Web Analytics Bookbirds: augusti 2009

söndag 30 augusti 2009

The boy in the striped pyjamas

Bruno är nio år gammal när han flyttar med sin familj (mamma, pappa och storasyster Gretel, mer känd som det Hopplösa Fallet) från femvåningshuset i Berlin med den härliga ledstången som man kan åka på och från sina tre bästa vänner till ett ensligt hus i "Out-With".

Det finns ingen att leka med och ingenstans för Bruno att utöva sin favoritsysselsättning: att upptäcka. Bara några tiotal meter från huset finns ett staket och bakom det går alla klädda i randiga pyjamasar. Bruno förstår inte varför, lika lite som han förstår varför kyparen Pavlo säger sig vara läkare. Men en dag när han är tillräckligt uttråkad av sin systers sällskap och guvernantens undervisning ger han sig ut på upptäcksfärd längs staketet. En timme bort, på andra sidan staketet sitter en pojke i randig pyjamas med benen i kors. En underlig vänskap tar sin början.

Boken är skriven med Brunos naiva/korkade röst. Visst är den hjärtknipande, och jag blir lättad när Bruno försvarar sin pappa för att tja, det är ju hans pappa och ens pappa kan inte göra något fel. Bruno värderar annars inte, han fattar inte tillräckligt mycket. Synd bara att denna hans fåvitskhet ska leda till att boken får ett så tragiskt slut.

På dina murar



Helena Loofts sparsmakade språk gör det svårt att beskriva Guns historia eftersom den på något sätt redan är sammanfattad. Den börjar så här:

I begynnelsen skapade min mamma himmel och jord.
Jorden var inte öde, för hon fanns ju där, och min pappa, och min bror. Djupen fanns där också, och de var många, och mörker täckte vart och ett av dem.
Och min mamma sa:
- Vi ska göra en människa till vår avbild; hon ska bli lik oss, och hon ska heta Gun.

Gun hade kunnat bli vad som helst. Översättare, läkare eller journalist. Hon hade alla möjliga framtidsutsikter men pga ett stort missöde rasade allt. Gun stänger in sig i den lilla lägenheten, där också hennes mamma bor. Tillsammans skapar de rutiner.

Klockan tre drack vi kaffe i vardagsrummet, mamma och jag. Om det var fint väder satt vi på balkongen. Vi sa inte så mycket, vi pratade om ifall det var något bra teveprogram på kvällen eller om vad vi skulle äta till middag eller om hon fått brev från moster Julia eller Ove, min storebror.

Under tiden som läsningen går framåt känner jag hur monotont Guns liv är. Och hennes minnen verkar inte vara några att lita på heller. Det är som om hon har tappat bort sin röst. När hennes mamma ger henne en skrivbok kan hon inte skriva någonting i den.

Hon drömmer om någonting som befriar henne från dessa murar. Boken handlar om detta. Om Guns längtan ut från en tyst vardag till något annat, en förändring. Det gör stundtals ont att läsa men är också så himla befriande.

söndag 23 augusti 2009

Svinalängorna

Alla jag vet som har läst Svinalängorna av Susanna Alakoski har älskat den. Kanske var det därför det tog ett tag för mig att komma in i den. Ibland har jag en helt irrationell aversion mot böcker som andra tycker så himla mycket om. Det är en latent, oönskad önskan att vara en sån som läser "svåra" böcker som ligger i vägen.

Men när jag precis vant mig vid den avslappnade berättarstilen, humorn och alla små fataliteter som Leena råkar ut för under sin uppväxt fastnar skrattet och feelgood-stämningen i halsen. Och boken viker av mot misery-lit genren; man kan vältra sig i elände. Det gör nästan ont fast det bara är ord på några pappersark.

Man kan säga vad man vill om Alakoskis berättarstil, höja den till skyarna. Hon och jag är inte riktigt på samma sida. Men hennes beskrivning av livet med de alkoholiserade föräldrarna, bästa kompisarnas alkoholiserade föräldrar, en svikande föräldrageneration, når hon fram. Säkert också till dig.

* This town's got the youth of me



De sista dagarna av sommarlovet flydde jag från stan och packade en väska med kläder för att sedan bege mig till Malmö och den pågående stadsfestivalen. Jag bodde hos en kär släkting och vi levde mest på kvällarna när solen började gå ner. Då dansade vi och hoppade tills fötterna värkte. Jag har nog inte riktigt kommit in i rutinerna än, trots skolstart och tidiga morgnar. Det är nog en av orsakerna till min dalande läskurva och varför det inte blir så mycket uppdaterat på bloggen.




Den som har vägarna förbi Malmö (och har cirkus två timmar att slå ihjäl), innan den 20e september, måste besöka Malmös konsthall för att se Sonic Youth etc.: Sensational fix-utställningen. Det är inget man går miste om när man har chansen.




Och nu? Nu blommar mina solrosor, det börjar mörkna tidigare och hösten nalkas. Jag viker svalor som jag lägger i kuvert och så läser jag en bok om vinter.

lördag 22 augusti 2009

Maria & José

Jag vågar nästan säga att det här är något extra ordinärt.
Tillsammans med illustratören Kim Hiorthøy skapar Erlend Loe en av de finaste kärlekshistorierna i världen, ja kanske till och med i universum.

Bara det som man kan läsa på baksidan är nästan skäl nog till att läsa den:
José vet vem han älskar.


Till fots kan det ta honom upp till en halv timme att gå från Marias öra ner till höftkammen.


På cykel knappt tre minuter.



Den handlar naturligtvis om Maria och José.

Maria är vacker och liknar en av de där simmerskorna i amerikanska filmer från 50-talet. Män faller för hennes skönhet, de lämnar meddelanden på hennes telefonsvarare och hotar med att göra sig själva illa, men hon bryr sig inte. Hon lever sitt eget liv; hon arbetar, läser, kommunicerar med andra människor runt om i världen med sin dator.




Men det är en sak som Maria inte vet om. Och det är att José bor inne i Marias hörselgång och om nätterna, när Maria sover, tar han på sig sina finaste kläder och spelar cello i hennes hörselgång. José älskar Maria. Mer än något annat i världen. Han skulle aldrig förlåta sig själv om något hände Maria.

Ni ser ju. Den är fullkomligt fantastisk. Läs den.

måndag 17 augusti 2009

Running made easy

Running made easy av Susie Whalley och Lisa Jackson är boken som ska få soffpotatisarna att snöra på sig joggingskorna och skutta ut genom dörren. Tänk dig en blank träningstidning utan fotografier - i bokform.


Jag har inte provat den sk "The 60-Second-Secret Plan" som utgör en viktig del av boken. Planen är ett sätt att börja springa på, enligt vilken man tar det mycket försiktigt, går större delen av tiden och springer i enbart 60 sekunder åt gången. Det ser faktiskt inte speciellt jobbigt ut - jag skulle tro att det är därför boken uppskattats av "latmaskar" som vill tappa ett tvåsiffrigt antal extrakilon men egentligen inte vill ändra sin livsstil. Däremot verkar det för mig, som kanske inte är så tränad just nu, men ung och "fit for fight", synnerligen tråkigt.

Utöver planen finns metoder för att mäta sina förbättringar (vikt, kroppsfetthalt, mått- och vilopulstagning), guider för den som tränar till 10-, 21- och 42-kilometerslopp samt ett antal ganska sensationella historier. Tänk blinda som springer 98-kilometerslopp, folk utan ben som springer maraton etc. Dessutom finns 101 träningstips som är ganska torra och upprepande. Bakgrunden med otroligt irriterande färgade stjärnor mot vitt gör inte direkt läsandet roligare.

Språket känns typiskt träningstidning-igt, föga förvånande med tanke på att båda författarna är just journalister på en träningstidning. Att klara engelskan är en baggis undantaget medicinska termer som gastric ulcer (magsår) och pelvic floor (bäckenbotten).

Trots allt är det inte min mening att göra ner boken. Den är trevlig med sina glada illustrationer och jag gillar författarnas tips på sätt att motivera och belöna sig själv. Dem tar jag med mig, men jag tänker inte börja bära runt boken överallt och "göra den till min bästa vän" (jag har ju redan Stjärtmes). Jag kan tänka mig att boken passar bättre för den som när en hemlig löpardröm vid sin barm samtidigt som han eller hon skyr ansträngning och inte tror sig klara av sådan.

lördag 15 augusti 2009

Flyttfågel: Slumpvandring

Det tog lång tid för mig att läsa ut Slumpvandring, som Majgull Axelsson skrivit. Att detta är en bok man sträckläser, som en recensent skrivit om boken kan jag inte hålla med om. Men den väcker fantasin och det är fina miljöbeskrivningar. Boken handlar om tre kvinnor. Den äldsta är Augusta, som först arbetar som piga i Stockholm och sedan kommer till en liten bruksort i början av 1900-talet.

Hennes barnbarn, Alice blir skickad till Augustas hus när hon får ett utomäktenskapligt barn. Angelica, som i sin tur är Alices barnbarn är sexton år och använder Augustas hus som gömställe. Hon har det inte särskilt lätt hemma och delar ut reklam samt träffar en äldre gift man regelbundet som hon har sex med.

I boken får vi följa dessa tre kvinnors berättelser från tre olika tider. Anledningen till att jag inte sträckläste denna boken var att jag aldrig tyckte boken var så fängslande att jag hela tiden undrade vad som skulle hända sedan. För det hände inte så mycket. Men boken berörde mig så pass mycket att jag grät när en av huvudpersonerna dör i slutet av boken.

/H

måndag 10 augusti 2009

Chirp #1

5.1 Small Birds

blackbird koltrast
bluetit blåmes
bullfich domherre
chaffinch bofink
cuckoo gök
fieldfare snöskata, björktrast
flycatcher flugsnappare
garden warbler trädgårdssångare
goldfich steglits
great tit talgoxe
nightingale näktergal
nuthatch nötväcka
robin rödhake
skylark lärka
sparrow gråsparv
starling stare
swift tornsvala
swallow ladusvala
thurst trast
wagtail sädesärla
yellowhammer gulsparv

(Ur Bättre engelska av Carl-Axel Axelsson, Per Jonason, Michael Knight och Kerstin Sundin)

fredag 7 augusti 2009

* Älskling, allting går sönder till slut. Det är bara en fråga om tid.

Augusti snurrar fortare än vad jag hade tänkt mig, för om nätterna jagas jag i skogarna av arton vargar i fullmånsljuset så att jag aldrig vaknar utvilad. Det är inte mitt fel att jag bara ser bakåt så jag snubblar och faller, det är alltid någon annans fel att jag känner hur hjärtat slår i tusen decibel men inte längre hör det. Kanske är jag döende.

Eller så kanske jag är rädd.

För cirkus en vecka sedan stod jag och skrek högt och sjöng falskt när Florence Valentin intog en scen i Smålands skogar och stal mitt hjärta. Igen. Om lite mer än en vecka tar mitt sommarlov slut och jag gör allt för att hålla melodierna och humlorna vid liv. Det är svårt när allting lossnar ur mitt grepp och vissnar när solen går i moln.

Det är nog som de säger, att någonting måste sluta för att någonting annat ska börja. Eller tvärtom: någonting måste ta vid för att ett annat ska sluta. Känns som det kvittar vilket.



Lasse Lindh, Sommarens sista smak (demo)

och bilder från juli





Under juli läste jag ut bland andra:

Tove Jansson, Kometen kommer
Pär Thörn, Tidsstudiemannen
Ann Brashares, Systrar i jeans
Hermann Hesse, Demian
Anna Jörgensdotter, Homecomingqueen
Hans Gunnarsson, Bakom glas
Jurij Korotkov, Tyll, svett och frusna själar

måndag 3 augusti 2009

Flickan som lekte med elden

Om man är "a busy little bee", eller i detta fall en fågel med många järn i elden, kan det hända att man inte riktigt hinner med det man ska. Men ni vet ju vad man brukar säga: bättre sent än aldrig. Nu kommer min Påskekrimläsning. Jag gillar att läsa deckare på sommaren när det är ljust på kvällarna.

Jag blev inte så överförtjust i Män som hatar kvinnor att jag genast måste läsa uppföljaren. Jag undrade faktiskt lite över varför den sålt så bra både här och i Europa. Men när jag kom över Flickan som lekte med elden såhär i slapp sommartid tyckte jag att det kunde vara kul att läsa den. Någon har sagt att tvåan är den mest spännande boken i serien och tja, jag kan ju bara skriva under på det. Fast jag har inte läst den tredje boken (Luftslottet som sprängdes) ännu så jag får väl egentligen inte uttala mig i den frågan.

Ingredienserna är snarlika de i Män som... Tag en snokande journalist, en osocial datorhacker, en tidningsredaktion, lite våld, lite mer våld, oförklarliga samband, Paolo Roberto (!), män som hatar kvinnor, kvinnor som hatar män som hatar kvinnor, ännu mera våld, lite livsfara och en ganska inkompetent poliskår. Och så ett rågat mått spänning. Låt puttra och stryk ut på 600 boksidor.

Alla är riktigt jobbiga och ställer till en massa problem för sig själva. Nästan ingen verkar ha någon självbevarelsedrift, och det irriterar mig - en rationell tänkare - ganska rejält. Men det är ju de idiotiska val som hela tiden görs som skapar spänningen i boken. Särskilt Lisbeth Salander är i många avseenden en riktig fullblodsidiot. Samtidigt är hon förstås en mycket fascinerande anti-hjälte. Tyvärr påminner hon fortfarande ganska mycket om en viss parodi som jag hört på radio, ungefär såhär: "Lisbeth Salander slog upp sin PowerBook 2.75 med 750 MB hårdisk, dubbla operativsystem, höghastighetsmodem, inbyggd ficklampa etc. etc. och öppnade Wennerströms hårddisk. Bill fucking Gates, tänkte hon."


Det är verkligen omöjligt att sluta vända blad i den här boken innan varenda sida ligger i vänsterhanden. Jag måste nog tyvärr jämföra den med Twilight. Båda omöjliga att släppa och båda uppenbara konsumtionsvaror. Att läsa den här boken är ungefär som att äta en paj. Eller, kanske en bättre liknelse, en tallrik soppa. Man simmar omkring och suger in det lättflytande språket genom huden likt en amöba. Det låter kanske inte speciellt aptitligt, men jag gillar att få simma runt ibland. Stieg Larsson gör jobbet och jag behöver bara hänga på.

Inte ens när man läst sista ordet är spänningen slut. Boken har nämligen ett förhatligt öppet slut. Jag kan väl avslöja så mycket som att det är tur att det finns en uppföljare, annars hade jag nog inte vågat läsa, faktiskt. Inte för att jag hade kunnat sluta...