Min mormor hälsar och säger förlåt

Fredrik Backman... han har typ en egen genre, va? Eller är det feelgood? Vuxensagor befolkade av karikatyrer med stråk av humor och antydningar till djup som liksom förblir grunda. Jag ska villigt erkänna att jag dömer de som nämner Backman som sin favoritförfattare som... lite basic i sin smak? Ni är välkomna att döma mig tillbaka för allt tveksamt jag själv läser.

Hur som helst ville jag rensa i bokhyllan och där stod Min mormor hälsar och säger förlåt. Det bär mig emot att lämna bort något jag inte läst, så bara att sätta igång och läsa då. Den här boken är nästan myndig vid det här laget så jag kommer att spoila friskt. 

Elsa bor i ett dårhus inrättat av hennes mormor, som arbetat som läkare i krigs- och krisdrabbade områden och tagit med sig diverse behövande/PTSD-drabbade tillbaka till huset. Alla verkar veta ungefär var de har varandra, utom Elsa som ändå ska föreställa en särbegåvad men störig unge som bott i huset hela sitt liv. Samtidigt verkar ingen ha förstått att mormorn äger huset. Det kan tilläggas att mormorn är en person helt utan spärrar (verkligen inte enbart på ett bra sätt).

När mormorn, som varit Elsas bästa vän och vapendragare, dör i cancer skickar hon ut Elsa på en skattjakt för att hon ska lära känna grannarna bättre. Skattjakten går ut på att lämna en massa brev där mormorn säger förlåt för lite allt möjligt, och ber dem ta hand om Elsa och skydda henne och huset mot ett yttre hot.


När jag börjar läsa är jag helt säker på att jag inte kommer att gilla det. En tuff start för vilken bok som helst. Det finns mycket som jag stör mig på hos Backman, bland annat att han skriver emfas med bindesstreck så det ser ut som att orden bokstaveras, s-å-h-ä-r, och att tvångsmässigt pepprar texten med pappaskämt även där de inte tillför något. Men kanske ännu mer detta att allas egenskaper dras till sin spets, tills de inte längre skulle kunna tillhöra en riktig människa längre, inte ens ett riktigt original. Kanske kan man beskriva en karaktär som tycker om kaffe utan att det vid varje tillfälle ska skojas om att han sitter och dricker termoskaffe medan han väntar på att kaffebryggaren ska bli klar? Eller att en annan är en fitnessbro utan att det ska joggas och stekas ägg var tionde sida?

Det finns dock, på samma sätt som hos Grimwalkers, en tydlig berättarglädje. Jag får känslan att Backman suttit vid sin dator med en tydlig känsla av att ha världens bästa jobb. Hos Backman uppfattar jag att det handlar om att vara rolig, och att försöka beröra i första hand, men också om språket och att hitta kreativa sätt att använda det. 

Slutprodukten är inte dålig, det är jättefint att Backman får jobba som författare och att folk hittar skratt och tröst i hans berättelser. Det är bara inte riktigt min grej.

Tillägg: jag sa det tydligen kortare och kanske bättre för sju år sen när jag läst En man som heter Ove: här.

Ingen början inget slut

Det är sommar. Det är stekhett, jag känner hur solen gassar från boksidorna fastän det är januari hos mig. Benjamin måste spendera lovet i skärgården, i en liten stuga på en campingplats långt från sin bästis, för att hans pappa ska jobba vid en utgrävning på en av öarna. Hans mamma är borta sedan några år, så det är bara Benjamin och hans pappa, men om hon hade levt hade de inte spenderat sommaren här, det är Benjamin säker på. 

Så dyker en hemlighetsfull kille i Benjamins ålder upp. Dragningskraften är stor till Tristan, kanske är det en tonårsförälskelse som pirrar till i magen? Det är något som är annorlunda med honom, som att han vore äldre än vad han är, eller från en annan tid. Det är mycket som är mystiskt med Tristan och Benjamin har många frågor. Varför tycker så många invånare illa om Tristan? Har han något med den utgrävda labyrinten att göra? Och vad är det hippie-grannarna letar efter egentligen?

Ellen Strömbergs ungdomsroman Ingen början inget slut fick mig att återvända till mina egna sommarlov, då allt var oändligt och möjligt, och påminner även om några av böckerna jag läste då. Det är en ganska trivsam berättelse, med inslag av magisk realism, spänning och faror som lurar i vassen. 

Jag såg samtalet mellan Ellen, Johan Ehn och Johanna Lundin på Bokmässan förra året och kommer naturligtvis inte ihåg ett dyft nu. Efter att ha följt Ellen både genom blogg och på Instagram under en lång tid var det roligt att få se henne i realtid och jag är glad över att till slut kunna bocka av Ellen Strömberg på min att läsa-lista, men eftersom jag inte blev riktigt tillfredsställd så måste jag nog läsa någon mer roman av henne.

Beach read

Emily Henrys första vuxenbok trillade äntligen in som e-boksreservation. Jag hade enorma förväntningar... Och känner mig ärligt talat inte särskilt imponerad?

Januarys liv har just ställts på ända: hennes pappa har dött, det har uppdagats att han hade ett hemligt förhållande vid sidan av det med Januarys mamma, som nu vägrar prata om något djupare än vädret. Till råga på allt har det visat sig att drömpojkvännen inte var intresserad av ett förhållande med någon som inte går runt och tindrar med ögonen 24/7. January har slutat tro på de lyckliga slut hon arbetar med att hitta på - hon är nämligen romanceförfattare.

I en akt av desperation flyttar hon in i huset vid Lake Michigan som hennes pappa köpt för att kunna hänga med sin älskarinna, och så visar det sig att den snygga killen hon trånande efter på college - Augustus Everett, nu kritikerrosad författare - bor i huset bredvid. Snart har de båda ingått en pakt om att under sommaren försöka skriva i varandras genre. Inklusive "förstudielektioner" - intervjua avhoppade sektmedlemmar i hans fall, gå på tivoli och drive in-bio i hennes.

Naturligtvis blir de snart förälskade, men är båda osäkra både på om de är bra nog och om den andra har för mycket commitment issues för att det alls ska vara någon idé.

När jag sträckläser, men liksom inte känner speciellt mycket, tror jag först att det bara är jag som är trött på romaceförfattare som skriver om romaceförfattare för att kunna försvara sin genre. Eller jag som bara inte gillar när karaktärerna dricker alkohol konstant (och sen kör bil). Men sen inser jag, och det här ligger väl både hos boken och hos mig, att jag helt enkelt inte gillar January något särskilt. Kanske för det enda vi har gemensamt är att vi delar favoritungdomsserie (Veronica Mars). Hur som helst köper jag det liksom inte, och en romcom, eller kanske en bok , generellt, som inte lyckas engagera läsaren att bry sig om hur det ska gå för karaktärerna, hur det ska sluta eller hur de ska komma till det slutet eller både och... känns liksom lite dödsdömd.

Jaha, det här blev ju inte en speciellt rolig text. Säkert finns det många som tycker om January och Gus och följer deras resa med stort engagemang. I så fall är det säkert en underhållande bok.

En sista lös fundering: känns inte Augustus/Gus som ett utslitet romcomhjältenamn? (The fault in our stars, 2012). Eller är det bara Henry som gillar den typen av hommage - manliga huvudpersonen i The love that split the world hette ju Beau Wilkes vilket tydligen är samma som en karaktär i Borta med vinden.

Andromeda


En ung kvinna praktiserar på ett välrenommerat bokförlag. En ärlig kommentar om en nyutgiven bok till rätt person leder henne till en anställning och nya arbetsuppgifter som ingen praktikant annars ens skulle få ta i med händerna. Det blir ett nära samarbete med den äldre chefredaktören Gunnar och hans utgivning under serien Andromeda. Han pratar om den nya tiden som styrs av kapitalismen och hur ingen längre tänker kvalitet framför kvantitet; böcker ska säljas, innehållet spelar mindre roll. Andromeda, som tidigare ansetts höglitterärt, är en av få instanser som håller kvar den gamla andan.

De andra som började tidigare än henne men som helt plötsligt står under henne ser på henne med avund, men under Gunnars vingar kan ingen röra henne. Det blir intimt men fortfarande på en vänskaplig nivå med en spänning; Gunnar är gift med en kvinna som verkar vara hans raka motsats. Både Gunnar och den unga kvinnan har gjort en klassresa. Kanske är det det han ser i henne, som han ser i sig själv, men deras relation definieras aldrig, inget sägs rakt ut mer än att han är chef och hon är hans anställda.

Årets första utlästa bok är en roman som lämnar mitt hjärta itu på flera plan. Det är en olycklig kärlekshistoria och Gunnars tankar är en sorglig insikt om samtiden, det drabbade mig verkligen. Ordet kvalitet får bli ett av ledstjärnorna det här året och förhoppningsvis framgent. Jag kände redan när jag sammanställde förra årets läsår att det jag saknade var substans. 

Therese Bohman har varit på min läslista sedan debuten 2010, men nu stod stjärnorna så att säga i linje. Jag hade åkt till mina hemtrakter över nyår för återhämtning och återträffar och med i bagaget fanns bland annat Andromeda, en tunn liten historia (men o så stor i sin litenhet) som jag hade fått av en vän i födelsedagspresent. Jag försökte dra ut på det, men liksom livet, tar böcker slut. Jag har tänkt på den sedan dess.

Skönheten i kaos

Seg.

Eller är det ett fall av avundsjuka? We hate it when our friends become successful? Inte för att jag känner Julia Ravanis, men för ett knappt tiotal år sedan rörde vi oss i överlappande cirklar.

Superfin kritik och jag undrar... har jag för mycket förkunskap eller för lite? Kan även en recensent tänka "det här är nog smart"?


Typisk mening ur boken:
"Mörk materia är en underskattad protagonist i universums historia: undflyende men påtaglig; mäktig men ödmjuk."

Bokstavstro

Önskade mig Johanna Larssons debutbok Bokstavstro i julklapp, fast jag ju inte fattar poesi.



Dikterna kretsar kring John Allen Chau, amerikansk missionär, och blandar en ganska rakt på sak redogörelse för hans historia (han försökte alltså missionera på en liten ö utanför Indien där det bor en isolerad ursprungsbefolkning, och dog på kuppen. Detta för inte jättemånga år sedan. Se t ex denna P3 Dokumentär) med funderingar, spekulationer kring varför han gav sig av på sitt uppdrag. Stämmer det ens att Bibeln uppmuntrar oss att göra alla folk till lärjungar, eller är det något som gått förlorat i översättningarna?

I ärlighetens namn är boken bitvis lite som en mellanstadieelevs faktatext om ett ämne (John Chau missionerar på Norra Sentinel), fast med fler radbrytningar och utan skiljetecken. Bitvis är den också en populärvetenskaplig text om bibelöversättning. Men som väl är finns det något mer. Jag upplever att tanken lyfter, att blandningen av dikttyper funkar helt enkelt. Bara en gång skaver det (vid en i mina ögon omotiverad anspelning på sexuellt våld).

Jag ser fram emot att ha den här tunna men innehållsrika lilla volym i min bokhylla och snart läsa den igen. Kanske blir den till och med en favorit.

Aska i munnen

Den tredje boken från Tranans Lilla prenumeration år 2024, Brenda Navarros Aska i munnen, är en arg bok. Den namnlösa berättaren har inte haft något enkelt liv; någon pappa har hon aldrig känt till, lillebror Diegos pappa gick oväntat bort efter bara några år. Mamma lämnade Mexiko för att försöka skapa ett nytt liv i Spanien. Kvar hos mormor och morfar blev berättaren, under många år var det hon som hade det huvudsakliga ansvaret för sin bror.

Så en dag kommer mamman faktiskt tillbaka för att hämta dem. Men livet i Spanien är inte heller lätt. Det är svårt att passa in, svårt att få jobb, Diego har det svårt i skolan. Svårt i livet. Såpass att han så småningom tar sitt eget liv. Berättaren själv har vid det här laget lämnat mamman och brorsan i Madrid till förmån för en tillvaro som städerska i Barcelona, men tvingas nu tillbaka. Tillbaka till sin uppväxt, tillbaka till Madrid och tillbaka till Mexico.

Visst finns ett politiskt budskap i Aska i munnen, visst beskrivs både de immigrerade mexikanernas status i Spanien och den osäkra tillvaron i Mexiko, visst kritiseras de spanska universitetstjejer som försöker hjälpa invandrarstäderskorna men egentligen mest skor sig på det hela. Däremot finns det ingen tydlig början och inget tydligt slut. Ingen direkt karaktärsutveckling för varken berätterskan, hennes bror eller hennes mamma. Det är en arg bok, det är en ledsen bok. Kanske är det en något osammanhängande bok, kanske beror det bara på att jag tenderar att ta så långa pauser i mitt fysiska bok-läsande att jag helt kommer av mig.

Slutomdömet blir något i stil med ångrar inte att jag läste, kommer antagligen inte att läsa igen.