Web Analytics Bookbirds

lördag 9 december 2017

Familjen Knyckertz och födelsedagskuppen




När man jobbar med barn på bibliotek som jag gör, slinker det ner en och annan barnbok i väskan och vissa stannar kvar även när de är återlämnade. Familjen Knyckertz och födelsedagskuppen är en sådan bok som det händer att jag ibland tänker på som en bra bok, trots att jag läste den i augusti.

Familjen Knyckertz består av ett gäng skurkar och deras hund Snuten. Alla i familjen tycker om att stjäla, även små saker som äpplen, men inte Ture. Han är familjens svarta får, för att han hellre följer regler och är en "snäll pojke". Det är snart Tures födelsedag och det enda han önskar i år är den stora polkagrisklubban i godisaffären Hollies Gottis-grotta, men den är svår att stjäla. Affären är nämligen larmad och förutom att komma på hur man ska komma in i affären på ett smidigt sätt, måste de övriga familjemedlemmarna även undvika att polismannen Paul Isman blir misstänkt.

Förhoppningsvis är Familjen Knyckertz och födelsedagskuppen den första i en lång serie roliga böcker om tjuvfamiljen. Anders Sparring har skrivit en underfundig bok som ackompanjeras av Per Gustavssons illustrationer. För den som uppskattar lek med ord. För den som som vill ha något roligt att läsa högt för någon, säg ett barn eller en annan vuxen.

onsdag 22 november 2017

Green Girl


Litteraturens existentiellt vilsna flickor. Jag läste om dem när jag var tonåring. Zebraflickan, Vingklippt ängel och min favorit av dem alla: Pappa Pralin. Då dövade de ångesten med receptbelagda antidepressiva tabletter och rakblad. De tog tillbaka kontrollen över sin kropp med självsvält och/eller hetsätning. När de skar sig rann det inte blod, utan glitter från deras ådror. Jag läste och oroade mig för om de överlevde, vad gör de nu? Nu är de vuxna och ute i den verkliga världen, men fortfarande minst lika vilsna och ledsna.

I Kate Zambrenos Green Girl föds huvdpersonen (bildligt) fram av en okänd jag-person och får namnet Ruth. Jag-berättaren kan uppskattningsvis vara författaren till verket, men kan också vara Ruth själv, som i ett försök att skapa sig ett nytt jag. Hon är amerikanska, men har flytt till London, kanske också det i ett försök att skapa ett nytt liv, där hon jobbar på Horrids och försöker sälja kändisparfymer åt "vällackerade kvinnor med fötterna instoppade i skinande svarta högklackade skor".

Ruth är ung, intensiv och vilsen, "inte riktigt där",  och ser hur alla andra spelar sina roller bättre än hon. Jag undrar vilken tid hon lever i. Alla hennes referenser kommer från en tid då filmerna var svartvita, Audrey Hepburn, Catherine Denevue, Jean Seberg, Mia Farrow etc. vilket jag tror bidrar till hennes alienation till den yttre världen. Hennes värld kretsar kring jobbet på Horrids (förövrigt en mycket rolig omskrivning av det verkliga Harrods (för visst måste det vara en omskrivning?) eftersom "horrid" på engelska, betyder "avskyvärd" på svenska) och hennes kompis Agnes som tycker att saker är BIS-arra och verkar leva ett till synes obekymrat liv. Kanhända att Ruth ligger med en och annan främling hon träffat på en bar, men blir uttråkad.

Hennes flyktiga beteende, förs också över till romanens narrativ som inte heller den har någon riktig struktur eller riktning. Om det är bra eller dåligt? Jag tycker att det är bra och hade kunnat läsa om Green Girl nästan omedelbart. Efter att ha läst Tunneln av Ernesto Sabato, som var väldigt rak på sak, fann jag behandlingen av språket i Zambrenos roman "befriande" (citat från en post-it-lapp jag skrivit till mig själv för att inte glömma) och syftar bland annat på skiftningarna av perspektiv, där berättelsen ibland är skriven ur tredje och ibland ur första person, och som därmed betonar Ruths ambivalens och/eller självinsikt.

Så här är det. Jag Älskar Ruth. Jag älskar hur hon ifrågasätter sig själv och hur hon skapar sig själv hela tiden; "Ibland berättar hon om sina handlingar inuti huvudet i tredje person. Gör det henne till författare eller kvinna?". Om jag kan känna igen mig i Ruth? Ja, det kan jag. I hennes vilsenhet och önskan om att vara någon annan någon annanstans och leva, istället för att vara distanserad i en värld och inte veta hur en ska bära sig åt för att leva ett normalt liv. Kanske är det därför mitt hjärta ömmar lite extra för Ruth, för ärligt talat kan Ruth uppfattas som en väldigt självupptagen bortskämd skitunge. Också.

onsdag 15 november 2017

Tunneln

Tunneln är konstnären Juan Pablo Castels redogörelse för mordet han gjorde på en kvinna.

När han på vernissage för bland annat sina egna tavlor, ser María Iribarne lägga märke till en detalj på en av hans målningar, blir han fascinerad av henne. Hon hinner försvinna innan han kommer fram till henne och därefter snurrar frågor runt i cirklar i hans huvud. Vem är hon? Känner hon samma som han? Vad skulle hända om han träffade henne igen, vad skulle de prata om?

Han blir som besatt och funderar på hur deras första möte ska bli, när han av en slump(?) träffar henne på gatan. Han försöker fånga henne, men hon glider undan. Hon är flyktig, svår för Castel att tolka och ju mer han misslyckas med att göra henne till sin, desto starkare växer hans svartsjuka.


Jag har hunnit läsa flera böcker sedan jag blev klar med Ernesto Sabatos Tunneln och jag har dessvärre hunnit byta och glömma känslor, men i min läsdagbok från den 25 oktober när jag var på sidan 83 hittar jag följande meningar:
"Febrig känsla. Juan Pablo påminner mig om en karaktär av Dostojevskij och Camus. Nånting i att bli besatt av en kvinna och tycka att livet är absurt."

Det är inte långsökt att jämföra med Camus, då författaren under en tid vistades i Paris och bekantades med existentialisterna, som menar att människans handlingar definierar människan. Mycket av deras tankar, Sartres absurditet från Äcklet, återfinns även i Tunneln. Sedan kopplingen med Dostojevskij: medan jag läste, kunde jag inte sätta fingret på vad det var som var Dostojevskijskt, men nu i efterhand tror jag att det är Juan Pablo Castels isolerade värld, som till slut bara kretsar kring María Iribarne. Hur objektiv han än försöker vara i sin berättelse, tar känslorna ofta över.

Omslaget pryds av ett bältdjur. Under hela läsningens gång ska jag fundera kopplingen mellan Juan Pablos berättelse och detta underliga djur som jag inte vet så mycket om. Efteråt kollar jag på internet, läser att det endast finns i Amerika och förekommer främst i Sydamerika, men det finns en art som finns i så gott som hela Syd- och Centralamerika och USAs södra delar. Jag tänker att det kanske är för att de lever ensamma, liksom Juan Pablo. Eller att de vid fara rullar ihop sig för att ingen fiende kan ta sig igenom deras hårdhudade pansar? Det är en gåta som jag inte har löst än, men är mycket nyfiken på.

Ernesto Sabatos debutroman från 1948 beskrivs på baksidetexten som kultförklarad, men anledningen till att jag otippat tog upp den här, var att jag läste i ett reportage i Karavan, att Mircea Cărtărescu, min favoritförfattare som jag ännu har oläst, inspireras mycket av Sabato. Och jag är glad över att jag tog upp den! Förutom poetiska och diffusa formuleringar som finns bland många av mina favoriter, är Anteckningar från källarhålet av Fjodor Dostojevskij, en av mina mest minnesvärda läsupplevelser och Tunneln gav mig ungefär samma känsla, vilket inte är dåligt. Det är något med att vara i en hjärna som anser sig själv vara rationell, men handlar tvärtemot och dessutom är oerhört självcentrerad, som lockar mig. (Men jag förstår också att om jag hade blivit utsatt för Juan Pablo idag, hade jag blivit livrädd och förmodligen polisanmält.)

En annan tanke som har väckts är hur det skulle vara att läsa samma berättelse men från ett kvinnligt perspektiv?

Summa summarum: Tunneln. För dig som känner dig vilsen existentiellt och som har en svaghet för starka känslor.

söndag 12 november 2017

The handmaid's tale

För ett par veckor sedan hade jag min bästa läsupplevelse hittills i år, i och med läsandet av Margaret Atwoods roman The handmaid's tale. Egentligen vill jag inte berätta mer än så. Jag misstänker nämligen att min fullständigt ickebefintliga förkunskap bidrog till att jag blev så tagen.

Atwood målar mästerligt upp den alternativa värld som jag alltså inte vill berätta något om. Detaljerna portioneras ut i precis lagom stora doser för att jag som läsare ska hänga med i vad som händer, utan att bli uttråkad av för många beskrivningar och detaljer, och samtidigt hinna undra och fundera över hur saker och ting fungerar och varför. Hur kunde vår värld bli till detta?

Jag är inte den enda som insett att det här är en mycket läsvärd bok. Till exempel har en svensk översättning (Tjänarinnans berättelse) funnits i bokhyllan hem-hemma så länge jag kan minnas - sannolikt sedan innan jag föddes då boken är utgiven 1985. Från 2012 finns en prisbelönt ljudboksversion med Claire Danes, och tidigare i år hade TV-serien (som tydligen anpassats lite för att bättre matcha det som hänt sedan 1985) premiär.

Så om du vill ha något smart, välskrivet och tänkvärt att läsa: läs den här.
Om du inte vill ha feelgood. Då får du ta något annat.

söndag 29 oktober 2017

Finna sig och Vegetarianen

Under det senaste halvåret har Agnes Lidbecks Finna sig och Han Kangs Vegetarianen synts och omnämnts ofta bland boktipsen. Deras gemensamma nämnare är att båda har en kvinnlig huvudkaraktär i traditionella könsroller, men när Lidbecks Anna accepterar sin roll i moderskapet, som älskaren och vårdare, gör istället Kangs Yeong-Hye motstånd med hjälp av sin vilja i en relativt stark traditionsstyrd kultur, vilket gör det intressant att ställa dessa bredvid varandra.


Finna sig är Agnes Lidbecks debutroman och titeln är tvetydig. I en mening innebär det att nöja sig med sin situation och i en annan mening handlar det om att hitta sig själv. Romanen inleder med en kursiverad text med akademisk ton som presenterar grundförutsättningen i "den sociala överenskommelsen" där kvinnan spelar tre roller, som vore det allmängiltigt och förutbestämt. "Hon ska vara mamma. Hon ska vara åtråvärd. Hon ska vara omhändertagande, hon ska vårda." Detta är också vad huvudkaraktären, Anna, ska gå igenom i romanens tre delar, den ena mer intressant för mig själv än de övriga två. Ville Anna ha barn eller var det bara något som hon gjorde för att hon skulle? Annas make arbetar mycket, medan Anna får huvudansvaret för barnet. Hennes kropp slutar vara hennes så fort hon blir gravid och fortsätter så tills barnet klarar sig själv. Samtidigt fortsätter vardagen sin sakta mak: mat ska lagas, smulor ska torkas bort.


Vegetarianen är även den uppdelad i tre delar, men istället för att följa huvudpersonen genom en allvetande berättare som i Finna sig, får vi följa kvinnan i tre stadier genom tre personer i hennes närhet: hennes make, svåger och syster. Hennes make hade i sitt liv alltid valt medelvägen och valde därför att gifta sig med Yeong-hye för att hon var en anspråkslös kvinna som inte ställde krav eller motsatte sig. Det var lättast så. Men när hon en dag bestämmer sig för att bli vegetarian på grund av en dröm hon hade, rämnar stabiliteten och ännu mer när hon helt slutar prata. Han anser att hon har blivit galen och skäms otroligt för att hennes val även går ut över hans anseende. Eftersom Yeong-hye är ihärdig, drar han in även hennes familj, som även de tycker att hon har förlorat förståndet. Men vem är hon egentligen? Vad är det hon känner? Är det någon som ställer den här frågan till henne?

Gemensamt för de båda huvudpersonerna är att de är begränsade. Anna i sin roll som den ansvarstagande, omhändertagande och älskande, av kärlek och av plikt. Yeong-hye i sitt förhållande till sin make och omgivning, av plikt. 

Det är frustrerande att läsa om kvinnor som förlorar sitt eget värde i förhållande till en annan person, vare sig det är en man eller ett barn. Tidigare har jag läst om det i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, där Ester Nilsson blir så kär i en man att hon blir besatt och bekräftelsesökande, och i Kristina Sandbergs trilogi om Maj, som porträtterar hemmafrun. Ingen av dessa var särskilt omtyckta av mig under läsning. Jag fann karaktärerna snarare irriterande, men de måste ha lämnat bestående intryck eftersom jag ständigt återkommer till dem. 

Den första delen i Finna sig, om modersrollen, tog mig med storm. Här är ett citat: "Mamman kan bli irriterad på mjölkfläckar och på dammråttor. Aldrig på barnen själva. Det går att tillrättavisa ett barn för att det tagit all plats i soffan men inte för att det tagit all plats i livet". De resterande delarna tar mig inte lika mycket med storm och jag förlorade intresset efter cirka andra halvan, kanske är det något med diskbänksrealismen som tråkar ut mig, men språket är vackert. Lidbecks blick är skarp och detaljerna för de små sakerna i vardagen kommer inte undan, samtidigt som den är mjuk och fri från fördomar. Saker är som de är.

Vegetarianen är en helt annan historia. Man kan se berättelsen om en historia om våld. Man kan dra paralleller till Charlotte Perkins Gilmans novell Den gula tapeten som följer en kvinnas mentala hälsa. Man kan se Yeong-hyes tystnad som resignation, men det går också att se den som ett uppror mot samhällets normer. Hennes omgivning försöker utöva sin makt över henne när hon går mot strömmen, för att den anser att hon har förlorat förståndet. Kvinnan, i det här fallet, ska tyglas. Genom att följa de andras blickar på Yeong-hye säger mer om de själva än vegetarianen själv. Det är genialiskt av Kang att inte låta sin huvudperson ha sin egen röst, ens i berättelsen om sig själv (förutom en försvinnande kort bit i första delen). Det inser jag nu. 

Både Finna sig och Vegetarianen är läsvärda romaner. Det händer att jag fortfarande tänker på dem. Jag tänker på strukturer, mönster och träd. Jag tänker på självuppoffrandet och människans egna värde. Och det torde väl säga något om romanernas avtryck i mig.