Hypnotisören


Årets första utlästa bok, var också den första deckaren som jag läste på länge! Jag var i ett avgrundsdjupt mörker med min läsning i slutet på förra året, då jag abrupt proklamerade att jag skulle sluta läsa. Min läsning är mycket bättre nu, tackar som frågar, och det är inte endast för att jag började året med Lars Kepler, som vid sin debut gav upphov till spekulationer till vem eller vilka som låg bakom pseudonymen. Nu när det är känt vilka som ligger bakom Lars Kepler, som efter Hypnotisören har hunnit ge ut sex böcker till i serien, undrar jag om det gör någon skillnad i min läsning huruvida det är ett mysterium kring en pseudonym eller inte. Det är tyvärr inget jag kan ta reda på, när det gäller Kepler, eller ska jag istället referera till författarparet Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril?

Det var faktiskt på grund av att Hypnotisören var den första romanen i en serie som jag har varit nyfiken på, som jag tog med mig den ner till Skåne över jul och nyår. Och att det var en deckare. Det finns något tryggt över deckargenren tycker jag. Visst kan handlingen vara blodig och/eller pulshöjande i stunden, men den dramaturgiska kurvan är oftast densamma hos de flesta deckarna. När jag plockar upp en deckare vet jag att inom dessa sidor kommer jag att få ett fall serverat och detta fall kommer efter mycket om och men att få en lösning, däri ligger det trygga. Sedan är det naturligtvis en massa saker som skiljer en bra deckare åt från en annan, precis som vilken roman som helst, och nog måste det vara svårt att skriva en deckare som sticker ut i mängden och dessutom göra det bra.

I Hypnotisören har en familj hittats brutalt mördad, pappan i ett omklädningsrum och resten av familjen i deras bostad. Bara pojken i familjen överlever. Det visar sig att det finns ännu en dotter vid liv och polisen får brått i att finna henne, för de tror att mördaren har försökt få bort hela familjen. Den som leder fallet är kriminalkommissarien Joona Linna, en korthuggen man som vet bäst. Han tror att pojken har sett mördaren, men han är för svag efter olyckan för att kunna förhöras. Till sin hjälp frågar Linna om läkaren Erik Maria Bark kan hypnotisera pojken för att få fram några svar och på så sätt skynda deras arbete. Erik Maria Bark har i sitt förflutna arbetat med hypnotisering, men en händelse fick honom att lova att sluta. Och att bryta löftet, visar det sig, gör inte saker lättare.

Bitvis var Hypnotisören svår att släppa, men annars kände jag mest att den var lite för lång för sitt eget bästa. Alla vändningar och olika perspektiv hit och dit, gjorde det svårt för mig att behålla fokus, men bidrog till att det inte var förutsägbart. Huvudpersonen Joona Linna kändes också som en typisk kommissarie som har den där omisskännliga fingertoppskänslan när han löser olika brott. Med det sagt, så är det inte helt otroligt att jag också kommer att läsa tvåan, som ligger i min bokhög och väntar!

Stjärtmes 2019

Att 2019 inte skulle bli det bokslukarår som jag hade tänkt mig det, kunde anas redan i februari när jag köpte mitt första stickmönster och slutligen gav mig hän för den besatthet jag tidigare bara hade på distans. Det var ett stort steg för mig att ta. Mina tidigare intressen har aldrig konkretiserats förut utan bara beundrats av mig på avstånd. Men 2019 gick jag all-in med stickningen och den tog mig så långt ifrån min bekvämlighetszon att jag är imponerad av mig själv. Jag anmälde mig och gick på stickhelg utan att känna någon! Jag gick själv på garnmarknad!

Den främsta orsaken till att jag började sticka var att jag inte längre kunde läsa. Allt jag läste bara försvann i ett töcken och jag behövde någonting att sysselsätta mig på pendlingen till och från jobbet. Nu förstår jag att min kropp försökte säga ifrån, att jag skulle sluta gå och lägga mig halv tolv fastän jag visste att jag skulle gå upp sex timmar senare.

Trots att jag inte mådde hundra procent mentalt och fysiskt, kommer jag nog ändå se 2019 som ett bra år. Jag gick på flera konserter (dodie, Florence Valentin, The Sounds+The Hives+Mando Diao och Lars Winnerbäck), reste utomlands och spenderade nog mer pengar på garn än vad jag gjort på böcker de senaste tio åren.

När jag listar de bästa böckerna jag läste, ser det ut som att jag läst mer än en OK-mängd böcker, men det är inte att jag inte läste bra böcker, utan mer att jag inte mindes vad jag hade läst eller kände något. Tröttheten vann. Summan av förra årets läsning är fler påbörjade men inte avslutade böcker, än de som blev utlästa.

De bästa böckerna jag läste, utan inbördes ordning:

  • Jag for ner till bror av Karin Smirnoff.
  • Den japanske älskaren av Isabell Allende. En bokcirkelbok, på samma gång magisk som tragisk.
  • Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Även denna en bok jag läste till bokcirkeln. Det är något vilsamt med de episka berättelserna som spänner över en längre tid, när man under en lång tid läst (eller i mitt fall försökt läsa) samtida poetisk prosa som mestadels består av fragment.
  • Home fire (på svenska Vår älskade) av Kamila Shamsie. En skakig inledning men ett starkt slut. När jag läste den här, insåg jag också att jag överskattat mina kunskaper i engelska :--) 
  • Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist. (!!!) Så rolig och intressant läsning. 
  • Tusen stjärnors ö av Emma Karinsdotter. :'( och mycket fin.
  • Saga-serien (1-9) av Brian K. Vaughan och Fiona Staples. Science fiction, kärlek, monster, krig mellan raser, rappa repliker och sex. Det behövs egentligen inte mer.
I somras reste jag i husbil med några i USA. Från Los Angeles till Baltimore via Seattle och en rad andra ställen. Verkligen. Livets. Resa. Jag läste sex böcker på tre veckor. Alla böcker har fått fyra-fem stjärnor av fem i betyg. Mitt läsflow liknade min första bokslukarålder, för så fort jag hade wi-fi laddade jag ner en ny bok via biblioteksappen och var otroligt glad över tekniken som lät mig läsa böcker jag inte hade med mig på resande fot. Jag blev också mer ödmjuk inför alla böcker som hajpas, de blir ju faktiskt uppmärksammade av en anledning och det kan inte vara för att de är dåliga. Nå. Dessa böcker läste jag:
  • Americanah av Chimamanda Ngozie Adichie. 
  • Allt jag fått lära mig av Tara Westover. 
  • The Kite runner av Khaled Hosseini. Den här läste jag inte som e-bok utan det var en som hade med sig denna på resan. Jag grät.
  • Flickorna av Emma Cline.
  • Tecken som föregår jordens undergång av Yuri Herrera. Den här boken hade jag med mig själv!  Att jag befann mig i samma land som romanen utspelade sig, lyfte den (och ovanstående) högre. Lite Murakami-vibbar.
  • Pow wow av Tommy Orange. Wow. 
År 2020 är året då jag: 
 - börjar med bullet journal och därmed återvänder till dagboksskrivandet! Jag har varit pepp på det här sedan november, då vi skulle beställa kalendrar till jobbet och jag valde två prickade anteckningsböcker. 
- tar hand om mig själv. Med goda vanor som att äta nyttigt och sova tillräckligt, samt är förberedd för att stressa mindre
- lär mig virka!!! och kanske steekar första gången? 
- återerövrar bloggandet? Idag var första gången på många månader som jag satte igång datorn med både skräck och förväntan. Jag var rädd för att den inte skulle fungera och att alla lösenord var raderade, men jag kom in. Och det gick ju bra. 

2020 har börjat bra. Ses snart. 
Surr. 

blåmesens 2019

2019, ännu ett lågvattenmärke i läsningsstatistiken. För att inte tala om bloggstatistiken; ett par halvfärdiga utkast har vi knappat ner, men i princip ingenting kom till publiceringsstadiet. Om det ändå skulle vara någon som kikar in här ibland: hej hej! Vi lever och har det bra, men det verkar som att bloggdöden kanske drabbat även oss.

Så vad hände då 2019 i ett blåmesperspektiv? Mja, bortsett från januari 2019 (hade läst mycket under julen och så rullade det bara på) samt sommarsemestern blev ytterst lite läst, och detta ytterst lilla var oftast till den där gamla goda fysiska bokcirkeln. Det finns dock även en baksida av myntet fysiska bokcirkeln; många böcker som jag verkligen vill läsa blir liggande på nattduksbordet för att de helt enkelt inte är prioritet just nu. (Ja, Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar och Matilda Gustavssons Klubben, jag tittar på er. Och alla er andra som ligger där och trängs på nattduksbordet eller instuvade i bokhyllan.)

Stjärtmes och jag försökte ta oss an en ny triologi för mesbokcirkel: Rachel Cusks kritikerrosade böcker Outline,  Transit och Kudos. Tyvärr föll vi på startlinjen genom att ingen av oss tyckte sig riktigt ha fått grepp om Outline, och att vi av någon anledning fick ställa in vår första bokdiskussion. Därmed rann det hela ut i sanden, för den här gången. Bättre lycka nästa gång.

På semestern läste jag bland annat om de 7 böckerna i Harry Potter-serien, då det 2019 var 20 år sedan den första boken publicerades i svensk översättning. Även detta gjordes ihop med fysiska bokcirkeln, som logiskt nog valde att läsa om serien på engelska. Detta visade sig oväntat kul då Rowling har en del ordlekar och liknande för sig som inte riktigt hänger med in i den svenska översättningen, även om jag tycker att denna ofta är relativt välgjord. (Exempel för dig som är HP-nörd: ordlekarna i Diagon Alley, Nocturn Alley och Grimmauld Place, till exempel. Och hur mycket bättre låter inte apparition och disapparition än den svenska varianten spöktransferans?)

Den enda ambition jag minns att jag hade inför 2019 var att skrota självhjälpslitteraturen. Det har jag också gjort, men i ärlighetens namn kan jag inte säga att det gjort varken till eller från. Jag har varken varit mer eller mindre nöjd med min tillvaro än jag brukar vara, och inte hittat några nya strategier för att lösa problem eller hantera upplevda tillkortakommanden (nuvarande: gå en kurs eller läs en bok, då ordnar sig säkert allt). Jag har därför på känn att de åter kommer att smyga sig in i läsningen under 2020. Om inte annat är de ju så lättlästa.

Okej, så 2019 i korthet:
 27 böcker lästes inalles, varav 15 på engelska. (Kommentar: borde läsa mer på svenska.)
De bästa:
  •  Jag for ner till bror och Vi for upp med mor av Karin Smirnoff. Precis som Stjärtmes skrev om den första boken har de något väldigt speciellt, man stannar liksom kvar i berättelsen när man läser och kanske även några dagar därefter. Ser fram emot den tredje och avslutande delen som släpps i år.
  • Aniara av Harry Martinson (som säsongsavslutning med fysiska bokcirkeln valde vi även att gå och se den nya svenska filmatiseringen på bio. Bra film om man vill bli knäckt.)
  •  Harry Potter-böckerna av J.K. Rowling. Se ovan. Minst lika bra som jag mindes dem från förra omläsningen.
  •  Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk, vilken intogs i form av Sveriges Radios radioföljetong (i appformat naturligtvis). Utmärkt inläsning och en mycket underhållande roman.
Bubblare:
  •  The Shining av Stephen King, som lästes för en alternativ fysisk bokcirkel som jag blivit bjuden till men hittills inte lyckats medverka i (ej heller med denna bok, träffen blev flyttad i sista minut). Jobbig bok att läsa för mig som är en riktig mes och helst ville hålla en hand för ögonen under läsningen, men om man bortser från att det är så oerhört obehagligt hela tiden, så skriver King bitvis riktigt, riktigt bra.
Jaha, klart slut då, vi ses kanske nästa år igen..?

blåmesens 2018

Jamen jag vet att vi är halvvägs igenom mars och att våren, med lite tur, snart kommer. Men på något sätt lyckades jag tydligen missa att ytterligare ett år på samma gång sniglat sig och svischat förbi. Det om tid. Nu några ord om vad jag läste 2018.

Som vanligt snittade jag ungefär två böcker i månaden - med föga förvånande toppar på sommaren och kring jul. Totalt läste jag 28 böcker, varav 9 på engelska och en på franska (hurra! Det var länge sedan. Synd att den inte var så bra bara). Även fortsättningsvis har jag min fysiska bokcirkel att tacka för att jag får något läst. Visst, jag är inte alltid nöjd med de böcker som väljs ut, men jag tar mig åtminstone tid.

Av de 28 böckerna var också så mycket som 7 stycken av populärvetenskaplig karaktär. Utan att gå närmare in på det konstaterar jag att de flesta av dessa skulle kunna sorteras in under självhjälp. Så även om jag föredrar målsättningar av typen "göra mer av x" snarare än "inte göra y" planerar jag nu att låta 2019 bli ett självhjälpsfritt år. Ärligt talat, vad tror jag att jag ska vinna på att läsa en massa böcker om att optimera mig själv? Är det inte mer givande att koppla av med en roman?

2018 års bästa bok blev, utan större konkurrens, Kazuo Ishiguros Never let me go (sci-fi när den är som bäst, och så mycket bättre än Återstoden av dagen!). 

Eftersom jag varit usel på att blogga kommer här ett axplock av övriga böcker, inklusive kort kommentar:
  • Norra latin (Sara Bergmark Elfgren): riktigt bra ungdomsskräckis. Det enda som fattas mig är någon sorts liten tveksamhet, något som får det att kännas som att det hela faktiskt hade kunnat hända på riktigt, även utan inverkan av magi.
  • Den vilda jakten på ett bättre jag (Carl Cederström och André Spicer): två killar testar självhjälpsmetoder. Jag lånade den i förhoppning om att bota mitt eget självhjälpsknarkande, men på något sätt missade den sitt eget mål och blev någon sorts skruvad reklam för hela självoptimeringskulturen istället. Något av en besvikelse.
  • Sommaren, syster (Jerker Virdborg): läskigt men bra om ett samtida eller möjligen något framtida Sverige i krig.
  • Beckomberga, ode till min familj (Sara Stridsberg): lämnade mig med en tom känsla av att jag inte fattar grejen med Stridsberg. Vad är egentligen grejern?
  • 4 3 2 1 (Paul Auster): bitvis helt briljant skildring av hur en ung amerikansk pojke växer upp under 1900-talets tidigare hälft. Intressant upplägg där vi i sann sliding doors-anda får följa med på fyra olika färder, bland annat beroende på vad som hände med pappans möbelvaruhus när pojken var liten.
  • Väggen (Pia Dellson)
  • Inuti huvudet är jag kul (Lisa Bjärbo): okej, jag erkänner att jag vid ett par tillfällen ville ta tag i Liv och ruska om henne och vråla "men öppna käften bara". Jag har förstått att det är en inte helt ovanlig reaktion. Men på det stora hela tyckte jag att det var en fin liten roman, med många sympatiska och väldigt levande karaktärer.
  • Goodnight Mister Tom (Michelle Magorian): en klassiker tillika favorit som jag läst och lyssnat på som ljudbok massvis av gånger, men alltid på svenska. Att nu läsa den på engelska gjorde att den på sätt och vis kändes ny. Till exempel har dialekterna inte alls varit lika tydliga för mig förut. På något underligtvis kändes boken också kortare än jag mindes den. Väldigt fin var den dock fortfarande.

Eftersom jag inte förde bok över filmer, och det inte finns något speciellt att säga om musikåret, är det därmed klart och slut från blåmesen! Förhoppningsvis dröjer det nu mindre än ett år till nästa inlägg...


Jag for ner till bror

Huvudpersonen Jana återvänder till sin barndoms by, Smalånger. Vi får inte veta varför hon lämnade, men inte heller varför hon kommer tillbaka, med tanke på allt som hände i Smalånger när hon växte upp (som vi får veta en bit i taget).

Det blir som det blir, när man återvänder antar jag, speciellt när platsen man kommer från inte är tillräckligt stor för anonymitet. Saker man glömt eller förträngt kommer tillbaka till en, på ett eller annat sätt. De som har stannat kvar, minns ännu de försvunna pusselbitarna och kan berätta.
Sakta men säkert läggs pusselbitarna på plats. Hemligheterna och hämnderna kommer upp till ytan. Det är svårt att veta vad som är sanning och vad som är lögn, men varför skulle man fortsätta ljuga om man står inför döden.

I byn finns Bror kvar, Janas tvillingbror som tacklar sina demoner med spriten som många andra. Där finns också John som målar minnen och som Jana har ett speciellt band till, men som också kan brusa upp när som helst och ta till våldet. En av pusselbitarna, som alltid dyker upp är Maria, men Jana vet inte var hon ska placera henne. Maria finns överallt, trots att hon är död.

Hur beskriver man Jag for ner till bror av Karin Smirnoff?
En gripande roman om att möta det man begravt. Om att vilja förstå hur det kunde bli som det blev. Missbruk, misshandel, sexuella övergrepp, incest. Det våldsamma och trasiga som lämnat spår. Jag har läst att Smalånger inte finns på riktigt. Men att Smirnoff ska ha använt sig av en by hennes mor var ifrån, någonstans utanför Umeå, och även försökt anamma språket där. Kanske låter det ihopträngt när man uttalar namnen som Smirnoff skriver, utan versaler och paus mellan förnamn och efternamn.

Texten i sig är speciell. Jag märkte det inte först förrän jag läste det i en artikel och sedan var det det enda jag såg. Smirnoff använder sig inte av några andra skiljetecken än punkt. Det ger väl en frihet till läsaren att själv bestämma rytm, antar jag. För mig satte det en lakonisk ton över det hela, när jag fick sätta dit frågetecknena efteråt, men det var inget som störde mig. Däremot har Smirnoff smugit in dialektala ord, ofta sådana som inte finns i ordlistor, vilket får mig att anta att min sörländska hjärna transkriberat dessa fel. En känsla av: otillhörighet och det är väl så det är.

Jag for ner till bror är ingen lätt läsning. Redan från första sidan har jag en molande värk som inte går över. Någonting i den höll mig kvar. Den är en av få böcker som jag på sistone har tagit med mig överallt. Och på sätt och vis är jag fortfarande där. i smalånger.


En sorts årssammanfattning (Stjärtmes 2018)


Sidorna i min anteckningsbok tog slut i augusti och på något vis slutade jag också bokföra min läsning därefter. Jag är dålig på att minnas detaljer, om jag inte har det dokumenterat någonstans, så de fyra sista månaderna av 2018 är därför inte mycket mer än ett suddigt flimmer, likt vyn från ett tåg som kör i 160 km/h. Egentligen är större delen av 2018 ett suddigt flimmer, men det är ett annat ämne :--)

Förra året insåg jag att det enda jag söker efter när jag tar upp en bok är att återuppleva samma känslostormar som när jag gick på högstadiet och läste Harry Potter till tre på morgonen. Det måste absolut inte vara fantasy, men jag vill gärna att en berättelse berör mig, eller liksom drabbar mig. Därför är det inte så konstigt att det är böcker som får mig att gråta, som stannar kvar i minnet längst.

Eftersom min bokföring är under all kritik, kommer här en liten lista på böcker som fick mig att gråta 2018, som på sätt och vis blir en årsbästa-lista, för jag rekommenderar alla.
  • Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman
  • Comedy queen av Jenny Jägerfeld
  • Leo av Katarina von Bredow
  • PAX-serien av Åsa Larsson och Ingela Korsell
  • Sankmark av Jhumpa Lahiri
  • Jag for ner till bror av Karin Smirnoff
I år har jag inga läslöften, men vill som alltid läsa brett och mångsidigt (i dubbel bemärkelse)

Saker jag ska försöka bli bättre på under 2019:
1. skriva ner det jag har läst
2. skriva om det jag har läst och vad jag tyckte

Ok. Detta inlägg tog mig en hel förmiddag och lite till att skriva. Jag antar att det beror på att några av mina hjärnceller som har legat i dvala alldeles för länge. Vi ses förhoppningsvis mer det här året (och inte bara när jag går in för att se om blåmesen har skrivit ett inlägg :-)) för någonstans måste jag ju samla tankarna.

Surr.

Vykort från Bokmässan





Bästa b,
vad fint det var att ses i torsdags kväll och att jag fick se hur ert bo ser ut (äntligen!).
Vi ses alldeles för sällan, men varje gång vi gör det, om än bara för en kort middag där du stått och lagat mat från David Batras kokbok och bjudit på en gudomligt god efterrätt, så blir jag otroligt blödig och är tacksam för att du finns. Att du bara är ett elektroniskt brev bort.

T och jag pratade länge efteråt om din äpplepaj och sås.

Jag kom hem igår kväll efter tre dagar av jäktande mellan seminarier och försök att hitta luckor i mitt späckade schema för att få tid till att träffa gamla kurskamrater. (inte konstigt att jag tappar bort stickningar och kort till hotellrummet kanske, men jag förstår inte hur jag gjorde det?) Jag har tänkt mycket på representation och privilegier, hur självklart det är för vissa att bara "starta ett förlag för att det är kul". Men jag tyckte mycket om att vara på en plats där böckerna, texterna och läsning stod i centrum, på ett sätt som de inte längre gör på bibliotek (som har blivit så mycket mer än bara böcker). Vi måste prata mer om läsningen. Vara läsambassadörer överallt.

Idag har jag av gammal ovana inte gjort någonting annat än att scrolla bort 100% av mitt mobilbatteri och drömt om projekt att påbörja, fastän jag egentligen borde ha fångat den ljusa dagen. Samtidigt har jag också stressat över att inte hinna läsa allt jag vill. Motsägelser är mitt andranamn.

Några minnesvärda ögonblick från Bokmässan:
  • när jag förväxlade Annika Lantz med T vid sista hotellfrukosten, trots att de inte alls är lika. Det såg jag ju sen när T kom ner från sitt rum
  • när vi sjöng We are the champions tillsammans på karaoken
  • när Sara Lövestam fick hela publiken att skrika ut olika grammatiska termer och fick mitt intresse för språk öka tusenfalt
  • när jag träffade S och G och prata om läget i våra liv och missade en massa (jobbrelaterat) viktiga föreläsningar
  • när jag fick böcker signerade av Sara Stridsberg och Jonas Hassen Khemiri
  • när jag köpte biljetter till dodie i februari
Nu ska jag lägga ifrån mig all elektronik och försöka läsa innan jag ska sova.
Skriv snart!

Surr,