Web Analytics Bookbirds: april 2012

lördag 28 april 2012

Allt jag säger är sant

Alicia är självlysande. Allt hon säger är sant. Till och med när hon fulgråter i någons famn är hon vacker. Och det är just det. Att jag inte får något grepp om hennes utseende, även om det i texten ibland står vad det är för frisyr och vilka kläder hon har. Det spelar ingen större roll, för att hennes inre är som en explosion av stjärnor.

Berättad ur ett jagperspektiv varvas nu-nutid med fragmentariska minnen och det här med att ständigt vara i någon annans huvud kan vara enerverande efter ett tag, speciellt när det gäller en tonåring med irrationella tankar och ett språk som inte riktigt matchar med mitt, men Alicias humor och självdistans kompenserar det och skapar balans mellan det pubertala och allvaret.
Det är kanske långsökt, idiotiskt och helt åt helvete, men jag kan inte sluta dra paralleller mellan Lisa Bjärbos Allt jag säger är sant och John Greens Var är Alaska? eftersom båda har ett tydligt före och efter, men med den största skillnaden att Alicia är långtifrån Miles Halters passiva karaktär. Alicia är mer som Alaska, elektrisk och självsäker. Bestämd. När hon väl har bestämt sig för att hoppa av gymnasiet, så gör hon det, trots suckanden och förmaningar från föräldrarna och hennes bästa kompis sedan mellanstadiet. Och när hon bestämmer sig för att flytta in till sin fantastiska mormor, finns det ingenting som kan stoppa henne. Alicia är oslagbar. Hon skaffar ett jobb på ett kafé, blir kär i en upptagen grekisk gud och allt går vägen för henne, allt allt allt i en hastighet på 110km/h. Tills en dag, när hon kommer hem till en mörk lägenhet och hjärtat hamnar i halsgropen.

Då stannar tiden.

Och man ser hur Alicia skriker, men inget hörs.

Och det är just det. Att det inte tar slut där.

torsdag 26 april 2012

11:11

Utmaning med elva frågor från Man och tillhörande regler:
I. Har du blivit utmanad så ska du svara på de 11 frågor din utmanare gett dig och posta på din blogg.
II. Välj sedan 11 nya att utmana och länka i ditt inlägg.
III. Hitta på 11 nya frågor till dem. 

1. Vad brinner du mest för?

Untitled


2. Vad får dig att tycka om en person?
Detaljer. Humor. Känsla.

3. På ett nöjesfält - är du den som åker allt eller den som står bredvid?
Allt [bara slänggungor].

4. Anta att du får en egen tv-serie - hur skulle din signaturlåt låta?
[Så här]


5. Den underligaste dröm du någonsin drömt?
När hela min familj var laboratoriedjur åt några apor.


6. Finaste namnet?
Aurora.


7. Aldrig mer kunna skratta eller att aldrig mer kunna få andra skratta?
Aldrig mer kunna få andra att skratta. Jag är inte så rolig ändå.


8. Rätt du lagar när du vill imponera?
Hemlagad glass (Blanda 1 burk kondenserad mjölk, 5 dl vispad grädde, frön ur 
vaniljstång, valfri smak; Häll upp i valfri form; Låt frysa i minst 6 timmar)


9. Har du någon sorts tvångstanke?
Inte någon som jag kan komma på. Fast från och med nu måste jag nog hålla i 
cykelstyret med båda händerna.


10. Saker i matväg som du inte klarar av att äta?
Lakrits

11. Fiktiv karaktär du helst skulle vilja vara? (Det får vara tv, film eller bok.)




A. Mina frågor
1. Vilken är den vackraste boktiteln du vet?
2. Vad får dig att bli knäsvag?
3. När är du som lyckligast?
4. Hur ser din handstil ut?
5. Var finns den bästa utsikten?
6. Har du några dolda talanger? Om ja, vad/vilka?
7. Vad är det bästa med livet?
8. Vilket är ditt favoritskiljetecken?
9. Hur smakar den godaste glassen?
10. Favoritljud?
11. Vad ska du göra i sommar?


B. Jag utmanar
Anna, blåmesen, Clara, Emma, Ida, Jessica, MagnusNinni, Sanna, Wilgot

onsdag 25 april 2012

Sommarboken

revelation Untitled

Mer än ett år efter att sidorna om harhjärtat Berenice ramlade ner i min brevlåda, packade jag ner Sommarboken i mitt bagage som jag skulle ha med mig till Göteborg, med tron att den innehöll uppskrapade knän och blåa skyar, saltvattensmak och maskrosfläckar på vita klänningar. Men Sommarboken är tyngre än vad den ser ut och vad titeln ger sken av. Istället för att ge mig en längtan bortåt, beskrev den mer hur min tillvaro kändes.

Det är som att stå och se in i ett tittskåp med flera olika rum, den ena den andre olik, och inte få stanna så länge att man hinner se början och slutet på varje berättelse. Dessa fragmentariska historier binds ihop av den röda tråden som består av Sophie, hennes farmor (ibland blinkar en pappa till, oftast befinner hans sig utom räckhåll) och Tove Janssons koncisa och vackra beskrivningar av ön som de befinner sig på. Ibland handlar de om personerna som finns på ön och andra öar, andra gånger får vi följa med farmor och Sophia och deras äventyr.

En av mina favorithistorier skildrar Eriksson, en besynnerligt otursam herre som sällan besökte ön. Och när han väl gjorde det kunde han slänga iland presenter i form av en liten lax, torsk eller en vildros med rötterna och jorden kvar. Eriksson beskrivs som "... uppfyllaren av drömmar. Vad han hittade för sig själv vet ingen så noga, antagligen fick han mycket mindre än folk trodde. Men han fortsatte ändå, kanske för sökandets skull."

I ett annat avsnitt blåser det upp till storm, den största på många evigheter;
"Om man bara hade vetat att alla blev räddade från början och sålunda kunnat ägna stormen sin fulla uppmärksamhet och beundran!"
Och jag tänker inte så osökt på Pappan och havet, en annan (mumin-)berättelse av Tove Jansson, i vilken det finns en annan sorts ö.

Sommarboken skingrar kanske inte några regnmoln och blåser inte heller ner några broar, men den är subtilt fin och var ett bra sällskap på spårvagnsresan från musikvägen till Chalmers och tillbaka. Mmm. Ja.

söndag 22 april 2012

Bookbirds läser: 1Q84, första boken (kapitel 18-24)

APRIL 19 2012, vegetarisk torsdagslunch 
SAMMANFATTNING AV SAMTAL
INTE UTAN SPOILERS
Mitt och blåmesens liv löper inte längre parallellt i ett gemensamt universum och det är stundtals svårt att hitta en lucka där båda är tillgängliga, varför det ibland kan gå en lång tid innan vi kan ses på ett eller annat sätt. När vi slutligen fann en, befann vi oss på samma plats för första gången sedan januari.

Vi tog samtalet om de sista sidorna över lunchen på torsdagen i en brusig högskolerestaurang-miljö. Tyvärr hade livet och tiden kommit så pass mycket emellan sedan stunden vi båda läste ut första delen i Haruki Murakamis trilogi, 1Q84, och då, att det inte riktigt blev någon diskussion. Allt för mycket var glömt. Men vi kunde båda instämma med att slutet var ett himla antiklimax, som till trots inte släckte blåmesens hopp ("det är ju ändå två böcker kvar") som det gjorde med mitt. Fast å andra sidan har jag mer att jämföra med än blåmesen, som med 1Q84 - första delen kunde skriva in sin andra utlästa roman för det här året i sin bok.

Stora delar av den här biten mindes vi var tråkiga, som till exempel när Tengo tjatade om sin roman, som vi inte alls fann speciellt nödvändig i förhållande till resten av berättelsen (nå). Något som jag störde mig på under läsningen var hur spänningen plötsligt kunde explodera, för att sedan försvinna lika snabbt. Men ändå känns sidospåren mer relevanta till huvudhistorien än vad det har gjort i en bok  (läs: Chroniques) som vi har läst tidigare, fast inte i ett sådant här sammanhang. Sedan var vi båda överens om att beskrivningen av hur "little people" vek upp sig var skrämmande och känslan av att inte veta om de är goda eller onda gör det inte bättre. Eris försvinnande är en gåta.

Vi har ännu inte blivit klokare på vem det är som skriver/berättar. Om det är så att Tengo har hittat på Aomame helt och hållet, eller om de samexisterar och Aomame skulle visa sig vara verklig, trots de två månarna. Vi tar kanske analyserandet till en för hög och onödig nivå, det är nog inte meningen att spekulera i vem som innehar berättarrösten, och vi förväntar väl oss inte att Murakami ska knyta ihop alla lösa trådar redan i andra boken, men hoppas att han reder ut några frågetecken, gör vi.

Slut på första delen.

1-45-11, 12-18 « fler diskuterade kapitel 

fredag 13 april 2012

and we'll hate what we've lost but we'll love what we find -



Om mars hade tilldelats en färg skulle den vara ... Äsch. Tillåt mig istället föreslå att vi imorgon åker till västkusten för en vecka och utforskar bibliotek tillsammans och ägnar inte en tanke åt livets förgänglighet och oundvikliga osäkerhet, bara ett litet tag, för att en avgrund är en avgrund och en ros är en ros är inte en ros ändå.

MÅNADENS UTLÄSTA:
Kinesen, H. Mankell
Här, K. Ómarsdóttir
1Q84 - första romanen, H. Murakami
Catching fire, S. Collins
Niceville, K. Stockett

MÅNADENS KÖPTA:
Den amerikanska flickan, M. Fagerholm
Z, V. Grímsdóttir


/

söndag 1 april 2012

Wrestlarna

"När jag var ung bytte jag roll med en som stod bakom kulisserna i filmen om mitt liv."

Jag minns inte längre vem det var som sade det. Kan det ha varit pianisten på tredje våningen som varje kväll spelade Für Alina om och om igen, frisörskan med det sönderblekta håret och de ledsnaste ögonen i världen, ett ansikte i en film eller en röst i mitt huvud, fast vad spelar det för roll när man själv är ung och hittar sig mitt uppe livet men nere på gatan och allt som Håkan Hellström sjunger om hade kunnat passa in i ens liv för den här stan drar faktiskt ner oss till botten av ån och det är faktiskt lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig osv.?

Å andra sidan, varje gång man stannar upp önskar man inte att man var någon annan, någon annanstans än här, för att man inte passar in passar ihop med resten av världen? Och skulle jag ha bytt mitt liv med någon annan om jag fick chansen? Det galopperande hjärtat mot ett främmande? Hade det gjort någon skillnad? En annan hade kanske utbrustit "Det här är mitt liv och jag är regissören till det" och inte menat det fullt ut för det är så många andra faktorer som påverkar trycker ner och tränger sig på.

Av författaren Viktor Johansson, tidigare av bookbirds hyllad och överöst av rosor och konfetti, kom hösten 2011 en roman, som i press beskrivs som en "akut samtidsroman", Wrestlarna. Den kan ses som en utveckling ur hans Game over och/eller en egen ö av enastående karaktärer. Vi får bland annat se skejtarna som gör allt för att synas, komma fram och komma nära, den naiva videobloggaren som drunknar i smink som hon får från sponsorer och webcamflickorna som säljer sig själva på internet. Det handlar om att vara utanför och begränsad, om att göra sig fri och gå sin egen väg tills det blir ens undergång.

Det här är inte en ungdomsroman. Den handlar om en generation som känner sig malplacerad i samhället, människor som har dröjt sig kvar för att det inte finns någon plats för dem om de inte anpassar sig. Den handlar om ungdomen utan att vara ungdomlig men dödsallvarlig, för vad ska de i periferin (de vackraste och mest magiska) göra för att få vara sig själva, utan att drunkna i samhällets normer och oskrivna regler?

Jag läste Wrestlarna i november någon gång och kände mig något handfallen efteråt. Ja, besviken kanske. För den som har läst Johanssons andra titlar (Eterneller, Game Over och Kapslar) och tyckt om och älskat, kan Wrestlarna te sig som något ovant. Men poesin finns kvar, trots att orden bildar hela meningar som hänger ihop och som vid första anblicken ser ut som vilken roman som helst. Något som jag först upptäckte i efterhand (som vanligt).

Hundra år senare tänker jag fortfarande på Minna varje gång någon blåser över glasflaskors öppning och på Alisia när jag steker kött. Jag tänker också att jag egentligen borde läsa om Wrestlarna, för att min bild av romanen har skiftat för mycket sedan sist och jag vet inte om det är rätt eller romantiserande från mitt håll och även för att det här inlägget ska få någon sorts substans som inte enkom är baserad på fragmentariska minnen och research och drömmar och tilltrasslade meningar utan ände end fin Schluss T