Web Analytics Bookbirds: Välkommen till den här världen:

lördag 7 juli 2012

Välkommen till den här världen:

Ni vet att jag sa om Elizabeth I att den inte var torr?
Jag är rädd att jag kanske måste ta tillbaka det. I jämförelse med Amanda Svenssons andra roman känns det mesta annat i bokväg unket och mossigt.

Från Malmö kommer GRETA med sin oändliga envishet och all sin vardagsfilosofi och blåser omkull mig totalt. Greta bor i ett konstnärskollektiv där hon har rollen som musa, men även som den enda i hushållet som faktiskt försöker göra något av sitt liv. Hon jobbar som servitris på en asiatisk restaurang i Köpenhamn och när kompisen Miriam får kontrakt på en tvåa där bär det av över bron.

På andra sidan bron finns SIMON som har diagnosen oälskbar, som tänker i diktrader men som låtsas som ingenting och kväver sin sentimentalitet i strikta geometriska former, bara för att bli missförstådd som en trendsättare.

Simons mest långvariga, kanske enda, vän är CLAUS, Claus som uttalar Simons namn Zimon, som en gång räddat honom men som nu verkar vara i behov av räddning själv.

På ett hippt uteställe i Köpenhamns centrum springer två av huvudpersonerna på varandra. Någonting - vad? - tar sin början. Men inte nog med att det kan vara svårt att få två personer att klicka - vad gör man med den tredje, som alls inget har där att göra?

Välkommen till den här världen: är en bok att sluka. Jag struntar i att Svensson tycker om att skriva mej och dej och använda kolon på omotiverade ställen, jag struntar i uttryck som 'cancersjuk fiskfitta' och plötsliga kapitäler; jag börjar rentav tycka om det efter ett tag. Språkets tvära kast gör att man håller sig vaken natten igenom.

Han är hennes Amerika. Det var allt jag kunde tänka. Det är så det ska vara. Man landstiger, och sen vill man ägna resten av sitt liv åt att bygga bo och slakta ursprungsbefolkningen.

En pojke-möter-flicka/ljuv musik/komplikationer-roman som inte påminner om någonting jag läst förut. Kanske har det något att göra med att Amanda Svensson tillhör samma generation som jag, har samma populärkulturella referenser, vad vet jag. Det enda jag vet är att jag är bländad, jag är glad, jag är nöjd med allt utom just: jag vill ha mer. Mer. Mer.

Det som händer när man tränar hårt är att musklerna bryts ner, slits itu, faller sönder. Sen läker de ihop och blir starkare än nånsin. En liten hemlighet: det är applicerbart på allt i hela livet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar