Web Analytics Bookbirds: april 2011

fredag 22 april 2011

(...)



Mitten av april, 2011: Har försökt ertappa mig själv med att läsa tyst, för att höra vad det är för röst mitt huvud har. Har den liksom min, för andra, hörbara stämma skorrande R? (Förmodligen inte?) Är den mörkare eller ljusare? (Är det ett här konstigt beteende?) Jag verkar dessutom ha fastnat i den här, tämligen, onda cirkeln; min läsning som att vara i en bilkö i rusningstrafik. Så för att ta mig ur den, distraherar jag hjärnan med att läsa Bridget Jones's diary (fungerar ganska bra).

måndag 18 april 2011

("You are lovely but you are empty," he went on. "One couldn't die for you.")


Så har även jag avnjutit mitt livs första The little prince (förväxlas helst inte med Machiavellis The prince (på svenska: Fursten), som är en helt annan text om något helt annat), av Antoine de Saint-Exupéry.

Jag var rädd för att jag kanske skulle ha tagit upp den försent, att jag redan hade passerat tröskeln och fått skimmersynen fråntagen, men det finns inte en sådan när det gäller Le Petit Prince. Det tror jag i alla fall inte.
Och eftersom jag har begåvats med ett fantastiskt dåligt minne, tänker jag låta bli att skriva om den, i hopp om att kunna upptäcka den på nytt.

Däremot kan jag dela med mig av en relativt gammal nyhet som jag fann igår;



Mer om kollektionen HÄR / HÄR

onsdag 13 april 2011

Innan jag dör

Observera att det här inlägget om Jenny Downhams debutroman Innan jag dör, innehåller både små och stora avslöjanden från Harry Potter och -Fenixorden och -Halvblodsprinsen, filmen Léon och andra boken/filmen i fantasy-serien om Edward och Bella, New Moon/När jag hör din röst. Önskas ett spoilerfrittinlägg, rörande nämnda titlar, hänvisar jag till blåmesens fenomenala inlägg Här.

+ + +

Okej. Jag kan säga att dominoeffekten sattes igång redan innan jag hade börjat läsa den. Redan när jag snuddade med fingerspetsen på ryggen, påbörjades byggandet av det korthus som var dömt till att rasa; tennsoldaterna vid gränsen, andningsövningarna - allt var lönlöst, fullkomligt meningslöst!
Jag har gått på den här stigen förr, jag vet hur det börjar, hur det slutar och, av erfarenhet, hur jag kommer att reagera. Det finns en slags trygghet i att veta vad som väntar, men också en annan slags rädsla över att jag stundtals dras tills det.

Andas in.
Andas ut.
Repetera.

En tonårstjej, Tessa, har en svår form av cancer, leukemi. Hon har haft det så länge att det har blivit svårt att se en utväg, även om hennes uppoffrande pappa vägrar inse det. Så hon gör en hemlig lista, över saker hon vill göra innan dör.

Ett: känna en killes tyngd ovanpå min kropp.

Tessa är inte ensam, hon har en bästa vän som var den enda som inte drog sig undan, när hon fick reda på sjukdomen. Hon har en pappa. En mamma. En lillebror.

Två: säga ja till allt under en hel dag.

Visst tycker jag synd om Tessa, som måste sluta leva, men jag hatar henne också, för hennes självcentrerade idioti. Visst, okej, Tessa innehar huvudrollen och ja, hon är döende, men hur okänslig kan man vara mot sin omgivning? Hon riskerar sitt eget liv, gör sina föräldrar oroliga och hon frågar inte hur hennes bästa vän mår. Det är inte bara synd om Tessa. Punkt.

Jenny Downhams öga för vardagsdetaljer är underbart. En diskbänk är kall. Att jag inte tänker på det hela tiden.

Tre: testa droger.

I grannpojken, Adam, hittar hon både en vänskap och kärlek som är helt otrolig (rentutav orealistisk?), och som får hela min kropp att rysa.

Fyra: ...

Tessa blir allt sämre. Klick klick klick hör jag i bakhuvudet när dominobrickorna faller mot varandra en efter en. Mina tårar får sällskap av Tessas pappas tysta gråt, eller är det tvärtom? Allt är väldigt suddigt. En efter en drar mina soldater sig tillbaka, motståndet är alltför starkt. Näsan envisas med att täppas igen och irriterat börjar det stickas i min högra arm.

Sedan utbryter kaos. Inte bara hos mig utan också inuti Tessas huvud. Jag får ännu svårare att andas, jag slår i luften av frustration. Måste ta om.

Andas in.
Andas ut.
Repetera.

Saker att mota döden med.
Bilder som återkommer huller om buller.

Och så blir det helt tyst.

Jag ser hur människan som lade ut bomben långsamt vänder sig om, först hånleende, sedan förvånat. Även jag är lite överraskad och blir tvungen att fråga: Var det här allt?

Kvar står en ensam dominobricka. En stolt soldat som aldrig föll.

Jag ska ge er några exempel att jämföra med.

Jag hulkade när Edward gav sig av.

Jag sörjde i flera dagar när både Sirius och Dumbledore dog.

För mig var Innan jag dör som Léon utan explosionen, utan den hjärtslitande repliken "This is for Matilda."

Jag tror att det är exakt som Kaisa (aka MaxieMagyx på youtube) säger i den här videon (obs, engelskt tal), där hon jämför en serie med en ensam bok, att i en serie så lär man känna personerna mer ingående. I en serie ser man karaktärerna växa och förändras, medan man i en ensamstående bok bara får vara med personen en kort stund. Det spelade ingen roll om dödsögonblicket var just ett ögonblick i Fenixorden, eller Halvblodsprinsen heller, för den delen - jag sörjde verkligen, än fattas en del av mitt hjärta som han-som-inte-får-nämnas tog - emedan i Innan jag dör är döden ständigt närvarande. Man tror att man är redo, att man har ett försvar av kevlar, men det är man inte, det har man inte.

Tessas död kom inte som en överraskning, kanske var det därför som explosionen uteblev.
Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev berörd.

+ + +

Nyligen läste jag i Filosofisk tidskrift (årgång 32, nummer 1 februari 2011) en text av Marco Tiozzo, vilken huvudrubriken var "Om fiktion och verklighet", där han tog fram olika teser om skillnaderna mellan just faktion och fiktion, speciellt i litteratur. I alla fall, nämnde Tiozzo någonting som kallas "fiktionsparadoxen" som kort sagt diskuterar
1. hur det kommer sig att vi kan påverkas av fiktion och
2 varför vi dras till sådana upplevelser.

Är det inte underligt att vi blir känslomässigt engagerade av en roman som vi med all säkerhet vet är påhittad? Dras hjärnan så lätt med att den kan utlösa tårar, frustration eller till och med kärlek för någon som inte ens existerar? Är det i så fall riktiga känslor som vi känner eller är det bara "kvasikänslor"?

söndag 3 april 2011









lördag 2 april 2011

Kära Edda

"Nja."

Det är vad hjärtat säger efter utläsning. Jag sitter på bibliotekets andra våning, en grå förmiddag i slutet av mars, tillsammans med pensionärer och (åh) ungdomar(! framtidens hopp). Utanför dominerar molnen himlen. Änderna kurar tätt intill varandra och väntar tappert på solen.

"Men mer ett ja, än ett nej, va?" Frågar den lilla rationella del av hjärnan som finns hjärtat. Den har ju förmedlat text till hjärta (en roman om kärlek bör otvetydigt läsas med hjärtat) och sett det skaka till.

"Njae," svarar hjärtat tveksamt, men fortfarande berörd av vad den just läst.
"Så ett nej, alltså?" Frågar hjärnan, den här gången lite mer irriterat.
"Ja, om det ska vara antingen eller, så är det mer ett nej."

Men det kan också vara jag, så ovanligt, som på den senaste tiden har hetskonsumerat texter om tonår och vilsenhet. Så mycket att hjärtat fått nog, sagt att nu får det räcka (för tillfället). Nå, först, innan jag glömmer det, ett försök till resumé:

Ärligt talat, sitter Elen Fossheim Betanzo med alla bra kort i handen. Det här hade kunnat bli mer än en tunn bok (< 130 sidor) som ger sken av lättillgänglighet (boken mindre än "normalstorlek", titeln "handskriven" osv.).

Det hade kunnat bli bättre än vad det blev, om en tjej (berättarjaget på sjutton/arton-nånting jordsnurr) som tänker ta reda på allt om kärleken. Med på resan har hon sin kompis Karla, som säger sig redan veta och har vetat sedan länge. Jaget (vars namn man inte får veta förrän in i det sista, så det säger jag inte), träffar världens snyggaste kille, på en fest någonstans eller kanske ett kafé... skitsamma, det är irrelevant egentligen, för de bestämmer sig för att ses igen, och ännu några gånger, och sen är de väl ihop? Hon är väl kär i honom? Varför försöker hon hela tiden inbilla sig själv att hon inte vet vad han heter?

Det är som synes tilltrasslat/osäkert, och däremellan en spökande dåtid. Hon bär på sin mormors tunga hemlighet: kärleksbrev från okända män som skriver "Kära Edda!" och vill träffa henne igen trots både man och barn.

Någonting skaver inuti mig när jag läser, det är någonting som inte stämmer. Kanske är det berättarjagets förvirring, en ton i berättarstilen som är dissonant till min egen. På snudd till dåligt. Om det inte hade varit för slutet, det bästa kortet, skulle jag inte ha ansträngt mig så mycket att skriva om Elen Fassheim Betanzos debutroman. Det är det som gör att boken mer eller mindre går från ett nej till ett vingligt nja.

fredag 1 april 2011

Chaleur du sang

I egenskap av boknörd har jag ofta en lista över böcker jag skulle vilja läsa undanstuvad någonstans i bakhuvudet och/eller plånboken. Då har man nämligen något att falla tillbaka på i händelsen att man kliver in på biblioteket och ingenting i hyllorna ropar ta med mig hem!

När jag skulle låna böcker inför ett lov för ett tag sedan gick jag igenom hela denna lista. Jag hade ett tiotal mer eller mindre klara idéer över vad jag ville ha, men allting var utlånat. Då jag spatserade fram och drog ut böcker lite på måfå kom jag plötsligt att tänka på Irène Némirovsky. Jag hade inte läst henne tidigare och visste egentligen ingenting, men jag tror att någon nämnt Storm över Frankrike någon gång. Den var såklart också utlånad, så jag tog den här istället.

Chaleur du sang, eller Blodets hetta som den heter på svenska, utspelar sig på franska landsbygden. Där bor Silvio i det lilla hus som är det enda som är kvar av det han ärvt. Han håller sig på sin kant, något föraktad av de andra byborna för att han rest omkring i världen istället för att nöja sig med att förvalta den rikedom familjen en gång hade.

Silvio iakttar, berättar och belyser genom ett par tidsmässigt ganska utspridda händelser livet omkring honom. Det handlar mindre om kvarnstenar och veteskördar men mer om det sociala rävspelet, det som ligger dolt under den gemensamma viljan att till varje pris undvika en skandal, samt konsekvenserna av just blodets hetta.

Tyvärr är Chaleur du sang ganska kort, och den känns lite avklippt i slutet. Kanske var den inte färdig, det enda jag är säker på är nämligen att den getts ut postumt. Samtidigt som slutet är abrupt är det dock överraskande och det sätter hela den berättelse som man trott sig förstå i ett nytt ljus. För att uttrycka mig kort: gillar't.

"Il est merveilleux d'avoir vingt ans. Est-ce que toutes les jeunes filles savent le voir comme moi, goûter cette félicité, cette ardeur, cette vigueur, cette chaleur du sang?"
(Irène Némirovsky, "Dimanche", Revue de Paris, 1 juni 1934. Även i bokens förord.)