Fara vill

Flera gånger har jag gått förbi hyllorna, utan att veta vad jag letat efter. Ett mållöst sökande på något glömt. Hur jag lyckades tappa bort en av förra årets mest pirriga utgivningar vet jag inte, men jag fann den till slut, mycket tack vare F., för att hon rörde den upp till ytan i mitt minnessåll.

För att hitta den måste du gå förbi alla deckarskrymslen och ljudboksvrår, passera djungeln med skönlitteratur, kliva över stupade ord begravda under ett tjockt lager damm. Och när du är nära på att ge upp, står du mitt framför den.

Den väger inte så mycket. Syns knappt mellan de bredare ryggarna. Texterna är korta och kortare, hänger som lösa trådar, men sammanbundna som knutna lakan till ett flyktförsök. De handlar om allt från Beethovens hjärta till underhavs-filmer, om ingentinget och alltet och det där emellan. Och även om jag vill bromsa upp, ta in orden stavelse för stavelse, kan jag inte; läsningen blir lite grann som en tecknad snöboll som har kommit i rullning i en nerförsbacke, förstår du? Eller som att hetsäta en väldigt god bakelse, fast man vill spara den till senare. Det går inte. Det går bara fortare och fortare.

Sedan kraschar du mot ett träd, eller så upptäcker du, till ditt förtret, att inte ens en liten bit av Budapest (min favorit) har sparats i mungipan. Och vad minns du? Ingenting. Bara fragment. Meningar som stannar kvar lite längre;

Allt har ett slut, så ock Fara vill, skriven av Elin Ruuth.