Web Analytics Bookbirds: Luftslottet som sprängdes

tisdag 19 januari 2010

Luftslottet som sprängdes

Så blev det dags att kasta sig över del tre i den omtalade milleniumserien. Jag har läst någonstans att Stieg Larsson faktiskt planerat att skriva en dekalogi, alltså en serie om tio böcker, om journalisten Mikael Blomkvist och datorhackern och antihjäten Lisbeth Salander. Klart man undrar vad de övriga böckerna skulle ha handlat om, men tja, alla goda ting är tre och det är bra att sluta i tid. Även om det är ofrivilligt.

Efter Flickan som lekte med elden var jag helt och hållet inställd på ett magplask. Den var helt enkelt så spännande (även om den kanske brast inom andra områden) att en uppföljare inte kunde bli något annat än en besvikelse. Men Luftslottet som sprängdes var faktiskt bättre än jag vågat hoppas, definitivt en läsvärd avslutning på serien. Flickan som lekte med elden är dock fortfarande ohotad som den mest spännande delen i serien.

Lisbeth Salander ligger på sjukhus efter att ha blivit skjuten i huvudet, men mirakulöst nog klarar hon sig. Nej, det är ingen spoiler, för det är lätt att tänka ut att det inte blir mycket till bok om Salander kolar vippen precis i början. Trots sin isolation försöker hon förbereda sig för rättegången som ska hållas mot henne och när hon, med hjälp av sin vän Kalle Jävla Blomkvist (Lisbeths smeknamn, inte mitt, men det passar fantastiskt bra) börjar dra i trådar snubblar de över en mystisk fristående del av Säkerhetspolisen som inte verkar dra sig för några åtgärder för att dölja vad det nu är de döljer... Produkten blir spion mot spion-arbete där bägge sidor kämpar för att ligga steget före.

Min moster läste boken precis före mig och hon irriterade sig på Larssons överdrivna användning av ordet 'mörka' samt att han alltid skriver både förnamn och efternamn på varje person hela tiden. Jag beslöt att kolla upp det och fann honom skyldig till efternamnsöveranvändningen. Ordet 'mörka' förekom också ett tiotal gånger (jag räknade, men tappade bort lappen där jag skrivit upp det) men jag tycker faktiskt att det var motiverat; i den här boken handlar det mycket om att mörka saker. Personligen reagerade jag mer på ordet 'urinera', som var med två gånger i början av boken men som sedan lyckligtvis försvann.

Och slutet, som råkade bli slutet på hela serien, är faktiskt helt okej. Man behöver inte hoppa över epilogen av rädsla för cliffhangers som aldrig kommer att redas upp. Det är lugnt. Läs på bara. Det enda du möjligen kan oroa dig för är separationsångest.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar