En dag

Upplägget i romanen En dag är lika lätt som 1+1=2:
"Tjugo år. Två människor. En dag."

Hon är intelligent, beläst, medelmåttig och pragmatisk. Han, å andra sidan, är hennes raka motsats; en som kommer från en välbärgad familj, lever för stunden, snygg och hm.. snygg? Det låter som en kliché, en sådan typisk bok som man redan kan räkna ut slutet på, men det är det inte. David Nicholls skriver verklighetstroget, till och med nästan slentrianmässigt, en historia om två människor som, efter en natt tillsammans, flera år senare fortfarande håller kontakten, är varandras bästa vänner, men ännu inte har förstått att de är kära i varandra. Hur många år måste gå innan Emma och Dexter inser att de två är ämnade för varandra - för visst blir det Em och Dex, Dex och Em?

Hon får jobb som lärare och han påbörjar en karriär som programledare på sämsta sändningstid. Hon lever ett tråkigt singelliv och blir ihop med en komiker. Han gifter sig - med någon annan. Zzzznark. Jag ställde mig inte i kö för den här romanen för att jag trodde att den handlade om två människor utan ömsesidig kärlek, jag hade prompt förutsatt att de två skulle få varandra. Åh, dumma hjärta som bara vill ha det som inte går att få.

Sedan närmade sig slutet, med ilfart.

De sista kapitlen slukade jag. Ömsom log, ömsom grät.

Mina farhågor var att det skulle vara svårt att berätta om just en dag, för en dag av trehundrasextiofem, är så ... lite. Men, eloge till David Nicholls som syr ihop berättelsen på ett bra sätt.

1 kommentar:

  1. Vad roligt - jag håller precis med dig. Jag läste One Day med väldigt höga förväntningar och såg nog framför mig den där ultimata romantiska men lite annorlunda boken. Sen i mitten någonstans, när det var mycket vardagstristess och ouppfyllda drömmar, undrade jag: är det verkligen såhär? Och började bli lite rädd att jag skulle bli besviken... Och sen: slutet, slutet... Ja, fin bok allt som allt. Jag tyckte att det kändes som om Nicholls beskrev livet som det är med medelålderskriser och oväntade vändningar, lyckliga och olyckliga stunder.

    SvaraRadera