Finna sig och Vegetarianen

Under det senaste halvåret har Agnes Lidbecks Finna sig och Han Kangs Vegetarianen synts och omnämnts ofta bland boktipsen. Deras gemensamma nämnare är att båda har en kvinnlig huvudkaraktär i traditionella könsroller, men när Lidbecks Anna accepterar sin roll i moderskapet, som älskaren och vårdare, gör istället Kangs Yeong-Hye motstånd med hjälp av sin vilja i en relativt stark traditionsstyrd kultur, vilket gör det intressant att ställa dessa bredvid varandra.


Finna sig är Agnes Lidbecks debutroman och titeln är tvetydig. I en mening innebär det att nöja sig med sin situation och i en annan mening handlar det om att hitta sig själv. Romanen inleder med en kursiverad text med akademisk ton som presenterar grundförutsättningen i "den sociala överenskommelsen" där kvinnan spelar tre roller, som vore det allmängiltigt och förutbestämt. "Hon ska vara mamma. Hon ska vara åtråvärd. Hon ska vara omhändertagande, hon ska vårda." Detta är också vad huvudkaraktären, Anna, ska gå igenom i romanens tre delar, den ena mer intressant för mig själv än de övriga två. Ville Anna ha barn eller var det bara något som hon gjorde för att hon skulle? Annas make arbetar mycket, medan Anna får huvudansvaret för barnet. Hennes kropp slutar vara hennes så fort hon blir gravid och fortsätter så tills barnet klarar sig själv. Samtidigt fortsätter vardagen sin sakta mak: mat ska lagas, smulor ska torkas bort.


Vegetarianen är även den uppdelad i tre delar, men istället för att följa huvudpersonen genom en allvetande berättare som i Finna sig, får vi följa kvinnan i tre stadier genom tre personer i hennes närhet: hennes make, svåger och syster. Hennes make hade i sitt liv alltid valt medelvägen och valde därför att gifta sig med Yeong-hye för att hon var en anspråkslös kvinna som inte ställde krav eller motsatte sig. Det var lättast så. Men när hon en dag bestämmer sig för att bli vegetarian på grund av en dröm hon hade, rämnar stabiliteten och ännu mer när hon helt slutar prata. Han anser att hon har blivit galen och skäms otroligt för att hennes val även går ut över hans anseende. Eftersom Yeong-hye är ihärdig, drar han in även hennes familj, som även de tycker att hon har förlorat förståndet. Men vem är hon egentligen? Vad är det hon känner? Är det någon som ställer den här frågan till henne?

Gemensamt för de båda huvudpersonerna är att de är begränsade. Anna i sin roll som den ansvarstagande, omhändertagande och älskande, av kärlek och av plikt. Yeong-hye i sitt förhållande till sin make och omgivning, av plikt. 

Det är frustrerande att läsa om kvinnor som förlorar sitt eget värde i förhållande till en annan person, vare sig det är en man eller ett barn. Tidigare har jag läst om det i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, där Ester Nilsson blir så kär i en man att hon blir besatt och bekräftelsesökande, och i Kristina Sandbergs trilogi om Maj, som porträtterar hemmafrun. Ingen av dessa var särskilt omtyckta av mig under läsning. Jag fann karaktärerna snarare irriterande, men de måste ha lämnat bestående intryck eftersom jag ständigt återkommer till dem. 

Den första delen i Finna sig, om modersrollen, tog mig med storm. Här är ett citat: "Mamman kan bli irriterad på mjölkfläckar och på dammråttor. Aldrig på barnen själva. Det går att tillrättavisa ett barn för att det tagit all plats i soffan men inte för att det tagit all plats i livet". De resterande delarna tar mig inte lika mycket med storm och jag förlorade intresset efter cirka andra halvan, kanske är det något med diskbänksrealismen som tråkar ut mig, men språket är vackert. Lidbecks blick är skarp och detaljerna för de små sakerna i vardagen kommer inte undan, samtidigt som den är mjuk och fri från fördomar. Saker är som de är.

Vegetarianen är en helt annan historia. Man kan se berättelsen om en historia om våld. Man kan dra paralleller till Charlotte Perkins Gilmans novell Den gula tapeten som följer en kvinnas mentala hälsa. Man kan se Yeong-hyes tystnad som resignation, men det går också att se den som ett uppror mot samhällets normer. Hennes omgivning försöker utöva sin makt över henne när hon går mot strömmen, för att den anser att hon har förlorat förståndet. Kvinnan, i det här fallet, ska tyglas. Genom att följa de andras blickar på Yeong-hye säger mer om de själva än vegetarianen själv. Det är genialiskt av Kang att inte låta sin huvudperson ha sin egen röst, ens i berättelsen om sig själv (förutom en försvinnande kort bit i första delen). Det inser jag nu. 

Både Finna sig och Vegetarianen är läsvärda romaner. Det händer att jag fortfarande tänker på dem. Jag tänker på strukturer, mönster och träd. Jag tänker på självuppoffrandet och människans egna värde. Och det torde väl säga något om romanernas avtryck i mig. 

Läsläget just nu

Hösten hittills: regnet som normalläge. Huvudet tungt lutad mot tågfönstret. Utanför rullar landskapet förbi och jag glömmer bort om det är gryning eller skymning för att det alltid är dunkelt, mörknande. Alltid på väg någonstans. Igår var första gången jag såg solen på drygt en vecka. Jag läser alltmer sällan längre stunder. Oftast fragmentariskt på tåget, strax innan jag somnar. Vissa tar jag mig igenom minns jag knappt vad de handlar om, andra lägger jag ner efter bara några sidor. Men jag har börjat låna hem tidskrifter, som FLM, Provins och Karavan till exempel, där reportagen och recensionerna får ta plats, och försöker hålla mig ifrån min mobiltelefon, för att und
vika att hamna i slukhålet som kallas Internet. Det går sådär.


Läser just nu

Just nu läser jag Otopia av Per Nilsson. Vet inte riktigt vad jag tycker om längre, för alla upphaussade texter har bara lämnat mig otillfredsställd, så jag försöker luta mig mot gamla favoriter och Per Nilsson är en av dem. Just Otopia har jag inte läst förut. Det är någon slags dystopihistoria som utspelar sig i den nya tiden, efter katastrofen.


Läste just ut


Hej syster av Navid Modiri
Jag har läst Navid Modiri sedan han bloggade på Skrik om du brinner. Hans sätt att skriva är därför omistligt bekant för mig. Jag skulle inte säga cinematiskt, men närapå. Navid Modiris användning av metaforer är sagolikt, så är det bara. Hej syster började som ett brev, till en kvinna som han mötte som hastigast på centralstationen i Malmö. Hon hade kommit över havet, över land med sin son. Brevet publicerade Modiri på sin facebooksida och fick stor spridning. Hej syster fortsätter där brevet slutade. Modiri skriver om sina egna minnen från när han själv kom till Sverige med sin familj som tvååring och upplevelser från hur det var att växa upp i ett mellanförskap, mellan två kulturer - sina föräldrars och det nya landet. Och även om allt inte är bra i det nya landet, där vissa människor vill att han ska "åka hem" och där hans skägg får honom att misstas för att vara kriminell, är han ändå tacksam över att hans dotter får växa upp här.

Som en som har växt upp med föräldrar från ett annat land, är det mycket som jag känner igen mig i Navid Modiris text. Det är alltid något speciellt när en annan sätter ord på något som man trodde var ensam om. Att vara översättare åt ens föräldrar, fastän man egentligen är för liten för att hantera sådana frågor. Att inte passa in någonstans. Så jag läser Hej syster fort för det går inte att lägga ifrån sig. Texten är lättillgänglig, samtidigt som den är viktig i en tid där människor från andra länder strömmar in och möts av motstånd.

På Bokmässan i år deltog Navid Modiri i ett seminarium där han samtalade Halfdan Pisket och Dilsa Demirbag-Sten om ämnena som återfinns i Hej syster. Bloggen Enligt O var där och skrev en text om detta.

Vegetarianen av Han Kang
Vi har en bokcirkel på jobbet där vi ses och diskuterar en bok i månaden, sedan ett år tillbaka, och jag har lyckats med att bara skriva om en av dem, Ta hand om min mor. Vegetarianen är nästa bok till rakning och jag är ovanligt tidig med att läsa klart. En kvinna beslutar sig en dag för att sluta äta kött och det blir ett stort ramaskri i hela familjen, när hennes man meddelar dem detta som också har svårt för detta beslut. I tre delar får vi följa kvinnans förvandling i tre stadier, från tre olika perspektiv: hennes mans, hennes svågers och hennes systers, som alla proklamerar rätten till att bestämma över kvinnans liv. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den, behöver antagligen bearbeta den lite till, men jag tycker att den har en intressant utgångspunkt och trots att den är väl skriven så är det en röst i den som jag saknar. Jag kanske återkommer till denna efter bokcirkeln.

Ska läsa sen

Snart får vi veta vilka som är nominerade till Augustpriset! Det är Sveriges mest intressanta litteraturpris enligt mig just nu. Kanske blir nästa bok någon av de nominerade som jag inte har läst en. Kanske blir det Viskningarnas bok eller Jordens fördömda som jag har haft på mitt bibliotekskort en lång tid. Kanske blir det något helt annat. Jag är också ganska sugen på att läsa Sorgen bär fjäderdräkt och någon äldre bok från magasinet.

Here I am

Låt oss fortsätta på temat: böcker blåmesen läste för ett tag sen och nu plötsligt fått för sig att blogga om.

Möt familjen Bloch: pappa Jacob, mamma Julia, sönerna Sam, Max och Benjy, hunden Argus. Jacobs föräldrar Irv och Deborah, Irvs pappa Isaac. Och så kusinerna från Israel.

Jacob och Julia har varit gifta i 16 år. Isaac har blivit skruttig och ska till hemmet. Sam har fyllt tretton och ska ta sin bar mitzvah. Och det är fler förändringar på gång; varför har Jacob en extra telefon, och vad kommer att hända om Julia hittar den?

Precis när familjekaoset hemma hos Blochs späs på med ett besök från halva kusinfamiljen från Israel (som råkar vara stenrik, så långt från jante man kan komma, och liksom förebrår Blochs för att de hamnade i Amerika och för att de är bristfälliga i sin religionsutövning) inträffar en större jordbävning i mellanöstern. Med Israel försvagat rubbas maktbalansen och plötsligt är det kaos även i världspolitiken.

Det finns anledningar att tycka om Here I am. Den är välskriven, dialogen är rapp men känns trovärdig. Språket (även om det ibland går mig över huvudet - har ju inte läst på engelska på länge) är utomordentligt. Skildringen av det påhittade uppblossandet av mellanösternkonflikten känns obehagligt realistiskt. Det finns också saker jag tycker mindre om. Jag upplever boken som deppig; allt går ständigt utför och att det inte finns några lyckliga slut. Slutet är alltför utförligt, författaren knyter ihop allt för många trådar för min smak (och då tycker jag verkligen inte om öppna slut). Bara för att Jacob (som arbetar med att skriva manus till en TV-serie) tvångsmässigt skriver ut allting behöver ju inte Jonathan Safran Foer göra detsamma.

Den största besvikelsen ligger dock i att Here I Am inte är någon ny Extremely loud and incredibly close.

Återstoden av dagen

När årets pristagare tillkännages och man inser att a) det är någon man faktiskt läst något av och b) det ligger ett utkast om en roman av pristagaren och väntar på att publiceras, då antar jag att det bara är att samla ihop sig och trycka på knappen.

Brasklapp: om jag minns rätt (lovar att kolla läsdagboken snarast) läste jag boken förra sommaren, och skrev sedan ned några enkla stödord.

Återstoden av dagen handlar om Mr Stevens, som är butler. Han arbetar inte som butler, han är det, ända ut i fingerspetsarna. För honom är det en fråga om värdighet: att aldrig lägga av sig sin yrkesroll, undantaget då man befinner sig i fullständig ensamhet. Inte ens då hans far, som också var butler, ligger på sin dödsbädd i sitt sovrum en trappa upp avviker Mr Stevens från sin tjänst på Darlington Hall. 

Problemet är bara att butlerns era går mot sitt slut. Lord Darlington har gått bort och godset sålts till en amerikansk here vid namn Mr Farraday. Mr Stevens har på något sätt hängt med i köpet, men är också den sista kvarvarande i tjänstestaben. Han anstränger sig för att anpassa sig till sin nya arbetsgivare, att på rätt sätt hantera de små skämt och lustigheter som Farraday kommer med titt som tätt, trots att detta med humor faller sig inte naturligt för honom.

Under Darlington Halls storhetstid arbetade vid godset även en husmor modell yngre vid namn Miss Kenton. Hon gjorde under denna period upprepade försök att, i all vänlighet, närma sig Mr Stevens. Kanske för att bättre förstå sig på denna kuf, eller helt enkelt för att han någon att prata med över en mugg varm choklad efter en hård arbetsdag. Eftersom Mr Stevens vägrar att lägga av sig sin yrkesroll och tycker att det är olämpligt att ens gå in på Miss Kentons rum visar det sig allt annat än enkelt att ha någon annan relation än den strikt yrkesmässiga till honom.

Någon form av intryck har dock Miss Kenton gjort på sin kollega. När romanen inleds har Mr Stevens, som nu är en gammal man, bett om semester (kanske sin första någonsin?) och sitter i en Ford han lånat av sin arbetsgivare. Han är på väg för att hälsa på just Miss Kenton. På vägen får vi följa med på diverse funderingar både framåt och bakåt i tiden. Inte ens inför läsaren släpper dock Mr Stevens på sin butlerfasad. Kanske börjar han dock inse att ambitionen att visa värdighet utåt på samma gång blir en ogenomtränglig rustning, som inte släpper ut någonting.

Om jag ska vara helt ärlig bler jag inte så berörd av Återstoden av dagen som jag kanske hade hoppats. Jag läste kanske lite slarvigt, och eftersom Ishiguros/Mr Stevens är så tillbakadragen är det upp till läsaren att hitta känslorna, att lirka och leta och försöka förstå vad som egentligen pågår där inne under skalet. Med det sagt minns jag ändå ovanstående efter drygt ett år, vilket väl är mer än nog för att kunna säga att historien fastnat. För er som önskar er en mer djuplodande analys kan jag varmt rekommendera Lundströms bokradios bokcirkel om Återstoden om dagen, som sändes någon gång förra våren.

Återstoden av dagen kom ut 1989, och Ishiguro har släppt fyra romaner sedan dess (om Wikipedia talar sanning). När hypen dött ner och bibliotekskön krympt tillräckligt ska jag nog kolla in dem. Tills vidare nöjer jag mig med att listan över Nobelpristagare jag inte ännu läst ligger kvar på samma längd som förra året.

Om det är någon där ute i bokskogen (trots att vi uppdaterat så dåligt på sistone - förlåt oss, fågelvänner, för vi vet inte vad vi gör) som har läst, eller som inte läst, och har en åsikt, eller kanske bara en fundering: ses i kommentarsfältet!

bookbirds läser: Liv till varje pris (Maj #3), s.376-575

Innan jag vet av det är hösten här. Utanför mitt tågfönster har årstiden satt Hälsinglands skogar i brand. Den 23 augusti hade Blåmesen och jag vår sista diskussion om Kristina Sandbergs trilogi om Maj. Då var det fortfarande ljust när klockan var åtta. Åh, Maj. Jag saknar henne.

Nästa romanserie vi ska diskutera är Karl Ove Knausgårds årstidsböcker som börjar med Om hösten, lämpligt nog.

Innan dess: utdrag från sista diskussionen.
En spoilervarning torde vara självskriven vid det här laget.



blåmesen: MAJ OH MAJ DO YOU WANNA SAY GOODBYE
Stjärtmes: Ok jag läste ut Maj #3 igår!
blåmesen: Mitt i matplaneringen tog det slut. Typiskt Maj
Stjärtmes: För mig tog det otroligt lång tid att läsa de sista hundra sidorna av någon konstig anledning.
blåmesen: För mig gick det jättefort! Hände ändå ganska mycket
Stjärtmes: Ja, Maj slutade aldrig vara Maj
blåmesen: Däremot slutade hemmafruande att vara hippt och Tomas att jobba, så Maj började plikttroget jobba för att bidra till hushållskassan

Stjärtmes: Det var intressant att se generationsskillnaden mellan Maj och Anita, när de var hemma hos Anita
blåmesen: När Maj propsade på fönsterputs och Anita ba: jag går och vilar nu
Stjärtmes: Precis!! Också hos Jane och Lasse, ska de verkligen lämna disken till imorgon?
blåmesen: Tittar på det extremt smutsiga fönstret en halvmeter framför mig. Och ändå är jag någonstans Team Maj i den här frågan

Stjärtmes: Familjesituationerna förresten. man vill ju veta varför det blev som det blev i framtidsvscenerna?! När det hintades om att Maj aldrig träffade Lasse något mer och han hade skiljt sig
blåmesen: Det måste jag helt ha missat! Var det nu i senaste avsnittet?
Stjärtmes: Nej, det var längesen. kanske i samband med valet? Också en framtidsscen, minns du? Jag hade inte märkt det själv utan tyckt att det bara var konstigt, som en dröm
blåmesen: Ja, det var i bok två som det hintades lite om hemtjänst och lådvin och att Anita skulle rösta åt Maj och Tomas verkade vara död. Men så mycket mer än så minns jag inte att man fick veta
Stjärtmes: Det var kanske på något annat ställe. Jag minns att någon, Maj?, undrade hur det var med Lasse nuförtiden osv. och att det bara var Anita som hjälpte henne. Jag tolkade det som att Lasse hade blivit ovän med maj eller något.
blåmesen: Ja, det låter inte orimligt, minns det också som att det var Anita som fick dra lasset, men jag tolkade det mer som at Lasse kanske bodde på annan ort och inte orkade med sin gamla morsa
Stjärtmes: Hur som. man får ju inte veta hur det gick till ändå
blåmesen: Tyvärr

blåmesen: Jag tyckte det var väldigt intressant att läsa om Majs tankar om sina barns partners slash sina barns relationer
Stjärtmes: Ja!
blåmesen: Eller visst blev hon lite upprörd när Lasse och Solbritt gjorde slut och hon misstänkte att det var Lasse som varit otrogen
Stjärtmes: Ja.. tyckte hon synd om Solbritt?
blåmesen: Jag tror det. Att hon liksom tar kvinnans parti

blåmesen: Hur hon kanske inte riktigt kunde förstå att man liksom kunde... göra slut?
Stjärtmes: och inte gifta sig innan man flyttade ihop
blåmesen: Men det tyckte ju inte Tomas heller. När Lasse bad honom vara borgenär och han bara "ja, både jag och mamma hade ju helst sett att ni gifter er först". Lite underligt också det där med att Jane hade en son sedan tidigare, som bodde hos hennes föräldrar, och som de liksom inte hämtade hem när de fick eget barn?
Stjärtmes: Ja. Jane var lite konstig som lämnade sonen utanför
blåmesen: Men det var väl inte så vanligt med "bonusfamiljer" då
blåmesen: Det kanske var Lasse som inte ville ha dit hennes son
Stjärtmes: Ja iofs

blåmesen: Jag tyckte Maj var himla fin med barnbarnen i alla fall! Tog sig en mormors/farmors privilegier och fanns där för Anita för en gångs skull! "Nej jag kan inte passa Therese hela tiden, jag måste kunna åka till Anita också"
Stjärtmes: Ja, verkligen! och hon som hade så svårt för sina egna när de var små. hon hade verkligen växt
blåmesen: Ja! Fast på något sätt var det mindre ansträngt, mindre kämpigt, mindre "gör jag fel nu? Tycker mitt barn inte om mig mer?"
Stjärtmes: nu var det som att hon hade sina instinkter och ba följde med
blåmesen: Jag tyckte över huvud taget att Maj blev lite lättare att ha att göra med när hon blev äldre
Stjärtmes: hon ville ju lägga i, när lisen inte ville ta bröstet och anita bara fräste
blåmesen: Det förstås
Stjärtmes: Fast Anita fräste ju mot henne hela tiden
blåmesen: Mm. Och Maj var ju inte heller så himla glad med sina småbarn som sagt

Stjärtmes: Jag tror det började när maj började kolla efter jobbmöjligheter, för att ta hand om tomas? och sen upptäckte hur skönt det var att ha en egen kassa
blåmesen: Nja, jag tyckte nog det började tidigare än så
Stjärtmes: När Tomas blev arbetslös?
blåmesen: Ja, kanske då. Men jag tror att det kan bero på att hon kommit så långt ifrån oss i ålder att jag liksom inte behöver bli lika personligt berörd när hon gör konstiga saker. Men hon förblev ändå Maj ända in i slutet

Stjärtmes: När hon sökte jobb som flourtant :(
blåmesen: HJÄRTAT BLÖDDE. Och det där om att det är så svårt att sälja in sig själv istället för att liksom vädja "kan jag inte få jobbet jag behöver jobbet jag måste ha jobbet"... det gäller ju fortfarande
Stjärtmes: Mm! Och att hennes jobb som hemmafru i 30 år inte gällde?
blåmesen: men som sagt: Maj ända in i slutet. När hon och Tomas får hälsa på Anita på sjukhuset och det Maj vill säga är "jag har varit så orolig för dig!" men det hon säger är "jag har tagit hand om dina blodiga sängkläder"
Stjärtmes: Ja.. lilla hjärtat : (
blåmesen: weeell. Jag skulle ju inte heller tycka att man hade ett jobb om man gick hemma och skötte hushållet. Man gör väldigt mycket jobb, men det är ju inte ett yrke
Stjärtmes: 8)
Stjärtmes: Vad var det för jobb hon sökte då? Kemtvätten?
blåmesen: Kanske kemtvätten, eller redan vid flourtantsjobbet, eller först vid kioskjobbet, där hon aldrig kunde vänja sig vid att sälja snusktidningar
Stjärtmes: ha ja

Stjärtmes: Vad tyckte du om slutet då?
blåmesen: Jag blev förvånad över hur vemodigt det kändes att det är slut nu, att vi inte får vara med längre och sen blev jag lite upprörd över att det slutade med att hon funderade över vad de skulle ha till middag. Men som sagt, det var ju genialt p g a Maj i ett nötskal
Stjärtmes: Det kändes lite som ett icke-slut också. Det tog slut för fort
Stjärtmes: Ja, genialt skulle jag väl inte dra med. Men skickligt!
blåmesen: Ja, visst gjorde det. Hade behövts lite fler framtidsbilder för att jag skulle känna mig nöjd
Stjärtmes: Utan den här bokcirkeln vet jag att jag inte skulle ha läst hela serien själv. Jag hade förmodligen bara läst första och sen varit nöjd
blåmesen: Jag hade nog läst ut den av ren plikttrogenhet, men visst var det kämpigt till och fr ›‹gån med Maj som ibland liksom aldrig kunde göra något rätt, aldrig kunde vara nöjd

Stjärtmes: Utan att ha varit med, tyckte jag ändå att tidsandan som förmedlades kändes autentisk
blåmesen: Håller med, kändes konsekvent och trovärdigt. Även om Maj var jobbig kändes hon ju också väldigt verklig
Stjärtmes: En sak jag tyckte om var att Sandberg inte var helt säker på allt. Träffade Maj demonstranterna mot vietnamkriget? Når världen också Maj? Martin Luther Kings tal och sånt
blåmesen: Mm. Jag såg dem frågorna mer som en fråga om samhället i stort. Hur mycket sipprade in till hemmafruarna egentligen? Hur isolerade var de i sina prydligt städade boningar?

Stjärtmes: De här blommiga gardinerna som anita hade köpt när de varit över till finland, stora blommiga och bruna, var det Marimekko tro?
blåmesen: Åh det kanske det var, det tänkte jag inte på. Och Maj tyckte de var så fula
Stjärtmes: Ja. Där håller jag nog med Maj
blåmesen: Tycker du Marimekko är fult?
Stjärtmes: Bruna gardiner
blåmesen: Men ja, nä, bruna kanske inte är så fina

blåmesen: Hur känns det att avsluta Maj då, jämfört med att avsluta 1Q?
Stjärtmes: Jag saknar Maj mer än vad jag saknar Aomame och T! Men båda känns lika.. ofärdiga?
blåmesen: Jag också! Men så hade 1Q också sitt ostiga slut
Stjästmes: Jag minns inte hur det slutade! Trodde det var lika öppet
Stjärtmes: Var det nåt med månen?
blåmesen: Mja, de klättrade över en vägbro och kom till en annan värld, med bara en måne, eventuellt inte samma värld som de först kom ifrån, och sen låg de