Dagarnas skum

Boris Vian levde i Frankrike under första halvan av 1900-talet som ingenjör, författare, jazztrumpetare och visartist. Han dog under en förhandsvisning av filmen Jag skall spotta på era gravar, som var baserade på en av hans romaner. Vians Dagarnas skum (original titel: L'Ecume des jours) räknas bland hans mest kända verk.

Om inte Michel Gondry hade bestämt sig för att göra en filmatisering av sistnämnda titel ovan, skulle jag aldrig ha hittat den och då hade min värld varit en smula mindre magisk. Det är underligt, för när jag började läsa Dagarnas skum tänkte jag att den passade så väl med Michel Gondrys typiska fantasivärld. Michel Gondry, känd för att bland annat ha regisserat The Science of Sleep och Eternal Sunshine of the Spotless Mind, har visioner som är drömska och efemära. Hans kulisser är föränderliga. Gondry kan rasera dem i ett svep och bygga upp dem på nytt i en annan skepnad, vilket är en av anledningarna till varför jag inte är orolig över att just Dagarnas skum har hamnat i hans händer, även om jag ännu inte har sett Mood Indigo, som är filmens internationella titel. Det är nästan så att jag tror att Vian hade Gondry i åtanke när han skrev den, trots att det vore i det närmsta omöjligt, eller att Vian är en av Gondrys stora inspirationskällor.

Allting som i den här samtiden skulle ses som underligt, påhittat rentav, är en självklarhet i Dagarnas skum. Att mössen i köket tycker om "att dansa till det klingande ljudet av ljusstrålarna på kranarna" och att det går att göra drinkar genom att spela olika melodier på ett piano (så kallade pianococktails), är ingenting som ifrågasätts. Beskrivningarna är som stjärnfall, följande utdrag är ett om solen:

"Solen vecklade långsamt ut sina strålar och försökte sig med försiktighet på vågspelet att sända dem till ställen som den inte nådde direkt genom att kröka dem i rundade och hala vinklar, men stötte sig på mycket mörka föremål och drog snabbt tillbaka dem med en förgylld bläckfisks nervösa och knappa rörelse."

Dagarnas skum presenteras på baksidetexten som en "fascinerande liten surrealistisk berättelse" samt ettiketteras "tragisk kärleksroman" och "dråplig satir". Handlingen kretsar kring ett antal personer, först och främst Colin, vilken är en ung och rik ungkarl i Paris. I bilden ingår även Nicolas, som är Colins mästerkock, och Chick, Colins vän tillika stor beundrare av filosofen Jean-Sol Partre. Colin träffar Chloé på en bjudning, de blir kära och gifter sig. Allt är frid och fröjd, tills ett näckrosfrö slår rot i Chloés ena lunga och hon tvingas vara sängliggande, omringad av tusen sköndoftande blommor (på doktorns order), i hopp om att hon ska bli frisk.

Dagarnas skum är å ena sidan en roman om kärlek. Läsaren får se hur den planteras i näringsrik jord, gror och blommar ut, för att sedan eventuellt vissna. Chloés sjukdom påverkar inte bara personerna runt omkring henne, utan också miljön, när hon blir sämre och sämre. Lägenheten blir smalare och trängre, solens strålar vågar inte krypa lika långt in och allt blir bara mörkare och mörkare. Kocken Nicolas tvingas bli avskedad för att han åldras så mycket och för att han förändras från från att endast laga avancerade gourmet-rätter till enkel vardagsmat.

Å andra sidan har den en underliggande samhällskommentar undertecknad Vian och säkerligen dåtidens efterkrigs Frankrike, kring jobb, pengar och konsumtion. Colin är rik och har aldrig arbetat förr, emedan Chick föddes in i arbetarklassen. Chicks dyrkan av Jean-Sol Partre, som uppenbart är anknuten till den franske filosofen Jean-Paul Sartre, drabbar inte endast Colins förmögenhet, vilken han har fått låna en liten del av för att kunna köpa allt som Partre har rört vid, utan gör att Chick också försummar sitt förhållande med Alise. Colins rikedom sinar också på grund av Chloés sjukdom, eftersom han ständigt måste omge henne med blommor, och de är inte billiga. Därför blir han mer eller mindre tvungen att söka jobb, trots att han inte vill, han tycker att "[d]et sänker människan till maskinens nivå". Han Colin får bland annat ett jobb som går ut på att få gevär att växa genom att lägga sig över dem under natten, men hans resultat blir inte som det är tänkt. Ur deras respektive mynningar har en blomma vuxit fram.

Slutligen kommer vi till den punkt vi längtat efter och fasat inför. Eldar tänds. Bränder startas. Vi ställs under en exploderande himmel av fyrverkerier och det är vackert. Tragiskt, men vackert.

PS. Dagarnas skum har, innan Gondry, filmatiserats två gånger: 1968 med samma titel som boken, samt 2001 i japansk version med filmtiteln Chloé (Kuroe)

Hello Love

"Tänk om jag är skitbra på något speciellt men aldrig kommer på vad det är. Tänk om jag skulle bli en fantastisk saxofonist till exempel. Hur ska man kunna veta vad som är rätt? Tänk om jag aldrig kommer på det. Eller ännu värre: tänk om jag inte är lämpad för någonting alls."

Helena Olsson är trött. Trött på sitt dödstråkiga jobb, trött på jävla Gävle. Trött. Trött. Trött. Hon har fastnat i en nedåtgående spiral. Hennes pappa säger att det handlar om attityd, om hon bara hade på sig andra färger än svart skulle det kännas bättre. Hennes mamma föreslår kvällskurser som bara pensionärer går på. Någonting måste göras. Helenas kompis inleder alla brev till henne med "Hello Love". Hon bor i England och lever loppan. Snart är Helena 30 år och då kommer allt att vara försent för förändring. London. Hon bestämmer sig för att åka dit, flyttta ner allt hon har och fånga dagen, ja varför inte hela jävla universum. Helena är 21 år. Efter nyår smäller det.

"Man kan ju inte fara iväg och tro att man ska lämna allt och ha hjärtat kvar."

Jag sitter på ett tåg som tar mig hem. Jag är på väg därifrån. Utanför fönstret passerar det skånska landskapet som badar i eftermiddagssol. Mitt enda sällskap heter Helena Olsson. Det skiljer 29 år mellan oss, men vi är ungefär lika gamla. Det finns saker som inte ändrar sig med tiden. En gång var jag också trött på min barndomsstad. Det är jag nog fortfarande. Jag vet inte hur många brev jag har skrivit, hur mycket hat som jag varit tvungen att göra av mig, gällande den här staden. Jag skapade mig ett nytt hem för cirkus två år sedan, i en annan stad, med nya bekantskaper och om något år kommer även det här vara ett minne blott. Det är oundvikligt, sådant är vårt öde, för att parafrasera Robert Burns.

Väl inne i London upptäcker Helena att livet där inte är som hon hade tänkt sig. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan staketet. Det är en annan sorts ångest, det finns andra saker att vara orolig för. Det går inte att fly och tro att allt kommer att ordna sig. Men ibland måste man gå därifrån för att få perspektiv på sitt liv, se det från en annan vinkel, från ett annat fönster. Ibland råkar man bara vara i ett iskallt rum, i ett land där man får högre lön om man är blond, för att inse att ens hem, alltid varit rakt framför en.

Charlotta Cederlöf har skrivit en historia förlagd i ett åttiotal, om en vilsen själ som fastnat i ett träsk och inte kan komma loss. Men det hade kunnat handla om mig, om vilken tonåring/ungdom/människa som helst, för jag tror att de flesta av oss saknar orienteringskoordinater, en framtidsbild att realisera. Hello Love är rolig, den är som en odaterad ocensurerad dagbok och några av Helenas tankar går rakt in i hjärtat för att det är så pricksäkert. Det skiljer 29 år mellan oss, men Helena hade lika gärna kunnat leva här och nu.

Till skillnad från Helena har jag numera en platonisk kärlek till min tonårings förbannade stad av betong och kullerstenar. Gräset var grönare, mer fylld av liv och tillhörighet. Ibland är det så också, att man flyttar hem när man flyttar hemifrån. 

Biblioteks- och informationsvetenskap 180hp, Linnéuniversitetet

Det har blivit april och ansökningstider. Några av er funderar kanske på att välja biblioteks- och informationsvetenskap (b&i) på Linnéuniversitetet till hösten, men är fortfarande osäkra. Efter en snabb googling såg jag att de första träffarna hänvisade till skolans hemsida. Dessa är väldigt informativa, men objektiva och ger inte svar på allt. Eftersom jag nu är inne på sista terminen på mitt andra år, har jag snabbt skrivit ihop en liten guide, både om programmet och om att leva som student i Växjö. Jag hoppas det är en liten hjälp på traven! Förlåt på förhand om det är lite ostrukturerat.

Jag har delat upp guiden i följande delar: programmet, boende och studentliv.

PROGRAMMET
Uppbyggnad
De tre första terminerna läser man obligatoriska kurser. Under dessa måste man under en vecka ut på "praktik"/verksamhetsförlagd utbildning (VFU) per termin. Sedan får man två terminer där man får välja att läsa vilka kurser man vill, var man vill. Här har man chansen att breda ut sitt register (nischa sig) med att läsa någonting inom data, pedagogik eller annat som man tror arbetsgivarna letar efter. Man får också, om man vill, läsa utomlands!

Har man redan 60hp som man kan tillgodoräkna sig, kan man hoppa över de valbara terminerna och gå direkt till uppsatsterminen. Under mina tre första terminer fick jag intrycket av att utformningen inte är satt i sten utan det jag läste, skiljde sig ibland markant från det som de året innan mig hade läst, vilket kan vara bra (att de är för förändringar) och dåligt (att de inte riktigt vet vad de ska lära ut).

På institutionen säger man sig ha en "pedagogisk inriktning", något som de andra universitetetn med b&i inte verkar ha (här får någon gärna rätta mig om jag har fel). Vi har pedagogik I och II bland våra obligatoriska kurser, där vi lär oss hitta vår egen pedagogiska lärosyn och får hålla i en egen "lektion".

Nollning
Biblioteks- och informationsvetenskapsprogrammet på Linnéuniversitetet har ingen nollning. I början av varje hösttermin brukar tvåorna anordna en liten välkomstgrej för ettorna. När jag började så lekte vi några lekar utomhus. När det var min klass tur spelade vi brännboll. Det kan tyckas vara väldigt synd att vi inte har nollning, men det är också förståeligt, med tanke på att det tar lång tid att lära känna en klass och att vi bara har tre terminer som vi har som "en klass". I höstas var det en tjej som anslöt sig till en annan utbildnings nollning, så det går också.

Bokmässan i Göteborg
Varje år anordnar man en bussresa till och från bokmässan i Göteborg som man har möjlighet att vara med på! Dock får man inget rabatterat pris på entréavgiften om man väljer att följa med. Men det är ju alltid något, en utflykt. Dessutom får man ju en chans att lära känna sina klasskompisar eftersom resan tar cirka tre timmar.

VFU
För egen del har det varit väldigt lärorikt och viktigt att gå ut på VFU, även om det bara har varit 4-5 dagar åt gången och det enda man får är en snabb överblick på arbetsplatsen. Utan VFUn hade utbildningen varit helt teoretiskt, vilket ger en väldigt skev bild av hur det verkligen ser ut. Nu får man också möjlighet att se hur det är att vara på olika bibliotek, vilket kanske hjälper en att välja vad för sorts bibliotek man vill jobba på i framtiden.

Många väljer att ha sin VFU på bibliotek, antingen i sin hemstad (tillfälle att vara hemma en vecka) eller i Växjö. Jag har varit på folkbibliotek, universitetsbibliotek och skolbibliotek. Hittar man inte en VFU-plats/om man är lat, finns det platser på stadsbiblioteket i Växjö och universitetsbiblioteket som man kan vara på. Man måste inte vara på ett bibliotek, utan kan välja att vara på en med liknande struktur. En i min klass var på Designarkivet och katalogiserade böcker.

Lärarna
Många av lärarna som jag har haft hade kunnat vara bättre. De är inte så pedagogiska, kommunicerar inte sinsemellan vilket har skapat kaos, är inte så tydliga med sina uppgifter etc. Men det finns också bra lärare, så klart, som har varit till stor hjälp, speciellt under första terminen. Efter varje ifylld utvärderingsformulär önskar man att institutionen ska lyssna och förbättra. Det hålls förvisso programråd, någon gång per termin, där man får framföra sina åsikter, men jag vet inte jag.

Klassen
Det verkar som att jag har haft tur med att ha hamnat i en väldigt bra klass. Både de som går året över och under mig säger sig vara missnöjda med deras respektive klass. Man kan försöka se det från den ljusa sidan, att vilka man än hamnar med så finns det alltid människor som tycker om att läsa. Det är ju en tröst.

Arbeta extra som studentassistent
Universitetsbiblioteket anställer ett antal b&i-studenter som hjälper till på kvällen och helger, med bokuppsättning och receptionsfrågor. Man brukar kunna söka till detta i slutet av terminerna, när det är några som slutar/tar examen.

BOENDE
Är det första gången man flyttar hemifrån, eller första gången man är hemifrån en väldigt lång tid, kan det vara svårt till en början att veta hur man ordnar upp sitt liv. Man ska handla mat, plugga, städa, tvätta och därtill hinna med att plugga lite till. Det finns hur som haver inga direkta lösningar, tycker jag, för att var och en följer sin egen rytm. Men man ska för den delen inte ignorera hjälpsamma tips, som till exempel skapa en rutin, äta bra frukostar och liknande.

Campus
De flesta vill bo på campus. Där finns allt inom gångavstånd. Det är livligt och det är alltid någonting som är på gång. Dessutom behöver man inte gå så långt för att gå på föreläsningarna, till universitetsbiblioteket, gymmet, Ica eller Willys. På campus finns det också X antal restauranger, två uteställen och ett café. Att bo på campus är som att bo i en bubbla, eftersom allting är så nära är det sällan man orkar ta sig därifrån. Här finns allting som man kan tänka sig behöva. Det enda som kanske hade kunnat vara bättre är om Systembolaget fanns närmre till hands. Det finns tre busslinjer som man kan ta från Resecentrum, men de är inte så bra på att hålla tiden.

På campus kan man välja att bo i en vanlig lägenhet eller i studentkorridor. Det finns områden som är mer attraktiva än andra. Slottstaden tror jag har de nyaste lägenheterna och Idet, med husen som vi kallar "sockerbitarna"(på stallvägen med ojämna nummer) de äldsta. Hyran är väl också satt därefter.

Tillgängligheten
Det är väldigt svårt att få en studentlägenhet på campus om man inte har satt sig i bostadskön minst ett halvår innan man faktiskt ska flytta dit, speciellt inför höstterminen. Det är också svårt för utbytesstudenter är berättigade att få ett rum att bo i. I höstas var de tvungna att öppna ett akutboende, där man kunde sova för en summa pengar per natt.

Nu låter det som att det är omöjligt att få en bostad på campus, men det är det absolut inte. Jag känner några som fick tag på en egen lägenhet, trots att de inte hade så många poäng. Inför första terminen får dock man inte vara kräsen, men inte heller acceptera vad som helst till vilket pris som helst.

Utanför campus
Vill man bo utanför campus kan man leta på andra ställen utöver bostadsbolagen, exempelvis Blocket och Linnéstudenternas bostadsförmedling. Det som är bra med Växjö är att det inte är särskilt långt att cykla från till exempel Norr till campus, en halvtimme-fyrtiofem minuter max.

I två närliggande orter, Hovmantorp och Lessebo, får man rabatterad måndashyra till värdet för ett månadskort (fem zoner) i kollektivtrafiken. Mer information om att bo i Hovmantorp och Lessebo, finns här.

Linnéstudenterna har även en liten länksamling med länkar till bostadsbolag med studentboende.

STUDENTLIV
Studentföreningar 
De flesta program har studentföreningar kopplade till sig (utbildningsföreningar), som anordnar evenemang och nollningar för studenterna. B&i har det inte, men jag har inte tagit skada av det. Vad vet jag om det förresten, jag har ingen erfarenhet av hur det är att ha en.

Det finns även studentföreningar som är mer "intresseföreningar". Är man intresserad av att titta på film kan man gå med i Cinema Campus som visar film två gånger i veckan. Tycker man om att sjunga, kan man gå med i Brygghuskören. Spelar man ett instrument och vill vara med i en orkester kan man gå med i Isterbandet. Är man politiskt intresserad finns det föreningar för detta. Vill man ha ett eget program i studentradion får man göra det också. Etc. Etc. Möjligheterna är inte oändliga, men finns. Här finns samtliga föreningar och nationer samlade.

Är det någonting man saknar kan man alltid starta upp en egen förening.

Kultur & nöje
Palladium är ett trevligt ställe som visar film, anordnar konserter och poesievenemang ibland. Stora salen är som en gammal biosalong med balkonger och allt.

Uffes källare kan man också spana in. Där kan man gå och se på teater, fika, lyssna på musik, beroende på vad som är på agendan.

Stadsbiblioteket har på den senaste tiden haft författarkvällar med bland annat Nina Björk och Simon Gärdenfors. Sagostunder och bokcirklar anordnas också. På arabiska. På engelska. För män. För unga. För alla.

Gå ut
Det finns som sagt två studentpubar på campus, Sivans och Stallarna. Dessa har mycket tacksamma priser för studenter, både vad gäller entré och dryck och mat. Vill man söka sig mot innerstaden rekommenderar jag Kafé de Luxe vars källare förvandlas till ett fantastiskt dansgolv för alla sorters människor på kvällen. På dagen och framåt middag är Kafé de Luxe också ett bra tillhåll för förtäring av mat. Annars finns det ställen som Grace, som är mer utav en nattklubb, och Sports & Pauze där man kan ta en öl och hänga.


Okej, det är ungefär allt jag kommer på som kan vara av intresse. Har du fler frågor eller vet om tips jag har missat, kan du skriva i kommentarsfältet eller skicka iväg i ett mejl till bookbirds (a) hotmail.com.

(don't say good bye to me, describe the sky to me)

Jag bläddrade bakåt i min kalender häromdagen, för att se vad jag har gjort de senaste månaderna. Senaste gången du och jag hördes av (den sjuttonde januari) har jag befunnit mig på födelsedagskalas tre gånger, varit på 8 mars-festival i en källare, åkt pulka, kommit trea i en musikfrågetävling två gånger, sett 20+ stycken filmer, insett att det är okej om det inte finns någon mening med livet per se... &c.

Jag tänker alltid att det inte är för mitt liv som du kommer hit för att ta del av, utan för texterna om böckerna som jag läser, vilket är varför det har varit så tyst i det här hörnet av rymden. Här är åtminstone ett litet hej från mig, ett livstecken, en kram. Både blåmesen och jag har det bra.

Jag hoppas att du gör saker som förgyller ditt liv, om än bara litegrann, varje dag. Jag vill gärna veta vad som händer i ditt liv men vågar inte fråga. Jag vet inte om vi känner varandra så pass bra än. Hur som helst så ses vi snart igen, visst? Säkert.

Surr,
Stjärtmes

Över näktergalens golv

Hugg mig i ryggen bara, Lian Hearn. Vrid om kniven så att det gör ont ända in i benmärgen. Varför, varför i hela fridens namn lämnar du mig med ett galopperande hjärta?

Få böcker tar mig tillbaka till högstadiets gula korridorer och skratt i skolbiblioteket som den här, arkiverade under: böcker som jag inte har läst själv. Inte förrän nu. Jag minns att blåmesen läste den här när vi fortfarande var unga och naiva och gick i samma klass och att hon sedan läste följande böcker i samma serie. Jag minns att jag hade den här titeln på min att läsa-lista, så länge att den till slut föll bort och gav plats åt andra historier. Men här är den alltså, än en gång, återupplivad med hjälp av händerna på en bokcirkel. Februaris första utlästa roman.

Över näktergalens golv verkar vid första anblick vara en roman om samurajer, krigsherrar från olika klaner som slåss om makten. En pojke bland de gömda räddas av Otori Shigeru, när hans egen by bränns till grunden, och därmed även hans familj, av den mycket hatade Iida Sadamu. Otori Shigeru tar med honom hem och gör honom sedan till sin adoptivson. Det är också han som ger pojken namnet Takeo. Snart lär han sig vem han egentligen är och vilka krafter han har. Den här historien är full av intriger, klaner som vill erövra och män som aldrig skulle tveka att ta till svärdet, men den mest avskydda och förskräckliga av dem alla är Iida Sadamu, som blir Takeos måltavla så fort han får reda på vem det är. Iida är svåråtkomlig, han har låtit lägga ett golv i rummet intill hans sovrum som, varje gång någon kliver på det, ger ifrån sig en näktergals sång.

Snabbt förvandlas romanen dock till någonting annat. Det är kanske redan nu många namn att hålla reda på, men det är desto fler i romanen. Shigeru tvingas ingå giftermål med en flicka, Kaede, som har ett rykte om sig av att vara en förbannelse för män, eftersom alla som fallit för henne faller för döden. Utan att säga för mycket om förloppet och slutet, kan jag säga att fokus förflyttas från hämnd till vad som händer inuti hjärtats innersta kammare.

Det är inte sockersött, utan en blodig kamp utkämpas, inte bara utåt, också inuti Takeo pågår ett krig mellan olika alternativ, val som kommer att avgöra hela hans livsöde, men det är fler än han själv som har fått för sig att de kan styra hans öde och där är kniven, inte bara i min rygg, och jag vet inte vad jag ska göra av mig, vart jag ska lägga huvudet för att lugna ner mig.

Spänningen är hög i Lian Hearns debutroman som är första boken i serien om klanen Otori. Låt oss hoppas att det inte ska ta lika lång tid för mig att ta itu bok nummer två, som det gjorde för mig och bok nummer ett.