Web Analytics Bookbirds: juli 2012

söndag 29 juli 2012

Diva

Observation (en nedskriven anteckning att repetera som ett mantra, inledningsvis bärande). Det är inte meningen att det här inlägget ska innehålla några betydande konstruktioner av reflektioner, för andra än mig, eftersom det här endast är ett försök att defragmentera uppkomna tankar från Monika Fagerholms Diva, för att dessa envisas med att springa runt runt runt i mitt huvud, som en dåre. Vet att det enda som hjälper mot tankar är hud, vet också att jag inte kommer att kunna fly i evighet om inte de kommer bort någon annanstans. Vid önskemål om en mer konventionell text kan jag tyvärr inte hänvisa er till någon. 

x

Det tog femton dagar, mer eller mindre, men kändes som en evighet, som om jag inte kom någon vart, utan stampade i samma spår. Tågbiljetter och karamellpapper från alla resor som den fick följa med på började samlas mellan sidorna och ibland funderade jag på att lägga ifrån mig romanen för att den var så intensiv och kändes samtidigt intetsägande. Den artonde skrev jag någonstans att Divas värld var så lockande (explosiv) att jag inte längre ville skilja på faktion/fiktion. Det var en kamp att ta sig igenom, och jag vet ännu inte om det var gav mig något eller inte, annat än en drömvärld att återvända till (se bilaga).

Observation (reflexion). Varför, varför, varför jag inte får ett grepp om Diva, som a) roman och b) romanfigur.
a) För att den, förutom fysiskt, inte har någon riktig början och inte heller uppenbart slut. Som om jag kastats rakt in i och sedan abrupt utslängd.
b) För att hennes icke-linjära berättande, repeterande av vissa fraser, vävande av dagdrömmar i det som är verkligt, är labyrintartad. Framåt eller bakåt, urskiljandet är svåråtkomligt, men vad hade en annan förväntat sig ska komma från en text (hypotetiskt) berättad av en tretton-, snart fjortonåring? Minns mina egna betraktelser i skrivböcker, som snarare var omskrivningar av verkligheten, än något att luta sig tillbaka mot vid erinran. (Läs uttalande av Diva på sida 419: "Hur långa ska sådana här filosofiska passusar vara i en text som handlar om att vara vild i hjärtat och göra ideologi av det?" (min kursivering).)

Observation (avslutande betraktelse). Närmast följande presenteras en teori som ännu är ett embryo, men ändå: den om att läsning många gånger skulle vara en upplevelse men också påverkar mer än sagt psykiskt, om än för en liten tid (alltså ej av bestående karaktär). På grund av att den fortfarande befinner sig på fas ett, det vill säga Hemlig I Väntan På Mer Vetenskapligt Underlag, har den bara varit användbar på undersökande forskande. Steg två vore att fråga liknande efemära och, nå, jag tänker inte erkänna mig själv som instabil, snarare lättpåverkad och ... - Fortgå!

Bevismaterial 1. Hur många gånger har jag inte märkt att läsandet har smittat av sig på skrivandet, som var det en förlängd arm av trycksvärta som sträckt sig från fingerspetsarna och in i hjärnan (självklart inte med vilje!). (Jfr text om Diva m text av Diva/Monika Fagerholm)

Bevismaterial 2, vilket också är det sista som har samlats in när detta skrivs. Hur många gånger har inte berättarjagets egna egenheter har överförts till mig, som vid läsning av Jag smyger förbi en yxa, skriven av Beate Grimsrud, blev jag övertygad om att jag, liksom Lydia, hade sorg i mina armar och var således tvungen att hålla dessa invid sidorna för att inte sprida den till övriga kroppsdelar. Eller som när Stäppvargens tankar infiltrerade mina egna och tog sig i uttryck som våldsamma vulkanutbrott (bildl.).

Slutsats för tillfället = nonexistent.
Untitled
BILAGA 
Orienteringspunkter (att återvända till vid behov). DivaLucia/Phoenix-Marvel Girl/Lillabjörn i Värtbyhamn med omnejd, ålder: tretton, snart fjorton, vägrar: leva livet som en citatförteckning, gillar: leverlåda, är de facto: definitionen på den gränslösa kärleken, är dessutom: ihop med Leo: en aspirerande filmskapare som är GALEN i Maria Schneider. Franses "Frannie" Fagerström tecknar Diva ur alla sorters perspektiv, har underkläder för veckans alla dagar, hatar: cellospel. I ett tidigt skede är Sebbe Nsson kär i Franses, denne S. blir sedan kontrahent i Barnäktenskapet i vilken SannaMaria också kommer att ingå. GARP säger SannaMarias sax. GARP GARP GARP. Pussochkram-fåglar i flock och tipsor, fnitter. Vänd dig om och se Kari, Karis långa hår, Karis sorgliga öde. Daniel, mer än vikarie i moderskapspråk. Den andra definitionen på Divas mamma: ensamhet. Storabjörn som bär Diva i natten. HUNGERN. Mellanbjörn, både hockey"gosse" och ett diktjag. etc., etc. i all oändlighet.

onsdag 25 juli 2012

Mina sju senaste bokmärkta platser

the readers.

1. The Reading List of Your Favorite Fictional Characters
Emily Temple presenterar vad Rory Gilmore från Gilmore Girls, Don Draper från Mad Men, Margot Tenenbaum från The Royal Tenenbaums och sju andra fiktiva karaktärer läser.

2. The Art of Fiction No. 182, Haruki Murakami
John Wray intervjuar Haruki Murakami och pratar om författarskap, Murakamis typiska berättarstil och mycket mer; "When the talk turned to jazz or to running marathons, two of his great passions, he could easily have been mistaken for a man twenty years younger, or even for a fifteen-year-old boy." 

3. Fictitious Dishes
Dinah Fried har införlivat måltider från romaner. Nedan avbildas The Catcher in the Rye och Moby Dick.

4. bomomo
Fascinerande ritprogram som jag ännu inte har kommit underfund med hur det fungerar. (Tryck, dra, släpp - repetera)

5. Waves


6. 30 Books Everyone Should Read Before Their 30th Birthday
"The 30 books listed here are of unparalleled prose, packed with wisdom capable of igniting a new understanding of the world.  Everyone should read these books before their 30th birthday."

7. A Tried and True Map to Paradise
En Rookie-text om att växa upp och att det är okej att inte veta allt; "You don’t get to experience paradise without a lot of hard work—you know that already. What you might not know yet, because you maybe haven’t been there yet, is that once you reach the Promised Land, staying there is impossible."

söndag 22 juli 2012

Valda verk av T.S. Spivet

Untitled
Untitled
Mer än två år hann passera innan jag slutligen gav tid för Reif Larsens omtalade debutroman Valda verk av T.S. Spivet. Den kom att hamna i min ägo efter att jag bytte till mig den mot ett presentkort, vilket gavs mig av lärarna efter tre år av paradis/helvete. Den mer essentiella frågan är om jag inte borde ha införskaffat mig någon klassiker eller någon som jag redan hade läst och visste att jag älskade, istället för att falla handlöst för den annorlunda kompositionen som jag nästan aldrig gör? [Svar: ja]

Tecumseh Sparrow Spivet är [ännu] ett överintellektuellt barn i tolvårsåldern, som sysslar med att göra kartor över allting i sin omgivning på Copper Top Ranch, från systern Graces majsskalning till hur hans olikfärgade anteckningsböcker i hans rum är sorterade. Hans föräldrar verkar vara varandras motsatser och läsaren undrar, liksom T.S., hur de kunde bli kära i varandra. T.S. hade tidigare en yngre bror, Layton, innan denne under stora missöden avled. Under en väldigt lång tid har hans goda vän, dr. Yorn, skickat in T.S.s kartor till diverse vetenskapliga tidskrifter och talat om honom som vore han en gammal professor eller liknande. En dag ringer telefonen. Mannen på andra sidan linjen är från Smithsonian och meddelar att en herr T.S. Spivet, har vunnit ett prestigefullt pris och ska motta detta vid en middag i Washington, D.C., som ligger på andra sidan landet från där tidigarenämnde geni står och är helt mållös. Ska han åka eller ska han inte? Han har inte talat om vad som försiggått för någon och är, som läsaren redan vet, bara tolv år. (Sensmoralen hade kunnat vara att lögnerna förr eller senare hinner ifatt en och att det är därför man alltid ska berätta sanningen, om det inte hade varit för resterande händelser, vilka är alldeles för omfattande för att jag ska kunna berätta om för personer som inte redan har läst.) [Självklart åker han iväg.]

Valda verk av T.S. Spivet är mycket mer än handlingen beskriven ovan, marginalerna fylls ut av parentesberättelser och svårigheten att hänga med gör att jag i fortsättningen ignorerar dessa om de avviker från den stora vägen - något som inte borde vara meningen - och även inuti dyker det upp saker omotiverat och utan några vidare förklaringar. T.S.s berättarröst irriterar mig stundom, den växlar från att vara överlägsen till att låta som en typisk tolvåring med livlig fantasi. Att Larsen inte hade lämnat större utrymme för modern, eller några andra betydande karaktärer än Spivet själv, är för mig en frustrerande gåta, men utgår man från att det verkligen är T.S. Spivets valda verk, är det kanske inte så konstigt om fadern, en tystlåten cowboy-wannabe, är mycket intressantare än moderns egenhet att leta efter en skalbagge vars existens det råder tveksamheter om i forskarvärlden.

Så här i efterhand kan jag säga att hade mitt namn varit Heidi Klum skulle jag ha sagt att "den här boken ger ett intryck av att vara fantastisk", och syfta på illustrationerna i marginalerna, "men synar man den i sömmarna ser man att det hänger alldeles för många lösa trådar för att författaren ska kunna gå vidare till New York Fashion Week eller dylikt, äventyren till trots." 

måndag 16 juli 2012

Tree of codes

Skillnaden mellan skicklighet och genialitet är hårfin när man talar om Jonathan Safran Foer som lika gärna kan vara lika mycket av båda, eftersom den här boken, det här hantverket, är något gediget och genuint. Det är som black out-poetry, men istället för att ha strukit över orden har han valt att skära ut orden,  ofta flera stycken på sidorna och lämnat kvar några omsorgsfullt utvalda för att skapa något nytt ur något redan skapat. Tree of codes, ursprungligen The street of crocodiles, en novell skriven av Bruno Schulz, tar tid att läsa - det är först nu som jag ser hur stor betydelse en texts, eller i det här fallet en hel boks, uppbyggnad har för läsningen - men när man väl har hittat lösningen på hur man ska gå till väga (för min del: en hand bakom varje sida för att se vilka ord och skiljetecken som återstod på varje sida, för andra: ett vitt papper) så går det som en dans. Det är ett vackert skådespel som löser upp alla ovationer, ord överhuvudtaget, som jag inte riktigt vet vad jag ska säga om. Jag kan inte ens berätta vad Tree of codes handlar om för även om jag har läst den två gånger och skrivit ner flera sidor av ord att spara kan jag inte bearbeta informationen. Jag blir medveten om det fantastiska som sägs och tror att någonstans mellan mellanrummen så finns också meningen på livet, men där någonstans tar det stopp. Jag vet inte varför, jag kan bara inte. Endast tanken på arbetet bakom ger mig gåshud. Det här är en av anledningarna till varför den tryckta boken inte kommer att försvinna på länge:


Det minsta jag kan göra är att åtminstone avsluta med två utdrag:
"During one of his wanderings my father stood in the dark, breathing on the waving window curtains, whispering softly: 'I am not mistaken.' In the emptiness of evenings, serious and unequivocal, he would say: 'How beautiful is forgetting! What relief it would befor the world to lose some of its contents!'"

"Only a few people noticed the lack of color, as in black-and-white photographs. This was real rather than metaphorical - a colorless sky, an enormous geometry of emptiness, a watery anonymous gray which did not throw shadows and did not stress anything, a screen placed to hide the true meaning of things, a facade behind which there was an overintense coloring."

PS. / Länkar
1. Book Reports mycket mer informativa inlägg om Tree of codes.
2. Bokförlaget Visual Editions egna bilder före, under och efter arbetet med boken.
3. Jonathan Safran Foer berättar kort hur han tänkte för Guardian.

tisdag 10 juli 2012

Nick & Norah's infinite playlist

Det här är inte en kärleksroman som är menad för den samtida Justin Bieber-generationen, för att vara ärlig vet jag inte om "/ Baby take a chance or you'll never know / I got money in my hands that I'd really like to blow /" var född vid den här bokens utgivning [2006]. Inte desto mer vänder sig Nick & Norah's infinite playlist (på svenska: Nick & Norahs oändliga låtlista) till de hjärtan som slog för de slätstrukna pojkbanden i slutet av nittiotalet, åtminstone inte om man ska utgå ifrån alla musikreferenser som boken innehåller (läs: Abba, The Beatles, The Clash, Michael Jackson, Morrisey, Patti Smith, Wilco, etc).

double empire

Det här samarbetet mellan Rachel Cohn och David Levithan har inte resulterat i en kärleksroman där handlingen är uppbyggd på det klyschiga "pojke-möter-flicka-blir-kär-blir-ihop-&-lever-lyckliga-i-alla-sina-dagar"-viset utan börjar snarare "pojke-ber-flicka-låtsas-vara-hans-flickvän-i-fem-minuter-för-att-göra-sitt-ex-avundsjuk".

Något utförligare förklarat:
Nick, berättad av Levithan, är en high school-pojke, samt basist i queercore bandet The Fuck Offs (tidigare Porn Yesterday, The Black Handkerchiefs, The Vengeful Hairdressers och None Of Your Business). I slutet av en spelning ser Nick sitt ex, Tris (även kallad Evil Ex), stå i publiken. Det har gått tre veckor, två dagar och tjugotre timmar sedan hon gjorde slut med honom och det gör fortfarande ont. Norah, i sin tur berättad av Cohn, är dotter till en skivbolagsdirektör och har också precis avslutat ett förhållande. När Nick och Norahs världar slås samman börjar ett nytt kapitel i deras liv som de sent ska glömma. På bara ett par timmar hinner deras hjärtan gå igenom samtliga faser av känslospektrat, från förvirring till lycka och däremellan ilska, rädsla, ledsamhet och längtan.

Untitled
De är unga. Deras kroppar är fyllda av okontrollerbara nervimpulser. Det är som att åka berg- och dalbana inuti deras huvuden ocensurerat och när det är över, när sista bokstaven på sista sidan har slukats, rusar hjärtat av att ha åkt i för hög hastighet och benen skakar som hade man kolsyra i blodet. 

Jag läste den här efter en rekommendation av en bibliotekarie, som även kom med förmaningen att absolut inte se filmen(!), något jag oturligt redan hade gjort. Lyckligtvis hade inte filmen gjort ett så stort avtryck i mig att jag kom ihåg något alls. Inte som boken, som jag med nöje hade kunnat läsa om nästan direkt efteråt.

lördag 7 juli 2012

Välkommen till den här världen:

Ni vet att jag sa om Elizabeth I att den inte var torr?
Jag är rädd att jag kanske måste ta tillbaka det. I jämförelse med Amanda Svenssons andra roman känns det mesta annat i bokväg unket och mossigt.

Från Malmö kommer GRETA med sin oändliga envishet och all sin vardagsfilosofi och blåser omkull mig totalt. Greta bor i ett konstnärskollektiv där hon har rollen som musa, men även som den enda i hushållet som faktiskt försöker göra något av sitt liv. Hon jobbar som servitris på en asiatisk restaurang i Köpenhamn och när kompisen Miriam får kontrakt på en tvåa där bär det av över bron.

På andra sidan bron finns SIMON som har diagnosen oälskbar, som tänker i diktrader men som låtsas som ingenting och kväver sin sentimentalitet i strikta geometriska former, bara för att bli missförstådd som en trendsättare.

Simons mest långvariga, kanske enda, vän är CLAUS, Claus som uttalar Simons namn Zimon, som en gång räddat honom men som nu verkar vara i behov av räddning själv.

På ett hippt uteställe i Köpenhamns centrum springer två av huvudpersonerna på varandra. Någonting - vad? - tar sin början. Men inte nog med att det kan vara svårt att få två personer att klicka - vad gör man med den tredje, som alls inget har där att göra?

Välkommen till den här världen: är en bok att sluka. Jag struntar i att Svensson tycker om att skriva mej och dej och använda kolon på omotiverade ställen, jag struntar i uttryck som 'cancersjuk fiskfitta' och plötsliga kapitäler; jag börjar rentav tycka om det efter ett tag. Språkets tvära kast gör att man håller sig vaken natten igenom.

Han är hennes Amerika. Det var allt jag kunde tänka. Det är så det ska vara. Man landstiger, och sen vill man ägna resten av sitt liv åt att bygga bo och slakta ursprungsbefolkningen.

En pojke-möter-flicka/ljuv musik/komplikationer-roman som inte påminner om någonting jag läst förut. Kanske har det något att göra med att Amanda Svensson tillhör samma generation som jag, har samma populärkulturella referenser, vad vet jag. Det enda jag vet är att jag är bländad, jag är glad, jag är nöjd med allt utom just: jag vill ha mer. Mer. Mer.

Det som händer när man tränar hårt är att musklerna bryts ner, slits itu, faller sönder. Sen läker de ihop och blir starkare än nånsin. En liten hemlighet: det är applicerbart på allt i hela livet.

onsdag 4 juli 2012

No och jag

Lou Bertignac ser och vet saker om världen som få gör i hennes ålder. Hon är tretton år, har hoppat över två årskurser och beskrivs som bäst i sin klass. Hon är naturligtvis inte bäst i allt, hon är exempelvis ganska dålig på att införliva berättelser med tal, men hon vill inte vara märkvärdig, hellre smälter hon in än sticker ut. Det räcker med att ha en IQ på 160 och föräldrar som för tillfället är ur funktion.

När läsaren första gången stiftar bekantskap med Lou sitter hon i klassrummet och avslöjas av monsieur Marin att inte ha skrivit upp sig på listan över dem som ska hålla föredrag. Lou som ogillar att prata, än mer inför klassen, hade hoppats att slippa, men monsieur Marin ser allt, även när han inte har blicken riktad åt ens håll. Hur som haver, Lou kommer undan med att berätta att hon tänkte hålla föredrag om hemlösa kvinnor och sedan (eller innan?) träffar hon No på Gare d'Austerlitz.

No är arton år och hemlös. De blir snart vänner och när Lou övertygar hennes föräldrar att låta No flytta in hos dem ljusnar allt. Lous mamma som tidigare var ett skal av sitt forna jag öppnar upp sig, även hennes pappas leende syns allt oftare. Lou och No blir bästa vänner. Tillvaron är som sockervadd, dömd att störta. Samtidigt lurar faran i vassen och överallt, som små spår som medvetet lämnats för att påminna om att världen inte är som den ser ut. I Lous tankar återkommer ständigt det faktum att människan kan bygga skyskrapor och åka till månen och ändå tillåta att människor utan någonstans att ta vägen kan existera.

Ju längre in i boken jag kommer, desto osäkrare blir jag på om jag ska fortsätta läsa i mitt halvt fuktskadade biblioteksexemplar. Jag vill stanna där i det söta och mjuka, stanna hos Lucas, som till skillnad från Lou, har gått om två årskurser och som har det finaste leendet, de tryggaste ögonen och som kallar Lou för Smulan. Åh. Stanna karusellen. Jag vill inte vara med om någon vändpunkt i döda vinkeln, vill inte vakna och upptäcka att det är midsommar redan.

Men midsommar kom och gick.

Varje år glömmer jag bort att dagarna från och med midsommar blir kortare, så även detta om det inte hade varit för att en vän smsade mig klockan fyra på midsommardagsmorgon och påminde mig: "Nu blir nätterna längre. Hoppas du har haft en fin dag!"

Men de håller väl ihop, Lou och No, vad som än händer? En annan vän och jag har kommit fram till att par med namn som kan skrivas ihop och låta bra, som om det vore självklart - till exempel, Sanna + André = Sandré och således även Lou + No = Louno - är menade för varandra.

Delphine de Vigan har skrivit en bra debut, så bra att den har vunnit diverse priser i hemlandet Frankrike sedan den gavs ut 2008. Språket är förträffligt, träffande och alltigenom övertygande. Jag känner igen mig så mycket i Lou som person och jag ser bitar av andra i min omgivning i henne. Jag vet inte om det beror på att Lous egenskaper skulle vara generella för alla tjejer i min ålder eller om det bara är så av någon anledning. Och det faktum att mademoiselle L.B. är en överintelligent tonåring är inte irriterande, inte ett enda dugg den här gången heller, för allt jag vill göra är att hålla om henne. Det lilla livet.