Web Analytics Bookbirds

torsdag 20 april 2017

Stjärtmes marsfavoriter

Illustrationen för mars månad favoriter uteblir! Istället delar jag med mig av tre bilder på den lummigaste innergården som jag hittade i Gävle i slutet av mars. Den är helt under glas, vilket bidrar till en gynnsam tropisk miljö för växter! På marknivå finns, förutom växter, bland annat en hälsocentral och en restaurang. På andra våningen finns uteplatser för lägenheter. Det är ett av mina nya favoritställen att drömma om när jag sitter på jobbet.

Andra favoriter från den här månaden:
* Trädgårdsbrunchen på Annas Kafé & Kök i Hedvigs trädgård

* Föreställningen The Book of Mormon

* Utställningen Årsrika

* Boken Girls will be girls av Emer O'Toole

* Filmen Varje gång jag ser dig (portugisisk originaltitel: Hoje eu quero voltar sozinho)

Några sparade länkar:
* Böcker jag dömer efter framsidan: Manliga böcker - Bokblomma
Jag tipsar om Linneas blogg lite då och då, för att jag tycker att den håller en hög kvalitet. I den här serien listar hon, som synes, böcker som hon dömer efter framsidan.

* Do we read too quickly? - Loony Literate
Om att läsa för att nå ett mål, inte för att det är kul. Jag känner igen den här stressen och får den lite då och då, men försöker avvänja mig tanken på att jag måste läsa ett visst antal romaner innan året är slut, för det är en onödig stressfaktor att ha i sitt liv.

* Lyssna: Henrik Berggren - "To my brother, Johnny" - Kulturbloggen
Musik som jag inte visste att jag saknade.

* Secrets for developing your photographic style - The private life of a girl

* Somewhere in between - Fire and joy
Fotografen och skribenten Nirrimi har vuxit upp och blivit en vacker och stark kvinna som inte skyr att visa sig sårbar. Hennes lillebror begick självmord förra hösten och förhållandet mellan hennes dåvarande pojkvän och henne har tagit slut. I det här inlägget skriver hon om allt det sorgliga och smärtsamma.

* 5 short films on love - Linn Wiberg
För att kärlek är allt.

onsdag 19 april 2017

Animal farm


Animal farm är skriven av George Orwell, och är i mycket stor utsträckning en allegori över ryska revolutionen. Djuren på en gård gör, efter en tids vanskötsel, uppror mot sin mänskliga ägare/regent och tar själva över gården (som då byter namn från Manor Farm till Animal Farm... eller från Ryssland till Sovjetunionen). Tänk så mycket bättre de ska få det när ingen längre ska göra vinst på deras arbete utan allt de producerar kan komma alla djur till gagn! Nu ska ingen få sko sig på någon annans bekostnad, alla ska betraktas som lika värda och få möjlighet till rekreation.

Redan någon av de första dagarna visar det sig dock att alla djur är jämlika, men vissa mer jämlika än andra; efter arbetsdagen är de äpplen som skördats borta. Grisarna förklarar att det finns livsnödvändiga substanser för just dem i äpplena och att de behöver dem för att kunna hjälpa till vid gården. Därefter går det utför i rask takt, och genom propaganda och så småningom med hjälp av våld driver snart grisarna gården med ett skräckherravälde långt värre än när bonden Manor hade ansvaret.

Den upplaga jag först fick från biblioteket visar sig vara en skolupplaga som har instuderingsfrågor till varje kapitel och ett förord där det i detalj förklaras vem i Animal farm som representerar vem i historien. Sedan tycker biblioteket att jag ska lämna tillbaka den och jag lånar en annan, utan frågor. Intressant är att observera skillnaden i upplevelse mellan de båda upplagorna. Den första är tveklöst mer intressant om man är intresserad av ryska revolutionen, men att ha versionen utan instuderingsfrågor förhöjer den skönlitterära upplevelsen. Jämfört med 1984 är den senare dock inte så väldigt mycket att hänga i julgranen.

Till syvende och sist har jag inte så mycket att säga om den här boken (som lästes i min fysiska (till skillnad från bookbirds-) bokcirkel, som verkar ha en faiblesse för dystopier), utan vill mest få möjlighet att publicera ovan bild på en sjukt ond gris.

måndag 17 april 2017

(M)ornitologen

Boken handlar om att:
Moas mamma hör av av sig, för första gången på kanske 14 år eller så. Moa, som alltså var två senast hon träffade sin mor, vill först inte ha någon kontakt. Sedan övertalas hon av bästa vännen Otto, vars mamma gått bort. De hittar på ett skolprojekt där Moa ska skåda fågel - fast det hon egentligen ska göra är att observera sin mamma. Därmed blir hon en (m)ornitolog.

Boken handlar också om att:
Gå i högstadiet, vara ihop med en cool kille för att det verkar cool, kanske eller kanske inte vara kär i sin kompis, ha en förälder/familj i största allmänhet.

Utmärkande för boken:
Moas från och till rätt skönt svarta humor, och hur fotnoter används som ett redskap för den.

Det här gillar jag mest:
* Moas faktiska familj (alltså den hon vuxit upp/bor med) och hur fin den är, och hur Thydell inte gör en stor grej av det. Att Moa lägger sin lillebror varje kväll, och oftast vet precis vad pappa kommer att säga. Beskrivningen av en shoppingtur där bonusmamma-Susanne blir irriterad på den bekant som verkar tycka att Susannes biologiska barn är mer intressant än Moa.
* Slutet (va?! Jag brukar ju aldrig gilla slutet)

Det här gillar jag minst:
Om det är något jag gillar minst så är det kanske att jag tycker att Moa beter sig lite underligt ibland, lite väl oförsiktigt, lite väl oetiskt. Orealistiskt eller långt från hur jag själv tänker mig att jag hade kunnat agera i liknande situation? Vet ej.

Försiktiga funderingar:
* Moas mamma heter Hedvig. Heter hon det för att Harry Potters uggla också gör det?
* (M)ornitologen är en bra ungdomsbok, men den är ingen ny I taket lyser stjärnorna direkt...


torsdag 30 mars 2017

The Minnow



Jag ska inte ljuga och inte säga att större delen av mitt val att låna hem The Minnow av Diana Sweeney berodde på omslaget, för det var det. På omslaget går det att se två barfota fötter i en väldig undervattensmiljö med sjögräs, snäckor och maneter, vilket är en stor del av bokens tema.

Vi får följa Tom, en 15-ish år ung tjej, som förlorade sina föräldrar och syster i en översvämning för ungefär ett år sedan och som nu bor tillsammans med sin bästa kompis Jonah i hans föräldrahem. Tom heter egentligen Holly, men har sedan länge kallats för Tom, som är Tomboy (pojkflicka på svenska) förkortat, och Bill, en slusk som hon tidigare bodde hos, blev förvånad när han upptäckte att hon var flicka. Historien mellan Tom och Bill är inte helt oproblematiskt och när läsaren träffar Tom första gången är hon redan gravid med the Minnow, som är hälften Bills.

Tom är en speciell flicka som kan prata med fiskar. Den enda familjemedlemmen hon har kvar är hennes mormor, som bor på ett äldreboende, men Tom kan också se och interagera med människor som har dött, som om de fortfarande vore vid liv. Ibland drömmer hon också och minns tillbaka, till hur det var innan översvämningen. Det är oklart när hon drömmer och när hon är vaken, för sekvenserna flyter in i varandra och båda känns lika tydliga,

En annan av anledningarna, det vill säga inte bara omslaget, till varför jag plockade upp den här utan att ha hört talas om vare sig titel eller författare förut, berodde på att jag det här året och tidigare år, har önskat att expandera mitt engelska vokabulär, eftersom jag på sista tiden insett att min kunskap i engelska är ganska ytlig, jag klarar av att läsa romaner men det är fortfarande ord för vanliga saker som jag inte förstår, som exempelvis vanliga fiskarter. Jag visste till exempel inte att "minnow" på engelska betyder "mört" på svenska förrän jag i slutet av boken slog upp ordet i ett lexikon. Detta att utbilda sig själv i engelska med hjälp av en roman, visade sig vara alldeles utmärkt att göra med The Minnow, för att Tom har en grej för ord och går jämt och bär på en ordlista.

Samtidigt som Tom försöker hantera sin situation och sorgen, försöker hon också gå vidare och fortsätta leva sitt liv. Det är inte lätt. Hon har skola, en liten mört på väg och så Bill, som en dag är försvunnen och efterlyst av polisen. Tom är bland den starkaste fiktiva karaktär jag vet. Trots att livet är svårt, är Tom omgiven av personer som älskar henne. Jonah är en hjälte. Tom har ett sätt att se på världen som är beundransvärd. Meg Rosoff beskriver historien om Tom som 'A tender, lyrical book about love, loss and starting over', vilket jag skriver under på. Det är en sorgsen och hoppfull roman, som är vackert skriven. När man väl kommit över viljan att ha allt logiskt, för det går inte när man är i Toms huvud, blir det lite som att flyta på vatten och låta vågorna ta en vart som helst.

torsdag 23 mars 2017

Girls will be girls - klä upp sig, klä ut sig och våga agera annorlunda

Ibland slår det mig att det inte är jag som borde läsa sådana här böcker om feminism och ojämlikhet i samhället, för jag är redan övertygad om att det existerar ett strukturellt problem i samhället när det gäller bl a könsskillnader och -tillhörighet. Egentligen är det inte främst jag som borde läsa den här boken, det är de som inte tror att problemen finns. Trots det läser jag, för jag tror att det ska hjälpa mig att bli en bättre människa. För att jag tror att, även om alla sådana här böcker hämtar information från Judith Butler, så har de allihop varsin vinkel som behöver synliggöras.


Emer O'Toole forskar inom teater, film och performancekonst, vilket märks på sättet hennes Girls will be girls är strukturerad. Inledningskapitlet har döpts till "Kameran rullar" och övriga kapitel går i samma linje och heter till exempel "Repetitioner", "Skådespel", "Utanför scenkostymen" och "Rollspel". Hon skriver personligt om uppväxten i ett katolskt Irland och det är både upplyftande och tragikomiskt. Det är uppfriskande att veta att också hon kämpade med att försöka passa in i den kvinnoroll hon blev tilldelad och att hon inte föddes feminist, utan levde fram till cirka nitton års ålder i ovisshet. Det är samtidigt även tragikomiskt att det ser ut som det gör, att det lilla hon fick lära sig under sexualundervisningen var att abort var dåligt och avhållsamhet bäst. Ett annat exempel är att en kvinna i en heterosexuell relation ägnar 30 procent mer tid åt hushållsarbete än mannen, trots att båda jobbar heltid, något som O'Toole fick uppleva redan under sin uppväxt när det var hon som städade undan när hennes mamma jobbade, medan hennes bröder bara satt och spelade tv-spel, för att de hade blivit fostrade till att göra så. Jag tänker på hur det är i min egna heterosexuella relation och känner en viss irritation till att det är jag som jämt är den som plockar undan och försöker ha det rent, medan en annan inte verkar bry sig nämnvärt om disk eller ens tvätt. Hur svårt ska det vara att komma ihåg en tvättid? Varför ska jag vara den som kommer ihåg när vi ska tvätta?

Jag tycker att det är intressant att hon använder sig av scenen som utgångspunkt, för det är verkligen en scen vi befinner oss på. Varje dag klär vi oss i en kostym, vare sig det är feminimt, maskulint eller androgynt, är det likväl en bild vi projicerar utåt. Vad O'Toole uppmanar oss till att göra är att gå emot strömmen, våga vara annorlunda, om än bara för en dag under Halloween och se hur andra tar emot dig. Är det inte konstigt att vissa klädesplagg, frisyrer och annan utstyrsel hör samman till ett visst kön? Hur skulle det se ut om en person med manliga drag gick ut i klänning? Han skulle antagligen bli hotad och trakasserad, för att han går emot normen för den gängse mannen. Likaså kan kvinnor idag bära byxor, men symbolen för "damernas toalett" är ändock en cirkel med en trekant - en människa med klänning.

Girls will be girls består till stora delar av O'Tooles egna erfarenheter av att vara kvinna och queer i ett samhälle där du förväntas se ut och bete dig på ett visst sätt så fort barnmorskan ropat "Det blev en flicka!" på BB. Förutom tidigare nämnda Judith Butler, hämtar O'Toole teorier från bland annat bell hooks, som har skrivit Ain't I a Woman? och varit en förgrundsgestalt för amerikanska feminister sedan 1990-talet. O'Toole diskuterar även Bourdieus habitus och diskuterar könsrollerna utifrån ett struktur-aktörskap, det vill säga vad i könsrollerna som beror på strukturen i samhället och vad som beror på aktören själv i fråga. Och om porrindustrin, det manliga ögat och kapitalismen. För en som saknar den akademiska världen, var det här som att gå på en lektion och känna att man har lärt sig något viktigt om världen som vi är med och skapar.

Jag ska inte bli särskilt långdragen i denna text, för ni borde själva läsa denna briljanta bok med detta viktiga ämne. Det jag kan säga är att, trots att boken består av knappt 300 sidor, så får O'Toole in mycket som är tankeväckande. Hur vi hanterar vårt språk, är bara en av saker jag inte nämnt än. Att vi har många ord som "mörk" och "svart" för synonymer för orden "dålig" och "hemsk" och "ljus" och "vit" för orden "bra" och "oskyldig". Hur vi använder vårt språk är också en handling vi kan ta för given, men som kan såra andra. Att relationer oftast beskrivs som hetero-, homo-, och bisexuella är en annan grej som är värt att tänka på, för det innebär att man erkänner att det bara finns två kön. När jag läste detta kände jag instinktivt att jag måste ändra mig och hitta andra vägar i mitt språkbruk. Kanske är det för att jag inte har läst tillräckligt mycket feministisk teori, att jag inte finner att jag "läst det förr", men det är mycket som jag tycker borde vara självklart för alla att veta.

Jag vet inte hur jag annars ska avrunda, annat än att råda er till att läsa Girls will be girls, om än endast för er egen skull.

Läs också: