Bookbirds läser: Spådomen (Agneta Pleijel #1)

Det var mer än 6 år sedan vi hade vår senaste bokcirkel. Då hade vi läst sista boken i trilogin om Maj av Kristina Sandberg (och skulle börja läsa Knausgårds årstids-serie, men den första boken var visst för tråkig, så det rann ut i sanden). Nu, en pandemi och två fågelungar senare, är livet lite annorlunda och till vissa delar fortfarande lik. Vi har tyvärr lika långt till varandra, så denna bokcirkel fortsätter att vara digital. Med pandemin har vi blivit mer bekväma att ses online, med både röst och bild, vilket är roligt, men sammanfattningarna tar längre tid att skriva.

Det började med en fråga från blåmesen om jag hade läst Agneta Pleijel. Hennes senaste, Sniglar och snö, har varit omtalad, men jag hade trots det inte läst något av henne och visste faktiskt väldigt lite om henne som person. Eftersom Sniglar och snö ingår i en svit med romaner med självbiografiska inslag, bestämde vi oss för att börja med den första, Spådomen.  

blåmesen hade till denna träff läst boken två gånger och hade förberett med noggranna anteckningar, medan jag endast hade läst den en gång och då i intensiva sjok men med långa mellanrum och inga anteckningar. Våra olika angreppssätt påminde mig om våra pluggstrategier på högstadiet :-) 

Första gången hon läste boken tyckte hon att början var trög, tog lång tid och tyckte att berättaren hade en gnällig ton, medan jag älskade språket och lade inte riktigt händelserna på minnet. Jag ville bara ha mer.

Spådomen handlar om Agneta Pleijels barndom och vuxenblivande, under 1940- och 60-talet. Hon skrev den för att hon ville sätta ord på någonting hon inte förstod när hon var yngre, hennes föräldrars relation och kärleken, eller kanske snarare: saknaden av den.

"Men om de inte hade träffats skulle jag inte ha funnits. Kanske något annat barn, men alltså inte jag. Den tanken fick jag då och då när jag var barn och den var skrämmande." (s. 63)

Pleijel skriver både ur ett första person singular- och tredje person singular-perspektiv, eftersom hon skriver om en tid som är så långt ifrån henne idag att det inte längre är hon. Romanen har därför också undertiteln En flickas memoarer. Det uppstår en del förvirring, när hon gör det sömlöst för det kan ske i ett och samma stycke och extra förvirrande för att det finns mer än en kvinnlig karaktär.

Det var en annan tid då. Pleijel skriver mycket om hur det var att vara av det kvinnliga könet och hur det var att bli en kvinna. Hon minns ilskan från hennes mamma när hon berättade att hon hade fått mens. Kanske berodde ilskan från mamman på att hon påmindes om sitt eget åldrande, eller kanske berodde det på avundsjuka. Också när Pleijel hade fått bröst och behövde en behå var mammans blick avlägsen, knappt närvarande, så hon fick skramla ihop sina egna fickpengar för att köpa sin första. 

Det var svårt att vara i närheten av mamman ibland, åtminstone tyckte Pleijel det, som att de inte riktigt klickade med varandra. Mamman var musikalisk och Pleijel var tondöv. Och samtidigt var mamman sjuk, men det var det ingen som hade talat om för henne.
"Mamma, det är hisnande att vara med henne. Blänk och glitter och rinnande vatten. Hos mamma finns mättnad och lättnad. Så var det också. /.../ Och plötsligt kan allt slå om. Mamma blir en mörk skog, mamma blir en vulkan. Då gungar marken under fötterna" (s. 29).

Mensen och sexualiteten var något man skulle hålla tyst om. Det var ingen som sade att det var så, hon bara visste. I Husmoderns läkarbok hittade hon illustrationer på könsorgan. Hon får mens och ser det som en sjukdom som hon själv har orsakat. Det måste vara för att hon har gnidit på kulan mellan benen och nu skäms hon. Föräldrarna kommer säkert skratta åt det bakom hennes rygg.

Vi funderar på om Pleijel hade en tuff uppväxt. Med en pappa som professor var de tvungna att flytta ofta, inte bara inom Sverige utan också några gånger till USA. Hon bytte klass sex gånger på lika många år och hade därför inte många långvariga relationer till sina jämnåriga, alltid van vid att vara den som kom utanför. Och en missnöjd mamma med humörsvängningar. Ju längre in i boken vi kommer, desto mer inser vi (och kanske Pleijel med åren) att det inte var så bra mellan föräldrarna. 

En del saker har hon fått veta genom att läsa breven som har lämnats kvar. Jag tänker på dagens digitala korrespondens, hur mycket eller lite av den som kommer att leva vidare, när alla inkorgar blir fulla och man måste antingen tömma, köpa mer minne eller helt enkelt skapa en ny. Hur många orkar spara ner mailen på en hårddisk? Vad kommer att hända med våra ord? Som om vi i denna Mari Kondo-era skulle spara fysiska brev...

Och så har vi spådomen med stort S, som romanen förmodligen är namngiven efter. I boken förekommer en spådom och det var en som Agnetas faster Ricki fick berättad för sig om. Den förutspådde att Ricki "skulle företa en resa på egen hand och förälska sig i en mörk man. Hon skulle skiljas från honom men han skulle höra av sig. Hon skulle gifta sig med honom och få två söner" (s. 77). Hon hängde upp sig otroligt mycket på denna spådom, som ju egentligen inte var hennes. Kanske för att hennes eget liv var så tomt på kärlek? Å andra sidan verkar Ricki ha spelat en stor roll i hennes liv och på ett sätt börjar och slutar Spådomen med just Ricki.

Texten är fragmentarisk. Det är onekligen ett minnesverk. På ena sidan är hon elva, på andra sidan nio. Utan några årtal att förhålla sig till förlorar åtminstone jag mig orienteringsmässigt, men det vägs upp av språket. Nu när jag har bläddrat i den för att skriva den här texten, känner jag att det finns så mycket mer att diskutera och skriva om. Exempelvis: hur det är att vara tillräckligt gammal för att förstå vad vissa vuxna undanhåller från andra, men inte varför. 

Och något som vi bara hann nudda vid i slutet av vår diskussion: Hur väl lär man känna ett författarskap egentligen, om man börjar med det självbiografiska?


2 kommentarer:

  1. Här kommer ett sidospår: Åh jag hade en period för 5+ år sedan när jag skrev av och sparade SMS som jag fått och inte ville tappa bort! Har fortfarande wordfilen på min dator och den innehåller en del som jag faktiskt är glad att kunna läsa igen trots att telefonen som fick dem sedan länge gått i graven. Även om det känns lite creepy/navelskådande att ha sparat dem. Undrar vad jag missat sedan jag slutade med denna (o)vana.

    Men så är det ju begränsad livslängd även på sånt som är digitalt, även om man faktiskt brytt sig om att spara ner något. Filformat som byts, hårdvara som uppdateras. Insåg häromdagen att jag inte ens vet om vi har någon läsare kvar som jag kan kolla på mina gamla VMars-dvd:er i.

    Kort sagt kluven. Gillar att spara på saker men mycket av det jag sparar är ju sånt som jag tänker att ingen annan ska läsa?

    SvaraRadera
  2. Och här kommer min kommentar till hela boken efter första läsningen, i form av ett citat "Jag minns att klänningen kliade. Allt annat är utsuddat." (s190 i e-bok på telefon)
    Tur att jag gillade den bättre andra gången.

    SvaraRadera