Where the crawdads sing

Den korta versionen: överskattad bästsäljare.

Kya växer upp i ett skjul i ett träsk (marsh, inte swamp, hur man nu skiljer på dessa på svenska) med sin familj. Då denna inkluderar en supande, misshandlande far droppar familjemedlemmarna av en efter en: först de mycket äldre syskonen, sedan mamma, sedan närmsta brorsan Jodie. Till sist kommer inte heller pappan tillbaka. Kya är då typ sju och lämnas att klara sig själv, med lite hjälp från butiksinnehavaren Jumpin'. Till skolan går hon inte eftersom hon på sin första dag där blev utskrattad av de andra barnen. Nej, hon gräver upp musslor, odlar kålrötter, äter majsgröt och håller sig för sig själv.

Av en lycklig slump träffar hon en dag fiskarsonen Tate när hon är ute med båten och efter några år blir de vänner. Tate har en instinktiv förståelse för och kärlek till Kya och när han inser att hon inte kan läsa tar han på sig uppgiften att lära henne det. I flera år han han hennes enda sällskap... Tills han drar till universitetet och upplever att han måste välja mellan livet som akademiker och livet med Kya i träsket. Han väljer det förra, och Kya står återigen ensam kvar.

I ren desperation inleder hon en relation med traktens player, Chase Andrews. Huruvida Chase till en början mest söker en utmaning eller faktiskt är intresserad av "träsktjejen" som hon kallas i byn, är oklart. Hur som helst kommer han tillbaka till Kya om och om igen, med ljuva ord om giftermål och hus. Tills hon en dag ser hans förlovningsannons i tidningen. Snart är de istället bittra fiender.

I ett parallellt spår får vi följa utredningen av Andrews död, ett par år senare. Han hittas nedanför ett gammalt torn och det finns inga spår däromkring - inte ens hans egna fotspår i leran - vilket väcker den lokala polisens intresse...

Delia Owens roman är någon sorts mix av extrem Misery Lit, Robinson Kruse och en deckare. Jag gillar den inget särskilt, men ska villigt erkänna att den är svår att lägga ifrån sig, innan den är slut. Den hade varit betydligt bättre utan slutet, och ännu bättre utan (spoiler i vitt) scenen där hon får ångest av tanken på att dö när och för att någon annan bestämt det: höjden av höjden av hypokrisi av någon som överlagt mördat en annan person.

Kompisen som rekommenderade den tyckte särskilt om naturbeskrivningarna, samt skildringen av den extrema ensamhet Kya drabbas av. Själv tror jag den kan passa bra som bokcirkelbok.

Bortfall

Nästa bok i projekt bokhyllerensning. En deckare kan väl passa när man är sjuk och inte orkar anstränga sig?

Jag blir omedelbart påmind om varför jag inte är något deckarfan. Det är något med hela formatet som känns trött, glåmigt. Det hjälper inte att Ingrid Hedström hittat på en spännande berättelse med många trådar att nysta i och lagom många karaktärer att misstänka. Det känns så hopplöst osannolikt alltihop, skådespelardiplomatpowerkvinnan Astrid, hennes före detta skolkamrat värsting-Carina, granntants-Hildur, rättrådiga läkar-Gabriela.

Allt utspelar sig så som man hade kunnat föreställa sig. Jag förstår att man kan gilla det, visst är det lite som att läsa kombinerat med att lösa korsord, man försöker lista ut hur allt hänger ihop. I slutändan ändå utlämnad till Hedströms godtycke; strax före upplösningen utelämnas medvetet information för att det liksom ska bli en tillräckligt spännande scen.

En annan bok på rensningslistan, också av Ingrid Hedström, är Gick obemärkt förbi som handlar om den typ av "sinnesslöanstalter" som avvikande människor hamnade på förr. Den kom med av misstag en gång när jag beställde böcker och kundtjänst sa att jag fick behålla den. Antagligen är den boken en direkt följd av hennes research inför den här deckaren. Jag har hört att den ska vara Mycket Deppig, så jag avvaktar nog med den tills ljuset kommer åter.

Under tiden kan jag ju fundera på vad jag ska göra med Bortfall nu när jag läst den. Biblioteket verkar ha skrotat den utgallringshylla som förr kommit väl till pass.

The Secret History

En omtalad bok, inte sant? Jag vill till och med minnas att jag sett någon (författare? Eller kanske bara någon kändis) nämna den som sin favoritbok. Och att jag hört att den ska vara speciell, på något sätt. Jag minns också att den gamla svenska pocketutgåvan, den med grönt omslag, fanns i mitt barndomshem. Nu har jag äntligen läst boken och mitt omdöme blir följande: fattar inte riktigt hypen.

The Secret History av Donna Tartt, först utgiven 1992, kretsar kring en grupp ungdomar som studerar Klassiska studier (gammelgrekiska, latin, antik historia och kultur) på Hampden University i Vermont: fem med härkomst från överklassen och så berättaren, Richard Papen, som vuxit upp i Plano, Texas, och vars pappa jobbar på en bensinmack. Richard börjar nu låtsas att han är från Californien (där han gått på college) och att även han kommer från förmögna omständigheter trots att han egentligen fått stipendium för att ens kunna studera. Han vill gärna läsa grekiska och efter att ha assisterat några av de fem i järngänget med en grekiskaläxa tar läraren, den karismatiska men underliga Julian Morrow, även honom under sina vingar.

De sex eleverna för en isolerad tillvaro på universitetet, de umgås enbart med varandra och har alla föreläsningar tillsammans utom en. Alla har sina bördor att bära; Richard som ljuger om sin bakgrund och uppväxt och gärna lite annat också ("jag har en talang för det", konstaterar han tidigt), tvillingarna Charles och Camilla som är föräldralösa och verkar ha ett närmast osunt starkt band till varandra, Henry som har allvarlig migrän och är helt oförmögen att bry sig om något annat än sina studier, Francis som är homosexuell, Bunny som trots sin flotta inramning är ständigt luspank. När fyra av de sex är med om något som till varje pris måste hållas hemligt, bildas explosiva spänningar i gruppen.

Jag tycker att Tartt gör ett bra jobb med att hålla spänningen uppe i denna roman. Hon inleder med att beskriva ett mord, som vi sedan steg för steg får lära känna motivet till. En tredjedel in i boken är vi tillbaka där vi startade och kastas in i efterdyningarna, också de högst intressanta och bitvis nagelbitande. En psykologisk thriller, med extra många beskrivningar av väder, miljö och plugg, ungefär. Jag har absolut inte tråkigt när jag läser, och har inga svårigheter med att läsa färdigt. Jag kan också tänka mig att boken skulle lämpa sig utmärkt för diskussion då karaktärerna defintivt inte är svartvita, inte ens när de filtreras genom Richards ögon, och framförallt inte Richard själv.

Så varför fattar jag inte hypen? Det låter väl som en bra bok?

Ja, jo. En bra bok, absolut. Men inget sådär särskilt, inte något jag längtar efter att läsa igen, inte något jag kommer att gå och fundera över när jag vilar huvudet (tror jag). Ingenting jag kommer att rekommendera vidare. Det var liksom ingenting som... utmärkte sig?

Kanske var den bättre för 30 år sedan?

A good girl's guide to murder

Höjden av höstmys måste ha varit när jag och min fjortonåriga lillasyster spenderade en helg med att läsa A good girl's guide to murder och den svenska översättningen parallellt. Hon hade börjat läsa den två månader tidigare och min något snabbare lästakt gjorde att jag på två dagar kom ikapp henne och på söndagen spurtade vi i mål nästan samtidigt. 

Efter att ha läst A good girl's guide to murder har jag insett att deckare borde vara en självklar del av den senare delen av hösten. Den del där det är mer rusk och mörker än sol och promenader under brandgula träd. Det var mycket uppfriskande att den här gången läsa en deckare som inte handlade om en äldre gubbe med missbruks- och/eller relationsproblem som tack vare sin långa tid i branschen löser mysterier utan att lyfta ett finger. Istället är huvudkaraktären A-studenten Pippa Fitz-Amobi som har valt ett lokalt mordfall som ämne till sin extrauppgift (EPQ). 

För fem år sedan försvann Andie Bell och man hittade aldrig hennes kropp, men hennes pojkvän, Salil Singh, ska ha skickat ett bekännelseSMS till sin pappa strax innan han begick självmord i skogen. Fallet avskrevs utan dom, för bevisen ansågs vara tydliga nog och familjen Singh har levt i skuggan sedan dess som släkt till en mördare. Men Pippa är inte lika övertygad om att det var Salil som mördade Andie Bell och det tänker hon bevisa.

Genom bland annat loggar och transkriberingar från intervjuer med personer i Andie Bells liv får vi följa Pippas undersökning i jakten på sanningen på vad som faktiskt hände den där kvällen då Andie sist sågs vid liv. Listan på misstänkta personer blir bara längre och ganska snart får hon det första anonyma hotbrevet som önskar att hon ska sluta lägga sig i.

Som titeln antyder är Pippa Fitz-Amobi en så kallad "duktig flicka" och den beskrivningen är mycket starkt förankrad i hennes karaktär. Det är exempelvis inte en överraskning för hennes föräldrar att hon mycket hellre väljer att lägga tid på sin EPQ än att gå ut och vara med sina kompisar (men obs inte så pass "duktig flicka" att hon inte har kompisar för det har hon!). Att Pippa vågar ta kontakt med personer hon inte känner, en journalist och polis till exempel, och fortsätta gräva, trots det överhängande hotet, är imponerande och visar på mod eller kanske bara en stark övertygelse om att Salil är oskyldig. 

Det är onekligen spännande och jag dras med. Ju närmare svaret Pippa kommer desto farligare blir det. Det blir tydligt att polisen i Kilton inte har gjort sitt jobb - eller är det någon som har röjt undan bevis? Frågorna är många och verkar bara bli fler. Under de sista kapitlena både flämtades det och oj:ades. Den fråga vi båda väntade på att få svar på: Kan en sjuttonårig elev lösa en mordgåta som polisen så lättvindigt skrev av? 

Boken A good girl's guide to murder är Holly Jacksons debutroman som kom ut 2019. I år släpptes den som tv-serie på Netflix. Vi såg första avsnittet direkt efter att vi hade läst klart. Som vanligt är boken bättre och kanske ska man ha lite mer distans till originalverket för att kunna skilja dem. Jag förstår att många grepp som Jackson använder i boken inte blir gångbart när det ska översättas till rörlig bild, men tonen var en helt annan och castingen skavde. Kanske blir den bättre och kanske fortsätter vi se den eller så fortsätter vi vår lilla bokcirkel med att läsa uppföljarna i trilogin.

Bortbytingen och Gömstället [Döden i December spoilers]

Häromkvällen såg jag en dålig, orealistisk deckare på TV (tydigt sommartecken för övrigt) och jag kom att tänka på en annan dålig, orealistisk deckare: Flocken, del 1 i Döden i December av Caroline och Leffe Grimwalker. Ända sedan jag läste den har jag nämligen varit vagt nyfiken på lösningen till den stora gåtan som inleder Flocken, alltså att huvudpersonen John Wagners familj försvinner.

Förgäves har jag googlat efter spoilers, men kammat noll. Så jag bestämde mig för att luska ut i vilken bok i serien det hela avslöjas och slösa nån timme av mitt liv på att ta reda på svaret, och sedan skriva det här med förhoppning att eventuella andra som läst första boken i serien och inte vill läsa mer, men ändå veta, ska hitta hit. Tyvärr blev jag tvungen att läsa två delar, nämligen del 10 Bortbytingen och del 11 Gömstället, för att få svar. Del 2-9 har jag alltså hoppat över. Spoilers i vitt på vitt nedan; bara att markera texten och läsa. Varsågod.

I övrigt har jag samma invändningar mot Bortbytingen och Gömstället som mot Flocken. För många karaktärer, orealistiska karaktärer med orealistiska personligheter och oetiska, orealistiska motiv, för mycket grafiskt våld, för mycket fluff, för mycket svordomar, tråkigt språk. För många offer; folk dör som flugor. Precis som i Flocken skiner det dock igenom att påhittandet och nedskrivandet av denna vuxensaga är typ det bästa Grimwalkers vet. Sedan vet jag ju att detta är skrivet under tidspress och hafsverkskänslan är påtaglig.

Spoilers

Döden i December

Grimwalker

Hur gick det med John Wagners familj?

Var var Sara och Mattias?

Vem var egentligen Sara?

Var Sara och Mattias döda?

Vem är skyldig Döden i December?

Sara och Mattias hade kidnappats av Johns nuvarande kollega, rättsläkaren René Hoffman. Han ville forska på dem för att hitta botemedlet till den sjukdom hans lillebror led av och behövde personer med vissa gener för att kunna smitta dem med samma sjukdom och sedan försöka bota dem. Sara hölls såldes inlåst i ett hemligt labb i en källare i närheten av Soltempelfolket. Hon dör i organsvikt i Johns armar strax efter att han hittat henne där. Det visar sig då att hennes riktiga namn var Viola Bratt (syster till Kim Cordells exfru Nils Bratt) och att hon stulit Sara Barkes identitet när den senare blev ihjälslagen av sin pappa.

Renés bror Jonathan dör för övrigt i bok 11 och René själv tar sitt liv i fängelset i bok 12 med hjälp av polischefen Mona Ott Öster som vill mörka att René gav henne en giftspruta för att kunna ge sin ME-sjuka man dödshjälp. (Återigen, research tack? Menar ni inte typ MS? ME är väl en funktionsnedsättning men inte livshotande..?)

Mattias visade sig inte ha rätt DNA och hade därför getts bort till ett par, Folke och Amanda, som tidigare varit med i Soltempelfolket (som alltså är en sekt som bland annat ägnar sig åt kannibalism). Där har han tvingats kalla sig Elias, parets avlidna sons namn. Man har sagt till honom att hans gamla mamma och pappa inte vill ha honom längre. Under tiden där utsätts han för otaliga övergrepp av både fysisk, psykisk och sexuell natur. När John hittar honom precis i slutet av bok 12 skjuter han Amanda. Folke stack redan i bok 11 då Amanda vägrade lämna tillbaka Elias till sektledaren Balthazar som möjligen planerade att döda honom.

Inte utan att man undrar hur den våldsamma ensamstående pappan John Wagner som saknar impulskontroll och sunt förnuft ska hjälpa sitt traumatiserade barn tillbaka till någon sorts fungerande liv. Något säger mig att han kanske inte kommer ta ett års tjänstledighet för att återuppbygga sonens förtroende och få honom att känna sig trygg. Antagligen kommer han väl lämpa över Mattias på sin nya förälskelse, psykologen Kim, som redan börjat fantisera om sin nya bonusmammaroll. Känns sådär. Detta är alltså bara spekulationer; har inte läst vidare och planerar inte att göra det.

Övrigt:

Seriemördaren som härjat i del 2?-9 var en polis som hette Frank

Faduma bor med Kim Cordell nu så hon klarade sig (såhär långt)

Lukten på polisstationen kom sig av att det låg fyra mumifierade lik ovanför innertaket (hand upp alla som inte gissat att det berodde på ett lik! Nähä, ingen). En vattenläcka fick dem att börja stinka och till slut rasade hela innertaket in och täcker hela polisstationen inklusive anställda med "liksoppa". Två av offren är Eva Anckarmanns bror med fru. Lösningen kommer senare i serien.

Ond bråd död i Venedig

Så fort jag bestämt att jag ska åka någonstans långt och länge, väcks mitt läs-sug till liv. Jag brukar vilja läsa åtminstone en bok som utspelar sig i samma område som resmålet. Det blir som en rolig del av förberedelsen inför resan.

I sommar ska vi tågluffa söderut och ut i Europa. Ett av våra planerade stopp blir Venedig. Jag har dessutom länge tänkt att det hade varit roligt att läsa en deckarserie från början till slut. Därför fick det bli Donna Leon, vars deckare utspelar sig i just denna italienska stad, som gick före alla andra böcker på min läslista.

Ond bråd död i Venedig gavs ut på svenska 1992 och det märks att den har några decennier på nacken. Huvudpersonen, poliskommissarie Guido Brunetti, får i uppdrag att lösa ett mord på en högt ansedd dirigent som dör mellan första och andra akten under en föreställning. Mordvapnet: cyanid i kaffet.

Bokens ålder märks tydligast på tillvägagångssättet för utredningen av mordet. Här finns inga mobiler att googla med eller ringa ifrån, inga snabba datorer och övervakningskameror som kan ta reda på var de misstänkta befann sig vid dådet. Istället måste han personligen gå runt (eller via telefon) och fråga ut personerna som befann sig i den mördares närhet, Det är en väldigt analog och inte minst långsam process, för nya ledtrådar leder till nya intervjuer, och Brunetti är så duktig att han inte behöver anteckna något. Hur han sedan löser fallet går mig över huvudet. 

Det är vinter i Ond bråd död i Venedig. Staden är kall och tom på turister, men jag tycker ändå att Leon skildrar staden ganska sympatiskt. Kanske läser jag andra delen i serien och lär känna Brunetti lite mer, men det blir nog först när jag kommit hem.

Gone girl

Varför, varför, varför väljer jag att läsa en psykologisk thriller? Jag hatar att läsa psykologiska thrillers. Att man (jag) inte kan lägga dem ifrån sig. Att man (jag) mår illa när man läser. Att man (jag) inte kan sova på natten antingen för att boken är läskig eller för att man (jag) ligger vaken och grunnar över hur det ska gå.

Möjligen är baksidan av lättillgängligheten i att läsa digitalt att jag lånar lite väl spontant. Möjligen söker på Britneys självbiografi och så tycker appen att woman och girl är sak samma och så kommer Gone Girl, Gillian Flynns storsäljare från 2012 (just nu går den visst att köpa för 19kr plus frakt på kända nätbokhandlar) upp. Visst blev den väldigt stor när den kom? Jag kände åtminstone igen titeln och hade ett vagt minne av att den skulle ha en osympatisk kvinnlig huvudperson? Och att jag hört något om att Flynns berättelser skulle vara originella? Blev nyfiken, klickade låna, resten är historia. 12 timmar ner i ett slukhål till bok.

Amy försvinner samma dag som hon och Nick ska fira femårig bröllopsdag. Nick är en otrogen mansgris och ganska outhärdlig att läsa om (här ska erkännas att jag ett par hundra sidor in googlar vem som är skurken i boken, för att Nick är så störig att det liksom inte kan vara han, eller kan det, varför ska jag då fortsätta läsa). Så småningom uppdagas emellertid att Amy är snäppet värre. 

Ett par reflektioner:

* Jag blir mycket imponerad av stilgreppet Amys dagbok, som inleds med att Amy poängterar att hon är skribent och dagboken ett sätt för henne att öva sina färdigheter. Aha det är så hon gör för att det inte ska kännas krystat i sin utförlighet, tänker jag nöjd. Det visade sig dock vara ännu finurligare än så.

* Romanen innehåller den tydligaste, mest utförliga beskrivningen av begreppet cool girl jag stött på (nu är frågan bara vad som skiljer en sådan från en pick me girl). Men jag blir lite tveksam, inte ens amerikanska män för 10 år sedan kan ha trott att sådana tjejer faktiskt finns?

* Är det inte lite komiskt att en roman som åtminstone delvis är av typen whodunnit har två huvudpersoner med efternamnet Dunne?

* Den utgåva jag läste innehöll ett par tidigare opublicerade avsnitt (meningslösa) men också en uppsättning frågor att använda om man vill diskutera boken i en bokcirkel eller liknande. Frågorna tyckte jag var jätteintressanta och jag tror verkligen att de hade kunnat funka och berika samtalet i min bokcirkel.

* Det kan inte vara en slump att Flocken och Gone girl har mycket liknande mysteriet startar-scener (man kommer hem från jobbet, dörren på vid gavel, kvinnan borta sedan helt nyligen (maten/strykjärnet fortfarande varmt), mannen bestört men blir genast huvudmisstänkt). Absolut inte identiska, men jag har svårt att tro att Grimwalkers inte gjort läxan och läst Flynn, och inspirerats.

Nähä. För den som gillar den här typen av psykologisk spänning och mot förmodan inte redan läst denna bok är det en rekommendation. Personligen ska jag hålla mig borta från den här genren ett tag nu.

Flocken

Jag kände att jag läst lite för mycket bra grejer på sistone. Suttit på höga hästar. Att det var dags för lite skräp, ursäkta ordvalet, jag menar kanske något lättsmält. Då jag nyligen läst den här texten om (och även hört en gammal intervju i Lundströms bokradio med) paret Grimwalker blev jag lite nyfiken på deras "deckarsåpa" Döden i December som de hetsskrivit för någon ljudbokstjänst. Detta är alltså första boken i en serie på 10+ korta böcker.

Redan på första sidan inser jag att detta inte är min grej, deckare med i detalj beskrivet grovt våld. Så småningom framträder också staden December och dess knäppgökar till invånare, och alltihop känns så osannolikt att Morden i Midsomer låter som en torr historiebeskrivning i jämförelse. Jag ska inte gå in på detaljer för då skulle jag aldrig bli klar. Och en huvudperson, till råga på allt med namnet John Wagner, som har ungefär lika mycket personlighet som en stol*.

Det som alltjämt intresserar mig är författarna, dessa två extremt drivna personer med uppenbar berättarglädje, och att detta är vad de pumpar ut = vad folk vill konsumera. Vad säger det om... landet? Förströelsen? Att det är böcker som dessa (med väldigt mycket våld och väldigt lite djup) som toppar listorna? Kanske ingenting. Kanske är det jag som är konstig.

* Inget ont om stolar, och vid närmare eftertanke finns det säkert de som har mer personlighet än karaktären John Wagner har.

Hypnotisören

Årets första utlästa bok, var också den första deckaren som jag läste på länge! Jag var i ett avgrundsdjupt mörker med min läsning i slutet på förra året, då jag abrupt proklamerade att jag skulle sluta läsa. Min läsning är mycket bättre nu, tackar som frågar, och det är inte endast för att jag började året med Lars Kepler, som vid sin debut gav upphov till spekulationer till vem eller vilka som låg bakom pseudonymen. Nu när det är känt vilka som ligger bakom Lars Kepler, som efter Hypnotisören har hunnit ge ut sex böcker till i serien, undrar jag om det gör någon skillnad i min läsning huruvida det är ett mysterium kring en pseudonym eller inte. Det är tyvärr inget jag kan ta reda på, när det gäller Kepler, eller ska jag istället referera till författarparet Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril?

Det var faktiskt på grund av att Hypnotisören var den första romanen i en serie som jag har varit nyfiken på, som jag tog med mig den ner till Skåne över jul och nyår. Och att det var en deckare. Det finns något tryggt över deckargenren tycker jag. Visst kan handlingen vara blodig och/eller pulshöjande i stunden, men den dramaturgiska kurvan är oftast densamma hos de flesta deckarna. När jag plockar upp en deckare vet jag att inom dessa sidor kommer jag att få ett fall serverat och detta fall kommer efter mycket om och men att få en lösning, däri ligger det trygga. Sedan är det naturligtvis en massa saker som skiljer en bra deckare åt från en annan, precis som vilken roman som helst, och nog måste det vara svårt att skriva en deckare som sticker ut i mängden och dessutom göra det bra.

I Hypnotisören har en familj hittats brutalt mördad, pappan i ett omklädningsrum och resten av familjen i deras bostad. Bara pojken i familjen överlever. Det visar sig att det finns ännu en dotter vid liv och polisen får brått i att finna henne, för de tror att mördaren har försökt få bort hela familjen. Den som leder fallet är kriminalkommissarien Joona Linna, en korthuggen man som vet bäst. Han tror att pojken har sett mördaren, men han är för svag efter olyckan för att kunna förhöras. Till sin hjälp frågar Linna om läkaren Erik Maria Bark kan hypnotisera pojken för att få fram några svar och på så sätt skynda deras arbete. Erik Maria Bark har i sitt förflutna arbetat med hypnotisering, men en händelse fick honom att lova att sluta. Och att bryta löftet, visar det sig, gör inte saker lättare.

Bitvis var Hypnotisören svår att släppa, men annars kände jag mest att den var lite för lång för sitt eget bästa. Alla vändningar och olika perspektiv hit och dit, gjorde det svårt för mig att behålla fokus, men bidrog till att det inte var förutsägbart. Huvudpersonen Joona Linna kändes också som en typisk kommissarie som har den där omisskännliga fingertoppskänslan när han löser olika brott. Med det sagt, så är det inte helt otroligt att jag också kommer att läsa tvåan, som ligger i min bokhög och väntar!

Tre utlästa.

Gökens rop av Robert Galbraith (Deckare, Skönlitteratur)

Det är möjligen föga överraskande att den första deckaren jag läser på år och dar skulle vara mesarnas barndomsboksdrottning J. K. Rowling under täckmantel, men att jag ännu inte orkat läsa hennes första roman för vuxna, Den tomma stolen, är dock en annan femma. Gökens rop var ingenting livsomvälvande och berörde mig inte på en nivå som jag skulle kalla djupt, men det var ändå en läsning som jag fann trivsam och ville vara kvar i.

Vid bokens inledning har huvudpersonen, privatdetektiv Cormoran Strike, sett bättre dagar. En nyss avslutad relation har gjort att han numer sover på en tältsäng inne på sitt kontor och eftersom jobben han får betalar dåligt, samlas räkningarna på hög. Han har inte ens råd att ha en assistent. Så dör en supermodell i staden; polisen tror att hon begick självmord, men hennes styvbror tror annorlunda och anställer Strike, som var god vän med styvbroderns avlidne bror. Relationerna i denna berörda familjekonstellation, må vid denna inledning verka rörig och än rörigare blir det, när Strike ska reda ut huruvida Lula Landry hoppade självmant från sin balkong eller mördades. Lulas styvbror betalar mer än bra och Strike har råd till att anställa Robin Ellacott som underbetald assistent.

Persongalleriet är stort, karaktärerna är minst lika många som det finns fingrar på två händer, men de blir aldrig ihopblandade på ett jobbigt sätt. Tempot är långsamt, men på ett mysigt höstlondonaktigt vis. Berättarperspektivet växlar mellan Strike och Ellacott, men fokuserar mest på privatdetektiven ändå. Om jag kommer att läsa de nästföljande romanerna i serien? Ja, förmodligen.

Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin (Skönlitteratur)
Först när en mor försvinner, uppmärksammar de andra i familjen hur mycket hon betydde för dem. Typexempel 1: en av hennes döttrar som likställt henne med köket, eftersom hon alltid höll till där, undrar vad mamman egentligen ville göra med sitt liv och om hon ens ville vara i köket. Typexempel 2: pappan upptäcker att han alltid har gått flera steg före henne, eftersom hon var långsammare, och om han inte hade gjort det, bara den här gången, skulle mamman inte vara försvunnen, eftersom de två befann sig på en tågstation när mamman försvann.

Det är mycket som jag som växte upp i västvärlden blir arg på när jag läser den här boken, som arrangerade äktenskap och att man som mor förväntas ge upp sitt egna liv för sin man och sina barn. Men mitt i det tragiska finns det också något bitterljuvt. När familjemedlemmarna inser att de har försummat den som hållit ihop dem, inser de också hur mycket hon har betytt för dem och hur lite de vet om henne.

Jag läste den här till en bokcirkel och när en av deltagarna skulle beskriva den sa hon att den var "hjärtskärande". I överlag tycker jag att romanen var bra. Jag tycker också att den varierade berättarstilen var ett spännande grepp och som tillförde en ny dimension i texten.

Sent i november av Tove Jansson (Skönlitteratur)
Jag läste även den här till en bokcirkel, den här gången med ett gäng Tove Jansson-fantaster och samtalsämnena berörde allt ifrån julkalender till serietidningar och bilderböcker. Det här var första gången jag läste Sent i november och en ska vara beredd på att den är ganska olik de andra kapitelböckerna i serien. I förra boken, Pappan och havet, har familjen begett sig till en ö och bosatt sig i fyren där. Sent i november är den avslutande boken och istället för familjen får vi istället följa ett gäng karaktärer, som av olika anledningar har sökt sig till huset i Mumindalen, för att där upptäcka att huset står tomt. Det enda de kan luta sig mot är varandras sällskap och det skapar en viss dissonans.

I deras försök att iscensätta stämningen när familjen är där, försöker Filifjonkan och Hemulen efterlikna Muminmamman respektive Muminpappan och det blir en aning komiskt, eftersom det inte bara handlar om att t ex ordna en stor fest utomhus eller försöka bygga ett hus i ett träd. Det sägs också att Sent i november handlar om Janssons egna avslut med muminvärlden, att Homsan Toft, som har allt svårare att framkalla muminfamiljens soliga värme framför sig, skulle vara Tove själv.

Sent i november har en sorglig underton. Ingenting är som det brukar vara. Det annalkas inga katastrofer, det är höst och kallt och familjen är inte där. Men ska man fokusera på det som verkligen händer mellan framsida och baksida, tycker jag att man kan se det som ett socialt experiment: vad händer när man samlar personer som inte har en direkt koppling till varandra och där den gemensamma nämnaren inte finns i rummet? 

Tordyveln flyger i skymningen

När jag gick på mellanstadiet brukade min klasslärare läsa högt för oss vissa morgnar. Det kunde vara allt från Morfar Prosten till Mästerdetektiven Blomkvist, någonting om en haj, Ture Sventon och så minns jag speciellt Tordyveln flyger i skymningen.

Det jag minns är att den lämnade mig med en känsla som varade länge, fram till för ett par år sedan, då jag läste om den. Fram till för ett par år sedan var Maria Gripes mystiska Tordyveln flyger i skymningen utan anledning, bland de mest läskigaste böckerna som jag visste om, just för att jag tyckte att den var läskig då - på mellanstadiet - och inte hade vågat läsa om den. När jag sedan läste den själv, i vuxen ålder, gick jag in med blicken fäst mot att ta reda på vad det var som skrämde mig och inte fann svaret blev jag (en aning) besviken. Jag fann den inte alls läskig och glömde snabbt bort den. Vad jag inte såg då, men som jag såg nu, ett par år äldre och något klokare, var att Tordyveln flyger i skymningen är en fem-av-fempoängare och värd minst hundra emojihjärtan av alla omläsningar i världen.

Tre ungdomar, syskonen Jonas och Annika och deras vän David hamnar av en tillfällighet utanför Selanderska gården en kväll i juni. Samma dag hade Jonas fått en bandspelare som han använde för att spela in diverse ljud som fanns runtomkring dem. Jonas skulle spela in ljudet av ett tåg som brukade passera Ringaryd precis 21.23, men den här kvällen var tåget försenat, för att en tordyvel hade flugit in i förarens öga och gjorde att tåget avgick några minuter senare. Natten innan hade David drömt om hur han gick genom trädgården och in till villan i Selanderska gården, trots att han aldrig varit där förut. I drömmen stötte han på en blomma som började röra på sig när en klocka slog, samtidigt som någon flicka i bakgrunden nynnade på en melodi. Någon dag senare berättar Jonas och Annikas mamma att fru Göransson, som bodde på Selanderska gården, att hon behövde hjälp med att ta hand om växterna i villan. Annika åtar sig jobbet och hon, Jonas och David, beger sig sedan dit och där ser de blomman som David drömde om. En rad mystiska händelser följer därpå. Till exempel är det en Julia J:son Andelius som ringer dit och säger sig äga villan. Hon vill spela schack. Ett annat exempel är att när ungdomarna lyssnar igenom bandet från den där kvällen i juni, då tåget var försenat, hörs oidentifierbara viskningar om ett sommarrum.

I nästa sekvens hittar ungdomarna nyckeln till ett rum på vinden, troligen har de funnit sommarrummet. En tordyvel flyger in under några golvbrädor och de måste rädda den. Det betyder otur att inte hjälpa en tordyvel som har hamnat på rygg, de kan inte hjälpa sig själva. Under golvbrädorna hittar de brev, daterade från sena 1700-talet. De är skrivna av Andreas och hans syster Magdalena, för en viss Emilie som bodde i villan. Genom breven får de ta del av en kärlekshistoria, den mellan Andreas och Emilie, och Emilies oro, återberättad genom Magdalena. Andreas anses inte vara tillräckligt fin för att vara tillsammans med Emilie, enligt hennes far och styvmor, så de har fått ses i hemlighet. Andreas som är en av lärjungarna till Carl von Linné och som har döpt en blomma efter Emilie. Samma blomma som David drömde om. I breven får de också veta att Andreas tog med sig en egyptisk staty från en av sina resor, men var är den nu? 

I början av romanen, genom stickande kommentarer från Jonas, får vi veta att Annika kan ha känslor för David. När ungdomarna första gången tar del av de gömda breven, fokuserar Annika mycket på kärlekshistorien mellan Andreas och Emilie och tycker att de andra tänker på fel saker. I början tycker hon att det är fantastiskt att de, då så unga, redan hade verkat bestämt sig för varandra. Men ju längre tiden går, ju mer involverade de blir i historien, ser Annika på historien Andreas/Emilie annorlunda. Istället blir hon arg för att Emilie verkar ha levt Andreas liv, ett liv åt honom, liksom hon hade levt underordnat sin far, istället för att leva för sin egen skull. 'Han var en egoist', säger Annika om Andreas. Hans brev handlar också mest om honom och aldrig frågar han hur Emilie har det. Med tiden får Annika också större insikt om sin relation till David och vad hon "gör" för att han ska uppskatta henne.

David däremot, fokuserar helt på de tankar Andreas har skrivit ner, och som Emilie har bett om ska tas fram när tiden är mogen för dem. Andreas trodde att allt levande hörde samman, även de döda. Den yngste av ungdomarna, Jonas, är mer intresserad av den egyptiska statyn som nämndes tidigare. Det märks att han är yngre och söker hellre spänning än stannar till och reflekterar. Han vill till varje pris lösa gåtan om den försvunna statyn och det vill tydligen fler än honom. Mycket snart rullar en spännande deckarhistoria igång och det gäller att hitta svaret, innan det hamnar i fel händer.

En karaktär som jag tycker är värd att nämnas är prästen Lindroth som har en betydande roll i berättelsen. Eftersom han var så inställsam i början och nästan för trevlig, väcktes misstankar hos mig, en som har sett alldeles för mycket Pretty Little Liars och som vet att även den som verkar god, kan ha onda avsikter. Men i Gripes roman är det tydligt vem som står vart.

I Tordyveln flyger i skymningen leker Maria Gripe mycket med tanken om vad som är slump och tillfällighet och om tillräckligt många tillfälligheter efter varandra egentligen kan ha varit bestämda på förhand, om det egentligen var ödet. Vad hade hänt om tordyvlarna inte hade hamnat på de där ställena? Och, undrar Gripe i slutet, vad var det som gjorde att just jag, som läsare, bestämde mig för att läsa den här boken? Var det en slump?

Dolken från Tunis

Originalets titel: The Murder of Roger Ackroyd

Dolken från Tunis är en mästerlig pusseldeckare författad av deckardrottningen Agatha Christie. Hennes märklige lille detektiv, Poirot, har precis flyttat till en engelsk håla för att vila upp sig. Snart leder dock händelser i nejden till att han tvingas återuppta sitt arbete. Roger Ackroyd hittas mördad i sitt arbetsrum, som var låst från insidan, efter att någon ringt till läkaren tillika bokens berättare, Dr Sheppard.

Alla personer som rört sig i huset - godset Fernly -är plötsligt misstänkta; Mr Ackroyd var en förmögen man och alla har även hemligheter som skulle kunna ge dem motiv för brottet. Man tycker att man misstänker alla, men i slutet är det ändå den allra minst tänkbara personen som visar sig vara skyldig.

Pusseldeckare bygger på en spännande intrig och ett elaborerat brott som detektiven och samtidigt läsaren försöker finna lösningen till. Att intrigen sätts främst kan leda till att karaktärerna blir ganska platta och stereotypa. Så även här, persongalleriet är visserligen mycket intressant men det är svårt att få någon egentlig inblick hos de människor som beskrivs. Den rättfärdige Dr Sheppard, hans skvallertant till syster och betjänten Raymond blir exempel på detta.

Detta är dock på intet sätt ett skäl till att inte läsa boken, som är både genomtänkt, intressant och spännande. Kanske blir fåtöljsdetektion inte bättre än såhär.

L'homme aux cercles bleus

(svensk översättning saknas)

En mystisk man roar sig med att om nätterna dekorera Paris gator med stora cirklar målade med blå krita och med inskriptionen "Victor, mauvais sort, que fais-tu dehors?" (ung. "Victor, din sate, vad gör du ute?") runt kanten och ett till synes slumpmässigt valt objekt - en cigarettändare, en fickspegel, ett gem - i mitten.

Antihjälten Jean-Baptiste Adamsberg, poliskommisarie som nyligen flyttat till huvudstaden, anar att någonting allvarligt kommer att inträffa i samband med mannen med de blå cirklarna. Och även om han är långsam, ständigt försenad, klädd i trasor och rent allmänt smått osympatisk på ett lite lamt, passivt sätt, får han naturligtvis rätt. En natt hittas en kvinna med avskuren hals i mitten av en cirkel. Undersökningarna intensifieras...

På vägen mot mannen med de blå cirklarna stöter Adamsberg på forskaren Mathilde Forestier som brukar roa sig med att vardagsfilosofera och förfölja folk på stan samt hennes två hyresgäster: den kontaktannonsfixerade Clémence och den blinde, elake och vackre Charles. Utan att riktigt vara medveten om det börjar Adamsberg lägga ett komplicerat pussel för att finna mördaren. Varifrån kommer egentligen den svaga doften av ruttet äpple?

Fred Vargas eller Frédérique Audoin-Rouzeau som hon egentligen heter är en fransk författarinna som har skrivit ett tiotal deckare. Några av de senare finns i svensk översättning.

Svinajakten

Enda anledningen till att jag läste den här boken var att jag fick den gratis. Det är sanningen och vacker är den inte, men det är väl lika bra att erkänna direkt...

På undersköna Österlen utspelar sig denna deckare, som är Anna Bovallers debutbok. Jag dök ned i den eftersom att jag ville ha något lättsmält och det enda jag minns nu, en vecka efter att jag vände den 377:e och sista sidan, är att den var småtrist och fylld av klichéer. I övrigt inga intryck.

Jag vet att jag ger detta råd alldeles för ofta, men... Ta en annan bok, va?

Maigret et le clochard

En uteliggare attackeras och kastas i Seine, men räddas i sista stund från att dö drunkningsdöden. Varför? Frågar sig alla, inte minst många av de pliser som ska utreda brottet. Varför bryr sig någon om att försöka mörda en uteliggare?

Kommissarie Maigret har dock tidigare arbetat med uteliggare och han tar sig an fallet med stor energi. I skön Agatha Christie-stil sätter han sin hjärna i arbete; här finns inga revolverjakter eller avancerade DNA-bevis utan här är det bara att försöka pussla ihop händelseförloppet med hjälp av vittnen som gäller. Även Maigrets fru blir en resurs då det visar sig att den anfallna mannen, den före detta doktorn Keller, kommer från samma stad som fruns syster är bosatt i.

Maigret et le clochard är en tunn, fransk deckare skriven av Georges Simenon år 1963. Den finns också översatt till svenska med titeln Maigret och clocharden*, och är man sugen på något spännande, men inte otäckt, och snabbläst, är den perfekt. Finner man den trevlig finns det också ett sextiotal (!) böcker i samma serie. De svenska namnen är dock tämligen skrattretande (t ex "Maigret blir arg", "Maigret försvarar sig" och "Maigret i den fina världen").

* clochard = parisisk vagabond som lever av lumpsamlande, tiggeri o.d. (NE.se)

Mystic River

Ung, söt och lycklig kvinna hittas skjuten och slagen sönder och samman i en park, samma dag som hon tänkt bege sig till Vegas med sin pojkvän för att gifta sig. Den patetiska polisen Sean, som spenderar sina kvällar med att prata i telefon med sin fru, som dock aldrig säger ett ord, börjar en undersökning som leder honom tillbaka till två barndomskamrater, den irriterande Dave Boyle som vid elva års ålder blev kidnappad av pedofiler och den smarta men ack så brottsliga Jimmy Marcus.

Boken, skriven av Dennis Lehane, författaren som gjort sig ett namn med Shutter Island som går som film i dagarna, inleds med en extremt ful och tråkig framsida, som bland annat innehåller information om vilka skådespelare som spelar i filmen som bygger på historien; ett säkert bevis på att boken är så dålig att den inte kan stå för sig själv. Sedan fortsätter den med den tämligen trista berättelsen om hur Dave blev bortförd och slutligen följer den fjantiga utredningen. Boken lyfter aldrig och kommer inte ens i närheten av epitet som spännande eller pulshöjande.

Och i slutet visar det sig att det var två snorungar som spelat för mycket tv-spel och råkat få tag på en pistol som plötsligt bestämde sig för att skjuta och brutalt banka ner tjejen med en hockeyklubba. Logiskt? Nix. Trovärdigt? Inte ett dugg. Utöver detta startar den före detta maffiakillen (tillika den mördade tjejens pappa) Jimmy en egen utredning, vilket naturligtvis resulterar i att en oskyldig man blir skjuten. Och utöver detta är alla fruar våp som tycker att brott är hett och blir sexuellt upphetsade istället för förfärade när deras män kommer hem täckta av blod.

Detta är inte en bok, det är en 600-sidig hög med skräp. Varning utfärdas!

Luftslottet som sprängdes

Så blev det dags att kasta sig över del tre i den omtalade milleniumserien. Jag har läst någonstans att Stieg Larsson faktiskt planerat att skriva en dekalogi, alltså en serie om tio böcker, om journalisten Mikael Blomkvist och datorhackern och antihjäten Lisbeth Salander. Klart man undrar vad de övriga böckerna skulle ha handlat om, men tja, alla goda ting är tre och det är bra att sluta i tid. Även om det är ofrivilligt.

Efter Flickan som lekte med elden var jag helt och hållet inställd på ett magplask. Den var helt enkelt så spännande (även om den kanske brast inom andra områden) att en uppföljare inte kunde bli något annat än en besvikelse. Men Luftslottet som sprängdes var faktiskt bättre än jag vågat hoppas, definitivt en läsvärd avslutning på serien. Flickan som lekte med elden är dock fortfarande ohotad som den mest spännande delen i serien.

Lisbeth Salander ligger på sjukhus efter att ha blivit skjuten i huvudet, men mirakulöst nog klarar hon sig. Nej, det är ingen spoiler, för det är lätt att tänka ut att det inte blir mycket till bok om Salander kolar vippen precis i början. Trots sin isolation försöker hon förbereda sig för rättegången som ska hållas mot henne och när hon, med hjälp av sin vän Kalle Jävla Blomkvist (Lisbeths smeknamn, inte mitt, men det passar fantastiskt bra) börjar dra i trådar snubblar de över en mystisk fristående del av Säkerhetspolisen som inte verkar dra sig för några åtgärder för att dölja vad det nu är de döljer... Produkten blir spion mot spion-arbete där bägge sidor kämpar för att ligga steget före.

Min moster läste boken precis före mig och hon irriterade sig på Larssons överdrivna användning av ordet 'mörka' samt att han alltid skriver både förnamn och efternamn på varje person hela tiden. Jag beslöt att kolla upp det och fann honom skyldig till efternamnsöveranvändningen. Ordet 'mörka' förekom också ett tiotal gånger (jag räknade, men tappade bort lappen där jag skrivit upp det) men jag tycker faktiskt att det var motiverat; i den här boken handlar det mycket om att mörka saker. Personligen reagerade jag mer på ordet 'urinera', som var med två gånger i början av boken men som sedan lyckligtvis försvann.

Och slutet, som råkade bli slutet på hela serien, är faktiskt helt okej. Man behöver inte hoppa över epilogen av rädsla för cliffhangers som aldrig kommer att redas upp. Det är lugnt. Läs på bara. Det enda du möjligen kan oroa dig för är separationsångest.

Flickan som lekte med elden

Om man är "a busy little bee", eller i detta fall en fågel med många järn i elden, kan det hända att man inte riktigt hinner med det man ska. Men ni vet ju vad man brukar säga: bättre sent än aldrig. Nu kommer min Påskekrimläsning. Jag gillar att läsa deckare på sommaren när det är ljust på kvällarna.

Jag blev inte så överförtjust i Män som hatar kvinnor att jag genast måste läsa uppföljaren. Jag undrade faktiskt lite över varför den sålt så bra både här och i Europa. Men när jag kom över Flickan som lekte med elden såhär i slapp sommartid tyckte jag att det kunde vara kul att läsa den. Någon har sagt att tvåan är den mest spännande boken i serien och tja, jag kan ju bara skriva under på det. Fast jag har inte läst den tredje boken (Luftslottet som sprängdes) ännu så jag får väl egentligen inte uttala mig i den frågan.

Ingredienserna är snarlika de i Män som... Tag en snokande journalist, en osocial datorhacker, en tidningsredaktion, lite våld, lite mer våld, oförklarliga samband, Paolo Roberto (!), män som hatar kvinnor, kvinnor som hatar män som hatar kvinnor, ännu mera våld, lite livsfara och en ganska inkompetent poliskår. Och så ett rågat mått spänning. Låt puttra och stryk ut på 600 boksidor.

Alla är riktigt jobbiga och ställer till en massa problem för sig själva. Nästan ingen verkar ha någon självbevarelsedrift, och det irriterar mig - en rationell tänkare - ganska rejält. Men det är ju de idiotiska val som hela tiden görs som skapar spänningen i boken. Särskilt Lisbeth Salander är i många avseenden en riktig fullblodsidiot. Samtidigt är hon förstås en mycket fascinerande anti-hjälte. Tyvärr påminner hon fortfarande ganska mycket om en viss parodi som jag hört på radio, ungefär såhär: "Lisbeth Salander slog upp sin PowerBook 2.75 med 750 MB hårdisk, dubbla operativsystem, höghastighetsmodem, inbyggd ficklampa etc. etc. och öppnade Wennerströms hårddisk. Bill fucking Gates, tänkte hon."


Det är verkligen omöjligt att sluta vända blad i den här boken innan varenda sida ligger i vänsterhanden. Jag måste nog tyvärr jämföra den med Twilight. Båda omöjliga att släppa och båda uppenbara konsumtionsvaror. Att läsa den här boken är ungefär som att äta en paj. Eller, kanske en bättre liknelse, en tallrik soppa. Man simmar omkring och suger in det lättflytande språket genom huden likt en amöba. Det låter kanske inte speciellt aptitligt, men jag gillar att få simma runt ibland. Stieg Larsson gör jobbet och jag behöver bara hänga på.

Inte ens när man läst sista ordet är spänningen slut. Boken har nämligen ett förhatligt öppet slut. Jag kan väl avslöja så mycket som att det är tur att det finns en uppföljare, annars hade jag nog inte vågat läsa, faktiskt. Inte för att jag hade kunnat sluta...

Den som älskar något annat

Varning för mardrömmar! Obehagligt är bara förnamnet på denna Karin Fossums åttonde roman om kommissarie Konrad Sejer, mannen som "kan krama vatten ur en sten" i förhörsrummet.

Paret Ris är ute och promenerar i Linde Skog och hittar en tioårig pojke som ligger död under ett träd. Han har utsatts för övergrepp och vid obduktionen hittas DNA från gärningsmannen, men vad hjälper det om man inte har någon misstänkt att jämföra med? Den man som sågs i närheten av platsen lyser med sin frånvaro. Utredningen går trögt och innan Sejer kommit till något genombrott i utredningen försvinner ytterligare en pojke.

Fossum använder sig varken av skottlossningar, hetsiga biljakter eller några andra uppenbara knep, men håller ändå spänningen på topp från början till slut. Man måste helt enkelt få reda på vad som hänt. Det är svårt att hitta något att anmärka på, men intrigen saknar den finess som finns i till exempel Tio små negerpojkar. Å andra sidan är den betydligt mer realistisk och det är därför man blir så rädd när man läser. Linde skog skulle kunna ligga i närheten av ditt kvarter.


För att avsluta detta alltför korta inlägg med ett kort omdöme: Skickligt. Komprimerat. Otäckt.

Den mörka ängeln

En man hittas död i källaren till Gotlands nya kongresshall dagen efter invigningsfesten. Dödsorsaken är enkel men att hitta en skyldig och ett motiv visar sig vara desto svårare. Särskilt som det bara på festen fanns 500 personer som nu blivit potentiella mördare och måste förhöras. Kriminalkommissarie Anders Knutas och hans team får något att sätta tänderna i.

Boken är skriven ur flera perspektiv. Vi får såklart följa Knutas polisarbete, men även journalisten Johan Berg och ett par mer eller mindre okända personer. Skiftningarna blir ett sätt att undvika långtråkighet, men de har också en stor nackdel, nämligen att läsaren får väsentligt mycket mer information än polisen och hela tiden måste vänta på att Knutas ska komma ikapp. För att ett sådant upplägg ska hålla krävs en psykologiskt sinnrik intrig som Mari Jungstedt inte direkt lyckas leverera. Mordhistorien är genomarbetad och trovärdig men hade antagligen lämpat sig bättre i en pusseldeckare.

Jungstedt kan sorteras in under Deckare -> Svensk -> Kvinna, tillsammans med Camilla Läckberg och Anna Jansson. Men hon har ändå något som utmärker henne från de övriga två, hon har något av en egen stil. Perspektiven och den ganska skickliga behandligen av bihandlingar gör att man förstår att det är hon som har skrivit. Trots detta hamnar boken oundvikligen i dussindeckarfacket. Språket är slarvigt och vissa ord upprepas ofta. På det hela taget känns det som att boken består av ett första eller andra utkast, det känns inte färdigt helt enkelt.

Den mörka ängeln är bra och lättläst sommardramatik och kräver inte särskilt mycket uppmärksamhet varken under eller efter läsning - kort sagt, ingen mardrömsvarning utfärdas. Trots den låga tankeverksamhet som krävs är spänningen tillräcklig för att hålla en kvar på Gotland och boken passar därför speciellt bra till semestern.