornhill. 

Det som är speciellt med Thornhill (romanen) är genomförandet. Genom dagboksanteckningarna får vi veta att Mary är selektivt muterad, förmodligen som en följd av mardrömmen som finns på hemmet dag som natt, medan historien om Ella är berättat endast genom heltäckande svartvita illustrationer, med endast några ledtrådar om vad det är som händer. Marys berättelse är därför ganska rak och tydlig, skrivet direkt utifrån Marys egna känslor, medan Ellas historia är mer svårtolkad.

Ella är ett ensamt barn och det är väl inget konstigt om man är ny i en stad, men vi får inte se henne interagera med någon annan. Hennes mamma finns av någon anledning endast på ett inramat fotografi och hon kommunicerar med sin pappa genom lappar han lämnar på köksbordet. Det är därför inte heller konstigt att hon tar sig in på avspärrat område när hon ser en flicka i råttsvansar röra sig inne på granntomten. I den förbjudna trädgården hittar Ella ett dockhuvud vid foten av en övervuxen staty. Dockhuvudet tar hon med sig hem och ger den en kropp och kläder.

Samtidigt, 1982, blundar de vuxna för vad som sker bakom deras ryggar. Flickorna är elaka mot Mary, men gör det så skickligt att ingen blir bestraffad. Mary vet vem det är som styr dem som marionetter, det är samma som håller henne vaken med sitt dunkande på hennes dörr om nätterna. Så Mary försöker hålla sig undan så mycket som möjligt. I sin ensamhet gör Mary dockor av sina favoritkaraktärer från böckernas värld. Hon har gjort Dr Jekyll, Mr. Hyde, Jane Eyre och Mr. Rochester, och håller just på att göra Mary från Den hemliga trädgården. 

Ella fortsätter att ta sig förbi avspärrningarna och lockas av den mystiska flickan med råttsvansar att ta sig in i det övergivna huset, där hon hittar Marys dagbok. I slutet av den berättas det om nedrustningen av barnhemmet. Flickor lämnar för att komma till nya hem, men det är ingen som fyller tomrummet efter dem. Personal sägs upp eller förflyttas. Snart är det bara Mary och plågoanden, samt två vuxna kvar. Hur det slutar för Mary på ett ungefär, har vi genom en tidningsartikel fått veta i 2017-universumet, så det är ingen överraskning. 

Den härliga twisten tar mig ändå på sängen. Vad hände? När jag bläddrar tillbaka till bilderna, läser texten igen, finns det ändå ledtrådar för den som är uppmärksam. Det illvilliga leendet, de instabila dock-karaktärerna... Men om slutet ska tolkas som ett lyckligt eller olyckligt är nog öppet för tolkning. Jag lutar nog mot ett lyckligt ändå. 

Själens telegraf

Iris Watkins växer upp på den engelska landsbygden. När vi först får träffa henne är året 1992, och hennes värld består av ett vitt hus med tillhörande äppellund, katten Sally, grannen Hugo och puben inne i stan. Men mest av allt består den av Grace Watkins, alltså hennes mamma. Tillika den enda person hon har en djupare relation till.

Parallellt med att barnet Iris inleder någon slags vuxenblivandeprocess och världen utanför den som tillhör henne börjar vackla, får vi följa en ung vuxen Iris som bor i Glasgow och hankar sig fram som expedit i ett varuhus. På en fest träffar hon på Rupert, en något naiv men genomsnäll yngling som övertalar henne att bli medlem i hans sprillans nya band.

Man skulle väl kunna säga att Amanda Svensson efter experimentet med Ett system så magnifikt att det bländar, är tillbaka i sin "vanliga" och möjligtvis bästa berättelse, den om (...endast, för visst fanns det några expemplar även i Ett system...) trasiga unga kvinnor. Det är också en roman om sanning och lögn, om ensamhet, om kärlek, och om pengar och bristen därpå. En fråga som väcks hos mig under läsningen är också den om arv och miljö. Är Iris, på grund av sina gener, dömd att bli som sin mamma? Eller hade hon kunnat bli någon annan om hennes barndomsvärld innehållit skola, vänner, fler vuxna förebilder?

Hösten 2023 kom två romaner som jag längtat efter, denna och Annika Norlins Stacken. Efter att ha gjort misstaget att lyssna på Lundströms bokradio om Stacken och fått mer förkunskaper än jag önskat mig, försökte jag hålla mig ifrån att läsa recensioner och liknande om Själens telegraf. Trots detta vill jag minnas att jag läste inledningen av någon intervju med Amanda Svensson där hon tog upp detta med huruvida författare alltid skriver om sig själva, och att hon tyckte det var skönt att förlägga intrigen så att den omöjligen kunde vara rent självbiografisk (Svensson är uppvuxen i Sverige, även om hon numera bor i Storbritannien). Utan att ta ställning i den debatten kan jag ibland känna att det är något skumt med en roman som utspelar sig i England och har en engelsk huvudperson men ändå är skriven på svenska. Klart att man får göra så! Men lite underligt känns det ändå i vissa scener, i vissa repliker. Det här ordet, tänkte hon sig det på engelska egentligen? Undrar jag, och hakar upp mig lite i läsningen.

Kanske är det också med Amanda Svenssons bergfasta inställning att fiktion är fiktion i bakhuvudet som jag i början tänker på berättelsen som en saga. Eller är det för att den är skriven så, som den saga ett barns tillvaro möjligen är? Så småningom växer dock Iris, men också Rupert och Grace, och får djup, antar tre dimensioner. Jag börjar bry mig, jag börjar tro och hoppas och önska att huvudpersonerna ska göra något oväntat, något annat än att följa den väg som sträcker ut sig framför dem. Börjar önska dem ett lyckligt slut.

Som sagt: jag var inte så imponerad av Ett system så magnifikt att det bländar, och det här känns som något Svensson behärskar, mer som det jag förväntar mig. Och samtidigt... Är det en favorit? Jag vet inte. Hur är det egentligen med favoriter, visst får det vara sorgligt, det måste väl inte vara roligt och njutbart att läsa? Räcker det att man längtar efter att läsa igen? Att man blir imponerad av hantverket? Nja. Någonstans når Själens telegraf inte hela vägen dit.

Theodosia och Egyptens hjärta

Denna relativt nya serie för personer i bokslukaråldern 9-12 år har mycket som talar för att jag ska tycka om den: London tidigt 1900-tal, utgrävningar av antika Egypten, två hemliga sällskap, skurkar som vill förgöra och barn som räddar världen från ännu en undergång. Dessutom har förlaget valt att på omslaget marknadsföra serien som "ett säkert kort för alla Harry Potter-fans". Hallå, det är ju en bok för mig? Men jag kan redan nu säga att det endast var möjligheten att kunna skriva detta icke-tips som fick mig att hålla ut till sista sidan. 

Vår hjältinna, den elvaåriga Theodosia, fördriver tiden mest för sig själv på Museet för legender och fornminnen där hennes pappa är chef. Hon har även en mamma, men hon är ofta bortrest på utgrävningsjobb i Egypten, och en yngre bror, som föräldrarna har satt på privatskola. Att Theodosia också borde gå i skola har föräldrarna helt och hållet glömt bort. 

Det passar Theodosia alldeles utmärkt att klara sig själv, för vi blir rätt snart varse om att Theodosia mycket mer kunskap om förbannelser från antika Egypten än någon vuxen i hennes närhet. Det verkar som att de vuxna inte alls är kapabla att utföra sina jobb, om vi ska jämföra med Theodosia som får rysningar bara av att närma sig en artefakt utan att ha skyddshandskar och -amuletter på. 

När hennes mamma då och då faktiskt kommer hem, har hon kappsäcken full med objekt som hon har hämtat ifrån utgrävningarna. Den här gången har hon med sig ett smycke, Egyptens hjärta, som andra vill lägga vantarna på och det blir Theodosia och hennes vänners uppgift att se till att den hamnar på rätt plats. Inte ens det hemliga sällskapet som skyddar landet kan hjälpa till. Hela Storbritanniens öde vilar på deras axlar.

 Den största anledningen till att jag tog upp den var för att den inte blev utlånad på biblioteket där jag jobbar, trots den mycket spännande premissen, och jag ville ta reda på varför. Att det finns fler generationer än min av Harry Potter-fans fick jag lära mig den hårda vägen, så att jag inte är den egentliga målgruppen är något jag borde ha förstått, men andra nyutkomna böcker med övernaturliga inslag som Den magiska bokhandeln, Kryp och Malamander, har jag faktiskt slukat med nöje. 

Det är tydligt att författaren, R. L. LaFevers, har försökt skapa en spännande intrig och blandat den med lite förbannelser och skyddsformler. Kanske har hon själv läst Harry Potter och tyckt om den? Men det som gör att Theodosia och Egyptens hjärta inte blir en bladvändare är (här måste jag utfärda en spoiler-varning):

- den oförbätterliga huvudkaraktären. Vi ska tycka synd om henne, för att hennes föräldrar är arbetsnarkomaner och för att hon knappt har några vänner, men jag förstår varför hon är ensam. Theodosia är smartast och får, oftast, som hon vill. De osympatiska dragen gör henne till en impopulär karaktär.

- när hon slutligen får en vän, inte helt överraskande i form av en hemlös pojke, blir relationen mycket ytlig. Jag hoppas att han i kommande delar får mer plats, men det är inget jag tänker ta reda på.

- författaren verkar ha helt missat poängen med att barn ska lösa mysterier tillsammans, att det är vänskapen som är essensen till alla äventyrsböcker och framförallt Harry Potter. Theodosia klarar av ett uppdrag i samarbete med hennes nya kompis och bror, men det sista uppdraget (det som är på liv och död), måste hon utföra själv, trots att skurkarna är tre och hon är en. Det bidrar till att historien känns mindre trovärdig än vad den redan är. 

I en Goodreads-recension får jag veta att författaren är amerikansk. Jag vet inte om det är något som gör skillnad och bidrar till känslan av något som skaver? Kanske märks dialektnyanserna mer i originalspråk, men det är möjligen något som kan färga av sig även i en översättning. 

Och kanske drar jag min analys för långt - hur mycket bör man egentligen förvänta sig av en barnboksförfattare? Ganska mycket, vill jag säga. Barn vet vad de vill ha och de förtjänar det bästa. Att använda sig av Harry Potter är ett billigt reklamtrick, när historierna har väldigt lite med varandra att göra.

När jag googlade på "Theodosia" fick jag veta att det redan har gjorts en TV-serie av bokserien, med genomsnittsbetyget 6.2 av 10 på IMDB. Andra säsongen ligger uppe på SVT Barn. Om jag hade tillhört målgruppen hade jag kanske vetat detta på förhand och då skulle jag nog också ha backat. I det här fallet var jag blind, likt Theodosias föräldrar, och lättlurad av reklamen, så därför får ni denna skyddsamulett av mig. Ni får läsa den, men säg inte att ni inte har blivit varnade.

Saker jag lärt mig om sorg

Läste denna bok om ofrivillig barnlöshet mest för att en tjej jag åkte rullskidor med för åtta år sedan skrev om den på sin Instagram (det är nämligen hennes syster, Frida Blom, som skrivit boken).

Barnlängtan blir till barnlöshet blir till smärta och sorg blir till depression och kapsejsat förhållande.

Den var okej, sorglig naturligtvis. Språket flyter och metaforerna med hoppets björn, pytonormen, den vita platsen funkar bra. Inget att anmärka på, men heller inget som direkt stack ut ur mängden (får man säga så om någon som berättar hur jobbigt hen haft det? Eller blir det som när Linda Skugge sågade någons cancerskildring?). Kanske är det bara svårt att läsa en roman om vardag i Göteborg direkt efter Slöseri.

Jämfört med Ellen Strömbergs Bli utan som jag läste i fjol är Saker jag lärt mig om sorg: längre, mörkare, intensivare.

Slöseri

Jag vet inte om jag kan skriva något som gör denna roman rättvisa. Kanske inte utan att först läsa om den. Definitivt inte utan att avslöja detaljer man som läsare gärna upptäcker själv. Samtidigt vore det synd att inte lyfta fram denna pärla. Så jag ger det ett försök.

Det börjar med ett brev. Avsändaren låter oss omgående få veta att hon, då brevet når sin mottagare, redan är död. Samt att hon ämnar lämna allt hon äger i arv till mottagaren, dock inte utan motprestation. Mottagaren i fråga heter Lucrecia och är en småtrist akademiker i trettioårsåldern som har ett ordnat liv med jobb, sambo och hund i Buenos Aires. Avsändaren är hennes excentriska faster Vita, som bodde i ett stort hus på Pampas, omgivet av grönskande träd. När Lucrecia var liten hade de båda en nära relation, men med åren har de glidit isär och det är nu länge sedan de talades vid. Så varför detta brev, varför detta beslut om arvet? Jag delar med mig av denna ledtråd, detta utdrag från Vitas brev, i bokens flämtande början:

"Jag vet att du inte skulle vilja byta ditt liv mot något annat, eller jag vet åtminstone att det är vad du säger till alla, inklusive dig själv varje morgon när du står framför spegeln. Jag tänker inte upprepa min åsikt om det du betraktar som dina framgångar, den har du redan hört. Men låt mig ändå säga att jag vet att tröttheten, denna anhopning av förödmjukelser som idag kallas trötthet, har haft dig i sitt våld sedan länge. Jag är ledsen att behöva säga det. Som i en film med utomjordingar tog den dig i besittning, och utan att du lade märke till det underkuvade den dig, påtvingade dig sina regler, sina försakelser."

Jag fastnar genast och trollbinds av intrigen, av den ljuvligt egensinniga Vita och ytterligare en udda huvudkaraktär som vi snart får stifta bekantskap med. Jag fascineras av stilgreppen, hur María Sonia Cristoff skriver från möjliga och omöjliga vinklar och hur spännande det är när hon kastar sig ut. Jag får känslan av att hon vet precis hur hon vill ha det, det finns inget tvivel, ingen osäkerhet eller oro kring hur texten ska hänga ihop, eller uppfattas. Någon sorts självklarhet, utan att för den skull bli självgod.

"När du läser igenom dem kommer du säkert tro att jag överdriver, svamlar. Men aldrig att jag svamlar, det ska du veta. Överdriver, ja. Fantiserar, absolut. Förvanskar, dito. Men tänk bara hur trist det skulle vara att läsa om händelserna så som de var, detaljerade uppgifter om tidpunkter och platser, meningar utformade som vittnesmål i en domstol, missödena, därifrån, beskrivningar in i minsta detalj /.../ Det är inget jag skulle vilja skriva ner, än mindre läsa. Jag vill hellre överdriva, Lucre, jag vill hellre fantisera."

Det kommer också partier som jag personligen inte tycker är lika spännande eller intressanta, det ska jag inte sticka under stol med. Som jag läser med en känsla som påminner vagt om Frodo/Sam-kapitlen i sista Sagan om Ringen-boken, "jag förstår att det här måste vara här, men kan det bli klart så jag får följa det roliga gänget igen?", minus eländet då. Men så tar man sig igenom även den strapatsen och så kommer man till slutet, som är lite oklart, och plötsligt framstår hela romanen som något mer oklar. Vad är det egentligen den handlar om? Visst handlar den om Vita, och om Lucrecia, och vad som händer med arvet, men deras berättelser tonar liksom ut lite i bakgrunden när huvudperson nummer tre tar över spakarna. Även om dennes koppling till de övriga är tydlig, och tematiken likaså, så känns det kanske lite frikopplat...

Helt oaktat detta rekommenderar jag gärna Slöseri till alla som gillar att läsa. Eller i alla fall alla som gillar böcker som kan innehålla ord som doxa, matrona och deleuzansk. Alla som gillar att läsa sådant som inte riktigt följer någon mall.

"Det bästa sättet att göra motstånd är att göra det du har lust med."

Tack DN för boktipset. Tack också till för mitt dåliga minne, flera gånger sökte jag på nätet efter typ "Christoff Girighet" (som jag fick för mig att den hette). En av dessa sökningar ledde mig inte bara rätt utan också till bokförlaget Tranan! Vilken fin hemsida, vilket fint urval och vilka rimliga leveranspriser. Den orimliga entusiasm som väcktes inför dessa böcker stämmer dock illa överens med de faktum att jag huvudsakligen läser digitalt och strävar efter att äga färre saker. Vi får se om jag kan hålla mig.