Web Analytics Bookbirds: Allt jag säger är sant

lördag 28 april 2012

Allt jag säger är sant

Alicia är självlysande. Allt hon säger är sant. Till och med när hon fulgråter i någons famn är hon vacker. Och det är just det. Att jag inte får något grepp om hennes utseende, även om det i texten ibland står vad det är för frisyr och vilka kläder hon har. Det spelar ingen större roll, för att hennes inre är som en explosion av stjärnor.

Berättad ur ett jagperspektiv varvas nu-nutid med fragmentariska minnen och det här med att ständigt vara i någon annans huvud kan vara enerverande efter ett tag, speciellt när det gäller en tonåring med irrationella tankar och ett språk som inte riktigt matchar med mitt, men Alicias humor och självdistans kompenserar det och skapar balans mellan det pubertala och allvaret.
Det är kanske långsökt, idiotiskt och helt åt helvete, men jag kan inte sluta dra paralleller mellan Lisa Bjärbos Allt jag säger är sant och John Greens Var är Alaska? eftersom båda har ett tydligt före och efter, men med den största skillnaden att Alicia är långtifrån Miles Halters passiva karaktär. Alicia är mer som Alaska, elektrisk och självsäker. Bestämd. När hon väl har bestämt sig för att hoppa av gymnasiet, så gör hon det, trots suckanden och förmaningar från föräldrarna och hennes bästa kompis sedan mellanstadiet. Och när hon bestämmer sig för att flytta in till sin fantastiska mormor, finns det ingenting som kan stoppa henne. Alicia är oslagbar. Hon skaffar ett jobb på ett kafé, blir kär i en upptagen grekisk gud och allt går vägen för henne, allt allt allt i en hastighet på 110km/h. Tills en dag, när hon kommer hem till en mörk lägenhet och hjärtat hamnar i halsgropen.

Då stannar tiden.

Och man ser hur Alicia skriker, men inget hörs.

Och det är just det. Att det inte tar slut där.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar