Twilight, igen, och ett nytt poddtips på temat

Inlägget ingen efterfrågat någonsin: det är mörkt, det regnar, det är en bra tid på året för snuttefiltsläsning. Så jag läser om Twilight (eller OK, jag läser bara om bok 2-4 i serien eftersom det är dem som ligger blott alltför lättillgängligt i min e-boksläsare). Igen. Patetiskt, jag vet... Men på ett sätt också skönt att det liksom fortfarande funkar, att det fortfarande är mysigt att läsa trots att jag läst dem så många gånger förut. Jaja, min hjärna krymper säkert för varje omläsning; jag bryr mig bara inte just nu.

Snuttefiltsläsningen triggades eventuellt av att jag påbörjat en ny Twilightpodd: Three books one plot. En podd där de två värdarna och en inbjuden gäst tillsammans läser tre böcker med samma handling (Twilight, Life and Death och Midnight Sun) kapitel för kapitel. Mycket trams utlovas, framför allt är det ofta hysteriskt knäppa detaljer som ändrats när Twilight (originalet) jämförs med Life and Death (samma bok, fast nästan alla karaktärer har bytt kön - huvudpersonerna heter nu Beau Swan och Edythe Cullen). Perfekt för en trött hjärna.

All fours

Så hade jag äntligen köat färdigt till vårens stora snackis, Miranda Julys klimakterieroman All fours. Jag var helt inställd på att jag inte skulle tycka om den, eftersom jag visste att huvudpersonen skulle go loco och lämna sin man och sitt barn för att istället inreda ett hotellrum och ligga runt, typ, och insåg under läsningens gång att det är mindre själva liggandet och mer otroheten och försummandet av föräldraskapet som jag har instinktivt svårt för. Otrohet är ju extremt osexigt? Eller är det bara jag?

När jag kommit förbi den puckeln (mässandes "kör vidare bara kör vidare bara" när hon börjar ens fundera på att avbryta sin planerade road trip och istället hänga i en håla en halvtimme hemifrån i två veckor - fast att jag redan vet att det kommer att hända) tycker jag ändå att det är rätt okej läsning. Okej, huvudpersonen är cringe när hon förälskar sig i en yngre muskulös man och hela hennes liv plötsligt handlar om honom. Möjligen en följd av att hon inte var så tillfreds i sitt liv pre urballning heller, vilket i sin tur möjligen då ska bero på klimakteriet. Men det är också lite... roligt? När hon helt plötsligt börjar träna flera gånger i veckan för att hon ska få snyggare rumpa till nåt hon ska posta på Instagram. Jag vill minnas att jag markerat ett gäng dråpligt roliga formuleringar boken igenom, men har visst hunnit återlämna den innan det här skrivs.

Det jag tycker allra mest om i den här boken är för övrigt huvudpersonens kompis Jordi och deras nästintill gränslösa vänskap. Inget är hemligt, allt är tillåtet och Jordi har en så underbar balans mellan att acceptera huvudpersonens nycker och infall och samtidigt försöka varsamt guida henne och se till att hon inte river upp hela sin tillvaro utan att först ha tänkt igenom det hela. Jag vill vara någons Jordi. Och ha en Jordi själv.

Utöver det gör väl boken det den i någon mån syftar till: väcker en tidigare vag skräck för klimakteriet till liv och amplifierar den rejält. Tänk om jag också en dag kommer att vakna upp och ha blivit en knäpp tant som lägger upp videos där jag dansar i trosor på nätet? Kanske inte. Kanske har jag ett lugnare grundtillstånd och kommer därför inte att spåra ur lika fullständigt? Oavsett vad som händer, kommer det ju att hända mig med.

Jag ger All fours en stark trea. Glad att jag läst, även om det kanske varit värt att betala för att läsa den redan när alla fortfarande pratade om den. 

Songs for other people's weddings

Jag har dragit mig för att skriva om den här boken, som är ett samarbetsprojekt mellan den amerikanska författaren David Levithan och den svenska singer-songwritern Jens Lekman. Eftersom jag gillar båda, kanske framförallt den senare, såg så mycket fram emot släppet av boken och den relaterade skivan... och sen tyckte att båda var typ "helt okej". Jag ville så gärna att det skulle vara så bra!

J, en fiktiv artist löst baserad på Jens Lekman, sjunger på bröllop. För att få in pengar, men också på grund av någon sorts ömhet gentemot sina medmänniskor. I denna bok får vi hänga med på 11 olika bröllop, samtidigt som vi får följa Js eget vemodiga kärleksliv. Till varje bröllop finns minst en låt som man kan lyssna på om man scannar en QR-kod i början av boken. Dessa är: också helt okej. Vissa av dem återfinns också på skivan Songs for other people's weddings, som dock innehåller en massa spår som inte framförs i boken utan mer beskriver bokens handling.

Romanens text flyter bra, men berättelsen är lite spretig. Den röda tråden är relationen mellan J och flickvännen V, och den når inte riktigt hela vägen in för mig. Sen känns det också lite konstigt med en bok som till stor del utspelar sig i Sverige men är på engelska - men det är ju likadant med Jens Lekmans låtar.

Egentligen kan man nog skippa den här boken och bara lyssna på den (enligt mig) bästa, episka låten Wedding in Leipzig. Jag önskar att boken var mer som den. Å andra sidan önskar jag mig någon att prata om boken med: vilka kapitel kan ha börjat som text, och vilka kan ha börjat som låt? Vilka scener tror vi att Jens har snott från verkligheten och vilka är ren fiktion? Vilket bröllop hade du valt om du var tvungen att gifta dig med boken som förlaga? Och vilka av relationerna i boken träffar dig hårdast?

Möjligen en bokcirkelbok, således. Min egen sådan är dock vilande för tillfället. 

Jag är ledsen, David och Jens, jag ville att det här skulle vara årets läsupplevelse. Kanske kan Jens Lekman åka på skrivhelg med Annika Norlin och utforska sitt eget eventuella författarskap? Jag vill så gärna tro att Lekman precis som Norlin skulle kunna använda samma lysande kreativitet som i musiken för att skriva briljant prosa.

The wedding people

Phoebe är deprimerad (hennes man stack med hennes enda kompis, hennes jobb är sådär, hennes katt dog just) och åker till ett flådigt hotell för att ta sitt liv. Naturligtvis råkar ett sexdagarsbröllop just ha påbörjats på nämnda hotell, och självklart råkar Phoebe hamna i hissen med den blivande bruden, och självklart blir det inget självmord utan oväntad vänskap och bröllopsfest istället.

Vänta, sa jag bröllopsfest? Jag menade klyschfest. Nästan 600 (digitala) sidor fyllda upp och ned med klokskaper i stil med

"/.../ she spent the last few years overwhelmed by the things she could not do /.../. It's time, she knows, to imagine the things she can do." eller

"She can feel herself wanting to hide things /.../ because total honesty is terrifying."

Är det bara jag (som är för gammal, som läst detta förut, som borde inse någon gång att jag inte kommer att gilla det som trendar på BookTook) eller är alltihop bara banalt, förutsägbart och ooriginellt?

Det finns en del intressanta element, typ den ganska osköna bruden Lila och hennes ganska obefintliga karaktärsutveckling. En del av bifigurerna är också spännande, men ges liksom för mycket utrymme för att vara bifigurer.

Men nä, usch, läs nåt annat.

The wedding people (Bröllopsgästerna i svensk översättning) är skriven av Alison Espach, som tydligen är 40+ och professor i engelska.

En magisk man

Denna bok faller, kanske inte oväntat med tanke på omslagsbilden, under kategorin NSFW, alltså not safe for work. Antagligen inte safe för kollektivtrafiken heller, åtminstone inte om du är av det pryda och/eller lättgenerade slaget. Stjärtmes och jag messade såhär om Miranda Julys All fours häromdagen:

Kanske är det istället denna bok, Maria Maunsbachs En magisk man, som är 50 shades för kulturtanter? Vi följer relationen mellan en till en början namnlös berättare och hennes magiska man, flyttgubben tillika den tidigare thaiboxaren Mikael, mannen med lår så extraordinära att de omnämns över 100 gånger på 400 sidor, från dess början till dess oundvikliga slut. Relationen är minst sagt fysisk och det är svårt att komma ifrån att jag bitvis faktiskt tycker romanen går över gränsen och blir äcklig. Fattar inte poängen med att läsa alla de här sexfantasierna, varför skulle det vara intressant för mig? Jag överväger till och med att ge upp.

Men mot slutet av boken, sista femtedelen kanske, så händer ändå något. Kanske särskilt när vi plötsligt får Mikaels perspektiv och den tidigare namnlösa hon får ett namn och en utsida. Jag ser plötsligt relationen som mejslats ut med sådan omsorg. Försöker alltså Maunsbach skildra en relation genom att beskriva det sexuella umgänget? Som en motpol mot allt meningslöst sex som inte driver handling? Måste det vara så onödigt explicit, äckligt och långrandigt.

Jag har inte läst Maunsbach tidigare och lägger raskt märke till att hon skriver som någon ur sin (min) generation vilket känns... hemtamt och oväntat på samma gång. Jag förväntar mig liksom inte att i en bok som recenseras i de stora dagstidningarna få läsa att en av huvudpersonerna "dör för" en viss sorts korv. Bitvis är hon också rolig, när hon till exempel väljer att beskriva en person som en rälig aladåb eller en genmanipulerad tomat. Och ibland så väldigt relaterbar, som när hon berättar om Mikaels ex att "hon var dansare (jävla as)".

 

Här kommer ett par liknelser, en visdom och ett typexempel på hur Maunsbachs prosa kan se ut:

"Begäret var mycket likt en puttrande kola, en långsamt tjocknande knäcksmet - söt, het, seg och oemotståndlig."

"Det är bara lyckliga familjer som döper sitt husdjur efter en köttprodukt."

Nuckan

Ett tiotal korta texter om ofrivilligt singelskap, av Malin Lindroth. Lindroth funderar över den äldre ogifta kvinnans status i samhället och, förvånansvärt befriat från bitterhet, över de 15 "förbindelser" hon avverkat i vuxen ålder utan att det blev något.

Boken låg i e-bibblans kategori "Böcker du kan läsa på en dag" och det visade sig stämma bra, till skillnad från Peter Handkes A sorrow beyond dreams från samma kategori som jag kämpade med i veckor.

Ett citat ur en av texterna: "Inte blev det bättre av att så många av de män som vevade på om vår "arbetsrelation" inte alltid kände av gränsen mellan sex och korrekturläsning." Yikes.

Härverk

Rörig bok med mörk humor som kan läsas i en sittning, om Hedda som är i 25-årsåldern och har ett stökigt liv. Är det för att hennes pappa haft ett så konstigt förhållande till pengar? Eller har både han och hon någon sorts psykisk diagnos? Bipolaritet?

Vi kastas mellan hennes nuvarande tillvaro som till stor del kretsar kring en hopplös masteruppsats som hon hållit på med i fyra(!) år och som hon verkar helt oförmögen att göra något av, samt det faktum att hon just blivit gravid, och hennes barndom. De fyra åren med uppsatsen, och övriga år tillhörande vuxenlivet, får vi tyvärr inte veta så mycket om.

Det här var inte direkt någon favorit, men heller absolut inte dåligt.