Web Analytics Bookbirds: mars 2011

lördag 26 mars 2011

Fara vill

Flera gånger har jag gått förbi hyllorna, utan att veta vad jag letat efter. Ett mållöst sökande på något glömt. Hur jag lyckades tappa bort en av förra årets mest pirriga utgivningar vet jag inte, men jag fann den till slut, mycket tack vare F., för att hon rörde den upp till ytan i mitt minnessåll.

För att hitta den måste du gå förbi alla deckarskrymslen och ljudboksvrår, passera djungeln med skönlitteratur, kliva över stupade ord begravda under ett tjockt lager damm. Och när du är nära på att ge upp, står du mitt framför den.




Den väger inte så mycket. Syns knappt mellan de bredare ryggarna. Texterna är korta och kortare, hänger som lösa trådar, men sammanbundna som knutna lakan till ett flyktförsök. De handlar om allt från Beethovens hjärta till underhavs-filmer, om ingentinget och alltet och det där emellan. Och även om jag vill bromsa upp, ta in orden stavelse för stavelse, kan jag inte; läsningen blir lite grann som en tecknad snöboll som har kommit i rullning i en nerförsbacke, förstår du? Eller som att hetsäta en väldigt god bakelse, fast man vill spara den till senare. Det går inte. Det går bara fortare och fortare.

Sedan kraschar du mot ett träd, eller så upptäcker du, till ditt förtret, att inte ens en liten bit av Budapest (min favorit) har sparats i mungipan. Och vad minns du? Ingenting. Bara fragment. Meningar som stannar kvar lite längre;



Allt har ett slut, så ock Fara vill, skriven av Elin Ruuth.

fredag 25 mars 2011

Marie Curie

Jag är ganska säker på att detta är mitt första försök att läsa facklitteratur på franska. Att börja försiktigt med en populärvetenskaplig bok om en intressant person kändes rätt, men såhär i efterhand var det ett dåligt val (om det nu inte är mig det är fel på).

Med viss svårighet lyckades jag ta mig igenom fysikprofessorn Françoise Balibars "Marie Curie: Femme savante ou Sainte Vierge de la science?" som föga förvånande varken översatts till engelska eller svenska, men jag känner egentligen inte att jag fick ut något av den. Vad värre är, jag tror inte att detta beror på att jag inte klarade av språket, utan helt enkelt på att boken har allt för många brister.

Inget av det jag förväntat mig, typ en överblick över Marie Curies liv och/eller hennes arbete och/eller varför hon belönades med nobelpriset två gånger och/eller en diskussion på det något märkliga temat som indikerats i bokens titel - vetenskapskvinna eller vetenskapens heliga jungru? fanns nämligen i boken.

Utöver att innehållet är magert är det även illa strukturerat. Boken har delats in i fyra kapitel samt ett appendix men innehållet i dessa är väldigt spretigt och otydligt, och saknar helt kronologi. De många bilderna gör till en början ett trevligt intryck men blir snart ett irritationsmoment eftersom att bildtexterna ofta är mer omfattande än själva brödtexten.

Det är inte kul att behöva såga en bok, men den här är faktiskt kass. Jag fick så brått att lämna till baka den att jag varken hann ta en bild eller ta ur mitt favoritbokmärke (en utgången biocheck). Alltså: VARNING: liten bok (mindre än A5) med svartvitt foto av Marie Curie samt dennes namn i grönt på framsidan på fri fot. Närma er på egen risk; kan framkalla frustration och uttråkning.

torsdag 24 mars 2011

Skisser & anteckningar






Den är lite grann som en dagbok, eller kanske mer som en anteckningsbok.
I vilket fall som helst: fin.

Lena Anderson är även mamma till Maja.

tisdag 22 mars 2011

Tre trappor upp med hiss


Det är Sverige. Året är 1937 och Lotten ska flytta in till stan, till ett hus med hiss!, för att hennes mamma har fått en plats hos en familj där. Samma familj som Lottens farmor tjänade hos när hon var ung. Lotten blir i hemlighet vän med Marion, familjens trotsdotter som mamma inte gärna vill att hon ska blanda sig ihop med. Men Lotten blir nog illa tvungen, eftersom Marion har gjort henne till sin bundsförvant och tillsammans delar de en hemlighet som ingen får veta om. Ingen annan än möjligtvis pojken i fönstret mittemot...

Tre trappor upp med hiss är första boken i en trilogi av Maria Gripe. De andra titlarna, i kronologisk ordning, är som följer:
Eget rum
Egna världar

(Det var kanske sju år sedan vi sist sågs och nu när vi träffades igen var det som om allting kom tillbaka. Minns än: spänningen med att ha en hemlighet, tassandet på nätterna för att inte väcka någon, Olgas nyckfullhet men milda händer. Nödgad att låna fortsättningarna, bara för att se hur det går med Lotten och Marion. En sådan bok är det.)

söndag 20 mars 2011

Mangez-moi

Myriam är en medelålders kvinna som är ganska vilsen i tillvaron. På en enda plats känner hon sig hemma och det är i köket. Hon vet hur länge en viss grönsak håller sig, vilka udda smaker man kan få att gifta sig och hur länge man ska steka en köttbit. Följaktligen ljuger hon ihop ett CV för att få ett banklån och sedan kastar hon sig ut i det okända: hon öppnar restaurang.

Första dagen kommer inte en enda gäst till Chez moi ((Hemma) hos mig), som Myriam passande nog döper sin restaurang till. Men den andra dagen får hon sina två första kunder; två gymnasietjejer med små plånböcker som så småningom skickar in sin kompis Ben - en riktig kvarterskille och dessutom en mer eller mindre idealisk medhjälpare och vän - till Myriam.

Myriam börjar så småningom trampa vatten. Kundantalet ökar, arbetet blir effektivare, kreativare och roligare. Men samtidigt som hon får huvudet över vattenytan på jobbet, vilket för henne mer eller mindre innebär i livet, börjar hennes tvivelaktiga förflutna att stiga upp till ytan. Hur länge kan man egentligen fly från det man inte är stolt över, hur länge kan man låtsas som om man inte bryr sig om att man inte längre vet var de personer som man tyckt allra mest om på hela jorden finns?

Agnès Desarthe har kokat ihop en solskenshistoria som har en tydlig bismak av allvarlighet, personliga katastrofer och viktiga frågor. Personligen tycker jag att det blir ganska gott.
I svensk översättning: Ät mig.

En dag

Upplägget i romanen En dag är lika lätt som 1+1=2:
"Tjugo år. Två människor. En dag."

Hon är intelligent, beläst, medelmåttig och pragmatisk. Han, å andra sidan, är hennes raka motsats; en som kommer från en välbärgad familj, lever för stunden, snygg och hm.. snygg? Det låter som en kliché, en sådan typisk bok som man redan kan räkna ut slutet på, men det är det inte. David Nicholls skriver verklighetstroget, till och med nästan slentrianmässigt, en historia om två människor som, efter en natt tillsammans, flera år senare fortfarande håller kontakten, är varandras bästa vänner, men ännu inte har förstått att de är kära i varandra. Hur många år måste gå innan Emma och Dexter inser att de två är ämnade för varandra - för visst blir det Em och Dex, Dex och Em?

Hon får jobb som lärare och han påbörjar en karriär som programledare på sämsta sändningstid. Hon lever ett tråkigt singelliv och blir ihop med en komiker. Han gifter sig - med någon annan. Zzzznark. Jag ställde mig inte i kö för den här romanen för att jag trodde att den handlade om två människor utan ömsesidig kärlek, jag hade prompt förutsatt att de två skulle få varandra. Åh, dumma hjärta som bara vill ha det som inte går att få.

Sedan närmade sig slutet, med ilfart.

De sista kapitlen slukade jag. Ömsom log, ömsom grät.

Mina farhågor var att det skulle vara svårt att berätta om just en dag, för en dag av trehundrasextiofem, är så ... lite. Men, eloge till David Nicholls som syr ihop berättelsen på ett bra sätt.

söndag 13 mars 2011

Lighthousekeeping



I mina anteckningar står det: det här är en historia som rymmer flera andra historier, som i en rysk docka, där det i centrum av allt finns ett hjärta som pumpar ut kärlek till fingerspetsarna. Kärlek till berättarkonsten och kärlek till allt levande. Vi har en berättelse om Silver som efter ett missöde blir föräldralös och helt ensam och utelämnad åt världen, i sällskap av en hund (DogJim), hon hamnar hos fyrvaktaren Pew, en underlig och blind, men mycket snäll, man. Och inuti den (eller är det den som är början?) en historia berättad av Pew, om prästen Babel Dark som föddes samma dag som fyren blev färdig. Babel Dark som gör det svårt för sig och måste fly, anta ett nytt namn - "Lux". Det är roligt, ledsamt och mystiskt och inte minst: Jeanette Winterson.

Hon är den första författaren som har ett universum som jag vill utforska, en gåta som jag vill lösa. Vår resa tillsammans har inte hela tiden varit en solskenshistoria, vi har varit oense, men jag har ändå tyckt om henne. (Det är nog därför som jag har försökt leta efter guldkornet bland hennes utgivna böcker och kommer högst troligt att fortsätta leta efter fler.)
Wintersons språk är delikat, det är så att jag slickar mig om fingrarna när jag har läst klart. Och så är det det där med kärleken. Jag vet inte hur det gick till, men efteråt var hjärtat lite lättare och livet lite ljusare.

lördag 12 mars 2011

L'ombre du vent

På svenska heter den här romanen, skriven av Carlos Ruiz Zafón, Vindens skugga. Originalet heter La Sombra del Viento. Då kan man ju fråga sig varför jag, när jag väljer att läsa ett verk skrivet på ett språk som jag inte behärskar, inte väljer en översättning till mitt modersmål.

Svaret är att jag fuskar; när jag är i Frankrike läser jag på franska, punkt. Men när vi förra terminen pratade böcker på en lektion och två personer nämnde den här boken som sin absoluta favorit blev jag ju såklart nyfiken. Efter veckors bevakande av hyllan Z på biblioteket fick jag tag på den, men som tur är visade sig det också att en klasskompis köpt den och kunde låna ut den till mig när jag inte hunnit läsa färdigt innan låntiden gick ut.

En kritisk läsare lägger här märke till att jag håller på att skriva en berättelse om hur och varför jag läst den här boken och inte om själva boken.

Boken handlar om Daniel Sempere, en bokhandlarson från Barcelona. När han är elva år tar hans far med honom till De bortglömda böckernas kyrkogård, som är ett jättelikt och dammigt bibliotek för böcker som ingen längre bryr sig om. Där får han välja en bok att ta med sig och han väljer just L'ombre du vent, skriven av den mystiske Julián Carax. Daniel trollbinds omedelbart av boken och vill ha mer av samma författare. Detta visar sig dock omöjligt eftersom att en mystisk figur finkammar Spanien och Frankrike (där Carax bodde då han skrev sina romaner) och tillskansar sig Carax romaner för att sedan bränna dem. En figur som uppträder under namnet Laín Coubert - samma namn som djävulen själv bär i Daniels favoritbok.

Eftersom handlingen i L'ombre du vent till stor del beror av den fiktiva romanen L'ombre du vent är det lite svårt att kondensera handlingen i den förra utan att det blir rörigt. I romanen är det dock såklart inget problem. När Daniel börjar nysta i historien Carax finner han många oväntade spår och så småningom går det upp för honom att historien håller på att upprepa sig i hans eget liv.

L'ombre du vent (och då pratar jag om Zafóns roman och inte Carax) är ganska spännande, men det är inget exceptionellt. Korsningen klassisk roman-pusseldeckare funkar ganska bra och beskrivningarna av Barcelona är intressanta. Men den är lite för ooriginell för att göra ett intryck på mig. Jag erkänner mig besviken, även om detta nog delvis beror på mina uppskruvade förväntningar och att jag läste den precis efter den underbara Igelkottens elegans.

tisdag 8 mars 2011

(winter's been real long this year, I know 'cause I've been there)



Älskade mars, som jag har väntat och saknat dig. Hej, våren. Käraste, sol. God morgon, sömndruckna trädgrenar. God natt, du stjärnklara himmel.
Det är ljust när jag cyklar hemifrån och ljust när jag cyklar hemåt. Jag jagar solkatterna nedför backarna, ligger i eftermiddagsljuset och ignorerar min hemtenta som vägrar lösas av sig själv.
Igår var det måndag. En ny, bitterljuvlig etapp inleddes och rätt som det är, se vad vindarna från söder tar med sig: ett himmelsblått vykort, med en bit choklad fasttejpad i ena kanten.
Lyckost mig som är vän med den bästa blåmesen i världen.

måndag 7 mars 2011

L'élégance du hérisson

I vissa böcker letar man förgäves efter en poäng, en mening, något att hålla fast vid, beröras av, tycka om, från första sidan till den sista, utan att hitta något. I andra böcker får man lön för mödan efter en stunds kamp. Den tredje kategorin är också den mest sällsynta: böcker som lovar gott från början och som sedan fortsätter precis lika bra som man kunnat hoppas. Muriel Barberys L'élégance du hérisson (i svensk översättning Igelkottens elegans) tillhör denna sista kategori.

Den ena av bokens berättare, Renée, är portvakt i en stor fastighet i Paris. Hon är änka sedan flera år tillbaka och hon ägnar sig åt att besitta just igelkottens elegans: hon gör sitt yttersta för att spela rollen som vanlig, outbildad, smått otrevlig portvakt med katt samtidigt som hon i hemlighet läser ryska klassiker, intresserar sig för konst och har intressanta samtal med sin enda vän, städerskan Manuela.

Den andra berättaren är tolvåriga Paloma, dottern i en av de överdrivet rika familjer som har lägenhet i samma fastighet. Paloma har ingen som helst lust att, som hon säger, hamna i glasskålen, det vill säga att bli som sina föräldrar och som alla andra vuxna som simmar omkring utan mening och riktning och utan att göra någon skillnad. Därför tänker hon ta livet av sig när hon fyller tretton. Men först vill hon nedteckna sina djupa tankar och fullfölja sin beteckning över rörelser (i ordets riktiga bemärkelse, à la italiensk futurism) i världen.

När en av de andra hyresgästerna dör och den lägenheten säljs till en viss Kakuro Ozu rubbas balansen i systemet. Tillsammans med Paloma, som han snabbt stiftar bekantskap med, sätter han igång en liten undersökning för att ta reda på vad som egentligen finns innanför Renées taggar.

Hur kommer det sig att den här boken blev en riktig coup de coeur?
För det första är det för humorns skull. Särskilt Renée får mig att le för mig själv, att skratta inombords på ett sätt som jag inte kan annat än älska. För det andra är det för att Barbery får ihop allting så snyggt. Orsak, verkan, det verkar finnas en förklaring till allt. För det tredje: slutet! Så fruktansvärt lyckligt, så fruktansvärt sorgligt och så fruktansvärt bra.

Sedan skadar det naturligtvis inte att jag kände mig nödgad att skriva av flera stycken ur boken för att de klingade så fint. Även om vissa detaljer, typ namnet på fastigheten som boken utspelar sig i, redan försvunnit ur mitt huvud, vet jag att Renée och Paloma kommer att stanna hos mig länge.

(Paloma:)
Donc il ne faut surtout pas oublier tout ça. Il faut vivre avec cette certitude que nous vieillirons et que ce ne sera pas beau, pas bon, pas gai. Et se dire que c'est maintenant qui importe: construire, maintenant, quelque chose, à tout prix, de toutes ses forces. Toujours avoir en tête la maison de retraite pour se dépasser chaque jour, le rendre impérissable. Gravir pas à pas son Everest à soi et le faire de telle sorte que chaque pas soit un peu d'éternité.
Le futur, ça sert à ça: à construire le présent avec des vrais projets de vivants.

onsdag 2 mars 2011

Day 30 – Your favourite book of all time

Året är 1939, platsen Little Weirwold (en by på engelska landsbygden ). En trött och stressad kvinna knackar på dörren till en liten stuga invid kyrkogården. Med sig har hon en liten och rädd pojke som runt halsen bär en kartongbit på vilken man skrivit hans namn: William Beech. Stugans ägare, den gamle enstöringen Thomas Oakley, tar motsträvigt emot pojken, vars mamma låtit honom evakueras från London enbart under förutsättningen att han ska få bo hos någon som är gudfruktig, eller åtminstone nära en kyrka.

Stackars Willie är livrädd för och ovan vid allt från lantliga företeelser som tystnad och djur till grundläggande fenomen som kamrater och mänsklig vänlighet. Men samtidigt som mörka moln drar fram över Europa och krigssituationen förvärras dag för dag börjar en relation växa fram mellan pojken och den buttre gamle mannen, en vänskap/kärlek som försiktigt borstar fram dessa individers inre och tillåter dem att börja leva (för Toms del en andra gång).

Inte konstigt då att både Tom och William blir nedstämda när ett brev anländer från den senares mor som förklarar att hon är sjuk och att hon vill ha hem sin son igen. Will tar farväl av vännerna och byn och beger sig med en väska full av presenter hem till London... Där ingenting blir som han tänkt sig.

Boken jag talar om är naturligtvis Michelle Magorians Godnatt Mr Tom. Jag har läst och lyssnat på denna bok otaliga gånger; jag vet inte när jag läste den första gången men det var antagligen ett tiotal år sedan. Jag älskade den då och jag älskar den fortfarande av hela mitt hjärta. Jag tycker att den förtjänar en plats bland klassikerna. Visserligen har den 'bara' 30 år på nacken men ännu känns den aktuell och jag tror att den kommer att fortsätta göra det även i framtiden; det är ju just bandet mellan Will och Tom som står i centrum och jag inbillar mig att mänskliga relationer kommer att vara ett aktuellt tema ungefär så länge som mänskligheten existerar.

Godnatt Mr T
om får mig att skratta, gråta och känna med - varje gång, utan undantag. Jag älskar början, jag älskar feelgood-delarna, jag älskar de mörka och sorgliga partierna och jag tycker slutet är i det närmaste perfekt.

Ingen människa är komplett, inte heller någon bok, och att utse en till sin absoluta favorit är omöjligt. Men den här boken är, om man nu kan uttrycka sig så, bäst. Läs. Jag har läst den både på engelska och på svenska, den absoluta favoriten är dock Stefan Ekmans fantastiska inläsning som i mitt barndomshem finns både på väl använda kassettband och som cd-bok. Rekommenderas starkt.

tisdag 1 mars 2011

Day 29 – A book everyone hated but (you thought) you liked

Jag har ett problem till er, kära läsare, så gnugga era geniknölar och var beredda.

Är ni redo?

Okej, varsågod:

Lisa kom helt plötsligt att tänka på en film, som hon år tidigare måste ha sett. Hon såg framför sig ett brinnande Italien och två människor som blev jagade, men kom inte på vilken film det var. När hon sökte på internet hittade hon svaret: Änglar och demoner. En "makalöst underhållande spänningsroman", skriven av Dan Brown. En bok och alltså inte en film, som hon minns att hon läste långt innan listornas tid.
Lisa, med sitt dåliga minne, trodde att hon måste ha tyckt att boken var bra. Helt nyligen hittade Lisa en dagbok, i vilken hon hade tyckt till om Änglar och demoner, och där stod det: helt okej, inget särskilt.
Ett gott betyg för en bok är att en del (karaktärerna, språket, vadsomhelst) stannar kvar lite längre än vanligt efter sista punkten, men "helt okej, inget särskilt" är inget enastående betyg. Så hur ska Lisa känna inför Änglar och demoner nu?